Riksbankens förvaltning 2009

Fru talman! Jag vill inleda med en allmän reflexion om debattnivån här i riksdagens kammare. Vi har nyss fått höra talare efter talare från Alliansen kalla det rödgröna samarbetet för vänsterkartellen. Det verkar som om det har utgått påbud från Alliansens högsta ledning om att man gång på gång ska beskriva oss som vänsterkartellen, på samma sätt som det har utgått påbud om att man inte ska nämna Maria Wetterstrand vid namn. Jag tycker att det drar ett löjets skimmer över Alliansen. En kartell är enligt uppslagsböckerna någonting som är omoraliskt, för att inte säga olagligt. Jag tycker faktiskt inte att det är vare sig omoraliskt eller olagligt att partier samarbetar med varandra. Jag tycker att vi ska ha högt i tak i denna kammare. Vi ska ha parlamentarisk yttrandefrihet. Jag tycker ändå att den debattnivån passar bättre i sandlådan utanför en förskola än den gör i en parlamentarisk församling. Nog om det. Denna underbara vårdag har vi bland annat en debatt om EMU under behandlingen av finansutskottets betänkande nr 23. Miljöpartiet de gröna har motionerat om att Sverige ska söka ett grundlagsfäst, fördragsfäst undantag från det tredje steget i EMU på samma sätt som Danmark och Storbritannien redan har fått. Vi behöver inte gå med i EMU så som läget är i dag. EU har accepterat att vi har sagt nej i en folkomröstning. Detta nej till EMU vilar förutom på folkets nej också på ett juridiskt finlir, och det skulle vara bra och tydliggörande om man kunde få ett fördragsfäst undantag, precis som Danmark och Storbritannien redan har. EMU är en aktuell fråga och en viktig fråga. Det står i tidningen att Alliansen just nu diskuterar om man ska försöka driva in Sverige i EMU under nästa mandatperiod. Det är förbluffande att Alliansen inte har bättre koll på argumenten och bättre koll på möjligheten att vinna en folkomröstning än så. Om de vill ha en folkomröstning är jag övertygad om att nej-sidan skulle vinna den också. Men det diskuteras. Samtidigt ser vi ute i Europa att nej-sidans farhågor om vad ett EMU-medlemskap kan innebära har visat sig vara alltför korrekta. Vi ser på Grekland, vars ekonomiska kris har upptagit de senaste EU-toppmötena. Vi ser vilka enorma svårigheter de har att komma upp ur krisen nu när de inte har en egen valuta som kan sjunka i värde och anpassa den grekiska ekonomin till dess förutsättningar. Vi ser svagheten i att inte ha en egen centralbank som kan föra en egen penningpolitik och stimulera ekonomin. Den grekiska krisen är till stor del självförvållad. De har inte haft kontroll över sin ekonomi. De har fuskat med bokföringen på det mest fruktansvärda sätt. Men de har problem, och de problemen blir allvarligare och svårare att komma till rätta med på grund av att de är med i EMU. Grekland är inte det enda landet som har problem. Spanien, Portugal, Irland och Italien har problem. Några av de här länderna har faktiskt skött sig. Det är inte den spanska regeringens fel att de hotas av en allvarlig ekonomisk kris. Spanien har skött sina finanser. Problemet är att den gemensamma europeiska centralbanken har satt en alldeles för låg ränta för spanska förhållanden så att landet har fått en bostadsbubbla som hotar att brisera och kasta in landet i en allvarlig ekonomisk kris. Det var ett av de problem, en av de risker, som vi på nej-sidan varnade för i samband med folkomröstningen. Det har visat sig att varningarna tyvärr var berättigade. Vi ser också att EMU, såsom det ser ut i dag, inte kommer att fungera och hålla. Den tyska förbundskanslern Merkel har föreslagit att länder ska kunna tvingas lämna EMU. Experimentet fungerar inte såsom det ser ut i dag. Sprickorna i valutaunionen blir allt tydligare. Det fungerar inte bra att 16 olika länder med 16 olika ekonomier ska ha samma politik. Här i Sverige ser vi att argumenten för en svensk EMU-anslutning håller på att falla sönder. Statsvetarna vid Göteborgs universitet - som göteborgare måste man framhålla dem - har gjort noggranna och trovärdiga undersökningar av vilka länder som har inflytande i EU. De har kommit fram till att de tre länder som har tackat nej till EMU - Sverige, Danmark och Storbritannien - har större inflytande än andra länder i motsvarande storleksklass. Det är inställningen i sakfrågorna, det är förmågan att förhandla, de resurser som läggs på att påverka besluten i EU, som påverkar - inte om man har tackat ja eller nej till EMU. Inflytandeargumentet som ja-sidan körde med i samband med folkomröstningen har fallit. Vi fick också höra på det seminarium som EU-nämnden och Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier, arrangerade här i riksdagen i höstas att det argument som framfördes av ja-sidan gång på gång i samband med folkomröstningen om att EMU-medlemskap leder till ökad handel som leder till ökad tillväxt inte längre håller. Den nationalekonomiska forskningen har gått framåt. Enligt Harry Flam, professor i ekonomi som själv är för EMU, motsvarar den positiva effekten av ökad handel bara några tiondels procent av bnp, en engångseffekt motsvarande några månaders normal tillväxt. Det är i sammanhanget jämfört med de risker som en EMU-anslutning skulle innebära ingenting. Ja-sidans viktigaste argument har fallit. EMU håller på att spricka. Den kommer inte att spricka helt i år, men man ser att sprickorna växer. Fru talman! Det vore bra om riksdagen i dag kunde bifalla Miljöpartiets reservation om att Sverige ska söka en juridiskt grundmurad fördragsbunden rätt att slippa gå med i EMU. Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru talman! Även under 2009 har verksamheten i Riksbanken som vi ska diskutera i dag - Riksbankens årsredovisning - präglats av finanskrisen och nedgången i den svenska ekonomin. I spåret av den snabba och kraftiga konjunkturnedgången sänktes reporäntan i flera steg, ned till historiskt låga 0,25 procent vid mitten av 2009. Omslutningen av balansräkningen, som mer än tredubblades under 2008, var i slutet av 2009 drygt 8 miljarder högre än i slutet av 2008 till följd av Riksbankens åtgärder för att dämpa och motverka finanskrisens effekter. Den sista december var omslutningen i Riksbankens balansräkning 709 miljarder kronor. Samtidigt har Riksbankens vinst, före bokslutsdispositioner, ökat med drygt 3 miljarder kronor jämfört med 2008. Vinstuppgången beror bland annat av realiserade valutakursvinster samt realiserade kursvinster på försäljning av obligationer i valutareserven. Värdet på utelöpande sedlar och mynt i samhället sjönk under 2009 med 1,7 miljarder kronor. Det är andra året i rad som värdet minskar. I årsredovisningen finns inget resonemang om varför sedel- och myntmängden minskat under de senaste två åren. Det vore av intresse att få en noggrannare uppföljning av dessa förändringar. Av årsredovisningen framgår att seignoraget, det vill säga Riksbankens avkastning på den utelöpande sedel- och myntstocken, för 2009 beräknas till 5 793 miljoner kronor. Det är en ökning jämfört med 2008 då det beräknades till nästan 5 000 miljoner kronor. Under 2009 vidtog Riksbanken omfattande extraordinära åtgärder för att säkerställa bankernas likviditetsförsörjning och upprätthålla kreditgivningen i den svenska ekonomin. Valutareserven förstärktes med motsvarande 100 miljarder kronor i syfte att öka Riksbankens beredskap för nya och internationella åtaganden. Av årsredovisningen framgår att problem och besvärligheter uppstod i samband med förstärkningen av valutareserven våren 2009. Enligt riksbankschefens kommentar i årsredovisningen visade sig upplåning via Riksgälden besvärligare än väntat. Vid utskottets offentliga utfrågning den 4 mars redogjorde riksbankschefen utförligare för de problem som förevarit, och protokoll från utfrågningen finns med i utskottets betänkande för dem som är särskilt intresserade. Riksbanken lämnade i mitten av februari in en framställning till riksdagen om utredningsbehov med anledning av finanskrisen. Bland annat efterlyser Riksbanken en översyn av Riksbankens upplåning till valutareserven och ansvarsfördelningen på detta område mellan Riksbanken och Riksgäldskontoret. Utskottet kommer att ta ställning till frågorna om valutareserven och andra frågeställningar som Riksbanken vill ha utredda senare under våren, vilket vi anser är mycket angeläget. Utskottet har också uppmärksammat att Riksbanken i årsredovisningen anger att den under hösten 2009 påbörjade en utredning om Riksbankens roll i det centrala betalningssystemet, det så kallade RIX-systemet. Utredningen ska särskilt titta på om det är Riksbanken eller någon extern operatör som ska tillhandahålla systemet och i så fall på vilket sätt det bör ske. Utskottets uppfattning är att RIX har stor betydelse för det svenska finansiella systemet. Inte minst finanskrisen har visat hur viktigt det är att det finns ett väl fungerande betalningssystem med tydligt definierade ansvarsförhållanden. Riksbanken har enligt utskottets mening ett vidsträckt ansvar för ett fungerande betalningssystem, och därför anser utskottet att det är av största vikt att eventuella förändringar i systemet noga analyseras och övervägs. Jag är mycket nöjd med dessa utskottets skrivningar, men jag vill lägga till att jag inte ser RIX bara som ett system utan som ett system med kritisk betydelse för att det finansiella systemet ska fungera väl, som Riksbanken själv skriver i sin årsredovisning. Riksbanken har fått riksdagens uppdrag att främja ett säkert och effektivt betalningsväsen. Jag anser att betalningssystemet är så väsentligt att det bör tillhöra Riksbankens kärnuppgifter även i fortsättningen. I årsredovisningen finns också riksbankfullmäktiges verksamhetsberättelse för 2009. Den ger en god inblick i omfattningen av fullmäktiges arbete och deras viktiga kontrollerande funktion. Vi anser att finansutskottet i sin granskande roll har stort utbyte av diskussionerna med presidiet i riksbanksfullmäktige om fullmäktiges arbete med att utveckla kontrollfunktionen. Det är ett enigt utskott som föreslår att riksbanksfullmäktige och direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin verksamhet och förvaltning under 2009, att Riksbankens resultat- och balansräkning fastställs och att riksdagen godkänner fullmäktiges förslag till disposition av Riksbankens vinst 2009. Förslaget innebär att Riksbanken av vinsten på 14,2 miljarder kronor levererar in 5,8 miljarder kronor till statsbudgeten. Fru talman! Avslutningsvis vill jag understryka att utskottets allmänna intryck är att Riksbanken och Riksbankens organisation på ett förtjänstfullt sätt anpassat sig till de krav och utmaningar som följde i finanskrisens spår samt att Riksbankens åtgärder och verksamhet har bidragit till att mildra krisens effekter och begränsa produktionsbortfallet i den svenska ekonomin. Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag.

Fru talman! Dagens betänkande innehåller två punkter - två delar. Den första delen, som egentligen är själva kärnpunkten i detta betänkande, rör Riksbankens förvaltning. I denna fråga är utskottet enigt. Man kan väl säga att ärendet är mer av formaliaart, även om det är väldigt viktiga frågor. I betänkandet behandlas ansvarsfrihet för fullmäktige och direktion och också resultat- och balansräkning. Om jag lite kortfattat ska beskriva vad Riksbanken har gjort under 2009 kan jag säga att man har fortsatt med en mycket kraftfull krishantering och penningpolitisk stimulans. Detta har man genomfört i ett läge som penningpolitiskt och finansiellt har varit rätt dramatiskt. Man har gjort det på ett kraftfullt och framgångsrikt sätt. Denna krishantering - det är väl det som kanske skiljer Riksbanken från många andra organisationer - har man gjort samtidigt som man levererar en stor vinst. En del av vinsten beror på de normala förhållandena i Riksbanken, det vill säga att man lånar ut pengar och drar in ränta, men även de rena krisåtgärder man har vidtagit för att säkerställa likviditeten i den svenska finansvärlden har gjorts kombinerat med vinst. Som sades tidigare här i talarstolen gjorde Riksbanken en vinst på 14 miljarder kronor, varav nästan 6 miljarder kronor tillförs statsbudgeten. Delarna vi är eniga om kanske dock inte är så intressanta att debattera i kammaren. Går man över till den andra delen av betänkandet ser man att den handlar om motionshantering och de motioner som behandlas i detta betänkande. Det rör Sveriges förhållande till euron, och då uppstår genast ett mycket mer komplicerat parlamentariskt läge. Max Andersson framförde att han inte ville att samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle kallas vänsterkartell. Jag tänker inte göra det. Det finns egentligen heller ingen möjlighet att göra det under punkt 2 i detta betänkande, för här är de tre partierna inte eniga. I denna stora, centrala fråga om Sveriges förhållande till euron visar det sig att det råder en spricka inom vänstersamarbetet, det rödgröna samarbetet. Maria Wetterstrands Miljöpartiet och Lars Ohlys Vänsterpartiet står här enade mot Mona Sahlins Socialdemokraterna. Förhållandet till euron är inte en fråga vilken som helst. Det är fullt klart så att vi har haft en folkomröstning, och den har vi varit tydliga med att vi ska respektera. Det innebär att vi inte är ett land som har folkomröstningar i parti och minut, utan det måste om vi har haft en folkomröstning förlöpa en viss tid innan man frågar folket igen och frågar om det har skett någon förändring. Detta uttalar också utskottet i sitt betänkande. Man kommenterar just denna punkt, och konstaterar: "När det gäller förslagen om att införa euron eller genomföra en ny folkomröstning om införandet av euron i Sverige vill utskottet, precis som vid förra årets behandling, framhålla att det för närvarande inte är aktuellt med vare sig en folkomröstning eller ett beslut om att en ny folkomröstning ska genomföras vid en viss tidpunkt i framtiden." Med denna motivering avstyrker man motionerna rörande Sveriges förhållande till euron.

Fru talman! Jag får tacka för bemötandet. Jag vill bara korrigera ett påstående som i och för sig på ett sätt är korrekt - Miljöpartiet och Vänsterpartiet är mycket mer eniga med varandra i frågan om EMU än vad Socialdemokraterna är med oss. Men vi på den rödgröna sidan är faktiskt betydligt mer eniga i denna fråga än vad hittills Alliansen är. Vi har lyckats enas om en rödgrön överenskommelse att Sverige inte ska gå med i EMU under nästa mandatperiod och att vi inte ska ha någon ny folkomröstning om EMU under nästa mandatperiod. Att säga att den borgerliga alliansen är splittrad är kanske att ta i lite grann, men ni är inte eniga om ifall ni vill ha en ny folkomröstning om EMU under nästa mandatperiod. Ni är inte eniga om ifall ni vill gå med i EMU under nästa mandatperiod. Folkpartiet vill det, och om man ska döma av vad som står i tidningarna - ibland är tidningarnas uppgifter inte hundra procent korrekta - är ni just nu väldigt oeniga om ifall ni ska skriva in i ert valmanifest att vi ska ha en ny folkomröstning efter nästa val. Det verkar alltså som att den borgerliga alliansen är betydligt mindre enig än vad det rödgröna samarbetet är.

Fru talman! I det betänkande finansutskottet har skrivit är det en enig allians som står bakom texten och föreslår avslag på motionerna. Sedan är det så att det i en allians och i stora partier ibland finns utrymme för flera som tycker och tänker olika. Det kan jag ibland tycka är charmigt och bra. Jag konstaterar att ett antal av de motioner som har avstyrkts har kommit från partivänner till mig, men det är majoriteten i finansutskottets utslag i denna fråga som gäller.

Fru talman! Det gläder mig att Alliansen i alla fall har lyckats enas om en gemensam text i betänkandet.

Fru talman! Är det så lite som krävs för att glädja Max Andersson är jag också glad.

Fru talman! Finanskrisen och dess efterverkningar har fortsatt att skapa utmaningar för och kräva extraordinära åtgärder av den ekonomiska politiken också under 2009. Det gällde även Riksbanken. När finanskrisen på allvar drabbade Sverige blev det viktigt för Riksbanken att skaffa nya verktyg för att få de finansiella marknaderna att fungera bättre, öka tillgången på kapital och försöka få ned olika räntor och räntepremier som hindrade penningpolitiken från att få genomslag i ekonomin. En angelägen åtgärd var att banker och finansinstitut fick möjlighet att låna pengar av Riksbanken med längre löptider än normalt, vilket bidrog till en bättre fungerande kreditmarknad på kort och medellång sikt. Senare under året erbjöds lån på närmare ett år till fast ränta med syfte att ytterligare bidra till lägre räntor på lån till företag och hushåll. Riksbanken förstärkte valutareserven med 100 miljarder kronor, vilket förbättrade beredskapen att värna stabiliteten på de finansiella marknaderna. Därtill accepterades flera typer av värdepapper som säkerhet för lån, och fler finansiella aktörer blev upptagna i kretsen av penningpolitiska motparter, allt i syfte att öka likviditeten och underlätta finansieringen på de finansiella marknaderna. Reporäntan sänktes under 2009 till den lägsta nivån hittills sedan inflationsmålet infördes - 0,25 procent. Riksbanken gjorde klart att den nivån skulle bestå under en ganska lång period, vilket ökade trovärdigheten för penningpolitiken, i synnerhet i kombination med de åtgärder som jag nyss nämnde. Fru talman! Det sammanlagda resultatet av insatserna ledde till att det finansiella systemet började fungera bättre och att Riksbankens möjligheter att påverka inflationen och den reala ekonomin normaliserades. Riksbanken påtalar i årsredovisningen att detta visar hur viktigt det är med en nära och flexibel samverkan mellan de olika verksamheterna. Finansutskottet instämmer i den analysen och konstaterar att organisationen på ett smidigt och effektivt sätt har anpassat sig till de krav och utmaningar som följde i finanskrisens spår. Riksbankens insatser har tillsammans med regeringens och riksdagens åtgärder bidragit till att mildra krisens effekter, bromsat nedgången i sysselsättningen och begränsat produktionsbortfallet i den svenska ekonomin. Inget är naturligtvis så bra att det inte kan bli bättre. Riksbankschefen säger själv att nu när botten på lågkonjunkturen tycks ha passerats blir det tid att reflektera och dra lärdomar av krisen. Följaktligen skickade riksbanksfullmäktige och direktionen i mitten av februari en gemensam framställning till riksdagen om utredningsbehov med anledning av finanskrisen. Där tar man upp ett antal frågor, bland annat hur institut med problem bör hanteras, Riksbankens ansvar för att främja stabiliteten i det finansiella systemet, den finansiella infrastrukturen och rollfördelningen mellan myndigheter. Inte minst den senare frågan illustrerades tydligt under finanskrisen. Här finns det uppenbart mycket som kan och bör göras för att förstärka och tydliggöra mandatet och samordningen. En särskilt angelägen fråga, som jag ser det, är att utreda hur early warning-mekanismerna kan förbättras för att i möjligaste mån undvika en upprepning av det som hände den turbulenta hösten 2008. I detta sammanhang ska dock noteras att Riksbanken i sin egen organisation inlett ett arbete med att samordna den interna kontrollen och styrningen. En central riskenhet har inrättats som säkert kommer att spela en viktig roll framöver. Fru talman! Finanskrisen och de akuta åtgärderna till trots avstannade Riksbankens moderniserings- och effektiviseringsarbete inte under 2009. Låt mig nämna några saker. Det sjösattes ett nytt betalningssystem mellan banker och andra finansiella aktörer, RIX-systemet, i februari med lyckat resultat. Under hösten påbörjades en utredning om Riksbankens roll i det centrala betalningssystemet som särskilt tittar på om det är Riksbanken eller någon extern operatör som ska tillhandahålla systemet och hur det i så fall bör ske. Eftersom RIX har en mycket stor betydelse för det finansiella systemet i Sverige påtalar vi i finansutskottet att det är av största vikt att eventuella förändringar i systemet analyseras och övervägs noga, inte minst vad gäller tydligt definierade ansvarsområden. Det är viktigt inte minst mot bakgrund av erfarenheterna från finanskrisen. Fru talman! Låt mig till sist lyfta fram Riksbankens arbete för ökad öppenhet och transparens. Öppenhet och transparens är grunden för utvärdering och ansvarsutkrävande. På detta område har Riksbanken under en lång rad av år utmärkt sig på den internationella arenan. År 2009 togs ett viktigt steg mot ökad transparens när direktionen i april beslöt att i omedelbar anslutning till de penningpolitiska mötena publicera röstsiffrorna och eventuella reservationer. Beslutet har redan bidragit till en mer livlig diskussion om penningpolitiken, något som jag varmt välkomnar. Det fortsatt stora förtroendet för Riksbanken bland grupper i det svenska samhället kan med största sannolikhet kopplas samman med bankens kontinuerliga information under finanskrisen, som har bidragit till att minska osäkerheten i samhället. Precis som Sonia Karlsson påtalade i talarstolen tillstyrker finansutskottet mot bakgrund av granskningen att riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion, beviljas ansvarsfrihet för sin verksamhet och förvaltningen av Riksbanken 2009. Även fastställandet av resultat- och balansräkningen i årsredovisningen tillstyrks. Utskottet har inget att invända mot fullmäktiges förslag till disposition av 2009 års vinst. Jag yrkar bifall till finansutskottets ställningstagande.

Fru talman! Det är inte alltid lätt när man sitter på åhörarläktaren att hänga med i ett ärende när vi pratar om vad som kan tyckas vara två olika saker. Vi har här att ta ställning till hur Riksbanken skött sig under föregående år. Dessutom passar vi på att ta upp ett antal motioner som rör det som Riksbanken håller på med, det vill säga pengarna, och därmed euro och EMU som berörs i ett antal motioner. Max Andersson tog i sitt anförande upp att många av våra europeiska grannar har haft problem. Det är befriande att höra att oppositionen erkänner det. Det kan ibland tyckas som att oppositionen menar att det bara är i Sverige det har varit en kris. Den kris vi haft under föregående år och i slutet av året dessförinnan är den största kris vi drabbats av sedan 30-talet. Det är en enorm kris som har drabbat hela Europa och större delen av världen. Det vi tar ställning till här är framför allt hur Riksbanken har klarat av att sköta sin del av ansvaret under krisen. Vi kan konstatera när vi jämför oss med andra länder att Sverige har klarat sig väldigt bra. Utskottet var för en kort tid sedan på ett besök i Danmark. Vi fick frågan från våra kolleger: Hur kommer ni att göra nu när ni måste börja strama åt och dra tillbaka satsningar som ni behövt göra under krisen? Vi kan konstatera att Danmark, som är ett av de länder som har klarat sig bäst, står inför helt andra problem än vi i Sverige. Vi har klarat den här krisen utan att vi står inför att göra en massa nedskärningar. Vi har klarat krisen betydligt bättre än våra grannländer. Det kommer att bli tuffa år framöver för alla länder som har behövt göra stora insatser. Sverige är unikt i det avseendet. Det är klart att det kommer att innebära stora påfrestningar för eurosamarbetet. Jag har varit orolig under krisen för vad det kommer att innebära för eurosamarbetet. Eftersom länderna självklart lätt ser till sig själva gör en kris att ett samarbete ställs på sin spets. Hittills har jag blivit imponerad av att man ändå har klarat det så pass bra. Man hanterar krisen i Grekland med gemensamma satsningar och ställer upp för varandra. Jag hoppas att det kommer att fortsätta i den riktningen. Jag tror att det är viktigt att vi när vi har gått igenom den värsta krisen analyserar och ser: Hur har eurosamarbetet klarat av det? Det finns en oro i Sverige att sådana här kriser ska göra att eurosamarbetet spricker och att vi därför bör stå utanför. Nu har vi sett att det hittills har klarat det. Det kanske är läge att göra en ordentlig analys och när man ser konsekvenserna inse att vi är mogna att gå in. Men det ska avgöras i en folkomröstning. När en eventuell sådan folkomröstning ska hållas är inte bestämt ännu, och det är också det vi i utskottet tar ställning till. Riksbanken har skött sig bra. Det är vi alla i utskottet överens om. Det är helt andra krav som ställs på en riksbank under en sådan här kris. Man måste öka utlåningen enormt. Det räcker inte med att bara laborera med räntan. Även om man har sänkt räntan till historiskt låga nivåer är det kombinationen med den ökade utlåningen i svenska kronor som gör att krisen har hanterats så pass bra. Innan krisen hade man tänkt se över hur man skulle hantera valutareserven. Man skulle ha gjort det till nu, men vi kan konstatera att det har man inte gjort eftersom man har hanterat krisen i stället. Det var en klok bedömning, menar jag. Det är bättre att koncentrera sig på den akuta krisen. Men det ger också nya erfarenheter som är viktiga att ta med i den utvärdering som nu måste göras av hur vår valutareserv ska hanteras. Tidigare talare har tagit upp hur vi ska disponera vinsten. Det finns principer fastlagda sedan 1998 och det har sedan gjorts vissa kompletteringar när det gäller hur vinsten ska disponeras. Det kan tyckas lite absurt, men när det är kris är det jättebra för Riksbanken och därmed för statskassan, eftersom man tjänar pengar på att låna ut pengar i kris. Hur vi fördelar den vinsten finns det principer för. Det är dessa principer som riksbanksfullmäktige har följt när man föreslagit hur vinsten ska fördelas, och det anser utskottet är klokt. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget till beslut i betänkandet.