Regional samverkan och statlig länsförvaltning

Fru talman! När Moderata samlingspartiet mot- satte sig det mesta av den försöksverksamhet med nya regionala organ som riksdagen fattade beslut om för drygt fem år sedan var det av två huvudsakliga skäl. Vi vill för det första inte att det ska finnas för många politiska nivåer, särskilt inte med beskattningsrätt. För det andra menar vi att en bättre, patientstyrd sjukvård inte behöver landstingen som politisk nivå. Det kan tilläggas att vi inte tror att detta att flytta politisk makt mellan den ena eller andra nivån är den riktigt stora demokratiska utmaningen. Av dessa skäl motsatte vi oss de embryon till superlandsting som försöksverksamheten innebar. Vårt alternativ till en ny regional eller pseudore- gional nivå är frivillig samverkan mellan kommuner- na genom kommunalförbund. Detta utvecklade vi vidare i en intern utredning inom partiet för några år sedan. I det moderata särskilda yttrande som vi skrev till PARK-utredningen - alltså den utredning som, så gott det nu gick, hade att utreda de pågående försöken - satte vi rubriken "Frivilliga kommunalförbund är ett alternativ". Förslaget i propositionen om samver- kansorgan är mot den bakgrunden, trots alla konstig- heter i propositionen, inte någon osympatisk idé för oss. Beträffande sambandet mellan beskattningsnivåer och skattetryck är det intressant att notera att Göran Persson i DN i november i fjol explicit sade att han för sin del tror att det behövs tre skattenivåer för att kunna fortsätta att ta ut hög skatt i Sverige. Motiven för de försök som inleddes 1997 var framför allt demokratiska. Bättre folklig förankring av den regionala utvecklingen, en ny regional demo- krati och en ny sorts politiker var de höga målen. Vi menade redan när beslutet fattades att det var fåfängt att tro att demokratin utvecklas bäst genom att beslu- ten flyttas mellan olika politiska nivåer eller genom att nya politiska organ tillskapas. Denna bedömning har visat sig riktig. Som en av de många utvärderarna, Jörgen Johansson, konstaterade har medborgarintres- set varit begränsat. Docent Magnus Jerneck skrev för sin del att "uteblivet folkligt stöd är en minst sagt besvärande omständighet." Någon ny politikertyp har vi inte heller mött, tycker jag, utan i stället är det än en gång "Tordenskjolds soldater", som ett danskt uttryck lyder. Tordenskjold var ju den danske, eller egentli- gen norske, våghals som under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet lurade svenskarna genom att låta samma soldater vandra runt som en teaterarmé och därigenom ge intryck av att vara nya, trots att det var samma gubbar. Så är det också i regionförsöken. Att landstingsråden omdefinierats till regionråd har, såvitt kunnat märkas, inte lett till någon demokratisk entusiasm. Den andra huvuduppgiften med försöken var att få en bättre utveckling i länen. Också här är det svårt att se märkbara resultat, även om entusiasmen, som så ofta när ett försök inleds, varit stor bland de aktivt inblandade. Bra saker har säkert gjorts - jag vet flera sådana exempel från mitt hemlän Kalmar - men nå- gon verklig betydelse för utvecklingen är svår att avläsa. Den bakomliggande frågan är förstås hur stor betydelse den typ av regionalpolitik som nu förs i Sverige har över huvud taget. Resultatet av satsning- arna hittills är ju knappast imponerande. Hanterandet av denna fråga visar att försöken inte har varit några riktiga försök, alltså en process som ska utvärderas sakligt och fördomsfritt efter en tid för att kunna ligga till grund för generella åtgärder. Ty- piskt nog hävdade en del reservanter i PARK- utredningen på en gång att försöken måste fortsätta för att det har gått för kort tid och att de därefter skulle permanentas, vilket ju blir något ologiskt. Förklaringen ligger inte bara i metodisk förvirring utan framför allt i att de s.k. försöken av vissa har uppfattats som en oåterkallelig process. Detta förkla- rar väl också en del av det hätska engagemanget från en del politiker som skådat en framtid av ännu större maktbefogenheter. Sedan ska det väl sägas att de befogenheter som försökslänen har haft hittills inte är så stora. Regionförbundet i Kalmar har exempelvis en budget som är ungefär en femtedel av den som den största förvaltningen i Kalmar kommun har. Nu till det aktuella förslaget. Vi ställer oss bakom tanken att kommunerna i förening ska kunna överta vissa utvecklingsuppgifter från länsstyrelserna om de så önskar och kan enas om detta. Det innebär inte att vi inte samtidigt ser svagheterna i konstruktionen, som blir tämligen skör. Det finns många oklarheter i förslaget, vilket väl återspeglar tillkomstprocessen. Det är naturligtvis inte alls tillfredsställande, herr statsråd och andra, att en proposition ändras i sista stund efter kritik under delningen. Detta har lett till åtskilliga oklarheter, t.ex. beträffande ansvarsfördel- ningen mellan olika organ. Oavsett vad man tycker om PARK-utredningen torde det vara nästan unikt att en proposition så helt bortser från den bakomliggande utredningen. Förslaget är naturligtvis inte särskilt långtgående. Kommunerna ska i samverkan kunna överta en del uppgifter som hittills skötts av länsstyrelserna. Att då som vissa debattörer gjort tala om Göran Persson som en ny Axel Oxenstierna, som vill centralisera all makt, är inte speciellt rimligt, i varje fall inte utifrån det här exemplet, möjligen utifrån andra. Man undrar varför den store riksbyggaren - jag syftar förstås på Axel Oxenstierna - ska behöva utsättas för den jäm- förelsen. Förklaringen ligger väl än en gång i de dåli- ga historiekunskaperna. Behandlingen i utskottet har lett till den föränd- ringen att majoriteten föreslår att försöken ska fort- sätta oförändrade i Skåne och Västra Götaland i fyra år till. När vi moderater nu ställer oss bakom de fort- satta försöken i Skåne, som vi faktiskt också motione- rat om, är det värt att påpeka att vi redan 1996 ac- cepterade den första delen av försöket där, nämligen skapandet av ett regionförbund för hela Skåne. Skåne fick alltså en moderat särbehandling redan då. Mera allmängiltiga argument för fortsatta försök just i Skåne är den historiska bakgrunden, det tidigt anmälda intresset, den länssammanslagning som var naturlig och behovet av ett gemensamt organ för kontakterna med Danmark, inte minst sedan bron byggts. Inget av dessa skäl talar för Västra Götaland. Ska försöken fortsätta någonstans i oförändrad form ligger alltså Skåne bäst till. Jag tror att senare talare kommer att ytterligare utveckla varför det här kan vara bra för Skåne. Ytterligare ett argument, naturligtvis mindre gene- rellt och måhända avsett mer för en intern krets, är att opinionen bland landstings- och kommunpolitikerna är olika i olika delar av Sverige. I Skåne har vi väl mött en tämligen samstämmig opinion för någon typ av fortsättning av försöken; så inte i de andra för- sökslänen. Däremot kan man inte hävda att det finns någon bred folklig förankring för försöken någon- stans, och det har inte heller utvärderarna kunnat hitta. Det ligger möjligen i sakens natur att det är svårt att göra den här typen av verksamhet djupt för- ankrad. De bekanta jag själv har i exempelvis Skåne är knappast eller nätt och jämnt medvetna om att det pågår några försök. Däremot finns det nog en viss eller ganska stor sympati för detta att man fått ett sammanslaget Skåne. Fru talman! Utvecklingsuppgifterna kommer onekligen att hanteras på ett ganska olikartat sätt i de 21 svenska länen de närmaste åren om majoritetslin- jen från utskottet vinner. Vi kan urskilja minst fyra olika strukturer framöver. I två län, Skåne och Västra Götaland, fortsätter försöken, om än något olika, med respektive utan hanterandet av kulturbidrag till de statliga kulturinstitutionerna. För Kalmar och Got- lands län gäller övergångsbestämmelser i fyra år. Upp till 15 län har enligt uppgift redan visat intresse för den nya typen av kommunalförbund, bestående av alla kommunerna i länet - med eller utan landstinget, som ju inte behöver vara med. I den fjärde gruppen hamnar så de län som inte är intresserade eller inte kan enas. Det räcker ju med att en kommun ställer sig utanför för att den hittillsvarande modellen inte ska fungera eller för att förslaget till kommunalförbund inte ska realiseras. Den splittrade bilden stämmer förstås dåligt med det försök till enhetlighet och permanens som propo- sitionens förslag till samverkansorgan säger sig vara ett uttryck för. Uppdraget att utveckla länet med statliga pengar kommer följaktligen att skötas av regionförbunden i försökslänen, av de nya samverkansorganen i andra län och av länsstyrelserna i län utan kommunalt sam- verkansorgan. Lägg därtill att alla länsstyrelser har utvecklingsuppgifter, enligt sina instruktioner, och att alla landsting också har detta, samt att det ofta finns en avdelning av Svenska kommunförbundet i länet. Jag tror att vi kan enas om att bilden är minst sagt brokig. Redan av propositionen framgår det att det behövs en allmän översyn av uppgifts- och ansvars- fördelningen mellan staten, kommunerna och lands- tingen samt av länsstyrelsernas roll. En tendens som funnits länge och som även åter- kommer i propositionen är att länsstyrelsernas och landshövdingarnas roll renodlas mot myndighetsut- övning. I dag är som bekant en landshövding på en gång företrädare för regeringen i länet och en böne- man uppåt mot regeringen för lokala intressen. Det kan vara riktigt att sträva efter en mer begränsad landshövdingeroll, men vi ska vara medvetna om att något då också går förlorat. Som Peter Ehn visat i en studie för PARK-utredningen, I skärningspunkten, kommer vi att få en annan typ av landshövdingar om utvecklingsuppgifterna tas ifrån dem. Den traditio- nella, ofta namnkunniga, stundom färgrika, samlande symbolen för länet - jag tänker på sådana exempel som Ruben Wagnsson och Erik Krönmark från Kal- mar län, inbördes faktiskt rätt så olika - kommer då att ersättas av en vanlig tråkig generaldirektör. Låt mig avsluta med en blick framåt. Dagens be- slut kommer inte att göra landstingens roll tydligare. Redan detta att landstingen kan vara med i det nya samverkansorganet eller stå utanför tyder på att den framtida rollen är oklar. Jag noterar därtill att stats- ministern flera gånger, bl.a. på ett landshövdingemö- te, gjort antydningar om att en omprövning av hu- vudmannaskapet för sjukvården kan bli aktuell. Statssekreterare Sören Häggroth skriver på Fi- nansdepartementets hemsida apropå den kommande översynen bl.a. att det på sikt kan bli aktuellt med en ny kommunindelningsreform och att huvudmannas- kapet för sjukvården kan flyttas. Enligt Häggroth vill regeringen i vilket fall som helst inte utveckla lands- tingens befogenheter till att också gälla utvecklings- frågor innan översynen har gjorts. Många tecken tyder således på att den nuvarande regionala röran kan ersättas av något bättre först om och när landstingens roll omprövas. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! Först vill jag uttrycka min tillfreds- ställelse över att statsrådet Lövdén vill delta i debat- ten i dag. Det är bra att ministrarna deltar i den här typen av debatter, och det skulle kunna ske oftare. Fru talman! Har det regionala självstyret kommit för att stanna, stanna upp eller möjligen avstanna? Det är en s.k. bra fråga. Huvudinriktningen i det be- slut som vi ska fatta i anslutning till detta betänkande handlar nog mest om att avstanna. Konservatismens centralistiska krafter har dess värre funnit varandra. Men jag tror att oavsett vad som nu sker i denna kammare så har den politiska idén om ett utökat regi- onalt självstyre kommit för att stanna. Det är en sådan idé som har framtiden för sig. Fru talman! Politiska förändringar tar sin tid. Det kan förflyta lång tid mellan en tankes väckande och dess genomförande. Det krävs tålamod, ja, mycket tålamod och för all del även envishet, för politiker som tror på en förändring. Jag brukar tala om de små stegens filosofi. En annan politiker för ett antal år sedan använde ett annat mer negativt uttryck - han talade om de små stegens tyranni. Men grundinställ- ningen i båda fallen bygger på den faktiska vetskapen om politikens villkor. Den grundläggande skillnaden mellan de goda vägarna och de dåliga är ju inte de små stegen utan vilken rörelseriktningen är. Vart är vi på väg? Vad händer sedan? Vilka konsekvenser i morgon får de beslut vi fattar i dag? Rörelseriktning- en är viktig. Den kanske inte alltid i nuläget uppvisar avsevärda substantiella skillnader - men i morgon då? Fru talman! Beslutet med anledning av proposi- tionen handlar om inriktning för framtiden av regio- nernas utveckling. I stället för att fullfölja den breda enighet om framtidsinriktningen som förelåg i den s.k. PARK-kommitténs betänkande Regionalt folksty- re och statlig länsförvaltning väljer regeringen att ta två steg tillbaka. I stället för regionalt självstyre väljs regional samverkan. Denna inriktning anser vi felak- tig. Det är fel rörelseriktning, helt enkelt. Fru talman! Det där med två steg tillbaka handlar om att försöksverksamheten, och för all del den in- riktning som PARK-kommittén hade, får ses som ett steg framåt. Men i stället för att återgå, om man nu är missnöjd med detta steg, förstärker man centralismen. Det blir ytterligare ett steg bakåt. Och med uttrycket "man" menar jag socialdemokraterna och moderater- na. Fru talman! Troligen har jag någon gång tidigare här i kammaren hänvisat till ett roligt citat på en le- darsida. Jag tror att jag läste det någon gång på 70- talet. Där hävdades med bestämdhet att Lenin vid något tillfälle hade beskrivit den politiska processen som ett steg framåt och sedan två steg tillbaka. Skulle detta ha varit sant skulle det ha inneburit en politik som backar in i framtiden. Nu var citatet inte korrekt. Inte ens Lenin var så dum. Men den praktiska politik som regeringen med stöd av moderaterna nu satsar på är en baklängesrörelse. Författaren och historikern Henry Adams lär någon gång ha sagt - jag delar inte hans åsikt - att praktisk politik består i att ignorera fakta. Kanske har socialdemokrater och moderater förläst sig på Adams. Fru talman! Vad vi här i dag ser är att konserva- tismens krafter är starka, och det oberoende av poli- tisk färgnyans. Här kan inget högerspöke eller väns- terspöke frammanas i debatten. Inriktningen av majo- ritetens beslut i det här betänkandet leder till en ökad centralism - jag pratar då om huvudinriktningen. Och ska vi vara ärliga är det kanske inte så konstigt att statscentralismen i socialdemokratin finner sin mot- svarighet i statscentralismen hos moderaterna. Ideo- logiskt har ju socialism och genuin konservatism alltid förespråkat en oerhört stark statsmakt. Social- demokraterna och moderaterna har funnit varandra och faller i varandras armar. Fru talman! I utskottet har vi upptäckt att vi har en poet, nämligen socialdemokraten Kenth Högström. Han levererar briljanta verser vid terminssluten inför utskottet. Kanske är det dags för honom att skriva en ny sång - Bakåtsträvarnas vals. Fru talman! Det rimliga borde ju egentligen ha va- rit att fortsätta försöksverksamheten och utvidga den med sikte på att under nästa mandatperiod fatta ett permanent beslut om det regionala självstyret. Re- geringen tillsammans med moderaterna väljer nu en samverkansmodell som i länen kan stoppas av en enda kommun. I stället borde renodling i ansvarsför- delningen mellan stat och självstyrelseorgan ha varit en grundläggande princip. Men med regeringens förslag blir det regionala företrädarskapet oklart, och otydligheten ökar i relation till omvärlden. Fru talman! Enligt kristdemokratiskt synsätt är subsidiaritetsprincipen central i arbetet för maktdel- ningen mellan samhällets olika nivåer. Den vilar på två grundsatser, nämligen dels att det som en gemen- skap kan sköta på ett ändamålsenligt sätt ska gemen- skapen också få sköta, dels att de överordnade ge- menskaperna, t.ex. staten, har skyldighet att stödja där det behövs. Detta stöd ska respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas egna kompetensområde. Det socialdemokratiska och moderata förslaget innebär dessvärre en maktcentralisering, och reger- ingen har inte på ett övertygande sätt visat att denna centralisering ökar ändamålsenligheten i beslutsfat- tandet. Den konstitutionella utgångspunkten borde i stäl- let ha varit den grundläggande principen att beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt. Fru talman! I stället för självständiga, starka regi- oner föreslås kommunalförbund där varje kommun ges vetorätt i varje fråga. Dessutom innebär kommu- nalförbundstanken att enbart de större partierna blir representerade i samverkansorganet. Den politiska mångfalden och representativiteten minskar. Med- borgarinflytandet försvagas. Genomskinlighet och möjlighet till ansvarsutkrävande försvåras. I andra sammanhang är t.ex. socialdemokraterna alltid väldigt noga med att försvara folksuveränitets- tanken. Men här har man inte lyckats hävda den i de regionala sammanhangen. Från våra ideologiska utgångspunkter har en av folket vald fullmäktigeförsamling alltid ett högre demokratiskt värde än en indirekt vald sådan försam- ling. Detta gäller oavsett om valet avser riksdagen, landstingsfullmäktige eller kommunfullmäktige. Det är ju alltid de direktvalda församlingarna som utser de indirekt valda ledamöterna. Redan härav följer att de direktvalda är överordnade och mer suveräna än de indirekt valda församlingarna. Folksuveränitetstanken får här - enligt socialde- mokraterna och moderaterna - stiga åt sidan. I stället kanske det rör sig om att se om sitt hus, att bevara en förgången maktstruktur. Effekterna av det indirekta valet till samverkansorganen blir ju att dessa - åtmin- stone kortsiktigt får vi hoppas - kommer att totaldo- mineras av socialdemokraterna och moderaterna. Fru talman! För några år sedan var det väl Folk- partiet som körde med slogan att det är för mycket socialdemokrater och moderater i politiken. Jo, så kommer det att bli i de nya regionala samverkansor- ganen. Förvisso finns det ideologiska synpunkter på denna deformering av självstyrelsetanken, men jag förmodar att dessa två partier inte ser någon nackdel i att det nya systemet ensidigt gynnar just dessa två partier. Fru talman! Förslaget om samverkansorgan i lä- nen innebär ingenting nytt, bara att man i en ny lag upprepar det kommunerna redan kan, nämligen bilda kommunalförbund. Ingenting hindrar riksdag och regering från att lägga ut de uppgifter som beskrivs i propositionen på kommunalförbund redan i dag. Det självstyre som antyds genom samverkansförfarandet, där varje ingående organ beslutar i fråga om sin egen ekonomiska medverkan, låter bra men blir snabbt tomt på innehåll när det står klart att staten tänker behålla pengarna. Fru talman! Sammantaget innebär alltså betän- kandet att regeringen och moderaterna i praktiken föreslår en avveckling av starka, relativt självständiga regioner, stärkt makt för regeringen genom möjlig- heten att utse landshövdingar med ökade befogenhe- ter och styrelser för länsstyrelser och ökad kontroll över landets regioner genom att i praktiken allt regio- nerna tar sig före ska godkännas av regeringen. Fru talman! Visst, som jag sade inledningsvis, om man skulle jämföra den faktiska beslutssubstansen just i nuläget så finns det inga avgrundsdjupa skillna- der. Men det beslut vi fattar här och nu är ett inrikt- ningsbeslut som får konsekvenser för den framtida utvecklingen. Fru talman! Vi kan konstatera att betänkandet inte är konsekvent i sitt upplägg. Skåne och Västra Göta- land får fortsätta enligt försökslagen. Vår ambition var och är ju att den framtida utvecklingen skulle ha byggt på försökslagen och att alltfler skulle komma in i systemet så att vi skulle kunna få en permanent lösning på frågan om regionalt självstyre från 2006 eller 2007. Så blir det nu inte. Fru talman! Den moderata ideologin tog paus när den kom till Skånegränsen. Då räckte inte argumen- ten längre. Vad det beror på får väl framtidens histo- risk-politiska analytiker grunna på. I alla fall är det fullständigt klart att logiken inte räckte till. För att återigen anknyta till och travestera Henry Adams: Moderat praktisk politik består i att ignorera den egna regionala ideologin från Loshult och söderut. Karl XI blev av med sin krigskassa i Loshult, och moderaterna berövades sin ideologi där. Snapphanar- na ville helt enkelt ha sitt. Inom parentes sagt är jag av gammal snapphanesläkt. Fru talman! Moderaterna föreslog alltså att Skåne skulle få fortsätta enligt försökslagen, men i övrigt skulle regeringen vinna moderaternas gehör. Nu vål- lade ju det moderata avsteget lite huvudbry hos oss andra; vi kunde ju inte gärna rösta mot vår egen hu- vudinriktning för det regionala självstyret för att stödja enbart Skåne. Men vi hittade - efter en del funderande - en beslutsteknik som skulle göra detta möjligt, och eftersom det då fanns en utskottsmajori- tet för Skåne tyckte socialdemokraterna att då måste väl ändå Västra Götaland också få vara kvar enligt försökslagen. Skåne kvar i försökslagen gav alltså bonus i form av Västra Götaland. Fru talman! Även om vi vill ha en annan huvudin- riktning får vi ändå anse fortsatt försöksverksamhet för Skåne och Västra Götaland som en framgång i den övriga dysterheten. Fru talman! En sak har dock frapperat mig när jag ser tillbaka på beslutsprocessen, nämligen Vänster- partiets tystnad. I sin motion med anledning av pro- positionen hade partiet samma huvudinriktning som Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet. Men som synes av betänkandet finns inte en enda markering från Vänsterpartiet, varken reservation eller särskilt yttrande. I stället har man under tystnad anslutit sig till alliansen socialdemo- krater och moderater. Det finns alltså två vänsterin- riktningar som vi kan urskilja här, dels motionens, dels betänkandets. Vilken är det som gäller? Kanske var det så att Vänstern inte bara drabbades av ett ideologistopp av moderattyp utan helt blev av med sin regionala idévärld? Var det så? Det vore klart välgörande om någon vänsterpartist försökte förklara slalomåkningen. Fru talman! Det finns ett intressant indiskt ord- språk: Också en avhuggen kvist växer ut igen. Fru talman! Innebörden har inget med vänsterpar- tisten Kenneth Kvist att göra, däremot vad jag påpe- kade i början: Den politiska idén om ett utökat regi- onalt självstyre har kommit för att stanna. Även om nu socialdemokrater och moderater tillfälligt har brutit åtminstone en del av den regionala självstyrel- sens kvist, så kommer den att växa ut igen. Den har framtiden för sig. Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva- tion nr 1.

Fru talman! Vi börjar med Skåne. Det är uppen- bart att det är många som inte är konsekventa när de tar ställning till den fortsatta försöksverksamheten. Många vill ha fortsatt försöksverksamhet i Skåne och Västra Götaland - den senaste talaren här - men inte i de andra försökslänen. Man har i flera partier gjort olika bedömning på olika områden. I vårt fall menade vi att Skåne hade lite speciella förutsättningar att fortsätta, vilket jag redogjorde för i mitt huvudanfö- rande. Jag tycker att Ingvar Svensson på ett nästan övertydligt sätt bekräftar det jag sade i mitt inled- ningsanförande, nämligen att han och många andra inte uppfattar försöken som försök som ska utvärde- ras på vanligt, beprövat, vetenskapligt, eller åtmin- stone omdömesgillt, sätt. Han vet redan hur det ska bli. Jag förstår inte vad det är för mening med försök om man redan vet hur man vill ha det. Varför då tala om att det behövs fortsatt försöksverksamhet? Samtidigt säger Ingvar Carlsson - Ingvar Svens- son, förlåt, det är en viss skillnad - på en gång att det här handlar om avveckling av starka regioner. Vad har man för verklighetsuppfattning när man talar om att vi med den nuvarande försöksverksamheten har starka regioner i Sverige i dag? Jag nämnde som ett exempel att hela regionför- bundet i Kalmar län har en budget som är 20 % av vad en enda förvaltning i Kalmar kommun kan ha. Det måste vara det här dubbeltänkandet, som vi kän- ner från en del andra sammanhang, när man tror att något eventuellt kommande tillstånd som man önskar sig i någon mening redan existerar. Så är det ju inte. Jag vill verkligen betona, fru talman, att modera- ter och socialdemokrater inte faller i varandras armar i regionfrågor. Jag tyckte att jag antydde något av det i mitt anförande. Det finns många skäl att vara kritisk mot mycket i propositionen när det gäller hanteran- det, vilket vi återkommer till. Ingvar Svensson låter som en torgmötestalare när han talar om statscentralism. Får jag fråga: Hur kan det vara statscentralism att ge kanske 15 nya län möj- lighet att överta uppgifter från länsstyrelserna och i kommunalförbund sköta dessa?

Fru talman! Det var många saker som Nils Fredrik Aurelius tog upp här. Kristdemokraternas huvudin- riktning är att vi ska fortsätta att bygga ut det regio- nala självstyret, och då får vi givetvis ta det i etapper. Det hade varit bra att utgå från PARK-kommitténs underlag i det fortsatta arbetet, där man har gjort vissa utvärderingar och har tyckt att vi skulle fortsätta med den här inriktningen framöver för att så småningom hitta någonting. I en utvärdering går det alltid att hitta vissa punkter här och där. I PARK-kommittén - jag satt inte där, men det finns de här i kammaren som satt där och som vet detta - fanns det en huvudinrikt- ning som man var överens om, och den har man övergett. Moderaterna har inte gjort några våldsamma av- vikelser när det gäller regeringens proposition. Det är väldigt svårt att hitta några sådana, bortsett från Skå- ne alltså. Det skulle vara intressant att få en redogö- relse för vilka stora avvikelser som finns. Man har egentligen hamnat på samma ideologiska linje. Vad jag menar när jag talar om statscentralism är att det i grunden finns ett ideologiskt tänkande att vi ska ha en oerhört stark stat. Det finns även en pro- blematik i liberalismen, men jag ska inte gå in på den nu, för det skulle föra för långt. När jag talar om starka regioner är det väldigt re- lativt, men det finns i alla fall en styrka i utvecklings- potentialen när det gäller det regionala självstyret. Måhända var det kanske en överdrift när jag sade "för starka regioner".

Fru talman! Det var nog en överdrift när Ingvar Svensson talade om statscentralism också. Jag fick inget tydligt svar på frågan: Hur kan det faktum att länsstyrelserna, regeringens organ, får avstå utveck- lingsuppgifter till kommunalförbund betecknas som ett steg mot mer av statscentralism? Det har jag mycket svårt att se. Det måste vara någon annan verklighet som Ingvar Svensson egentligen talar om. När det gäller vår syn på politiska nivåer över hu- vud taget antydde jag i mitt anförande att när vi talar om subsidiaritet kan vi mena mycket - det kan Ingvar Svensson också. Men en sak är att den enskilde med- borgaren ska ha mycket att säga till om och att vi inte ska ha för många nivåer med beskattningsmakt. Jag nämnde i mitt anförande att ett argument för Göran Persson för att ha många nivåer just var att han ville ta ut mycket skatt. Det är bakgrunden till att vi menar att det inte ska finnas för många nivåer som tar ut skatt av medborgarna. Däremot ska vi naturligtvis ha starka kommuner - starkare än i dag, enligt vår uppfattning - och vi ska ha en stark och handlingskraftig stat. Dessutom har vi vår EU-gemenskap att tänka på. Men vi tror att det är fel väg att gå att utveckla ytterligare en mellannivå med beskattningsmakt. Svara framför allt på frågan om statscentralismen, Ingvar Svensson!

Fru talman! Vi har redan en mellannivå - Nils Fredrik Aurelius kanske inte har observerat det. Den nivån ligger inte över primärkommunerna, men den ligger på den regionala sidan, även om den har speci- ficerade uppgifter. Frågeställningen om statscentralismen är intres- sant. Vad man gör är inte att säga "nej, ni får inget som helst inflytande" osv., utan man skapar ett sy- stem som är svagt och som inte har samma genom- slag för folkviljan i förhållande till den idé som finns i PARK-kommittén. Där är det en utveckling, men det är ingen absolut statscentralism. Det är en ut- veckling åt det hållet från ett annat läge. Det var det som var mitt synsätt.

Fru talman! För mig handlar demokrati om män- niskors rätt att styra sig själva. Det är också vad da- gens debatt borde handla om: hur vi ska göra det möjligt för fler att få ökat inflytande över sin egen vardag och hur vi ska ordna samhället så att beslut fattas så nära dem som berörs av besluten som möj- ligt. För Centerpartiet leder övertygelsen till att vi vill organisera samhället underifrån. Vi vill börja med den enskilda människan och hennes frihet och möj- ligheter i vardagen. Vi vill utgå från människors fri- villiga samverkan för att lösa en mängd problem och förtretligheter i det lilla sammanhanget. Grunden är att människor sluter sig samman därför att vi vet att vi blir starkare tillsammans. Men ska det bli meningsfullt att stärka de frivilli- ga gemenskaperna måste samhället också organiseras så att makten byggs underifrån, så att man inte hind- rar de nära sammanhangen från att fatta beslut. Det krävs att man som rikspolitiker ibland vågar släppa taget och lita på att människor faktiskt vet bäst själva vilka behov de har. Det måste, fru talman, vara grunden för samhäl- lets organisation, för de politiska nivåerna, att politis- ka beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt och att det finns både resurser och frihet att fatta de beslut som människorna lokalt och regionalt efterfrå- gar. Därför är Centerpartiet det parti som tydligast slåss för kommunalt självstyre, som avvisar alla för- sök till statlig klåfingrighet när det gäller kommuner- na och som konsekvent verkar för att låta människor styra sig själva och bilda eget också i strid med gamla makthavare. Frågan om regioner är en annan sida av samma mynt. Med tron att samhället ska, ja, måste byggas underifrån blir detta naturligt. När kommunen är för liten och staten är för stor måste man bejaka en regional nivå. Det är en nivå som har kraft att fatta stora beslut om sjukvård, infra- struktur, regional utveckling, kollektivtrafik, kultur- satsningar och mycket annat. Det är också en nivå som är tillräckligt nära och överblickbar för att män- niskor, organisationer, småföretagare och anställda ska känna att den går att påverka. Fru talman! Det är ingen slump att de flesta länder har en regional nivå. På de flesta håll har den växt fram därför att man har sett ett behov av att regionalt få råda över just regionala frågor. I många fall har det handlat om hur man ska skydda regionerna mot cen- trala regleringar och central klåfingrighet. Det är heller ingen slump att just Sverige saknar en tydlig regional nivå, att kommuner och landsting egentligen är samma sak men med olika uppgifter. Det kommer givetvis också ur historien, ur en historia som handlar om att styra, reglera och kontrollera medborgarna. Dagens samhällsorganisation har alltmer kommit att utmanas av hur verkligheten ser ut, av självständi- gare människor med krav på att själva få bestämma och av en snabbt föränderlig omvärld. Det gör att landet inte längre kan styras som när Gunnar Sträng hade statens finanser på fickan. Samhällsorganisatio- nen utmanas också av ett tilltagande samarbete mel- lan regioner som strävar efter större självständighet. Detta sker i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien, ja, t.o.m. i Sverige. Fru talman! Försöken med en ny, regional nivå har än så länge varit framgångsrika. Företagen i de berörda regionerna har uppskattat att ha en stark och tydlig partner. De lokala utvecklingsprogrammen har vunnit på en sammanhållen regional nivå. Den regio- nala nivån har blivit tydligare för medborgarna, och den har kunnat ta på sig nya roller. Ändå väljer regeringen att backa tillbaka och för- söka vrida klockan bakåt när utvecklingen har en helt annan inriktning. Man väljer att på nytt centralisera, centralstyra och peka med hela handen. Visst önskar jag att det fanns mildare sätt att se på saken och att man skulle kunna utgå från att regering- en har goda avsikter. Men så är det inte. En apelsin är en apelsin. Ett äpple är ett äpple. Fru talman! Topp- styrning och centralisering är och förblir toppstyrning och centralisering. Det hjälper inte att regeringen försöker dölja am- bitionerna bakom välvilliga formuleringar om sam- verkansorgan, självstyre och lokal kraft. Bortom högtidstalen och de vackra formuleringarna döljer sig en krass politik som syftar till att förhindra regioner att driva en annan politik än den som för dagen är på modet i Rosenbad. Man behöver inte ens skrapa på ytan för att upp- täcka att socialdemokratin tycker att självstyret har gått för långt och att det nu är dags att skärpa kon- trollen. Det skull vara berömvärt om regeringen och soci- aldemokraterna i riksdagen kunde erkänna att det är så - att ni inte tycker att självstyret är något att hänga upp sig på och att ni faktiskt tycker att riksdag och regering fritt ska styra och ställa i kommuner, lands- ting och regioner. Ni ger hellre makt till landshöv- dingar och statliga myndigheter än till lokalt förtro- endevalda. Ni tilltror, när allt kommer omkring, fak- tiskt inte lokalt valda förmågan att fatta beslut som är bra för de egna medborgarna. Då skulle vi också kunna få ett val som handlade om ideologi - om självstyre eller centralisering - och om hur vi ska styra samhället, där man inte gömde djupa ideologiska konflikter bakom kaskader av ord och försök att blanda bort korten. För så är det, fru talman. Regeringen försöker ge sken av att det inte skulle vara någon skillnad mellan kommunalförbund och självstyrande regioner. Men det är en stor skillnad mellan en kraftfull region med beskattningsrätt och ett kommunalförbund, där en- skilda medlemmar kan hoppa av till följd av varje enskild fråga. Det är stor skillnad mellan en region, som har den faktiska beslutanderätten i frågor om infrastruktur och regional utveckling, och ett kom- munalförbund, som är beroende av att varje kommun för sig skjuter till medel och följer besluten. Regeringen låter påskina att de nya regionförbun- den inte får mindre att säga till om än regionerna. Det stämmer inte. Där regionerna hade beslutanderätt över planer och program får regionförbunden infly- tande över planer som fastställs av landshövdingen. Regionerna har stort inflytande över kulturmedel, men regeringen förnekar de nya regionförbunden samma möjlighet. Fru talman! Det är ändå inte bara regeringen och socialdemokratin som förtjänar kritik i dag. I nästan lika stor utsträckning gäller det moderaterna. Utan deras villiga bifall hade vi i dag kunnat fatta beslut om att permanenta regionbildningarna och tillåta fler regioner att uppstå. Vi hade kunnat stärka den regio- nala demokratin i stället för att försöka förhindra att den utvecklas. Moderaterna talar ofta och gärna om att stärka det lokala självstyret. Ofta - det ska erkännas - röstar man tillsammans med oss när det handlar om att värna självstyret mot statlig klåfingrighet. Men när det kommer till regioner blir tonen en annan. Då finns inte självstyrelseargumentet längre. Då finns inte ambitionen att öka den regionala mak- ten för att inskränka den statliga makten. Den moderata lösningen är i stället att avskaffa regioner och landsting. Men då blir moderaterna verkligen svaret skyldiga. Om inte regionerna ska sköta sjukvården, vem ska då besluta om den? Om inte regionerna ska ha ansvaret för regional infra- strukturplanering, vem ska då ha ansvaret? Om inte regionerna tar tag i kollektivtrafiken, vem tar då tag i den? Vi har hört ett svar tidigare. Moderaterna ska er- sätta landstingen med en sjukvårdspeng. Det är kan- ske gott och väl, men då ska man också tala klarspråk om förlängningen. Man vill inte ha offentligt och privat driven vård bredvid varandra, utan man vill helt enkelt avskaffa det offentliga huvudmannaskapet för vården. Man tycker faktiskt att det privata alltid är bättre än det offentliga, och man vill därför minska det gemensamma rummet. Om det inte är så, vad är då alternativet? Det måste rimligen vara så att moderater tycker som soci- aldemokraterna, dvs. att svaga regionförbund med regeringen som överrock är att föredra och att det är bättre att regering och riksdag beslutar om lokala och regionala frågor än att lokalt och regionalt folkvalda gör det. Är det t.o.m. så att man tycker att frågor som be- slutas regionalt inte är så viktiga? Bryr man sig inte riktigt om vad som händer med regional kollektivtra- fik, med regionala infrastrukturplaner eller med regi- onal kultur? Frågorna är många, fru talman. De blir inte färre när man ser hur moderaterna agerat i frågor om regi- oner i riksdagen. Plötsligt gäller inte moderaternas principiella hållning att regionerna ska avvecklas. Nu ska vissa regioner avvecklas, medan andra ska vara kvar. Det enda som verkar motivera detta är att mode- raterna i en region har misslyckats och vill skylla misslyckandet just på regionen och att moderaterna i den andra regionen varit så framgångsrika att man gärna vill fortsätta att styra självständigt. Moderaternas tunna förklaringar om att Skåne, till skillnad från hela övriga Sverige, är en homogen och historisk region håller inte. Varför driver man i så fall inte frågan att Östergötland ska bli region? Varför driver man inte frågan att Gotland ska få utökat själv- styre? Hur förklarar moderaterna att man beskriver Skåne som homogent och en naturlig region, medan man inte vill beskriva Jämtland i samma termer? Jag har hört försöken att förklara detta. Jag kan bara konstatera att det ibland är bäst att vara tyst. Ofta blir förklaringen pinsammare än den ohållbara åsikten i sig. När man har gjort principlösheten till högsta princip bör man nog också försöka avstå ifrån att förklara det principiella i sin hållning. Fru talman! Jag kan, liksom många andra, vara glad över att man i Skåne och Västra Götaland får fortsätta regionförsöken och att man där kan ägna en period åt att försöka finna och stärka formerna för en ännu bättre fungerande regional nivå och lägga energi på att stärka demokratin och dialogen med invånarna. Men ändå är det svårt att jubla, för jag vet att vi har varit nära och att det är många som stått i startgropar- na. Människor i Västernorrland, Jämtland, Norrbot- ten, Kalmar och på många andra håll är besvikna därför att regeringen, understödd av moderaterna, inte vill ge dem möjligheten att utveckla och stärka det egna självstyret. Jag kan också lova att striden inte är slut för Cen- terpartiets del. Vi tänker inte sluta att angripa reger- ingen eller partier som förnekar delar av landet möj- ligheten att styra sig själva. Vi tänker inte luta oss tillbaka och vara nöjda. Vi tänker fortsätta slåss för livskraftiga och självstyrande regioner i hela Sverige, för vi tror på regionpolitikers förmåga att fatta kloka beslut. Vi tror på medborgarnas förmåga att faktiskt styra sig själva, också utan det överförmynderi som regeringens demokratipolitik innebär. Jag skulle vilja avsluta med att yrka bifall till re- servation nr 1.

Fru talman! Åsa Torstensson undrar varför vi inte har föreslagit att Jämtland ska bli en region. Den frågan var inte aktuell. Man var inte ens med i första omgången. Här handlade det om huruvida något av de nu in- ledda försöken skulle få fortsätta ograverat. Det är ju en situation när man ska starta och en annan situation när man har startat. När det gäller landstingen är det viktigt att vi är medvetna om att det inte gäller en regional nivå utan ett annat slags kommuner. Man säger att vi vill av- skaffa landstingen. Vår inställning är att man ska avskaffa landstingen som politisk nivå. Sjukvården kan vara organiserad på många olika sätt - statligt, kommunalt, privat, kooperativt osv. Det är det dis- kussionen handlar om - inte det som Åsa Torstensson här tror. Sedan instämmer jag däremot i lovorden för det kommunala självstyret. Där brukar vi ju alltid ha samma åsikt. Det är dåligt i Sverige i dag, och det behöver utvecklas. Men jag är inte så övertygad om att vi behöver ha något slags överkommuner, för det är vad det handlar om, i form av regioner. Den kom- munala nivån är ändå den som är närmast människor- na, och i kommunalförbund kan kommunerna sam- verka om olika gemensamma frågor. Beträffande staten, för att vara lite fullständig här, delar jag också åsikten att statsmakten naturligtvis ska vara begränsad, bl.a. genom att man inte tar ut hur mycket skatt som helst av människorna. Däremot ska staten vara stark i den meningen att man står upp för saker som staten måste göra. Det gäller rättssam- hället och sådant. Någon principlöshet tycker jag inte att vi har här. Jag argumenterade just i mitt första anförande - men det kände ju inte Åsa Torstensson till när hon skrev sitt anförande - för de principer som vi utgår ifrån när vi tycker att det räcker med två politiska nivåer i Sverige utöver det vi har i form av EU och sådant - nämligen kommuner som kan samverka och staten, som ska ha begränsade men viktiga uppgifter. Så har jag bara en fråga bara som gäller folkligt stöd. Åsa Torstensson hade ett mycket demokratiskt sätt att närma sig frågan. Hon säger att människor är besvikna. Vilka människor? Är det så att det är ett utbrett folkligt stöd i Västra Götaland och att männi- skor i Västra Götaland, människor som hon träffar på gatan, går omkring och är besvikna över att det inte fortsätter ett regionförsök där?

Fru talman! Nu har vi hört ytterligare ett inlägg där Nils Fredrik och Moderaterna försöker blanda bort korten så att man inte framstår som den som räddar socialdemokratisk centraliseringspolitik. Men jag tror att det är lätt att genomskåda de förklaringar som Nils Fredrik försöker gömma sig bakom. Naturligtvis har det funnits mycket barnsjukdomar under de år då Västra Götaland och Skåne har haft direktvalda organ. Vi har suttit i samma PARK- utredning och konstaterat att det finns mycket kvar att göra just i fråga om det demokratiska arbetet. Men det som är betänksamt är ju att Moderaterna här väl- jer att återigen backa från ambitionen att stärka den demokratiska delaktigheten hos medborgaren genom direkt påverkan på vilka förtroendevalda man önskar ha på den regionala nivån till fördel för en landshöv- ding. Är det att stärka det demokratiska inflytandet och medborgarens delaktighet i utvecklingen av den- nes närområde? Vad gäller principlösheten får jag nog upprepa precis det som Ingvar Svensson också var inne på i sitt anförande. Principlösheten gällde när Moderater- na kom till Skånegränsen. I den frågan bör nog Mo- deraterna återigen förtydliga sig. Det gäller princip- lösheten i att detta homogena, historiska starka Skåne skulle fortsätta ha ett organ för självstyre medan ett starkt, homogent Jämtland inte skulle kunna ges möj- lighet att få ett självstyrelseorgan.

Fru talman! Landshövdingarna stärks inte om kommunerna i flera län får möjlighet att överta vissa uppgifter från länsstyrelsen. Det är obegripligt att man kan uppfatta utvecklingen på det sättet. Det innebär en viss, låt vara begränsad, utveckling av en tendens som vi har sett tidigare, att landshövdingar- nas roll börjar renodlas mer mot att de ska vara myn- dighetsutövande. Att skildra detta att de avstår en viss makt som att de stärker sin makt tycker jag inte är speciellt övertygande. Sedan har vi det här med Socialdemokraterna. Det är vi moderater som länge har drivit frågan om ett kommunalförbund - bl.a. genom utredningar som jag själv har varit med i - som det bästa sättet att stärka kommuners möjligheter att samverka. Om sedan regeringen till viss del ansluter sig så är de också välkomna, liksom alla andra. Den demokratiska delaktigheten hos medborgarna talar Åsa Torstensson om. Den skulle vara hotad genom att man inte skapar en politisk mellannivå eller överkommuner. Då måste jag fråga, och jag upprepar lite av det som jag sade i mitt förra inlägg: Är det så att Åsa Torstensson har uppfattat att det är en väldig demokratisk delaktighet i försöket i Västra Götaland? Är det ett väldigt folkligt stöd? Är det så att människor nu går omkring och talar om detta på gator och torg på olika håll och säger att de är be- svikna över att regeringen har lagt fram den här pro- positionen eller att KU har kommit fram till det här förslaget? Är det verkligen den uppfattningen Åsa har? Är det inte så med den delaktighet det talas om här att de som möjligen är lite arga snarare är diverse kommunalpolitiker medan folket är ganska oengage- rat?

Fru talman! Det är ju beklagansvärt att Modera- terna i den här kammaren inte kan tillstå att man plockar makt från sina egna förtroendevalda när det gäller deras möjlighet att utveckla sin regionala nivå och lägger tonvikten på en starkare statlig styrning med en landshövding som får en tydligare roll, med en länsstyrelse som är starkare styrd från staten och där kommunerna i en samverkan, med varje kom- muns egen vetorätt, ges en mycket svag faktiskt ge- nomförandemöjlighet. Även Moderaterna borde i det här underlaget kunna se att så sker. Återigen: Medborgarrollen i de här strukturerna i Västra Götaland, Skåne eller Kalmar är ingen folklig fråga. Det är helt rätt. Det har vi diskuterat i PARK under hela tiden tillsammans med företrädarna på den regionala nivån. Vad jag säger är att i t.ex. Västra Götaland har medborgarna mycket tydligare kunnat identifiera politiska företrädare på den regionala ni- vån än vad man tidigare gjorde. Det finns olika orsa- ker till detta. Tidigare moderata regionföreträdare i ledningen har varit tydligt identifierade i mätningar, så det är klart att medborgarna har kunnat identifiera den regionala nivån. Att det för Centerpartiets del är att föredra direkt- val framför indirekta val beror på att den enskilda invånaren i Västra Götaland faktiskt kan identifiera och avsätta de förtroendevalda man inte önskar ha och tillsätta dem man önskar ha.

Fru talman! När vi från liberalt håll tar ställning till hur man ska organisera ett samhälle är en av de fundamentala principerna det som vi brukar kalla den liberala närhetsprincipen, helt enkelt att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt - allrahelst, om det går, av dem själva. Går inte det ska det ske på en så nära nivå som möjligt. Ett antal beslut kan inte fattas av var och en av oss utan måste fattas i samver- kan. Då finns det kommuner för det. Kan man inte fatta besluten där så får man välja andra nivåer. Det är den principiella inställningen. Sedan är det fråga om hur många nivåer det ska finans i ett land. Det är en rent praktisk fråga som inte är principiell. Den kommer säkert att kunna besvaras olika i olika länder. Jag förmodar att man kanske kommer fram till att det inte behövs så många nivåer när man diskute- rar frågan i Monaco. När man diskuterar den i Lux- emburg kommer man kanske fram till någon nivå till. När man diskuterar den i Tyskland kommer man kanske fram till ytterligare någon nivå. Det är en rent praktisk fråga. Den bör rimligen diskuteras då och då i varje samhälle för att se om man har hamnat på en riktig avvägning som är praktiskt möjlig. Men när det väl är gjort, fru talman, är det vår in- ställning att det ska vara direktval till dessa nivåer. Det ska vara så tydligt som möjligt för medborgarna vem som har ansvaret. Ansvaret ska kunna utkrävas. Det kan förstås göras i större utsträckning ju tydligare det är. Det är den princip som också på senare tid har kommit till stånd i Europa när vi har bestämt oss för att ha direktval till EU-parlamentet sedan ett tjugotal år tillbaka. Det minns jag inte att Moderaterna har vänt sig emot, men så kanske är fallet. När det gäller antalet nivåer och direktval så har de allra flesta länder i Europa, åtminstone länder över en viss storlek, en regional nivå. Och utvecklingen under senare år går ju definitivt i den riktningen. Man behöver bara titta på två tidigare så centralistiska länder i Europa som Frankrike och Storbritannien för att se i vilken riktning utvecklingen går - bort från centralism i riktning mot mera regionalt inflytande. Ett av de få undantagen i Europa när det gäller en direktvald nivå mellan kommuner och stat är Finland. Man kan säga att Finland under sin tid som storher- tigdöme under Tsarryssland faktiskt fick den svenska kommunreformen på 1860-talet, trots att man lämnat det gamla riket i och med Rysslands övertagande ett femtiotal år tidigare. Men den stora skillnaden i det som tsar Alexander II släppte igenom var att han inte ville ha direktvalda landsting. Han var alltså på den punkten på samma linje som moderaterna har varit i den svenska debatten under senare år. När det gäller förhållandena i vårt land är det inte bara så att de allra flesta av oss har kommit fram till att det nog behövs tre offentliga nivåer i ett land av Sveriges storlek, utan det är också så att vi i vårt land har en väldig röra på mellannivå. På mellannivån är alla tre offentliga nivåer engagerade - de direktvalda landstingen som vi har haft i vårt land under 130-140 år, företrädare för statsmakten via direkt av regering- en utsedda landshövdingar och maktbefogenheter på länsstyrelserna men också förstås sammanslutningar från den tredje nivån, från kommunernas sida. Den röran leder inte till ett effektivare beslutsfattande och inte heller till tydlighet och genomskinlighet för medborgarna när det gäller vem som har ansvar för vad. Vad är då alternativet till denna liberala närhets- principen? På den punkten är väl Moderata samlings- partiet det parti som är tydligast. Moderaterna säger inte att Sverige är ett land som skulle klara sig med två nivåer. De tycks tycka att det finns ett antal vikti- ga beslut som rör en nivå som varje kommun inte kan fatta beslut om och inte heller statsmakten. Då väljer de en lösning med indirekt valda kommunalförbund och, förmodar jag, i vissa fall förstatligande av upp- gifter som finns på mellannivå. Det behövs ju inte någon särskilt genomträngande analys för att säga att det åtminstone när det gäller tydlighet och ansvarsut- krävande är det en sämre metod än direktvalda regio- nala nivåer. Moderaterna är väldigt tydliga, och det är ju i och för sig bra, även om de är tydliga i fråga om en dålig och felaktig princip. Det är något mer oklart med Socialdemokraterna. Men den grundläggande tradi- tionen inom svensk socialdemokrati att vara centra- listisk har varit dominerande i den debatt som vi har haft sedan åtminstone 60-talet om det som på den tiden kallades för länsdemokrati. Dock fick vi för några år sedan en klar förbättring på denna punkt i och med de förslag som den social- demokratiska regeringen, under det ansvariga statsrå- det Jörgen Andersson, lade fram till riksdagen om dessa regionförsök. Det har spekulerats om vad som låg bakom denna omsvängning. Det finns ju ett antal journalister och forskare som menar att det väl mest hade att göra med att man hade ett nära samarbete med Centerpartiet i ekonomisk-politiska frågor och att man på denna punkt gick Centerpartiet till mötes. Oavsett hur det var med denna bakgrund så vill jag ge all heder till Jörgen Andersson för de förslag som lades fram för riksdagen och som har kunnat prövas på ett par ställen i vårt land. Däremot kan det inte gå särskilt mycket heder till Lars-Erik Lövdén som har blivit den som, frivilligt eller ofrivilligt, på denna punkt leder återtåget till en mer traditionell centralis- tisk socialdemokratisk ståndpunkt. Fru talman! Moderaternas principlöshet när det gäller vilka rättigheter som ska finnas för medborgare i hela vårt land slog igenom på det sättet att man inte kunde stå emot de lokala påtryckningarna från sina politiker i Skåne, och det öppnade för att det i dag inte blir ett fullt så dystert beslut från de stora partier- nas sida som det skulle ha blivit om de hade fått som de egentligen hade velat. I och med att Skåne släpptes igenom kunde regeringen inte stå emot påtryckningar från sina politiker i Västra Götaland, och därmed kommer vi i dag inte att klubba igenom det som re- geringen föreslog och som jag förmodar att Lars-Erik Lövdén egentligen önskade, dvs. en reträtt på nästan samtliga punkter. Fru talman! Det är klart att en del av de frågor som vi diskuterar i dag av medborgare kan uppfattas som tekniska. De handlar om konstitutionella frågor, maktdelning osv. Men de är i grunden väldigt princi- piella, och det är fullt möjligt för varje medborgare att ha en uppfattning. Därför tycker jag att det är viktigt om vi i dagens debatt, inte minst från statsrådets sida eller från de moderata företrädarna, försöker klara ut vad de egentligen tycker och talar om för medborgar- na vad det är för fel med närhetsprincipen och vad det är för fel med direktval och vad det är för fördelar med indirekta val. Fru talman! I förhoppningen att dessa frågor kan få något svar under debatten avslutar jag mitt inlägg med att yrka avslag på propositionen genom att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Vad är det för fel på närhetsprincipen, frågar Bo Könberg. Sedan argumenterar han för att man ska inrätta en ny nivå över den närmast medbor- garna belägna kommunala nivån. Det var vad hela anförandet gick ut på. Vi menar att man visst kan överföra mycket mer makt till kommunerna och bör göra detta och göra dessa mer självständiga och själv- styrande. Men att det skulle vara någon speciell de- mokratisk eller annan vinst med att upprätta ytterliga- re en politisk nivå tycker jag är svårt att se. Varför ska man i så fall inte inrätta ytterligare nivåer, kanske med direktval? Skulle det bli ännu mer demokratiskt då? Nej, så stort är inte Sverige. Vi har av tradition starka kommuner, och de bör bli ännu starkare. Och de måste sedan samarbeta med varandra i vissa frå- gor. Det kan vara tillfälligt, och det kan vara för läng- re tid. Detta sker redan nu i stor utsträckning i kom- munalförbund, vilket är ett utmärkt sätt att organisera detta, och det finns också andra. Direktval tycker jag absolut hänger ihop med be- skattningsrätt. Har man beskattningsrätt tycker jag att det är rimligt med direktval. Det är i varje fall en linje som man kan driva. Det var inte riktigt bra när vi delvis hade en indirekt vald riksdag. Det var inte riktigt lyckat. Men vi vill inte ha för många nivåer med beskatt- ningsrätt. Göran Persson sade, vilket jag nyss citera- de, att han tyckte att det var bra med många beskatt- ningsnivåer, dvs. åtminstone tre, eftersom man då kan ta ut tillräckligt hög skatt. Tycker Bo Könberg också att det är ett bra argument för att vi ska ha många politiska nivåer i Sverige?

Fru talman! Nej, jag tycker inte att det är något bra argument, och därför har jag inte heller använt det, vilket Nils Fredrik Aurelius möjligen noterade under det anförande som jag höll. Om jag förstod svaret på mina frågor rätt förefal- ler det som om Nils Fredrik Aurelius är för närhets- principen men tycker att man ska ha direktval bara om det också innebär beskattningsrätt. Om jag tar den sista frågan först är väl en rimlig motfråga om Nils Fredrik Aurelius är för att Europa- parlamentet ska ha beskattningsrätt. Jag har inte upp- fattat det så i de Europadebatter som vi har haft med moderaterna. Däremot är det glädjande att Nils Fredrik Aurelius tar avstånd från att man på riksnivå i vårt land har indirekta val. Och vi noterade att moderaterna eller den svenska högern till slut kom fram till att vi inte skulle ha kvar första kammaren. Och tydligen har det nu slagit igenom också på det principiella planet. Jag tycker att det mera besynnerliga med Nils Fredrik Aurelius inlägg är frågan om man ska ha ytterligare nivåer. Jag gjorde ett försök i mitt inlägg att tala om att det är en praktisk fråga att bestämma sig för hur många nivåer man ska ha och att man kan komma till olika slutsatser. Jag nämnde exemplet med Monaco och Tyskland och att man kommer fram till olika slutsatser om hur många nivåer man ska ha. I vissa fall kan kloka människor ha olika uppfattning- ar på den punkten. Men sedan fortsatte min argu- mentation på temat att när man väl har bestämt nivå- erna så ska man ha så tydliga ansvarsmöjligheter och möjligheter till utkrävande av ansvar som det går att åstadkomma och att direktval därför är överlägsna indirekta val. Jag skulle därför vilja att Nils Fredrik Aurelius under detta replikskifte kommenterar frågan om det ligger någonting i vad jag och flera andra talare har hävdat i dagens debatt, nämligen att det är tydligare och klarare med direktval än indirekta val.

Fru talman! Direktval har absolut sina föredelar i många sammanhang. Nu tycker jag inte att vi ska tala så mycket om Europaparlamentet som är en speciell konstruktion, och jag vet att Folkpartiet har lite speci- ella synpunkter också på hur stor makt detta organ ska ha. Jag talade naturligtvis om inhemska förhål- landen. Jag tycker ändå att det inte går att komma förbi att med flera politiska nivåer och flera beskattningsnivå- er ökar risken för ett större och starkare skattetryck. Man kan åtminstone hävda det. Det är inte alldeles oomstritt. Men statsministern verkade i varje fall tycka så. Och han tyckte att det var bra. Min fråga till Bo Könberg här måste snarast handla om den regionala nivån. Bo Könberg utgår från att det finns ett slags ge- nuin, naturlig politisk och regional nivå, t.ex. för Kalmar län som omfattar ett antal kommuner i östra Småland och dessutom Öland. Jag har mycket svårt att se vad den naturliga regionala politiska nivån skulle vara för detta län. Kan det inte i stället vara på det sättet att en del kommuner, kanske i södra läns- delen, i många frågor har mycket mer gemensamt med kommuner i angränsande län och kanske kan samverka med dessa flexibelt, kanske tillfälligt i kommunalförbund, medan kommuner i norra delen av länet kanske samverkar mot Östergötland flexibelt, under en mer eller mindre lång tid, med ett större eller mindre antal kommuner ingående i samverkan? Jag får ofta intrycket att man på något sätt okri- tiskt har överfört det regionbegrepp som finns i Euro- pa där Bayern med, tror jag, 14 miljoner invånare är en region, till svenska förhållanden där det inte alls passar.

Fru talman! Nils Fredrik Aurelius säger i ett svar till mig att Folkpartiet verkar utgå från att det finns en naturlig självklar regional nivå. Nej, så är det inte. Jag försökte argumentera för att detta bör analyseras alldeles av sig självt innan ställning tas till hur man ska välja dem som ska ansvara på de olika nivåerna. Det man bör fundera på är förstås om Sverige ska ha mer än två nivåer eller inte. Räcker det i ett land med ungefär 280 kommuner och en statsmakt? Jag tror att de allra flesta kommer fram till att det finns ett stort antal beslut som rör den regionala nivån. Då måste man - det visar Moderaternas tankemödor - landa i att ett stort antal av de besluten ska lösas ge- nom en form av indirekt valda kommunalförbund och, som jag sagt, genom att ett antal frågor förmod- ligen flyttas upp från den regionala nivån till statsni- vån. Man måste ju hamna på den linjen om man inte tycker att det behövs mer än två nivåer. Men sedan när man bestämt sig för det är det väl rimligt att i varje del av landet bestämma sig för vad som är den naturligt regionala nivån. Det är inte så att det utifrån liberalismens grundprinciper faller ut att det ska vara 21 regioner i Sverige. Kanske ska det vara 22 eller kanske 12. Detta bör, har vi tyckt, vara en fråga som man lokalt och regionalt själv bestäm- mer. Nu har det bestämts - många i Skåne har velat ha det så - att de tre olika organ som förut fanns i Skåne på regional nivå numera är ett. Det beslutet tror jag var klokt. Liknande beslut har fattats i Västra Göta- land. Förmodligen kommer man på andra håll i landet att fatta andra beslut. Det är fullt möjligt att exempel- vis Gotland anser sig vara en fullt naturlig nivå, även om det "bara" bor 55 000 människor på den ön. Svå- rare än så är det inte.

Fru talman! Det var en intressant vinkling som Bo Könberg hade vad gäller Socialdemokraternas fotbyte i frågan. Jag har funderat på detta. Hur kan man alltså först driva en fråga så kraftigt som man gjorde när det gällde regionförsöken och sedan plötsligt byta fot? Bo Könberg menar att det kan ha att göra med samar- betet med Centern. Jag vet inte om det kan vara så. Vad som dock är väldigt klart och tydligt är att man har drivit en fråga kraftfullt och brett för att sedan, helt plötsligt, göra något helt annat när propositionen skrivs. Jag var en av dem - flera finns här i kammaren - som var med i PARK-utredningen, den parlamenta- riska regionkommittén. Vi hade mycket att diskutera i den kommittén. Där fanns många olika specialfrågor och mycket hinder, liksom mycket att komma över- ens om, diskutera och försöka förhandla sig igenom. Det fantastiska - tycker jag som varit med i andra utredningar - är att vi lyckades komma fram till en gemensam linje, driven inte minst av just Socialde- mokraterna. Det gjorde att vi trodde att vår PARK- utredning skulle ha ett stort inflytande på regeringens proposition. Vi kunde inte ana att något helt annat skulle komma ur detta. Som miljöpartist hade jag en del funderingar i PARK. Det handlade då just om tillblivelsen av de nya försöksregionerna. Det gällde framför allt tillbli- velseprocessen i fråga om Västra Götalandsregionen och länets storlek. Där var Miljöpartiet och Modera- terna väldigt aktiva för att försöka hindra den gräns- dragning som man gjorde, nämligen att Skaraborg togs med. Vi ansåg - även Moderaterna, tror jag - att det helt enkelt blev ett för stort län och en för stor region. Med en och en halv miljon medborgare och 49 kommuner blir det lite för stort för att från demo- kratisk synpunkt kännas riktigt fungerande; med tanke på att man ska kunna vara deltagande, ha koll på sina politiker osv. Det där fick vi inte alls hantera i kommittén; stor- leken på länet var inte aktuell. Dessutom var man, tycker jag, väldigt noga under hela kommittéarbetet. Vi fick väl inga andra signaler än att här var det inte fråga om att backa, utan här var det fråga om att ut- veckla den linje som man hade börjat driva. Det gjor- de att vi fann de olika kompromisslösningarna för, som vi tyckte, en väldigt vettig utvecklingslinje. Den innebar helt enkelt ökat regionalt självstyre. Vad som skedde när regeringen lade fram sin pro- position var att man helt enkelt ändrade den inrikt- ningen, som fler här har sagt. Jag vill poängtera att vad vi nu ser är någonting helt annat. Vi ser en liten förändring av de kommunalförbund som vi i dag har, men det är ingen utveckling. Dessutom stärker re- geringen, vilket majoriteten i utskottet också vill, länsstyrelsernas roll. Det tyckte vi definitivt inte i PARK-utredningen. Snarare ville vi avlöva länssty- relsen och se till att man där sysslar med det man ska syssla med: framför allt tillsyn men också övervak- ning av de nationella målens genomförande ute i landet. Problemet med själva propositionen blev att vi försökte hitta en gemensam linje, en oppositionslinje så att säga. När propositionen lades fram försökte faktiskt vi i Miljöpartiet kalla ihop alla partierna - utom Socialdemokraterna eftersom vi visste att deras ståndpunkt inte alls skulle kunna gå ihop med våra ståndpunkter. Det gällde alltså att finna en gemensam ståndpunkt. Moderaterna gjorde genast klart för oss att de inte ställde upp eftersom deras grundläggande idé är att mellannivån, regionnivån, inte är deras linje. Sedan skrev vi en gemensam artikel. Folkpartiet, Centern, Vänstern, vi i Miljöpartiet samt Kristdemo- kraterna var med på den. Efter det ställde Vänster- partiet - av rent taktiska skäl, som jag ser det, men det kan kanske Mats Einarsson förklara - inte upp på det avslag på regeringens proposition som vi ville ha. Jag tycker att det är ett märkligt sätt att bedriva poli- tik, men det har väl sina förklaringar. Både Mats Einarsson och Owe Hellberg kan kanske förklara det senare här. Vad vi har hamnat i är ett trots allt märkligt be- tänkande. Det finns alltså en minoritet för det förslag som PARK egentligen stod för. Det finns också ett moderat förslag där man säger att Skåne går an, dock ingen annan region. Denna inkonsekvens, som Nils Fredrik Aurelius på olika sätt har försökt förklara, är det väl ändå väldigt svårt att riktigt förstå. Nu har Nils Fredrik Aurelius framfört en del olika förklar- ingar till den, men jag menar ändå att de inte är håll- bara. Man kan inte driva en linje för vissa län och en annan linje för andra län, dvs. att det som är bra i Skåne är dåligt i andra län, trots att det finns anknyt- ningar till ett grannland här eller en historia där. Den inkonsekvensen får väl väljarna senare säga om de tycker är okej. Jag vill avrunda, fru talman, med att säga att Mil- jöpartiets linje sedan många år har varit att stärka det regionala självstyret. Det innebär att vi vill ha direkt- valda regionfullmäktige med beskattningsrätt. Varför hamnar vi nu i situationen att vi i våra re- servationer säger att man bör genomföra ett försök nästa mandatperiod och sedan permanenta det? Jo, det är därför att vi har lite olika syn på det här. En del partier vill att det permanentas på en gång. Miljöpar- tiet accepterar att det finns olika fart här och olika sätt att ta sig fram till regionala direktvalda fullmäktige och accepterar t.ex. också regionförbund på vägen, bara för att ge den tid som behövs för var och en av regionerna. Det är åtta län som står i kö, som har anmält sitt intresse. De får nu inte alls vara med. Det är rätt märkligt, men så är det ju sagt. Ett ännu märk- ligare problem är att både Västra Götaland och Skå- ne, som får lov att fortsätta, väl knappast kan se nå- gon fortsättning efter 2006. Det skulle vara intressant att höra Lars-Erik Löv- déns idé om vad som ska hända 2007 med dessa regi- oner, som då har regionalt självstyre enligt försöken och har utvecklat olika organ inom sig som då har fungerat i åtta år. De har i alla fall fungerat väldigt länge. Frågan är hur man gör då. Kan man backa från sådant, och vad kostar det i så fall? Vad är konse- kvenserna av att man nu säger både ja och nej samti- digt, för det är det jag menar att utskottet gör. Det är väldigt olyckligt, inte minst för dem som jobbar ute i de här regionerna; alla offentliganställda och övriga medborgare. Det finns en fråga som togs upp här som jag bara kort ska ta upp innan jag avslutar, och det är frågan om medborgardelaktigheten. Visst, det har gått för fort. Det är bl.a. därför som vi behöver de extra åren för försöket fram till 2006. Till slut, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall till reservationerna nr 1 och 3 och även till reservation nr 4. Det är en reservation från Miljöpartiet som handlar om att den utvärdering som regeringen har sagt ska ske ska ha ett parlamentariskt inflytande. Jag anser att det här är så många problem som inte bara går att mäta, utan det måste också göras politiska bedömningar.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslaget till riksdagsbeslut i KU:s betänkande 7 och avslag på samtliga reservationer. Diskussionen kring regionfrågan har minst sagt varit både lång och förvirrande, inte minst i KU:s utskottsarbete. Efter att ha hört den inledande debat- ten i dag känner jag mig föranledd att lite grann redo- visa vad förslaget innebär. Eftersom känslorna har satts i svall här under diskussionen, känner jag mig faktiskt nödd att göra detta. Vad innebär då det här förslaget som skulle vara både konservativt, centralistiskt och allt annat som har sagts här i debatten? Jo, förslaget innebär kort och gott att Skåne och Västra Götaland fortsätter verk- samheten helt oförändrad även under nästa mandatpe- riod - alltså ingen förändring mot tidigare. Giltig- hetstiden för försökslagstiftningen förlängs alltså till utgången av år 2006. Det här är alltså en förändring mot det förslag som fanns i propositionen och som majoriteten i KU har ställt sig bakom. För Kalmar och Gotland gäller övergångsreglerna enligt samverkanslagen. Det är samma beslutanderätt om medel för regional utveckling som i dag och handlar om fördelning mellan projektverksamheter, om företagsstöd och medfinansiering av EG:s struk- turfondsprogram. Däremot ska kulturpengarna över- föras till Statens kulturråd. Däri ligger den enda skill- naden mot tidigare verksamhet i de här två regioner- na. På Gotland väljs representanterna till samver- kansorganet direkt genom att det är kommunfullmäk- tige som utgör samverkansorgan. För Kalmars del övergår det tidigare Regionförbundet till att kallas Kommunalförbund. Dessa regler gäller övergångsvis, enligt samverkanslagen, under nästa mandatperiod, alltså t.o.m. 2006 års utgång. Övriga län som så önskar, och det har varit delade meningar om hur många de är - omkring 13 har jag fått besked om, men jag vet inte - kan alltså bilda samverkansorgan i form av kommunalförbund. Det blir ett indirekt val, som tidigare har sagts och kritise- rats här under debatten, men valet sker av förbunds- medlemmarna i fullmäktigeförsamlingarna. Kommunalförbundets uppgifter är i korthet att an- svara för utarbetande och uppföljning av utvecklings- program för länet, att besluta om prioritering av infra- strukturåtgärder vid upprättande av länsplaner för regional infrastruktur, att ansvara för utarbetande av nya tillväxtprogram för kommande period samt att bereda ansökningar gällande vissa bidrag från EG:s strukturfonder. Däremot är den s.k. kulturpåsen borta. Det här har man, som jag tidigare har sagt, kallat för konservatism, toppstyrning, centralism, överfö- rande från regionerna och kommunerna till staten osv. Jag kan bara konstatera att det inte är vilka upp- gifter som helst som kommunalförbunden får ta sig an, utan det handlar om stora utmanande uppgifter. Det handlar många gånger om att samverka för att få kommuner, inte minst i glesbygd, att överleva. Det här är oerhört viktigt, men demokratiaspekten är också viktig i sammanhanget. I propositionen och i betänkandet har vi också diskuterat länsstyrelsernas roll, och den stärks inte, som jag kan se det i alla fall. Däremot tydliggörs länsstyrelsens roll. Den tydliggörs bl.a. genom att länsstyrelsernas styrelser fr.o.m. år 2003 väljs av regeringen. Jag tror att det är viktigt med en utvärdering även i det här sammanhanget för att se över länsstyrelser- nas verksamhet och ansvarsfördelning i förhållande till annan statlig verksamhet. Under den kommande mandatperioden avser re- geringen också att göra en översyn av uppgiftsfördel- ningen mellan stat, landsting och kommuner. Det här har efterlysts lite grann, inte minst från Miljöpartiet som säger att det ska vara en demokratisk utredning som tittar närmare på detta. Syftet är att hitta former för beslutsfattande så att besluten fattas på rätt nivå. Det här är naturligtvis viktigt ur många synvinklar sett. Nära beslut ska fattas nära människorna, medan regionala beslut kräver en form för detta. Det är också värt att påpeka att en uppföljning och utvärdering av den pågående verksamheten kommer att ske. Nu får jag be Per Lager om ursäkt, för det är där ni vill ha en parlamentariskt tillsatt utredning. Det här ska, som jag ser det, ske på två nivåer. Dels har samverkansorganet självt i uppgift att göra en upp- följning, dels ska det genomföras en oberoende upp- följning och utvärdering i slutet på varje mandatperi- od. Vilka aspekter och vilket synsätt har man i botten när man inrättar regionala nivåer och regionalt själv- styre? Två viktiga kriterier är demokratiaspekten och effektivitetsaspekten. Demokratieffekten kan vara ganska svår att mäta efter en så kort försöksperiod. Därför kan det vara klokt att låta de hittillsvarande försökslänen fortsätta helt eller delvis som tidigare under ytterligare en mandatperiod. Vi har i KU kunnat läsa om att vissa forskare me- nar att man först efter 10-20 år klart och tydligt kan utläsa en demokratieffekt av den här försöksverksam- heten, men det är klart att man inte kan vänta så länge. Vi vet ju att det, som har antytts här tidigare, finns ett oerhört intresse ute i landet för att samverka i för regionen viktiga frågor. Nu får alla kommuner chansen att samverka i kommunalförbund inom respektive län liksom i landstingen, om de så önskar, för att utveckla regio- nerna. Detta måste ses som något mycket positivt för regionerna. Nu får man chansen att testa den s.k. Kalmarmodellen, som för övrigt har lovordats i en ganska färsk ESO-rapport, som vi naturligtvis har tagit del av. De intresserade kommunerna och även landstingen har nu fått verktygen, och det gäller nu för dem att göra något bra med dem. De kan nu inte bara inventera de hinder och problem som finns i sina län utan de kan också se möjligheterna. Då spelar det ingen roll om det är fråga om det är direkt eller direkt valt. Det viktiga är att involvera de många männi- skorna via partiverksamhet, via byalag osv. och få deras idéer för att i samverkan utveckla deras regio- ner. Fru talman! Jag yrkar avslutningsvis än en gång bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Kerstin Kristiansson Karlstedt redo- gjorde för den förbättring som ägt rum i förhållande till den mycket dåliga propositionen, nämligen att man i Skåne och i Västra Götaland kommer att få fortsätta försöksverksamheten under de kommande fyra åren på samma sätt som tidigare. Detta fanns inte med i propositionen. Jag skulle vara intresserad av att höra förklaringen till att socialdemokraterna i KU nu har landat på denna i förhållande till regeringens hållning kloka ståndpunkt. Kanske kan det också intressera flera andra. Min andra fråga är rent principiell: Anser Kerstin Kristiansson Karlstedt att indirekta val är bättre än direkta, eller är det tvärtom?

Fru talman! Jag sade i mitt anförande - men det kom kanske inte fram riktigt tydligt - att vi i KU har haft många och långa diskussioner för att komma fram till ett någorlunda enigt ställningstagande. Dock finns det också reservationer. Vad gäller Skåne och Västra Götaland ansåg vi att det inte förelåg så stora skillnader i förhållande till förslaget i propositionen. Skillnaden för Skånes vid- kommande var grovt sett "kulturpåsen". Vi fann att det i det läget var klokt att vara ödmjuka och böja oss för de övriga, eftersom skillnaderna var så marginel- la. Spörsmålet om indirekta eller direkta val är för mig ytterst en demokratifråga, och det är från den utgångspunkten som vi har diskuterat i utskottet. Handlar demokrati bara om en aktiv valhandling, eller kan jag påverka politiker bara om de är direkt- valda? För mig är demokrati något mycket mer. Det handlar för mig om en vardagskontakt mellan väljare och valda. Man kan därför se det här som ett inrikt- ningsbeslut mot mer av ett regionalt styre också ut- ifrån att det handlar om ett indirekt val. Jag ser inte någon stor motsättning på den punk- ten. Jag tycker att det är viktigt att vi som förtroende- valda har en normal vardagskontakt med våra väljare, med våra partier och med människor ute i samhället. Det har inget att göra med indirekt eller direkt val, om det nu var demokratiaspekten som Bo Könberg ville få belyst.

Fru talman! Jag förstod av svaret att man inte tyckte att det inte skulle vara så farligt att låta Skåne och Västra Götaland få fortsätta och att man därför sökte enighet med de andra partierna. Men i klartext handlar det väl helt enkelt om att om inte Skånemo- deraterna hade fått riksmoderaterna att överge sin principiella inställning, hade inte heller socialdemo- kraterna i riksdagens konstitutionsutskott ändrat sig, och då hade den dåliga propositionen gått igenom. Jag tror att jag därmed rätt har uppfattat det svar som jag fick. Däremot är jag lite mera osäker på hur jag ska uppfatta svaret på min andra fråga. Det är alldeles klart att det finns en massa aspekter på demokratin - det har vi ofta diskuterat - och att en av de viktigaste förstås är den som nyss nämndes, att vi som företrä- dare för väljarna har kontakt med dessa och hur den kontakten upprätthålls. Men min fråga avsåg inte riktigt det utan var mer generell: Hur ser Kerstin Kristiansson Karlstedt på frågan om indirekta val och direkta val? Det finns mängder av andra spörsmål i samhället, men det var detta som jag frågade om.

Fru talman! Ibland levererar man inte riktigt det svar som man vill ge. Det är klart att direkta val är att föredra, men nu diskuterar vi en speciell fråga. Regi- onalt självstyre och statlig länsförvaltning heter det betänkande som vi diskuterar, och det berör kanske inte direkt den här frågan. Om man väger in den i vårt betänkande kommer man fram till det svar som jag levererade, nämligen att det viktiga i det här sam- manhanget är att man har kontakt med sina väljare, med de många människorna ute i regionen, så att deras stämma blir hörd. Det är det viktiga i det här sammanhanget, och då har kanske frågan om direkt eller indirekt val en underordnad betydelse.

Fru talman! Jag har förstått att det är önskvärt att vi klarar voteringen i KU-ärendena i dag om det går. Därför ska jag nöja mig med att ställa en enda fråga till Kerstin Kristiansson Karlstedt, nämligen utifrån det som hon sade om att det hade varit en krånglig och besvärlig behandling av den här propositionen i KU, vilket är en riktig beskrivning. Anser Kerstin Kristiansson Karlstedt att detta på något sätt kan hänga samman med propositionens kvalitet - med de förhandsbesked som har kommit eller inte kommit om propositionen och de eventuella motsägelser och oklarheter som kan finnas i denna? Eller är det bara KU:s fel att det har dragit ut på tiden?

Fru talman! Den fråga som Nils Fredrik Aurelius ställde till mig var något knepig, men statsrådet Löv- dén finns ju här, så frågor om propositionen kan stäl- las direkt till honom. Det finns väl olika synpunkter på varför det har blivit som det har blivit just i KU. Jag har uppfattat det så att det har varit spretande åsikter i sakfrågan.

Fru talman! Jag ger Kerstin Kristiansson Karlstedt rätt på en punkt som jag också tog upp i mitt huvud- anförande, nämligen att det i dagsläget föreligger väldigt små substansskillnader. Men visst måste väl Kerstin Kristiansson Karlstedt instämma i att det är fråga om inriktningsbeslut och att det är skillnad mellan att framställa en kvist som en kvist och att framställa en kvist som en gren. Är det inte så att den framtida inriktningen avgörs här? Jag börjar kanske bli gammal och lomhörd, men jag tyckte faktiskt att Kerstin Kristiansson Karlstedt sade att betänkandet heter Regional självstyrelse och statlig länsförvaltning. För säkerhets skull vill jag för protokollet säga att det heter Regional samverkan och statlig länsförvaltning. Det handlar inte om självsty- relse i egentlig mening.

Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag citerade fel i betänkandet. Ingvar Svensson! Vi har också i utskottet haft en liten diskussion om inriktningsbeslut. Visst är det fråga om en inriktning mot större regionalt självbe- stämmande. Nu citerar jag inte utan använder mina egna ord. Inriktningen är den. Oavsett om man väljer att kalla det samverkansorgan i form av kommunalför- bund eller något annat, så är ju inriktningen den att man ska samverka ute i kommunerna för att nå en bredare effektivitet och för att beslut ska fattas på rätt nivå så att de fattas närmare de många människorna som besluten drabbar.

Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten alltför mycket på den här punkten. Det här med indirekta val har vi ju kanske klarat av tidigare. Där avviker soci- aldemokraterna från folksuveränitetsprincipen. Men Kerstin Kristiansson Karlstedt nämnde en annan princip, nämligen effektivitetsprincipen, som skulle användas i det här sammanhanget. Menar Kerstin Kristiansson Karlstedt verkligen att det är bra ur effektivitetssynvinkel att en enskild kommun kan obstruera och sabotera regional samverkan?

Fru talman! Självfallet menar jag inte det, och det förstår väl Ingvar Svensson också. Vad jag menar i det här sammanhanget är att små kommuner kan samverka i för regionen bra saker så att man lyfter regionen. Det här ser man inte minst i glesbygds- kommuner. Jag, som kommer från Västernorrlands län - det sades tidigare att man var så ledsen över det här beslutet, vilket man inte alls är - vet att det här med samverkan kommuner emellan många gånger är en överlevnadsfråga. Här ser många av Norrlands- kommunerna - jag skulle tippa att det är så i södra delen av landet också, t.ex. i Småland, Värmland, Dalarna m.fl. - möjligheter att kunna samverka för att över huvud taget kunna överleva.

Fru talman! Jag tror trots allt att det krävs ytterli- gare förtydligande med anledning av Ingvar Svens- sons fråga. Jag skulle vilja vända frågan så här till Kerstin Kristiansson Karlstedt: På vilka grunder har socialdemokraterna nu kunnat ta det ställningstagan- de i utskottet som vi nu snart också ska ta beslut om i kammaren, nämligen att de direktvalda organen med direktvalda socialdemokratiska företrädare i Västra Götaland och Skåne tydligen hanterat sin rätt att över sig själv bestämma på ett sådant felaktigt sätt att resten av Sveriges förtroendevalda - socialdemokra- ter, moderater och andra partiers företrädare - måste ha en landshövding som överrock? Vad är det för underlag som har gjort att socialdemokraterna nu har tagit detta beslut att direktvalda förtroendevalda som i Västra Götaland och Skåne har skött sig så att resten av landet inte kan över sig själv bestämma?

Fru talman! Jag vet inte om jag uppfattade frågan rätt, men Åsa Torstensson menade väl kanske: Varför får inte övriga landet bedriva en försöksverksamhet liknande den i Västra Götaland och Skåne? Utifrån att ha deltagit i diskussionerna kring de här frågorna, inte bara här i Sveriges riksdag utan också lite grann i hemlänet och annorstädes känner jag så här: Vi måste skynda långsamt i den här frå- gan. Att släppa försöksverksamheten ända ut efter fyra års försök kanske är att ta i. Är det då inte klokt att följa försöksverksamheten under nästkommande mandatperiod, utvärdera den, samtidigt göra en över- syn av ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun och därefter se vad man kan komma fram till för någonting. Vi vet ju, Åsa Torstensson, att det finns forsk- ningsrapporter som säger att den effekt som Åsa Torstensson är så livlig att uppamma, nämligen de- mokratieffekten - och jag också för den delen - kan man inte utröna och utläsa efter så här kort tid, och den tycker jag är så pass viktig att vi åtminstone bor- de kunna se en inriktning på den innan vi så att säga släppte loss allt.

Fru talman! Det var ju intressant, det sista som Kerstin Kristiansson Karlstedt säger. Det är ju också en del av den ambition som faktiskt fanns i PARK- utredningen, dvs. att tillåta nya försök med också nya direktvalda organ. Men det är just detta som social- demokraterna tillsammans med moderaterna förhind- rar: möjligheterna för nya regioner att utvecklas ut- ifrån ett självbestämmande. För visst är det så, fru talman, om jag får vända mig till Kerstin Kristiansson Karlstedt utifrån kärn- frågan: Visst handlar det om folkstyre eller landshöv- dingestyre och folkstyre eller landshövdingemakt? Jag kommer fortsatt, som centerpartist, att välja folk- styre, och i min enfald trodde jag att också socialde- mokraterna, med sin bakgrund, hade kampen mot överheten med sig. Men med det underlag vi har med oss är företrädaren för Socialdemokraterna och mode- raterna eniga om att stärka landshövdingemakten.

Fru talman! Självfallet är det så att vi värnar folk- styret. Trodde Åsa Torstensson någonting annat? Det är väl att spetsa till frågan något i överkant, tycker jag! Sedan förklarade jag i förra replikskiftet att i av- vaktan på översyn, utvärdering och sådant så kanske det är klokt att skynda långsamt. Det kanske är klokt att avvakta och utvärdera de försök som är på gång för att sedan kanske gå åt det ena eller andra hållet. Men man kan inte vänta så länge, eftersom det finns en entusiasm ute i länen och i regionerna för att börja någon form av försök och samverkan. Därför är detta med kommunalförbund, tycker jag, en väldigt bra lösning underhand.

Fru talman! Jag vill börja med att instämma med Ingvar Svenssons välkomnande av statsrådet Lövdén i debatten. Vi gillar statsråd! Vi vill gärna ha fler statsråd, i alla fall närvarande här i kammaren. Fru talman! Moderata samlingspartiet har i den här frågan uppvisat en beundransvärd kreativitet när det gäller att framställa den egna partilinjen som spikrak. För oss andra kommer det väl alltid att vara en gåta varför försöksverksamheten med utökat regi- onalt ansvar är usel vänsterpolitik i Västra Götaland medan den är lysande moderatpolitik i Skåne. Det är svårt - det är flera som har varit inne på det redan - att helt vifta bort misstanken att interna partihänsyn här har varit viktigare än politiska ståndpunkter. Men det är ju strängt taget inte vårt problem. Frågan om den politiska organisationen på regio- nal nivå, om den statliga regionala förvaltningen och om formerna för samverkan mellan dessa båda funk- tioner har en lång historia från den tidiga medeltidens landskap och deras ting - ibland våldsamt idealisera- de som något slags nordisk urdemokrati - via 1634 års länsindelning, 1635 års landshövdingeinstruktion, inrättandet av de moderna landstingen 1862 och 70- talets författningsdiskussion fram till dagens diskus- sion om regional samverkan. Genom denna historia går en röd tråd av kamp för fördjupad demokrati och en konflikt, ibland öppen och ibland latent, mellan en strävan efter regional självstyrelse och behovet av statligt ansvar på regional nivå. Den minst riskabla förutsägelse man kan göra är nog att det här betänkandet inte kommer att lösa alla de problem som finns eller att avsluta debatten. Vare sig regeringen i sin proposition eller utskottet har några sådana förhoppningar. Det kammaren har att ta ställning till är några viktiga steg på vägen mot en mer stabil och bättre förankrad lösning för den regio- nala organisationen i vårt land. Innan jag går in på utskottets förslag i betänkandet vill jag mycket kortfattat skissera den grunduppfatt- ning om den regionala demokratin som har väglett oss i Vänsterpartiet i vårt arbete med de här frågorna, både i PARK-utredningen och här i riksdagen. Vi menar att det regionala självstyret ska utövas av direktvalda församlingar, regionfullmäktige. Dessa ansvarar dels för dagens landstingsuppgifter, dels merparten av de uppgifter som i dag ligger på statliga länsmyndigheter, framför allt länsstyrelserna. Region- fullmäktige ska ha ansvaret för den regionala när- ingspolitiken, för samverkan med universitet och högskolor när det gäller forskning och utveckling i regionen, för de övergripande miljöfrågorna, för vår- den och omsorgen, för den utbildning som inte bäst sköts av kommunerna, för en regional kulturpolitik och för kommunikationer liksom för övergripande planering av regional utveckling. De statliga myndig- hetsuppgifter som kvarstår, framför allt statens ansvar för tillsyn och kontroll på olika områden, bör sam- manföras till ett statligt länskontor. Landshövdinge- ämbetet bör avskaffas. Malisen påstår förresten att Vänsterpartiet numera har bytt åsikt och anser att landshövdingarna ska avskaffas i alla län utom i Jämtland. Jag kan demente- ra detta. Visserligen är jämtlänningarna att gratulera till sin nya landshövding, men vi vidhåller vår princi- piella hållning trots denna kloka utnämning. Regeringen föreslog i sin proposition att den nu- varande försöksverksamheten med s.k. regionala självstyrelseorgan i Skåne, Västra Götaland, Kalmar län och Gotland skulle avbrytas och ersättas med en ny modell byggd på samverkan i kommunförbund. Vi menar att det skulle vara mycket olyckligt att i förtid avbryta eller ändra villkoren för försöken med två direktvalda regionala självstyrelseorgan. Vi motionerade därför om detta. Det är självklart med stor glädje som vi kan konstatera att utskottets majoritet nu föreslår bifall till vår motion på båda dessa punkter. Vi noterar också ett bifall till vårt yrkande om förtydligande av lagtexten om samver- kansorganens befogenheter. Tre bifallsyrkanden i samma betänkande skulle inte jag vilja beskriva som att vi "under tystnad an- slutit oss till s och m", som Ingvar Svensson påstod. Vänsterpartiet kan alltså konstatera att vi i de vik- tigaste frågorna nått framgång men också att mycket återstår att göra innan vi har fått riktig ordning på den regionala demokratiska organisationen. Vi är emel- lertid rätt övertygade om att erfarenheterna kommer att tala för en utveckling i den riktning som jag skis- serade förut med en tydlig ansvarsfördelning med mellan staten och de regionala, folkvalda organen. Det är en modell som både råder bot på dagens frag- mentisering och ansvaret och onödiggör dubbla strukturer där kommunförbund byggs upp parallellt med landstingen. Den nya modell för regional samverkan som re- geringen föreslår tror vi inte är den långsiktigt bästa lösningen. Men vi har ändå inte velat yrka avslag på propositionen. Bland vissa regionala företrädare från olika partier har det funnits farhågor om att den nya modellen är ett försök från den stygga centralmakten att sätta stopp för en fortsatt regional demokratise- ring. Vi ser det inte så. Vi har lyssnat på dem som ser denna modell som en möjlighet att fortsätta att utveckla och fördjupa det regionala ansvaret när den direktvalda modellen av ett eller annat skäl ännu inte är möjlig. Därför kan vi inte stödja det avslagsyrkande som föreligger från Kristdemokraterna, Centern, Folkpartiet och Miljö- partiet. Detta ställningstagande är inte taktiskt i någon mening, och det överensstämmer också med vår mo- tion till propositionen. På ett par punkter har vi från Vänsterpartiet avvi- kande uppfattningar. Det gäller dels tillsättande av länsstyrelsens styrelse, dels frågan om jämställdhets- experter. Vi har valt att inte reservera oss på dessa punkter. Men jag vill ändå understryka att vi står fast vid våra uppfattningar. Vad gäller länsstyrelsens styrelse föreslås nu att denna i fortsättningen ska utses av regeringen och inte av landstingsfullmäktige för att tydliggöra Läns- styrelsens roll som företrädare för staten. Vi menar att detta är rimligt i de län som är försökslän. Däremot borde den hittillsvarande ordningen gälla i de län som inte är försökslän. Vi avstår dock från att reservera oss mot bakgrund av den fortsatta översyn som re- geringen aviserar. I den översynen kommer frågan med nödvändighet upp. När det gäller den andra punkten, jämställdhets- experterna, är vi helt ense med regeringen när den skriver: "Länsstyrelsens direkta ansvar för att omsätta jämställdhetspolitiken i länet - - - motiverar en sär- skild reglering i länsstyrelseinstruktionen." Vi menar att det dessutom motiverar att kravet på jämställd- hetsexperter finns kvar. Länsstyrelserna måste naturligtvis även i fortsätt- ningen ha ett antal olika experter till sitt förfogande. Men när nu detaljregleringen av dessa föreslås för- svinna kan det förefalla rimligt att inte heller jäm- ställdhetsexperterna lagregleras. Vi utgår från att regeringens instruktion utformas så att det i praktiken blir omöjligt för länsstyrelserna att inte ha jämställd- hetsexperter. Vår erfarenhet är att dessa spelar en viktig och mycket positiv roll. Fru talman! Efter en något komplicerad utskotts- behandling, där vi stundtals ägnade mer tid och tan- kemöda åt propositionsordningar än åt regionfrågan i sig, är vi nu redo att om ett tag gå till beslut. Ut- skottsbetänkandet visar att de som säger att utskotten och riksdagen bara är transportkompanier för effektu- ering av regeringens beställningar har fel. Riksdagen och utskotten spelar en aktiv och självständig roll i vår demokrati. Det är något som alla regeringar trots allt bör vara rätt tacksamma för. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkan- det. Ajournering Kammaren beslutade kl. 13.56 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle börja. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

Detta fick bli det sista inlägget i denna frågestund, därför att vi har nu förbrukat tiden. Hade alla strikt hållit sig till enminutsgränsen hade vi hunnit med ett par frågor till. Jag vill be att få tacka kammarens ledamöter och regeringens företrädare för deras medverkan. Frågestunden är avslutad.

Fru talman! Det är bra att Mats Einarsson nu har klargjort partiets principiella inställning när det gäller den regionala självstyrelsen. Men jag är något förvå- nad över att man inte på något sätt markerat denna inriktning i utskottets betänkande. Det kunde ju, med den förklaring som Mats Einarsson tidigare gav, ha varit befogat med åtminstone ett särskilt yttrande för att förklara detta. Sedan säger Mats Einarsson att det här med Skåne och Västra Götaland är bra. Det är roligt att Mats Einarsson tycker att det är bra, men faktum är att vi andra fyra partier som var för PARK-kommittén fick jobba för att hitta den här lösningen, medan Vänster- partiet inte lyfte ett finger för att få den lösningen till stånd.

Fru talman! Våra minnesbilder av diskussionen och överläggningarna i utskottet skiljer sig tydligen en del från varandra. Såsom jag kommer ihåg det var jag personligen mycket involverad i våra intrikata diskussioner om hur propositionsordningarna skulle se ut för att möjliggöra det beslut som så småningom ska fattas och som innebär att vi kan fortsätta med försöksverksamheten i Skåne och Västra Götaland. Jag vill bestämt tillbakavisa att vi på något sätt har varit passiva i den här frågan.

Fru talman! I första skedet när det gällde besluts- ordningen var Vänsterpartiet aktivt, men sedan upp- hörde denna aktivitet. Vänsterpartiet deklarerade också klart och tydligt att Skåne inte skulle få någon särlösning. Men tack vare att vi lyckades hitta en beslutsordning som innebar att Skåne skulle få en särlösning föll också Västra Götaland ut. Hade vi följt Vänsterpartiets linje hade det inte blivit något.

Fru talman! Hade majoriteten följt Vänsterpartiets linje hade det blivit ett oerhört bra betänkande. När det gäller en särlösning för Skåne var vi mot- ståndare till en propositionsordning som skulle leda till att enbart Skåne skulle få fortsätta, av någon märklig anledning, med hänsyn till Moderaterna. Det är vi motståndare till. Vi hade olika förslag till hur detta skulle uppnås. Nu blev det som det blev. Ur estetisk synpunkt är denna propositionsordning inte idealisk, men resulta- tet torde bli sådant att det avspeglar de faktiska majo- riteterna i den här kammaren. Det är ändå det viktiga.

Fru talman! Den generella välfärden bygger på värderingar om solidaritet, omtanke, rättvisa och jämlikhet. Utformningen av välfärdspolitiken har skett utifrån övertygelsen att människor har vissa grundläggande sociala rättigheter och att det är ett offentligt ansvar att garantera dessa rättigheter. Vår välfärdsmodell, den generella välfärdspolitiken, för- enar jämlikhet och förmåga till förnyelse och tillväxt. Det finns därför också ett mycket brett stöd för väl- färdspolitiken i Sverige. En väsentlig del av uppbyggandet av välfärdspo- litiken har varit möjligheterna att anpassa verksam- heten till lokala och regionala förhållanden. Därför har också den kommunala självstyrelsen en viktig roll i fråga om välfärdsstatens uppgifter. Ett lokalt folk- styre medför variationer i prioriteringar och i verk- samhetens inriktning, innehåll och arbetssätt. Det ger en dynamik genom att olika lösningar kan prövas i olika delar av landet och i olika kommuner. En given utgångspunkt även mot bakgrund av en långtgående kommunal självstyrelse är samtidigt att staten, hur än formerna för att det lokala och regio- nala inflytandet utvecklas, måste se till att de mål som anges i den nationella politiken får ett genomslag i landets alla delar. Staten har ett ansvar för att alla medborgare i landet, oavsett var man bor, garanteras en någorlunda likvärdig standard i fråga om grund- läggande välfärdstjänster som vård, skola och om- sorg. Det pågår, och har gjort det under relativt lång tid, en utveckling inom flera verksamhetsområden som innebär att staten på den nationella nivån bibehåller ett övergripande ansvar för politikens inriktning. Men samtidigt ger kommuner och landsting allt större möjligheter att forma genomförandet på lokal och regional nivå. Denna utveckling syns inom närings- politiken, arbetsmarknadspolitiken och på det miljö- politiska området. Det gäller naturligtvis också det regionala utvecklingsarbetet. Inte minst arbetet med tillväxtavtalen är ett uttryck för det. Enligt regering- ens mening bör denna utveckling mot en ökad sam- verkan mellan staten och den kommunala självstyrel- sen få ytterligare konkreta uttryck. Det är naturligtvis så att den nationella ekonomis- ka utvecklingen och därmed välfärden är beroende av hur de regionala ekonomierna fungerar och utvecklas. Omvänt gäller också att de statliga insatserna är av stor betydelse för regionernas ekonomiska utveckling. Det nationella ansvaret för en hållbar utveckling måste kunna kombineras med ett ökat regionalt an- svar för det egna länets utveckling. Samspelet mellan nationell nivå och regional nivå kan vara avgörande för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt för hela landet. Min slutsats av det här resonemanget är att regi- onalt utvecklingsarbete varken är ett renodlat kom- munalt ansvar eller ett renodlat statligt ansvar. Stat, kommun och region måste samverka. Det krävs na- turligtvis också en samverkan med andra aktörer än folkstyrelsenivåerna runtom i landet, dvs. företag och andra intressenter som vill vara med och påverka ett läns utveckling. Detta synsätt har också varit utgångspunkten för den försöksverksamhet som har bedrivits i Skåne, Västra Götaland, Kalmar och Gotland med ökat kommunalt och regionalt ansvar för det regionala utvecklingsarbetet. Det regeringen nu föreslår, och som till stora delar har tillstyrkts av konstitutionsutskottet, är de facto en decentralisering av makt och inflytande ut till regio- nala företrädare i hela landet. Vi gör om en av för- söksmodellerna till en permanent lagstiftning som blir öppen för samtliga län. Samtidigt förlängs försöken med direktval i Skåne och Västra Götaland med yt- terligare en mandatperiod i avvaktan på fortsatt ut- värdering. Det är ett förslag som präglar propositionen ock- så, även om vi har olika tekniska lösningar. Vi säger tydligt i propositionen att Skåne och Västra Götaland ska få fortsätta under en mandatperiod till i avvaktan på en fortsatt utvärdering. I den frågan - i huvudfrå- gan - finns det ingen skillnad mellan utskottets för- slag och propositionen. Jag menar att detta innebär att vi väljer att ta ett större kliv mot ökat regionalt inflytande än vad PARK föreslog, eftersom den kommittén enbart ville gå vidare med en utökad försöksverksamhet. Regeringen ger med detta förslag regionala politi- ker möjligheter att ta över en stor del av ansvaret för länets utveckling. Kommunerna i ett län får gemen- samt ta över utvecklingsfrågor från länsstyrelserna, bl.a. gällande program för länets långsiktiga utveck- ling och planering av infrastrukturinvesteringar, samt fatta beslut om projektmedel för regionens utveckling - totalt ca 200 miljoner kronor per år. Samverkansor- ganen får också ansvaret för de nya tillväxtprogram- men för kommande programperiod. Flera talare har kommenterat den nuvarande för- söksverksamheten och sagt att det finns brister. Man har ganska kort tid på sig för att göra en slutlig utvär- dering. Jag delar uppfattningen att det finns brister i den nuvarande försöksverksamheten. Det har inte funge- rat helt tillfredsställande i alla delar. Det är naturligt, menar jag också, att så är fallet, eftersom det handlar om en process där kommuner och landsting i ett län tillsammans ska bygga upp ett helt nytt arbetssätt. Det arbetet tar tid och måste få göra det. Det viktiga för mig är att processen nu har kom- mit i gång ordentligt och att den har väckt ett politiskt engagemang runtom i landet. Det är nödvändigt med ett ökat engagemang för tillväxtfrågorna på alla nivå- er i samhället, och det är glädjande att väldig många lokala och regionala politiker vill vara med och ta ett större ansvar för tillväxt- och utvecklingsfrågor. Huvudsyftet när försöken startade var att pröva nya former för en bättre demokratisk förankring av ansvaret för den regionala utvecklingen. I Region Kalmar har man kommit långt med just den lokala demokratiska förankringen, till skillnad från vad några talare har gett uttryck för i dag. Jag menar att man har gjort det, eftersom samtliga kom- muner mer direkt är med i arbetet för regionens ut- veckling. Tidigare var en ganska begränsad grupp människor inblandad, men nu är mängder av organi- sationer, arbetsmarknadens parter och kommunalpo- litiker engagerade i de nätverk som tillsammans pla- nerar och ansvarar för Kalmarregionens framtid. Det har också fött andra processer, som jag tycker är utomordentligt glädjande utifrån mitt ansvar för kommunalekonomiska frågor. Det har fött processer där kommunerna börjar resonera om att samverka kring uppgifter där man redan i dag har kompetens. Det är uppgifter som man redan i dag är ansvarig för. Det är allt från gymnasieskola till räddningstjänst och andra uppgifter som man kan lösa gemensamt på ett ekonomiskt effektivare sätt. Sådana processer har fötts i Kalmar. Jag är övertygad om att de samverkansorgan som nu kommer att inrättas runtom i landet också kommer att medverka till att man får till stånd samarbete och samverkan kring frågor som man redan i dag har ansvar för. Det tror jag är en överlevnadsfråga för många kommuner i Sverige, framför allt i glesbygd. Regeringen vill alltså ta vara på och se en vidare- utveckling av den verksamhet som har bedrivits med stor framgång i Kalmar. Därför föreslår vi att för- söksmodellen som Kalmar län har provat ska perma- nentas och öppnas för alla län i hela landet. Samtidigt får, som jag nämnde, Västra Götaland och Skåne möjligheter att fortsätta med sin modell med direktval under ytterligare en mandatperiod i avvaktan på en fortsatt utvärdering. Det kommer att ge oss mer tid för att se hur dessa modeller med direktval fungerar i ett lite längre per- spektiv. Innan vi tar slutlig ställning till om vi ska öppna för modellen med direktval för övriga landet menar vi att vi också bör göra en översyn av uppgifts- fördelningen mellan de olika folkstyrelsenivåerna stat, landsting och kommun. Jag tror att det är nödvändigt att vi gör det. Sveri- ge har förändrats under den senaste 20-årsperioden. Vi måste ställa oss frågan hur den nuvarande sam- hällsorganisationens förutsättningar är att klara av välfärdsåtagandena, i perspektiv bl.a. av de stora befolkningsomflyttningar som sker i Sverige. Det är stora befolkningsförändringar. Också EU-perspektivet måste in i en sådan över- gripande översyn av den politiska strukturen i Sveri- ge. I avvaktan på det menar regeringen att det inte finns skäl att nu starta ytterligare försök eller öppna för lösningar med direktval i hela landet, utan vill låta Skåne och Västra Götaland fortsätta under en period till. Jag hoppas nu att många län ger sig i kast med utmaningen att själva ta ett ökat ansvar för länets långsiktiga utveckling. Med propositionen och ut- skottets betänkande öppnar vi för att hela landet - för att de folkvalda runtom i Sverige - ska kunna vara med i ett mer formaliserat och mer direkt arbete med de regionala utvecklingsfrågorna. Det tycker jag är ett stort framsteg. Fru talman! Jag vill också säga några ord om läns- styrelsens roll. Staten behöver en stark och kompetent statlig länsförvaltning för att hantera de statliga upp- gifter som inte kan eller bör skötas på central nivå. Det finns naturligtvis behov av en fortsatt reforme- ring av den statliga förvaltningen i länen. En tydligare renodling av de centrala myndigheternas uppgifter till normering, uppföljning och stabsuppgifter åt reger- ingen bör ske. Länsstyrelsernas roll avseende tillsyn, uppföljning och utvärdering behöver också stärkas. Det är viktiga uppgifter för att åstadkomma likvärdiga villkor för medborgare och företag i hela landet och för att upp- nå en effektivitet när det gäller måluppfyllelsen. Regeringen kommer också, som vi ger uttryck för i propositionen, att väldigt noga pröva om nya fristå- ende regionala myndigheter måste bildas för att man ska kunna skapa en effektiv myndighetsstruktur. Utgångspunkten bör i stället vara att i största möjliga utsträckning inordna regional myndighetsverksamhet i länsstyrelserna. Landshövdingarna och länsstyrelserna bör också få ett bredare ansvar för att samordna statliga myn- digheters agerande i länen. Man ska vara statens part i dialog med de regionala samverkansorganen. Fru talman! Med detta vill jag än en gång markera att det inte råder någon tveksamhet från regeringens sida när det gäller vår vilja att ge större möjligheter för lokala och regionala politiker att vara med och ta det regionala utvecklingsansvaret. Samtidigt måste påverkan och formandet av den regionala utveckling- en ske i samverkan mellan stat och regionala och lokala företrädare.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga som kan förefalla retorisk, men som kanske ändå i detta fall kan och bör ställas. Är statsrådet Lövdén nöjd med den utformning propositionen har fått? Har pro- positionen den konsistens och tydlighet som riksda- gen har rätt att begära av en proposition? Vi vet alla att själva tillkomstprocessen var lite förvirrad. Först nåddes vi av ett halvofficiellt besked om att det skulle komma en proposition som utgick från PARK-utredningen. Så är det ofta. Under del- ningen nåddes vi av ett helt annat besked. Sedan kom en helt ny tredje produkt - den proposition allihop verkligen fick i pappersform. Det är uppenbart att det har skett förändringar i sista stund, som kanske har lett till ett antal otydligheter. Man talade om en strävan efter en viss enhetlighet och permanens som inte märks så mycket, tycker jag, i det färdiga resultatet. Konkret skulle jag vilja fråga om utvecklingsupp- draget. Är det tillfredsställande att ett regionalt ut- vecklingsorgan, länsstyrelsen och landstinget har samma utvecklingsuppdrag inom ett visst område i ett visst län?

Fru talman! Den proposition som regeringen har lagt fram på riksdagens bord är ju en proposition som regeringen står för. Något annat vore väl konstigt. Det är alltid så att under beredningsprocessen i regering- en, innan en proposition är färdig, förekommer det olika synpunkter och så. Jag tycker att propositionen är en sammanhållen och bra proposition som marke- rar regeringens starka vilja till decentralisering och större inflytande för regionala och lokala företrädare när det gäller utvecklings- och tillväxtfrågor. Det är egentligen ett ganska långtgående steg vi tar. Vi ger ju samverkansorganen i uppgift att utar- beta program för länets utveckling, att samordna utvecklingsinsatserna i länet. Vi säger också att ett sådant program ska beaktas av alla statliga myndig- heter på den regionala nivån. Det blir de regionala samverkansorganen som blir den viktigaste faktorn när det gäller att forma ett läns utveckling och ta fram riktlinjer för länets utveckling. Vi ställer också resurser till förfogande, 200 miljoner kronor i form av projektmedel för att kunna initiera och förverkliga en del av de projekt som man drar upp när det gäller den regionala ut- vecklingsplaneringen. Det här är ett långtgående steg mot ett större ansvar för lokala och regionala företrä- dare för det regionala utvecklingsarbetet.

Fru talman! Visst var det väl ändå så att det sked- de väldigt stora förändringar i propositionen i sista stund? Det kan väl inte vara önskvärt eller vanligt i Regeringskansliet eller hos regeringen att göra på det sättet? Den slutprodukt som ändå nådde oss har natur- ligtvis goda sidor, men det finns ett antal oklarheter som kan hänga samman med tillkomstsättet. Jag nämnde ansvarsfördelningen i fråga om utvecklings- uppdraget. Där kan man tolka på lite olika sätt om exempelvis regeringens roll i förhållande till uppdra- get beroende på hur man läser. Det finns också andra inkonsistenser som jag inte ska ta upp tiden med. Låt mitt i stället ställa en annan fråga. Statsrådet sade inte så mycket om landstingen i framtiden. Samtidigt är det ju en viss ambivalens i fråga om landstingens ställning redan i propositionen genom att landstingen såväl kan som inte behöver vara med i samverkansorganet. Det finns, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, indikationer på att man har börjat ifrågasätta landstingens roll på regeringsnivå. Stats- ministern har sagt något och Sören Häggroth, stats- sekreteraren, har sagt något. Det skulle vara intressant att höra vad statsrådet Lövdén har för åsikt om lands- tingens framtida ställning i utvecklingssammanhang och hur de kan påverka den framtida processen.

Fru talman! Nils Fredrik Aurelius måste väl ha noterat att vi i propositionen väldigt klart markerar att vi flyttar över ansvaret för framtagande av utveck- lingsprogram till samverkansorganet om ett sådant samverkansorgan bildas. Det är en överflyttning av ett ansvar som länsstyrelserna har i dag till samver- kansorganet. Så har vi gjort i Kalmar län. Så har vi också gjort i Skåne och i Västra Götalands län. Där har vi också fört över resurser som tidigare användes på länsstyrelserna till Kalmar regionförbund, till regionen Västra Götaland och till Skåne - alltså från länsstyrelsen. Det står alldeles klart. Sedan ska man kanske vara försiktig när man som moderat pratar om inkonsekvens. Maken till inkonse- kvens när det gäller Moderaternas agerande tycker jag att man får leta efter. Att man vill släppa fram Skåne som fortsatt försöksmodell men säger nej till Västra Götaland tycker jag är ett inkonsekvent hand- lande. Nu ska jag inte kommentera landstingens roll på det här sättet. Vi ska ha en bred översyn av uppgifts- fördelningen mellan de olika folkstyrelsenivåerna. Jag är övertygad om att vi behöver ha kvar en regio- nal folkstyrelsenivå, inte minst för att vi ska ha en demokratisk förankring och ett demokratiskt besluts- fattande när det gäller sjukvården, den centrala väl- färdsfrågan i Sverige.

Fru talman! Det är intressant att lyssna på ett me- ningsutbyte mellan socialdemokrater och moderater om vilket av partierna som är mest inkonsekvent i de här frågorna. Propositionen innehåller ju såvitt man kan förstå två huvuddrag. Det ena är att snöpa de försök med direktval som finns i Skåne och Västra Götaland. Det andra måste ändå tolkas som att man som framtids- modell pekar ut kommunalförbund där det finns veto- rätt för varje enskild kommun i stället för direktvalda regionfullmäktige. Det här är ju en mycket stor avvi- kelse jämfört med den reform som beslutades 1996 och som var signerad av Jörgen Andersson. Jag är lite nyfiken på vad som hände mellan de kloka tanke- gångarna och den dåliga proposition som riksdagen nu har fått. Min andra fråga ställer jag med tanke på att det har blivit lite bättre tack vare det som hände i konsti- tutionsutskottet och att betänkandet är bättre än pro- positionen. Att jag tycker så är inte så konstigt, men jag är lite nyfiken på om statsrådet är mycket be- klämd över den utveckling som nu har ägt rum, att förslaget att snöpa försöken i Skåne och Västra Gö- taland sannolikt kommer att avstyrkas av riksdagen om några timmar. För det tredje skulle jag vilja höra någon kom- mentar till den grundläggande frågan om statsrådet ser någon skillnad mellan de offentliga nivåer som har direktval och de som har indirekta val.

Fru talman! Jag har svårt att ta till mig Bo Kön- bergs argumentation när det gäller att vi i propositio- nen har haft för avsikt att snöpa verksamheten i Skå- ne och Västra Götaland. Substantiellt finns det egentligen bara en skillnad mellan utskottets förslag och propositionens, och det är ju kulturpengarna i Skåne. Jag träffar många Skå- nepolitiker, och jag vet att det kanske inte var huvud- frågan för de skånska regionpolitikerna. De såg väl också att den modell som vi har tillämpat i Västra Götaland med en mer formaliserad diskussion och avtalsdiskussion om användandet av kulturpengarna, de statliga kulturpengarna, har varit en modell som har fungerat ganska bra. Den enda substantiella skillnaden, det är därför jag har svårt att ta till mig argumentationen, är ju kulturpengen. Propositionen markerar att Skåne och Västra Götaland får möjlighet att fortsätta en period till i avvaktan på en fortsatt utvärdering innan vi tar ställning till om direktvalet är en modell som vi ska kunna öppna upp för i hela landet. Den argumentatio- nen har jag alltså ganska svårt att ta till mig.

Fru talman! Ja, det förekommer väl en och annan gång att statsråd har lite svårt att ta till sig argument från oppositionspolitiker. Så kan det vara. Så låt oss lämna det åt sidan ett ögonblick. Det är ju ändå så att den uppfattning jag gav till känna i min fråga är väl- digt spridd och delad av politikerna i de två berörda försöken. Både i Skåne och i Västra Götaland har ju protesterna varit ganska stora mot propositionen. Jag antar att detta ändå har nått fram till statsrådet på något sätt, åtminstone via massmedierna. Det går inte att komma ifrån den här kritiken genom att hävda att det bara är några få oppositionspolitiker här som tycker på detta vis. Det är ju så att nästan alla som har varit inblandade i försöken tycker precis som vi. Det vore intressant att höra någon kommentar till det. Sedan hade jag ett par frågor till. Den ena gällde om statsrådet kände sig beklämd över det som har hänt i betänkandet, dvs. att de här försöken inte blir så illa behandlade som det var tänkt i propositionen. Den andra frågan gällde förstås det här mer principi- ella: Ser statsrådet någon skillnad mellan om man har direkta val eller indirekta?

Jag konstaterar också nu att Bo Könberg inte har rätt till ytterligare inlägg i detta replikskifte, som är avslutat.

Fru talman! Jo, det finns en skillnad till som inte majoriteten i utskottet står för utan bara minoriteten och som bygger på PARK, nämligen utvidgningen av försöksverksamheten. Det är ju en oerhört stor skill- nad. Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet. Vad händer egentligen med Västra Götaland och Skåne 2007 efter att denna försöksperiod är slut? Den för- valtningsmodell som har prövats under dessa år kommer att sätta sig allt djupare. Ser statsrådet att det finns en möjlighet att denna modell rivs upp och att man övergår till den modell som gäller för övriga län, nämligen med samverkansorgan?

Fru talman! Per Lager refererar PARK på ett all- deles riktigt sätt. PARK föreslog ju en förlängd för- söksverksamhet och att man skulle släppa in ytterli- gare län i försöksverksamheten. Man utgår både i PARK och i propositionen från att vi behöver längre tid på oss för att göra en utvärdering. Då tycker jag att det är lite väl mycket begärt av mig att jag i dag ska ge ett svar på vad som ska hända efter 2006. I propositionen förutsätts att vi ska fortsätta utvär- deringen av Skåne och Västra Götaland och att vi ska göra en översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan de olika folkstyrelsenivåerna. Dessa brickor får först vara på plats innan vi bestämmer oss för hur vi ska ha det på sikt, eventuellt med direktval som en möjlighet i hela landet.

Fru talman! Jo, det är just den långsiktiga inrikt- ningen som det handlar om, statsrådet, dvs. att för- söksverksamheten fortsätter med utgångspunkt i att man ska få erfarenheter så att olika felaktigheter kan rättas till under vägen så att man kan göra organisa- tionen bättre på alla sätt och vis. Det är ju det som försöksverksamheten är inriktad på att visa. Statsrådet flaggar trots allt för att man kan öppna upp för direktval efter denna period. Det är det enda positiva som jag ser i statsrådets svar här i dag. Visar sig utvärderingen positiv kan man alltså öppna upp för de regionala självstyrelseorganen efter 2006. Då skulle jag vilja ställa en fråga. Jag har i en re- servation i detta betänkande sagt att den utvärdering som regeringen har sagt ska göras ska ha en parla- mentarisk anknytning. Jag frågade i mitt huvudanfö- rande om detta, men statsrådet gav inte något besked. Jag skulle därför vilja höra om regeringen tänker se till att det blir en parlamentarisk anknytning när det gäller denna utvärdering.

Fru talman! Än en gång kan jag säga att PARK föreslog en förlängning och en utvidgning av för- söksverksamheten. Det gjorde man därför att försö- ken hade bedrivits under en väldigt kort tid och att man behövde mer erfarenhet för att dra slutsatser. Det är också regeringens bedömning när det gäller direkt- val i Skåne och Västra Götaland, dvs. att vi behöver lite längre tid på oss innan vi drar slutsatser om huru- vida vi ska utvidga detta till att gälla hela landet och att man i hela landet ska få denna möjlighet. Beträffande formerna för utvärderingen i Skåne och Västra Götaland och formerna för översynen av uppgiftsfördelningen mellan de olika folkstyrelseni- våerna så får jag återkomma till den diskussionen.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att falla Nils Fredrik Aurelius lite i talet och ställa en fråga till ministern om ministern är nöjd med denna proposi- tion utifrån att man just har tillmötesgått moderaterna och moderaternas inriktning att faktiskt avveckla den regionala nivån. Det skulle vara intressant att veta. Sedan talade ministern mycket om kommuner i samverkan och kommunalförbund som om det skulle vara någonting nytt. Det mesta finns det faktiskt möj- lighet att genomföra redan i dag. Därtill är vi några som har erfarenheter av kommunalförbund och kom- muner i samverkan som har utvecklats utan denna proposition. Ministern talar också mycket om ansvar. Men det vore också intressant att höra om det inte finns ett samband mellan ansvar och därmed makt och befo- genheter att faktiskt bestämma själv över det man åläggs ansvar för. Inte kan det väl vara så som mi- nistern ständigt påstår, att denna proposition inte särskiljer sig från nuvarande försöksverksamhet? Ministern kan väl inte på allvar påstå att kommande förslag om kommuner i samverkan med varje kom- muns vetorätt innebär ett lika tydligt och starkt organ för den regionala utvecklingen som just Skåne och Västra Götaland och därtill Kalmar har i dag?

Fru talman! Jag tror att en förutsättning för att man ska vara framgångsrik när det gäller att ta ett ansvar regionalt för det regionala utvecklingsarbetet och för de andra uppgifter som vi i propositionen anger som samverkansorganets uppgifter är att man i ett län är överens mellan kommunerna. Jag tror att det är en förutsättning för en framgångsrik verksamhet. Det är därför som förslaget om att kommunerna gemensamt i länet måste bilda ett kommunalförbund för att kunna utgöra samverkansorgan föreligger. Sedan till diskussionen om moderaterna. Jag är självklart nöjd med propositionen. Jag tycker natur- ligtvis också att utskottets förslag i betänkandet är acceptabelt, eftersom det inte skiljer så mycket mel- lan propositionen och utskottsförslaget. Det faktum att moderaterna i huvuddrag ställer sig bakom utskottsbetänkandet, utom när det gäller Väst- ra Götaland, innebär naturligtvis inte att socialdemo- kraterna delar moderaternas bedömning om lands- tingens framtid. Jag tycker att Åsa Torstensson borde vara lite mer bekymrad för vad en eventuell borgerlig regering, där Centern uppenbarligen vill ingå, ska ta sig för när det gäller landstingens framtida verksamhet och den sjukvårdspolitik som moderaterna står för. Det borde vara ett större bekymmer för Centerpartiet än det är för regeringen.

Fru talman! Jag måste säga att jag är bekymrad över socialdemokraternas ändring i denna fråga med tanke på att jag trodde att socialdemokrater och cen- terpartister hade en gemensam syn just på utveckling av regioner. Men ack vad jag bedrog mig. Ministern vidhåller att kommunala samverkansorgan enligt denna proposition skulle ha samma tydlighet och samma möjligheter till regional utveckling som t.ex. Kalmar har i dag. Ministerns argumentering är falsk när han påstår att det inte är någon skillnad mellan det som står i propositionen och den verklighet som för- söksregionerna lever i i dag. Det är en stor skillnad mellan dessa saker. Jag är också orolig över ministerns hantering av sina egna förtroendevalda som i PARK har suttit och varit starka företrädare för att regionaliseringen skulle utvecklas. Det är snarast så att det är ministern som anser att det som sägs i propositionen överensstäm- mer med moderaternas reservation. Det är snarare den omfamningen som nu har skett.

Fru talman! Till skillnad från PARK:s förslag in- nebär propositionen att vi öppnar upp för hela landet att vara med i utvecklingen och ta ansvar för det regi- onala utvecklingsarbetet på lokal och regional nivå. Det är inte försök som regeringen ska pröva och ta ställning till, utan vi öppnar upp för alla som bildar samverkansorgan att ta över uppgifter som i dag åvi- lar länsstyrelserna. Vi ställer också resurser till förfogande för att man ska kunna bli framgångsrik i det regionala ut- vecklingsarbetet. Jag tycker att detta är ett avsevärt steg framåt, mot ett större ansvar lokalt och regionalt för de viktiga tillväxtfrågorna. Som jag underströk i mitt inledningsanförande är det inte fråga om antingen-eller. Tillväxtarbetet och regionernas utveckling beror både på statliga insatser och på regionalt och lokalt politiskt ansvarstagande. Det är det samspelet som kan skapa framgång när det gäller regionernas utveckling.

Fru talman! Jag skulle vilja ha ett par korta kom- mentarer från statsrådet angående jämställdhetsex- perterna. Lagregleringen av länsexperterna försvinner ju enligt både propositionens och utskottets förslag. Formellt blir det alltså möjligt för länsstyrelserna att göra sig av med sina länsexperter. Vad gäller jämställdhetsexperterna är det vårt in- tryck att de har inneburit en mycket värdefull för- stärkning till länsstyrelserna. Jag undrar för det första vad som är statsrådets bedömning av jämställdhetsexperternas arbete hittills och för det andra om statsrådet menar att länsstyrel- sens ansvar på detta område över huvud taget är för- enligt med att inte ha den här kompetensen i organi- sationen.

Fru talman! Det faktum att den, tycker jag, ganska stelbenta organisationen med länsexperter avvecklas innebär inte att länsstyrelserna inte ska ägna sig åt de här arbetsuppgifterna. Regeringen utfärdar ju årligen regleringsbrev till länsstyrelserna med återrapporte- ringskrav när det gäller resultat och verksamhet. I regleringsbrevet reglerar vi noga vilka uppgifter som ska utföras av länsstyrelserna. Så kommer det natur- ligtvis att vara också framöver. Vi undviker alltså en ganska stelbent organisation. Med den här större friheten för länsstyrelserna att forma sin organisation kan länsstyrelserna också göra detta utifrån de skiftande regionala förutsättningarna runtom i landet - uppgiften har man naturligtvis kvar.

Fru talman! Det är bra att statsrådet redde ut detta med kulturbidrag och Skåne. Där var det ju lite oklar- heter i debatten, men det hela kommer alltså att fort- sätta i oförändrad form. Sedan skulle jag vilja utdela lite rosor för att re- geringen nu vill ta tag i detta med ansvarsfördelning mellan stat, landsting och kommun. Det har man aviserat i propositionen, och statsrådet tog också upp det i sitt inlägg här. Detta är utomordentligt bra. Den kommunala självstyrelsen bör ges ett innehåll, för att anknyta till vad Lagrådet tidigare sagt i det här sam- manhanget. Det är bra att vi nu kan ta ett helhets- grepp om de här frågorna. Jag tänker inte polemisera särskilt mycket med statsrådet, men jag har en fråga: Är det en styrka eller en svaghet att en enda kommun kan sabotera hela det regionala ansvaret i ett län?

Fru talman! Jag har nog svarat på den frågan tidi- gare i replikskiftet med Åsa Torstensson. Jag tror att en förutsättning för att nå framgång i ett län när det gäller att forma och ta ansvar för regionala utveck- lingsfrågor är att man också är överens i länet om att ta det ansvaret; detta för att undvika en bestående splittring i länet. De processer som leder fram till att man bildar kommunalförbundssamverkansorgan är i sig positiva. Det innebär också att man diskuterar igenom hur utvecklingsarbetet ska formas, hur det ska bedrivas. Man konfronteras med de problem och även de möj- ligheter som finns i länet. Jag tror alltså att en förut- sättning i sammanhanget är att man är överens och att man vill detta; annars kan man inte bli framgångsrik i arbetet.

Fru talman! Jag vill börja med att instämma i Nils Fredrik Aurelius yrkande om bifall till reservation nr 2 i betänkandet. Den 15 maj 1997 fattade en riksdagsmajoritet be- slut om att bilda försöksregionen Västra Götaland. Att det var fråga om ett tidsbegränsat försök framgick både av propositionen och av debatten och beslutet här i riksdagen. I propositionen stod det att försökspe- rioden skulle omfatta tiden från den 1 januari 1999 till den 31 december 2002. Även i debatten påpekade flera deltagare att det var fråga om en försöksperiod under fyra år. I det betänkande som vi nu diskuterar säger fyra partier i en reservation att det rimliga borde vara att fortsätta med den här verksamheten och att utvidga den med sikte på att under nästa mandatperiod fatta ett permanent beslut om det regionala självstyret - det gäller säkert också Västra Götaland. Ronny Svensson, en erkänd forskare i regionala frågor - ja, kanske den mest kände i Sverige - och tidigare verksam vid Mälardalshögskolan, har stude- rat det här projektet väldigt noga i samband med att det sjösattes. Han var mycket kritisk. Särskilt förvå- nad var han över att politiker och partier som talar om decentralisering i praktiken går i rakt motsatt riktning. Det här är utan tvekan ett centraliseringsförslag, sade han. Han menar att det i längden inte kommer att hålla, utan att folk förr eller senare kommer att vända sig mot detta. Vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala stu- derade man också den här beslutsprocessen. Man lät en del studenter titta lite mera noga på hur det gick till. I en C-uppsats dömer en student ut hela proces- sen. Det står så här: "Enligt den representativa demo- kratins princip har beslutet tagits fram utan mandat, demokratisk förankring saknas - beslutet saknar där- med legitimitet och borde därför inte ha tagits." Det är väldigt starka ord. Jag frågade handledaren, som är professor i statskunskap, om det här är ett objektivt vetenskapligt arbete. Ja, det är det, sade han, och tyvärr är det nog helt korrekt. Fru talman! Det var många - tillräckligt många - skaraborgare som krävde en folkomröstning för att landstinget skulle tvingas behandla frågan. Men ma- joriteten avslog förslaget. I riksdagsdebatten var ock- så frågan om folkomröstning uppe. Men där sade man från den sida som var motståndare till en folkomröst- ning att det lämpar sig väldigt dåligt med folkomröst- ning när det gäller regioner, att det är ren populism att föreslå en folkomröstning. I bara två kommuner fick man folkomrösta, näm- ligen i Habo och Mullsjö. Där röstade man med en stor majoritet för att gå över till Jönköpings län. Man ville alltså inte vara med i Västra Götaland. Jag kan erinra om att just när konstitutionsutskot- tet i höstas besökte Florens för att studera den euro- peiska unionen genomfördes en folkomröstning om regionernas framtid i Italien. Vad som är sanning i Florens och Milano är tydligen bara ett dåligt skämt i Göteborg och Skövde. En allvarlig följd av storlänet Västra Götaland är hur polisens arbete organiseras. Som bekant måste en polismyndighet sammanfalla med ett län. Ledningen finns nu i Göteborg, och organisationen rationaliseras alltmer genom att närpolisområdena blir allt större. Man kan således inte längre tala om närpolis, utan det är fråga om fjärrpolis. Till en del beror problemet på att det saknas många poliser i Västra Götaland. Ett stort problem är också den nya organisationen. Polisledningen försö- ker successivt att centralisera hela verksamheten. Det gäller både personal och övriga resurser. Detta gör att polisen ute på fältet och även allmänheten känner en mycket stor oro inför framtiden. Senast i går var det en stor insändare från hela PRO-verksamheten i Ska- raborg om att man inte kan acceptera en så stor cent- ralisering av polisen. Det här är alltså en följd av storlänet. Jag har helt kort här berört beslutet om Västra Götaland där inga som helst hänsyn togs till vad medborgarna tyckte. Man hade ingen tanke på histo- ria och traditioner när man sedan satte namn på de gamla länen - namn som bl.a. kommer att stå på valsedlarna i höst. Skaraborg, liksom Älvsborg och Bohuslän, är ju begrepp från medeltiden - men be- grepp som försvann. Skaraborg ersattes med begrep- pet Västra Götalands östra. Hos mig leder det tankar- na till en järnvägsanhalt, inte till en del av Sverige som spelat en väldigt viktig roll under historiens gång. Riksdagen uttalade nyligen sitt stöd för att behålla de gamla, ofta medeltida sockennamnen. Det fanns ju byråkrater på olika nivåer som ville slopa dem. De tyckte att det var mer rationellt att använda siffror än gamla sockenbeteckningar. Men samma känsla för pietet saknades helt när de nya valkretsarna fick sina namn. Det är bara ett exempel på följder av det trista beslutet om Västra Götalands län. Nu finns det ändå några ljuspunkter. Jag ser inte helt kolsvart på utvecklingen framöver. Plågsamma regionförsök i stil med vad som skett och vad som sker i Västra Götaland kommer vi kanske inte att uppleva i framtiden. Huvudfåran av regioner kommer att bygga på kommuner i samverkan. Det tycker jag och Moderaterna är bra. Men det är alldeles klart att vi behöver en rejäl debatt om hur regioner ska utfor- mas i vårt land, en debatt där vi måste beakta med- borgarnas intressen. Man kan inte köra över medbor- gare hur många år som helst. Vi behöver en debatt om vad kommuner, regioner och stat ska stå för och vilka som ska besluta. Men - jag upprepar det ytterligare en gång - vi måste också ha en debatt där allmänheten ges möjlighet att säga sin mening. Kommunerna i Västra Götaland har väldigt litet inflytande. Det är 49 kommuner. Jag talar ofta med kommunpolitiker, och de anser att de praktiskt taget inte har någonting att säga till om i den här regionen. Kan det bli en ändring när det gäller kommande regi- onförsök, ser jag det som något mycket positivt. Det är alltså moderaternas uppfattning att för- söksverksamheten i Västra Götaland ska upphöra vid det här årets utgång, enligt riksdagsbeslutet från 1997, men tyvärr är vi ensamma om att kräva detta i dag i kammaren.

Herr talman! Som ledamot av den parlamentariska regionkommittén är jag ordentligt besviken och för- vånad över hur regeringen har hanterat kommitténs betänkande. Sex partier stod enade i frågan om fortsatt och ut- ökad försöksverksamhet under kommande mandatpe- riod. Endast Moderaterna var emot, mest av principi- ella skäl. Hur de sedan har hanterat frågan behöver jag inte redovisa här i dag. Det har andra gjort så bra före mig. Övriga partier, inklusive Socialdemokrater- na, ville gå vidare och förtydliga självstyret ytterliga- re genom att överföra alla regionala utvecklingsmedel till självstyrelseorganen. En annan viktig fråga var att göra regelsystemet mer likt det kommunala för en mer flexibel beslut- process än den statliga, där regleringsbrev och be- stämmelser inte ger mycket utrymme för regionala tolkningar eller för andra prioriteringar. Det enda som skilde oss åt var hur fort perma- nentningen av försöken skulle ske, om det skulle ske samtidigt i hela landet eller om några län skulle få gå före. Vänsterpartiet tycker att en sådan reform ska genomföras samtidigt över landet och att formen ska vara direktvalda regionfullmäktige. För att markera att en förändring var på gång ansåg vi att landshöv- dingarna i försökslänen skulle ersättas med en myn- dighetschef. Det skulle markera att den regionala politiska nivån tog över utvecklingsansvaret för länet och att länsstyrelsen blev myndighetsutövare och kontrollant av att statliga mål uppfylls. Efter PARK:s överlämnande av sitt betänkande har det ägt rum en process i det socialdemokratiska partiet, där centralisterna med Göran Persson i spet- sen segrade över de krafter i partiet som är för att göra den regionala parlamentariska nivån mer demo- kratiserad. Flera ministrar har pinkat revir i den här frågan och vill inte släppa från sig ett uns av den statliga makten och härligheten. Trycket från landets region- politiker har varit stort, och i sista stund har regering- en i propositionen kastat in några rader om att själv- styrelseorganen visst ska få behålla de befogenheter som de har även efter utgången av 2002. Det här innebär, herr talman, att propositionen är slarvigt gjord och lagstiftningsförslagen så undermåliga att man med motioner och med hjälp av arbete i bostads- och konstitutionsutskotten har fått rätta till de värsta otydligheterna. Så här ska vi inte behöva få en propo- sition på riksdagens bord. I stället för gå PARK:s förslag till mötes hittade regeringen på en ny variant av regionalt självbe- stämmande, "självbestämmande light", som kallas samverkansorgan. Argumentet var att eftersom så många län ansökt om att få bilda självstyrelseorgan var det fel att bara utse några stycken. Därför borde alla få chansen men då i light-versionen samverkans- organ. Det finns inget hinder för att ge alla län som vill det möjligheten att bilda självstyrelsorgan. Hindret kommer från regeringens sida. Kalmar län och Gotlands län, som också är för- sökslän med självstyrelseorgan, vingklipps och ska i fortsättningen ha light-versionen samverkansorgan. Hur ska den personal känna sig som lämnat länssty- relserna i Kalmar och på Gotland och efter mycket vånda och kraftsamlande har byggt upp nya organi- sationer i självstyrelseorganens regi? Ska de gå till- baka till länsstyrelserna och krypa in i sina gamla kostymer? Jag tycker att det här är ett missbruk av mänsklig kreativitet och visar på en politisk vinglig- het från regeringens sida av stora mått. Skillnaderna mellan ett självstyrelseorgan och ett samverkansorgan är betydande. Självstyrelseorganen har beslutanderätt över den största delen av de regio- nala utvecklingsmedlen i ett samlat belopp och avgör hur de ska fördelas mellan olika ändamål som pro- jektverksamhet, företagsstöd, medfinansiering av EU- medel m.m. Samverkansorganet får, om regeringen så beslutar, ta del av och besluta om vissa projektmedel, alltså en bråkdel av de totala medlen. I övrigt är det ett övertagande av uppgifter som är i mer verbal form: att upprätta ett program för länets utveckling, prioritera regionala infrastruktursatsningar och sam- ordning av vissa instanser. Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters skyldigheter att följa upprättade program och prioriteringar är underordnade de direk- tiv som gäller för myndigheten. Med andra ord: Läns- styrelsen har tolkningsföreträde. Jag måste säga att jag blev förvånad när jag hörde att Kerstin Kristiansson Karlstedt och inte minst mi- nistern inte riktigt förstod vad det är för skillnad mellan ett samverkansorgan och ett självstyrelseor- gan. Om man har trott att det är samma sak är det skrämmande, för så är det definitivt inte. Det är stor skillnad däremellan. Till sist två detaljer i betänkandet, där jag som motionsskrivare tycker att mina KU-kolleger missat lite i behandlingen av ärendet. Det gäller tillsättandet av länsstyrelsens styrelse i län med samverkansorgan och de s.k. länsexperterna. Trots att samverkansorganen tar över vissa funk- tioner - märk väl vissa funktioner - från länsstyrel- sen, stärker regeringen sin makt genom att inte bara landshövdingen utan också styrelsen ska utses av regeringen. I dag utses den av landstinget, vilket ger insyn och kan hävda det regionala intresset när syn- punkter går isär. Länsstyrelsen i län med samver- kansorgan borde även i fortsättningen utses av lands- tinget för att främja de regionala intressena och för att säkra indirekt folkvalda representanter i styrelsen med ett regionalt perspektiv. När det gäller expertfunktionerna tycker Vänster- partiet att det är viktigt att det finns en jämställdhets- expert i varje län för att kvinnors rättigheter ska ge- nomsyra länsstyrelsearbetet i alla sammanhang, såväl i anslagsfördelning som i representation i olika ar- betsgrupper och projekt och i arbetet med program och analyser. Vi tror att varje klok länsstyrelse kom- mer att uppfylla det kravet. Annars kommer vi från Vänsterpartiet att återkomma i den frågan.

Herr talman! Den principiella principlösheten från moderaternas sida har vi ju mött vid ett flertal tillfäl- len, och den har fyllts på ytterligare här i kammaren, men jag måste till Owe Hellberg ställa följande fråga: Hur är det med de principiella principlösheterna hos Vänstern och Owe Hellberg? Jag läser innantill ur en debattartikel undertecknad av Owe Hellberg: "Den socialdemokratiska minoritetsregeringen står således inför en svår valsituation. Indirekt valda kommunalförbund kommer att passa moderaterna som handen i handsken då deras strategi är att av- veckla den folkvalda region/landstingsnivån. Riksda- gens övriga partier står för av folket direktvalda regi- onfullmäktige. Indirekt demokrati tillsammans med moderaterna eller direktdemokrati tillsammans med kd-v-c-mp-fp? Det valet kan väl inte vara svårt för Göran Persson." Det skulle vara intressant att veta varför Owe Hellberg och Vänsterpartiet nu har lierat sig med moderaterna, tydligen i strategiskt syfte att avveckla den direkt folkvalda regionala nivån. Eller är det så att vi ska bemöta vänsterpartister och vänsterpartis- tiska riksdagsledamöter på olika sätt beroende på om de uttalar sig i en debattartikel eller står i kammaren och argumenterar?

Herr talman! Både jag och Mats Einarsson har väldigt tydligt klargjort var vi står i den här frågan. Inför motionsskrivandet och behandlingen i utskotten har Per Lager redogjort för de sonderingar som gjor- des och de kontakter som togs. Det framgick då klart och tydligt att moderaterna skulle gå in i en ohelig allians med socialdemokraterna i den här frågan. I praktiken var det alltså avgjort hur saken skulle komma att hanteras framöver. Det kunde man utläsa av den sonderingen. När det gäller vårt ställningstagande i övrigt handlar det om vad som händer i en situation där den här propositionen faller. Då blir det faktiskt lite av kaos i Sveriges land, inte minst i Skåne och i Västra Götaland. Det innebär att försöksverksamheten upp- hör 2002 och att ingen har någon som helst aning om vad som ska ske efter 2002 års utgång. Det är fråga om ett praktiskt-pragmatiskt ställ- ningstagande, men i principfrågan och när det gäller idéerna är det väldigt tydligt vad Vänsterpartiet tyck- er.

Herr talman! "Skrämmande" säger Owe Hellberg att han tycker att det är när han hör att jag och minis- tern inte har förstått distinktionerna i propositionen. Jag tycker att det är än mer skrämmande när jag hör Owe Hellberg, som har en åsikt som är så vitt skild från den som hyses av övriga vänsterpartister i kon- stitutionsutskottet. Jag skulle vilja ställa en fråga till Owe Hellberg med anledning av vad han sade i sitt anförande. Det är det här: Tycker inte Owe Hellberg att det är ganska klokt att skynda långsamt i den här frågan? Tro inte att jag och socialdemokraterna är någon sorts bakåtsträvare. Här finns en inriktning mot större regi- onalt inflytande, men vi tycker att en försöksverk- samhet som pågår ska få föregås av en utvärdering och översyn innan man släpper på andra. Det försökte jag också säga i mitt replikskifte och mitt anförande. Tycker Owe Hellberg att man ska släppa fritt för försöksverksamhet i hela landet, och inte gå med små steg som är föreslaget i propositionen och i betänkan- det?

Herr talman! Det har tydligen varit stora brister, åtminstone hos Kerstin Kristiansson Karlstedt och ministern i den här frågan. I propositionen står det nämligen att Skåne och Västra Götaland minsann ska ha samma befogenheter som de har haft tidigare, men försökslagstiftningen ska väck! Och så kommer det en lagstiftning som ska gälla lika för alla län i hela landet. Det går ju naturligtvis inte ihop! Det är därför som bostadsutskottet har påpekat det här. Konstitutionsut- skottet har naturligtvis sett till att försökslagstiftning- en även fortsättningsvis ska gälla. Det är alltså stor skillnad på ett självstyrelseorgan och ett samverkans- organ. Kerstin Kristiansson Karlstedt sade att i Kalmar, där blir det ingen skillnad. Det är klart att det blir skillnad! Den är påvisbar och märkbar på alla möjliga sätt! Förstår ni inte det? Har ni inte fattat vad det här handlar om? Det är helt otroligt!

Herr talman! Jo, vi har förstått, och vi har läst propositionen. Inte minst ministern måste väl förstå vad propositionen innebär! Det behöver inte Owe Hellberg tvivla på. T.o.m. jag har läst den - och för- stått den, vill jag påstå. Däremot har vi skilda upp- fattningar i sak. Sedan tycker jag att man fäster sig så mycket vid försökslänen. Det handlar ju om övriga delar av lan- det också, som nu får den här möjligheten att samver- ka i samverkansorgan i form av kommunalförbund. Det är inte så illa med de beslutsbefogenheter som dessa kommunalförbund får sig tillhanda. Jag tycker att det är ett bra första steg i rätt rikt- ning. Tycker inte Owe Hellberg det? Tycker han någonting annat?

Herr talman! Bevisligen hade inte Skåne och Västra Götaland fått de befogenheter som de har i dag om inte konstitutionsutskottet hade sagt att den nuva- rande försökslagstiftningen ska gälla till 2006. Det är ju den stora skillnaden mellan självstyrelseorgan och samverkansorgan. Sedan finns det faktiskt inga hinder för att övriga län som ville skulle kunna få bli självstyrelseorgan. Det finns inga som helst hinder. De har kunnat kom- ma med sina ansökningar under tiden om det är så att det skulle vara i kommunalförbundsformen. Är det fråga om direktvalda parlament hade vi naturligtvis varit tvungna att ta ställning till det mycket tidigare eftersom det handlar om val och andra saker. Sedan har vi sagt - det finns de som tycker så även i vårt parti - att blir det ingenting så får vi väl ta det här, då. Men naturligtvis är vi inte nöjda med det, på något sätt. Och vi antar, hoppas, tycker och tror att alla regionalpolitiker som får smak på det här inser ganska snabbt att detta ger demokrati i ord, men när det handlar om pengar, makt och myndighet så är det inte särskilt mycket bevänt med det. Det är därför vi säger att vi antar, hoppas och tror att fr.o.m. 2007 har vi en organisation där vi har direktvalda regionala församlingar över hela Sveriges land.

Herr talman! Bosse Könberg har i sitt anförande väldigt tydligt klargjort Folkpartiets ställningstagande i frågan om regional samverkan och statlig länsför- valtning, men jag ska ändå helt kort ge en personlig reflexion i ärendet, eftersom även vi i bostadsutskot- tet har fått yttra oss om propositionen. Under min politiska verksamhet i Västerbotten har jag och mitt parti tillsammans med fyra andra partier arbetat aktivt för att Västerbotten skulle få delta i försöksverksamheten med ökat regionalt själv- styre. Vi fick tyvärr inte med oss majoriteten av mo- derater och socialdemokrater, även om jag vet att väldigt många av landstingspolitikerna egentligen - det gäller alltså landstingspolitikerna inom s - både var och är för en sådan verksamhet. När PARK-utredningens förslag lades fram hade jag ganska stora förhoppningar om att försöksverk- samheten skulle utökas, men i stället innebär ju, som många har sagt, dagens förslag till beslut ett steg bakåt i förhållande till utredningen. De kommunala samverkansorgan som ska kunna bildas utgör enligt min och många andras uppfattning ingen bra lösning. Det har redan förts fram under dagens debatt att så- dana samverkansorgan inte på något sätt innebär någon ökning av det regionala självstyret, utan tvärt- om. Owe Hellberg använde beteckningen light, och jag håller med om det. De mindre partierna kommer att få mindre inflytande än de har i ett regelrätt valt fullmäktige. I dag har länsstyrelser och landsting ofta likartade arbetsuppgifter. Exempelvis när det gäller utveck- lingen av turism görs i varje fall i mitt län helt enkelt dubbelarbete. I ett direktvalt regionfullmäktige med förstärkta uppgifter och en minskning av länsstyrel- sernas arbetsområden skulle man kunna minska detta dubbelarbete eller helt få bort det, och det skulle också innebära ett steg framåt enligt mitt sätt att se. Vid bostadsutskottets behandling av propositionen har jag framfört avvikande mening där jag understry- ker att det framlagda förslaget väckte en stor besvi- kelse hos mig. Jag kan nu bara hoppas att den över- syn som regeringen har aviserat och som statsrådet i dag har talat om när det gäller uppgifts- och ansvars- fördelningen mellan stat, kommun och landsting liksom en översyn av länsstyrelsernas verksamhet ska leda till slutsatsen att Sverige behöver en organisation där direktvalda regionala organ blir en viktig del i samhällsstyret, och där länsstyrelsernas roll renodlas. Om vi inför direktvalda, starka regionfullmäktige kan det enligt min mening föråldrade systemet med landshövdingen som högsta representant för länen avskaffas. Jag bifaller reservation 1, precis som Bosse Kön- berg har gjort.

Herr talman! Socialdemokraterna i Skåne tog för över tio år sedan initiativet till en ny, mer slagkraftig och effektiv samhällsorganisation. Vi levde då med två län, tre landsting, två länsarbetsnämnder och en lång rad av andra konstellationer som vi kallade den regionala röran. Efterhand anslöt sig andra partier, och i stor enighet kunde vi presentera ett förslag med sammanhållen regional organisation, som sedermera ledde fram till regionförsöket. Utgångspunkten för oss socialdemokrater var och är mycket tydlig. Vi såg att vår landsända skulle kun- na utvecklas bättre med en slagkraftig politisk organi- sation. Tillväxtmöjligheterna efter Berlinmurens fall gjorde att det såg bättre ut än på många decennier. Men för oss har det alltid handlat om att ta till vara möjligheterna i Skåne till fromma för hela Sveriges befolkning, för att kunna garantera välfärden och rättvisan i hela nationen. Jag säger detta, därför att i spåren av regionförsö- ken finns olustiga, nästan separatistiska inslag i de- batten, och jag känner behov av att här i kammaren uppmärksamma riksdagen på detta, därför att regi- onidén misskrediteras av sådant. Herr talman! Det finns mer studentikosa uttryck för detta, och det kan vi nog lämna därhän. Värre är att högerradikala partibildningar runtom i Skåne ex- ploaterar någon form av skånsk nationalism med förslag som ett fritt Skåne, skånsk NATO-anslutning osv. Skånskheten går i dessa partier hand i hand med främlingsfientliga krav som förbud mot att bära slöja, stopp för invandring osv. Det allvarliga är att dessa partier i en valallians utgör regeringsunderlaget i Region Skåne tillsammans med de fyra andra borger- liga partierna. Herr talman! Än värre är att det bland de absolut ledande företrädarna för både Moderaterna och Krist- demokraterna i Skåne förs fram förslag och resone- mang som i sin förlängning inte kan betyda någonting annat än att man ifrågasätter Skånes tillhörighet till Sverige. Retoriken och också de konkreta förslagen och besluten är bestickande. Man har t.ex. beslutat att skriva om den skånska historien. Region Skåne går in med mångmiljonbe- lopp för att skånska skolbarn ska få läsa en annan historia. Så här säger regionrådet Rolf Tuvesson, kristdemokrat och ansvarig för regional utvecklingen i regionfullmäktige 1999: Det är på tiden att vi åter- erövrar vårt skånska språk, vår kultur och historia. Allt förnekande och manipulerande av den skånska historien i skolan måste upphöra så att alla barn och ungdomar kan tillåtas finna stolthet och harmoni i kunskapen om sin egen historia och kulturella bak- grund. Hans framtidsvision är uppenbar. Den sträcker sig utanför nationsgränsen. Senare i talet till regionfull- mäktige säger han: Låt oss därför redan nu parallellt med Öresundsbron mentalt bygga ett Skåneland som sträcker sig inte bara från Blekinge och Halland till Skåne utan också inbegriper Skånelandsregionens Själland. Vi skåningar har trots alltmer gemensamt med Bornholm än med Kungsholmen. Det är också regionstyrelsens ordförande, mode- raten Carl Sonesson, som ogenerat ger uttryck för sådana idéer. I Sydsvenska Dagbladet uttalar han: Ytterst kan regionen ta ansvar för allt utom nationell lagstiftning, försvar och utrikespolitiken. Så mycket makt som möjligt bör föras över till regionen. Det finns en lång rad konkreta förslag och beslut om att det skånska språket ska erkännas som eget språk. Det finns en motion från kristdemokrater och folkpartister i Region Skåne, 24 moderater kräver att en skånsk nationalsång ska utses i regionfullmäktige, man ska flagga officiellt med skånska flaggan och allt detta. Herr talman! Detta är inga studentikosa toserier. Det är inga missnöjespartier. Det är de främsta före- trädarna för de två största borgerliga partierna som driver sådana uppfattningar. Jag blir då lite bekymrad när jag hör argumentationen och läser den moderata reservationen i bostadsutskottet, där man också hän- visar till de historiska skälen. Jag hoppas att det är lite slentrian i att man talar om det. Jag hoppas att det här i riksdagen och i kam- maren inte finns de kopplingar som de ledande före- trädarna för Moderaterna och Kristdemokraterna i Region Skåne för fram när man talar om historiska skäl. Det är en unken skånsk nationalistisk tongång som står bakom det. Herr talman! Jag förstår om många här i kamma- ren blir lite chockerade av min redogörelse. Inte desto mindre är den tyvärr en beskrivning av hur Modera- ternas och Kristdemokraternas ledande politiker ar- gumenterar i Skåne. Jag tar upp det här i kammaren för att göra alla uppmärksamma på vad som pågår. Jag tror att regionförsöket - som jag själv tror väldigt mycket på - kan lida allvarlig skada av att missbrukas till att främja den s.k. skånska nationalismen. Till Moderaterna och Kristdemokraterna vill jag rikta följande uppmaning: Gör upp med avarterna. Det drar löjets skimmer över och ger en bitter efter- smak åt alla vi andras seriösa ansträngningar att åstadkomma en bättre utveckling i Skåne. Herr talman! Om mitt inlägg uppfattas som en lojalitetsförklaring från de skånska socialdemokrater- na till nationen Sverige är det helt riktigt. Det var min avsikt.

Herr talman! Jag hälsar med stor tillfredsställelse utskottets förslag om att försöksverksamheten fort- sätter i Skåne län i helt oförändrad form under nästa mandatperiod. Jag vill dock säga några ord med an- ledning av Leif Jakobssons inlägg. Jag säger kort och gott följande. Jag tar som mo- derat helt och hållet avstånd från alla sorters avarter. De må vara från partier eller andra yttringar. Jag är emot en skånsk nationalism, som på några punkter konkret kan exemplifieras genom en motion om en skånsk nationalsång. Jag tycker att det är alldeles fel sätt att ta fram de fördelar som finns med Skåne och vad Skåne kan bidra med för hela Sveriges utveck- ling. Nog om detta. I Skåne har sedan länge, precis som Leif Jakobs- son sade, funnits en bred uppslutning kring att slå samman de tidigare Kristianstad och Malmöhus län till ett län, vilket också skedde 1997, och att utveckla Skåne. Eva Thalén Finné har tidigare i debatten talat en hel del om det. Jag vill lägga till ytterligare några förutsättningar och synpunkter. Med sitt geografiska läge är Skåne en språngbräda till det övriga Europa. I Skåne finns redan mångårigt utbyte med Danmark och Tyskland och även med Polen, Estland, Lettland, Litauen och Ryssland. Hela tiden tas nya kontakter, och gemensamma projekt startas för att främja infrastruktur, kultur och utbild- ning mellan Skåne och länderna kring Östersjön. Denna utveckling går inte att stoppa. Internatio- naliseringen, förändringarna i Östeuropa och det svenska EU-medlemskapet har påtagligt bidragit till samverkan och samarbete på andra sätt än tidigare, speciellt i ett gränsland som Skåne. Sammantaget och på goda grunder kan påstås att det i Skåne finns en starkt uttalad vilja och en poten- tial att bidra till det egna områdets tillväxt och ut- veckling till gagn för medborgarna i regionen. Det är för övrigt något som gagnar hela Sverige. Som ledamot i PARK har jag många gånger un- derstrukit de faktiska omständigheter som gäller för Skåne. Därför är det enda rätta att låga Skåne fortsätta försöksverksamheten i ograverad form, såsom också de moderata ledamöterna i PARK ansåg och som nu ett enigt utskott kommit fram till.

Herr talman! Den proposition från regeringen som vi i dag diskuterar och betänkandet innebär att man inte erkänner behovet av en regional självständig nivå som får besluta och inte bara samordna centralt fatta- de beslut. För mig och för oss liberaler är utgångs- punkten att beslut ska fattas så nära människorna som möjligt. Samtidigt är utgångspunkten att de som be- slutar ska vara direktvalda så att ansvarsfrågan blir klar. Försöksverksamheten med självstyrande regioner har varit spännande att följa. Själva tanken att fler beslut ska fattas där människor bor är mycket tillta- lande. Jag är helt övertygad om att en beslutande direktvald församling på länsnivå skulle minska cen- tralstyrningen och öka hänsynen till regionala och lokala åsikter. Därför är det tråkigt att en majoritet nu i dag vill avsluta de försöken i Sverige. Samtidigt är jag för min del glad, eftersom jag kommer från Skå- ne. Där och i Västra Götaland ska försöksverksam- heten fortsätta. Det är viktigt att konstatera att regionförsöken på många sätt varit en framgång. De har ökat engage- manget i utvecklingsfrågor från enskilda medborgare, lokala och regionala politiker och från näringslivet. Jag har följt försöksverksamheten på nära håll i Skåne. Med erfarenhet från Skåne kan jag konstatera att dialogen mellan olika aktörer har ökat. En hel del frågor som nu diskuteras och beslutas om av männi- skor som bor i Skåne beslutades tidigare om på statlig nivå av länsstyrelsen. I Skåne har denna försöksverk- samhet lett till en mycket bättre mobilisering kring gemensamma frågor, vill jag påstå. Det har helt en- kelt blivit mindre bytänkande i kommunerna. Det har blivit mer samverkan mellan kommunerna och även mer samverkan med Danmark. Skåne har på senare år fått kraftigt ökade möjligheter till ekonomiskt och kulturellt utbyte över gränserna - till Danmark och Tyskland inklusive det forna DDR. För att utnyttja dessa möjligheter på ett bra sätt och för att riva kvar- stående hinder måste människor som känner sig hemma i de regionala förhållandena vara med och forma utvecklingen. Detta har naturligtvis inte - för att delvis anknyta till föregående talare - någonting att göra med lokal- patriotisk separatism. De övertoner från framför allt en del partier som använder den inofficiella skånska flaggan som symbol tror jag att vi alla tar avstånd ifrån när vi förstår vad det handlar om. Nej, detta handlar inte om det, utan det handlar om att minska avståndet mellan beslutsfattare och människor. Det är helt enkelt det som vi kallar för närhetsprincipen. Enligt min mening finns det med erfarenhet från försöket i Skåne egentligen ingen anledning att fort- sätta under benämningen försöksverksamhet. Tvärt- om skulle regionförsöket redan nu kunna övergå i en permanent organisation. Förutom det faktum att det har fungerat väl så råder det bred politisk enighet i Skåne om ökat regionalt självstyre. Däremot behöver man klargöra vilka ansvarsom- råden som ska ligga på regional respektive statlig nivå. Ett område som det har förts en del negativ diskussion om i Skåne, herr talman, är kulturen. Jag vet att Kulturdepartementet har kritiserat den regio- nala kulturpolitiken. Men verkligheten är den att det tyvärr inte har existerat någon frihet att utforma den regionala kulturpolitiken på skånsk nivå, utan kultur- pengarna har i stort sett varit öronmärkta. Därför har skånska kulturpolitiker inte kunnat utveckla samar- bete mellan olika konstarter eller kunnat starta projekt för att nå nya publikgrupper. Det har gjort att hand- lingsfriheten har varit mycket begränsad. Nu innebär tyvärr det som förmodligen blir dagens kommande beslut att kulturen lyfts bort från Region Skåne. Det är synd, inte minst med tanke på att man aldrig har fått en riktig chans att bedriva en självständig regio- nal kulturpolitik. Herr talman! Det är hoppfullt att försöksverksam- heten i Skåne och Västra Götaland får fortsätta. Jag tror att tiden arbetar för regionalt självstyre i Sverige. Det behövs en nivå mellan stat och kommun. Därför är det mycket beklagligt att andra regioner som så vill inte redan nu får samma chans att starta försök med ökat självstyre.

Herr talman! En regions eller ett läns utveckling är naturligtvis beroende av samverkan. Det som gäll- de tidigare - att en kommun eller flera kommuner, landstinget, länsstyrelser, kommunförbund och andra organ jobbar var och en för sig - gäller inte längre. Det säger sig självt att om man samordnar sitt arbete så når man en mycket mer positiv utveckling. Ut- vecklingen blir mycket starkare och resultatet blir bättre. Det vet särskilt vi som bor i landets glesare befol- kade delar. Jag som representerar Jämtlands län bor i ett län som till ytan motsvarar en stor del av södra Sverige - från Ystad till norr om Norrköping. På denna mycket stora yta är vi i dag 128 000 invånare. Vi måste samverka för att överleva och kunna ut- veckla välfärden och skapa en tillväxt i vårt län. Jag ser dagens beslut som ett steg i rätt riktning. För mig är det självklart att fortsätta att arbeta för att vi i valet 2006 kan gå till val till ett direktvalt regi- onalt självstyrelseorgan. Jag ser detta som en möjlig- het för mitt län och för alla andra län att utveckla samarbetet och samverkan för våra läns positiva ut- veckling. Det samverkansorgan som vi nu får möjlighet att bilda ska ta ansvar för länets utveckling när det gäller infrastruktur och regionalpolitik, men också när det gäller kollektivtrafik och andra gemensamma och för länet viktiga uppgifter. Det gör det också möjligt att lyfta upp andra frå- gor där vi ser att vi har mer att tjäna på samverkan än att var och en jobbar för sig själv. Jag tycker också att det är bra att vi nu får en möjlighet att titta över uppgiftsfördelningen mellan kommuner, landsting och stat. Jag tror att det är nöd- vändigt och viktigt. När vi ser på de glesare delarna av vårt land så ser vi att samverkan kommer att vara helt nödvändig. Jag har hört på debatten i dag, och jag kan bara konstatera att de som tror att ett röstande på den re- servation som nu föreligger från en del partier skulle göra det möjligt för oss som har ansökt om att få delta i ett direktval till ett regionalt organ har fel. Skulle det ha varit möjligt så skulle vi ha haft ett beslut i Sveri- ges riksdag under våren eller senast i början på hös- ten. Vi har konstaterat i Jämtlands län att tiden har runnit i väg när det gäller att genomföra ett direktvalt regionalt självstyrelseorgan för detta val. Det är bara att konstatera det. Vi tänker ta vara på den möjlighet som finns att bilda ett samverkansorgan, och vi jobbar med inrikt- ningen att vi i valet 2006 kan få gå till val till ett direktvalt regionalt samverkansorgan.

Herr talman! Betänkandet handlar om att samver- kansorgan ska kunna bildas i samtliga län fr.o.m. år 2003. I de län där det i dag pågår försöksverksamhet med regionala självstyrelseorgan ska de utgöra sam- verkansorgan under de här åren, men ha beslutande- rätt över motsvarande regionalpolitiska medel som de regionala självstyrelseorganen i dag beslutar om. Bostadsutskottet har i sitt yttrande till konstitu- tionsutskottet konstaterat att regeringen anser att de nuvarande försökslänen under nästkommande man- datperiod ska ha större befogenheter än övriga sam- verkansorgan. De ska t.ex. kunna besluta om före- tagsstöd. Bostadsutskottet delar regeringens uppfatt- ning, men har i yttrandet väckt frågan om huruvida de större befogenheterna ryms inom lagförslaget. Konstitutionsutskottet har därför föreslagit ett förtydligande i lagtexten på så sätt att ett tillägg har gjorts om att, som i försökslagen, ange att samver- kansorganen får besluta om användningen av statliga medel för regional utveckling enligt vad regeringen närmare föreskriver. På det här sättet har utrymme skapats i lagen för att regeringen ska kunna fördela medel och föreskriva vad de får användas till. Lagtexten ger regeringen möjlighet att leva upp till ordningen att de nuvarande försökslänen får de befogenheter som avses i propositionen. Tanken är att en utvärdering ska göras efter år 2006. Herr talman! Gotland är ett av de län som omfat- tas av försöksverksamheten sedan den 1 juli 1997. Jag håller med om att det behövs en utvärdering av försöksverksamheten efter ytterligare en tid. Jag kan konstatera att det har skett en positiv utveckling på så sätt att samtliga partier på Gotland nu är mycket in- tresserade av att fortsätta försöken. Så var det inte inför starten 1997. Jag kommer ihåg hur vi i kom- munfullmäktige hade till behandling en motion om att avstå från att delta i försöksverksamheten. Den mo- tionen avslogs av kommunfullmäktige, och majorite- ten i fullmäktige stod kvar vid sitt tidigare beslut om att ingå i försöksverksamheten. Skåne län och Västra Götalands län kommer en- ligt förslaget från konstitutionsutskottet att fortsätta verksamheten helt oförändrad under nästa mandatpe- riod. Därför förlängs giltigheten för försökslagen för dessa län. Det kan tyckas att även Gotland och Kal- mar borde kunna ingå i en förlängning av försöksla- gen, men jag tror att åtminstone för Gotlands del är det bra med det beslut som nu har föreslagits. Det innebär att Gotland fortsätter försöken som ti- digare med undantag för fördelningen av kulturbi- drag. Det är någonting som våra kulturinstitutioner på Gotland välkomnar. De vill ha den nu föreslagna ordningen att kulturbidragen fördelas av Statens kul- turråd. Anledningen till detta är en känsla hos institu- tionerna att försöksverksamheten har varit en nackdel för våra kulturinstitutioner och att de inte har blivit behandlade på samma sätt som man blivit i övriga län utan försöksverksamhet. Jag ser det som en positiv del att Statens kulturråd genom samråd och samverkan ska öka sitt deltagande i hela landet. I och med detta yrkar jag bifall till kon- stitutionsutskottets förslag.

Herr talman! Det är utmärkt att regeringen nu, nå- got överraskande men icke desto mindre välkommet, föreslår att den 6 juni ska bli allmän helgdag. Det är mindre bra att just svenskar av alla människor inte ska kunna ta emot svenska ordnar. Jag yrkar därför bifall till reservation 3.