Rambeslut om överförande av frihetsberövande påföljder inom Europeiska Unionen

Fru talman! Det här är dagens andra rambeslut. Det handlar om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar som fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder för att kunna verkställa dem inom EU. I grunden tycker vi socialdemokrater att det är väldigt bra. Det innebär att den dömde avtjänar sitt straff där personen har sin hemvist. I de allra flesta fall innebär det en bättre social återanpassning och att det blir lättare att komma tillbaka till ett vanligt liv efter att man har avtjänat sitt straff. Vi har dock en reservation i ärendet. Genom rambeslutet blir det möjligt att inom EU överföra personer som efter verkställt straff ska utvisas till ett land utanför unionen. Migrationsverket har därför i sitt remissvar framfört att när det gäller dömda personer som är flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt är det viktigt att Sverige försäkrar sig om att de efter avtjänat straff i den verkställande staten inte riskerar att sändas vidare till sitt ursprungsland och därmed riskera förföljelse eller tortyr. Vi menar att det måste finnas garantier i detta avseende och att regeringen bör beakta detta. Det är otroligt centralt i det kommande lagstiftningsarbetet när man utformar följdlagstiftningen. Med det yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att Vänsterpartiet står bakom båda sina två reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall till reservation 1. Vänsterpartiet är också positivt till det rambeslut som riksdagen föreslås godkänna. I grunden är det bra för den enskilde dömdes återanpassning till samhället om påföljden verkställs i det land där han eller hon är medborgare eller annars skulle ha utvisats eller avvisats till. Det har emellertid under förhandlingens gång framförts både i justitieutskottet och i EU-nämnden att den dömdes samtycke ska vara avgörande för överförandet. EU-beslutet landade i att samtycke i de flesta fall inte ska krävas. Men även i dessa fall tycker vi att man ska ge den enskilde tillfälle att uttrycka sin uppfattning. Vi kan konstatera att vi inte är helt nöjda med resultatet. Men vi kan helt klart godta det. Genom rambeslutet blir det möjligt att inom EU överföra personer som efter påföljden ska utvisas till ett land utanför unionen. Migrationsverket har i sitt remissvar framfört när det gäller dömda personer som är flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt att det är viktigt att Sverige försäkrar sig om att dessa personer efter avtjänat straff i den verkställande staten inte riskerar att sändas vidare till ett ursprungsland och därmed riskera förföljelse. Det är precis som den socialdemokratiska företrädaren här uttryckte det. Vi tycker från Vänsterpartiets sida att denna fråga bör beaktas särskilt i det kommande lagstiftningsarbetet. Därför har vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet en reservation som jag har yrkat bifall till.

Fru talman! I detta betänkande om rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder inom EU har vi två reservationer, en tillsammans med Vänsterpartiet och en tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Jag vill yrka bifall till nr 1. Det är framför allt en fråga där som jag tycker är oerhört viktig. Den har även både Maryam Yazdanfar och Lena Olsson tagit upp. Det gäller synpunkten att det borde finnas en viss form av förpliktelse. Den text som finns i betänkandet och som utskottsmajoriteten står bakom låter bra och fin. Men när vi ska lagstadga om hur vi ska hantera ramplanen borde det, när det gäller utlämning av personer som har särskilda skyddsbehov, från regeringens sida tas i beaktande att vi sedan tidigare vet att Sverige har utlämnat personer till tredjeland som så småningom har utsatts för tortyr. Det sker inte inom EU, men vi vet att strömmarna går via EU-länder. Trots att EU-länder, bland annat Sverige, har skrivit på konventioner om flyktingars rättsliga ställning och också Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har även Sverige gjort sig skyldigt till detta. Det vet vi, och det har tagits upp här. Det har tagits upp i KU. För bara några år sedan var vi på väg att göra detsamma. Att bara hänvisa till att medlemsländerna har förbundit sig att inte skicka ut personer till risk för tortyr tycker inte jag riktigt håller. Det hade varit klädsamt om majoriteten tagit upp detta i texten och bett regeringen att beakta detta i sitt lagförslag. Med detta vill jag än en gång yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Det är det andra rådsbeslut som vi behandlar i riksdagen i följd, vilket en tidigare talare i den tidigare debatten påpekade är en följd av någonting som är positivt i ett gränslöst Europa, ett gränslöst Europa som dock innebär möjligheter även för dem som vill använda sig av friheten för att kränka andras friheter, nämligen de kriminella. Detta innebär att vi inom ramen för Europeiska unionen och med en väldigt stark politisk majoritet i Sveriges riksdag arbetat och arbetar efter en princip som innebär att vi ska kunna arbeta med förtroende gentemot de olika medlemsstaterna. Tekniken och sättet att lösa det är att arbeta med ömsesidigt erkännande av varandras rättssystem och naturligtvis också att synkronisera olika typer av regler. Det här måste när det gäller rättsväsendet omfatta hela rättskedjan. Det föregående betänkandet handlar om de tidiga faserna i brottsutredningen, bevisinhämtningen. Nu diskuterar vi frihetsberövande påföljder. Det handlar om slutet av rättskedjan. Det finns en bred syn i Sveriges riksdag. Faktum är att just detta rambeslut togs på initiativ av Sverige tillsammans med Österrike och Finland. Men vi hade då en annan justitieminister än den vi har i dag, nämligen justitieutskottets nuvarande ordförande. Han är i likhet med andra inte närvarande i dag vid detta arbetsplenum. Men detta visar trots allt enigheten kring dessa beslut. Vad är då innebörden av detta? Detta rambeslut omfattar frihetsberövande påföljder, inte andra påföljder. Nu finns det stora fördelar, vilket även andra sagt, även från oppositionen. Det är lättare att återanpassa sig om man får sitt straff i det land där man bor. Sedan är det onekligen även så att det finns andra fördelar för Sverige. Vi kommer nämligen sannolikt att kunna få fler anstaltsplatser till förfogande. Nu finns det regler sedan tidigare. Redan den 21 mars 1983 fattade de europeiska länderna beslut om en konvention i Europarådet om att kunna överföra fångar. Problemet är att det inte har fungerat. Det har varit frivilligt för staterna som ska ta emot, som har sagt nej. Men det har också varit frivilligt för den intagne. Innebörden av det här beslutet är att den dömde inte får välja själv och att den stat som ska ta emot inte får vägra. Man bör kanske påpeka att det finns en stat som har lyckats förhandla sig till ett femårigt undantag. Det är Polen. Men så småningom kommer det här att omfatta samtliga europeiska stater. Vilka gäller då detta? Man kan få den här påföljden i det land där man bor om man har utfört brottet i ett annat land eller om man är medborgare i ett annat land och utvisas i samband med en dom. Jag tror att det är viktigt att försöka komma ihåg det här, även om vi har haft viktiga inlägg från oppositionen när det gäller tredjeland. Detta omfattar alltså Europeiska unionen och utbyte mellan länder i unionen. Vilka typer av brott finns det? Det finns naturligtvis en lång lista på regler för olika typer av brott. En av reglerna gäller så kallad dubbel straffbarhet. Det måste vara ett lagbrott i båda länder, med undantag för en lista enligt något som heter artikel 7. Den pekar ut de brott där det inte krävs dubbel straffbarhet. Den omfattar brott som till exempel utnyttjande av barn, barnpornografi, korruption, vapenhandel, handel med hormonpreparat, våldtäkt, mordbrand, svindleri, beskyddarverksamhet, utpressning, förfalskning och liknande. Den typen av brott ska alltid gälla. Det finns en mycket längre lista; jag tänker inte nämna allt. Men det finns också ett visst antal undantag som regleras genom artikel 9 om när en verkställande stat kan vägra göra detta. Det gäller exempelvis brott som är preskriberade i Sverige. Då behöver Sverige inte verkställa domen. Där följer vi svenska regler. Det får inte vara fråga om för korta tider heller. En som är dömd och har mindre än sex månader kvar på sin verkställighet behöver inte heller överföras. Utevarodomar är någonting som förhandlas ytterligare nu. Detta juridiska begrepp innebär att en person blir dömd i en domstol utan att känna till den rättegång där man själv är tilltalad. Det är viktigt att en utevarodom inte ska kunna avkunnas och verkställas i ett annat land. Där behövs naturligtvis ytterligare skydd. Men det regleras även i detta. Det är inte så att Sverige behöver lämna ut en person till ett land om man döms till en påföljd som innebär psykiatrisk vård och det landet inte har förmåga att genomföra den, vilket också är en viktig del. Ett annat undantag är om brottet är begånget på svenskt territorium men domen avkunnas i en annan stat. Det finns ytterligare undantag, och jag vill inte räkna upp alla dessa. Den diskussion som sker om tortyr och utvisning tycker jag är viktig att lyssna på. Samtidigt måste vi komma ihåg att samarbetet inom Europa måste innebära ett förtroende. Annars fungerar inte gemenskapen. Men det är också självklart viktigt att följa upp hur de olika medlemsstaterna följer de regler som man har tagit på sig att följa. Där har samtliga EU:s medlemsstater folkrättsliga förpliktelser. Tortyr är inte tillåtet. Vi får utgå från att man inom unionen ser till att tillämpa detta på det sättet. Fru talman! Det har i debatten nämnts ett par verkställda utvisningar som tidigare var väldigt omskrivna. Man ska komma ihåg att det gällde tredjeland. Det var en direkt utvisning från Sverige under den tidigare regeringen. Landet var Egypten. Det är väl känt. Detta omfattas egentligen inte av detta regelverk. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Det stämmer att det europeiska samarbetet bygger på ömsesidigt erkännande och förtroende. Just därför tycker jag att regeringen bör beakta sådana här garantier mot tortyr och förföljelse. För att vi alla ska kunna lita på varandra krävs det vissa grundläggande överenskommelser kring grundläggande saker. De finns reglerade i andra konventioner, men man kan inte vara tydlig nog. Därför förstår jag inte varför majoriteten inte kan gå med oss i vår reservation. Det jag vill säga till Krister Hammarbergh handlar om hans fäbless för Thomas Bodström. Det verkar som om ditt hjärta värker, Krister Hammarbergh, av längtan efter Thomas Bodström. Jag tror att det här är den tredje debatten där jag som utsedd representant för Socialdemokraterna har tagit debatten och du frågar efter Thomas Bodström. Hur mycket du än vill får du inte utse vilka som företräder oss. Det är jag som företräder Socialdemokraterna i justitieutskottet i EU-frågor. I stället för att prata om människor som inte befinner sig i salen tycker jag att du ska ringa till Thomas Bodström och förklara att ditt hjärta värker, så kanske ni kan ta en debatt senare. Jag hoppas att du inte tycker att jag är så jobbig och påfrestande att du tycker att det är jobbigt att ta debatterna med mig.

Fru talman! Det blir ju en konstig diskussion om vi ska debattera den icke närvarande ordföranden i utskottet. Socialdemokraterna ska naturligtvis utse den som ska debattera, och jag tycker att det är jättetrevligt att debattera med Maryam Yazdanfar. Samtidigt tycker jag att det hade varit trevligt om utskottets ordförande hade kunnat närvara i kammaren någon gång vid de tillfällen då vi har arbetsplenum. När det gäller konventionerna - som är den viktiga frågan - och där vi är överens finns det, som Maryam Yazdanfar säger, överenskommelser om hur detta ska regleras. Dem ska vi naturligtvis följa. Anser Maryam Yazdanfar att vi ska ha en ytterligare konvention, ett ytterligare rådsbeslut, med innebörden i de regler som redan finns och att Sverige ska föra upp det i förhandlingarna? Jag förstår inte riktigt innebörden i frågan.

Fru talman! Det jag menar står i reservationen, om Krister Hammarbergh läser den. I följdlagstiftningsarbetet vill vi från Sveriges sida ha med sådana här garantier eftersom det är så oerhört viktigt och grundläggande. Jag tycker att vi ska nämna för våra samarbetsländer inom EU att alla bör ha sådana garantier i den nationella lagstiftningen. Både Krister Hammarbergh och jag vet att de konventioner som finns internationellt inte alltid följs. Det är tråkigt och dåligt och verkligen inte önskvärt. Därför kan det inte påpekas nog. Vad gäller Thomas Bodströms medverkan kan jag bara konstatera att jag tror att Beatrice Ask inte har varit här någon gång under våren när vi har debatterat. Jag kan också konstatera att Moderaternas nya gruppledare i justitieutskottet har närvarat en gång. Jag ville diskutera närvaro i kammaren en gång för alla för att säga att om Krister Hammarbergh har synpunkter på hur Thomas Bodström sköter sitt riksdagsuppdrag tycker jag att Krister Hammarbergh ska ta det med Thomas Bodström själv och inte stå här och tala om människor som inte är närvarande och inte kan tala för sig själva.

Fru talman! Uppenbarligen vill man inte debattera det men samtidigt debatterar man det. Jag tycker att det hade varit trevligt om ordföranden för utskottet, som är en särskild person som leder utskottets arbete, hade närvarat någon gång när det är arbetsplenum. Det är skillnad mellan att vara utskottsordförande och att vara justitieminister. Ordföranden i vårt utskott är vår ordförande. Justitieministern är chef för Justitiedepartementet i Sveriges regering. Det här är Sveriges riksdag.

Fru talman! I en alltmer internationaliserad värld där personer lätt färdas mellan olika länder och med en kriminalitet som inte känner av landsgränser behövs effektiva och rättssäkra metoder för samarbete mellan EU:s medlemsstater. Det förutsätter att det finns ett effektivt och rättssäkert samarbete genom hela rättskedjan. Fru talman! Det utkast till rambeslut som vi i dag har att ta ställning till är, som Krister Hammarbergh mycket riktigt påpekade, utarbetad på initiativ av Österrike, Finland och Sverige. Godkännandet av rambeslutet ingår i EU:s övergripande arbete med att förbättra, förenkla och effektivisera det straffrättsliga samarbetet. Rambeslutet innehåller bestämmelser inom flera olika områden, bland annat vilka personer det omfattar, regler om när erkännande och verkställighet får vägras, krav på förfarandet även efter att överföring har skett. Den faktiska skillnaden mellan dagens system och reglerna i rambeslutet när det gäller förutsättningarna för överförande är inte så stora. En viktig skillnad mellan de två systemen är att det i dagens system är den verkställande staten som beslutar om överföring ska ske eller inte men i rambeslutet sker överförandet i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande. Då är det den stat som har utfärdat begäran om överförande som beslutar om överförande ska ske eller inte. Detta innebär också åtaganden för Sverige att erkänna och verkställa andra medlemsstaters domar, men det ger också en rättighet för Sverige som utfärdande stat att begära att andra medlemsstater erkänner och verkställer svenska domar. Denna princip är viktig att bära med sig. Fru talman! Aspekter som ska beaktas vid avgörande av den dömdes anknytning är bland annat dennes familjeband och språkliga, kulturella, sociala och yrkesmässiga band till en viss medlemsstat. Den dömde ska också alltid tillfrågas om sin inställning till ett överförande. En viktig princip att beakta i förfarandet är att flyktingar och skyddsbehövande i övrigt inte får sändas vidare till en stat varifrån de riskerar att sändas vidare till en stat där de riskerar förföljelse. Genom de folkrättsliga förpliktelser som medlemsstaterna i EU har åtagit sig, bland annat enligt konventionen om flyktingars rättsliga ställning, föreligger ett sådant skydd. Fru talman! Centerpartiet välkomnar den ökade möjlighet som rambeslutet ger att verkställa frihetsberövande påföljder i den medlemsstat där det är störst chans för återanpassning till samhället. Jag yrkar bifall till regeringens förslag att anta rambeslutet om överförande av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

Fru talman! Som jag sade i mitt förra anförande är samarbetet inom Europeiska unionen något oerhört positivt. Det har också fått alltmer stöd bland Sveriges befolkning. Det är väldigt glädjande för mig som är folkpartist och därmed representerar ett parti som - tillsammans med flera andra - är ett av de mest Europavänliga. Vi tror verkligen på det här samarbetet. Det är glädjande att svenska folket också gör det alltmer. Låt oss hoppas att vi någon gång också kommer med i eurosamarbetet. Det vi ska diskutera nu är rättssamarbetet inom EU. När vi nu öppnar gränserna är det inte bara positivt för oss medborgare, utan kriminella utnyttjar öppenheten och rör sig över våra gränser. Det kan vara så att man begår brott i ett land där man inte bor. Man kanske turistar i Spanien, man kanske tillfälligt jobbar i Frankrike eller Sverige och begår brott där. Då är det klokt med det här rambeslutet som det är tänkt. Den som begår brott i ett annat land än där man bor döms naturligtvis i det land där man har begått brottet. Men vad säger att man måste sitta av straffet i det land där man tillfälligt har varit? Rambeslutet föreslår att man ska kunna avtjäna sitt straff i hemlandet. Det är väldigt klokt. Det är ju mycket lättare att återanpassa sig till ett icke-kriminellt liv i hemlandet där man kanske har släkt, vänner, gamla arbetskamrater och ett socialt nätverk som kan hjälpa till så att man inte återfaller i brott. Det här rambeslutet, som öppnar för att man kan sitta av ett fängelsestraff i sitt hemland i stället för i det land där man har begått brottet, ser vi inom Folkpartiet mycket positivt på. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.

Fru talman! Jag vet inte om vi ska diskutera vilka partier som är mest Europavänliga i den här debatten, men jag kan inte låta bli att påpeka att det var tre kristdemokratiska statsöverhuvuden i Europa som tog initiativ till kol- och stålunionen som så småningom utvecklades till den europeiska unionen. Detta är något som vi gärna påpekar från Kristdemokraternas sida. Ofta när vi har behandlat rambeslut här i kammaren från justitieutskottets sida handlar det om hur vi ska förhindra brottslighet och framför allt den grova och gränsöverskridande brottsligheten inom unionen. Men vi vet att hur mycket begränsningar vi än inför kommer det att begås brott. Det begås brott i dag, och det kommer att begås brott i framtiden också. Då är nästa steg hur vi ska verkställa de påföljder som de här brotten leder till. Det är det vi ska fatta beslut om i dag. Straffet är tänkt inte bara som ett sätt att sona sin skuld gentemot samhället och medmänniskorna utan också som en möjlighet att komma igen och leva utan kriminalitet när straffet väl är avtjänat. Det säger sig självt att om man får göra det i en omgivning där man har sin familj och sina anhöriga i närheten kan den sociala återanpassningen ske på ett helt annat sätt än om man ska göra det i ett land väldigt långt bort från sitt hemland. Om en svensk ska avtjäna ett fängelsestraff i Grekland eller vice versa påverkas naturligtvis återanpassningen negativt i de fallen. Det beslut som vi ska fatta i dag går alltså ut på att införa gemensamma bestämmelser inom EU för hur de domar som har utfärdats i ett land ska kunna erkännas av ett annat och hur regelverket ska se ut när det mottagande landet ska verkställa den påföljd som en person har dömts till. Kristdemokraterna är positiva till det här förslaget till rambeslut. Vi ställer oss bakom det. Det gör alla partier för en gångs skull, i princip. Det här är ett rambeslut som de flesta tycker är bra och kommer att underlätta samarbete. Men det som oppositionen går in på är att man skulle vilja ha ytterligare säkerhetsåtgärder, eller vad vi ska kalla det för, för att försäkra sig om att personer som avtjänar ett straff inom unionen men sedan kommer att avvisas inte ska avvisas till ett land där de riskerar att utsättas för tortyr eller förföljelse av något slag. Det är naturligtvis en jätteviktig fråga. Jag tror att ingen i den här kammaren skulle säga att man bara avfärdar det. Men nu är det så att det inte bara är vi i Sverige utan alla länder som ingår i unionen som har åtagit sig förpliktelser på det här området, att man inte ska sända tillbaka människor till tredjeland där de riskerar tortyr eller förföljelse. I Sverige är vi inte ensamma om det. Tyvärr lever länder inte alltid upp till det. Det är jag den första att erkänna. Precis som Mehmet Kaplan tog upp har faktiskt vi i Sverige för inte så många år sedan gått emot våra egna förpliktelser. Därför kan jag också känna att det skulle vara lite förmätet av just oss att säga att nu måste vi få garantier från de andra länderna att de lever upp till sina folkrättsliga förpliktelser och att vi inte riktigt litar på att de kommer att göra det. I stället ska vi i framtiden se till att vi själva tar våra folkrättsliga förpliktelser på största allvar och utgå ifrån att de andra inom unionen som ingår i vår gemensamma familj, om vi vill uttrycka det så, också gör det. I vilket fall som helst tycker jag att den diskussionen inte är en anledning till att yrka avslag på förslaget i det här betänkandet eller säga nej till rambeslutet. Det skulle i så fall behöva förhandlas för att man skulle få in de här ytterligare säkerhetsgarantierna. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.