Övervägande av vårdnadsöverflyttning, revidering av vårdplan för placerade barn och särskilda lämplighetskrav för offentliga biträden

Anf. 1 Mats Wiking (S)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att vi i S ställer oss bakom samtliga lagförslag i betänkandet men reserverar oss mot de väckta motionerna.

Fru talman! I dag är jag stolt både som tjänstledig socialarbetare och som politiker i Sveriges riksdag över att vi som ett enat socialutskott ställer oss på de utsatta barnens sida och gör gemensam sak för att förbättra situationen för placerade barn. Alla barn ska i Sverige ha rättighet att växa upp under trygga och kärleksfulla förhållanden.

Tyvärr gör inte alla barn det. I en del familjer går föräldraskapet snett, och det är alltid en sorg för en familj när man inte klarat sin viktiga roll som förälder. Ofta går misslyckande i arv, och unga föräldrar som inte klarar av rollen har kanske själva haft en tuff och sorglig uppväxt.

Därför är det viktigt att samhället ser vad som är bäst för barnet i den utsatta situationen. Här behöver samhället bli mycket bättre på att ge stöd till föräldrar i föräldraskapet både före, under och efter en graviditet. Oftast kommer slitningarna i föräldraskapet när unga föräldrar känner sig rådvilla och själva inte kan relatera till en god uppväxt.

Fru talman! Man vet inte hur man gör i ett föräldraskap och har kanske inte heller förmågan att ge barnet den värme och anknytning som barnet behöver. Finns det då också ett missbruk med i botten är risken att man faller tillbaka in i det som ett sätt att fly från ett misslyckat föräldraskap.

Fru talman! I ett sådant läge kan barnet hamna i kläm, men förhoppningsvis ser förskolan eller skolan barnets situation och gör orosanmälningar till socialtjänsten. Olika insatser kan sättas in, men ibland har situationen blivit så dålig i familjen att endast en familjehemsplacering återstår.

I en lyckad familjehemsplacering får barnet all den närhet och trygghet som saknades i hemmet. Barnet går på förskola och får nya kamrater, och om barnet är äldre får det också kontakt med närsamhället.

När ett barn varit placerad i tre år i familjehemmet kan det göras en prövning av att flytta över vårdnaden från föräldrarna till familjehemmet. Här är det viktigt att se vad som är bäst för barnet långsiktigt. Har barnet och familjehemsföräldrarna en trygg anknytning? Hur har föräldrarna skött sin del i föräldraskapet med umgänge, drogfrihet med mera?

Fru talman! Om vi tar exemplet Kalle, som har bott i familjehem mellan tre och sex års ålder och utvecklat en bra relation till familjehemmet, fått kamrater i förskoleklassen och börjat spela ishockey vill vi i utskottet att den nya lagen ska ta större hänsyn till vad som är bäst för Kalle men också till vad Kalle själv ger uttryck för - alltid under förutsättning att familjehemmet vill och att myndigheterna kan konstatera att det är tryggast för Kalle att stanna kvar i familjehemmet.

Ett annat förslag från utskottet, fru talman, handlar om den så kallade vårdplanen och att den ska revideras senast efter två års placering. En vårdplan gör socialtjänsten vid en placering i till exempel ett familjehem. I vårdplanen tas upp var barnet ska bo, hur umgänget ska se ut med föräldrarna, om barnet behöver extra stöd med mera.

Normalt sett händer det saker under en placering som gör att man måste revidera vårdplanen, men det finns i dag ingen lag som anger att vårdplanen ska revideras senast efter två år.

Fru talman! Utvecklingen för ett familjehemsplacerat barn bör alltid utvärderas kontinuerligt, särskilt om barnet var väldigt ungt vid placeringen. Det är då viktigt att titta på hur relationen mellan familjehemmet och barnet har utvecklats, men även hur relationen till föräldrarna har förändrats.

Fru talman! Regeringen tar i sin proposition också upp barnets rätt till juridisk hjälp och att det ska ställas särskilda lämplighetskrav på det offentliga biträde som ska företräda den unge, alltså barnet, i mål och ärenden enligt LVU, lagen om vård av unga.

Med tanke på att Sverige ställt sig bakom barnkonventionen tycker jag att det är givet att utsatta barn ska ha rätt till bästa stöd i juridiska processer.

Slutligen, fru talman: Som socialarbetare eller nära anhörig till ett utsatt barn kan man fråga sig om dessa förslag radikalt förändrar tillvaron för placerade barn. Till viss del, kan man säga att svaret blir. Att på ett tydligare sätt lyfta in barnets rätt i en prövning av vårdnaden är ett steg i rätt riktning och att ställa krav på offentliga biträden att ha gedigen kunskap och erfarenhet i barnärenden gör domstolsprövningarna rättssäkrare.

Fru talman! Men mycket återstår för att ett barns bästa ska tas till vara. Ett bättre stöd till föräldrar tidigt är en av nyckelrollerna för att ge barn bättre uppväxtvillkor. Här behövs mer insatser till småbarnsföräldrar genom BVC och socialtjänsten. Det behövs utbyggda och riktade föräldrautbildningar, vilket är exempel på utmärkta förebyggande insatser.

Men kraven på föräldrar att ta sitt föräldraansvar måste också skärpas. För att få "hem" barn som är placerade måste missbrukande föräldrar tydligt fullfölja olika behandlingsprogram och under längre tid visa en stabil utveckling med drogfrihet. För barn som är placerade under längre tid i till exempel ett familjehem och där det bästa för barnet är att vara kvar i familjehemmet är vi överens om att skyddet behöver stärkas.

Vi socialdemokrater vet också att regeringen gör allt för att komma till rätta med de brister som finns. Just nu utreder regeringen vilka ytterligare lagförändringar som behöver göras för att stärka skyddet för placerade barn och för att, som barnkonventionen anger, sätta barnet i centrum.

Anf. 2 Maj Karlsson (V)

Fru talman! Lilla Hjärtat - en tragedi så fruktansvärd att det är smärtsamt att ens sätta ord på den. Esmeralda, som var hennes riktiga namn, blev inte bara ett offer för sina biologiska föräldrar utan också för samhället. Vi svek Esmeralda å de grövsta. Det är anledningen till att vi har den här debatten i dag.

IVO:s granskning av händelserna kring Esmeraldas död ger oss en brutal insyn i de stora brister som finns inom den sociala barn- och ungdomsvården. I rapporten konstateras att flickan inte fick det stöd och skydd hon hade rätt till. Samhället hade kunnat agera annorlunda.

Att arbeta med barn som lever i utsatthet är mycket komplexa frågor. Det handlar om barns trygghet och rätt till en fin uppväxt. Det handlar om det allra innersta i en familjs liv, vår rätt till våra barn, vår integritet och människors fruktansvärda öden. Vi ska inte glömma att tvångsplacering av barn är ett av de mest omfattande ingrepp vi kan göra.

Det är därför otroligt allvarligt när vi upptäcker att vi har stora brister inom samhällsvården av barn och unga, i synnerhet när det kommer till tvångsvård. Det är dessvärre inget nytt. Vi har länge vetat att unga som tvångsplaceras många gånger mår sämre efter en placering än innan, och vi vet att det finns stora brister när det gäller att ge barn en egen röst och det skydd som de har rätt till.

Det var en av anledningarna till att det tillsattes en utredning för att reformera LVU. År 2015 presenterades utredningen Barns och ungas rätt vid tvångvård - Förslag till ny LVU. Det är en gedigen utredning vars mål är att stärka barnens rättigheter och samhällets skyldigheter. Dessvärre har politiken i princip inte gjort ett smack för att förverkliga den.

Det är såklart bra att vi nu förtydligar reglerna kring vårdnadsöverflyttning och vårdplan och att vi ser till att barn ska få egna offentliga biträden. Men det är fortfarande ganska modesta förslag om man ser till de brister som faktiskt behöver åtgärdas. Det här är inte tillräckligt.

Fru talman! När vi gång på gång ser att vi brister i att ge våra mest utsatta barn skydd och trygghet duger det inte att gå fram med myrsteg. Då krävs ett kraftfullt agerande. Vi i Vänsterpartiet hade önskat att regeringen skulle ta chansen att genomföra de omfattande förändringar som på riktigt skulle säkra barns rättigheter och att regeringen nu på allvar skulle stå upp för att barnkonventionen blivit svensk lag.

Att överväga frågan om vårdnadsöverflyttning årligen efter att barnet varit placerat i samma familjehem under tre år, som propositionen föreslår, är bra. Men vi måste vara medvetna om att en vårdnadsöverflyttning är ett mycket omfattande ingrepp i ett barns liv. Just därför kan en sådan åtgärd bara vidtas i mycket allvarliga fall.

Alla insatser som berör barn ska utgå från vad som på riktigt är för deras bästa. Vänsterpartiet anser att det finns andra förändringar i lagstiftningen som skulle leda till större trygghet och skapa bättre förutsättningar för både barn, familjehem och föräldrar. Ett exempel på det är ett så kallat förlängt eller utvidgat LVU. Då skulle barn och unga få möjlighet att bo kvar i sitt familjehem även efter att skälet till placeringen har upphört. Då skulle de barn som upplever trygghet, stabilitet och stark anknytning till familjehemsföräldrarna få möjlighet att fortsätta sin placering, samtidigt som familjehemsföräldrarna får fortsatt stöd från socialtjänsten.

För oss är det ett absolut krav att barns rätt måste stärkas i tvångsvården. Det är viktigt att utgångspunkten är att barnets bästa är att få växa upp hos sina föräldrar, om det är möjligt. Men det är barnens åsikt och välmående som ska vara den avgörande faktorn. Om ett barn bott i ett familjehem under lång tid och det blivit barnets trygghet ska det vara barnets röst som avgör om det ska bo kvar. Då krävs att barns bästa blir ett självständigt rekvisit. Det är redan verklighet i flera av våra grannländer, så det är fullt möjligt att genomföra även här.

Samhället måste ta ansvar för att umgänget mellan barn och föräldrar under placeringstiden alltid utgår från barnets behov och vilja. Socialtjänsten ska arbeta för att stödja föräldrarna med insatser som kan leda till att barnet kan flytta hem igen eller att relationen till dem blir till barnets bästa. Det ska självklart vara så att ett barn ska få stöd och hjälp även efter att en placering har avslutats. Inget barn ska lämnas ensam så som Esmeralda gjorde.

Vänsterpartiet vill att det inrättas oberoende barnombud dit barn och unga kan vända sig i situationer där de inte blir lyssnade på eller får det stöd och den hjälp de behöver. Sist men inte minst kan vi inte med någon värdighet i kroppen kräva att barn ska få en trygg tillvaro om vi inte samtidigt ger dem som arbetar med barnen rätt förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Arbetet inom den sociala barn- och ungdomsvården kräver ökad kompetens, rätt verktyg och en bra arbetssituation för de anställda. Att ständigt behöva byta socialsekreterare skapar otrygghet hos barn och unga, och tilltron till socialtjänsten sjunker. Om vi menar allvar med att barns bästa ska vara i centrum behöver socialtjänsten få utökade resurser och bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.

Fru talman! Vi har den här debatten i dag därför att en liten flicka blivit bragd om livet. Det som absolut aldrig får hända har hänt. Vi står här i dag därför att barn i det här landet far otroligt illa även efter att de hamnat i samhällets vård.

Vi i Vänsterpartiet är fast övertygade om att ge våra barn den trygghet och den kärlek som de förtjänar. Då krävs att vi tar ett helhetsgrepp där barns bästa blir ledande och att rätt verktyg finns för att säkra det. Då krävs politisk målmedvetenhet. Det är därför djupt beklagligt att regeringen valt att inte agera för att säkerställa barns rättigheter vid tvångsvård. Den har haft över fem år till sitt förfogande, med konkreta förslag i sin hand, men i princip ingenting har hänt. Det måste faktiskt ske lite mer nu.

Vi ställer oss bakom betänkandet i sin helhet och yrkar bifall till reservationerna från S, V och MP.

Anf. 3 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Flickan som föds i april 2016 har abstinens. Hon är nio dagar gammal när mamman lämnar henne till barnmorskorna och går därifrån. Samhället beskyddar flickan och ger henne ett kärleksfullt hem att växa upp i.

Där, fru talman, skulle denna berättelse kunna sluta i och med att man var trygg med att denna hemska start i livet blev en bra fortsättning som nu fortsätter i trygghet och kärlek.

Orden jag läste inledningsvis är Josefin Skölds, journalist på Dagens Nyheter. Dessa ord inleder den ohyggliga berättelsen om flickan som kallades Lilla Hjärtat och som fortsätter att finnas med oss som just Lilla Hjärtat.

Vi vet ju alla den fruktansvärda fortsättningen på den här flickans livsöde. I januari, fru talman, hände det mest fruktansvärda, det helt otänkbara och det mest smärtsamma: Denna lilla flicka vid namn Esmeralda hittas död i sina biologiska föräldrars hem.

Josefin Sköld förtjänar att nämnas särskilt för sina ord i denna berättelse. De gick rätt in i hjärtat på oss andra, smärtsamt och kraftfullt. Själv klarade jag inte ens av att läsa hela artikeln i ett stycke utan fick pausa för att orka vidare, och jag vet att jag inte var ensam om att reagera så.

Artikeln synliggjorde inte bara Lilla Hjärtats öde utan också grundläggande problem i hur Sverige hanterar de barn som vi måste skydda. Min partiordförande träffade Esmeraldas familjehemsmamma och hörde hennes berättelse och förtvivlan. Ur allt detta föddes en stor sorg men också en enorm beslutsamhet. Hur kan det bara få gå till så här i Sverige 2020?

Fru talman! Ur detta föddes också det utskottsinitiativ som jag lade på socialutskottets bord den 12 mars i år. Det innehöll två delar: ett förslag med tre skarpa lagförslag, och sedan en rad saker som vi moderater ser som oerhört viktiga att snabbt förändra i svensk lagstiftning men som först behöver sedvanlig beredning.

Alliansregeringen gav den 12 juni 2012 en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU, samt analysera behovet av förändringar och förtydliganden av regelverket. Syftet var att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och ungdomar som tvångsvårdas enligt LVU och att bidra till kvalitetsutveckling. Den 12 juni 2014 kompletterade statsrådet Ulf Kristersson detta med att lägga till uppdraget att göra en översyn av hur långsiktighet och stabilitet i större utsträckning kan säkerställas för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade.

Fru talman! Tyvärr förlorade Alliansen valet samma år. Utredningen blev klar 2015 och överlämnades till den rödgröna regeringen - som gjorde vad? Man lade alla viktiga förslag från Utredningen om tvångsvård för barn och unga som berörde dessa frågor i en byrålåda.

Fru talman! I dag hade jag förväntat mig att se socialminister Lena Hallengren i kammaren. Jag har all förståelse för att covid-19 tar mycket av ministerns tid, men de frågor som riksdagen i dag debatterar borde vara en av ministerns topprioriteringar.

Det oroar mig att vi på område efter område - det kan handla om LSS, HVB, familjehemsplaceringar eller Sis-hem - får rapporter om hur utsatta barn far illa i Sverige. Det är tyvärr inte ovanligt utan förekommer i överflöd.

Jag skulle vilja ställa frågan till ministern i dag varför man inte gjort mer under dessa sex år, varför dessa utredningar har legat kvar i byrålådan och varför man helt enkelt inte har prioriterat barnfrågor. Men eftersom ministern inte är här får jag utgå ifrån att den socialdemokratiska ledamoten i stället svarar på mina frågor.

Varför hände ingenting på Socialdepartementet förrän vi moderater lade lagförslag på bordet i riksdagen?

Fru talman! Det är något historiskt som sker i dag, något glädjande. Socialpolitisk historia skrivs i kammaren. Efter utskottsinitiativet den 12 mars beslutade utskottet den 9 april att börja bereda de här förslagen i riksdagen. Sex av åtta partier - alla partier förutom regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet - ställde sig bakom dessa förslag, och en referensgrupp bildades. Där ingick också Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och det är jag väldigt glad över. Det innebar att vi kunde bereda förslagen tillsammans och på så vis hitta stor enighet.

Det handlar om ett perspektivskifte, om att helt enkelt förflytta perspektivet inom rättspraxis i Sverige. Det har handlat om biologiska föräldrars rätt till sina biologiska barn men förflyttas nu till att i stället se till vad som är barnets bästa.

Till midsommar var den här gruppen klar med två av tre lagförslag: vårdplansdelen och vårdnadsöverflyttningen. De lämnades till Lagrådet som gav kloka och bra synpunkter, vilket gjorde att vi nu under hösten har kunnat förbättra och ytterligare bereda vårt förslag.

Till det här finns också två lagförslag från regeringen. Det ena handlar om lämplighetskrav för offentliga biträden, och det andra handlar om att man regelbundet ska pröva vårdnadsöverflyttningen. Men där finns en invändning från en majoritet av utskottets partier. Vi vill att det här ska ske tidigare än efter tre år. Det innebär inte att vi äventyrar lagen, men det innebär att vi vill att det här ska ske tidigare och att det i högre grad ska ske individuellt. Vi vet att situationen för olika barn ser väldigt olika ut, och tre år är lång tid.

Jag vill också passa på att säga att det här verkligen inte räcker. Precis som Maj Karlsson uttryckte det är det här bara små delar. Det är viktiga men oerhört små delar i ett betydligt större arbete som pågår, och jag kan lova att vi moderater kommer att återvända i frågan.

Jag vill också tacka alla de människor som har varit involverade - alltifrån den personal som har arbetat hårt här i riksdagen till mina kollegor i beredningsgruppen. Det har varit mycket bra och mycket klok input, och vi har kommit långt framåt. Det har vi gjort tillsammans och i enighet.

Jag vill också tacka alla där ute. Jag vill tacka alla barnrättskämpar och alla familjehem som tar hand om dessa trasiga barn och ser till att fylla deras liv med trygghet och kärlek. Jag lovar er att vi ska återkomma med fler förslag som gör att er uppgift blir lättare.

Jag vill också rikta ett särskilt tack till Lilla Hjärtats mamma för allt hon har gjort och allt hon gör.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 4 Mats Wiking (S)

Fru talman! Camilla Waltersson Grönvall säger att regeringen har varit senfärdig med att ta initiativ. Nu satt jag inte i riksdagen under förra mandatperioden, men jag har jobbat med de här frågorna ganska länge. Innan utskottsinitiativet togs hade vi en diskussion i utskottet om hur man ska gå fram när det gäller detta. Regeringen valde sin väg och Camilla Waltersson Grönvall gick fram med ett utskottsinitiativ. Man kan alltså säga att det fanns initiativ både från regeringen och från utskottet. Det var bra att det var ett utskottsinitiativ också, för det sätter fart på frågorna, tycker jag.

Jag vill ställa en fråga till Camilla Waltersson Grönvall. Vi har haft en grupp i utskottet som har jobbat fram de här frågorna, och alla partier har varit representerade. Tycker inte Camilla Waltersson Grönvall att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit aktiva i gruppens arbete och bidragit till ett gemensamt resultat?

Anf. 5 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Utskottsinitiativet lades fram den 12 mars i år - den 12 mars 2020 - när den rödgröna regeringen hade suttit vid makten sedan 2014. Det är i mina ögon och öron sex förlorade år för utsatta barn.

Utredningen som jag nämnde och som vi har tagit lagförslagen från kom 2015. Det var en utredning som försåg riksdagen och regeringen med lagförslag att gå vidare med, men regeringen äger initiativet att skriva fram en proposition att gå vidare till riksdagen med.

Jag tror att jag pratar för de allra flesta i den här kammaren, fru talman, när jag säger att vi gladeligen hade tagit emot sådana propositioner från regeringen. Men det kom inga propositioner. Det kom inga propositioner 2015, inte 2016, inte 2017, inte 2018 och inte heller 2019. Det kom två viktiga men, vilket jag tror att ledamoten ändå håller med om, ganska små och avgränsade förslag i slutet av 2020.

Jag måste tillägga att jag tror att det kan ha haft viss påverkan att vi drev på från riksdagens sida.

Min fråga till ledamoten kvarstår: Vad har regeringen ägnat sig åt under alla de här åren, och varför har man inte prioriterat utsatta barn högre?

Anf. 6 Mats Wiking (S)

Fru talman! Jag anser att mitt parti i ledande ställning har prioriterat barnen på olika sätt. Barnkonvention har införts som lag, och vi har också jobbat med andra frågor.

Den utredning som hänvisas till här fick kritik i remissyttranden från tunga instanser. Det gjorde att regeringen inte kunde gå fram med lagförslaget i dess helhet.

Jag känner att det är viktigt att vi inte gör politiskt spel av en sådan här viktig fråga. Jag är ganska nöjd ändå. Vi gav och tog i den här gruppens arbete.

Jag undrar hur det kommer sig att ni moderater, Camilla Waltersson Grönvall, går fram med motioner som inte lyftes i gruppen som vi arbetade i tillsammans i utskottet. Det undrar jag.

Anf. 7 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Det är intressant att ledamoten anser att partiet han företräder gör mycket för barnen. Jag tittar på vad som verkligen har förelagts riksdagen i form av propositioner och förslag från regeringen, och där är facit att det gapar fruktansvärt tomt. Det är alltså ganska tomma ord att säga att den här regeringen har gjort mycket för barn. Och barnkonventionen är i ärlighetens namn knappast någonting som den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen har skrivit fram.

Barnkonventionen är bra, men jag vill påminna ledamoten om att vi påpekade redan när den skulle införas att det här inte kommer att räcka. Vi hörde i början av det här året socialministern säga att vi inte behöver förändra lagen eftersom vi har barnkonventionen i stället. Det har hon tvingats ta tillbaka, därför att barnets rätt och barnets bästa inte tas tillräckligt till vara i barnkonventionen utan att man gör skarpa förändringar i svensk lagstiftning. Det har också Socialdemokraterna tvingats instämma i. Det är tung kritik från tunga remissinstanser.

Det är bara att öppna och läsa de olika delarna från remissinstanserna. Det är inte speciellt många remissinstanser som kritiserar utredningen. Det flesta håller tvärtom om med om det som sägs i utredningen.

Det var Justitieombudsmannen som hade synpunkter på att barnets bästa inte kunde användas som eget rekvisit. Vi har visat att det går. Och det instämmer både ministern och ledamoten Wiking i, efter att ha blivit hårt pressade av oss andra. Politiskt spel handlar det inte om. När det inte händer något på ett område är det faktiskt oppositionens uppgift att pressa på.

Jag vill tacka för ett konstruktivt arbete i gruppen. Det är verkligen sant, och det vill jag också ge ledamoten Wiking.

Anf. 8 Carina Ståhl Herrstedt (SD)

Fru talman! Övervägande av vårdnadsöverflyttning, revidering av vårdplan för placerade barn och särskilda lämplighetskrav för offentliga biträden är som sagt rubriken på betänkandet som vi debatterar i dag. Det är en viktig debatt och förhoppningsvis ett första steg mot morgondagens socialtjänst. Det är ett litet steg men åtminstone ett steg i rätt riktning.

I betänkandet finns ett antal viktiga tillkännagivanden och förslag som jag naturligtvis ställer mig bakom och som jag hoppas att regeringen skyndsamt kommer att jobba vidare med. Det är verkligen hög tid för handling. Det duger inte att ständigt utreda saker för att sedan inte agera på den kritik och de förslag som utredning efter utredning kommit fram till.

Sedan slutet på 90-talet har flera utredningar haft i uppdrag att analysera behovet av lagändringar och andra åtgärder för att minska osäkerheten i tillvaron för de barn som vistas i familjehem under lång tid. Det är utredningar som har syftat till att ytterligare säkerställa barnrättsperspektivet och rättssäkerheten och till att skapa långsiktighet och stabilitet för barn som lever i ovisshet om sin framtid.

Om politiken ska ha någon som helst trovärdighet gäller det att också agera på signalerna. Det finns i dag ingen större trovärdighet när någon säger: Vi måste se till barnens bästa. Jag är övertygad om att varje enskild person som säger de orden menar dem. Men frågan måste ändå ställas: Om alla vill barnens bästa, hur kommer det sig då att näst intill ingenting har hänt? Hur kommer det sig att utredning efter utredning har lämnats mer eller mindre därhän?

Om alla är eniga borde sakerna ha genomförts, oavsett regering. I det här fallet kan man tycka att det är sorgligt att det 2014 blev ett regeringsskifte. Om alla är eniga borde förändringar ha genomförts. Men så ser det inte ut. Politiken har svikit många av dessa barn. Samhället har svikit dem. Vem såg till Lilla Hjärtats bästa? Det gäller alla barn i det mörkertal som jag är övertygad om finns.

Jag är fullt medveten om att detta är komplicerade frågor, som det inte kan beslutas om i en handvändning. Jag sitter med i den referensgrupp som hanterar de utskottsinitiativ som har inkommit i frågan. Jag vet att det inte är lätt. Men seriöst! Hur länge ska vi låta samhällets barn vänta? Hur många fruktansvärda händelser ska behöva ske? Sedan 90-talet har det pågått en rad utredningar för att förbättra just långsiktigheten. Ska det verkligen krävas tragiska händelser som får medial uppmärksamhet för att någonting ska ske i frågan?

Fru talman! När socialnämnden överväger att ansöka om vårdnadsöverflyttning måste det vara väldigt tydligt vad som ska beaktas innan barnets långvariga boende avgörs. Just det handlar ett av förslagen i dag om. Det ställer jag mig såklart bakom. För mig är det självklara saker som absolut inte ska användas med restriktivitet utan alltid ska beaktas.

En förutsättning för vårdnadsöverflyttning är såklart att både barn och familjehemsföräldrar har en positiv inställning till en vårdnadsöverflyttning. Lika självklart är att det ska finnas förutsättningar för att ge barnet en trygg och god uppväxt. Men det måste också finnas en god inställning till behovet av och en önskan om fortsatt kontakt med föräldrar och andra närstående.

Socialnämnden har i dag en skyldighet att minst en gång var sjätte månad överväga om vård i ett annat hem än det egna fortfarande behövs, hur vården bör inriktas och hur den ska utformas. Detta är en skyldighet. Men det är något som inte alltid görs. Här finns det alltså brister. De måste utvärderas och följas upp.

Vi menar att om behov av vård i annat hem än det egna kvarstår ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden senast när barnet eller den unge har varit placerad i ett familjehem i två år, inte tre år som i dag. Man måste skapa trygghet och kontinuitet för barnen. Man måste ge dem en plats att kalla hem, en plats där de vet att det är meningsfullt att rota sig, en plats där det finns människor omkring dem att knyta an till. Barnens rättigheter, behov och önskemål måste värnas.

Fru talman! En del före mig har beskrivit frågorna lite mer djupgående och kanske lite mer lagtekniskt. Med tanke på att jag står lite längre ned på talarlistan har jag valt att bara skrapa på ytan för att klargöra Sverigedemokraternas syn. Jag har också medvetet valt att inte lyfta fram exempel ur verkligheten. Jag blir så känslosam när jag tänker på de fruktansvärda händelser som jag skulle kunna rapportera om här. Men jag vet också att de som hör denna debatt känner till den verklighet som på riktigt satte fart på debatten.

Snart kommer en mer genomgripande och bredare debatt med rubriken Placerade barn och unga. Då får vi möjlighet att debattera frågan mer i sin helhet.

Fru talman! Jag önskar alla en trevlig jul och nyårshelg och yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 9 Martina Johansson (C)

Fru talman! Barn har rätt till delaktighet, en trygg uppväxt, att få information och att komma till tals. Den lagstiftning vi har i dag utgår dock mer från föräldrarnas roll än barnens. Lagstiftningen bygger på mycket stor frivillighet. Det är bra. Men samtidigt behöver vi se över andra delar i lagstiftningen där vi behöver tillåta sekretessbrytande bestämmelser. Man måste kunna få prata med ett barn utan en vårdnadshavares samtycke och utan att vårdnadshavaren är där, just för att kunna få svar på vad barnet vill. Barnet ska kunna komma till tals, och barnet ska få känna sig delaktigt.

Vi behöver också få ett ökat fokus på stöd till familjer som behöver det. Vi behöver stärka stödet till föräldrarna, så att de som brister i sin omsorgsförmåga får stöd för att det inte ska behöva gå så långt som till ett omhändertagande. Vi kan ta föräldrar med NPF-diagnoser som exempel. De kan till viss del svikta i sin föräldraförmåga. Men med rätt stöd kan de vara väldigt goda föräldrar.

För att jobba med de sakerna krävs det kunskap. Vi måste få en ökad kunskap om hur vi jobbar med barn, hur barn kan komma till tals, och hur man samtalar med barn. Vilka metoder använder vi när vi jobbar med utredningar om barn och unga? Det är inte bara socialtjänstens medarbetare som behöver den ökade kunskapen. Den behövs även hos socialnämndsordförande, hos domstolar, hos jurister, hos polisen med flera.

Fru talman! Detta betänkande ligger på bordet till stor del tack vare det arbete som utskottet har gjort. Det handlar, som mina kollegor tidigare har varit inne på, om vårdnadsöverflyttning. Vad är det vi ska ta hänsyn till när vi bedömer och överväger en vårdnadsöverflyttning? Det handlar om barnens anknytning till sina biologiska föräldrar men också den anknytning de har till familjehemmen eller familjehemsföräldrarna. Det handlar också om familjehemmets förmåga att stötta barnet dess kontakter med ursprungsfamiljen. Det kan handla om föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar eller för den delen andra viktiga vuxna som har funnits i ursprungsfamiljen.

Dessa överväganden är väldigt viktiga att göra när skälet till omhändertagandet har upphört. Vi måste hela tiden gå tillbaka till vad barnets bästa är och till barnets vilja, och vi måste se till barnets delaktighet.

Det handlar vidare om att en vårdplan ska upprättas senast efter två års placering. Fokus ska vara på långsiktighet, på ett långsiktigt boende för det enskilda barnet eller den enskilda unga.

Betänkandet innehåller ett par förslag från regeringen som är bra. Det gäller särskilda lämplighetskrav för de offentliga biträdena. Det knyter an till det som jag nämnde förut om att vi måste öka kunskapen hos dem som arbetar med barn och unga. Det gäller också att vårdnadsöverflyttning ska övervägas årligen efter att man gjort en första sådan.

Det här är bra förslag, men det räcker inte. Mer behövs, vilket flera har varit inne på tidigare. Vi behöver göra fler saker. Vi behöver överväga vårdnadsöverflyttningen tidigare än tre år. Vi har ett tillkännagivande om att det ska ske efter två år. Detta gäller inte alltid bara det lilla barnet som har varit placerat i ett familjehem sedan början av livet, utan det kan också handla om att en äldre ungdom får vara kvar efter att ha flyttat runt i olika familjehem och äntligen funnit en rot. Han eller hon behöver få känna trygghet och att "det är här jag ska bo, och här ska jag få leva fram till jag blir vuxen".

Jag hoppas att regeringen nu tar chansen och sätter barnets bästa främst. Vi kommer under våren att ha ett antal olika debatter på temat. Det räcker inte att Socialdepartementet gör arbetet, utan även Justitiedepartementet måste göra det för att sätta barnet främst.

Regeringen har som sagt chans nu att komma med många ytterligare förslag, både utifrån de utredningar som tidigare har nämnts och genom att se fördelen i de förslag som kommer att finnas i ett antal kommittémotioner från bland annat Centerpartiet.

Utskottet går nu vidare med arbetet att definiera barnets bästa. Vi måste faktiskt avgöra vad barnets bästa är. Det är det viktiga. Jag ser fram emot det gemensamma arbetet. Som tidigare har sagts har arbetet varit fantastiskt, och vi kommer att kunna fortsätta med det.

Barnkonventionen är nu som sagt svensk lag. Nyligen kom en utredning som pekade på vad vi behöver förbättra i svensk lagstiftning. Det räcker inte med att själva konvention är lag, utan vi behöver förändra vår egen lagstiftning. Det finns två exempel som regeringen skulle kunna titta vidare på. Bland annat måste vi säkerställa att barnen har rätt till information, och vi måste ha ett lagreglerat föräldraskapsstöd.

Fru talman! Centerpartiet vill självklart göra mer än vad betänkandet innehåller. Vi vill uppvärdera familjehemmens roll. Vi vill fortsätta arbeta med fokus på kunskap och evidensbaserade metoder. Vi vill vidare undanröja hinder för samverkan så att man verkligen kan jobba med barnets bästa. Det behövs stöd till familjehem efter att en vårdnadsöverflyttning har skett. Man måste se till att kunna följa upp barn efter att en placering har upphört. Man behöver följa upp dem en längre tid än två månader så att man kan säkerställa att barnet mår bra.

Återigen: Regeringen kan nu ta chansen. Centerpartiet och jag är beredda att ställa upp i arbetet och ge vårt bidrag. Det här är bara början. Det kommer fler debatter. Både socialutskottet och civilutskottet kommer att ha sådana. Jag hoppas att regeringen står vid sitt ord om att sätta barnets bästa främst.

Jag yrkar härmed bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 10 Pia Steensland (KD)

Fru talman! Att vara en röst för dem som själva inte kan göra sina röster hörda är själva kärnan i den kristdemokratiska ideologin. Att vi kristdemokrater tog initiativ till att barnkonventionen skulle bli svensk lag var därför ett självklart steg för att stå upp för barns rättigheter. Jag är glad över att lagen är på plats sedan snart ett år tillbaka.

Vi får dock inte slå oss till ro bara för att barnkonventionen har blivit svensk lag. Nej, andra lagar behöver förtydligas för att säkra barns rättigheter. Detta är särskilt och smärtsamt tydligt när det gäller barn och unga som behöver samhällets vård när föräldrarnas omvårdnad, trygghet och omsorg brister.

Barnets bästa - barnets trygghet - måste vara det som väger tyngst under barns uppväxt. Det får inte ske att ett barn rycks upp från sin trygghet, från sina familjehemsföräldrar och syskon, det vill säga rycks upp från det som han eller hon känner som sin familj, för att i stället flyttas till föräldrar som i praktiken är främlingar för barnet. Det kan vara föräldrar vars förmåga till omsorg i värsta fall fortfarande brister.

Fru talman! Det är dock dessvärre så svensk lag fungerar i dag. Föräldrars rätt till sina barn väger tungt, ibland tyngre än barnets bästa. Så kan vi inte ha det.

Att sätta barnets bästa i främsta rummet innebär att föräldrars rättigheter får stå tillbaka. Vi kristdemokrater har länge krävt dessa förändringar. Redan år 2012 tillsatte den dåvarande kristdemokratiska barn- och äldreministern Maria Larsson i alliansregeringen en utredning som skulle ge bättre skydd och samhällsvård till barn och unga.

Utredningen presenterades för den socialdemokratiskt ledda regeringen 2015, men dessvärre gick regeringen inte vidare med lagförslagen. Vi kristdemokrater har fortsatt att driva dessa frågor genom motioner i riksdagen, men de har tyvärr inte vunnit stöd av en majoritet här i kammaren. Det är obeskrivligt sorgligt att åren bara har gått.

Fru talman! En barndom kan inte gå i repris, och alltför många personer som har fått samhällsvård under barndomen vittnar om att de har farit illa under uppväxten. De blev inte lyssnade på. De fick inte vara delaktiga. De fick inte det stöd och den omsorg som de behövde för att känna sig trygga eller för att klara sig bra i skolan. De vittnar om att erfarenheten av samhällets bristande stöd inte försvinner bara för att de växer upp och blir vuxna. I stället är det erfarenheter som präglar dem och som de bär med sig under resten av livet. Alltför många mår psykiskt dåligt, och alltför många hamnar i dåligt sällskap, utanförskap, missbruk och kriminalitet.

Fru talman! Bristerna i lagens skydd och i samhällets stöd har varit så djupa att barn har fråntagits möjligheten att växa upp och vittna om sin barndom. Det är så oerhört tragiskt, och det får aldrig någonsin hända igen. Glädjande nog finns det nu en samlad politisk vilja till förändring.

Jag vill rikta ett varmt tack till mina moderata kolleger i socialutskottet för att de väckte det utskottsinitiativ som bygger på den utredning som Maria Larsson tillsatte men som inte togs vidare. Initiativet satte press på regeringen att agera, och när regeringen inte agerade tillräckligt snabbt och kraftfullt blev initiativet grunden till det lagstiftningsarbete som vi nu har gjort här i riksdagen. Jag vill också tacka mina kolleger från alla partier men också tjänstemännen från utskottskansliet för det goda samarbete som vi har haft i socialutskottets arbetsgrupp. Det råder ingen tvekan om att barnets bästa har varit allas måltavla under arbetets gång.

Fru talman! Kristdemokraterna och jag ställer oss helhjärtat bakom utskottets ställningstagande i dagens betänkande. Det är lite av en delredovisning av det arbete som fortfarande pågår i socialutskottet tillsammans med en kompletterande proposition från regeringen.

Det är glädjande att socialtjänstlagen och lagen om vård av unga nu kommer att ändras så att barnets rätt till trygghet stärks när det gäller just vårdnadsöverflyttningar. När det finns skäl att överväga en vårdnadsöverflyttning ska socialnämnden särskilt beakta den unges och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöverflyttning. Den unges relation till familjehemsföräldrarna och dess förmåga att tillgodose den unges behov av en god och trygg uppväxt ska också beaktas. Likaså ska familjehemsföräldrarnas förmåga beaktas vad gäller att tillgodose behovet av kontakt med föräldrarna och andra närstående. Slutligen ska barnets relation till dess föräldrar beaktas.

Detta tillsammans med en tätare och kontinuerlig uppföljning av överväganden om vårdnadsöverflyttning och det nya kravet på särskild behörighet för de offentliga biträden som företräder unga i mål kopplade till lagen om vård av unga. Detta är viktiga delar för att lagen ska främja en trygg uppväxt för de barn och unga som behöver samhällsvård.

Fru talman! Som många före mig har påpekat från talarstolen är det viktigt att inse att det här bara är ett första steg. Mycket mer krävs.

Barnets bästa måste genomsyra hela lagen om vård av unga. För att lagens tillämpning vad gäller barnets bästa ska vara stabil och präglas av hög rättssäkerhet behöver definitionen av begreppet "barnets bästa" konkretiseras. Det är ett arbete som nu pågår i socialutskottets arbetsgrupp. Men det krävs mer.

För att säkerställa att det görs korrekta bedömningar i de ärenden som berör barn som är i behov av samhällsvård behöver socialsekreterarnas kompetens kvalitetssäkras och deras ansvar stärkas. Det är även viktigt att ge familjehemsföräldrar möjlighet att behålla kontakt med och anknytning till barnet om det har återförenats med föräldrarna. Uppföljning och stöd till föräldrarna är också avgörande. Vi måste likaså förbättra familjehemmens förutsättningar och villkor, inte minst genom fortlöpande kompetensutveckling. Det är några av de delar som vi måste arbeta med.

Fru talman! Det är få saker som är så viktiga som att trygga ett barns uppväxt. Att säkra barns rättigheter kommer alltid att vara vuxnas ansvar. Det ansvaret, fru talman, kommer vi kristdemokrater att fortsätta ta.

Anf. 11 Juno Blom (L)

Fru talman! Jag tackar för det goda samarbetet i utskottsinitiativet. Ett viktigt reformarbete har startat i denna kammare. Det är en god början, men handlingskraften måste öka.

Detta arbete har sin start i det tragiska öde som drabbade Esmeralda, i medier även känd som Lilla Hjärtat. Hon hann inte fylla fyra år, men utsattes för så mycket lidande under sin korta livstid. Vi hade kunnat förhindra detta genom att låta Esmeralda bo kvar i det familjehem som hon placerades i redan som nyfödd.

Vi politiker ska här ta in varje stavelse likaväl som den smärta och sorg som uttrycks i detta fall. Esmeraldas livsöde är tyvärr inte unikt. Runt omkring i Sverige finns det i denna stund så många barn som lever i utsatthet, rädsla och maktlöshet.

Föräldrarnas rätt till barnet väger inte tyngre än barnets rätt till en trygg miljö. Barn är aldrig föräldrars ägodelar. De är egna personer med egna rättigheter.

Låt oss nu inte invänta ytterligare ett tragiskt fall som får massmediers uppmärksamhet - även jag måste tacka Josefin Sköld på Dagens Nyheter för det fantastiska arbete som hon har gjort - innan ytterligare politiska åtgärder vidtas. Vi politiker kan inte bara reagera. Vi måste agera, för barns liv går inte i repris.

Hur är det möjligt att det har tagit fem år för regeringen att lägga fram förslag om en självklar åtgärd som att offentliga ombud ska vara lämpliga att företräda barn och unga i mål och ärenden enligt LVU? Det är ett av förslagen från Ceders utredning, som överlämnades till regeringen redan 2015. Jag hade så stora förhoppningar på den utredningen i min tidigare roll som ansvarig för det nationella arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, för att sedan bli precis lika besviken då jag insåg att de centrala delarna i utredningen inte omhändertogs av regeringen.

I dag talar vi om de svikna barnen - punkt. Låt oss ha de svikna, bortglömda barnen för våra ögon.

Sverige är ett fantastiskt land att växa upp i för majoriteten av alla barn. De har föräldrar med förmåga att ge dem kärlek, omvårdnad och trygghet. Det är barn vars föräldrar känner oro för att någon annan ska göra deras barn illa.

I dag pratar vi om det omvända. Vi pratar om barn som i stället känner oro och rädsla för att det är vårdnadshavarna som ska göra dem illa. Det handlar om vilka sår som skapas och hur tilliten skadas när barn utsätts av de personer som borde ge dem kärlek, trygghet och omvårdnad.

Jag tänker på det Andreas, ordförande för Knas hemma, sa när han besökte oss i socialutskottet. Han pratade om rätten till kärlek och sa: Sluta försöka fixa oss - börja älska oss!

Vårt fokus ska vara att se utsattheten från de biologiska vårdnadshavarna genom de utsatta barnens ögon. Då hittar vi balansen och inser att vad som är det bästa för det utsatta barnet varierar. I vissa fall visar biologiska vårdnadshavare en förändringsförmåga, och barnet som utsatts kan då hitta tillit till sina biologiska vårdnadshavare. Men vi måste också inse att det finns barn som aldrig kommer att uppleva den tryggheten och tilliten med sina biologiska vårdnadshavare. Verktygen ska vara fler och ha utgångspunkt i vad som är det bästa för det enskilda barnet.

Liberalerna ställer sig bakom betänkandet. Men låt mig vara tydlig gentemot alla er som lyssnar där hemma: Mycket mer måste göras. Barn som är utsatta har behov av bättre insatser än vad denna kammare levererat tidigare och vad dagens proposition omfattar.

Lagen om vård av unga måste göras om i grunden, vilket också lyfts fram i Ceders utredning. Det är, som vi alla varit inne på, ett stort ingrepp att tvångsomhänderta ett barn. Ändå saknar den lagstiftningen mål likaväl som kravspecifikation för vad vården ska innehålla. Det blir omöjligt att utöva relevant tillsyn när lagen saknar mål. Utan mål blir det också svårt att definiera vad vården ska ha för inriktning och hur stödet ska utformas.

Vi vet att utsatta barn riskerar att hamna i enorma svårigheter i framtiden när de utsätts och vanvårdas i början av livet. Riskerna för att hamna i kriminalitet, missbruk, psykisk ohälsa och långvarigt bidragsberoende ökar avsevärt om barn som utsatts inte får tillgång till stöd, skydd och vård utifrån sina individuella behov. Dessa barn har ingen vårdnadshavare som kan kämpa för deras rättigheter, utan det är vi och samhället som ska se till det.

Kravet på uppföljning måste även förtydligas. När ett utsatt barn omhändertas har kommun och stat ett enormt ansvar för att garantera att det boende som det beslutas om verkligen har förmåga att möta barnets individuella behov. Familjehemmen måste ges bättre stöd för att få rätt förutsättningar att utföra sitt livsviktiga uppdrag och förhindra att sammanbrott sker.

Trots det ansvar som ett omhändertagande innebär kommer det larmrapporter om brister vid HVB-hem och boenden som Statens institutionsstyrelse ansvarar för. Avsaknaden av tydliga mål för vårdens innehåll, som jag tog upp tidigare, leder till att flickor utsatta för sexuella övergrepp kan placeras tillsammans med unga killar som har begått sexuella övergrepp och till att barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer kan placeras på samma avdelning som kriminella. Barn och unga i behov av stöd och skydd riskerar alltså att utsättas under en placering som stat och kommun ansvarar för.

Jag är trött på att höra larmrapport efter larmrapport om att placerade barn far illa. Vi kan inte låta detta fortsätta i ett land som Sverige. Vi vet och kan bättre än så. Dessa missförhållanden är till stor del orsakade av att lagstiftningen är otydlig och oklar och saknar krav på hur man ska placera barn. Låt oss då göra lagen tydlig och utgå ifrån barns behov av individuell vård av hög kvalitet som bygger på respekt och kärlek.

Föräldrarnas rätt till barnet väger inte tyngre än barnets rätt till en trygg miljö. Barn är aldrig föräldrars ägodelar. De är egna personer med egna rättigheter. En sak är säker: Gör vi inte tillräckligt för utsatta barn i början av livet får det konsekvenser genom hela livet.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet. Det innebär att Liberalerna står bakom de förslag som finns i propositionen. Vi står naturligtvis också bakom alla tre tillkännagivanden som utskottet föreslår och som innebär bifall till Liberalernas förslag.

Jag har en fråga jag vill ställa till statsrådet Lena Hallengren, som inte är här. Det finns hundratals tillkännagivanden på hög. Nu kommer det tre till. Om vi är eniga i den här kammaren om att just barns utsatthet spelar en särskild roll för det vi ser kopplat till kriminalitet och andra områden som vi också har tillkännagivanden kring, finns det då en möjlighet till att just de här delarna får förtur i det viktiga arbete som ligger framför oss?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)