Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Fru talman! Kristdemokraternas prioriteringar för svensk sjukvård är att sätta fokus på att korta de långa vårdköerna, som växte sig rekordlånga under förra mandatperioden, på att få fram fler vårdplatser och på att förbättra villkoren för personalen. Vi har också fokus på att öka den statliga styrningen så att den som är sjuk kan erbjudas en god vård oavsett var i landet man bor. Vi vill helt enkelt skapa förutsättningar för en mer jämlik och rättvis svensk sjukvård.

Detta är vårt huvudfokus för vår sjukvårdspolitik och våra prioriteringar.

När det gäller prioriteringar inom hälso- och sjukvården har riksdagen ställt sig bakom riktlinjer baserade på tre grundläggande principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Att bedöma vilka sjukdomar som föranleder särskilda satsningar eller hur vården av patienter med vissa sjukdomar bäst bör organiseras avgörs oftast bäst inom vården utifrån just dessa principer.

Låt mig ändå nämna ytterligare några prioriteringar från regeringens sida som behandlas här i dag.

Den första handlar om förlossningsvården. Det är många kvinnor som har känt en oro över hur förlossningen ska bli på grund av de brister som inte minst barnmorskorna har slagit larm och vittnat om. Den borgerliga regeringen har nu med Kristdemokraternas sjukvårdsminister Acko Ankarberg i täten beslutat om en förstärkt och förlängd satsning på förlossningsvården och kvinnors hälsa med 4,7 miljarder kronor i år och de kommande två åren.

Det behövs nationella riktlinjer för att förebygga förlossningsskador och främja kompetensutveckling bland personalen, och det är bra att Socialstyrelsen nu har fått i uppdrag av regeringen att ta fram en nationell förlossningsplan för att förbättra vården, öka tillgängligheten och minska de regionala skillnaderna.

Utöver detta har regeringen ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner om att regionerna nu ska införa en samordnad vårdkedja under graviditeten. Det ska finnas en bra personalkontinuitet. Vi behöver helt enkelt förstärka bemanningen tillsammans så att så många kvinnor som möjligt får tillgång till ett förlossningsteam genom hela vårdkedjan. Så kan fler kvinnor känna trygghet under sin graviditet och vid förlossningen.

I överenskommelsen ingår dessutom att alla kvinnor ska erbjudas eftervårdsbesök. Ett sådant eftervårdsbesök får gärna ske i hemmet om kvinnan så önskar. Framför allt behövs snabba vägar till vård för de kvinnor som efter förlossningen lider av antingen fysiska eller psykiska besvär.

En annan prioritering för regeringen som jag skulle vilja säga någonting om är cancervården och de särskilda satsningar som regeringen gör för att motverka cancer. Den befintliga cancerstrategin togs fram när Kristdemokraterna senast hade socialministerposten, år 2009. Vi kan konstatera att den har varit framgångsrik. Väldigt stora framsteg har gjorts inom egentligen hela sjukdomsförloppet sedan dess. Vi kan också konstatera att förekomsten av cancer i Sverige är mindre än det europeiska genomsnittet. Vi har en av de lägsta andelarna av befolkningen som dör till följd av cancer i EU. Men arbetet för att besegra cancer måste naturligtvis vara fortsatt högt prioriterat. Mycket återstår att göra trots goda resultat.

Det handlar om att tillgängligheten till vård behöver öka. Det finns fortfarande stora skillnader vad gäller möjligheter till cancerscreening. Sannolikheten för tidig upptäckt av svåra cancerdiagnoser varierar helt enkelt för mycket beroende på var i landet du bor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Nu är det dags att uppdatera cancerstrategin så att Sverige fortsatt ligger i framkant vad gäller cancervård och att vi är konkurrenskraftiga där. Därför har regeringen tagit ett initiativ den här våren till att bjuda in till en hearing. Man bjöd in vårdprofessionen, civilsamhället, myndigheter och patientrepresentanter till en hearing om hur man bör utforma denna nya uppdaterade cancerstrategi. Min förhoppning är att vi ska fortsätta att bygga på den framgångsrika strategi som vi har haft, men inte minst hoppas jag också att det förebyggande och rehabiliterande arbetet kan få en större plats i den nya strategin.

Fru talman! Avslutningsvis: Riksdagen riktade under förra mandatperioden ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en särskild nationell strategi och en särskild finansiering rörande läkemedel mot sällsynta sjukdomar och diagnoser.

Regeringen har sedan dess gett Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, i uppdrag att analysera och föreslå hur tillgången till läkemedel för behandling av sällsynta sjukdomar kan stärkas. Det här är väldigt bra.

Utskottet har dock konstaterat att det i Sverige saknas en övergripande, nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar. Det krävs ett samlat grepp om vården av personer med sällsynta sjukdomar, och därför föreslår utskottet att riksdagen riktar ett tillkännagivande till regeringen om att man bör ta fram en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Ledamoten Christian Carlsson tar upp alla de satsningar ni har gjort. De är lovvärda. Det går inte att säga "Nämen det där var väl dumt" angående dem.

Jag har dock varit ute och pratat väldigt mycket med regionerna den senaste perioden, och de känner inte av era prioriteringar. Snarare känns det som om hela vården skakar. De har väldiga problem. Det gäller exempelvis förlossningsvården, där 21 regioner kommer att ha problem att anställa barnmorskor.

Detta handlar väldigt mycket om statsbidrag. Ni har lagt alldeles för lite på statsbidrag i er budget. Det var inte heller några tillskott i vårbudgeten. Regionerna skulle väldigt gärna vilja ha någon form av besked nu så att de kan ha en annan planering framåt än bara nedskärningar.

Jag är väldigt orolig för vården. Även om ni har gjort olika satsningar ut i regionerna och sagt vad man ska göra och inte göra, tillsatt utredningar och så vidare, landar det inte så väl om man inte kan ta hand om det i regionerna. Vi har en förlossningsvård där man får säga upp barnmorskor och där barnmorskorna exempelvis får jobba natt en hel vecka. Det kan man fundera på.

Då kan man säga: Detta är ju regionernas ansvar. I åtta år sa ni att allt det här var Lena Hallengrens och Socialdemokraternas fel. Nu när ni sitter i maktställning är det i stället regionernas ansvar. Det kanske kan höra ihop med att väldigt många regioner är rödgrönt styrda, vad vet jag. Men hur ser ledamoten på förutsättningarna för att det exempelvis ska bli fler vårdplatser och bättre förlossningsvård med så lite cash i kistan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Fru talman! Jag delar ledamoten Rågsjös oro inför den situation som svensk sjukvård har lämnats i. Efter åtta år av rödgrönt ledda regeringar har vi i Sverige slagit rekord i vårdköer, och vi har också lägst antal vårdplatser per capita. Det är det vi har ärvt, så att säga. Det är den verklighet som de rödgröna har lämnat personalen inom sjukvården med.

Nu står Sverige inför tuffa ekonomiska tider, men den här regeringen väljer ändå att prioritera välfärden. Vi avsätter 12 miljarder till kommuner och regioner. En tredjedel av regeringens samlade reformutrymme lägger vi på att stärka välfärden.

Naturligtvis löser inte pengar allt. Men den här regeringen tar också flera andra viktiga initiativ. Vi har ju pratat om vårdplatserna, och regeringen har en särskild satsning för att regionerna ska åstadkomma fler vårdplatser. Vi satsar 2 miljarder kronor, som varar över tid, just för att regionerna utifrån sina egna förutsättningar ska kunna förbättra villkoren för personalen eller vidta andra åtgärder som gör att man kan åstadkomma fler vårdplatser.

Vi har också lagt ut ett uppdrag om att ta fram en nationell plan för kompetensförsörjning. Vi vet att det för att vi ska få fler vårdplatser behövs personal. Fler måste vilja stanna inom vården.

Den här regeringen är handlingskraftig. Den här regeringen tar de långsiktigt viktiga initiativen för att vi ska kunna få ordning på svensk sjukvård. Man önskar att det arbetet kunde gå fortare, men det är på gång och det gör skillnad.

Fru talman! Ni tillträdde efter en pandemi då vården hade gått på knäna i två år. Då hade det varit ett väldigt stort flöde av medel ut till vården - självklart under en pandemi. Problemet nu är att de signaler vi hör är att vården i stället backar. När 21 regioner i dag säger att man kommer att ha stora problem med förlossningarna under sommaren tycker jag att det hade varit väldigt bra om regionerna hade haft ett säkert golv att stå på. Man kan beställa utredningar och pytsa ut pengar på specifika områden, men det som krävs är en rejäl pott till statsbidragen.

Vad man nu säger från regionerna - men också från kommunerna, som vi diskuterade i den förra debatten - är att det är väldigt mycket oro i leden. Om man ska hålla sig inom de ekonomiska ramarna kommer vårdplatserna inte att öka och förlossningsvården inte att fungera.

Ni hade möjlighet. Det pratas ofta om att det nu är inflation, och det är verkligen en inflation som den vanliga människan får leva under - käka havregryn, vad vet jag. Men vad säger Konjunkturinstitutet? "Liten inflationseffekt av offentliga investeringar" - hm. Ni kanske skulle ha haft lite mer statsbidrag ut till regionerna. Det hade betytt mycket.

Jag tror att vi kommer att stå med en vårdkris. Ni kan säga att ni har ärvt den, men om man tillträder måste man ju försöka göra det bästa möjliga. Man kan välja att sänka skatter eller att ge mer statsbidrag till vården. Som politiker har man val, och valet för er var tyvärr att ge för lite pengar till vården - absolut!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Fru talman! Det stämmer, som Karin Rågsjö säger, att den borgerliga regeringen tillträdde efter pandemin. Sanningen är dock att vårdköerna var rekordlånga redan före pandemin.

Karin Rågsjö tror att en vårdkris kommer att inträffa. Jag tror att många i personalen upplever att man står mitt i den. Den är ett faktum. Det är därför det har varit viktigt för regeringen att skjuta till resurser, som de 12 miljarder till kommuner och regioner som jag pratade om men också de 3 kömiljarderna för att korta väntetiderna och de 2 miljarderna för att få fram fler vårdplatser. Detta är naturligtvis initiativ som gör skillnad.

Låt mig ta några exempel från förlossningsvården, där det finns stora problem och där vi behöver göra mer. Vi tar nu fram en nationell förlossningsplan. Min och Kristdemokraternas ambition är att vi ska ha nationella mål för förlossningsvården, men den nationella förlossningsplanen handlar om att förbättra vården, att öka tillgängligheten och att minska de regionala skillnaderna. Det är klart att den typen av initiativ kommer att göra skillnad.

När vi sluter överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner och ställer krav på att de ska se till att erbjuda eftervårdsbesök för kvinnorna och jobba för en stärkt bemanning är det klart att det är på riktigt. Det gör också skillnad för alla barnmorskor som jobbar inom vården och alla kvinnor som i dag känner oro inför sin förlossning. Vi skapar förutsättningar för att fler kvinnor ska kunna få vara med om en trygg förlossning.

Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag är väldigt brett. Nu tänker jag byta ämne och ta er tio år tillbaka i tiden. För exakt tio år sedan i går satt jag på läktaren när riksdagen beslutade att stryka tvångssteriliseringar ur lagtexten, alltså tvånget på sterilisering för den som vill ändra juridiskt kön. Rättsväsendet hade hunnit före politiken genom en dom i kammarrätten i december 2012.

Jag var aktiv i hbtqi-rörelsen, och vi hade funderat väldigt mycket på om vi skulle ha tryckt på mer för en större översyn av hela lagen direkt. Till slut bestämde vi oss dock för att inte chansa utan fokusera på att få bort den grövsta människorättskränkningen ur lagen först. Det var tur, för jag tror inte att vi hade kunnat föreställa oss att vi skulle hålla på och debattera samma lag - en debatt som är ganska lik den förra men nästan ännu värre - nu tio år senare.

Min fråga handlar alltså om könstillhörighetslagen. Den låg på den förra regeringens bord, och den ligger på den här regeringens bord. Vi lovades en proposition i februari. Den har vi ännu inte sett.

Det är uppenbart att det finns väldigt olika uppfattningar i regeringen. Min fråga till Christian Carlsson är helt enkelt vad Christian Carlssons uppfattning är. Borde könstillhörighetslagen ändras, och borde ändring av juridiskt kön baseras på självidentifikation?

Fru talman! Först och främst vill jag säga att jag känner stor ödmjukhet inför den situation som många unga personer med könsdysfori befinner sig i och det lidande som många upplever. Väntetiderna för att få stöd och behandling är trots allt långa, som det ser ut nu. Mitt fokus är att vi ska kunna erbjuda de personerna ett så bra stöd som möjligt. Vi behöver göra vad vi kan för att stöd ska kunna ges snabbare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Det pågår, som ledamoten vet, ett beredningsarbete i regeringen just nu. Det har tagit längre tid än väntat. Men frågorna är komplexa. Exempelvis kom Socialstyrelsen med nya riktlinjer i december 2022 om hur vård ska ges i de här situationerna. Jag vill därför inte föregripa de diskussioner som pågår.

Det är viktigt att vi inte har en lagstiftning som styr in människor i att påbörja en irreversibel behandling eller i att göra fysiska ingrepp för att man ska få sin könsidentitet bekräftad. Men det krävs mer arbete innan jag kan ta ställning till hur just de här lagförslagen ska behandlas vidare.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Väntetiderna inom vården skulle kunna kortas om den här lagändringen genomfördes. Poängen med lagändringen, så som den såg ut i det utkast till lagrådsremiss som Miljöpartiet och Socialdemokraterna stod bakom, var nämligen att man helt skulle separera medicin och juridik från varandra.

I nuläget får läkare, som håller på med väldigt angelägen vård, lägga tid på saker som inte har med vården att göra, för att tillfredsställa bedömningar som sedan ska göras i Socialstyrelsens rättsliga råd gällande ändring av juridiskt kön. Det har alltså ingenting med eventuella medicinska behandlingar att göra. Det är viktigt att komma ihåg i den här diskussionen.

Jag noterar ett engagemang hos Christian Carlsson. Men det speglar också lite av den förvirring som ofta har varit i debatten när man blandar ihop juridiken och medicinen. Jag tänker att det är en olycklig konsekvens av att lagstiftningen som är 51 år gammal, lika gammal som jag, speglar den tidens tänk. Man blandade ihop medicinska ingrepp, till exempel tvång på sterilisering för den som ville ändra juridiskt kön, trots att ändring av juridiskt kön inte har någonting med medicinsk behandling att göra.

Jag är helt med på att ingen ska tvingas in i ett tänk. Man ska inte behöva medicinsk vård, genomgå behandlingar eller göra ingrepp, vare sig de är irreversibla eller inte. Det är inte vad detta handlar om. Det här handlar om att ändra reglerna för vad som ska gälla för ändring av juridiskt kön.

Sedan ska vården bedrivas på bästa tänkbara sätt, enligt vetenskap, beprövad erfarenhet och så vidare. Jag är glad över att beslutet från Socialstyrelsen om att göra vården till nationell högspecialiserad vård har materialiserats nu. Det har hänt mycket där.

Men nu diskuterar vi själva lagstiftningen, som handlar om ändring av juridiskt kön och vikten av att separera det från medicinen. Jag undrar hur ledamoten Carlsson ser på det.

Fru talman! För mig är det viktigt att personer som lider av könsdysfori kan få stöd och behandling snabbare än i dag.

Det finns också många svårigheter med sådan här lagstiftning. Det handlar om många olika delar. Eftersom regeringen inte har berett frågan färdigt ännu är jag inte beredd att ta ställning till just det här lagförslaget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Det är klart att det är positivt om vi kan säkerställa att vi inte öppnar för rättsosäkerhet eller godtycklighet i de situationerna och om vi samtidigt kan snabba på och göra det enklare för människor att få sin behandling. Men vi måste säkerställa att vi har en lagstiftning som är just rättssäker. Vi får helt enkelt återkomma i frågan.

Fru talman! Betänkandet vi nu debatterar i kammaren heter Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Jag noterade att ledamoten Carlsson i sitt anförande talade varmt om regeringens prioriteringar. Man kan naturligtvis ha olika syn på vilka prioriteringar som är rätt när det gäller en sjukvård som står inför oerhört stora utmaningar och som, skulle jag säga, väntar en kris framöver om inte mer görs.

Jag vill fråga ledamoten Carlsson om de prioriteringar som regeringen gör och som han inte lyfte upp i talarstolen. Jag pratar bland annat om att regeringen med 12 miljarder svenska kronor prioriterar höginkomsttagare men ger endast 6 miljarder kronor till Sveriges kommuner och regioner, som står inför en ekonomisk kris.

Jag vill också fråga ledamoten Carlsson om regeringens prioriteringar när det gäller att sjukvårdens personal ska spendera sin arbetstid på att ange papperslösa som söker vård. Personalen ska även försöka lösa situationen med tolktjänsterna, som är otroligt viktiga för att man ska få god vård när man söker hälso- och sjukvård.

Fru talman! Det är ganska uppenbart att jag och ledamoten Carlsson har olika syn på vilka prioriteringar som är rätt i fråga om svensk hälso och sjukvård. Men jag skulle gärna vilja veta hur regeringspartierna tänker när de prioriterar höginkomsttagare och försvårar en redan tuff arbetssituation för sjukvårdsanställda.

Fru talman! Det är klart att den ekonomiska situation som Sverige befinner sig i är kännbar för samhällets verksamheter, statens verksamheter och sjukvården. Den är också kännbar för hushållen.

Det går att med retorik utmåla oss som att vi vill gynna en viss samhällsgrupp. Men faktum är att med Socialdemokraternas budgetalternativ hade 1 miljon svenskar fått högre skatt, i en situation då många undrar hur de ska få ihop sin vardag. Jag tycker inte att det är en politik att stoltsera med, att man vill ta mer av människors pengar. Jag tycker tvärtom att det är bra när människor får behålla mer av sin lön. Det skapar förutsättningar för starkare familjer.

Satsningarna på välfärden är viktiga för oss. Det är därför vi har lagt en tredjedel av reformutrymmet på att skjuta till resurser till kommuner och regioner. Det är helt enkelt något vi är beredda att fortsätta göra. Men våra resurser är inte obegränsade. Vi kan inte lova allt till alla. Men vi skjuter till resurser som gör skillnad.

Framför allt försöker vi komma åt de grundläggande problemen inom svensk sjukvård. Mer pengar räcker uppenbarligen inte i det trasiga sjukvårdssystem vi har. Vi vill ha mer statlig styrning. Det behövs en effektivare svensk sjukvård. Därför behöver regeringen ta de initiativ som den nu gör när det gäller en utredning av statligt huvudmannaskap, helt eller delvis, och en nationell kompetensförsörjningsplan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Man kan tycka att nationella kompetensförsörjningsplaner känns som självklarheter. Men faktum är att regionerna inte alltid har full koll på vilken personalsammansättning de har. Staten måste alltså gå in. Vi måste göra upp med de strukturella problemen inom svensk sjukvård.

Fru talman! Tack, ledamoten Carlsson, för svaret! Det är tydligt att när man inte har några bra svar att ge ger man hellre en osann bild - och det tycker jag att ledamoten Carlsson gör, i synnerhet när han säger att 1 miljon svenskar hade fått högre skatt och att väldigt många svenskar hade fått en sämre ekonomisk situation om Socialdemokraterna fått bestämma. Det är en osann bild.

Vi socialdemokrater har lagt fram otaliga förslag i vårt budgetalternativ om hur svenska barnfamiljer, äldre och ensamstående ska klara av den ekonomiska situationen. Vi var också väldigt tydliga i vårt budgetalternativ med att vi inte tänker lägga dubbelt så mycket på att sänka skatterna för folk som redan har stora plånböcker i stället för att satsa där det faktiskt gör skillnad, det vill säga på generella statsbidrag till Sveriges kommuner och regioner som redan i dag - och sedan många, många månader - är väldigt tydliga med att de står inför oerhört tuffa ekonomiska utmaningar och kommer att tvingas göra nedskärningar och säga upp personal när svensk hälso- och sjukvård redan befinner sig i en kaosartad situation.

Här måste naturligtvis politiken gå in och ta ansvar. Det handlar framför allt om att i den akuta situationen se till att Sveriges kommuner och regioner har den pengasäck de behöver för att stävja de problem som finns. Jag tycker alltså inte att det är en helt sann bild som ledamoten Carlsson målar upp. Det är också alldeles uppenbart att vi har olika syn på vilka prioriteringar som kommer att lösa de oerhört tuffa utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! Det är ju känt sedan tidigare att socialdemokrater och kristdemokrater har olika syn på skatter. Min bestämda övertygelse är att höga skatter inte gör människor rikare utan faktiskt fattigare, men diskussionen lär väl fortsätta. Jag önskar att vi när vi har rett ut den ekonomiska situationen hamnar i en situation där vi har möjlighet att sänka skatterna ännu mer för vanliga människor som jobbar och att vi dessutom kan satsa ännu mer pengar på sjukvården. Det var någonting vi lyckades med under alliansåren när Sverige senast hade en borgerlig regering.

Det är ju så att om skatterna sänks och fler människor jobbar bidrar det till ökade skatteintäkter. Sedan handlar det naturligtvis om prioriteringar, men för Kristdemokraterna hamnar sjukvården alltid främst. Vi kommer att fortsätta satsa på sjukvården och även se till att skapa förutsättningar för starka och trygga familjer, därför att välfärd är att veta att vården finns där i tid när man behöver den. Men välfärd är också att veta att man kan leva på sin lön, försörja sin familj, bygga upp ett eget sparande och planera framtiden med dem man älskar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Fru talman! I dag debatterar vi återigen frågor inom hälso- och sjukvårdens område, och även om det blir många debatter i ämnet och vissa nog hellre hade njutit av en utelunch i solen denna timme är jag glad över att dessa viktiga frågor tar upp mycket tid i den här kammaren, för när svensk hälso- och sjukvård nu står inför oerhört stora utmaningar måste vi politiker ta vårt ansvar för att hitta lösningarna på problemen.

Dagens debatt bygger på ett så kallat motionsbetänkande, Prioriteringar inom hälso- och sjukvården, från förra årets allmänna motionstid. I betänkandet finns 160 olika yrkanden från riksdagens ledamöter som rör förlossningsvård, cancervård, frågor om abort, blodgivning, könstillhörighet och mycket mer.

Fru talman! Hur man väljer att prioritera inom svensk hälso- och sjukvård spelar naturligtvis stor roll. Det handlar om hur man väljer att prioritera rent ekonomiskt - satsar man på generella statsbidrag till kommuner och regioner som bedriver hälso- och sjukvård och som står inför oerhört tuffa ekonomiska situationer, eller satsar man hellre på stora skattesänkningar till höginkomsttagare? Det kan handla om prioriteringar vad gäller nya produkter eller att prioritera nya utredningar på området, eller för den delen att prioritera att lägga redan utredda förslag på riksdagens bord.

Det handlar också om att prioritera vårdpersonalen - de fantastiska läkarna, undersköterskorna och sjuksköterskorna som arbetar inom hälso- och sjukvården - som går på knäna för att vi ska få god vård i rätt tid. Kommer de att få fler kolleger och bättre arbetsvillkor eller kommer fler av landets sjukhus att tvingas göra neddragningar? Det handlar även om att våga prioritera att följa portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen och se till att vård ges efter behov och inte först till den med störst plånbok.

Fru talman! Det är alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver prioriteras. Den behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka. Och just därför behöver vi prioritera sjukvården och dess personal.

Lika tydligt som det är för mig att dessa prioriteringar måste till är det att regeringen inte gör samma bedömning. Inte heller i min hemregion Skåne, som styrs av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, prioriteras vårdpersonalen och deras tuffa arbetssituation. Inte heller där prioriteras fler vårdplatser eller kortare köer. I stället visar det sig att nedskärningarna på de skånska sjukhusen bara fortsätter, trots att sjukvården i Skåne sedan länge dras med långa väntetider, patienter som ligger i korridorerna och sjukhuspersonal som flyr för att arbetssituationen är så dålig.

Än värre är utvecklingen inom cancervården, där vårdköerna inte bara bitit sig fast utan också fortsätter att öka. Det är inte bara i Skåne det ser ut så, fru talman. Sverige utmärker sig - inte positivt, utan negativt - jämfört med grannländerna Norge och Danmark när det gäller köerna till cancervården. Som ett exempel är väntan på strålbehandling vid prostatacancer 120 dagar i Sverige medan den är strax under 60 dagar i Norge och Danmark. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Det handlar om prioriteringar.

Socialdemokraterna har under många decennier prioriterat till exempel just cancersjukvården. Genom det strukturerade och långsiktiga stödet till utvecklingen av både regionala cancercentrum och standardiserade vårdförlopp har stora och viktiga framsteg gjorts, inte minst för att förkorta tiden mellan misstanke om cancer och påbörjad behandling. Att patienter snabbt får behandling och att fler får bästa möjliga vård spelar stor roll för överlevnaden. Detta vet vi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Även om det såklart är positivt att överlevnaden när det gäller flera cancersjukdomar har ökat behöver fokus nu läggas på att väntetiderna kortas i hela landet. Vi socialdemokrater anser därför att regeringen bör se över frågan om cancersjukvården. Vi tycker att det är oerhört viktigt att låta pågående satsningar fortsätta men också att inom ramen för dem ta nya initiativ. Vi anser även att det är dags för regeringen att vidta ytterligare åtgärder för att minska risken för att fler drabbas av livmoderhalscancer. Det är dags att prioritera den svenska hälso- och sjukvården, dess personal och patienter.

Herr talman! Jag vill avsluta med en fråga som jag vet är viktig för många och som också berörs i motioner i detta betänkande, nämligen könstillhörighetslagen. Vi socialdemokrater tog i regeringsställning fram ett förslag som har stöd i den här kammaren och som skulle kunna läggas på riksdagens bord i dag - men trots det syns inte röken av någon proposition. Det tycker vi är mycket beklagligt, och vi anser att regeringen snarast bör återkomma med en proposition om en ny och moderniserad könstillhörighetslag.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation nummer 26.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU13 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Moderaterna har på ett framgångsrikt sätt drivit frågorna om den svenska cancersjukvården under lång tid, och vi kan konstatera att arbetet har varit fruktsamt. Vi har i dag en cancersjukvård av yppersta klass. Men utvecklingen inom området går i rasande takt, och därför kan man inte luta sig tillbaka. Utvecklingen inom genterapi och precisionsläkemedel lyfter nu behandlingsmöjligheterna till helt nya nivåer, vilket gör att vi måste fortsätta satsningen på den svenska cancersjukvården. Tyvärr spiller tillgänglighetsproblematiken över även på detta område, och det är givetvis inte acceptabelt.

Herr talman! Ett område som tyvärr är eftersatt är rehabiliteringen och eftervården för de patienter som drabbats av cancer, och det är något som Tidöpartierna har tagit fasta på och kommit överens om att göra satsningar på. Det finns goda exempel på hur en rehabiliteringskedja kan byggas, och inom den svenska hjärtsjukvården har man kommit långt inom detta område. Det borde kunna ligga till grund för hur vi ska organisera rehabilitering och eftervård för dem som drabbats av cancer.

Herr talman! Socialstyrelsen har tagit fram nationella behandlingsriktlinjer som stöd för huvudmännen när de prioriterar behandlingsformer. Riktlinjerna innefattar rekommendationer, indikatorer, målnivåer och utvärdering. Man har också tagit fram rekommendationer om nationella screeningprogram. Det är sedan upp till huvudmännen att besluta om dem och när ett sådant program ska införas. Detta är givetvis ett problem, och här finns ett tydligt exempel på när den statliga styrningen måste bli bättre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Tidigare satsningar på till exempel HPV-vaccinering ger nu frukt, och livmoderhalscancer är en cancerform som skulle kunna utrotas inom en snar framtid, vilket är helt fantastiskt.

Vi har i dag standardvårdförlopp som ska styra vård och behandling för ett stort antal cancerdiagnoser. Förloppen är vetenskapligt framtagna för att ge patienten största möjliga chans till tillfrisknande. Men även här ser vi att man inom många områden inte uppfyller tidsmålen, och det är ytterligare en sådan sak där statlig styrning och uppföljning är mycket viktigt.

Herr talman! Den svenska förlossningssjukvården har under många år omgärdats av kompetensförsörjningsproblem, tillgänglighetsproblematik och mammor som vittnat om förlossningsvård som på vissa ställen under vissa tider inte varit speciellt rolig att vistas i.

När det gäller tillgänglighetsproblematiken har jag personliga erfarenheter av detta, då jag under förra sommaren jobbade som ambulanssjuksköterska. Vi fick då en förlossning på ett sjukhus utan förlossningsavdelning. Vi tog dock beslutet att inte påbörja transporten utan att vi skulle förlösa på sjukhusets akutmottagning. All personal på plats hjälptes åt, och alla gjorde så gott de kunde. Efter cirka 15 minuter förlöstes ett friskt gossebarn. Men det var då problemen började. Under en och en halv timme var vi i kontakt med fem sjukhus i fyra län, men ingen ville ta emot oss för att det var fullt. Vi tog därför beslutet att lasta familjen i ambulansen och köra till närmaste förlossningsklinik. Sedan fick de faktiskt lösa rumsproblematiken bäst de ville.

Herr talman! Det ska inte vara på detta vis, och därför är behovet av en nationell förlossningsplan mycket viktig. Det är ett arbete som vi inom Tidöpartierna har kommit överens om, dels för att öka tillgängligheten, dels för att minska de regionala skillnaderna och dels för att öka möjligheten för att så många födande kvinnor som möjligt ska få tillgång till barnmorsketeam före, under och efter förlossningen.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Ragnarsson för anförandet.

Jag tänker gå in på ett område som ledamoten inte tog upp i sitt anförande. Jag noterade att inte heller Kristdemokraterna tog upp ämnet i sitt anförande tidigare. Det handlar om könstillhörighetslagstiftningen. Det är en viktig förändring som behövs och en fråga som har drivits under många år av hbtqi-rörelsen. Syftet med lagstiftningen är att göra det enklare att ändra juridiskt kön.

Låt oss titta på vad som har hänt de senaste åren. I november 2021 kom ett första förslag till lagrådsremiss som sedan gick ut på remiss. Vi i Centerpartiet tyckte att många av förslagen var bra. Sedan jobbade dåvarande regering om förslagen och lämnade in en lagrådsremiss sommaren 2022. Denna regering aviserade i en propositionslista att det skulle komma en proposition på området i vintras, men ingenting har hänt. De svar som har kommit från ansvarigt statsråd vid frågestunder här i kammaren och på interpellationer och skriftliga frågor har varit att frågan bereds intensivt inom Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Nu står vi dock här i maj 2023 utan den aviserade propositionen. Den har åkt in och ut på listan, men ingenting händer. Frågan är väldigt prioriterad för denna grupp och för den här rörelsen. De säger dessutom att de har fått ändra sin inriktning att förbättra sina rättigheter till att i stället behöva försvara dem. Denna lagstiftning skulle innebära en förbättring för målgruppen. Varför händer ingenting från regeringens sida?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag har fullt förtroende för att regeringen hanterar de frågor som den säger att den hanterar. Det har väl inte undgått någon att väldigt mycket har hänt sedan valet, dels positivt i form av förändringar för landet, dels har vi påverkats av många yttre faktorer som har tagit mycket av vårt fokus. Det har varit kriget i Ukraina och alla beslut i anslutning till hur vi ska stödja landet i dess kamp mot Putin. Vi har en ekonomisk kris som måste hanteras både nationellt och internationellt. Vi har en skyhög inflation som har lett till att kostnaderna för den enskilda medborgaren har varit extrema. Detta har i sin tur lett till att regeringen har varit tvungen att jobba väldigt aktivt med till exempel elstödsfrågan.

Jag vill inte på något vis förringa den fråga som ledamoten lyfter fram; jag förstår att den är extremt viktig. Men precis som inom hälso- och sjukvården måste även regeringen prioritera sitt arbete i vissa lägen, och jag är ganska övertygad om att man har gjort en prioriteringsordning som man känner att man kan stå för i framtiden.

Herr talman! Jag gav mig in i politiken för väldigt många år sedan därför att jag tycker att alla människor har lika värde och rätt att leva sitt liv precis så som de vill leva sitt liv. Det är fortfarande ett av mina flaggskepp och det som gör att jag engagerar mig politiskt. Det är det som gör att jag går upp varenda morgon och älskar att komma hit och få vara med och förändra.

Att inte prioritera den lilla människan känns för mig otroligt konstigt. Det har absolut hänt en massa saker i världen runt om oss, men när regeringen satte upp denna proposition måste det ändå ha funnits en plan. Redan då pågick det tyvärr ett krig i Europa, och redan då visste vi att vi var på väg in i en lågkonjunktur. Redan då visste man alltså att man behövde prioritera fler frågor.

Frågan är om Socialdepartementet är det departement som har jobbat mest med de ekonomiska frågorna, som elstödet och stöd i form av artilleri och så vidare till Ukraina. Eller är det så att man inom regeringen inte kan enas om hur viktig frågan är och om att faktiskt gå fram med en förändrad lagstiftning? Är det något av de tre regeringspartierna som faktiskt inte vill göra detta - eller är det Sverigedemokraterna som inte vill genomföra den här förändringen?

Det är det jag misstänker. Jag misstänker att det finns krafter i regeringspartierna som inte vill göra denna förändring. Vill man göra en förändring prioriterar man nämligen den.

Herr talman! Jag tänker inte stå och spekulera i om det finns någon eller några som tycker annorlunda, men när jag pratar med statsrådet får jag inte uppfattningen att det är det som är den stora delen. Man jobbar internt med frågan, och det är med den lagen som med alla andra lagar - det är inte gjort på en förmiddag. Det tar ganska lång tid att göra denna typ av förändringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag tycker att det är alldeles utmärkt om vi får en lag som faktiskt blir bra. Det var någon som nämnde tidigare att man gjorde små förändringar i lagen men inte löpte hela linan ut. Ibland kan det vara bättre att göra på det viset, men i det här fallet hoppas jag att vi ska få en bra lag som är till gagn för dem som känner att de behöver detta stöd.

Jag har jobbat som sjuksköterska i 35 år och också alltid värnat den enskilda människan. Jag har många dåliga sidor, men en god sida jag har är att jag faktiskt alltid har varit patientens försvarare. Jag tycker själv att jag står upp för den enskilde på ett bra sätt, och vi är ett parti som tror på den enskilde. Det är därför självklart att vi ska skapa förutsättningar; därvid är vi överens. Det är självklart att man ska kunna leva sitt liv precis som man vill - inom lagens råmärken - i det här landet. Det är en självklarhet för mig, precis som det verkar vara för dig, Martina Johansson.

Herr talman! Här kommer denne "någon" som nämnde den förändring av lagen som gjordes för tio år sedan! Det var en ganska stor förändring som handlade om att få bort tvångssteriliseringarna, och det var ju bra att hbtqi-rörelsen lade allt krut på det eftersom det sedan visade sig ta så otroligt lång tid att få till resten av ändringarna.

Jag ska läsa en fri översättning av delar av Argentinas lag på detta område. Den kom 2012. Det står: Alla människor har rätt till erkännande av sin könsidentitet, till att fritt utveckla sin person i enlighet med sin könsidentitet, till att behandlas i enlighet med sin könsidentitet och, särskilt, till att identifieras på så sätt i dokument som visar en persons namn, bild och kön.

Man lägger sedan ut texten jättemycket om att det aldrig någonsin ska ställas krav på medicinska behandlingar, utredningar eller liknande utan att detta helt enkelt handlar om individens självbestämmande. Vilken könsidentitet du eller jag har vet ingen annan än vi själva, och därför blir alla typer av bedömningar med nödvändighet godtyckliga.

Detta har hela den europeiska, och närmast hela den globala, hbtqi-rörelsen förstått och tryckt på för väldigt länge. Det gäller även Öppna Moderater, Öppna Kristdemokrater, HBT-liberaler och den europeiska paraplyorganisationen för hbtqi-organisationer på EU-nivå; jag tror att den heter Centre-Right. Alla är överens om att det är detta som ska gälla.

Sverige är nu sist i Norden med att införa en lag som bygger på självbestämmande, och vi är omsprungna av inte bara länder som Argentina - som var först ut i hela världen - utan även Malta, Irland och Spanien. Jag har väldigt svårt att förstå varför det inte går att komma vidare i just Sverige. Vad är det som gör att vi är så speciella?

Min fråga till ledamoten är därför: Vad är ledamotens uppfattning? Är självbestämmande en bra idé när det gäller ändring av juridiskt kön?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag tror på den fria människan. Jag tror att människor ska ha ett självbestämmande och kunna leva sitt liv precis som de vill - givetvis inom lagens råmärken, som jag sa. För min del ser jag inget som helst problem i frågan. När det sedan gäller lagtext och liknande är det, som jag sa tidigare, väldigt mycket som ska göras innan den är på plats. Det är min förhoppning att man faktiskt jobbar ganska intensivt med det.

I det fall som ledamoten nämnde fick man bort tvångssteriliseringen, och det var oerhört viktigt. Det är ju ett av de värsta ingrepp man kan göra på en människa - att sterilisera en person mot dennes vilja. Det var alltså bra att man i det läget faktiskt bröt ut en liten del och fick bort den. Men som ledamoten själv säger har det funnits snart fyra regeringar - i alla fall tre - sedan den delen plockades bort ur lagen, och än är inte lagen klar. Det har alltså inte tagit tid bara för denna regering, utan det har funnits tidigare regeringar som hade kunnat göra detta om det nu går så snabbt.

Det finns någon misstanke om att det kanske finns interna stridigheter, och då är ju frågan om det fanns interna stridigheter under de tidigare åtta åren. Var det skälet till att vi inte kom vidare? Inte vet jag, och jag tänker inte spekulera i det heller. Jag hoppas i stället att vi verkligen ska få den här lagstiftningen på plats. Eftersom statsrådet har sagt att det ska ske under våren och att det ska komma någonting förutsätter jag att det gör det.

Herr talman! Jag tackar Thomas Ragnarsson för svaret.

Jag tror att det har förekommit stridigheter inom flera olika regeringar, och jag är rädd att de stridigheterna inte handlar om saker som egentligen förtjänar den här typen av uppmärksamhet. Det är därför jag lägger ett visst tryck på detta nu.

Detta är en diskussion som i den offentliga debatten till viss del har spårat ur. Man tolkar det som att detta är en lagändring som skulle kunna påverka många fler personer än dem som faktiskt berörs, det vill säga den lilla grupp som vill ändra juridiskt kön. Det är en uppenbar minoritet i samhället. Alla möjliga märkliga påståenden har framförts i debatten, och jag är rädd att denna utdragna process tyvärr beror lite på det - att det inte bara handlar om de prioriteringar som alla regeringar självklart måste göra utan även om att man har låtit sig påverkas av saker som faktiskt inte riktigt stämmer.

Som tur är för oss, skulle man ju kunna tycka, har vi grannländer som vi brukar tänka är väldigt lika oss. Det gäller till exempel Norge. Till den norska hbtqi-rörelsens stora glädje - och till den svenska rörelsens irritation - tog man i Norge i princip förslaget i vår utredning från 2014 och införde den lagen i sitt eget land. Vi har alltså fortfarande inte lyckats med detta, trots att detta var en svensk statlig utredning. Norge antog i princip det förslag som fanns i utredningen, men man ändrade åldersgränsen till sex år. Det gäller alltså ändring av juridiskt kön, inte några ingrepp eller medicinska behandlingar av något slag. Annars antog man förslaget i princip som det såg ut i utredningen. Det gjorde man 2016. Här skulle vi kunna studera Norge. Hur har det gått i Norge? Har det inneburit några problem av det slag som ibland flaggas upp i debatten? Svaret från riksdagens utredningstjänst när jag frågade den var: Nej.

Det har funnits vissa mindre tillämpningsproblem och vissa utmaningar för människor som har ändrat juridiskt kön. Det har vi redan här i Sverige. Det blir problem att få ut betyg, intyg och så vidare i ditt nya namn och personnummer. Men så är det redan. Det är någonting som ändå måste åtgärdas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag önskar att jag kunde dela ledamoten Ragnarssons optimism inför att det kommer en proposition inom närtid. Jag hoppas att vi kan räkna med ledamoten i påtryckningsarbetet internt inom regeringspartierna för att det ska bli verklighet.

Herr talman! Jag förutsätter att man på Regeringskansliet precis som här i riksdagen har en omvärldsbevakning och tittar på de goda exemplen. Vi brukar vara rätt duktiga på att titta på de länder som ligger i vårt närområde, Norge, Finland och Danmark. Om det finns goda exempel är det väl alldeles utmärkt att titta på dem.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är jättedjupt insatt i denna fråga. Så är det, men det finns de som är det. Det är oerhört viktigt att man lyfter fram den frågan på det vis som ledamoten gör i dag. Jag är ändå förväntansfull inför att det kommer att hända någonting.

Herr talman! Jag måste ställa en fråga, Thomas Ragnarsson. Är det verkligen så att den SD-beroende regeringen prioriterar vården? Det undrar jag efter att ha talat med ett antal regioner. Det var ganska många. Är det verkligen så?

Ni säger att det är inflationen som gör att man inte kan stötta regionerna ännu mer med statsbidrag. Är det så att satsningar på vårdpersonal verkligen är inflationsdrivande? Eller är satsningar på välfärden över huvud taget inflationsdrivande? Det anser inte ens Konjunkturinstitutet.

Jag har en fråga. Nu sitter kommuner och regioner och ska titta över sina budgetar för framtiden. Då vill de ha någon form av besked från regeringen. Det kommer de inte att få, vad jag förstår. Hur kommer det att se ut i höst? Vad ska vi göra? Vad ska vi skära ned på? Det är precis vad det handlar om i regionerna inom hälso- och sjukvården. Det är min ena fråga.

Min andra fråga är denna. Ni sitter i en regering som är väldigt beroende av Sverigedemokraterna. Ert sökarljus söker hela tiden upp frågan om invandring. Är angiveri verkligen någonting som vården ska ägna sig åt? Ska sjuka personer och kvinnor som ska föda barn och som behöver tolk inte få det? Det ska utredas.

Det är sådana frågor som åker runt i mitt huvud. Jag undrar vad ledamoten Ragnarsson tycker om detta, herr talman.

Herr talman! Man kan väl konstatera, och det gjorde vi redan i den förra debatten, att ledamoten Karin Rågsjö och jag inte har samma syn på ekonomi. Därvid är vi helt oense.

Ekonomi för mig handlar om variationer och fluktuationer. Vi hade små regioner som gjorde ett överskott på 400 miljoner förra året. Nu går ekonomin sämre. Då plötsligt ska man ha pengar. De 400 miljonerna, eller ännu mer i många fall, har ju sparats. Många har inte gjort av med de pengarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Man gjorde enorma överskott i svenska kommuner och regioner. Sedan finns det någon region och några få kommuner som faktiskt har det tufft ekonomiskt. Men generellt sett gjorde man enorma överskott de senaste två åren.

Jag tycker att det är rätt rimligt att man använder de pengarna när man ser att det nu kommer tajtare och tuffare tider. Det är rätt så rimligt för min del.

Att skjuta in pengar i ett system där man hela tiden ber om pengar är sällan eller aldrig lyckat. Jag har ändå lite erfarenhet från hälso- och sjukvården.

Under mina 35 år har jag aldrig hört att man har talat om: Vi måste göra förändringar nu, för vår budget kommer inte att hålla. Vi gör det till en paradgren inom svensk hälso- och sjukvård att tänka: Det finns en budget, men vi måste ändå ge vård. Vid årets slut, när underskottet är där, rycker man på axlarna.

Herr talman! Jag hoppas att Vårdförbundet, Sveriges läkarförbund och Kommunal lyssnar på detta. De har det väldigt besvärligt just nu. Jag hoppas att de kvinnor som ska föda barn inom vården under sommaren vet att det är väldigt lite personal på plats på grund av att vi har ekonomisk kris i hälso- och sjukvården och lyssnar på detta.

Prioriteringar är väl att få just vårdpersonalen att stanna kvar. Kommer personalen att stanna kvar i ett system inom hälso- och sjukvården där det är allt färre som jobbar kvar?

Herr talman! Vi har bara 21 regioner i Sverige. Det är 21 regioner som säger att de kommer att få det superbesvärligt i sommar när det gäller förlossningar. Hittar de på det? Hittar Vårdförbundet på problemen? Så är det inte.

Herr talman! Grejen är att under de senaste fyra åren var allt Lena Hallengrens fel på olika sätt och under pandemin. Ni känner till hela den storyn. Nu när ni sitter vid makten på grund av att ni har SD med är nästan allt regionernas fel. Det är de som ska kaxa upp sig. Det är de som ska trolla med knäna. Problemet i regionerna är att vårdpersonal springer och att vårdpersonal sjukskriver sig på grund av att de är helt utbrända.

Man kan göra väldigt mycket. Man kan till exempel se till att det finns läkarsekreterare på plats som skriver i stället för att vårdpersonalen ska göra det. Man kan göra väldigt många förändringar. Men man kan inte vårda människor med för lite personal. Det är nämligen inte längre säkert för patienterna. Jag tycker att vi är inne på den svängen.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker ändå att det är rätt spännande. Jag hör hela tiden: Det finns ingen personal. Personalen väljer att sluta.

En del har valt att sluta sin tjänstgöring inom hälso- och sjukvården. Det är en fråga där man som politiker och ledare får ställa sig framför spegeln och titta: Vad är min del i detta? Varför väljer människor som har läst tre år till sjuksköterska att plötsligt lämna yrket helt? Det är ett jätteproblem.

Men regionerna har aldrig någonsin haft så många sjuksköterskor och läkare anställda som de har nu. Problemet är att vi inom hälso- och sjukvården har varit duktiga på att premiera legitimerad personal som väljer att jobba administrativt. Man får mer lön, och man får ett bättre schema.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Där har vi grundproblemet. Jag talar mycket om rak, rätt använd kompetens. För mig är det helt obegripligt att jag som administratör och sjuksköterska kan vara löneledande på ett sjukhus gentemot skrået. Det säger sig självt att de som jobbar ute med patienterna självklart måste vara löneledande.

Vi har varit duktiga på att premiera administrativt arbete, och vi har skapat väldigt mycket administrativt arbete. Vi har personal. Det gäller att stimulera de personerna att vilja jobba i vården. Det gör man inte genom att höja lönen för att du ska sluta att jobba inom vården.

Jag kan ibland bli lite trött på att höra att det är så dåligt och att det inte finns personal - jo, det finns personal. Jag känner rätt många som jobbar inom hälso- och sjukvården, och de älskar sitt jobb.

Herr talman! I Sverige definieras en sjukdom som en sällsynt diagnos om den uppträder hos färre än 1 av 10 000 invånare och leder till funktionsnedsättning. Det finns ett stort antal sällsynta diagnoser, så även om varje sjukdom i sig är ovanlig är det sammantaget ett stort antal människor i Sverige som är berörda.

Mer än 80 procent av sällsynta diagnoser är av genetiskt ursprung, och många är kroniska och livshotande. Eftersom sällsynta diagnoser är enskilt ovanliga och många till antalet är det mycket svårt för en enskild läkare att ha den fulla kunskapsbilden om alla dessa sjukdomar. Detta innebär att många patienter med sällsynta diagnoser och andra ärftliga sjukdomar får vänta länge på en diagnos och därmed på behandling och uppföljning. Därför behövs ett brett samarbete regionalt, nationellt och internationellt för att förbättra vården för dessa patienter.

Sverige har i dag ingen nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar, vilket finns i merparten av de övriga europeiska länderna. Med tanke på de ovanliga och komplexa behov som är förknippade med sällsynta diagnoser behöver det finnas en handlingsplan som tar ett samlat grepp om vården och omsorgen. Endast med ett samlat grepp kommer vi att kunna uppnå jämlik och likvärdig sjukvård över hela landet. Med anledning av detta känns det nu bra att utskottet tillstyrker vårt yrkande 19 om en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar, något som vi länge efterfrågat.

Herr talman! Ett av många andra viktiga områden är hur sjukvården är organiserad när det gäller palliativ vård för barn och unga. Tragiskt nog avlider mellan 400 och 500 barn om året på grund av olika sjukdomar. Alla som har behov av palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, ska kunna få det av kompetent och välutbildad personal, oberoende av bostadsort. Vården i livets slutskedeska präglas av värdighet, omtanke och respekt. Rätten till fullgod smärtbehandling ska vara en självklarhet, liksom psykologiskt, socialt och andligt eller existentiellt stöd för både patienter och närstående.

Många familjer önskar att deras svårt sjuka barn vårdas hemma så långt det är möjligt. Det är då viktigt att det finns tillgång till palliativa hemsjukvårdsteam. Det ska inte spela någon roll var i landet personen bor - barn och föräldrar ska kunna känna sig trygga med den medicinska behandling som erbjuds tillsammans med samtalsstöd och råd i en extremt svår situation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Alla familjer vill dock inte att deras barn ska vårdas hemma. Det är då viktigt att respektera deras önskemål och se till att andra möjligheter finns. Som det ser ut i dag finns det bara ett enda hospis för svårt sjuka och döende barn i hela landet, med totalt åtta vårdplatser. Det är alltför lite för att täcka de behov som finns. Föräldrar som befinner sig i denna oerhört svåra situation, med all den oro och rädsla det innebär, ska mötas av en fullgod palliativ vård som är särskilt anpassad för mötet med barn. Vi sverigedemokrater anser därför att regeringen bör se över frågan om att förstärka den palliativa vården för barn och unga.

Herr talman! När jag ändå är inne på temat barn och unga vill vi sverigedemokrater förbjuda icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar. Omskärelse av pojkar legaliserades 2001 i Sverige, och som en följd av detta rekommenderar Socialstyrelsen landets regioner att erbjuda tjänsten som en service för de vårdnadshavare som önskar se sina barn omskurna.

I och med att Sverige förbundit sig till barnkonventionen har man också förbundit sig att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Artikel 2 i barnkonventionen gör gällande: "Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt." Vidare anges: "Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro."

Fru talman! Alla barn ska ha rätt till sin egen kropp och till likhet inför lagen. Vi sverigedemokrater, med barnrätt i fokus, anser att regeringen ska förbjuda icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar.

Fru talman! En behandling som behöver utredas ytterligare är ingrepp för barn och unga med könsdysfori. Då det saknas säker evidens för att behandla barn och unga vuxna med könsdysfori bör denna typ av ingrepp och behandlingar inte få förekomma för personer under 25 år. De biverkningar som vi känner till i dagsläget kan bli mycket svåra, och framtiden för barn och unga som genomgår könskorrigerande behandling är således väldigt oviss. Vi menar bestämt att det måste finnas ett tydligt vetenskapligt stöd för att behandla barn och unga med könsdysfori. Sverigedemokraterna anser att regeringen i sitt arbete bör tillsätta en oberoende utredning som granskar transvården och den könskorrigerande behandling som genomförts på tusentals barn och unga vuxna i Sverige.

Fru talman! Vi sverigedemokrater anser att alla ingrepp och behandlingar inom sjukvården ska vara evidensbaserade och vetenskapligt framtagna. Vi vill inte att patienten ska vara försöksobjekt.

Med detta sagt vill jag yrka bifall till reservation 29.

Fru talman! Det här blir en lite spontan replik; det handlar såklart om det sista som ledamoten tog upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag tror att vi alla här är överens om att vård ska bedrivas baserat på beprövad erfarenhet och vetenskap. Är det något särskilt som skiljer ut den könsbekräftande vården och gör att just den ska granskas, eller finns det anledning att även granska andra ingrepp och annan vård som ges, där det också kan finnas personer som har ångrat sig eller tänker att de inte riktigt fick all information? Det kan röra sig om artrosoperationer, gastric bypass eller alla möjliga typer av ingrepp där en ganska stor andel personer ångrar sig.

När det gäller den könsbekräftande vården finns det några personer som har uppgett att de inte är nöjda med den vård de har fått. Det kan handla om allt möjligt. Det kan handla om att det inte blev så bra att leva med min nya kropp som jag trodde att det skulle bli, vilket kan bero på till exempel samhällets transfobi, att man inte fick ett så bra bemötande som man trodde av nära personer eller att man inte är helt nöjd; det blev inte riktigt så bra med kroppen som jag trodde att det skulle bli. Det behöver inte handla om att vården var fel.

Den könsbekräftande vården har precis blivit nationell högspecialiserad vård. Det finns kunskapsstöd på området som Socialstyrelsen publicerar. Är det något särskilt med just den vården som gör att den förtjänar någon annan typ av granskning än den som professionen står för? Jag är självklart av uppfattningen att det är professionen som bedömer på vilka grunder vård ska ges, hur den bäst ska ges och vad som ska krävas i form av vetenskap, annan erfarenhet eller evidens för att en viss typ av vård ska erbjudas. Är det något särskilt med just den här vården?

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Ulrika Westerlund! Att vi lyfter fram den här frågan beror givetvis på att vi har med detta som en motion. Vi har satt lite fokus på den, för i debatten om könsdysfori i Sverige tycker vi, som du själv sa tidigare i dag, att det händer så mycket och sägs så mycket fram och tillbaka när det gäller vad som är rätt och fel.

Hälso- och sjukvården i sig måste vila på evidensbaserade och framforskade kunskaper för att den över huvud taget ska vara legitim.

Sedan var det frågan om 25-årsgräns för operationer när det gäller könsdysfori. Enligt Socialstyrelsen är det så att många som väljer att ändra sitt kön mår psykiskt dåligt och har en psykisk diagnos i botten. Om man då i tidig ålder mår dåligt, är man då riktigt förmögen att ta ett sådant beslut? Det är den fråga vi ställer oss.

Fru talman! Det är verkligen ett faktum att många som söker könsbekräftande vård inte mår bra. Köerna är många år långa, och på vissa platser i Sverige finns det inte ens någon kö att ställa sig i, för det finns inga läkare som bedriver sådan vård. Då är det felaktigt att uppge att det ens finns en kö, för det finns ingen kö att komma fram i. Det är på många sätt en katastrof för hälsan för gruppen transpersoner.

Jag har hopp om att beslutet om en nationell högspecialiserad vård kommer att förbättra situationen, men det kräver fortsatt att regioner vågar tillskjuta medel för att korta köerna. Att inte göra det är att lämna en stor grupp personer i ändlösa köer utan möjlighet att få hjälp med det som fattas dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Man kan ha många olika typer av utmaningar i sitt liv. Man kan vara i behov av könsbekräftande vård och samtidigt kanske behöva stöd för att man befinner sig på autismspektrumet eller är deprimerad. Inget av detta utesluter att man samtidigt behöver könsbekräftande vård. Man diskvalificeras inte från könsbekräftande vård - inte heller enligt Socialstyrelsen - för att man också har andra utmaningar. Då behöver man stöd också med dessa andra utmaningar.

Inget av detta löses av att man inte bereds tillgång till könsbekräftande vård eller utredning av huruvida just könsbekräftande vård är det som är bra för just den här personen. Alla som söker sig till den könsbekräftande vården har ju inte behov av könsbekräftande vård. Men den som ska göra den bedömningen är de specialiserade läkarna, inte någon annan. Och bedömningen av vad som kan gynna just en viss person kan inte göras förrän personen befinner sig hos det specialiserade teamet.

Detta med evidens är också ganska knepigt. SBU har gjort ett uttalande där man betonar att det finns mycket vård som bedrivs utan strikt evidens, för det kommer kanske aldrig att riktigt gå att forska så att man uppnår evidens i strikt vetenskaplig bemärkelse. Men man ger ändå vården, för det finns annan erfarenhet som tyder på att den är gynnsam för gruppen. Att politiker sätter ned foten på detta strikta sätt är mycket ogynnsamt för en utsatt grupp.

Fru talman! Jag håller med ledamoten i det hon säger. Det är inget konstigt i det. Vi är inte emot könsvården eller den könsbekräftande omvårdnaden. Det är inte detta frågan gäller, utan det handlar om en åldersgräns för när man ska kunna ta ett beslut som är baserat på vad man egentligen tycker och tänker. Då ska man också ha haft tid på sig att tänka på vad som är rätt för en själv: Handlar det om könsdysfori, eller finns det en underliggande sjukdomsbild som gör att man mår dåligt eller känner att detta är viktigt och så vidare?

Detta var det enda jag sa egentligen. Jag sa också att det ska vara evidensbaserat och vetenskapligt bevisat att det är detta som funkar bäst. Det var de två saker jag sa.

Resten håller vi med om. Det är inget konstigt. Vi är inte emot. Det är bara att det är lätt att säga att man är som en ung tjej eller kille eller - jag har stött på ett sådant exempel - en astralkropp. Man utger sig alltså för att vara astral. Då är man varken han eller hon, så vad är man då? Är det nästa steg, det tredje alternativet? Det är jättemärkligt.

Frågan är: Är detta fiktion, eller är det vad personen känner sig som som ska vara avgörande? Eller ska vi avvakta och se att det verkligen finns ett nyktert tillstånd där man kan ta korrekta beslut, så att man inte ångrar sig efteråt?

Fru talman! Nu har det äntligen tillsatts en utredning om åtgärder mot kontroller av flickors och kvinnors sexualitet. Utredningen har i uppdrag att lämna förslag som innebär en kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsoperationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Men detta är definitivt inget nytt problem. I slutet av 1990-talet kom jag i kontakt med utsatta och rädda flickor som hade sökt vård för att få hjälp med att sätta stygn i underlivet för att det skulle komma blod på lakanet på bröllopsnatten. I vissa fall mötte sjukvården deras önskemål, och i andra fall vägrade sjukvården.

Sedan dess har jag mött otaliga flickor som tvingats till oskuldskontroller av familjen. I vissa fall har det skett tillsammans med en eller flera släktingar som närvarat vid kontrollen på sjukhuset - kontroll av en mödomshinna som inte finns! I andra fall har det skett hemma på köksbordet av en släkting som är läkare och fullt medveten om att det han gör inte kan visa något. Däremot är han lika medveten om att effekten av handlingen sätter skräck i familjens flickor. I andra fall har det skett när flickan har förts ut ur landet.

Jag har mött unga tjejer som lämnats åt sitt öde och inte ser någon annan utväg än att vädja om en oskuldsoperation när de tvingas gifta sig mot sin vilja. Detta har fått pågå trots att vi haft vetskap om att det sker i ett av världens mest jämställda länder.

Jag kommer aldrig att glömma ett referensgruppsmöte på NCK år 2011, som jag lämnade i protest när det hänvisades till ett vårdprogram som tagits fram på Karolinska Institutet för omhändertagande av kvinnor med oskuldsproblematik.

I det vårdprogrammet stod bland annat: "Blod på lakanet kan åstadkommas på olika sätt. Effektivast är att hon omedelbart efter samlaget går på toaletten och sticker sig i inre blygdläppen. Sticket måste övas hemma i förväg för att hon skall veta hur hårt hon ska sticka och hur ont det gör. (Vad är värst: att bli mördad eller att sticka sig?) Göm nålen bland sybehör i toalettväskan eller i brudklänningens fåll (kvarglömd från sömmerskan). Använd i nödfall en säkerhetsnål som göms i slidan eller ändtarmen."

När jag protesterade på mötet fick jag frågan om jag var emot diabetesvård. Jag förklarade att jag saknade kunskap att uttala mig om den. Då förklarade de att sjukvården uppmanar diabetessjuka att sticka sig i fingret varje dag.

Detta vårdprogram och liknelsen med diabetesvård är ett uttryck för den totala beröringsskräck som har funnits och tyvärr fortfarande finns i alltför hög grad när det gäller att motverka de normer och värderingar som hederskulturen vilar på.

Vi har i Sverige ägnat tid åt att återskapa en mödomshinna som aldrig funnits i stället för att lägga all kraft på att ge alla flickor och kvinnor rätten att äga sin kropp och sin sexualitet och rätten att forma och påverka sitt liv, som våra jämställdhetspolitiska mål tydligt pekar på. Ingen flicka ska tvingas in i äktenskap, och ingen flicka ska leva med rädsla för att det inte kommer blod på lakanet.

Vi bedömer, betraktar och behandlar flickor och kvinnor med helt olika måttstockar.

Jag tänker på flickan som om och om igen ställde frågan till sin skolsköterska om det var sant att det var hon som bestämde över sin kropp och att ingen kunde tvinga henne att gifta sig i framtiden. Varje gång skolsköterskan bekräftade detta sken flickans ögon upp - till den dag hon kom in med slocknad blick och hade insett att det spelade ingen roll att hon nu visste det eftersom hennes föräldrar inte hade fått lära sig att det är så i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag tänker på ilskan hos mammorna när jag tog upp vikten av att prata med sina barn om förälskelse, kärlek, närhet, preventivmedel och rätten att få bestämma över sin kropp och sin sexualitet: Vem var jag att kräva det av dem, som aldrig upplevt något av det jag talade om?

En kvinna kom in på mitt rum och beskrev hur hon hade lärt sig att bita i kudden för att stå ut med de övergrepp hon utsattes för på natten av den man som hon tvingats gifta sig med som barn. Ett nej fanns inte, och preventivmedel var uteslutet. Hennes uppgift var att lyda och föda barn.

Om vi på allvar vill att alla barn och kvinnor ska få tillgång till frihet och egenmakt krävs det ett sexuellt kulturskifte i förorterna, likt det som genomfördes i Sverige för 90 år sedan. Vi ska hämta kraft och framtidstro i vår egen historia.

I kölvattnet av rösträttsrörelsen arbetade kvinnor för att häva de lagar som förbjöd upplysning om preventivmedel och homosexuella kontakter. De förespråkade sexualundervisning och fri abort. De reste runt i landet och mötte de kvinnor som var i störst behov av deras frigörelsekamp. De vacklade inte trots att de visste att de utmanade starka, traditionella och patriarkala krafter.

Liberalerna har drivit på för att sex- och samlevnadsundervisningen ska inkludera villkoren för barn som växer upp i en hederskultur. Men det räcker inte, som flickan förklarade för sin skolsköterska.

Tydlig information måste ges till varje förälder i förorten. Informationen kan komma att mötas av motstånd, men motståndet ska då tas till intäkt för att vi jobbar rätt. Motståndarna ska mötas med full kraft, och budskapet ska backas upp av en tydlig ryggrad.

Bakom krav på oskuldskontroller, intyg och operationer finns värderingar som leder till ett enormt lidande bland flickor och kvinnor som sökt skydd i ett av världens mest jämställda länder.

Nu finns det ett brett stöd för att införa en ny lagstiftning. Det anmärkningsvärda är att den inte redan finns. Att lagstifta är absolut den enklaste delen. Men om vi på allvar ska ta kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket krävs det att politiken ser och förstår de normer och värderingar som ligger bakom förtrycket.

Oskuldskontroller är ett symtom på ett mycket större problem. Det visar de kartläggningar som gjorts, bland annat i Uppsala. Där visade det sig i en kartläggning att 66 procent av flickorna levde med krav på att vara oskuld när de gifter sig. I detta fall hade de föräldrar födda utanför Norden.

Jag tror att längtan efter frihet är universell. Det handlar om rätten att få älska vem man vill.

Jag känner mig stolt över att vi nu faktiskt har en regering som vågar ta i dessa frågor och att vi tillsammans kan skapa möjligheter för varje flicka och kvinna att känna den frihet och ha de rättigheter som vi har tagit för givna i livet.

Fru talman! Vi talar här i dag om vårdens prioriteringar lite brett. Jag frågar mig: Prioriterar regeringen och dess stödparti verkligen vården? Det är svårt att tro det efter samtal med regionerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Regeringen och Sverigedemokraterna hänvisar till den höga inflationen och reformutrymmet för att förklara bort avsaknaden av nödvändig politik som skulle göra den skillnad som vårdpersonalen skulle behöva så mycket. Jag tror inte att satsningar på vårdpersonal så att de stannar kvar är inflationsdrivande. Jag tror inte heller att satsningar över huvud taget på välfärden är inflationsdrivande.

Kommuner och regioner behöver före sommaren veta lägsta nivån för statsbidrag till hösten, för de ska sätta sig och göra sin budget. Vad jag förstår kommer de inte att få det.

Staten måste också, tycker jag, ha långsiktiga garantier för kommuner och regioner och indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen. Det är ganska viktigt.

I Vänsterpartiets budgetmotion har vi presenterat förslag på kraftigt ökade generella statsbidrag för bland annat ökad personaltäthet, högre löner och förbättrad arbetsmiljö. Det är det som vårdpersonalen länge har frågat efter.

Det är inställningen och skillnaden mellan höger och vänster, eller vad man ska kalla det för, som vi behöver tala om. Men vi måste också börja tala om angiverilagen. Vad kommer att hända med den när den ska utredas? Eller vad händer med de fria tolkarna? Vad händer om de tas bort - om den här utredningen visar att det är en fiffig idé? Sådant ska vi tala om.

Det behövs en ökad jämlikhet i vården. Det handlar om ett statligt inflytande över den ekonomiska omfördelningen, riktlinjerna, som inte alltid följs i regionerna, och utbildning. Det handlar om ökade resurser till vården. Och den vård personer får ska inte vara beroende av samhällsklass, kön, ursprung och var man bor.

Hälso- och sjukvården styrs efter behovsprincipen. Störst behov kommer först, så att säga. Detta är vi alla eniga om, men det har inte riktigt blivit så. Utvecklingen går åt ett annat håll. Man kan se att nätläkarbolag och andra privata utförare tar de friska patienterna först, de som kräver minst insatser men som ger hög ersättning. Det är de mest lönsamma. Detta kan man också se i Vård- och omsorgsanalys olika utredningar.

Då blir det den offentliga vården som ansvarar för att vårda dem med störst vårdbehov, vilket innebär en ökad belastning på just regionerna.

Vi anser att det är oerhört viktigt att Sverige går tillbaka till det som vi tror är bäst för den sjuka, nämligen att behov ska styra. Vi vill också ta bort etableringsfriheten - det vet ni. Det handlar om att inte vårdbolagen själva ska kunna bestämma var de ska slå ned sina pålar, utan det ska politiker göra utifrån behov, så att säga.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i västvärlden, och den ökar. Totalt ställs det 61 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. 9 000 av dem är bröstcancerdiagnoser. Det är väldigt mycket siffror här, men det är ganska intressanta siffror, tycker jag. 80 procent av alla som får en bröstcancerdiagnos är över 50 år.

Samtidigt som bröstcancer blir vanligare ökar chansen att överleva. Vi har en fantastisk cancervård i Sverige - det måste jag säga. Att allt fler kan botas anses framför allt bero på att man har forskat sig fram till bra behandling och på mammografikontrollerna, som gör att bröstcancer upptäcks tidigt. Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks vid screening.

Vi var det parti som tillsammans med den tidigare regeringen införde avgiftsfri mammografi i hela landet för kvinnor mellan 40 och 74 år. Var femte kvinna som drabbas av bröstcancer är över 74 år men får alltså ingen screening, ingen mammografi. Där går gränsen. Då kan man fråga sig: Är inte de kvinnorna värda att få vård i tid?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Två av tre fall i ålderskategorin 40-74 år upptäcks tack vare screening. Åldersgränsen är baserad på Socialstyrelsens rekommendationer. Nu håller Socialstyrelsen på och tittar på detta. Det har man gjort ganska länge. Samtidigt har medellivslängden ökat, och flertalet av de förändringar som hittas bland äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas.

Vi vill att regeringen arbetar aktivt för jämlik mammografi, även för kvinnor över 74 år för att motverka just åldersdiskriminering. Därför lyfter jag reservation nummer 15.

Socialstyrelsen redovisar att samtliga 21 regioner har brist på barnmorskor. Arbetsgivare försöker lösa detta genom att stänga förlossningsrum eller försämra tillgängligheten på barnmorskemottagningarna. Samtidigt larmar barnmorskor runt om i landet.

Självklart ska vården och förlossningsvården fungera i hela landet. Krisen i förlossningsvården har varit på gång varje sommar, känns det som. Och det blir liksom ingen bättring. De mammor som föder barn i dag känner av den enorma press som ligger på barnmorskorna och på förlossningsavdelningarna. Det är så mycket stress att det också kan leda till misstag.

Flera förlossningskliniker har stängts de senaste åren, och nedmonteringen följer ett tydligt mönster. De som redan har lång väg att åka till BB får ännu längre väg. Vi måste fundera på hur vi ska lösa glesbygdens förutsättningar att faktiskt ha en bra förlossningsvård. Samtidigt behöver vården anpassa sitt arbete i områden med stora avstånd. Därför vill vi komplettera 1177 med en barnmorskekompetens dit gravida kvinnor kan vända sig för rådgivning.

Det behövs också olika förlossningsavdelningar för att möta kvinnors olika behov. Regeringen bör titta på initiativ till att utveckla olika typer av förlossningsavdelningar utifrån kvinnors förväntade förlossningar och önskemål. Dessa avdelningar ska förstås vara placerade på sjukhus med akutavdelningar.

Vi vill, som många andra partier, att det ska finnas en barnmorska för varje förlossning. Det blir mycket bättre för den som föder barn, kvinnan, och för barnmorskan, som kan följa sin patient hela tiden.

Årets sommar kommer att innebära en stor kris för förlossningsvården, och det finns risk för både mammor och barn. Vården har inga marginaler i Sverige i dag.

Vi har hamnat på ett sluttande plan. Det ska inte kännas som om välfärden står inför en systemkollaps. Det här är en oerhört viktig fråga, och därför anser vi att den SD-beroende regeringen borde ta sitt ansvar och höja statsbidragen.

Fru talman! Det här är ett område som rör många olika delar, och det är svårt att veta vad man ska gå in och diskutera. Jag tänkte hålla mig runt det som rör barn och barns tillblivelse och vill inledningsvis yrka bifall till reservation 28.

I dag finns det nämligen många fler möjligheter att få bli förälder än för hundra år sedan när det ofta handlade om en man och en kvinna som var gifta med varandra. Det gör att den lagstiftning och de regleringar vi har behöver uppdateras för att stämma överens med hur det ser ut i dag och för lika behandling och lika vård och omsorg i hela landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

När det gäller IVF, alltså stöd och hjälp på olika sätt för att bli gravid, ser det inte lika ut i hela landet i dag. I dag finns det olika åldersgränser när det gäller hur länge du kan få hjälp med en sådan behandling. Centerpartiet anser att det borde göras en individuell medicinsk bedömning av hur länge man ska kunna få hjälp med IVF, precis som man gör en utredning om föräldraskapsförmåga.

När det gäller embryodonationer, alltså möjligheten att kunna donera överblivna befruktade ägg till en annan person, finns det i dag krav på att du måste ha fått ett barn tidigare. Vi tycker att den som vill donera ska kunna få göra det och att det räcker.

En metod för att få barn som ofta väcker mycket känslor är värdmödraskap. Här vill Centerpartiet utreda och införa denna möjlighet i Sverige, utan pengar inblandade. Det här är någonting som görs i andra länder i dag. Svenska kvinnor åker till ett annat land, får hjälp med insemination och föder sedan barnet i Sverige åt en syster eller svägerska. Men det handlar också om svenska personer och par som tar hjälp av en kvinna i ett annat land med just värdmödraskap.

För att det här ska bli bra både för barnet och för de inblandade vuxna personerna vill jag se att vi gör det under ordnade former, gärna i Sverige, så att vi kan säkerställa att värdmoderns situation är bra och att det hela inte är någonting påtvingat. Även Statens medicinsk-etiska råd säger att det här är möjligt, om vi bara fokuserar på att det inte är några pengar inblandade.

Fru talman! Om vi jobbar med den här frågan i Sverige kan vi också underlätta det juridiska föräldraskapet gällande dessa barn. I dag drabbas de nämligen på så sätt att det inte alltid finns en vårdnadshavare som kan fatta beslut om deras vård och behandling, detta eftersom lagstiftningen inte hänger ihop.

Förlossningsvården behöver också uppdateras för att bli likvärdig och bra i hela landet. Den behöver också få en ökad flexibilitet. Vi behöver utveckla de nationella riktlinjerna både före, under och efter förlossningen, och vi behöver ha en flexibilitet både för den som ska föda barnet och för barnmorskorna. Att kunna ha barnmorskeledda enheter och hemförlossning för den som så väljer är en viktig valfrihetsfråga.

Jag har tidigare i dag varit inne på behovet av en ny könstillhörighetslagstiftning. Det viktiga med det är att jag ska kunna ta ett självständigt beslut utan inblandning från myndigheter när det handlar om mitt juridiska kön. Det här är ingenting som vi ska blanda ihop med vilken medicinsk vård som ska ges till dessa personer, utan det handlar om att skilja på det medicinska och det juridiska. Det är det som är den viktiga poängen.

Jag ser inget som tyder på något missbruk i övriga nordiska länder som redan har infört det här, och jag kan retoriskt ställa frågan till Liberalerna, som brukar stå för den liberala flaggan och värna hbtqi-personers rättigheter: Var är er kamp för att genomföra den här förändringen i den regering som ni är delaktiga i, där det inte har hänt mycket? Oavsett den tidigare regeringens senfärdighet hade den här regeringen kunnat prioritera och lägga fram propositionen på bordet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag avslutar därför helt enkelt mitt anförande med två frågor. Var är regeringens förslag om en ny och bättre könstillhörighetslagstiftning? Var finns Liberalernas ryggrad i dessa frågor?

Fru talman! Ulrika Westerlund ska försöka hålla sig kort, fru talman.

Vi har pratat mycket om den svenska könstillhörighetslagen, som firar 51 år i år och som är tydligt präglad av sin tids tankesätt. De värsta människorättskränkningarna har försvunnit, som vi har nämnt tidigare här i dagens debatt. Tvångssteriliseringarna är borta. Kvar finns däremot diverse formuleringar som inte på något sätt är precisa eller går att objektivt fastställa, till exempel att det endast är möjligt att få ändra juridiskt kön om en person "sedan en lång tid upplever att han eller hon tillhör det andra könet" och "sedan en tid uppträder i enlighet med denna könsidentitet". Bedömningen av om detta är fallet görs av en extern part, Socialstyrelsens rättsliga råd. Risken för att kriterier av det här slaget leder till godtyckliga beslut får anses vara mycket hög.

Jag nämnde tidigare Argentinas lagstiftning som kom 2012. I den och andra lagar i andra länder som har tillkommit betydligt senare än den svenska lagen syns skillnaden i perspektiv väldigt tydligt. Där den svenska lagen ställer upp krav på den person som vill ändra juridiskt kön betonar senare tiders lagar dessa personers - individens - rättigheter, till skillnad från statens rättigheter.

Miljöpartiet vill att juridiken ska skiljas från medicinen. Ändring av juridiskt kön ska frikopplas från eventuella vårdinsatser som en person behöver, och ändringen ska baseras på självbestämmande. Den gamla lagen ska bli två nya separata lagar.

I den ibland ganska hätska offentliga debatten har det getts uttryck för att en sådan lagändring skulle innebära en övergång till en helt ny syn på vad kön är. Men vi har ju redan en syn på kön där könsidentitet ligger till grund för det juridiska könet. Det har vi haft sedan 1972, då könstillhörighetslagen först infördes. Om juridiskt kön inte alls anses kunna baseras på könsidentitet utan endast kan baseras på kroppsligt kön skulle vi inte ha någon könstillhörighetslag. Själva poängen med lagen är att möjliggöra ändring av juridiskt kön baserat på individens egen könsidentitet.

Fru talman! Det finns mycket att göra på många områden i det som vi debatterar i dagens betänkande. Jag vill också prata lite om den reproduktiva hälsan i Sverige.

I vår jämställdhetspolitiska motion har vi valt att fokusera mycket på förlossningsvården, och det är flera andra talare som har nämnt detta tidigare. För att säkra förlossningsvården i hela landet och höja kvaliteten på den vill Miljöpartiet ha ett mål om en barnmorska per födande kvinna. För att uppnå detta behövs fortsatta satsningar på betald vidareutbildning för sjuksköterskor och på att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön inom förlossningsvården.

Miljöpartiet vill också se en permanent, statligt finansierad storsatsning på förbättrad arbetsmiljö och förbättrade arbetsvillkor genom nyanställningar och höjda löner för personal i hälso- och sjukvård. Barnmorskors genuina yrkeskunnande kring frisk graviditet och förlossning behöver också ges större utrymme och bättre förutsättningar inom vården. För att förbättra vården vid abort och av olika andra tillstånd som till exempel svår smärta vid mens, endometrios och klimakteriebesvär vill vi också att barnmorskors förskrivningsrätt ska utredas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Vi vill också tillsätta en utredning för att se över hela förlossningsvården. Vi behöver bli bättre på att motverka förlossningsskador och att tillvarata olika behov under förlossning. Bland annat vill vi se över om så kallade kulturtolksdoulor som finns i vissa regioner ska spridas till fler. Tryggheten för födande med lång resväg till förlossning måste också säkerställas, bland annat genom att erbjuda boende på patienthotell.

Miljöpartiet vill även att kvinnor och andra som kan bli gravida som inte är svenska medborgare eller bosatta i Sverige ska kunna göra abort här. Det är möjligt sedan 2007. Dock hindras många fortfarande av höga kostnader. För att möjliggöra en verklig tillgång till abort vill vi öppna för subventionerad abort för utländska medborgare. Vi vill också förenkla för hemaborter. När den enskilda gravida själv önskar och det inte finns komplikationsrisk ska det vara fullt möjligt att genomföra aborten hemma. För dem som önskar ska möjligheten givetvis alltid finnas att göra abort på sjukhus.

Fru talman! Det finns många områden där vården behöver förbättras, inte minst vad gäller de sjukdomar som oftast drabbar kvinnor. Vården för endometriospatienter måste förbättras. År 2018 kom nationella riktlinjer för vård av endometrios med ett stort antal rekommendationer som berör diagnostik, behandling och omvårdnad. År 2019 publicerades också en uppföljning och utvärdering av vården av endometrios. Utvärderingen genomfördes till viss del parallellt med att riktlinjerna togs fram, och därför hann regionerna inte anpassa verksamhetens insatser efter rekommendationerna i riktlinjerna. Men Socialstyrelsen identifierade ett antal förbättringsområden, och jag tror att vi är flera som har noterat att förbättringsområdena fortfarande kvarstår.

Fler sjukhus behöver en rutin för smärtlindring vid akuta vårdbesök. Fler patienter behöver erbjudas hormonell behandling. Det behövs en bättre uppföljning av behandlingseffekten. Fler kvinnokliniker behöver ha ett multiprofessionellt endometriosteam, och det behövs en mer strukturerad handläggning inom primärvård och elevhälsa. Det är centralt att riktlinjerna tillämpas, följs upp och utvärderas. Och regeringen bör säkerställa att så sker.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag nämna behovet av att förbättra screeningen för bröstcancer. Miljöpartiet anser att regeringen bör arbeta aktivt för jämlik mammografi även för kvinnor över 74 år för att motverka åldersdiskriminering. Vidare bör regeringen utreda införandet av individualiserad bröstcancerscreening och se över frågan om att alla som vill ska få information om sin så kallade brösttäthet i samband med mammografi. Att ha täta bröst ökar risken för bröstcancer. Tyvärr försvårar det också upptäckten vid standardiserad mammografi.

Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 27.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 maj.)