Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen
Betänkande 2002/03:KU29
- 1, Förslag
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 3 juni 2003
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Regeringens behandling av riksdagens skrivelser (KU29)
Riksdagen lade till handlingarna regeringens redogörelse för vilka åtgärder den har vidtagit med anledning av riksdagens olika beslut. Redogörelsen är knuten till de skrivelser i vilka riksdagen meddelar regeringen sina beslut.
- Utskottets förslag till beslut
- Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll dels reservation 1 under punkt 1 och dels i övrigt bifallit utskottets förslag till riksdagsbeslut
Ärendets gång
Förslag
Motioner: 2
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2003-05-20
Justering: 2003-05-22
Trycklov till Gotab och webb: 2003-05-23
Trycklov: 2003-05-23
Justering: 2003-05-22
Trycklov till Gotab och webb: 2003-05-23
Trycklov: 2003-05-23
Reservationer: 2
Betänkande 2002/03:KU29
Betänkande 2002/03:KU29
Alla beredningar i utskottet
2003-03-20, 2003-04-10, 2003-05-06, 2003-05-13, 2003-05-20
Regeringens behandling av riksdagens skrivelser (KU29)
Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen lägger till handlingarna regeringens redogörelse för vilka åtgärder den har vidtagit med anledning av riksdagens olika beslut. Redogörelsen är knuten till de skrivelser i vilka riksdagen meddelar regeringen sina beslut.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2003-06-03
Debatt om förslag 2002/03:KU29
Webb-tv: Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen
Dokument från debatten
- 2003-06-03Protokoll 2002/03:115
Protokoll från debatten
Anf. 41 Nils Fredrik Aurelius (M)
Fru talman! Precis som Tobias Krantz kan jag ju
starta med vad som sägs i våra grundlagar, att all
makt utgår från folket via denna kammare, via oss
folkvalda i riksdagen. Den makten utgår också häri-
från till regeringen. Det är ett resultat av en gammal
kamp genom historien mellan olika aktörer, mellan
den direkt folkvalda makten och andra maktcentrum.
Tidigare var det kungamakten som det handlade om. I
dag är det regeringsmakten som står i fokus för kam-
pen mellan riksdagen och den verkställande funktio-
nen.
Vår konstitution bygger ju mycket på att rege-
ringsmakten är lyhörd för riksdagen, så att makten
verkligen utgår från folket via oss till regeringen.
Men en regeringsmakt kan ju också ha en annan håll-
ning. Man behöver inte vara lyhörd för riksdagen.
Man kan göra det som krävs, nödd och tvungen i
princip. Man kan också söka vägar att få igenom sin
vilja via de olika arenor som står till buds, där riksda-
gen blir en av flera spelplaner för regeringen att verka
på. Vilken hållning dagens regering har kan man väl
föra ett spännande samtal omkring. Mycket talar för
att man ser mer och mer på riksdagen som en av flera
aktörer, en av flera spelplaner. Den tid som den här
redogörelsen för riksdagens skrivelser handlar om är
ju 2002. Som Tobias Krantz tidigare berörde är det
428 riksdagsskrivelser, varav 174 ej är slutbehandla-
de.
Riksdagen har ju, som också framgått tidigare,
inte egna resurser att agera, att själv ta fram lagför-
slag. Vår modell bygger på att regeringen verkligen
är lyhörd för riksdagens vilja. Därför är riksdagens
initiativrätt också något begränsad. Utskottsinitiativ -
javisst. Men då saknas de kraftfulla resurserna. Mo-
tionsrätt och interpellationsrätt - javisst. Men den
initiativrätt som den här kammaren framför allt har,
och som vi brukar, är tillkännagivanden. Det är na-
turligtvis allvarligt när den initiativrätten beskärs
genom att regeringen inte verkar ha den riktiga viljan
att leva upp till riksdagens tillkännagivanden.
1994/95 fanns det en skrivelse om åtgärder mot
våldsskildringar, en skrivelse som ännu inte är slut-
behandlad. 1998-99 var det fråga om EU-direktivet
om behandling av personuppgifter, en fråga som vi
diskuterar ofta i den här kammaren och som är före-
mål för särskild uppmärksamhet. Där pågår i och för
sig arbete inom EU. Men frågan är hur aktivt rege-
ringen agerar.
1998/99 hade vi tillkännagivanden om att man
skulle underlätta kommundelningar och förstärka
medborgarnas inflytande i initiativärenden utifrån
perspektivet att vi är folkets valda ombud. Vi ska
försöka använda vår makt till att stärka medborgarnas
möjligheter, medborgarnas makt. Här fanns det krav
på att om 10 % av de röstberättigade står bakom initi-
ativet ska man vara tvungen att besluta om folkom-
röstning.
I samband med att Kommundemokratikommitténs
betänkande behandlades nu 2001/02 i riksdagen pe-
kade vi ånyo på att regeringen skulle lägga fram för-
slag om att en folkomröstning skall hållas om 10 %
begär det. Ett sådant förslag har ännu inte synts på
vårt bord. Det verkar dessutom som att det här arbetet
ligger i dvala.
Utöver de här frågorna har naturligtvis mycket re-
dan berörts av Nils Fredrik Aurelius, som har talat om
arbetstagarbegreppet och uppenbarhetsrekvisitet,
samt av Tobias Krantz, som har talat om Finsam,
individuella kompetensutvecklingskonton och 3:12-
reglerna.
Det här är frågor som har betydelse i en relation
mellan riksdagen och regeringen. Men ytterst handlar
det om vår möjlighet här i kammaren att utvärdera
och följa upp det arbete som regeringen gör och att
också utvärdera och följa upp vårt arbete för medbor-
garnas bästa. Ytterst handlar det om medborgare som
har förväntat sig att riksdagens beslut ska leda till
efterföljd, som förväntar sig att beslut om individuella
kompetensutvecklingskonton ska leda till att man får
någonting i verkligheten, och som blir svikna. Det är
det som det är viktigt att se, att det är medborgaren
som står i centrum för vårt arbete.
Nu har vi på några punkter berört utformningen
av regeringens redogörelse för behandlingen av skri-
velser. Tekniskt pågår det diskussioner, och det är
bra. Men när det gäller tillkännagivanden, alltså riks-
dagens initiativrätt, är det bara oerhört angeläget att
vi samlat härifrån kammaren understryker vikten av
att regeringen hörsammar riksdagens tillkännagivan-
den och redovisar sina bedömningar om de begärda
åtgärderna mot all förmodan inte vidtas. Då ska de
redogöra för det på ett sätt som tydligt anför skälen
till detta. Det går inte att undkomma misstanken att
det i en del ärenden handlar om att den politiska vil-
jan saknas. Då är man inne på att se riksdagen som en
spelplan bland många andra, och den bilden kommer
i förlängningen att leda till att den här kammaren
behöver se över arbetsformerna mellan riksdag och
regering.
Med detta, fru talman, yrkar jag för tids vinnande
bifall endast till reservation 1. Jag instämmer natur-
ligtvis i reservation 2 också.
Anf. 42 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Jag tror att det är viktigt för oss som
sitter i den här kammaren, för politiker som är förtro-
endevalda på lokal nivå, för politiker som är förtro-
endevalda på regional nivå och för politiker som är
förtroendevalda på helt annan nivå, eller som kanske
inte är förtroendevalda men ändå verksamma som
politiker, att ibland fundera över sin roll.
Det är viktig att fundera över varför man sitter där
man gör och över vad man gör där. Sitter man som
politiker för att man tycker att man är bättre, kunniga-
re, mer förmögen att fatta beslut än de som har valt
en? Eller sitter man som politiker för att man tycker
sig representera ett tvärsnitt av befolkningen och för
att man tycker att man faktiskt representerar någon
annan, som också är kunnig, men som helt enkelt
funnit det mest praktiskt att ha en representant. Det är
fortfarande svårt att samla alla människor på torget
för fatta alla beslut.
Jag har den senare synen på politiker, den syn
som handlar om att vi är representanter för några
andra och att vi sitter här av praktiska skäl. Den sy-
nen, det vill jag börja mitt inlägg i den här debatten
med att säga, förutsätter en rätt för medborgarna på
lokal nivå eller på någon annan nivå att överpröva
politiska beslut som fattas till exempel i den här
kammaren, att ibland ta tillbaka sin delegering om
man misstänker att den jag röstade på inte alls repre-
senterar mig längre. Det handlar alltså om en rätt att
ta över makten när man helt enkelt tycker att makten
ska fattas genom beslut direkt, en rätt att kräva lokala
folkomröstningar.
Fru talman! Det vi debatterar här i dag är rege-
ringens skrivelse om riksdagens skrivelser till rege-
ringen. Alla utskott har beretts möjlighet att yttra sig
om skrivelsen, och i flera utskott har en minoritet
ibland utryckt att det här beslutet borde man nog ha
lyckats verkställa nu. Det här riksdagstillkännagivan-
det borde man ha kommit vidare med.
Jag förutsätter att regeringen hörsammar sådana
krav och minoritetsyttringar från olika utskott för att
faktiskt fundera på om man har gjort allt i sin makt
för att driva på frågan för att göra detta så snabbt som
möjligt.
Läser man skrivelsen får den lite av karaktären av
bortförklaring av varför man inte har verkställt det
som riksdagen har beslutat om, varför man inte har
verkställt riksdagens uppdrag och tillkännagivanden.
Ibland är sådana bortförklaringar tämligen hållbara
bortförklaringar. Visst ska regeringen ha makt och
möjlighet att säga att man kanske borde samla dessa
tillkännagivanden och utreda dem i ett större sam-
manhang. Visst ska regeringen ha makt att ibland
tycka att något kanske är lite dyrare än vad riksdagen
först trodde och att det kanske är lite mer komplice-
rat. Men i sådana fall, och här är jag glad att konsti-
tutionsutskottet är väldigt tydligt i sina skrivningar,
måste regeringen givetvis återkomma till riksdagen
och kanske förklara på ett tydligare sätt än vad som
görs i skrivelsen varför det har gått som det har gått.
Har riksdagen dessutom satt en tidsgräns för sitt till-
kännagivande borde man återkomma inom den tids-
gränsen. I morgon diskuterar vi just ett sådant ärende
om en så kallad pomperipossaskatt.
Kontakten mellan riksdag och regering måste
fungera bättre än vad den har gjort till exempel i det
fallet.
När man tittar vidare på vad de övriga utskotten
har yttrat i fråga om detta betänkande är det flera
utskott som säger att de tycker att skrivelsen är lite
svår att överblicka, att den är svårtillgänglig och att
den kanske borde ha utformats på ett annat sätt. Och
det är inte första gången som utskotten yttrar samma
sak. Jag tycker att det är lite konstigt att regeringen
inte hörsammat utskottens vilja när det gäller utform-
ning av betänkandet, även om det kanske inte är det
mest centrala. Man kan göra en liten liknelse.
Tänk er att en projektledare på ett företag får ett
uppdrag att utreda en sak. Sedan kommer han och ska
redovisa det för en 17 man stor styrelse. Och varje
gång som han har fått ett nytt uppdrag och kommer
till styrelsen är det några ledamöter i styrelsen som
säger att de inte förstår vad som står i papperen och
ber honom att uttrycka sig lite klarare.
En sådan person borde rimligtvis tänka efter till
nästa gång hur han ska uttrycka sig lite klarare och
hur han ska få alla i denna styrelse att lätt kunna ta till
sig den information som han har fått fram och den
information som han vill förmedla.
Regeringen verkar inte har riktigt samma syn och
samma möjlighet att utforma skrivelser och uttrycka
sig på ett sätt som alla utskott känner är lättillgäng-
ligt. Jag tror att vi måste vara klara över att det fak-
tiskt förhåller sig på det sättet att det är vi som är det
folkvalda organet och att det är från oss som makten
utgår. Och när vi gör ett tillkännagivande ska rege-
ringen verkställa det. Om den inte gör det ska den
redovisa varför.
Tobias Krantz höll ett föredömligt inlägg där han
markerade detta. Och han sade vid något tillfälle att
det kan vara bra om vi biter ifrån när alltför många
tillkännagivanden blir liggande hos regeringen utan
åtgärd. Det är en syn som jag delar. Därför har jag
tillsammans med de borgerliga partierna funnit en
punkt där det är väldigt tydligt att regeringen inte har
fullföljt ett beslut som riksdagen har fattat och där det
är väldigt tydligt att regeringen faktiskt inte har gjort
på det sätt som den borde göra. Där biter vi ifrån
genom en motivreservation från fem partier. Det
handlar om beslutet i fråga om demokratipropositio-
nen. Riksdagen fattade då beslut om att om 10 % av
kommuninvånarna begär en lokal folkomröstning ska
de få det. Detta är en åsikt som inte har delats av
regeringen, men riksdagen uttryckte tydligt att det ska
vara på det sättet.
I regeringens skrivelse hänvisas egentligen inte
till att någonting över huvud taget har gjorts efter att
detta tillkännagivande gjordes. Man hänvisar tillbaka
i tiden. Så tycker jag inte att det ska få gå till. Här
måste riksdagen markera att de beslut som vi fattar
ska efterföljas. Därför har vi också en motivreserva-
tion på denna punkt.
Detta handlar i grunden om människor som enga-
gerar sig och som samlar in namn och som försöker
göra tydligt att de i denna fråga vill överpröva de
politiska besluten och att de vill ta tillbaka makten
och ta tillbaka den delegation som de har gett till
politikerna. Det blir ett väldigt antiklimax när männi-
skor har ett engagemang och samlar in erforderligt
antal namn och politikerna sedan säger att männi-
skornas engagemang inte var någonting värt och att
man kör över dem ändå.
Jag har här en lista på 63 folkinitiativ för folkom-
röstningar i kommuner från tiden 1994-2002 där
människor har gått man ur huse och skrivit sitt namn
på lappar för att få en folkomröstning. Två av dessa
initiativ har bifallits.
Här måste vi bli tydligare. Här har riksdagen ut-
tryckt att vi ska bli tydligare och att lagstiftningen ska
bli tydligare, men regeringen har inte efterföljt det.
Därför behövdes den här motivreservationen i betän-
kandet. Därför har fem partier nu samlats för att ge en
liten näsknäpp åt regeringen och säga till den: Nu
återkommer ni! Nu verkställer ni vårt tillkännagivan-
de!
Anf. 43 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Det var möjligen dagens citat, rubri-
ken "Hållbara bortförklaringar". Det är en del av de
frågor som vi diskuterar här. Hur hållbar är bortför-
klaringen? I min värld är det dock så att om den är
hållbar är det möjligen ingen bortförklaring.
Den här debatten är bekymmersam på flera sätt.
Att en folkpartistisk oppositionspolitiker i riksdagen
kritiserar en socialdemokratisk regering är ganska
rimligt. Detsamma gäller en moderat dito. Men det
som är frågan för vår debatt i dag är det principiella
förhållandet. Hur är relationen mellan riksdag och
regering? Och vi är eniga om en del av de principer
som här har debatterats en stund. Det är alldeles klart
att riksdagen fattar beslut och att regeringen i det
avseendet är en verkställande institution, eller - som
många i debatten redan har sagt i debatten, men då
mer i formen av en bisats - återkommer till riksdagen
och talar om varför det är ett orimligt beslut, varför
det inte går att genomföra eller talar om att det bereds
på ett eller annat sätt.
Detta är den principiella diskussionen. Och jag
tycker att det är den som vi från konstitutionsutskottet
både i dag och i morgon när vi ska diskutera gransk-
ningsbetänkandet skulle försöka hålla oss till.
Då är det faktiskt så att grunden i vårt parlamenta-
riska system när det gäller att genomföra sin politik är
att vinna regeringsmakten. I vårt system kan en rege-
ring tillsättas om den inte har en majoritet emot sig. I
det läget har vi oftast varit i Sverige, det vill säga att
vi har haft en minoritetsregering. Då kan en del av
dessa framförda situationerna uppkomma. Då tycks
det vara så, fru talman, att om man inte har lyckats
vinna regeringsmakten tycks man vara lockad att
försöka styra landet genom riksdagen i stället, att
riksdagen blir regering. Detta har vi flera exempel på.
Det som just nu kanske är det mest aktuella och som
inte direkt är föremål för frågor i detta betänkande är
kommundelningsfrågan där riksdagen vill ta över i
stället för regeringen. Jag tror att den här baksä-
tesparlamentarismen verkligen inte är en hållbar inte
ens bortförklaring utan bara förklaring. Det skapar ett
slags ad hoc-demokrati som ställer till rätt stora be-
kymmer.
Mitt råd till oppositionen är mycket enkelt: Se till
att folket stöder er. Bilda regering och styr från förar-
sätet. Så är nämligen vår parlamentarism tänkt.
Tobias Krantz har flera fel. Han säger att vi nu
skärper vårt yttrande. Det är väl lockande för en ny
ledamot i konstitutionsutskottet att tro att världen har
blivit fullständigt ny när man väl har satt sin fot där.
Men vi citerar i betänkandet hur tydliga vi under flera
år har varit på den principiella punkten. Det är allde-
les klart att riksdagens beslut ska hanteras och ge-
nomföras på ett rimligt sätt eller att regeringen kom-
mer tillbaka med besked om vilka problem man har
funnit i sin beredning eller att beredning pågår.
Tobias Krantz har också fel när han säger att So-
cialdemokraterna kryper i den här frågan. Det gör vi
inte alls. I år liksom tidigare år är vi alldeles tydliga i
de principiella frågorna om relationen mellan rege-
ring och riksdag.
Det känns som om det vore motiverat att påpeka
att det finns ett enigt ställningstagande från utskottet.
Där redovisas några saker som jag vill nämna om
till protokollet. Det ena är att vårt utskottskansli har
tillsammans med Regeringskansliet försökt arbeta
vidare med denna fråga och tagit fram en del idéer
om hur det här ska hanteras samt inbjudit andra riks-
dagsutskott att yttra sig om detta. Det märkliga är att
det bara är två utöver KU av riksdagens utskott som
ansett sig ha synpunkter på detta. Den vida kunska-
pen, kritiken och diskussionen vad gäller relationen
mellan regering och riksdag är ännu inte så utbredd
ens i det här huset, så det tycks finnas en god mission
för Tobias Krantz, Nils Fredrik Aurelius med flera.
Vidare säger vi i utskottets ställningstagande att
den skriftliga redovisningen måste kunna utvecklas.
Man kan tänka sig ett mera databaserat system där det
är lättare att följa en frågas utredningsgång, var den
ligger och vad som kan vara på gång. Vi säger också
att den diskussion som uppkommer mellan regering
och riksdag när en beredning pågår bör komma alla
riksdagsledamöter till del. Nu är jag inte personligen
så kritisk på den punkten. Jag tycker att om regering-
en kommunicerar i en fråga med ett utskotts ordfö-
rande har kommunikationen varit tillfyllest, och då
åligger det inte regeringen att gå vidare med den
informationen utan naturligtvis den utskottsordföran-
de som har fått informationen.
På de här punkterna är vi i år liksom tidigare
mycket tydliga. Vi är också aktiva genom att till-
sammans med Regeringskansliet ha utvecklat den här
redovisningen. Men det innebär inte, fru talman, att vi
pläderar för en baksätesparlamentarism, för så tror vi
inte att landet ska styras.
Anf. 44 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Jag ska försöka formulera tre frågor
till Per Axel Sahlberg, den allra viktigaste är den
tredje och sista.
1. Är det rimligt med sådana här balanser, det vill
säga så många icke till riksdagen redovisade ären-
den, som vi har för närvarande?
2. Behövs det en kvalitetssäkring av regeringens
redovisning till riksdagen i den meningen att det
inte längre kan anses rimligt att bara säga att ett
ärende bereds, eller bereds vid ett visst departe-
ment?
3. Jag har uppfattat Per Axel Sahlbergs råd om att
vinna regeringsmakten som att regeringen, om
den nu ska få någonting genomfört - det är i och
för sig ett bra råd, jag tror att flera har tänkt på det
tidigare också - inte är absolut skyldig att göra det
riksdagen har sagt. Riksdagen sitter i det fallet i
baksätet - jag kanske inte ska hårdra metaforen.
Om riksdagen säger en sak, låt vara med en knapp
majoritet, ska regeringen då kunna låta bli att göra
någonting, till exempel att tillsätta en utredning
bara därför att regeringen har en annan ideologisk
syn på frågan?
Anf. 45 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Balansen tycker jag att inte är riktigt
god. Det handlar också om att regeringen nog skulle
kunna vara frimodigare och gå tillbaka till riksdagen
och säga: I vår beredning har vi funnit detta och detta,
och därför borde frågan avföras.
Balanserna borde vara bättre.
Kvalitetssäkringen tror jag kan öka genom de för-
slag som utskottet självt arbetar med, men kanske inte
på det enkla sätt som Nils Fredrik Aurelius talar om,
att beredningen inte skulle vara ett skäl gott nog. Det
är precis därför som regeringen utövar makten i riket,
den har beredningskapaciteten. Det är naturligtvis ett
rimligt skäl. Sedan kan man alltid diskutera hur
många år en beredning får pågå, och det är en viktig
diskussion.
När det gäller skyldigheten att genomföra riksda-
gens beslut tycker jag att de flesta som har talat i den
här frågan har varit väldigt tydliga på den punkten, att
skyldigheten ligger i att antingen genomföra beslutet
eller kommunicera med riksdagen vilka praktiska
problem man har funnit eller redovisa att beredning
pågår. Att slaviskt genomföra riksdagens beslut -
kalla det för skyldighet - tror jag inte är rimligt. Det
hänger samman med att vår parlamentarism bygger
på att vi utser en regering, den leder riket. Det innebär
att det kan finnas frågor som behöver kommuniceras
just därför att de bör föras in i ett större totalsamman-
hang. Därför tycker jag att den ordning som vi har
och som vi är helt eniga om i utskottet är en utmärkt
ordning.
Anf. 46 Nils Fredrik Aurelius (M)
Fru talman! När det gäller kvalitetssäkringen av
regeringens besked till riksdagen menar jag inte att
man inte ska kunna säga att beredning pågår. Men
man kunde kanske kräva att regeringen säger något
mer än bara att ärendet bereds, som ofta tyvärr före-
kommer, vilket har påpekats.
När det gäller en sådan sak som en beställning
som riksdagen har gjort av en utredning i en ganska
viktig och ideologiskt intressant fråga, som den om
en bättre lagprövning exempelvis genom borttagande
av det så kallade uppenbarhetsrekvisitet, måste man
ändå inte säga att regeringen har en skyldighet att
återkomma med någon typ av utredning? Eller kan
man ändå tänka sig att regeringen åtminstone åter-
kommer och förklarar varför man av någon anledning
inte vill ha en utredning? Vad som har skett i det här
fallet år efter år är att ingenting har hänt.
Jag skulle vilja ha svaret på den näst sista frågan,
det vill säga: Kan regeringen helt bortse från en be-
ställning från riksdagen som man ideologiskt ogillar?
Anf. 47 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Jag säger det igen, och vi har sagt det
alla som har stått i den här talarstolen, att det kan
finnas sådana skäl, men de måste kommuniceras med
riksdagen. Där är utskottet solklart i dag, liksom det
varit i alla år tidigare. Jag tycker fortfarande att be-
redning är ett gott skäl. Jag tycker att vi från riksda-
gen ska vara otåliga om det beskedet återkommer år
efter år, för då finns det anledning att misstänka att
det inte är en aktiv beredning. Den kritiska hållningen
kan jag dela.
Exemplet med uppenbarhetsrekvisitet är kanske
inte det mest elegant valda. Jag tycker att resone-
manget om författningsdomstol är väl så intressant.
Att vi i den ordning som vi har, där vi också sökt rätt
stor enighet i stora konstitutionella förändringar,
skulle låta en baksätesparlamentarism styra viktiga
delar som egentligen rubbar hela vårt system är inte
alldeles självklart. Frågan har berörts i olika sam-
manhang i olika utredning, så frågan är inte ny på det
sättet. Att en tillfälligt vunnen majoritet i riksdagen,
på det beredningsunderlag som det är rimligt att ta
fram i riksdagen, automatiskt skulle innebära en be-
ställning som binder regeringen att leverera just det
tror jag inte är en rimlig lösning. Jag tror att alla som
skulle se det här ur ett regeringsperspektiv på princi-
piella grunder, alltså skilt från partipolitiken, skulle
göra ungefär den bedömningen. Det här är mer
komplicerat är vad vi ofta vill göra det till. Jag varnar
för tillfällighetsdemokratin, där man säger att riksda-
gens beslut ovillkorligen och snabbt och tydligen
helst utan beredning bör levereras till beslut.
Fru talman! Jag tillstyrker, förvånansvärt nog, för-
slaget i betänkandet och avstyrker alla reservationer.
Anf. 48 Nils Fredrik Aurelius (M)
Fru talman! Det finns en egendomlig dubbelhet i
Pär Axel Sahlbergs resonemang. Å ena sidan säger
Pär Axel Sahlberg att det är klart att riksdagens beslut
och beställningar ska efterföljas i så stor utsträckning
som möjligt. Å andra sidan säger Pär Axel Sahlberg
att regeringen ska få ett rätt stort spelrum att hantera
de beslut som riksdagen fattar. Det är en konstig
dubbelhet som jag tycker att Pär Axel måste reda ut.
Är det så att riksdagens beslut ska efterföljas, eller
kan regeringen göra lite grann som den vill med de
beslut som riksdagen har fattat? Kanske är det så att
den entydighet som finns hos Pär Axel Sahlberg är att
den socialdemokratiska regeringen och det socialde-
mokratiska partiet ska försvaras till varje pris. Jag
tycker att Pär Axel Sahlberg ska reda ut detta.
Pär Axel Sahlberg talar väldigt nedlåtande om
baksätesparlamentarism och talar om tillfällighetsde-
mokrati. Det är väldigt lätt för den socialdemokratis-
ka regeringen i dag att undvika baksätesparlamenta-
rism. Det är att se till att styra från framsätet, det vill
säga att verkställa de beslut som riksdagen har fattat.
Då slipper vi det som Pär Axel Sahlberg föraktfullt
kallar baksätesparlamentarism. Men om det nu finns
en folklig majoritet för en viss fråga och regeringen
inte verkställer det beslutet måste ju riksdagen ta
initiativet. Något annat vore ju en hån mot demokra-
tin.
Pär Axel Sahlberg säger: Vinn folket i stället för
att göra det som ni nu ägnar er åt i riksdagen! Ja, men
vi har ju gjort det. Vi har gjort det i fråga om Finsam,
om pomperipossaskatten, om det individuella kom-
petenssparandet och vi har gjort det i 173 andra ären-
den här i riksdagen. Vi har vunnit folket, men rege-
ringen verkställer ändå inte besluten.
Sedan talar Pär Axel Sahlberg om att detta skulle
leda till en tillfällighetsdemokrati. Många av dessa
ärenden har varit uppe till kammarens behandling ett
antal gånger. Frågan om författningsdomstol som
Nils Fredrik Aurelius tog upp har debatterats vid två
tillfällen. Det är inte tillfälliga majoriteter som bildas,
utan det är en stabil majoritet i riksdagen som har
gjort ett sådant uttalande.
Varför gör regeringen ingenting? Varför visar re-
geringen en så bristande respekt för riksdagen?
Anf. 49 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Tobias Krantz är här i egenskap av
folkpartistisk riksdagsledamot. Men vi andra vet att
han också är doktor i statskunskap eller motsvarande
ämnesområde. Han talar här på ett sätt som skulle
vara ganska orimligt till och med på de flesta torg-
möten.
Hela vårt parlamentariska system bygger på att
denna kammare tolererar en regering som styr riket.
Det är där som demokratin tar sitt fäste och där som
majoriteten talar. Sedan har vi en regering som i bästa
fall - det finns brister både i den här regeringen och i
tidigare regeringar - för en politik som hänger sam-
man i en helhet.
Mot detta ställer Tobias Krantz en riksdag som
tillfälligt, om än återkommande, fattar beslut som
innebär en beställning hos regeringen. I bland låter
det på Tobias Krantz och andra debattörer som att det
omedelbart ska innebära en verkställighet från rege-
ringens sida. Jag ifrågasätter det. Detta är inte vårt
parlamentariska system. Vi får då en baksätesparla-
mentarism där en tillfällig majoritet i den här kamma-
ren styr ett enskilt område, helt skilt från helheten och
sammanhanget.
Mitt besked är solklart, och jag tycker att jag har
hört flera säga det, men nu verkar det som att Tobias
Krantz sviktar i frågan. Regeringen har att kommuni-
cera sin hantering av riksdagens beställningar, an-
tingen genom att genomföra dem med eller utan ut-
redning beroende på vad det är för typ av fråga eller
genom att kommunicera till riksdagen varför det inte
är rimligt med ett verkställande eller hänvisa till att
en beredning pågår. Detta är vår ståndpunkt i utskot-
tet, och där var vi nyss alldeles eniga.
Anf. 50 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Då klarnar bilden. Pär Axel Sahlberg
tycker inte att det är så viktigt att riksdagens beslut
och tillkännagivanden efterföljs. Det ska alltså finnas
ett betydande spelrum för regeringen att strunta i
riksdagens beslut. Det är det besked som Pär Axel
Sahlberg nu har gett.
Jag tycker att det är föraktfullt att tala om tillfäl-
lighetsdemokrati. Det finns ett antal ärenden där en
enig riksdag har sagt - och där har till och med Pär
Axel Sahlbergs eget part har varit med och bildat
majoritet - att det ska tillsättas en utredning och att
ett förslag ska ligga på riksdagens bord vid en viss
tidpunkt. Ändå har regeringen inte efterkommit detta.
Det är respektlöst och arrogant mot riksdagen, och
det handlar inte om tillfälligheter.
Det handlar om att respektera att det finns folkliga
majoriteter som inte nödvändigtvis tar sig uttryck i
hur opposition och regering fördelar sig i stora och
avgörande frågor. Det gäller också de frågor som vi
har diskuterat, bland annat folkomröstningsinstitutet,
lagprövning och många andra frågor. Är det då inte
rimligt att riksdagen kan fatta beslut utan det måste
leda till en regeringskris eller till att vi kastar vårt
land in i ett större kaos? Ska vi inte kunna ha en så-
dan relation mellan regering och riksdag att regering-
en faktiskt verkställer besluten? Är det verkligen en
rimlig ordning att det i dag ligger 173 ärenden i Rege-
ringskansliet som regeringen inte har verkställt?
Anf. 51 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Jag blir lite bekymrad för Tobias del.
Det verkar som att han å Folkpartiets vägnar helt har
kapitulerat i fråga om att återkomma i regeringsställ-
ning.
Tobias Krantz nämner inte med ett ord regering-
ens roll i sammanhanget. Han ser bara regeringen
som en leverantör av riksdagens beslut. Jag har för-
sökt att föra ett mer principiellt resonemang om
sammanhang i politiken. Det handlar inte om majori-
teter bakom ett enskilt beslut som kan ryckas ut ur
detta sammanhang.
Vi är eniga om att regeringen är förpliktigad att
antingen genomföra besluten eller till riksdagen
kommunicera sina skäl för en eventuell försening.
Där är enigheten total.
Jag kallade det för en tillfällighetsdemokrati. När
svenska folket går till val normalt vart fjärde år bildas
förutsättningar för en regeringsbildning. Där läggs
den ideologiska och sammanhållna grunden för en
regeringspolitik. Att ur det sammanhanget plocka ut
små godisbitar ger vår demokrati inte utrymme för.
Sedan får regeringen naturligtvis i varje läge be-
döma hur lyhörd man behöver vara för riksdagen. Det
hänger delvis samman med hur de beslut man behö-
ver fatta kan fattas, men också med hur den helhet ser
ut som regeringen står bakom.
Det är möjligt att Tobias Krantz skulle behöva
ytterligare någon kurs på universitetet som tar sikte
på också regeringens roll i vårt statliga system.
Anf. 52 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Eftersom jag är fullständigt övertygad
om att Pär Axel Sahlberg gärna vill tillskriva också
mig ett antal universitetskurser vill jag för kammaren
och honom redovisa min demokratiska principiella
värdegrund i dessa frågor.
Jag vill hävda att all makt ska utgå från folket. Det
är folket som väljer ombud till riksdagen som i sin tur
utser en regering som har den verkställande makten -
det som Pär Axel kallar för den styrande makten. Det
är min principiella ståndpunkt.
Men det innebär också att vi har den ordningen att
den här kammaren, det folkvalda organet, ibland kan
välja att mot regeringen rikta uppmaningar, kritik
eller krav.
Riksdagen kan besluta sig för att rikta en uppma-
ning som går emot ofta den s-märkta regeringens
vilja. Jag tycker att det är lite märkligt när Pär Axel
kallar detta för ad hoc-demokrati. Det är inte ad hoc-
demokrati, utan det är demokrati som den uttrycks i
grundlagen.
Det ligger nu på riksdagens bord en skrivelse med
ett antal tillkännagivanden som regeringen av olika
anledningar inte har efterkommit. Vi har diskuterat
hur man borde efterkomma dem, om man borde ha
återkommit med en förklaring eller om man borde ha
gjort det direkt.
Det finns en fråga där riksdagens väldigt tydligt
har sagt vad som borde göras, men där regeringen
inte har lämnat någon förklaring utan man hänvisar
bara bakåt i tiden. Det gäller frågan om folkomröst-
ningsinstitutet, lokala folkomröstningar och medbor-
garinitiativ. Jag tycker att Pär Axel Sahlberg duckar
för den frågan.
Det finns en text till en låt som kanske var stor när
Pär Axel Sahlberg började sin politiskt aktiva bana.
Texten lyder ungefär så här: Det verkar som det i alla
länder i alla slags folk finns några som vill bygga
pyramider, där dom själva sitter överst och har mak-
ten i sin hand medan dom som lever nedanför dom
lyder.
Jag tycker att det är en bild av regeringen kontra
riksdagen, och definitivt lokalpolitiker kontra folket.
Anf. 53 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Jag håller gärna med Gustav Fridolin
om det mesta, och jag skulle gärna vilja rekommen-
dera en universitetskurs, men det blir kanske tillfälle
till det en vacker dag. Det vore alldeles utmärkt.
Jag tycker också att all offentlig makt i Sverige
utgår från folket. Men vad inte heller Gustav Fridolin
tar hänsyn till är hur politik hänger samman. Politik
är inget pussel där man vinner sin egen lilla pusselbit
och tror att den ska genomföras. Det är där som Gus-
tav Fridolin och jag skiljer oss åt.
Jag betonar helheten och sammanhanget och ock-
så regeringens förpliktelse att kommunicera med
riksdagen. Men Gustav Fridolin och hans parti har en
helt annan syn. Om det inte tas tillräckligt hänsyn till
den lagstiftning som finns om djurskydd ska ju djur-
vänner själva kunna agera. Det är den politik som
Gustav Fridolins kongress fastslog häromdagen.
Det är en helt annan sorts demokrati som jag är
främmande för. Jag tror att den skulle skapa ett kaos.
Var och en blir sin egen lagstiftare. Det är alltså fråga
om ett annat samhällssystem. Det är möjligt att det
skulle kunna fungera, men det är inte det samhälls-
system som vi har.
Därför är det angeläget att se att när en regering
gillas av den här kammaren - eller i varje fall inte
ogillas - har den regeringen under en period framöver
att genomföra sin politik. Regeringen gör klokt i att
vara lyhörd mot riksdagen, men den gör lika klokt i
att på vitala punkter komma tillbaka till riksdagen och
säga att man har svårt att se hur ett förslag passar in i
sammanhanget eller att en fråga behöver utredas. Jag
har inga problem med det, men det är utifrån min
demokratisyn.
Anf. 54 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! I och för sig gläder det mig att Pär
Axel Sahlberg insett att den gröna visionen just
handlar om ett helt annat samhällssystem - ett helt
annat samhälle, en helt annan värld. Den debatten
kommer vi nog att ha vid flera tillfällen.
Jag tror, och där tycker vi nog lika, att just politik
handlar om helheter, om olika helheter och olika
partiers ideologiska helheter som ställs mot varandra
samt samma politiska grupperingars möjlighet att
försöka genomföra sin helhet eller delar av den, i
kamp mellan och mot varandra eller i samarbete
mellan eller med varandra. Därför har mitt parti ett
samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterparti-
et i frågor där vi lyckas genomdriva något, och ibland
letar vi efter samarbete på andra håll där vi lyckas
genomdriva något och då försöker pressa regeringen
att genomföra just de delar av vår helhet som vi vill
genomföra. Jag tycker inte att det är demokratiskt fel,
utan det är det demokratiska maskineriet i den form
som vi känner det och på det sätt som det ska bedri-
vas.
Demokratiskt fel är det när regeringen inte lyssnar
på riksdagen, när regeringen inte lyssnar på de krav
som ställs av en majoritet i denna kammare.
Just därför tycker jag att regeringen borde åter-
komma i en del ärenden. Ett ärende som vi så att säga
har plockat upp och där det finns en fempartireserva-
tion handlar om lokala folkomröstningar och folkini-
tiativ. Här har regeringen inte gjort det som Pär Axel
tycker att regeringen ska göra. Här har regeringen inte
redovisat några skäl. Här har regeringen inte gjort
klart varför man egentligen inte vill genomföra detta.
I stället hänvisar man bara bakåt i tiden. Det tycker
inte jag är hållbart.
Den låt som jag nyss återgav fortsätter med
"brukar vi sjunga en sång" om någon som levde en
gång och som skulle bygga ett torn som räckte hela
vägen upp till himmelen - kanske en liten del av Pär
Axels teologistudier. Men när tornet blivit så högt att
de där uppe inte längre förstod dem där nere rasade
tornet samman.
Kanske är det just ett nytt samhälle som vi letar
efter. Kanske är det just en ny politisk kamp vi letar
efter.
Anf. 55 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Jag vet inte hur gammal Gustav Fri-
dolin tror att jag är. Jag känner inte igen sången. Men
det beror möjligen just på att jag är så gammal att jag
har glömt.
Jag skulle inte vilja ha det samhälle som Gustav
Fridolin tycker är riktigt - ett samhälle där var och en
blir sin egen lagstiftare - för det är ett anarkistiskt,
kaotiskt samhälle. Därför tycker jag att det är väldigt
viktigt att riksdagen fattar beslut och är lagstiftare i
vårt land, och därför tycker jag att det är viktigt att
regeringen återkommer med besked.
Däremot instämmer jag gärna i Gustav Fridolins
synpunkt om att den aktuella frågan om folkomröst-
ningar borde ha kommunicerats med riksdagen. I och
för sig vet jag en del om de bekymmer man har med
den frågan men jag tycker att kommunikationen med
riksdagen är alldeles nödvändig. Där är vi alltså helt
eniga.
Vi har nu under en timmes tid lyckats skapa ett
rätt stort motstånd i de här frågorna men inte på den
principiella grunden, för där är vi i sak överens: Riks-
dagen fattar beslut, och regeringen ska genomföra
dem eller kommunicera sina skäl för att inte göra det.
Däremot är vi inte överens beträffande den parti-
politiska arenan och agendan, och det ska vi inte vara.
Men den här debatten borde inte ha handlat om det
utan just om principerna, om relationen mellan riks-
dag och regering.
Jag vill inte ha en baksätesparlamentarism, utan
jag tycker att det är rimligt att man vinner regerings-
makten och sedan styr riket. Riksdagen ska hålla koll
på denna regering. Det gör vi bland annat i morgon
när vi diskuterar vårt granskningsbetänkande.
Anf. 56 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Pär Axel Sahlberg initierade väl de-
batten om relationen mellan regering och riksdag med
lite nya perspektiv på tillvaron. Pär Axel säger att det
från Socialdemokraternas sida är alldeles tydligt hur
relationen mellan regering och riksdag ska vara. Se-
dan säger han att riksdagens beslut handlar om bak-
sätesparlamentarism.
Pär Axel Sahlbergs sätt att framställa riksdagens
uppgift tycker jag är minst sagt upprörande - i princip
enbart att utse en regering för att sedan lugnt och
lydigt följa regeringens initiativ. Det tycker jag illa
om. Från vårt perspektiv är det en felaktig syn på
riksdagens roll.
Jag hörde mycket tydligt att Pär Axel Sahlberg
många gånger såg frågorna ur regeringens perspektiv.
Men vår uppgift måste väl ändå, Pär Axel Sahlberg,
vara att se frågan ur folkets och riksdagens perspek-
tiv. Det är ju här och nu som vi ska dra upp riktlinjer-
na för relationerna mellan oss och regeringen.
Min fråga till Pär Axel Sahlberg är om han anser
att demokratin urholkas av att riksdagens uppgift i
praktiken bara blir att utse en regering.
Eftersom Pär Axel Sahlberg säger att det är så
tydligt hur Socialdemokraterna ser på de här relatio-
nerna skulle jag också vilja fråga: Är det tillräckligt
att en utskottsordförande blir informerad av regering-
en i någon form av förbindligt eller oförbindligt
samtal under sommarmånader? Eller är det så att
Socialdemokraterna står fast vid vad vi var överens
om i utskottet, nämligen att hela riksdagen måste få
information om regeringen avser att stå tillbaka för
riksdagens tillkännagivande?
Anf. 57 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Jo, hela riksdagen ska få besked. Men
jag menar att det när beredningsfasen pågick var
alldeles tillräckligt att utskottsordföranden visste om
det och att ansvaret, i det här fallet, sedan vilade på
honom. Jag sade också att det var en personlig stånd-
punkt. Vi som parti har skrivit det vi har skrivit, som
en kung sade.
Jag har lite problem med Kerstin Lundgrens re-
cension av min baksätesparlamentarism. Jag kan
förstå att man på olika vis kan reagera på sättet att
uttrycka sig men det handlar ju om att man vill ha ett
helt annat perspektiv på hur detta land styrs.
På samma sätt som Kerstin Lundgren nu raljerar
över min beskrivning skulle man kunna vända på det
hela och säga: Varför ska vi tillsätta en regering om
det ändå är riksdagen som ska styra riket? Det är ju
precis det förhållandet vi har.
Jag menar alls inte att det är rimligt att vi här möts
här efter val några veckor och utser en regering och
sedan åker hem. Regeringen har ju ständigt att leva i
den här relationen - regeringen ska ständigt känna sig
prövad av riksdagen och ständigt i varje proposition
som läggs på riksdagens bord riskera att det blir så
stora förändringar att inte ens regeringen själv känner
igen sina beslut och förslag.
Dessutom - och detta har vi diskuterat ganska
mycket under det här året i riksdagen - har riksdagen
en stor funktion när det gäller att granska bland annat
regeringens arbete. Det kan väl inte vara så att Kers-
tin Lundgren menar att det är riksdagen som är den
verkställande makten i riket. Däremot har Kerstin
Lundgren i flera fall lånat sig till en sådan politik. Jag
menar att det undergräver demokratin. Vi måste vara
tydliga om vilka det är som har de olika rollerna och
hur de kan ställas till svars, bland annat inför folkets
val men också inför den respekt och det förtroende
som regeringen vid varje tillfälle kan vinna.
Anf. 58 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Ja, Pär Axel Sahlberg, det är viktigt
att vi är tydliga kring rollerna och att medborgarna får
möjlighet att i allmänna val utkräva ansvar. Det är
just detta som det handlar om därför att det är av oss,
av riksdagen, som man utkräver ansvar. Det är ju
därför som det är val till riksdagen. Det är, som sagt,
av riksdagen som det utkrävs ansvar i de allmänna
valen.
Därför är det oerhört viktigt att vi är tydliga och
att det är en bra balans mellan regering och riksdag,
liksom att riksdagen tydligt också sitter i förarsätet så
att säga och att vi har en regering som är lyhörd och
verkligen följer riksdagens vilja - inte en regering
som ser riksdagen som en spelplan bland många and-
ra där man kan agera för att få igenom sin vilja. Den-
na tydlighet är det oerhört viktigt att vi från riksda-
gens sida jobbar med.
Jag tycker illa om Pär Axel Sahlbergs sätt att
framföra sin teori om baksätesparlamentarism därför
att med det upplägget legitimerar Pär Axel Sahlberg,
och uppenbarligen Socialdemokraterna, att riksdagen
egentligen bara ska traska patrull.
I det senaste svaret kom några andra signaler med.
Men i grunden bygger det hela på att Socialdemo-
kraterna gör riksdagen till ett transportkompani. Det
kan möjligen vara den socialdemokratiska riksdags-
gruppens uppgift men det ska absolut inte vara riks-
dagens uppgift. Mot detta hoppas jag att vi gemen-
samt kan arbeta.
Anf. 59 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Jag visste inte att Kerstin Lundgren
när hon går ut och idkar valrörelse tar på sitt ansvar
den socialdemokratiska regeringens hela politik. Det
är ju så det låter när du talar om att du utkräver an-
svar. Självfallet går vi ut och möter väljarna och tar
ansvar för vår politik och ber om ett nytt mandat.
Men det kan rimligen inte vara så att Kerstin Lund-
gren går ut och bär hela det socialdemokratiska parti-
et på sina axlar. Det är inte så vårt parlamentariska
system fungerar.
Nu kanske vi har kommit till någon sorts slut-
punkt i den här delen av debatten, för i själva princip-
frågan är vi hyggligt överens. Kerstin Lundgren tyck-
er att vi nu ska välja mellan att riksdagen ska vara ett
transportkompani för en väldig regering eller att rege-
ringen ska vara ett transportkompani för de tillfälliga
majoriteter som kan skapas i riksdagen. Jag tror inte
att det är det ena eller det andra. Det är därför som jag
tycker att det är så viktigt att det här samspelet funge-
rar. Men regeringen måste ständigt kunna förbehålla
sig rätten att utifrån sin helhet göra en värdering av de
förslag som ligger. Vi vet ju alla att i vårt parlamenta-
riska system ryms också möjligheten att till slut fälla
regeringen.
Det vi håller på med nu är någon sorts allmän nål-
sticksverksamhet. Därför dristar jag mig till att kalla
det för en baksätesparlamentarism. Regeringen är inte
riksdagens transportkompani, utan det är ganska
tydliga, distinkta, skilda roller. Parlamentarismen
byggs upp av att detta fungerar. Därför är vi kritiska
till hur regeringen har återkommit med rapporter.
Balanserna är inte rimliga. Men jag tycker att det är
rimligt att kunna försvara de principiella förhållande-
na. Regeringen har ett unikt ansvar och hämtar sina
mandat från den här kammaren. Det är förhållandet.
Det kan vi inte ändra genom att plötsligt rycka åt oss
regeringsmakten här i riksdagen. Då blir det inte lätt
för svenska folket, Kerstin Lundgren, att utkräva
ansvar. Vem vet då vem det är som har fattat beslu-
ten?
Anf. 60 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! I det här betänkandet behandlas rege-
ringens förslag om en ny sambolag. Det kom in två
följdmotioner till förslaget. Dessutom finns det sju
motioner från den allmänna motionstiden i höstas.
Regeringen gör den bedömningen att "1987 års
sambolagstiftning uppfyller sitt övergripande syfte
väl men att det i vissa avseenden finns anledning att
ändra och komplettera reglerna." Det görs just i detta
betänkande.
Utskottet höll med regeringen när det gäller det
mesta. Lagen ska gälla för såväl heterosexuella som
homosexuella förhållanden. Vi är överens om att en
allmänt tillämpad definition av sambor införs, att
bestämmelser om när ett samboförhållande upphör
görs tydligare, att lagen om bostadsbidrag ska vara
könsneutral och att viss redovisningsskyldighet ska
hindra illojala förfaranden.
Utskottet är också överens om ett tillkännagivan-
de att regeringen skyndsamt ska komma tillbaka till
riksdagen med förslag till de lagändringar som blir
följden av den nya sambolagen. Vi tycker att det hade
varit att föredra om regeringen kommit med de för-
slagen redan nu, men vi får nöja oss med att poängte-
ra att vi vill se en snabb reaktion från regeringen.
Men i vissa avseenden skiljer vi oss alltså åt, och
dem kommer jag till nu. Sambolagen skapades bland
annat i syfte att skydda den svagare parten i ett ofor-
maliserat samlevnadsförhållande. Meningen var att de
kvinnor som sammanlevde i förhållanden utan att ha
möjlighet att formalisera dem ändå skulle ha sin eko-
nomiska framtid säkrad så långt det nu gick. De kvin-
nor som levt som hemmafruar och skött mannens
markservice skulle inte riskera att gå lottlösa ur en
separation. Så här stod det faktiskt på den tiden. Det
är möjligen anmärkningsvärt att det bara är ungefär
15 år sedan. Man kallade ibland samboende för
Stockholmsäktenskap. De skulle göras rumsrena och
anständiga med tvingande ekonomiska åtaganden.
Vi moderater menar att lagen har visat sig skapa
en falsk känsla av trygghet. Gemene man uppfattar i
många fall att lagen ger ett ekonomiska skydd mot-
svarande det äktenskapet respektive partnerskapet
ger, och det är inte alls fallet. I många fall tror sam-
boende att man kan ärva varandra, vilket lagen inte
tillåter. Denna falska trygghet ger paret mindre inci-
tament att tänka över hur egendom och samlevnad
bör regleras eftersom det upplevs som om sambola-
gen de facto säkrar tillvaron.
Bland annat på grund av den reglerade bostads-
marknad som vi har i dag har en lång rad olika sam-
levnadsformer uppstått. De som bor under samma tak
är ytterst sällan medvetna om att sambolagen kan
komma att tillämpas på dem. Bevisföringen blir
komplicerad om den ena parten påstår att samlevna-
den skett under äktenskapliga former och den andra
hävdar att samlevnaden ser ut på ett helt annat vis.
I dag krävs att sambolagen avtalas bort av de
eventuellt samboende för att den inte ska gälla. Det är
en egendomlig ordning. Lagen smyger sig på även i
de fall där någon gemensam partsvilja inte finns. För
många sambor som separerar kommer reglernas inne-
håll som en överraskning, och inte alltid en positiv
sådan.
Vi moderater hemställer därför att sambolagen
enbart ska gälla då parterna gemensamt avtalat om att
så ska ske. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1
där vi menar att tiden nu är mogen för att pröva hur
ett sådant anmälningsförfarande ska utformas.
Utskottets majoritet vill också utreda frågan om
att motordrivna fortskaffningsmedel ska kunna utgöra
samboegendom. Den här frågan diskuterades under
propositionens färdigställande och fick massiv kritik
från praktiskt taget alla håll. Jag menar att åtskilliga
skäl talar för att motordrivna fortskaffningsmedel inte
bör ingå i samboegendomen. Därför finns det ingen
anledning att utreda den frågan. Sambolagstiftningen
är ett grundskydd och bör inte utvidgas. Dessutom är
det svårt att avgöra om motorfordonet införskaffats
för gemensamt bruk i hushållet.
Sammanfattningsvis står jag alltså bakom reser-
vation 3, men för tids vinnande yrkar bifall endast till
reservation 1.
Anf. 61 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Låt mig bli en smula personlig i bör-
jan av mitt inlägg. När jag 1992 flyttade ihop i ett
samboförhållande var det andra regler som gällde för
mig än för de flesta andra sambor. Det var andra lagar
och andra bestämmelser som skulle tillämpas på vårt
förhållande än på de flesta sambors förhållanden. Om
vi hade behövt ansöka om bostadsbidrag hade vi till
exempel inte kunnat göra det vid den tiden. Vissa
sjukvårdsförmåner till anhöriga hade inte kunnat gå
till den av oss som hade varit anhörig. Å andra sidan
hade jävsbestämmelserna inte varit lika stränga i vårt
samboförhållande som i andra samboförhållanden.
Om man så vill kan man säga att det ena möjligtvis
tog ut det andra.
Det var först genom att ingå partnerskap som vi
fick tillgång till ett regelverk som var detsamma på
alla punkter som för, i det fallet, äktenskap.
Jag vill ta upp detta för att lyfta fram det som jag
trots allt tror är det mest betydelsefulla, det mest
ideologiskt laddade av de element som ingår i den
nya sambolagstiftning som riksdagen ska ta ställning
till senare i eftermiddag, nämligen att Sverige nu
slutligen, 2003, kommer att få en lagstiftning om
samboförhållanden som är fullt ut könsneutral och
som på alla områden som gäller det inbördes förhål-
landet mellan samborna är helt jämlik, oavsett om
samborna är av samma kön eller av motsatt kön.
Därmed lever riksdagen slutligen upp till det
ställningstagande som man tidigast gjorde 1973, när
riksdagen under stor enighet - inte med hundrapro-
centig men med mycket betydande enighet - slog fast
att en samlevnad mellan två personer av samma kön
är ett ur samhällssynpunkt fullt acceptabelt samlev-
nadsförhållande.
Det var utifrån den ideologiska deklarationen som
riksdagen sedan införde den sambolagstiftning som
trädde i kraft 1988 men som - vilket jag tidigare har
beskrivit - inte innebar likabehandling av homosexu-
ella och heterosexuella samboförhållanden. Det var
med den ideologiska deklarationen som bas som
riksdagen 1994 antog en lag om registrerat part-
nerskap vilken ger möjligheter för personer av samma
kön att få tillgång till alla de juridiska effekter som
följer av äktenskapet.
Jag vill välkomna att riksdagen nu 2003 är redo
att ta detta steg. Det har tagit sin tid, och många av
oss kan nog tycka att det har tagit väl lång tid, men
jag vill inte fästa mig så mycket vid det utan vill lyfta
fram att denna reform i dag genomförs under total
enighet från riksdagens alla partier, vilket jag person-
ligen hälsar med stor tillfredsställelse.
Lagutskottet gör också ett tillkännagivande med
anledning av att sambolagen görs könsneutral. Rege-
ringen har nämligen avstått från att göra de språkliga
konsekvensändringar som hade bort vara påkallade i
andra lagrum. Det finns exempel på lagar där det
uttryckligen sägs att i dessa lagar avses med sambo
en ogift man och en ogift kvinna som sammanbor
under äktenskapsliknande förhållanden. Regeringen
gör nu även sådana bestämmelser könsneutrala ge-
nom att införa en sorts generalklausul i den nya sam-
bolagen som säger att diskriminerande formuleringar
i andra lagar inte ska gälla utan att även sådana lagar
ska tillämpas på ett könsneutralt sätt. Därmed uppnår
man i och för sig en icke-diskriminerande effekt,
men det finns stor risk för att man i den praktiska
tillämpningen kommer att stöta på stora problem
eftersom den tjänsteman eller den privatperson som
ska tolka innebörden av en viss lag då på förhand
måste veta att den bokstavliga ordalydelsen inte gäl-
ler. Man ska slå upp ett helt annat ställe i lagboken,
nämligen sambolagen, för att konstatera att en till
synes särbehandlande bestämmelse i själva verket
inte är särbehandlande.
Detta är något som Folkpartiet har fört fram i den
kommittémotion som lagutskottet på denna punkt har
behandlat välvilligt. Mot bakgrund av det har lagut-
skottet gjort ett tillkännagivande om att regeringen
skyndsamt ska återkomma med förslag till de språkli-
ga konsekvensändringar som är nödvändiga i andra
lagrum. Jag hoppas att de lagförslagen kommer så
fort som möjligt. Vi hade just innan detta betänkande
framlades en debatt rörande konstitutionsutskottets
område om hur pass snabb regeringen är med att
efterkomma riksdagens önskemål. Jag hoppas att det
uttryck som vi har valt, nämligen "skyndsamt", också
verkligen kommer att bli efterföljt.
Den nya sambolagen innehåller också flera andra
nyheter. Det införs en tidsfrist för påkallande av bo-
delning. Det införs också en frist för efterlevande som
flyttas från bostaden. Därtill kommer flera andra
saker som jag inte här ska nämna.
Något som Folkpartiet också har lyft fram är att vi
mot bakgrund av ett aktuellt hovrättsärende menar att
det i lagen borde införas en uttrycklig skyldighet för
domstol att i ett ärende om kvarsittanderätt även i sak
pröva frågan om bostaden utgör samboegendom.
Bakgrunden till detta är ett hovrättsavgörande där en
sambo vid ett avslutat samboförhållande hävdade att
parternas bostad inte ingick i samboegendomen. Ef-
tersom det då fanns en tvistig beskrivning av sakför-
hållandena ansåg sig domstolen inte ha möjlighet att
pröva ifall bostaden ingick i samboegendomen.
Denna dom har nu överklagats i Högsta domsto-
len. Vi avstår därför från att yrka bifall till vårt för-
slag i denna sak, men jag vill för kammaren göra den
deklarationen att det om hovrättsdomen står sig ska
finnas anledning för lagstiftarna att skyndsamt åter-
komma, så att inte kvarsittanderätten blir ett tomt ord
i de fall där det finns skilda meningar om ifall bosta-
den ingår i samboegendomen.
Avslutningsvis, fru talman: Inger René har tidiga-
re beskrivit vikten av att pröva ifall det kan införas
någon form av anmälningsförfarande i sambolagen
och varför inte motordrivna fortskaffningsmedel bör
ingå i samboegendomen. Jag ska inte här och nu
utveckla våra ställningstaganden på de punkterna,
men jag vill ändå säga att det är principiellt mycket
olyckligt med en familjerättslig lagstiftning som slår
till med full kraft utan de sammanlevande parterna
ens är medvetna om att så är fallet. Därför står vi
givetvis bakom reservation nr 1. För tids vinnande
yrkar jag dock bifall endast till reservation nr 3.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2003-06-03
Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 1, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2003-06-03Protokoll 2002/03:115
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Regeringens handläggning av tillkännagivande om lokala folkomröstningar
Kammaren biföll reservation 1
Beslut:
Kammaren biföll reservation 1
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2002/03:K7 yrkande 1 i denna del.- Reservation 1 (m, c, fp, kd, mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i motivfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd, mp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 113 0 1 30 m 0 45 0 10 fp 0 40 0 8 kd 0 26 0 7 v 25 0 0 5 c 0 17 0 5 mp 0 13 0 4 Totalt 138 141 1 69 Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K6 och 2002/03:K7 yrkandena 1 i denna del och 2 och lägger skrivelse 2002/03:75 till handlingarna.- Reservation 2 (m, c, fp, kd)