Planering och byggande

Civilutskottets betänkande 2011/12:CU14

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 29 mars 2012

Beslut

Nej till motioner om plan- och byggfrågor (CU14)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2011 om plan- och byggfrågor. Orsaken är bland annat att det pågår arbeten och nyligen har genomförts förändringar i flera av de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar bland annat om plan- och bygglovsprocessen och olika byggregler. Det gäller frågor om t.ex. klimatanpassning, energieffektivitet, grönområden, handel, trafik, tillgänglighet, buller, inomhusmiljö och krav på studentbostäder.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag.

Hela betänkandet

Betänkande 2011/12:CU14 (pdf, 438 kB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

45 motioner

Motioner från ledamöterna

Ljudnivån i förskolan Motion 2011/12:C205 av Arhe Hamednaca (S)
Grönområdenas betydelse för en god hälsa och miljö Motion 2011/12:C208 av Anita Brodén m.fl. (FP)
Integrering av byggprocessen i klimatarbetet Motion 2011/12:C211 av Kenneth Johansson och Anders W Jonsson (C)
Externa köpcentrum Motion 2011/12:C212 av Jan Lindholm och Jonas Eriksson (MP)
Planering för större marginaler och ett nytt klimat Motion 2011/12:C213 av Jan Lindholm (MP)
Ett byggande som stöder folkhälsan Motion 2011/12:C244 av Jan Lindholm (MP)
Tillgänglighetsfrågor Motion 2011/12:C245 av Jan Lindholm och Jonas Eriksson (MP)
Planering som ger ökad välfärd Motion 2011/12:C246 av Jan Lindholm (MP)
Solenergi i den byggda miljön Motion 2011/12:C247 av Jan Lindholm (MP)
Trygga bomiljöer Motion 2011/12:C248 av Jan Lindholm och Bodil Ceballos (MP)
Översyn av plan- och bygglagen Motion 2011/12:C255 av Eliza Roszkowska Öberg och Johnny Munkhammar (M)
Byggnadsregleringar för hyresrätter Motion 2011/12:C258 av Michael Svensson (M)
Översyn av regelverken för industri- och trafikbuller Motion 2011/12:C263 av Jonas Jacobsson Gjörtler (M)
Samhällsplanering för ett mänskligt boende Motion 2011/12:C264 av Berit Högman m.fl. (S)
Översyn av straffavgifter vid överträdelse av plan- och bygglagens samt miljöbalkens bestämmelser Motion 2011/12:C268 av Gunnar Sandberg och Marie Nordén (S)
Stadsodling för hållbara städer Motion 2011/12:C271 av Bo Bernhardsson (S)
Radonmätning vid försäljning av småhus Motion 2011/12:C278 av Karin Granbom Ellison (FP)
Smarta elnät Motion 2011/12:C286 av Staffan Anger (M)
Boende i husbåt Motion 2011/12:C287 av Staffan Anger (M)
Möjligheterna för unga att få bostäder Motion 2011/12:C299 av Anton Abele (M)
Bostäder Motion 2011/12:C317 av Caroline Szyber (KD)
Tillgängligheten i bostaden och samhället Motion 2011/12:C337 av Christina Oskarsson (S)
Studentbostäder Motion 2011/12:C348 av Veronica Palm m.fl. (S)
Bostäder Motion 2011/12:C349 av Veronica Palm m.fl. (S)
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik Motion 2011/12:C352 av Veronica Palm m.fl. (S)
Planarbetet hos kommunerna Motion 2011/12:C363 av Susanna Haby (M)
Virvelfri deplacerande ventilation Motion 2011/12:C368 av Pyry Niemi (S)
Uttag av gatukostnader från befintliga fastighetsägare Motion 2011/12:C373 av Jan Ericson (M)
Snabbare planprocesser Motion 2011/12:C381 av Anders Åkesson (C)
Riktvärden för flygbuller Motion 2011/12:C382 av Andreas Norlén m.fl. (M, C, FP, KD)
Enklare och billigare studentbostäder Motion 2011/12:C383 av Staffan Danielsson (C)
En snabbare plan- och bygglovsprocess Motion 2011/12:C392 av Krister Hammarbergh (M)
Översyn av PBL Motion 2011/12:C397 av Ulrika Karlsson i Uppsala (M)
För en ny bostadspolitik med sociala och ekologiska förtecken Motion 2011/12:C403 av Amineh Kakabaveh m.fl. (V)
Icke-kommersiella frizoner Motion 2011/12:C405 av Valter Mutt (MP)
Plan- och bygglagen Motion 2011/12:C410 av Carina Herrstedt och Thoralf Alfsson (SD)
Icke-joniserande strålning Motion 2011/12:Fö213 av Jan Lindholm m.fl. (MP)
Vatten Motion 2011/12:Fö214 av Bodil Ceballos m.fl. (MP)
Elöverkänslighet Motion 2011/12:Fö241 av Ulrika Carlsson i Skövde och Annika Qarlsson (C)
Ett tryggare Stockholm Motion 2011/12:Ju206 av Börje Vestlund (S)
Värdeburen tillväxt Motion 2011/12:Kr223 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (S)
Klimaträttvisa inför klimatmötet i Durban och dess efterföljare Motion 2011/12:MJ407 av Lars Ohly m.fl. (V)
Hållbar landsbygdsutveckling Motion 2011/12:MJ469 av Tina Ehn m.fl. (MP)
Ökad tillgänglighet en mänsklig rättighet Motion 2011/12:So446 av Betty Malmberg (M)
Trafiksnål samhällsplanering Motion 2011/12:T419 av Siv Holma m.fl. (V)

Beredning

Beredning i utskottet: 2012-02-16
Justering: 2012-03-15
Betänkande publicerat: 2012-03-20
Trycklov: 2012-03-20

Reservationer 21
Betänkande 2011/12:CU14

Nej till motioner om plan- och byggfrågor (CU14)

Civilutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2011 om plan- och byggfrågor. Orsaken är bland annat att det pågår arbeten och nyligen har genomförts förändringar i flera av de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar bland annat om plan- och bygglovsprocessen och olika byggregler. Det gäller frågor om t.ex. klimatanpassning, energieffektivitet, grönområden, handel, trafik, tillgänglighet, buller, inomhusmiljö och krav på studentbostäder.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2012-03-28

Dokument från debatten

2012-03-28

Protokoll för debatten

Katarina Köhler (S)

Anf. 100 Katarina Köhler (S)

Herr talman! I dag ska vi debattera och så småningom besluta om frågor som gäller planering och byggande. Det är ett omfattande och viktigt område. På detta område har vi en ny lagstiftning sedan knappt ett år. Det är en lagstiftning som skulle vara enklare och tydligare och som skulle underlätta för privatpersoner, kommuner och myndigheter. Huruvida det har blivit så återstår att se. Det finns olika uppfattningar om det. Jag återkommer om det i slutet av mitt anförande. Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 2, 11 och 16. Vi står naturligtvis bakom samtliga S-motioner, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till dessa. Allt oftare framkommer det kritik om att tillgången till det offentliga rummet krymper när nya bostadsområden eller handelscentrum växer fram. Köpcentrum och omgivande mark ägs numera ofta av privata fastighetsbolag. Det innebär att den enskildes och föreningars möjligheter att föra samtal, informera och argumentera beskärs. Det är viktigt att yttrandefriheten inte kvävs och att människor även fortsättningsvis ges utrymme att i det offentliga rummet få skapa opinion och prata med varandra om viktiga frågor. Det är därför viktigt att man i planbestämmelserna föreskriver dessa rättigheter när det gäller gallerior och köpcentrum. Planering för gemensamma lokaler och möjlighet till ett rikt kulturutbud är också viktigt i byggande och planerande av nya bostadsområden. Vi vill att människor ska känna gemenskap och vi vill att människor ska lära sig av varandra och förstå varandras olikheter och synsätt för att på det viset undvika segregation och isolering i våra bostadsområden. Vi ska i planeringen tänka på åldersstrukturer och etnicitet. Vi ska tänka jämställt, och vi ska framför allt tänka på barnen och på barnens möjligheter att utvecklas och ha ett rikt liv i sitt bostadsområde. Vi måste därför vara extra noggranna vid planeringen och se till att det finns extra utrymmen för olika syften i bostadsområdena. Det blir allt viktigare att vi tänker långsiktigt när vi planerar och bygger bostäder för framtiden. Vi får en allt större andel äldre i befolkningen. Om våra bostäder redan från början vore anpassade till människors villkor genom olika perioder och besvärligheter i livet skulle många kunna bo kvar hemma mycket längre. I dag är många bostäder inte så tillgängliga som de ska vara. Bristen på hissar är stor i många äldre flerfamiljshus. Enligt Boverkets beräkningar skulle det behövas ungefär 75 000 hissar i de befintliga fastigheterna. Det blir naturligtvis ytterligare ett hinder för gamla människor och för funktionshindrade, och deras bostadsmarknad krymper. I äldre bostäder är det ofta trånga badrum och smala korridorer. Det kan vara höga trösklar och en mängd andra hinder som gör att bostäderna inte har den tillgänglighet vi vill att de ska ha. Vi socialdemokrater tycker och har alltid tyckt att detta är en viktig fråga. Det handlar om jämlikhet. Det handlar om allas rätt till en bra bostad. Herr talman! I dag breder bostadsbristen ut sig över hela landet, naturligtvis främst i de stora städerna, men problemen är stora också ute i landet. I universitetsstäderna är bristen på studentbostäder enormt stor. Många studenter kan inte stanna och studera på den ort där de kommit in på grund av att de inte får tag i bostad. Man bor i campingstugor och källarutrymmen. Det finns till och med de som bor i tält och lekstugor de första månaderna medan de letar bostad för att kunna stanna kvar och studera. Många kan inte stanna kvar utan måste flytta och låta bli sin utbildning. Vi socialdemokrater menar att regeringen har tagit sin hand ifrån bostadspolitiken och i stället överlåtit frågan till marknaden att själv bestämma. I dag ser vi resultatet. Vi har enorma bostadsköer och massor av människor har ingenstans att bo. Ingen kan vara nöjd med det. Till och med regeringen måste väl inse att man har misslyckats kapitalt när det gäller bostadsförsörjningen. Det finns många äldre fastigheter med oinredda vindar som skulle kunna byggas om till små lägenheter för unga och studenter. Reglerna säger att när man bygger om ska man göra det på sådant sätt att alla lägenheter blir tillgängliga. Det betyder att man måste bygga hissar. Att bygga en hiss så att den går ända upp till vindsvåningen innebär stora kostnader. Många fastighetsägare säger att det blir olönsamt, och därför vill man inte satsa på sådana ombyggnationer. Trots det vi säger om tillgänglighet för alla menar vi att det är befogat att ge dispens från kravet på hiss ända upp till vindsvåningen när det gäller lägenheter som är mindre än 30 kvadratmeter i fastigheter som kan vara lämpliga för detta. Lägenheterna ska öronmärkas för unga och studenter. Vi måste försöka ta ett ansvar för alla dem som i dag inte har ett eget boende - för unga som inte kan starta sina liv eftersom de inte kan flytta hemifrån och för studenter som ska utbilda sig för att senare få ett bra liv. Vi måste tänka om. Jag ska också säga något om energianvändningen. Mer än 30 procent av energianvändningen går i dag till uppvärmning av våra bostäder. Riksdagen tog 2006 ett beslut under avsnittet god bebyggd miljö om att vi skulle arbeta för att sänka den totala energianvändningen i bostäder med 20 procent till 2020 och med 50 procent till 2050 i förhållande till energianvändningen 1995. Vi socialdemokrater menar att man kan gå längre. Utvecklingen av arbetsmetoder och val av material och produkter går snabbt framåt. Därför menar vi att man kan göra mer. Allt fler företag och branscher inser att arbetet med att hitta bättre och mer effektiva material kan ge konkurrensfördelar. Många strävar efter att bli mer kunniga på att ta fram bra produkter. Därför menar vi att man till 2020 borde kunna minska energianvändningen med 30 procent i stället för 20. Det finns många skäl till det jag sade nyss, men med tanke på hur bostadssituationen ser ut i landet och med tanke på hur många bostadsområden i vårt land som är oerhört nedgångna måste vi rusta upp och renovera. Skulle vi investera i ett projekt för att rusta upp fastigheter som byggdes främst som miljonprogramsområden med energismarta lösningar tror vi inte att det skulle vara svårt att uppnå ett 30-procentsmål. Det är viktigt att komma i gång med dessa upprustningar, och det finns många skäl till det. Inte minst skulle det ge arbetstillfällen till många människor under ganska lång tid. Vi skulle höja kvaliteten på bostadsområden som i dag är nedgångna, och det skulle i sin tur kunna ge ringar på vattnet så att man får ut enbart positiva saker av detta. Till slut vill jag kort beröra plan- och bygglagen. Blev den så bra som alla hade förhoppningar om? Det har bara gått ett år. Vi vet att det finns ganska mycket kritik mot plan- och bygglagen, inte minst när det gäller de sanktionsavgifter vi har sett tas ut. Vi vet att regeringen nu jobbar på det, och jag vill bara ytterligare betona vikten av att regeringen tar tag i dessa frågor och arbetar med att förbättra det som inte blev bra i plan- och bygglagen. Det finns andra saker att tala om också, men jag ser att jag har använt min talartid. Eftersom jag är en snäll människa stannar jag där. (Applåder) I detta anförande instämde Jonas Gunnarsson (S).

Jan Lindholm (MP)

Anf. 101 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Civilutskottets betänkande 14 om planering och byggande är indelat i 29 beslutspunkter, och Miljöpartiet har reservationer till 16 av dessa punkter. Att det finns många reservationer i ett betänkande behöver inte betyda att skiljelinjerna mellan regering och opposition är extremt stor. I många frågor som tas upp i betänkandet är det faktiskt så att de flesta partier har en ganska gemensam problembeskrivning, men vi har olika uppfattning om hur lösningarna ser ut. Ibland skiljer det sig bara i hur man ser på det arbete som redan pågår, och ibland handlar det om skilda uppfattningar om hur man ska prioritera utredningsresurser. Det finns dock naturligtvis frågor där vi även har helt olika syn på både mål och metoder. Personligen tycker jag att alla de frågor som tas upp i betänkandet är så pass viktiga och intressanta att jag har svårt att avstå från att säga något om alla punkter där vi har reservationer. Jag ska dock försöka klara att inte göra det. Min partikamrat Tina Ehn kommer senare i debatten att fokusera på argumentationen kring externhandelsfrågor, så det tar jag inte upp. Tyngdpunkten i mitt anförande är avsett att ligga på frågor kring inomhusmiljöns betydelse för hälsan, men innan jag hoppar dit ska jag säga något om några övriga punkter i betänkandet. Herr talman! När det gäller planering av bostadsområden, såväl nya som vid omdaning av äldre, är det av stor betydelse att man, som vi anför i reservation 3, i ökad utsträckning beaktar såväl barnperspektivet som jämställdhetsperspektivet. De allmänna och offentliga utrymmena, till exempel trapphus, gång- och cykelvägar, trottoarer, parkeringsytor, angöringsplatser för kollektivtrafik, parker, torg, lekplatser, skolgårdar och så vidare, menar vi måste utformas så att de stöder förutsättningar för ökad jämställdhet mellan människor - gamla som unga, män som kvinnor, resursstarka som resurssvaga. Vi menar också att planeringen även måste ta hänsyn till alla dem som har olika former av funktionsnedsättning. Miljöpartiets förslag att Boverket får i uppdrag att utveckla metoder för stöd åt kommunerna att förbättra sitt arbete i den riktningen avslås av regeringen. Många tolkar det som att vi har en regering som inte hänger med i utvecklingen och som struntar i grundläggande mänskliga rättigheter. När det gäller klimatfrågor och bebyggelseplanering verkar det som att regeringen helt har glömt bort att en dimension av klimatarbetet måste vara att minimera riskerna. Vårt samhällsbygge är på många sätt sårbart. Ett exempel är den förändring av plan- och bygglagen som alliansregeringen genomfört, som faktiskt underlättar för byggande med ökad risk. Den uppenbara ambitionen med förändringen av lagen - att underlätta för mer strandnära bebyggelse - innebär ökade risker. Så länge vi fortsätter på det viset ökar sårbarheten i vårt samhälle. Att lagändringen inte fått det genomslag regeringen ville kan vi ju vara glada för, men det gör inte lagen mindre skadlig eller mindre riskfylld. Regeringen höll ett seminarium i måndags, där det var helt uppenbart att man har ambitionen att ytterligare stimulera riskutsatt bebyggelse. Man vill se ännu mer byggande utmed sjöar och vattendrag utan att ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Det blir förmodligen kommunerna som, som vanligt, får ta smällen när dåliga lagar skadar medborgarnas ekonomi. Oavsett hur framgångsrika de internationella förhandlingarna om klimatåtgärder kommer att vara vet vi att klimatet kommer att förändras. Det vi människor i bästa fall kan påverka är hur omfattande klimatförändringarna blir och möjligen hur långvariga. Därför kan vi med säkerhet säga att vi kommer att se fler intensiva skyfall, mer och kraftigare stormar, längre och hetare torrperioder och förmodligen även perioder med strängare kyla, fler och mer omfattande översvämningar i sjöar och vattendrag samt en stigande havsnivå. Miljöpartiet anser att denna kunskap borde ge avtryck i de beslut som tas i riksdag och regering. Infrastruktur och den byggda miljön ska helst stå i mer än hundra år, i vissa fall betydligt längre. Eftersom det alltid är billigare att göra rätt från början menar Miljöpartiet att de regelverk som styr hur vi planerar och bygger borde utformas så att marginalerna för att klara av dessa förändringar blir större. I Japan erkänner man att marginalerna var för små - ingen hade kunnat föreställa sig så höga vågor som de som slog ut kärnkraften. I Norge är det vanligt med jordskred, och säkerhetsmarginaler är någonting man diskuterar där. Miljöpartiet anser att det är onödigt att tak- och fasadmaterial ska blåsa loss från byggnader och döda människor och skada materiella värden som till exempel bilar innan vi skärper kraven på hur dessa konstruktioner ska utformas. Det är onödigt att människor ska tvingas överge sina översvämmade och bortspolade hus innan vi slutar bygga för nära sjöar och vattendrag. Det är lika onödigt att tak ska rasa in och källare vattenfyllas innan vi börjar dimensionera för avrinning och omhändertagande av regnvatten så att de klarar av de skyfall vi vet kommer att bli allt vanligare. Räddningsfordonen borde inte heller behöva bli stående i dåligt planerade, planfria korsningar när de behövs för att rädda skadade. Väldigt mycket lidande kan besparas, och stora kapital kan räddas om vi gör rätt från början. Därför menar jag att riksdagen borde rösta för reservation 4. Herr talman! EU-parlamentet har studerat bioinitiativet om elöverkänslighet och med förkrossande majoritet slagit fast att den vetenskapliga grunden är god för att påstå att människor kan drabbas av skador från icke-joniserande strålning. WHO har dragit samma slutsats. Den kompetens som den svenska strålsäkerhetsmyndigheten lutat sig mot har avslöjats som jävig och uteslutits från internationella vetenskapliga möten om icke-joniserande strålning. Sverige sitter alltså inte ens på avbytarbänken längre. Det finns en hel del att göra för att återupprätta vår trovärdighet på området. Den forskning som förnekar förekomsten av skador från icke-joniserande strålning är till stor del finansierad av den berörda industrin. Den forskning som saknar band till denna industri är däremot väldigt tydlig med att problemet är omfattande. Situationen liknar på många sätt den som under lång tid rådde när det gällde kunskapsläget om riskerna med rökning. Att forskningen är fri från ekonomiska intressen är en förutsättning för att vi politiker ska få trovärdiga beslutsunderlag, särskilt när väldigt stora pengar står på spel. Om kammaren ställer sig bakom reservation 10 skulle det vara en klar signal till forskarvärden att man inte längre kan dupera politiker med dåligt underbyggda studier och friserade rapporter. Det skulle vara en seger för vetenskapen. Om regeringen vidtog de åtgärder som föreslås i de berörda yrkandena skulle även kommunernas arbete med att skydda de invånare som lider av icke-joniserande strålning underlättas radikalt. Att regeringen inte vill hjälpa kommunerna i det arbetet tycker jag är svårt att förstå. Herr talman! Regeringen har arbetat med frågan om energikrav vid nybyggnation av bostäder, och vi har faktiskt väntat oss en proposition. Miljöpartiet de gröna har länge drivit kravet på att så kallad passivhusstandard ska bli norm vid nybyggnation. Det skulle innebära en energiförbrukning på ca 40-45 kilowattimmar per kvadratmeter och år, eftersom det är den energi som normalt förbrukas för så kallad hushållsel, det vill säga för matlagning, belysning, tvätt, dammsugare, datorer, tv, kylar, frysar och så vidare. Varenda sådan kilowattimme som vi förbrukar bidrar ju till att värma våra bostäder. Sedan måste man ta hänsyn till den energi som strålar ut från våra kroppar, för vi vill ju inte bygga så väl isolerade hus att vi ständigt måste kyla dem när vi befinner oss där. Att regeringen inte vågar ställa tuffa krav gör att det blir onödigt dyrt att bygga. När vi inte har nationella normer som ligger på en rimlig nivå i förhållande till det som byggföretagen kan bygga och det som marknaden efterfrågar uppstår ett stort spann inom vilket kommunerna kan forma lokala krav. Om regeringen envist håller fast vid en norm på 90 kilowattimmar per kvadratmeter och år när industrin redan bygger för 70, 60, 55 eller till och med 45 kilowattimmar per kvadratmeter och år, beroende på varierande kommunala krav, blir det väldigt svårt att vara en rationell byggare. Lokala variationer gör det helt enkelt dyrare. Om riksdagen sätter ned foten och röstar för reservation 15 underlättar det att få fart på nybyggnation - det som alla talar om men som regeringen inte gör något för att åstadkomma. Ett bifall till reservation 16 skulle även underlätta nyproduktion. Regeringen talar om behovet av tydliga spelregler och långsiktighet, men när vi då föreslår det backar regeringen. Man undrar hur länge investerare och förvaltare ska behöva vänta innan regeringen sätter ned foten och talar om vilka krav som ska gälla för långsiktigt hållbart byggande. Det behövs tydliga beslut om det ska vara möjligt att nå målen som är uppsatta till 2020 och 2050. Sedan jag började i riksdagen hösten 2004 har jag arrangerat ett antal seminarier kring solenergi, eftersom det var det område som jag arbetade inom innan jag blev riksdagsledamot. Jag har i motionsform föreslagit många åtgärder för att inslaget av solenergiteknik ska öka i Sverige. Vi har väldigt goda förutsättningar för solenergi, trots att de flesta inte verkar förstå det. Allt fler länder inför regler för bygglov som innebär att ytmaterialen på byggnaderna, som tak och ytterväggar, måste användas i energisyfte. Sverige har varit långt framme inom solenergiteknikområdet, men den svaga hemmamarknaden gör tyvärr att många innovationer bland svenska forskare och företag blir industrier i andra länder. Jag menar att ett stöd för reservation 17, förutom att det efter ett par år skulle göra att vårt samhälle skulle bli betydligt mindre sårbart, skulle förbättra förutsättningarna för en växande svensk solenergiteknik. Då, herr talman, kommer vi till huvudnumret i detta anförande, frågan om byggnadernas inomhusmiljö och dess betydelse för hälsan. Den första stora sjuka-hus-debatten pågick i slutet av 1980-talet. Det dåvarande bostadsutskottet engagerade sig en hel del i frågan och föreslog hösten 1988 ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en bred översyn i syfte att komma till rätta med de så kallade sjuka husen. Tillkännagivandet ledde till att det tillsattes en arbetsgrupp som i början av 1990 redovisade betänkandet Byggnaders inomhusmiljö m.m . Betänkandet kom i sin tur att ligga till grund för två propositioner, dels proposition 145 från riksdagsåret 1990/91 om byggnaders inomhusmiljö, dels proposition 189 från samma år om införande av lagen om byggnadsgaranti. Bostadsutskottet valde att behandla dessa båda propositioner i ett och samma betänkande, 1990/91:BoU19, som man döpte till Byggnaders inomhusmiljö . Det var den dåvarande socialdemokratiska bostadsministern Ulf Lönnqvist som hann driva igenom förslaget före regeringsskiftet den 4 oktober 1991, då Carl Bildt blev statsminister. Den då nytillträdda borgerliga regeringen var inte så förtjust i lagen om byggnadsgaranti utan valde att två gånger skjuta upp ikraftträdandet för att så småningom genom betänkande 1992/93:BoU22 från bostadsutskottet i stället införa den byggfelsförsäkring som sedan blev mycket ifrågasatt och som numera är avskaffad. Jag har här i min hand originalen av två olika anföranden om bostadsfrågor från 1990 som jag har kommit över. Det som hölls på Bleck och Plåts kongress i Stockholm den 5 september 1990 är 17 sidor långt, men jag har lovat att inte läsa upp det här i dag. Det räcker inte tiden till för. Men det handlar bland annat om alla de barn som redan då enligt läkarna hade drabbats av det typiska sjuka-hus-syndromet. Det var alltså en socialdemokratisk minister, Ulf Lönnqvist, som höll anförandet. Jag tänker bara citera lite från det. Så här beskriver han syftet med själva förslaget: "Arbetsgruppens förslag är att producenten skall garantera produkten i 10 år. Byggfel skall då avhjälpas snabbt. Ett försäkringssystem står för kostnaden. Därifrån får krav ställas på ansvarig producent att betala. Det viktiga är: Konsumenten skall snabbt få felen avhjälpta. Den ansvarige skall betala. Så skall inomhusmiljön kunna förbättras. Ansvaret för produkten/bostaden skall läggas på den som producerar." Det är väldigt klart och tydligt, tycker jag. De fallbeskrivningar som han tar upp är väldigt lika de som vi ser i dag. Och från ett av de områden som han nämnde i anförandet 1990 händer det att vi får höra precis likadana problembeskrivningar av sjuka-hus-syndrom än i dag. De fyra yrkanden som finns i motion C244, som reservation 18 i dagens betänkande behandlar, liknar i stor utsträckning de som arbetsgruppen lade fram 1990. Det har nu gått över 20 år och tusentals familjer har fått sina liv förstörda. Andelen barn med astmaliknande symptom ökar fortfarande. Och exemplen på så kallade sjuka hus är kanske inte oändliga, men de är alldeles för många för att jag ska kunna räkna upp dem. Enbart i min hemkommun har vi under det senaste året haft allvarliga sjuka-hus-problem i en ishall, en skola och ett daghem. Frågar man miljöskyddsinspektörer eller fackföreningarnas skyddsombud runt om i landet tror jag att det är väldigt svårt att hitta en kommun som inte har dessa problem i någon form. Det är alltså 24 år sedan det dåvarande bostadsutskottet gjorde sitt tillkännagivande som ledde till ett utredningsförslag, två propositioner och ett betänkande med beslut i riksdagen. Jag tror inte att någon person som är insatt i sjuka-hus-problematiken skulle våga påstå något annat än att problemet har vuxit under dessa mer än 20 år. Det är inte bara skyddsombuden och miljöskyddsinspektörerna som ser problemen. Arbetsmiljöverket för statistik på arbetsskador som är kopplade till dålig inomhusmiljö. Enligt deras siffror har det varit en fördubbling av antalet drabbade bara de senaste fem åren. Skadeutredare, saneringspersonal, Astma- och allergiförbundet och inte minst de forskare vi har i landet som ägnar sig åt inomhusmiljöfrågor, exempelvis på Umeå universitet och IVL här i Stockholm, ser ett växande problem. Att det finns många förklaringar till den ohälsa som sjuka hus orsakar borde inte få vara ett motiv för politiker att blunda för frågan. Problemet blir ju inte mindre allvarligt om hälsoeffekterna går att förklara enbart med emissioner från olämpliga kemikalier i byggnaden eller om det går att hitta förklaringarna enbart i de biologiska mekanismer som fuktskadorna sätter i gång. Att frågan om kopplingen mellan sjuka hus och hälsoproblem är svår att besvara och förmodligen innehåller många svar borde tvärtom vara ett motiv för regeringen att avsätta mer resurser för att få förklaringar på denna problematik. Vi vistas i genomsnitt 90 procent av dygnets timmar inomhus varav ca 70 procent i bostaden. Det borde rimligen vara en högt prioriterad fråga att den miljön är så ofarlig som möjligt att vistas i. Byggsektorn är den sektor som lägger minst resurser på forskning av alla industrigrenar och genomför sina experiment i fullskala och låter brukarna vara både försökskaniner och stå för kostnaderna när det inte går så bra. Även det borde engagera den bostadsminister som vi saknar i Sverige. Jag förstår att kammaren inte har för avsikt att bifalla reservation 18 men jag vädjar till utskottet att öppna frågan om inomhusmiljöns betydelse för vår hälsa än en gång, inte minst för barnens skull, och se till att sjuka-hus-problematiken på nytt, med den kunskap som har alstrats de senaste 20 åren, får en grundlig utredning. Jag har under mina år här i riksdagen arrangerat två stora seminarier där några av världens främsta experter på området har medverkat. Det finns alltså massor av kunskap, men tyvärr har riksdagens ledamöter visat mycket litet intresse för problemet. Den undermåliga inomhusmiljön i många skolor som gör att skolbarnen har svårt att koncentrera sig på undervisningen kan till och med vara den huvudsakliga anledningen till det låga kunskapsresultatet. Inte ens den kopplingen har väckt något större intresse från regeringens sida. Därmed, herr talman, skulle jag vara klar med argumentationen även om jag bara har berört ett fåtal av reservationerna i betänkandet. Självklart står Miljöpartiet ändå bakom samtliga reservationer men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservationerna 14, 16 och 18. Tack för ordet!

Thoralf Alfsson (SD)

Anf. 102 Thoralf Alfsson (SD)

Herr talman! Jag har fått hoppa in i stället för Carina Herrstedt. Carina är sjuk. Jag hade egentligen inte tänkt att säga så mycket mer än att yrka bifall till våra reservationer, men jag vill ändå säga några saker. Trots att Carina är sjuk tvingades hon flyga hit till voteringen i dag. Detsamma gäller en annan ledamot vars far blev akut sjuk i går i Sundsvall. Han blev också tvungen att flyga till voteringen i dag. Vi kunde se att resultaten för tre omröstningar var avhängiga av att dessa personer tvingades hit trots att de egentligen inte borde ha varit här. Jag tycker att det är ynkligt av er att vi inte släpps in i kvittningssystemet. Nog sagt om detta. När jag tittar på våra reservationer ser jag att jag själv är medmotionär på de motioner som reservationerna hänvisar till. En motion gäller plan- och bygglagen. Vi vill gärna se en fortsatt förenkling och ett förtydligande av planen. Jag tror att de flesta upplever att kommunens kvarnar mal långsamt när det gäller att ta fram detaljplaner. Jag är kommunpolitiker, och ibland ser man att vissa detaljplaner aldrig kommer fram. Just nu finns en sådan i Kalmar som jag har överklagat. Det blir en koppling till denna debatt. När det gäller förenkling och förtydliganden i detaljplaner enligt plan- och bygglagen blir det lite skojigt med min överklagan. Kommunens jurist säger att jag inte har rätt att överklaga. I dag kunde jag läsa i våra lokala tidningar Barometern och Östran att länsstyrelsens jurist säger att jag har rätt att överklaga. Det här tyder på att det finns ett och annat som måste förtydligas och förenklas i reglerna för detaljplaner. Med tanke på teknikutvecklingen, inte minst på it-sidan, händer mycket. Lagstiftningen måste hänga med. Argumentet om att låta den nya plan- och bygglagen sätta sig låter lite gammalmodigt. Här måste ske en kontinuerlig uppdatering. En sådan utveckling gäller kommunernas webbplatser. Varje år brukar man utse vilken kommun eller vilka kommuner i Sverige som hamnar i topp vad gäller bästa webbplatsen. De kommuner som hamnar där brukar inte vara sena med att utnyttja detta och slå sig för bröstet och tala om hur duktiga de är. I min egenskap av politiker kan jag månad efter månad se hur webbplatserna utvecklas. I grund och botten hänger mycket på att kommunerna ska spara pengar genom att medborgarna kan sköta en del av arbetet själva över nätet. Därmed kan kommunerna avlastas till viss del. Samtidigt innebär en väl utvecklad webbplats bättre service till kommunmedborgarna. Det är en utveckling som vi ser i alla branscher. Den kommer inte att sluta. I vår motion vill vi att det i plan- och bygglagen även ska finnas krav på att kungörelser om bygglov och förhandsbesked ska publiceras på kommunens webbplats. Det är något som borde vara en självklarhet. Givet står det kommunerna fritt att redan i dag införa detta, men med en komplettering i lagen blir det enhetligt för alla kommuner - vilket är att föredra. Därmed vill jag yrka bifall till reservationerna nr 1 och 13 i betänkandet.

Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 103 Amineh Kakabaveh (V)

Herr talman! Mina kamrater Katarina Köhler och Jan Lindholm har yrkat bifall till de reservationer som jag också vill yrka bifall till. Därför ska jag inte upprepa yrkandet. Men jag vill även yrka bifall till reservation 5. Herr talman! I dag är oron stor för den negativa utvecklingen vad gäller den ökade privatiseringen av offentliga platser som har varit tillgängliga för alla. I dag omvandlas olika offentliga och gemensamma platser till gallerior och privata centrum. Det är kommersiella bolag som tar över dem. Det är inte heller konstigt med tanke på att sedan högerregeringen tillträdde 2006 är allt till salu, oftast till underpris. Det är tyvärr ett stort problem, framför allt i många förorter där ungdomar behöver platser för att utöva kulturaktiviteter och vistas på. De stängs ute. I till exempel Skärholmen finns inte platser eller områden där de kan sitta och prata, diskutera, ha studiecirklar och så vidare. Det är bekymmersamt att det inte finns offentliga platser för möten. Det är ett demokratiskt verktyg för människor att kunna hålla föreningsmöten utan krav på betalning. Vi tycker att försäljningarna av våra offentliga platser ska stoppas. Herr talman! I många kommuner pågår en snabb etablering av externa köpcentrum. De har förstört den kommunala servicen för bostäder och arbetsplatser. I stället för att det sker satsningar på kommunernas befintliga centrum tillåts privata aktörer ta över, till exempel Boultbees köp av Centrumkompaniet och flera köpcentrum i olika städer. Fastighetsbolaget Boultbee har vid ett flertal tillfällen varit i blåsväder de senaste åren. Till exempel har Västerås stad och Stockholms stad sålt Centrumkompaniets lokaler till Boultbee, ofta till underpris. Vi har tagit emot olika rapporter där det framgår att under de senaste åren har ett flertal småföretagare i förorterna hamnat i konflikt med Boultbee. Hyrorna och priser har höjts med upp till 50 procent i samband med att Boultbee har tagit över. Vi i Vänsterpartiet har länge kämpat för att stärka den lokala självservicen och den lokala demokratin. Därför kräver vi, tillsammans med Miljöpartiet, i vår reservation att det är angeläget att upprätthålla och stärka den lokala servicen och demokratin. En hel del behöver göras. I reservationen föreslår vi en utredning för att se över långsiktiga, hållbara och klimatsmarta handelsstrukturer. Vi tycker att det är väldigt viktigt att se till att detta genomförs och att det inte bara är dessa bolag som tar över när de vill köpa ett område. Till exempel Skärholmen och Rinkeby-Tensta i Stockholm och olika områden i Västerås och Västmanland vittnar om den hemska utvecklingen med etablering av externa köpcentrum. Herr talman! En annan viktig uppgift i samhällsplaneringen är att minska transportsektorns miljö- och energipåverkan. Samhällsplaneringen måste vara inriktad på att skapa ett hållbart samhälle som är tillgängligt för alla men som samtidigt reducerar så mycket som möjligt av onödiga resor och transporter. För att samhällsplaneringen ska bidra till omställning till en mer miljöanpassad transportsektor krävs bland annat en förbättrad regional samordning och utveckling av kommunala transportplaner. Vänsterpartiet har därför föreslagit att kommunerna ska kunna kräva att samhällsbyggare i transportplaner redovisar att deras byggprojekt leder till miljövänliga transportlösningar. Vänsterpartiet har tidigare år väckt motioner om att kommunerna i detaljplanen kan bestämma de krav på parkeringsplatser som ska gälla vid nybyggnation inom ett område, en så kallad parkeringsnorm. Vi anser nu i den rödgröna reservationen att denna norm ska uppfyllas när kommunen beviljar bygglov för nya bostäder. De höga kraven från kommuner på antalet parkeringsplatser leder till höjda byggkostnader för bostäderna. Särskilt när det gäller nybyggnation av studentbostäder ställs det ibland orimligt höga krav på antalet parkeringsplatser. Vi anser mot denna bakgrund att regeringen på olika sätt bör verka för att kommunerna sänker sina krav, när vi vet att så många studenter och ungdomar har behov av bostäder just under den period man är i universitetsstäderna. Behoven är särskilt stora i Stockholm, Malmö och Göteborg. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet har länge krävt att bristande tillgänglighet ska rankas som diskriminering och att det ska lagstiftas. Det är helt oacceptabelt att det ska dröja så länge innan ett fullständigt tillgängligt samhälle ska råda för alla. Det borde vara en självklar utgångspunkt att bostäder ska vara anpassade efter de boendes behov. Det handlar inte bara om personer med funktionsnedsättning, utan det är många äldre som också behöver rörelsefrihet. Under Vänsterpartiets sjukvårdskampanj besökte jag olika platser, och jag fick veta att äldre fastnar i sina hem. I Skärholmen sade en i hemtjänstpersonalen att en kvinna hade problem att komma till läkare. På grund av att hon hade rullstol och det inte fanns hiss i huset kunde hon inte gå till läkare. Det är väldigt diskriminerande även för de äldre att inte kunna gå nedför en trappa och komma till den samhällsservice, den läkare och den vård som man behöver. Någon kanske har rika barn som kan ordna taxi, hämta och lyfta, men alla har inte den möjligheten. Därför är det från olika synpunkter, till exempel ålder och funktionsnedsättning, nödvändigt att se till att tillgängligheten ska gälla alla. Det skulle ha gjorts 2010 enligt plan, men trots att vi här i kammaren har påmint om det så många gånger har regeringen tyvärr inte lyssnat. Ändå görs försök nu vid renoveringar i bostadssektorn, men det räcker inte utan måste göras skyndsamt då det är väldigt nödvändigt. Herr talman! Forskning visar att människor tyvärr känner sig otrygga, särskilt i utsatta områden i våra större städer. Att uppleva otrygghet i samhället har blivit ett stort samhällsproblem. Kvinnor är den grupp som känner sig mest otrygga. Vi vet att kvinnor oftast blir utsatta för våld i hemmet, men känslan av otrygghet finns för många kvinnor i den nära miljön och i bostadsområdet. Många tjejer går med en telefon i ena handen och nyckeln i andra handen när de går hem en sen kväll när det är mörkt och man inte vet hur man ska göra om man blir anfallen. När det inte finns tillräcklig belysning är gatorna inte så trygga. Man kan själv känna den känslan ibland, och det är väldigt obehagligt att varje gång man går ut vara rädd för att bli rånad eller överfallen - vad ska man göra då? Därför är det väldigt viktigt att regeringen ser till att cykelvägar, hållplatser, kollektivtrafik och promenadvägar byggs och byggs om på ett säkert och tryggt sätt så att människor känner sig trygga. Herr talman! En annan viktig fråga är energihushållningskrav vid nybyggnad. Vi vet att bostadssektorn i dag står för en dryg tredjedel av Sveriges energianvändning. För att rejält minska energianvändningen måste både nybyggda och befintliga bostäder bli avsevärt mer energieffektiva. Vid nybyggnation bör ambitionen vara att alla bostäder ska byggas med så kallad passiv standard, det vill säga att energiförbrukningen ska ligga på högst 45-55 kilowattimmar per kvadratmeter och år, förstås beroende på plats i Sverige, eftersom det finns zon 1, 2 och 3. Det är viktigt att införa detta krav i Boverkets byggregler om energianvändning. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är hög tid att genomföra det, helt enkelt för att vi ska uppnå EU-direktivets mål om energianvändning. En annan viktig punkt som Jan Lindholm från Miljöpartiet har lyft upp handlar om inomhusmiljön, eller sjuka hus. Vi vet att redan i slutet av 1970-talet började fenomenet dagissjuka uppstå, eftersom barn är känsligare än vuxna, för att senare uppmärksammas som kontorssjuka. Så småningom förtydligades problemet som sjuka hus, och 1986 tillsattes en kommitté för att utreda frågor kring förebyggande av allergier och överkänslighetsreaktioner. Resultatet presenterades i Allergiutredningen 1989, som fastslog att hälsoproblemen relaterades till nybyggda fastigheter. Sedan dess har man helt enkelt sagt att det ska utredas. I rapporten Mätlägenheter - sunda eller sjuka hus, 2003 påvisades skrämmande resultat med hälsofarliga kemikalier i inomhusmiljön. Sedan dess har dessa myndigheter, som miljöförvaltningen, uppmärksammat och ställt nya krav på nybyggnation. Men problemet är att samhället och staten inte tar ansvar och inte ger Boverket i uppdrag att ställa krav på de byggherrar som bygger nya bostäder och framför allt skolor, dagis och öppna förskolor. Vi har också tagit del av de senaste rapporterna för Stockholmsområdet om att ganska många per år dör i allergi och astma. Det befaras att detta relateras till de kemikalier som kom till i och med att man inte var så noga. Man mäter inte och undersöker inte när man bygger med de nya material som finns i dag. De finns framför allt i miljonprogramsområdena, eftersom man har byggt dem snabbt. Ofta har man inte tänkt på detta och säger att problemet gäller golvläggning och annat. Nu när medierna har uppmärksammat detta och i och med vår reservation hoppas vi att regeringen tar stort ansvar och ger till exempel Boverket och Socialstyrelsen olika uppdrag för att de ska se till att problemet utreds och att man för nybyggnation men också i det befintliga beståndet ser till att byta ut miljöfarliga kemikalier om det finns sådana och reda ut detta. Det är samhällsfarligt och farligt för hälsan. För att framför allt våra barn ska må bra och att alla ska må bra i samhället måste man ta ansvar. Med detta vill jag sluta mitt anförande och yrka bifall till reservation 15. Jag står bakom också de reservationer som redan har lyfts fram av Jan och Katarina.

Eva Bengtson Skogsberg (M)

Anf. 104 Eva Bengtson Skogsberg (M)

Herr talman! Jag ska försöka hålla mig lite kort, eftersom vi också har ett möte efter detta. Från hösten 2002 och fram till våren 2010 skedde en stor översyn av plan- och bygglagstiftningen, och riksdagen beslutade om den våren 2010. Vissa kompletteringar antogs förra våren, liksom kompletteringar av övergångsbestämmelserna till lagen. Flera motionärer begär redan en ny översyn av lagen för att få fram ytterligare förenklingar, snabbare processer och kortare handläggningstider. Det är ännu inte ett år sedan lagen trädde i kraft, och utskottet anser inte att det har gått så lång tid att vi har fått tillräckliga erfarenheter av den nya plan- och bygglagen för att göra nya överväganden. Motioner i betänkandet rörande planering av bostadsområden, större marginaler för den bebyggda miljön på grund av förändrat klimat, planering för grönområden med mera och tillkännagivande i samband med dessa anser jag redan finns klart och tydligt beskrivet i den nu gällande plan- och bygglagen, liksom en bra målsättning att stimulera till fysiska aktiviteter i vardagen. Jag tycker inte att det behövs särskilda regler i syfte att förhindra etablering av nya köpcentrum och ser inte heller behov av icke-kommersiella frizoner. För att minska miljöbelastande transporter föreslås i en motion ett lagförslag som stärker den regionala samordningen. En ny bestämmelse tillkom då den nya plan- och bygglagen infördes som innebär att kommunernas planläggning ska ske med hänsyn till just miljö- och klimataspekter, liksom till mellankommunala och regionala förhållanden. Regeringen framhöll vikten av att samordna den fysiska planeringen med infrastrukturplaneringen för att en mer transport- och energieffektiv samhällsbyggnad ska uppnås. Det anges i lagen att kommunerna ska samråda med länsstyrelsen och berörda kommuner i sitt arbete med översiktsplanen. Boverket uppmärksammar i flera rapporter hanteringen av frågor om miljöanpassade transporter och har utarbetat en vägledning för kommunernas arbete med fysisk planering. Även Trafikverket har tagit fram ett antal rapporter som är avsedda att ge kommuner stöd att ta fram en trafikstrategi. Motionerna som innehåller önskemål om att cykel- och kollektivtrafiken ska få starkare ställning i bebyggelseplaneringen anser utskottet är uppmärksammade i planlagstiftningens bestämmelser, då breda insatser redan görs på detta område. Dels har regeringen, i syfte att öka cykeltrafiken och göra den säkrare, tillsatt en cykelutredning som ska redovisas senast den 31 oktober, dels har Trafikverket haft ett uppdrag att utarbeta en strategi och handlingsplan för ökad och säker cykling som redovisades i slutet av förra året. Som jag tidigare nämnt ska bebyggelseutvecklingen stimulera till fysisk aktivitet i vardagen, vilket innebär inte bara tillgång till grönområde och tätortsnära friluftsområden utan även säkra, trygga och attraktiva gång- och cykelbanor. Ett uppdrag att ansvara för ett samverkansprojekt som Boverket fick av regeringen förra sommaren ska redovisas före årsslutet. Vad gäller förändrad parkeringsnorm vid byggande av studentlägenheter är det inte fastställt i plan- och bygglagstiftningen, utan varje kommun kan redan i dag själv besluta om man vill använda sig av dessa eller ställa andra krav vid framtagande av detaljplaner. Hur kommunerna hanterar frågan om lägre krav på parkeringsplatser för studentbostäder anges i Boverkets rapport 2011:28. Jag har skrivit ut just de sidor som rör studentlägenheter och parkeringar för dem, så att oppositionen kan titta på dem. Ni tog ju upp detta i era anföranden. Tillgänglighet i den bebyggda miljön uppmärksammades särskilt i utredningsarbetet inför den nya plan- och bygglagen. Det är trist att det ibland förekommer brister även i nybyggnation. Kraven på tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga ska enligt nya lagen behandlas redan i bygglovsprövningen. I lagen anges också att tillfälle till samråd ska ges för sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av förslag till detaljplan, och här kommer naturligtvis olika handikapporganisationer in. I de motioner som har inkommit finns både önskemål om att stimulera installation av hiss i de byggnader som saknar sådan och önskemål om dispens från hisskravet när råvindar inreds till lägenheter. Det sistnämnda har jag svårt att personligen ställa mig bakom, då jag anser att all ny- och ombyggnad ska vara tillgänglig för alla. Jag har tyvärr själv varit tvungen att frångå den principen när jag för några år sedan ritade om ett kontorshus till lägenheter. Där kunde inte hisskravet uppfyllas för alla lägenheter. Jag har även haft i uppdrag av det kommunala bostadsbolaget i min förra kommun att inventera deras bostadsbestånd för att se var det fanns möjlighet att installera hissar. I många fall gick det att bygga om, ibland med utbyggnader, och ibland var jag tvungen att ta bostadsyta i anspråk, så det blir alltid en fråga om kostnad i relation till nytta. I några byggnader var det omöjligt att finna en lösning för hissinstallation. Det är när husen har trapphuset invändigt och har våningsplan på olika halvtrappor. Där kunde jag inte hitta någon lösning. Plan- och bygglagen medger också att vissa avsteg får göras på hisskravet vid ombyggnad, om det finns synnerliga skäl. Jag avslutar här, herr talman, med att tillstyrka förslaget i motionsbetänkandet och yrka avslag på samtliga reservationer.

Jan Lindholm (MP)

Anf. 105 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag använde en rätt stor del av mitt anförande till att prata om det som i folkligt tal brukar kallas sjuka hus. Vi har många rapporter om erfarenheter från hus som har byggts om. Det är till exempel tre polishus som har byggts om, ett hus två gånger utan att man har lyckats få det så drägligt att man har kunnat gå rak ut från husen, utan man säckar ihop när man befinner sig där. Det finns många skolor, daghem och idrottshallar. Sedan finns det ett jättestort antal bostäder där människor bor. Jag har träffat många människor som har astmaliknande symtom som inte kan sälja sina hus utan tvingas bo kvar i dem därför att de är helt värdelösa. Det är många människor som far väldigt illa sedan vi någon gång på 60-talet ändrade sättet att bygga våra hus och har ett stort bestånd av hus som är ganska omöjliga att leva i. Jag förstår om majoriteten inte vill anta något av de fyra förslag som jag har i en motion. Man vill ju inte ta förslag av oppositionen, så att säga. Men jag tycker att det nu har gått så långt. Det är så många som far illa, och problemet är stort. Forskningen är lite spretig. Jag tycker att vi politiker har ett ansvar. Regeringen borde se till detta. Det finns många forskare, men det finns väldigt lite resurser för dem, så de ägnar sig åt en massa andra saker fastän de skulle vilja ägna sig åt det här. Skulle ni inte åtminstone kunna se till att det kommer i gång en organiserad kunskapsuppbyggnad på det här området, så att vi kan få fram hur vi ska bära oss åt för att slippa att så många människor mår dåligt i sina bostäder och på sina arbetsplatser?

Eva Bengtson Skogsberg (M)

Anf. 106 Eva Bengtson Skogsberg (M)

Herr talman! Jag drog ned på mitt anförande, för det har blivit en sen kväll. Jan Lindholm använde ju 20 minuter på sitt anförande och har mycket tydligt gått in för alla dessa problem. Naturligtvis håller jag med om att det är ett jätteproblem med de sjuka husen och de människor som bor i dem. På de nya byggnader som byggs med enstegsmetoden ser vi att dessa problem kommer upp på nytt. Det behövs verkligen något. Det håller jag med Jan Lindholm om. Det handlar om lagstiftning och kunskapsspridning. Man känner ju till problemen. Huvudansvaret för byggnader ligger ju på byggherrarna och fastighetsägarna.

Jan Lindholm (MP)

Anf. 107 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag vet inte om det var något svar på frågan. Jag undrar om man är beredd att göra något. Att bara säga att man känner till problemen är inte nog. Jag har arrangerat två heldagsseminarier med väldigt många kvalificerade människor här i riksdagen. Inte en enda ledamot från regeringssidan dök upp på dessa seminarier. I andra länder har man andra metoder. I Holland river man de här husen nästan genomgående när folk drabbas av den här typen av symtom, alltså andningssvårigheter när man går in i husen, att knäna viker sig och man måste ta ut folk med gasmasker för att de ska klara sig. I Sverige gör vi ingenting! Det finns många forskare som vill jobba med det här. Jag skulle vilja att någon representant för regeringssidan ändå kunde säga att ni är beredda att göra mer än att bara säga att ni känner till problemet. Det är enorma summor som går förlorade när skolbarn inte kan koncentrera sig för att det rinner ur näsan och kliar i ögonen. I dag är man orolig för många ungdomar. Det finns säkert andra skäl till det också, men bara här i Stockholm finns det ett tjugotal skolor som är helt undermåliga och egentligen skulle stängas. Det är hög tid att göra något åt detta. Det är en enorm kapitalförstöring för varje generation ungdomar som inte får möjlighet att studera och koncentrera sig på sin arbetsplats. Det räcker inte med att säga att ni känner till problemen. Gör något!

Eva Bengtson Skogsberg (M)

Anf. 108 Eva Bengtson Skogsberg (M)

Herr talman! Jag har faktiskt inget bra svar på det. Forskningen går förhoppningsvis framåt. Det handlar ju om kostnader. Hemma har man också rivit eller sanerat skolor. Jag vet inte hur stort detta är. På det du säger, Jan Lindholm, verkar det som om alla elever i Stockholm skulle ha problem. Tyvärr har jag inget annat svar. Jag hoppas att mina kolleger kan ha ett svar.

Lars Tysklind (FP)

Anf. 109 Lars Tysklind (FP)

Herr talman! För knappt ett år sedan, den 2 maj 2011, togs ett viktigt steg när det gäller lagstiftning för planering och byggande i Sverige. Då fick vi en ny plan- och bygglag. Samtidigt fick vi en ny instansordning med mark- och miljödomstolar. Avsikten med båda dessa lagstiftningsåtgärder var att få en både effektivare och rättssäkrare process. Rimligen kommer detta över tid att förkorta processerna samtidigt som de blir rättssäkra. Redan 2008 infördes i den dåvarande plan- och bygglagen skrivningar om anpassning till framtida klimatförändringar. Man skrev in att man vid planläggning skulle ta hänsyn till översvämningar och erosion. Detta togs sedan in i den nya plan- och bygglagen samtidigt som man ytterligare förtydligade att miljö- och klimataspekter ska beaktas vid planläggning. Om man ser till detta är det plan- och bygglagen som styr var byggnaden ska placeras. Om jag uppfattade rätt var en tidigare talare inne på strandskyddslagstiftningen. Detta har ju egentligen inte med den att göra. Där råder andra begränsningar. Det är inte denna begränsning det handlar om där. Herr talman! Det är rimligt att man ser vad denna lagstiftning leder till. Den har nu verkat i drygt ett år. När man inför nya lagar finns det naturligtvis en problematik i det. För den enskilde kan man dock se att den nya lagstiftningen har inneburit att man har fått bygglovsprocesser där man har tidsfrister. Man har en sammanhållen bygglovsprocess, och det tror jag är mycket viktigt för den enskilde. Kritiken mot det gamla systemet gällde att man som enskild inte riktigt begrep processen, för den var så uppdelad. Det är väldigt viktigt att notera att den nya lagen inte innebar att man ändrade grundförutsättningarna i lagstiftningen. Fortfarande är ansvaret delat mellan staten och kommunen. Man delar ansvaret att tillämpa plan- och bygglagen på ett bra sätt. Här är det kommunala självstyret en viktig faktor. Kommunerna har ju planmonopol och ett eget ansvar för planering inom sitt område. Samtidigt har man ett stort ansvar för att medborgarnas rätt att vara med i processen och kunna påverka ska tillvaratas liksom att det ska vara en öppen och rättssäker process. Det som nu görs från Boverkets sida är utbildningsinsatser som är kopplade till lagstiftningen. Som jag sade förut: Om man inför en ny lag måste man lära sig den nya lagen och den nya tillämpningen. Det har nu bara gått tio elva månader, och då har man naturligtvis inte trimmat in sig totalt i detta än. Boverket har också fått i uppdrag att se över tillämpningen i kommunerna. Jag tror att Eva nämnde det. Man ska se hur den fungerar. Man ska kunna samla goda erfarenheter och sprida dessa. I det här betänkandet finns det 72 motionsyrkanden, och det har lett till 21 reservationer. Som Jan Lindholm sade förut behöver det inte betyda att man har så väldigt olika åsikter om saker och ting, men det är ändå ett visst antal. Man kan konstatera att det i sak visst är viktiga frågor som tas upp. Jag kan hålla med om att majoriteten av de frågor som man tar upp är sådant som det bör vara självklart att man tar med och beaktar i den kommunala planeringen. I den nya lagstiftningen är klimatfrågorna förtydligade. Man har lyft fram tillgången till parker och grönområden. Så är det också när det gäller planering av handels- och trafikfrågor liksom cykel- och kollektivtrafik. Eva Bengtson Skogsberg nämnde Cykelutredningen. Där kan jag bara hänvisa till den redovisning hon gjorde. Generellt finns det svar på de flesta motioner här. Det här är kommunernas ansvar, och det beaktas i lagstiftningen. Jag ska dock ändå kommentera två reservationer som just poängterar det kommunala ansvaret. Först är det reservation 9, som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern står bakom. Den handlar om att man vill slopa parkeringsnormen. Det är då kopplat till studentbostäder. I grunden delar jag uppfattningen att om man uppför studentbostäder ska man ha ett antal parkeringsplatser som är anpassat till det ändamålet. Det är precis detta som händer i kommunerna. Detta är ett väldigt tydligt exempel på att kommunen själv agerar. Det finns inte ens något krav på att man ska ha en parkeringsnorm, och om man har en sådan är det bara en vägledning i arbetet. Ska man bygga just studentbostäder kan jag inte på något vis tro att man ställer så höga krav på antalet parkeringsplatser att bygget inte blir av. Jag har svårt att hitta något sådant exempel. Eva Bengtson Skogsberg visade ju också att man hade tittat på detta och funnit att så inte var fallet. Det är samma sak när det gäller reservation 5 från Miljöpartiet och Vänstern om köpcentrum och moratorium. Här är det också viktigt att kommunerna får ta ansvar för sin egen planering. Det som har blivit förtydligat i plan- och bygglagen är att miljö- och klimataspekter ska beaktas. Det handlar om mellankommunala och regionala aspekter. Dessutom står det tydligt utskrivet att en MKB ska göras om anläggningen antas få betydande miljöpåverkan. Där nämns externa köpcentrum specifikt på den lista som finns. Kommunerna har naturligtvis en skyldighet att ta ansvar för att man beaktar alla de här punkterna. Jag vill nog påstå att kommunerna även före den här nya plan- och bygglagen tog det ansvaret. Det var inte så att man då kunde planera för köpcentrum hur som helst, utan länsstyrelsen hade en väldig tillsyn över detta. Åtminstone var det så i de trakterna där jag bor. Jag har varit med och planerat sådant här. Man var tvungen att redovisa detta med miljön även innan den nya lagstiftningen kom. Nu är det än tydligare. Att ni från riksdagens sida skulle gå in och besluta på statlig nivå om moratorium känns då lite verklighetsfrämmande. Den här lagen måste få verka. Sedan får vi naturligtvis utvärdera vad det leder till. Jag kan tillstå att det kanske krävs en och annan ändring. Det är inte så att jag tror att allting är fulländat från början. Men vi måste ändå låta det gå lite längre tid. Sedan några ord om det här med tillgänglighet. Jag håller med om att det är oerhört viktigt att man har särskilt stor uppmärksamhet på detta vid planering och när man ger bygglov. Det står också tydligt i plan- och bygglagen att man ska göra det. I någon motion kring det här med samrådssidan togs det upp att handikapporganisationer skulle vara med. Det står tydligt att man ska samråda med organisationer. Och i det här sammanhanget är naturligtvis handikapporganisationerna självklara. Det återstår mycket att göra. Det är bara att konstatera att Boverket har ett uppdrag som en del av genomförandet av funktionshinderspolitiken 2011-2016. Där finns det ett delmål om att fler kommuner ska inventera sitt flerbostadsbestånd ur tillgänglighetssynpunkt. Det är ändå viktigt att man ser helheten i det hela. Det talas mycket om hissar här. I grunden tycker jag att lagstiftningen är bra. Det finns ett generellt krav på hiss när man bygger om eller bygger nytt. Men det finns en undantagsregel här. Man får göra avsteg om det finns synnerliga skäl. Det där måste få avgöras från fall till fall. Att generellt nämna något fall då man får göra avsteg är väldigt svårt. Det måste naturligtvis avgöras från fall till fall. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Anna Steele (FP).

Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 110 Amineh Kakabaveh (V)

Herr talman! Jag begärde replik bland annat för att förtydliga mina yrkanden. Jag yrkar bifall till alla reservationer som jag är med på. Det är reservationerna 2, 5, 14, 15, 16 och 18 - för att det ska vara tydligt. Jag vill också passa på att säga några ord till Lars som talar gott om många av våra reservationer. Samtidigt avstyrker du dem. Det är lite konstigt om de här reservationerna är bra och ni tycker att det är viktigt med tillgängligheten och kommunernas ansvar när det gäller bostadsbyggande för studenter men också när det gäller externa köpcentrum eller när olika privata bolag kommer och köper dem. Man lägger ansvaret på kommunerna. Självklart är det viktigt. Men när det finns en lagstiftning som är överordnad är det svårt för kommunerna att mäkta med. De behöver allt stöd, inte minst från regeringens sida och statens sida, för att de helt enkelt ska kunna mäkta med när det gäller byggandet, när det gäller tillgänglighetskraven och när det gäller att bevara de offentliga platserna. Då undrar jag: Hur kommer det sig att man inte kan göra någonting fast man håller med? Det är som att man säger: Problem finns, men vi kan tyvärr inte göra någonting. Man hänvisar bara till kommunerna igen, och de mäktar inte med utifrån den problematik som råder. Bland annat finns det en lagstiftning som de inte kan stå emot. Det handlar om omvandlingarna, hyrorna och så vidare. Vad tycker Lars Tysklind om detta?

Lars Tysklind (FP)

Anf. 111 Lars Tysklind (FP)

Herr talman! Jag sade att det är viktiga sakfrågor som tas upp, men jag sade också att man måste ha ansvarsfördelningen i lagstiftningen väldigt klar för sig. I den lagstiftning som finns i dag, den nya plan- och bygglagen, finns ju redskapet att beakta de sakerna, och det är man skyldig att göra. Det gäller allt från klimataspekter till tillgänglighetsaspekter. Det måste tas med. Det gäller även tillgången till grönområden och parker. Allt detta står i klartext i plan- och bygglagen. Då kan vi inte i nästa steg som statlig instans gå ned och peta i detta system, utan då måste vi ha tilltro till att kommunpolitikerna klarar detta. Och jag har en väldig tilltro till att de gör det. Vi kan inte ha resonemang om att en kommunpolitiker inte har kraft att stå emot och inte kan diskutera med näringsliv och sådant. För det är inte sant. Det här fungerar betydligt bättre ute i kommunerna än vad ni beskriver.

Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 112 Amineh Kakabaveh (V)

Herr talman! Det är självklart att det inte handlar om kommunernas möjlighet att resonera eller icke. Det handlar om ekonomiska resurser och om råd och stöd, till exempel från Boverket och från länsstyrelsen. När det gäller de krav som vi ställer handlar det inte heller om att vi går in och pekar med pekfingret och säger till kommunerna: Det där ska ni göra! Det handlar om hur man förstärker den lokala demokratin, som är väldigt viktig. Det handlar om hur man gör till exempel när det gäller krav på parkeringsplatser, som vi nämnde, när det ska byggas nya bostäder för studenter. Hur ska de kunna klara av detta när det finns höga krav på att det ska finnas parkeringsplatser? Självklart kan man göra något. Regeringen har det yttersta ansvaret när det gäller de här kommunerna, som har den lokala demokratin i sina egna händer. De ska implementera och leva upp till den här möjligheten. I dag handlar allt om att köpa och sälja, och näringslivet är väldigt starkt. Det gäller inte bara kommunerna, utan också kommunens medborgare och invånare. Det gäller till exempel när man säljer dessa centrum. Det är väldigt svårt för många små butiker och så vidare att mäkta med. Självklart kommer lokaldemokratin att urholkas om man håller på med detta, om staten inte gör någonting, om regeringen inte gör någonting.

Lars Tysklind (FP)

Anf. 113 Lars Tysklind (FP)

Herr talman! Jag har jobbat ganska mycket med plan- och bygglagen under mina dagar. Jag får lov att säga att den nästan personifierar den lokala demokratin. Det är, så att säga, en avvägningslag som bygger på dialog och samråd med medborgare, organisationer och företag. Det är ramen för den dialog som kommunen har att göra. Sedan gäller det återigen det här med parkeringsplatser. När det gäller den frågan kan kommunen faktiskt bestämma att det ska vara noll om den vill. Man kan bygga studentbostäder och säga att det inte behövs några parkeringsplatser alls. Det räcker med den gatuparkering som finns. Det står kommunen fritt att göra. Jag har mycket svårt att tänka mig den kommun som medvetet, om man ska bygga studentbostäder, går in och hindrar den byggnationen genom att sätta höga krav på parkeringsplatser. Då har man ju från den kommunens sida missat hela den planeringen, och det tror jag inte att man gör. Jag skulle vilja se om det finns ett sådant exempel i verkligheten. Jag har svårt att tro det.

Jan Lindholm (MP)

Anf. 114 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag har i likhet med Lars Tysklind i min tidigare roll som kommunalpolitiker deltagit i arbetet med regionala handelsstrukturplaner och sådant, och vi har kanske lite olika erfarenheter. Jag vet att man ställer väldigt hårda miljökrav på en etablering när det gäller transporter till och från platsen och mark- och vattenanvändning och sådana saker, men man kan inte komma ifrån att den här typen av etableringar ändå påverkar samhällena i dess geografiska närhet och utarmar den närservice som finns där och på det sättet genererar ett betydligt större transportarbete. Det påverkar strukturen i våra samhällen på ett negativt sätt. En fungerande närhandel fyller många andra funktioner än bara att leverera varor. Detta bryter sönder den sociala strukturen. Men det var egentligen inte det som jag begärde ordet för, utan jag ville, som jag gjorde i mitt förra inlägg här också, ställa en fråga till Folkpartiet. Boverket har gjort en studie, Betsi. Det har gjorts studier på olika ställen i landet och här i Stockholm har det gjorts en stor studie av miljöförvaltningen, och de visar att vi har ett bostadsbestånd som är hälsovådligt och där människor far illa. Folkpartiet har forskningsministerposten, har jag för mig. Det är väl fortfarande så? Jag förstår inte varför man inte vill ta reda på vad man kan göra på det här området. Byggindustrin är den industri som lägger minst pengar - 0,02 procent av sin omsättning, alltså mindre än en tiondel av vad till exempel verkstadsindustrin lägger - på forskning och utveckling. Samhället har ett ansvar, tycker jag, att se till att de här människorna inte far så illa. Varför är man inte intresserad av att ta reda på varför? Varför vill man inte dyka i den här frågan och försöka hitta lösningar?

Lars Tysklind (FP)

Anf. 115 Lars Tysklind (FP)

Herr talman! Det är bra, Jan Lindholm, att vi har delade erfarenheter kring planläggning! Vi har kanske olika erfarenheter också, och jag vill bara som en liten kommentar säga att alltid när man planerar på kommunal nivå måste man ta hänsyn till att sådant här ändrar strukturen. Det som Jan Lindholm tog upp med handelsstrukturen ingår i planläggningsprojektet - man måste se vad som händer med närhandeln och så vidare. Men det förändrar inte min inställning att det är staten som gör ramverket och kommunen som gör avvägningarna. Sedan har kommunerna dialog och samverkan med länsstyrelsen och dessutom en samrådsplikt, så staten kommer också in i kommunernas planläggning och ger råd. När det gäller det här med sjuka hus kan man leta efter vem som bär skulden och fundera över vem som ska rätta till det. Vi var inne tidigare på vems ansvar det är, och jag håller med om att det är otroligt viktigt med forskning och att man försöker ta reda på vad det är som gått snett. Jag vet att Jan Lindholm är väldigt kunnig på det här området. Det finns ju material som i sig inte ger några problem men ihop med andra blir det katastrof, och det finns material som är bra om de är torra, men tillför man fukt blir det emissioner som ger sjuka hus. Det som pågår nu på Regeringskansliet - för att få fokus på den enskildes rätt, så att säga - är att man tittar på avvägningen mellan ansvarsbiten i plan- och bygglagen och konsumentlagstiftningen och att man måste koppla ihop dem på något sätt. Det här är ju ett område där konsumenten har varit svagare än inom andra områden, och det är högst olyckligt.

Jan Lindholm (MP)

Anf. 116 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Det låter i och för sig intressant om man på Regeringskansliet jobbar med att försöka utveckla konsumentskyddsperspektivet när det gäller de drabbade personerna, men Lars Tysklind kanske inte har så stor erfarenhet av hur det ser ut i de familjer som drabbas. Oavsett om det handlar om en bostad eller en arbetsplats - kanske i ännu större utsträckning på arbetsplatser - förnekar man problemet. Det kan vara flera procent av de anställda på en arbetsplats som drabbas väldigt illa och som till exempel utvecklar olika typer av doftöverkänslighet så att de inte kan vistas på arbetsplatsen för att det finns någonting där som sprider dofter. När man väl förstår vad det handlar om är man så sjuk att man inte orkar kämpa för sin sak. Jag har träffat många familjer som inte har någon som helst egen förmåga att driva sina krav längre. De är alltså så sjuka att det är nätt och jämnt att de kan hålla sig vid liv - mer energi finns inte kvar - när de inser vad problemen består i. Jag tror tyvärr att även med en utveckling av ett starkare konsumentskydd finns det ett mycket större behov av, om vi ska få en åtgärd, att ansvaret för den som bygger blir tydligare. Ett av de fyra förslag jag har är att man ska öka och förtydliga ansvaret för den som bygger, och det är precis det som man sade i den här utredningen som låg till grund för det betänkande som jag berättade om i mitt anförande. Det är väldigt tydligt att ansvaret måste ligga på den som bygger, den som producerar. Vi har ju ett sådant perspektiv på många andra produkter, bilar till exempel. Men i dag kan den som producerar en bostad låta folk bo där i experimentsyfte, och när de drabbas får de själva stå får kostnaderna. Det är till och med så att företaget kan renovera och göra åtgärder och tjäna pengar på bygget en gång till. Så illa ser det ut.

Lars Tysklind (FP)

Anf. 117 Lars Tysklind (FP)

Herr talman! Naturligtvis får det inte vara så. Det finns många exempel på när de här processerna har tagit alldeles för lång tid och att man inte har tagit det på allvar. Jag tror att det är en svängning på gång eftersom det finns så många exempel. Det här med att det till syvende och sist är byggherrarna och fastighetsägarna som är ansvariga är vi också helt överens om. Det måste i det första skedet vara den som bygger huset som är ansvarig, och när det har gått ett antal år måste det om det händer något vara fastighetsägarna som är ansvariga för att förändra saker och ting. En viktig del i det här sammanhanget är att det görs rätt från början. Tittar man på den nya plan- och bygglagen och processen i dag ser man att tillsynsbiten under byggprocessen är mer strukturerad, och förhoppningsvis kommer den att bli bättre än vad den har varit. På sikt kommer det att göra att man inte får nya sådana här sjuka hus, som Jan Lindholm uttryckte det. Det är en del av det hela. Sedan har vi de här husen som redan har byggts, och jag kan bara hålla med om att det är väldigt viktigt att man tar människor på allvar när de meddelar att de mår dåligt. Jag tror att kunskapen finns. Det statliga ansvaret är först och främst att ha en lagstiftning som fungerar på plats, och det här med forskning och kunskapsspridning är också ett statligt ansvar. Boverket har jobbat med frågan om att sprida kunskap om detta, men det går säkert att göra ännu bättre. Naturligtvis kan vi aldrig vara riktigt nöjda om folk mår dåligt i de hus som de bor eller jobbar i.

Ola Johansson (C)

Anf. 118 Ola Johansson (C)

Herr talman! Dagens debatt handlar om planering och byggande. Med den roll som riksdagen har borde vi ha kunnat nöja oss med den första delen och bara tala om planering, för byggandet blir ju en naturlig följd av god planering där behovet att möta efterfrågan och långsiktighet är avgörande, liksom ekonomi och miljöhänsyn. Riksdagens och politikernas roll är inte att bygga bostäderna. Många förleds i debatten att tro att det är politiker, kommuner eller staten som bygger bostäder, men det är inte sant. Det är ett fåtal länder i världen som har kvar den ordningen, och de flesta av oss vill inte ha det så. Långsiktigt hållbara spelregler är ju ett uttryck som används till leda. Det kan säkert sägas på många andra sätt, men det är precis så tråkigt och precis så viktigt som det låter. Byggande förutsätter planering och planering förutsätter att villkoren är kända i förväg och består även efter att planeringen är färdig och beslut om detaljplan har vunnit laga kraft så att byggandet kan påbörjas. Här finns till att börja med förslag på förenklingar i plan- och bygglagen, och det kan man ju ha sympati för. Vad som skulle behövas är förändringar som leder till färre överklaganden av planer och kortare handläggningstider av dessa. Det innebär en osäkerhet att inte veta om planen går att genomföra inom rimlig tid. I bästa fall tar det fem tio år, säger en representant för ett av våra större byggföretag i tidningen Byggindustrin. Under den tiden hinner det hända saker som påverkar förutsättningarna i förhållande till vad som gällde när planeringen en gång i tiden påbörjades och kalkylerna fastställdes, framför allt om det råder osäkerhet om vilken bostadspolitik som kommer att gälla framöver. Herr talman! Ändringar i plan- och bygglagen kan inte göras löpande för att vi har en diskussion där vi kommer fram till att där finns något mindre fel eller en brist. I stället får vi förutsätta att regeringen följer upp den nya plan- och bygglagen, låter utreda och föreslår de förändringar som behöver göras i ett samlat grepp. Kommunerna har ansvaret för bostadsförsörjningen, och det känns logiskt eftersom de har planansvaret. I det ansvaret ligger att skapa goda förutsättningar för dem som bygger, såväl privata och allmännyttiga bostadsföretag som privatpersoner och självbyggare. I detta ligger också att samråda och föra dialog med sakägare och närsamhället för att undvika långa och komplicerade överklagandeprocesser och för att skapa goda sociala miljöer, antingen det är icke-kommersiella zoner, öppna lokaler eller grönområden. De långa och många överklagandena är ett problem som vi behöver få bukt med, något som Centerpartiets Anders Åkesson påpekar i en motion som behandlas i detta betänkande. Herr talman! Det är lätt att lägga sig an med ett Stockholms- eller storstadsperspektiv. Flera reservationer handlar om att man vill att staten genom lagar eller allmänna råd ska styra kommuner att i sin planering lägga in så kallade icke-kommersiella zoner, förbjuda externhandel och lagstifta om klimatanpassning, avseende till exempel lägsta golvhöjd. Ofta utgår man från att det i en viss stad och under vissa betingelser finns dåliga exempel på sådant. Inte sällan är det 08-området som utgör rikslikare i sådana sammanhang. Jag har svårt att se något positivt i att ta ifrån kommunerna ansvaret för att planera handel och forma åtgärder för att motverka översvämningar genom exempelvis invallningar, vattenmagasin, markstabilisering och beslut om lägsta golvhöjd. Jag kommer själv från en kommun som i sin planering hela tiden måste ta hänsyn till det på grund av Kungsbackaån som med jämna mellanrum svämmar över. Kommunerna har nu fått ett ansvar att ge dispenser - nu byter jag ämne - från det generella strandskyddet, och i måndags kunde en del av oss ta del av erfarenheter från flera kommuner som just betonade vikten av att ta hänsyn till lokala förutsättningar och inte tillämpa strandskyddet som om det alltid handlade om känsliga miljöer med högt exploateringstryck, som fallet ofta är i Stockholms, Göteborgs och Bohusläns skärgårdar. Vi har också Oskarshamn, Blekinge, Norrland med älvarna och Arjeplog, där det finns tre sjöar per kommuninvånare. Herr talman! I reservation 2 föreslås att riksdagen ska tillkännage för regeringen att det behövs metodutveckling och planeringsstöd för offentliga rum. Jag har glädjen att vara förbundsordförande i den största av samlingslokalorganisationerna, Bygdegårdarnas Riksförbund, och tidigare i dag hade jag ett möte med kollegerna i Folkets Hus och Parker, samt Våra Gårdar. Tillsammans representerar vi 3 500 offentliga rum, som tillkommit genom lokala initiativ och som hålls i gång genom ideellt arbete och genom en liten del statligt och kommunalt stöd för renovering och tillgänglighetsanpassning samt i några fall för drift. Det icke-kommersialiserade offentliga rummet är viktigt, liksom gemensamma grönytor och idrotts- och lekplatser. Många av dessa drivs i föreningsregi och som samfälligheter. Det är något som kommuner ofta glömmer bort och kanske behöver påminnas om. Det är grunden, och för oss är möjligheten till investeringsstöd i statens budget till Boverket för upprustning, modernisering, energieffektivisering och tillgänglighetsanpassning lika viktigt som att kommunerna uppmärksammar och stöttar samfälligheter och föreningar som ansvarar för sådana offentliga ytor och anläggningar. Det är kommunerna som borde dra nytta av den resurs som de föreningsdrivna samlingslokalerna är som offentliga rum för kultur, samvaro och öppna demokratiska möten människor emellan. Herr talman! Precis som förra årets debatt, som var min första om planering och byggande, handlar skiljelinjerna om dem som vill lagstifta, reglera och straffbelägga och oss som vill skapa en god och långsiktig grund för planering, genomförande och förvaltning av bostäder, köpcentrum, infrastruktur och lokaler för företag och verksamhet. Parkeringsnormer för studentbostäder får väl anses vara en symbolfråga för behovet att avreglera kraven i syfte att få fram fler billiga studentbostäder. Det är inget som Centerpartiet är emot, tvärtom. Industriellt byggande brukar det talas om i olika sammanhang, och de enklare flyttbara bostäder som användes vid stora idrottsevenemang, som OS i Lillehammer och friidrotts-VM i Göteborg, båda i mitten av 90-talet, används fortfarande på sina håll. Med färre regler blir det lättare att bygga menar Staffan Danielsson, Centerpartiet, i en motion. Parkeringsplatser för studentbostäder är sådant som inte ska beslutas här. Däremot kan krav på tillgänglighet och buller anpassas så att fler studentbostäder kan sättas upp. Det är inte kravet på parkeringsplatser som hindrar att studentbostäder kommer till, konstateras det i betänkandet. Här är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet överens om att ha fel. Då är det bättre att fokusera på hissen som inte går ända upp. Herr talman! Energieffektivt byggande, nära-noll-energihus och passivhusteknik är ett område där Sverige ligger väl framme och där behovet att bygga välisolerat påkallats av vårt klimat. Våra byggföretag och byggmaterialindustrier är måna om den positionen och ser möjligheter att verka på en större europeisk byggmarknad. Det påstås att kommunala särkrav skulle vara något som driver upp byggkostnaderna, och det görs ibland jämförelser med bilindustrin. Jag har arbetat i sagda fordonsindustri i 25 år och vet att marknadsanpassning är avgörande för att kunna sälja fordon. I England säljer man exempelvis få vänsterstyrda bilar, och mig veterligen är det inget som påverkar priset. Om vi talar om bränsleekonomi och avgaskrav har vi en uppsjö av särkrav också på marknaderna i olika länder. Med det vill jag säga att jag inte har mycket tilltro till den jämförelsen, som vår minister ofta använder sig av. Det kan aldrig vara fel när kommuner i sin upphandling och i sina krav på byggherrar i exploateringsavtal ställer höga och specifika krav. Det manar andra till att ta efter, vilket kommer att behövas när vi i framtiden ska ställa energikrav som är verklighetsanpassade, acceptabla och realistiska. Det är möjligt att det kostar mer att bygga energieffektivt, men det kostar mindre att värma upp, och de bostäder vi bygger i dag kommer sannolikt att användas i minst 50 år framöver. Därför måste vi se positivt på de byggföretag och fastighetsägare som utmanar energikraven och bygger för lägre förbrukning än vad Boverkets byggregler anger. Det är inte lätt att i dag säkert definiera de krav som ska gälla från 2020. Det viktigaste är att vi inte genom hyressättning och riktade subventioner motverkar de drivkrafter som finns till att investera i energieffektiv upprustning och nybyggnation. Med många goda exempel och demonstratorer, som bygger på samverkan mellan kommunernas byggnadsnämnder och bostadsföretag, kommer det att finnas ett bra underlag för högt ställda energikrav i Boverkets byggregler 19 som fungerar i hela landet och som förhoppningsvis leder till att kommunernas behov att ställa upp särkrav framöver minskar. Herr talman! Vi har 21 reservationer och 73 yrkanden. Många av dessa är angelägna saker som regeringen har att ta ansvar för. Annat är sådant som riksdagen inte har anledning att lägga sig i. Det fungerar ändå. Jag yrkar avslag på dessa och bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Katarina Köhler (S)

Anf. 119 Katarina Köhler (S)

Herr talman! Det var väldigt mycket som sades, och jag försökte anteckna. Några saker känner jag att jag måste få reagera på. Den nya lagstiftningen har bara funnits i ett år, och jag påpekade också att vi måste se vartåt det bär. Ola Johansson sade flera gånger att vi ska låta kommunerna bestämma, att det finns utrymme, att lagen är en ramlag och att kommunerna kan bestämma, och sedan räknade han upp en massa saker. Det är säkert så att på många områden kan kommunerna bestämma, men i vissa avseenden är lagen väldigt stel. Den säger hur det ska vara, och det finns inte någon möjlighet att påverka. Jag ska inte säga att jag kan lagen utantill, men nu och då kommer man i kontakt med den både som politiker och som privatperson. Jag vill lyfta fram det faktum att jag bor i Västerbotten och kommer från Norrbotten - alltså glesbygd och stora områden. Jag vill därför lägga det till vad alliansregeringen ofta säger, nämligen att hela Sverige ska leva, att vi måste ge förutsättningar för hela landet att leva och utvecklas. Det blir problematiskt i vissa avseenden när lagstiftningen är stelbent och säger: Det ska vara så här, så att det inte finns utrymme för någonting annat. Det finns delar i till exempel den nya plan- och bygglagen som innebär precis detta. Nu hinner jag nästan inte säga något mer. Jag hinner egentligen inte ställa frågan. Jag antar att du delar den synen och vet att det är så.

Ola Johansson (C)

Anf. 120 Ola Johansson (C)

Herr talman! Tack, Katarina Köhler! Det var synd att du inte hann komma fram till frågan. Jag vet inte riktigt vad det är jag ska svara på här. Naturligtvis är det så. Hela poängen med mitt anförande och poängen med Centerpartiets politik inom väldigt många områden är att vi ska ha en politik som fungerar i både stad och land. Därför visar mina exempel att det ofta är 08-området som är normerande. Vi kan till exempel ta frågan om köpcenter och externhandel. Det ser helt olika ut i storstadsområden än vad det gör i till exempel en landsbygdskommun. Skulle man forma reglerna på ett sådant sätt att de ställde vissa krav på externhandeln som var svårare att tillämpa i en kommun i Västerbotten än i utkanterna av Göteborg som jag kommer ifrån får det väldigt märkliga effekter. Det är klart att man önskar en plan- och bygglag som är så flexibel att den ger utrymme för kommunerna att välja sina egna lösningar. Det är lite grann det som är poängen i min argumentation. Vi får inte hamna i en situation där staten bestämmer och där kommunerna måste anpassa sig på ett sätt som inte passar de lokala förhållandena. Jag stannar där och avvaktar frågan. Den kanske kommer nu.

Katarina Köhler (S)

Anf. 121 Katarina Köhler (S)

Herr talman! Den kanske kommer. Jag fick bara ett behov av att säga det jag sade. Jag reagerade på att du angav oppositionspartierna som de som vill lagstifta, kontrollera, straffa och ge sanktioner. Så är det inte. Det är faktiskt tvärtom. Vi måste ha lagstiftningar som stöder verksamheter och utveckling i hela landet. Det gör inte nya plan- och bygglagen på alla områden. Vi skulle också kunna tala lite om strandskydd. Det blev lite spontant detta. Vi får ta den här diskussionen mer ordentligt när vi kan tala om konkreta exempel från kommunerna. Det går att tala om lagstiftningen och säga det vi båda säger, och det händer. Men det går inte att säga att det ger kommunerna full frihet att bestämma själva. Så är det inte i alla avseenden. Jag vill betona att vi varken vill straffa, kontrollera eller lagstifta i överkant. Vi vill få det att fungera i hela landet.

Ola Johansson (C)

Anf. 122 Ola Johansson (C)

Herr talman! Tack, Katarina Köhler! Jag noterar faktiskt att i de reservationer som jag har skummat igenom innan debatten är det inte mycket lagregleringar och avgifter som finns med. Det är väldigt mycket informationsinsatser, normer och kommunikation som ska bäras ut. Jag kan dela uppfattningen att det är en viktig uppgift för myndigheten att sprida kunskap. Detsamma gäller Jan Lindholm och frågan om sjuka hus. Det är viktigt att man samlar på sig den kunskap som finns och ser till att den kommer ut. Sedan är det upp till kommunerna att tillämpa det på bästa sätt. Mitt exempel gäller handel. Man kan notera att mycket kritik har riktats mot handeln. Man upplever att de kommersiella ytorna tar över på sina håll. Men man ska också komma ihåg att handeln är en viktig arbetsgivare i många kommuner. Det görs ett ganska gediget arbete för att möjliggöra just handel inom den egna kommungränsen. Detta är någonting som man måste kunna följa upp i den kommunala planeringen. Man måste kunna genomföra handelsetableringar som har en god lokal anpassning. Detta var absolut inte svar på frågan. Vi ska sätta oss och läsa plan- och bygglagen ordentligt tillsammans du och jag.

Otto von Arnold (KD)

Anf. 123 Otto von Arnold (KD)

Herr talman! Det är helt uppenbart att vi håller på att tala om plan- och byggfrågor och den nya PBL som infördes den 2 maj förra året. Det är en intressant diskussion i det att vi lätt talar förbi varandra. Om man ska utgå från hur PBL, vårt plansystem och vår demokrati är uppbyggd har vi en plan- och bygglag som är given av riksdagen för att tillämpas på länsstyrelsenivå, regionnivå och sedan ned på kommunnivå. Det blir självklart också ökad detaljeringsgrad. Därför måste, som jag ser det, plan- och bygglagen ha de stora linjerna och en övergripande roll med principer. Låt mig citera portalparagrafen. Den säger följande: "Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer." Det är en lysande skrivning. Men det kan vara rätt svårt att tillämpa det i detalj. Hur ska man tolka det? Därför behövs det en nedbrytning på underliggande nivå. Det är också viktigt att man tittar på resursanvändningen i samhället. Plan- och bygglagen, som är väl förbunden med miljöbalkens hushållningsregler, hanterar framför allt mark och vatten. Den har en övergripande roll som ska implementeras på regional nivå. Kommunerna för en dialog dels med sina medborgare, dels med länsstyrelserna i översiktsplanerna. Översiktsplanerna är ett nytt och viktigt instrument och har fått ännu större betydelse där man ska ta hänsyn till målsättningar på klimatsidan, miljösidan, transportsidan och integrera det i kommande detaljplaner. I och för sig är inte översiktsplanerna bindande. Det kanske de blir med tiden. Det vet vi inte. Det är kanske en sådan sak som kan diskuteras. Det handlar just om samspelet med medborgarnas påverkan både på detaljplanen och framför allt på översiktsplanen. Det sker en avstämning mot kunglig befallningshavare, regeringens och riksdagens företrädare, genom länsstyrelserna. Det är synnerligen viktigt. Detta är någonting som är ganska nytt som vi måste lära oss och som man ute i landet måste lära sig att förstå och använda på ett effektivt sätt. Vi får då en långsiktighet och en ökad klokskap i hur vi ska använda våra trånga resurser. Plan- och bygglagen har också till syfte att effektivisera och snabba på plan- och byggprocesser. Man fastställer handläggningstider så att det ska gå fortare. Vi har också en ny domstolsordning med mark- och miljödomstolarna. Det är också ett nytt komplement som gör att lagstiftningen blir enklare och mer rätlinjig. Med den gamla ordningen kunde samma typ av ärende i princip hanteras av olika lagstiftningar i olika instanser, och man kunde komma fram till helt olika beslut. Det var ett fullkomligt rättsosäkert system. Nu är det tillrättat. Det är viktigt att vi låter systemet få sätta sig. Det vore övermaga av mig att påstå att plan- och bygglagen är den perfekta lagstiftningen. Det är den inte. Allting är en dynamisk process där vi måste anpassa oss, prova och utvärdera hur systemet fungerar. Jag vill först och främst yrka avslag på samtliga motioner och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag tänkte gå in på en del av motionerna. Som det är sagt tidigare är det inte några större saker som skiljer mellan oppositionen och Alliansen. Det är kloka saker. Men frågan är återigen var de hör hemma och vad som är gjort. Ta planeringen av grönområden - en viktig sak! Grönområdena är en del av vår kulturhistoria. Det handlar om hur trädgårdar och parker utformas. Det är också en viktig bit för folkhälsan. Motion och framför allt cykling, som har påpekats, är viktigt. Här ser vi kombinationen, där plan- och bygglagen också har andra syften. Boverket går in och lägger tillsammans med Cykelfrämjandet upp en strategi för folkhälsan. Tillgången till de stadsnära grönområdena är viktig. Här kommer vi in på ett rätt intressant område, nämligen hur detta hanteras allemansrättsligt. Det är ett område som påverkar hur vi ska få ut vår befolkning från städerna så att de kan njuta av grönområdena och utnyttja allemansrätten på ett förnuftigt och bra sätt. I en del motioner kan man läsa att vi ska gå in och lagstifta mot än det ena, än det andra i plan- och bygglagen. Men återigen: Planeringen av handel är en typisk kommunal fråga. Jag kan förstå att många kommunala politiker tycker att det här är svårt. Det är stora värden som står på spel. De 33 kommunerna i Skåne planerar säkert för att där ska finnas ett köpcentrum, en stor hockeyarena eller ett fotbollsstadion i varje kommun. Det är ju ett ideal för att manifestera sig själv. Men här finns en klokskap i plan- och bygglagen som säger att man måste ta miljö- och klimathänsyn och titta på mellankommunal planering. Detta finns i kommunerna. Det handlar också om den viktiga frågan om markanvändningen. Hur ska vi utnyttja marken? Både i miljöbalken och i plan- och bygglagen finns hushållningsregler för mark. Jag tror att det är viktigt att man verkligen implementerar detta i kommunerna. Jag vet att Länsstyrelsen i Skåne tittar mycket på hur man ska hantera markanvändningen av den goda jorden. En annan bit som lyfts fram i motionerna är planeringen för ökad trygghet. Vardagsbrottsligheten och rädslan för att gå omkring i skumma miljöer är påtaglig. Därför har både Brottsförebyggande rådet och kommunerna fått rådgivning om hur man ska integrera brottsförebyggandet i stadsplaneringen. Sist men inte minst handlar det om byggfel och så vidare. Jag kan hålla med om att det inte är något perfekt system som vi har i dag. Men som har nämnts tidigare krävs att man har ett konsumentperspektiv och att man ökar forskningen för att komma till rätta med det hela.

Tina Ehn (MP)

Anf. 124 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Jag tänker under mina åtta minuter ta upp ämnet planering av handel - eller externhandel, som frågan har fokus på. Jag vill börja med att säga att vi inte äger jorden, utan vi har lånat den av våra barn. Jag tror att ni allihop instämmer i detta. Under rubriken Planerad handel eller externhandel finns massor att tänka på. I den motion som jag har väckt i ämnet tar jag upp de områden som behöver ifrågasättas och prövas betydligt mer än vad som har skett och vad som sker. Det handlar om framväxten av externhandel och effekter som kan följa av det. Bland annat vill jag ta upp hotet mot åkermark, utarmningen av småkommuner och landsbygdskommuners avveckling. Men detta är också en klimatfråga, en tillgänglighetsfråga, en jämställdhetsfråga samt även en fråga för staden och dess handel. Det finns, som jag ser på saken, flera skäl att införa ett moratorium för just etablering av externa köpcentrum. Jag kan inte den nya plan- och bygglagen i dess detaljer, men jag konstaterar att man i svaret i betänkandet anser att frågan tas mer och mer på allvar i och med den nya plan- och bygglagen. Man hänvisar till att det har tagits fram goda råd och rapporter som det är bra för kommunerna att hinna sätta sig in i och ta del av. Vi står alla inför flera utmaningar, som jag ser det. Det finns ofta ett sammanhang i det vi gör och det vi föreslår och hur det blir. Om man tittar lite historiskt på frågan ser man att de bebyggelse- och handelsstrukturer som har funnits sedan länge har förändrats. De är under ständig förändring. Handeln är en förutsättning i våra stadskärnor. Den är nödvändig, och den ska finnas nära de ställen där människor bor. Den handelsutveckling som vi väljer påverkar i stora delar det samhälle vi kommer att få. Handeln är viktig för den rådande samhällsekonomin, men den påverkar oss kanske mer än vi alltid mår bra av. Den bidrar till att spränga gränser för hur mycket material som flödar, hur mycket energi vi konsumerar och hur mycket transporter vi är med och skapar. Handel kan gynna, och handel kan missgynna. Vem bryr sig om platsen där den lokala affären läggs ned? Då orter bestämmer sig för att anlägga externa handelsområden påverkas kringkommunerna. Det kan vara landsbygdskommuner som får svårigheter att bibehålla en handel. När det externa köpcentrumet med handel växer upp "stjäl" det ofta en stor del av kundunderlaget från orter runt omkring. Man kanske inte alltid ser denna effekt från början, för man fokuserar ofta på hur många arbetstillfällen ett köpcentrum kommer att skapa. Man ser inte heller förödelsen av jordbruksmarken, vilket ofta blir fallet då man många gånger placerar dessa köpcentrum och handelsområden på platt åkermark som är enkel och billig att exploatera. Det ger många parkeringsplatser på ett enkelt sätt. Köpcentrum bygger sin existens på att vi människor har tillgång till bil, då det sällan planeras för kollektivtrafik från början. Det byggs inte ut före byggstart. Det kan komma efteråt, när man byggt upp själva handelsområdet. Samtidigt som detta sker finns det statistik som visar att det i genomsnitt försvinner en dagligvarubutik varannan dag. Mellan 1993 och 2004 minskade antalet dagligvarubutiker med 30 procent. I den rapport som detta är hämtat ifrån var den bakomliggande orsaken utbyggnaden av externa köpcentrum och stormarknader som slog ut lokala boendenära butiker. Enligt siffror från numera nedlagda Glesbygdsverket förlorade 300 mindre orter sina sista livsmedelsbutiker under perioden 1996-2001. Detta är gamla siffror, vilket beror på att Glesbygdsverket inte längre finns. Det är svårt att hitta uppdaterade siffror i dag. Denna utveckling slår mest mot dem som är icke bilburna - äldre, sjuka och handikappade. Glesbygdsverket krävde redan år 2002 en utredning av möjligheten att införa ett tillfälligt stopp för större handelsetableringar utanför tätorter. Vi i Miljöpartiet har drivit frågan länge. Sverige har till skillnad från andra nordiska länder inte någon central reglering av utbyggnad av externhandel. Det har vi också hört här i dag när det gäller det kommunala självstyret. En fortsatt etablering av externa köpcentrum i den takt vi har sett hittills kommer sannolikt att kraftigt försämra tillgången på kommersiell service i mindre orter och verka kontraproduktivt för en hållbar utveckling hos småföretag i gles- och landsbygd. Detta är en del av min ingång i diskussionen. Det är nog tredje gången som jag väcker en motion i ämnet i Sveriges riksdag. Jag har skrivit motioner om skydd av åkermark och om stopp av utbyggnad av externa köpcentrum utifrån olika aspekter. Hur angeläget vi än anser att kommunernas eget bestämmande är sker fortfarande en utveckling som jag och många med mig anser ger ökat bilberoende i en tid då vi alla alltid bör planera för ett minskat bilberoende för människor. Kommunernas planering påverkar de andra kommunernas planering. Därför är det viktigt med en större samsyn och ett mellankommunalt samarbete. Jag själv bor i det vackra Bohuslän. Nu gick tyvärr Lars Tysklind. Jag håller inte med om hans argument, och jag sade det till honom innan han gick. I Bohuslän har vi ett köpcentrum som växer ganska ordentligt just nu. Varje helg när jag kommer hem ser jag hur landskapets ytor har förändrats ganska radikalt. Berg krossas, vägar byggs, jordhögar flyttas och det görs stora utgrävningar. I Bohuslän har vi också en lera som rör sig. År 2006, när jag var ny ledamot i riksdagen, rasade en del av den nya E6:an och en del av den gamla. Det berodde på att den här leran rörde sig. Det köpcentrum som nu byggs och växer ligger inte många kilometer därifrån. Man pålar ganska ordentligt. Jag tror att man gör det man ska göra, men som ni alla vet finns det också en klimatförändring med ett ökat nederbördstryck. Det kommer förmodligen att öka ännu mer i de trakter där jag bor. Det kan man läsa i Klimat- och sårbarhetsutredningen som kom för några år sedan. I min lokala tidning kan jag läsa om den här planeringen. Jag blir ganska påverkad av det. I det här området i Östra Torp flyttar man landskapet med grävskopor och bandtraktorer. Med 15 000 lastbilslass med sprängsten, lera, sand och jord förvandlas ravinerna till mjuka dalgångar utan risk för ras, står det. I området är det nästan 400 000 kubikmeter mjuka massor som har flyttats. 120 000 kubikmeter fylls i ravinerna, 280 000 kubikmeter körs till deponi och ca 85 000 kubikmeter sprängsten har transporterats till ett tillfälligt upplag och ska tillbaka till området. Det verkar som om man flyttar om varenda sten och vartenda jordkorn. Det gamla området av det här köpcentrumet har 3 200 parkeringsplatser, och det är 80 000 kvadratmeter. Det nya kommer att bli runt 100 000 kvadratmeter, och jag vet inte hur många parkeringsplatser det kommer att bli. Man tar jordbruk i anspråk. I det tunna jordlager som vi har på vår jord ska vi producera den mat och de resurser som vi alla behöver. Vi har en konflikt när det gäller vad vi ska göra med jorden i många delar av världen. Vi behöver använda den mer, och vi ser också att befolkningen ökar. Det finns en stor utmaning i detta. Matjorden är en naturresurs som vi ska lämna över till kommande generationer. En komplicerande faktor när det gäller åkermarken är att det inte finns något enskilt intresse som bevakar åkermarkens bevarande. Det långsiktiga, livsviktiga värdet av åkermarken väger ganska lätt i det kortsiktiga perspektivet när det finns stora ekonomiska vinster att hämta i exploatering av åkermark. Åkermark är ingen homogen marktyp. Det finns olika varianter, olika komplexitet, typer, humushalter, mineralsammansättningar, klimatzoner, dräneringsförhållanden och så vidare. För att säkerställa en god livsmedelsförsörjning även för kommande generationer tycker jag att den bördigaste åkermarkens vikt bör uppmärksammas mer i samhällsplaneringen. Jag nämnde tidigare att trafiken ökar och att bilberoendet sanktioneras genom externhandeln. I den rapport som hänvisas till i betänkandetexten, Planer som styrmedel för att minska samhällets klimatpåverkan från Boverket 2010, redovisas erfarenheter av hur man genom detaljplanering och översiktsplanering kan minska samhällets klimatpåverkan. Jag läser ordagrant ur texten i betänkandet: "En av de frågor som särskilt tas upp i rapporten är detaljhandelsstrukturen och hur kommunen kan utforma en handelspolicy." I rapporten säger man att de svenska utsläppen av växthusgaser till 80 procent består av koldioxid från transporter, byggnader och industrier. Resten härrör framför allt från jordbruket. Inrikes transporter står för 32 procent av utsläppen, vilket är den största andelen. Bebyggelse och transporter svarar tillsammans för nästan 40 procent av utsläppen. Vidare står det också att dagens bebyggelsestruktur förutsätter och gynnar användandet av bil i stor utsträckning. Andra sätt att färdas som gång, cykel och i viss mån kollektivtrafik missgynnas. Det står vidare att utvecklingen i viss mån är en självförstärkande process med en fördröjd och komplex växelverkan mellan trafiklösningar och bebyggelsestruktur. Transportbehovet bestäms i hög grad av avståndet mellan bostäder och arbetsplatser, produktions- och konsumtionssamhälle. Det beror på transportavstånden hur mycket CO2-utsläpp som kommer från transporterna. Det torde innebära att vi inte ska planera för en ökad biltrafik. Jag tänkte också nämna något om den sista delen av den rapport som jag har plockat ut här. I dag görs cirka hälften av alla korta resor till fots eller med cykel och hälften med bil. Forskningsresultat visar att det är möjligt att överföra upp till 50 procent av de korta bilresorna till cykel. Därför tycker jag att det här med cykelplanering är otroligt viktigt. Jag hade ett cykelseminarium i Bohuslän för bara någon vecka sedan tillsammans med Trafikverket, riksdagsledamöter och regionfolk. Som ni alla vet är det en helt annan diskussion om cykelplanering i samhället i dag, och det gäller även cykelplanering utanför tätorter, på landsbygden. Med tanke på det tycker jag att förslaget som finns i reservationen om ett moratorium inte är helt utopiskt. Kommunerna behöver få en chans att ta fram alla de förslag som bland annat finns i den rapport som jag har hänvisat till. De behöver kanske tänka om. De kanske ska ha en handelspolicy och titta på var de ska ha parkeringsplatser. Cykelplanering blir otroligt mycket viktigare. Det är också viktigt att man har en samsyn mellan kommunerna.

Otto von Arnold (KD)

Anf. 125 Otto von Arnold (KD)

Herr talman! Jag tycker att Tina Ehn tar upp många intressanta saker. Låt oss titta lite på hur plan- och bygglagen och miljöbalken är konstruerade. Det finns hushållningsregler i miljöbalken som säger att vi ska skydda åkermarken och vattnet. De är också intagna i plan- och bygglagen. Det refereras till det. Vad jag kan förstå vill Tina Ehn föreslå ett moratorium om att man ska låta bli att exploatera åkermark under fem år. Jag kan hålla med om att vi ska vara mycket rädda om vår åkermark. Man måste se till att den inte används på ett felaktigt sätt. Men hur har Tina Ehn tänkt sig detta? De regler som vi trots allt har i vår lagstiftning i plan- och bygglagen ska ju implementeras på kommunal nivå, och samtidigt har vi översiktsplanerna där kommunerna ska lämna in detta. Det ska göras avvägningar, tas klimathänsyn och det mellankommunala systemet ska fungera. Menar Tina Ehn att detta inte fungerar? Vad är alternativet?

Tina Ehn (MP)

Anf. 126 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Jag menar att det skulle behövas lite eftertänksamhet. Vi står inför flera utmaningar som kolliderar. Vi har klimatfrågan, vi har ett oljeberoendesamhälle och vi har livsmedelsdiskussioner. Alla dessa frågor sammanfaller på något sätt, och då kan vi inte fortsätta planera för någonting som vi ser ökar bil- och oljeberoendet, som gör att vi asfalterar bördig åkermark och så vidare. Då måste vi på något sätt ta ett politiskt ansvar. Det är säkert som Otto von Arnold säger, att det finns väldigt bra lagstiftning, men någonstans brister det. Vad jag har förstått och kommit fram till, om jag tittar på det område där jag bor, är att de mellankommunala diskussionerna inte är tillräckligt dynamiska. Det pågår i Sverige projekteringar för den externa handeln medan man i många andra länder har börjat ifrågasätta det och man har, tror jag, någonstans också infört moratorium för att se över detta. Vill vi så går det säkert här också.

Otto von Arnold (KD)

Anf. 127 Otto von Arnold (KD)

Herr talman! Jag håller med om att vi står inför väldigt stora utmaningar. Men frågan är om det är rätt metod att stanna upp utvecklingen, eller framför allt planeringsprocesserna, för jag tror att det är viktigt att vi ser framåt i planeringsprocesserna och använder de nya redskapen på rätt sätt just i den mellankommunala planeringen. Jag kan glädja Tina Ehn med att Länsstyrelsen i Skåne nog kan sägas vara ett föredöme. De har alltså varit väldigt noggranna med att ge förslag. De har gjort en skrift om var man ska bygga och hur man ska bygga på den goda åkerjorden. Detta har gjort att man har fått en uppbromsning av detta och en eftertänksamhet hos kommunerna. Detta kan givetvis utvecklas mer, och jag tror snarare på den vägen. I Tina Ehns förslag går man in på det kommunala självstyret, någonting som är en helig ko i Sverige, och trampar kommunpolitikerna på tårna. Vi ska kanske vara lite försiktiga med att komma med sådana imperativ från riksdagen. Hur, Tina Ehn, ska vi mer konkret få till det med den ökade mellankommunala planeringen? Hur ska vi kunna hantera det här på ett förnuftigt sätt utan att bryta mot de traditioner och lagstiftningar som vi har och framför allt mot vår demokrati?

Tina Ehn (MP)

Anf. 128 Tina Ehn (MP)

Herr talman! Om det är rätt metod kan jag inte säkert stå här och säga. Men det är en metod, och jag föreslår den. Vad föreslår Otto von Arnold, tänker jag då, och vad föreslår andra partier? Det är bråttom. Det är klart att man ska vara försiktig med att trampa kommunpolitiker på tårna. Samtidigt ser jag ju att i den region där jag bor har den ena, andra, tredje och fjärde kommunen alla sagt att de vill utveckla externhandeln. Då blir jag väldigt fundersam eftersom det inte bor så fruktansvärt mycket människor där. Men vi vill naturligtvis ha in folk som kommer dit och handlar. Det känns som att nu har man låst fast sig. Alla ska dra åt samma håll, samtidigt som man börjar inse att frågorna om åkermarken, biltrafiken och så vidare börjar bli allvarligare. Då skulle man kanske ge dem en chans. Med fem års moratorium kanske man hinner tänka om utan att det blir någon som förlorar på det här. Så kan jag se på saken. Jag är nästan säker på att jag läste i plan- och bygglagen att man ska jobba mer med de mellankommunala frågorna eller interkommunala diskussionerna, och jag tycker alltså att man ska lyfta upp dem.

Jan Lindholm (MP)

Anf. 129 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag hade inte tänkt ställa mig i talarstolen och säga något mer i den här debatten, men jag blev precis som Katarina Köhler lite lätt chockad av Ola Johanssons anförande. Här har vi alltså hört representanter för partierna säga att det inte finns några stora vallgravar i den här debatten, men så kommer Ola Johansson och påstår att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle ha kollektivt fel. Han säger att skiljelinjen går mellan dem som vill reglera, kontrollera och straffa i förhållande till dem som vill utveckla, och så påstår han att vi skulle vilja göra ingrepp i det kommunala självstyret. Jag skulle kunna vara lika vulgär och använda mig av sådan där köksretorik som egentligen inte passar i den här kammaren och säga att skiljelinjen går mellan oss som vill ta ansvar och Ola Johansson som är ointresserad av det, för vad handlar våra förslag om? Jo, de handlar om att vi vill ge kommunerna fler och effektivare verktyg för att hävda det kommunala självstyret. Vi vill ge dem ökade kunskaper för att hävda det kommunala självstyret. Ola Johansson inser tydligen inte att kommunerna i dag är i underläge gentemot marknadskrafterna och näringslivet. Det handlar alltså om att stärka kommunerna för att kunna klara de problem man har med exploateringstrycket från kommunala intressen. Sedan jämför Ola Johansson med bilindustrin och påstår att särkrav inte skulle vara något problem för byggnadsindustrin när det gäller att bygga hus. Ola Johansson kan kontakta svensk byggmaterialindustri och de svenska byggföretagen så får han höra att visst, det finns många saker man kan göra på kommunal nivå, men det främsta vi kan göra från riksdagen är att se till att minska möjligheten för just kommunala särkrav eftersom det är det man för fram som det mest kostnadsdrivande man har - att kommunerna ställer olika krav på hur man ska bygga. Jag hann anteckna en sak till som var konstig. Ola Johansson påstår också att politiker inte bygger, men jag har sett många kommunalråd och landstingsråd sätta ned spaden - lika ofta som jag ser företrädarna för de stora bolagen göra det. Om inte kommunerna bygger så bygger inte NCC, Skanska eller något annat byggbolag heller, så det var en märklig argumentation, tycker jag.

Ola Johansson (C)

Anf. 130 Ola Johansson (C)

Herr talman! Det är intressant att befinna sig på den här sidan i debatten, och det är roligt att Jan Lindholm tar den. Jag var beredd i replikskiftet, men han behövde betänketid. Det behöver kanske jag också. Jag var inte riktigt beredd på det här. Jan Lindholm försöker måla upp någon bild av att jag säger att kommunerna har den fulla makten, men jag menar att kommunerna har en stor möjlighet till inflytande över sitt eget byggande. Det är kommunen som har bostadsförsörjningsansvaret, och det är kommunen som har ansvaret även för frågor som berör handel och andra saker. Jag skulle gärna ha tagit en debatt med Tina Ehn om vikten av att ha någon typ av följsamhet mot den typ av önskemål och behov som finns i den egna kommunen. Det är här jag lite grann problematiserar Miljöpartiets och framför allt Vänsterpartiets syn, nämligen synen att vi ska inskränka kommunernas möjlighet att anpassa sin bebyggelse och planering efter de lokala behoven och de människor som faktiskt lever och verkar i en kommun. Jag ska inte stå här och tala väl om externhandel på något sätt, men däremot kan jag ha viss förståelse för att det finns människor som lever på ett sådant sätt att man föredrar den typen av möjlighet att handla, och det innebär att man känner att man skulle vilja vara kund vid en sådan inrättning. Då är det märkligt om inte kommunerna har medel att kunna möta ett sådant behov. När Jan Lindholm avslutar och säger att kommunala politiker ofta håller i spaden vid invigningar så är väl det ett tecken på att kommunerna också har makt och möjlighet att i samråd med byggherrar ta fram planer och genomföra dem och se till att privata byggare och allmännyttiga bostadsföretag också bygger.

Jan Lindholm (MP)

Anf. 131 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag är lite förvånad över Ola Johanssons sätt att argumentera. Jag skulle vilja höra vad det finns för underlag för att påstå det Ola Johansson påstår, det vill säga att vi i Miljöpartiet skulle vilja inskränka kommunernas möjligheter. Vi har inte sagt att kommunerna inte får bygga strandnära om de vill. Det vi vill göra är att ge kommunerna kraftigare verktyg för att kunna ta det kommunala ansvaret. Ola Johansson vet säkert själv att när det inträffar saker i kommunerna så är det kommunen som ställs till svars. Det är jättesvårt för en kommun i dag att säga nej, trots att man inser att om man bygger som exploatörerna vill så kommer man om 20 år att få höga kommunala kostnader i form av att man ska ta hand om de problem som uppstår när man får vattenskador, de problem som uppstår när man får infiltration av vatten i marken så att den blir svagare och de problem som uppstår när man tvingas bygga daghem och skolor i en struktur som inte passar i den man har planerat men som exploatörerna tvingar fram eftersom de är så starka. Det är det som är problemet i dag - att kommunerna faktiskt inte har möjlighet att fullt ut styra utvecklingen så som man önskar utifrån ett medborgarperspektiv, även om de har det kommunala planmonopolet. Man tvingas av starka ekonomiska intressen som vill exploatera att acceptera ständiga förändringar av det som är medborgarperspektivet, det som demokratiskt har röstats fram. Jag menar att Ola Johansson har helt fel i påståendet att det skulle finnas någon skiljelinje mellan dem som vill reglera, kontrollera och straffa och några andra. Skiljelinjen går snarare mellan oss som vill ge kommunerna möjligheter att hävda det kommunala självbestämmandet och Ola Johansson som inte vill göra någonting.

Ola Johansson (C)

Anf. 132 Ola Johansson (C)

Herr talman! Jag sade i mitt anförande att det finns en skiljelinje här. Det framgår också av betänkandet att i en del avseenden vill S, V och MP i olika grad gå längre än vad som görs i dag. Det handlar om att man vill styra upp saker och ting som man anser leder snett på något sätt och på det sättet också binda upp kommunerna i strängare krav och kanske i något fall med starkare lagstiftning. Men jag kan också notera att det i väldigt få fall, om ens i något, faktiskt är nya lagförslag som föreslås. Det är snarare olika typer av reglering. Vi har möjligen olika ideologiska utgångspunkter här, men jag ser det faktiskt som en styrka att kommunerna har ett ansvar gentemot sina egna väljare, de människor som bor i den egna kommunen, att utifrån de förutsättningar som finns visa intresse att bygga, att starta verksamheter och att ha möjlighet att anpassa sina politiska beslut efter de förhållandena. Sedan kom Jan Lindholm också in på min jämförelse när det gällde fordonsindustrin. Jag trodde faktiskt att Jan Lindholm skulle applådera min kritik mot bostadsministerns sätt att uttrycka sig i den här frågan. Jag har under ganska lång tid haft stora problem med de energikrav som ställs i Boverkets byggnormer, därför att jag ser att det finns många byggföretag och kommuner som i sin egen planering gärna vill gå längre. Jag kan inte annat än applådera de ambitionerna. Den beskrivning som Jan Lindholm gör av byggmaterialindustrin och deras intressen ska jag ta del av i morgon bitti när jag träffar representanter för byggmaterialindustrin. Jag hade kunnat vara på byggföretagen i kväll, om vi inte hade stått här, och lyssnat till den eventuella kritiken, men jag ser ju gärna att byggnormerna sätts på ett sådant sätt att utrymmet att ställa särkrav minskar. Samtidigt kan jag se att det utifrån de förutsättningar som råder i dag är väldigt viktigt att vi har kommuner som i sin upphandling, i sin planering och i bostadsföretag också vågar och kan gå före och bygga den standard som är möjlig.

Jan Lindholm (MP)

Anf. 133 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag får väl tacka för det sista. Då instämmer Ola Johansson i alla fall i ett av de förslag som jag hade, nämligen att det är viktigt att riksdag och regering vågar lyfta fram och höja kraven på energieffektivitet i byggandet, på lägre energiförbrukning, så att gapet mellan det som byggindustrin redan gör, det som kommunerna i dag kräver och den norm som finns minskar och utrymmet för just dessa särkrav blir mindre. Det är just det som man vill ha från industrins sida för att på det sättet inte behöva ha modeller för kanske fem sex olika varianter. Man får ett lägre antal om gapet minskar. Det är just det man efterfrågar. Då är vi i alla fall överens på den punkten. Det är jättebra. Sedan vidhåller jag, herr talman, att om man tittar på våra förslag ser man att de inte innebär några inskränkningar i det kommunala självbestämmandet, tvärtom stärker vi det kommunala självbestämmandet genom att vi ger kommunerna bättre verktyg. På det sättet kan de bättre företräda och hävda kommuninvånarnas intressen mot de kommersiella intressena.

Beslut

Beslut: 2012-03-29

29 förslagspunkter, 21 acklamationer, 8 voteringar

Webb-tv: Beslut

29 mars 2012

Protokoll med beslut

2012-03-29

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Fortsatt översyn av plan- och bygglagen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C255, 2011/12:C268 yrkande 1, 2011/12:C363, 2011/12:C381, 2011/12:C392 yrkandena 1 och 2 samt 2011/12:C410 yrkandena 1 och 2.

Reservation 1 (SD)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (SD)
S	93	0	0	19
M	90	0	0	17
MP	19	0	0	6
FP	18	0	0	6
C	18	0	0	5
SD	0	19	0	0
V	15	0	0	4
KD	17	0	0	2
-	0	0	0	1
Totalt	270	19	0	60
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Planering av bostadsområden

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C246 yrkandena 1 och 4, 2011/12:C264 yrkande 2 och 2011/12:Kr223 yrkande 3.

Reservation 2 (S, V)
Reservation 3 (MP)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 2 (S, V)
S	0	95	0	17
M	90	0	0	17
MP	0	0	19	6
FP	19	0	0	5
C	18	0	0	5
SD	19	0	0	0
V	0	15	0	4
KD	17	0	0	2
-	0	0	0	1
Totalt	163	110	19	57
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. Klimatfrågor i planeringen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C213 och 2011/12:Fö214 yrkande 3.

Reservation 4 (MP, V)

4. Planering för grönområden

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C208 yrkandena 1-3 och 2011/12:C271.

5. Planering av handel

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C212 yrkandena 1-4, 2011/12:T419 yrkandena 4 och 5 samt 2011/12:MJ469 yrkandena 11 och 12.

Reservation 5 (MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 5 (MP, V)
S	95	0	0	17
M	90	0	0	17
MP	0	19	0	6
FP	19	0	0	5
C	18	0	0	5
SD	19	0	0	0
V	0	15	0	4
KD	17	0	0	2
-	0	0	0	1
Totalt	258	34	0	57
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Icke-kommersiella frizoner

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C405.

Reservation 6 (MP, V)

7. Näringsverksamhet i bostadsområden

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C397.

8. Transportplaner

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:T419 yrkandena 1 och 2.

Reservation 7 (MP, V)

9. Cykel- och kollektivtrafik

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C246 yrkandena 2 och 3 samt 2011/12:C403 yrkande 9.

Reservation 8 (MP, V)

10. Parkeringsplatser för studentbostäder

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C348 yrkande 6.

Reservation 9 (S, MP, V)

11. Bullerfrågor i planeringen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C263 och 2011/12:C382 yrkandena 1 och 2.

12. Frågor om strålning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:Fö213 yrkandena 3 och 4.

Reservation 10 (MP, V)

13. Frågor om tillgänglighet och hiss

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C245 yrkandena 2, 3 och 5, 2011/12:C337 yrkande 1, 2011/12:C348 yrkande 5 och 2011/12:So446 yrkande 2.

Reservation 11 (S)
Reservation 12 (MP, V)
Reservation 13 (SD)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 11 (S)
S	0	95	0	17
M	90	0	0	17
MP	0	0	18	7
FP	19	0	0	5
C	18	0	0	5
SD	0	0	19	0
V	0	0	15	4
KD	17	0	0	2
-	0	0	0	1
Totalt	144	95	52	58
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

14. Planering för ökad trygghet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:Ju206 yrkande 4 och 2011/12:C248.

Reservation 14 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 14 (S, MP, V)
S	0	95	0	17
M	89	0	0	18
MP	0	19	0	6
FP	19	0	0	5
C	18	0	0	5
SD	19	0	0	0
V	0	15	0	4
KD	17	0	0	2
-	0	0	0	1
Totalt	162	129	0	58
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

15. Bygglov för husbåt

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C287.

16. Översyn av byggreglerna

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C258, 2011/12:C299 yrkande 1, 2011/12:C317 yrkande 2 och 2011/12:C383.

17. Energihushållningskrav vid nybyggnad

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:MJ407 yrkande 28.

Reservation 15 (MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 15 (MP, V)
S	95	0	0	17
M	90	0	0	17
MP	0	19	0	6
FP	19	0	0	5
C	18	0	0	5
SD	19	0	0	0
V	0	15	0	4
KD	17	0	0	2
-	0	0	0	1
Totalt	258	34	0	57
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

18. Mål för energianvändning i byggnader

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C349 yrkande 4 och 2011/12:C352 yrkande 5.

Reservation 16 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 16 (S, MP, V)
S	0	95	0	17
M	90	0	0	17
MP	0	19	0	6
FP	19	0	0	5
C	18	0	0	5
SD	19	0	0	0
V	0	15	0	4
KD	17	0	0	2
-	0	0	0	1
Totalt	163	129	0	57
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

19. Solenergi på tak

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C247 yrkandena 1 och 2.

Reservation 17 (MP, V)

20. Smarta elnät

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C286.

21. Byggregler för ventilation

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C368.

22. Byggregler för bullerdämpning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C205.

23. Byggnaders inomhusmiljö

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C244 yrkandena 1, 2, 4 och 6.

Reservation 18 (MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 18 (MP, V)
S	95	0	0	17
M	90	0	0	17
MP	0	19	0	6
FP	19	0	0	5
C	18	0	0	5
SD	19	0	0	0
V	0	15	0	4
KD	17	0	0	2
-	0	0	0	1
Totalt	258	34	0	57
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

24. Certifieringssystem för byggnader

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C403 yrkande 10.

Reservation 19 (V)

25. Klimatanpassat byggande i trä

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C211.

26. Regler för kollektivhus

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C403 yrkande 15.

Reservation 20 (MP, V)

27. Gatukostnadsersättning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C373.

28. Redovisning av radonmätning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2011/12:C278.

29. Bostadsanpassningsbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C245 yrkande 4, 2011/12:C337 yrkande 2 och 2011/12:Fö241 yrkande 2.

Reservation 21 (MP, V)

Var är ärendet nu?

Beslut

Nej till motioner om plan- och byggfrågor (CU14)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Motioner från ledamöterna

Nej till motioner om plan- och byggfrågor (CU14)

Webb-tv: Beslut

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Fortsatt översyn av plan- och bygglagen

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Planering av bostadsområden

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

3. Klimatfrågor i planeringen

4. Planering för grönområden

5. Planering av handel

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Icke-kommersiella frizoner

7. Näringsverksamhet i bostadsområden

8. Transportplaner

9. Cykel- och kollektivtrafik

10. Parkeringsplatser för studentbostäder

11. Bullerfrågor i planeringen

12. Frågor om strålning

13. Frågor om tillgänglighet och hiss

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

14. Planering för ökad trygghet

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

15. Bygglov för husbåt

16. Översyn av byggreglerna

17. Energihushållningskrav vid nybyggnad

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

18. Mål för energianvändning i byggnader

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

19. Solenergi på tak

20. Smarta elnät

21. Byggregler för ventilation

22. Byggregler för bullerdämpning

23. Byggnaders inomhusmiljö

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

24. Certifieringssystem för byggnader

25. Klimatanpassat byggande i trä

26. Regler för kollektivhus

27. Gatukostnadsersättning

28. Redovisning av radonmätning

29. Bostadsanpassningsbidrag