Riksrevisionens rapport om Arbetsförmedlingens matchningsarbete

Anf. 42 Mats Green (M)

Fru talman! Det vi nu ska debattera handlar om den utvärdering av Arbetsförmedlingens matchningsverksamhet som gjorts. Detta kan givetvis inte brytas ut, avgränsas eller särskiljas från Arbetsförmedlingen och dess stora behov av reformering i stort.

Precis som för Arbetsförmedlingens verksamheter i övrigt, fru talman, finns ärligt talat en förödande kritik när man utvärderat matchningen. Vi talar här om en av Sveriges största myndigheter. Det är en av de myndigheter som allmänheten har absolut lägst förtroende för, och en som sedan länge betraktas som en av de minst attraktiva arbetsgivarna.

I veckan kom uppgifter om att Arbetsförmedlingen diskriminerar utrikes födda kvinnor till förmån för utrikes födda män i fråga om etablering på arbetsmarknaden. Listan kan tyvärr göras lång, men allvarligast är naturligtvis att man inte ur egentligen något perspektiv levererar gentemot de arbetssökande. Det gäller i synnerhet mot bakgrund av att arbetslösheten nu ökar.

Det finns numera ett brett stöd och en bred insikt i riksdagen om att Arbetsförmedlingen behöver reformeras, bland annat efter att Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort helt om och nu också, efter tidigare hårdnackat motstånd, inser detta.

Fru talman! Arbetsförmedlingen behöver förändras i grunden och bygga på externa aktörer. Men en reformering behöver vara genomtänkt och ske gradvis, särskilt om vi nu går in i en lågkonjunktur. Den snabba och ogenomtänkta reformering av Arbetsförmedlingen som regeringen och dess stödpartier nu genomför saknar egentligen helt någon plan. Den riskerar att framför allt bli en experimentverkstad, fru talman.

Vi moderater har varit kritiska till både utformningen av reformen och den oklara och förhastade tidsplanen. Vi har tillsammans med riksdagens övriga partier tvingat regeringen att överge planerna på att låta hela reformeringen hänga på lagen om valfrihetssystem. Vem som helst ska faktiskt inte få bli arbetsförmedlare. Vi har också drivit igenom att man skjuter på tidsplanen till november 2022.

Fru talman! Den växande splittringen mellan januariöverenskommelsens partier samt oklarheten vad gäller deras omstrukturering av Arbetsförmedlingen blir alltmer uppenbar. Det har framgått med all önskvärd tydlighet vid inte minst alla de tillfällen då både den förutvarande arbetsmarknadsministern Ylva Johansson och den nuvarande Eva Nordmark har kallats till arbetsmarknadsutskottet för att redogöra för regeringens planer för Arbetsförmedlingens reformering.

Detta framgår även av alla de olika motstridiga uttalandena i medierna och vid presskonferenser som olika företrädare för januariöverenskommelsens partier har gjort. Det finns även öppna motsättningar dem emellan om hur deras tänkta reformering av Arbetsförmedlingen egentligen ska gå till.

Det finns ett växande antal grundläggande frågeställningar vad gäller regeringens omstrukturering av en av Sveriges största myndigheter som måste besvaras. De måste besvaras för arbetssökandes, Arbetsförmedlingens medarbetares, externa aktörers och landets kommuners skull, fru talman. Det är besked som måste ges snart mot bakgrund av en stigande arbetslöshet. Regeringen har haft drygt ett år på sig. Det blir till slut ohållbart.

Ett antal av dessa grundläggande frågor, som dessutom bara blir fler, handlar om alltifrån det grundläggande upplägget för hela reformen till kommunernas roll i allt detta. Jag kan tillägga att man i januariöverenskommelsen över huvud taget inte nämner något om kommunernas roll.

Arbetsmarknadsministern höll i höstas exempelvis en presskonferens där man tillsatte en utredning för att ge kommunerna en roll i detta samt klargjorde att den utlovade tidsplanen skulle ligga fast. Någon vecka senare gick Liberalernas partiledare ut och slog fast att man egentligen inte kunde se någon roll för kommunerna över huvud taget och att tidsplanen var orealistisk och behövde förändras. Den kommunutredning som sitter har nu urholkats till att främst klargöra rättsläget, fru talman.

Vi har dessutom stora frågetecken och motstridiga utfästelser i fråga om Arbetsförmedlingens lokala närvaro, kontor, återanställningar och uppgifter. Man har lovat att Arbetsförmedlingen skulle finnas i alla kommuner. Det skulle i så fall vara en ordentlig ambitionshöjning, eftersom Arbetsförmedlingen hittills aldrig har funnits i alla kommuner. Man säger att Arbetsförmedlingens skyltar ska finnas i alla kommuner. Då infinner sig naturligtvis frågan: Handlar det bara om skyltar, eller ska det finnas någon egentlig verksamhet också? När medier intervjuar dem som ska återanställas om deras arbetsuppgifter har dessa ingen aning. Det finns heller ingen ansvarig chef som kan beskriva vad dessa arbetsuppgifter skulle bestå i.

Fru talman! Januariavtalets partier måste ge besked och ta ansvar för sin politik och sina beslut. Det är mot bakgrund av Arbetsförmedlingens övergripande behov av reformering vi tar del av Riksrevisionens rapport om Arbetsförmedlingens matchningsarbete. Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 1.

Anf. 43 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Svensk arbetsmarknad står inför enormt stora utmaningar. Med den mest segregerade arbetsmarknaden i Europa har vi problem på den svenska arbetsmarknaden som saknar motstycke i svensk historia.

Sverigedemokraterna menar att arbete i de flesta fall är en väldigt viktig del för att bli en del av ett nytt land - arbete i kombination med en egen vilja och ett eget driv till att lära sig språket och den nya kulturen. Vi hävdar med bestämdhet att det alltid ligger på individens eget ansvar att bli en del av arbetsmarknaden, men att staten också ska kunna bistå med stöd i de fall då det är helt nödvändigt och befogat.

När människor kom till Sverige under 1900-talet krävdes det inga särskilda insatser och etableringsprogram. Då var det nödvändigt att ta arbete för att klara sig i det nya landet, vilket ledde till en organisk integration och assimilering.

Nu har vi en annan situation i Sverige. Ungefär 25 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen står i olika grad nära arbetsmarknaden. Cirka 75 procent står i olika grad långt från arbetsmarknaden. Av dessa är en stor andel utlandsfödda med en mycket lång väg till ett riktigt arbete. I gruppen ingår personer som inte kan läsa och skriva, aldrig haft ett jobb tidigare, inte kan svenska och förmodligen aldrig kommer att hinna få ett arbete före pensionsåldern av de anledningar jag just nämnde.

Enligt personer som arbetar inom Arbetsförmedlingen är det i dag ett stort problem att de långtidsarbetslösa som fått stora resurser för att komma vidare till arbete ligger kvar i systemet, trots att det är en vedertagen uppfattning att de förmodligen inte kommer att få arbete. Det är ekonomiskt kostsamt i alla led, men leder också till att de som verkligen har behov av insatser inte får det stöd de behöver. Det är ett faktum som vi måste förhålla oss till i dag, även om vi i Sverigedemokraterna ogillar den politik som tidigare förts på området.

Arbetsförmedlingen har enligt egen utsago gått från att vara en förmedlare av arbete till att vara en integrationskoloss som ska lösa integrationsutmaningarna på arbetsmarknaden. Det är en uppgift som närmast är omöjlig med de verktyg de har i dag.

Enligt forskningen kan integrationssatsningar såsom subventionerade anställningar vara en framkomlig väg. Det är helt korrekt. Då bör man dock också ha i åtanke att Sverige är en av de mest utvecklade tjänsteekonomierna i världen, med kompetenskrav som är alldeles för höga för dem som kommer till Sverige. Det är en stor anledning till att satsningar likt dem som testats under de senaste decennierna inte är framgångsrika utan kostar skattebetalarna enorma pengar med väldigt dåliga resultat. Det är pengar som skulle ha gått till andra belastade delar av välfärden. Detta menar vi är ineffektivt och en dålig politik för alla medborgare.

Anledningen till att jag nämner detta är att det hänger ihop med Riksrevisionens rapport, som vi nu debatterar och som tar upp de brister som finns inom myndighetens styrningsarbete. Det är fundamentala brister som vittnar om ett gigantiskt systemfel. Jag hävdar att detta systemfel har uppkommit på grund av de laster som lagts på myndighetens axlar under lång tid. Handläggarna inom Arbetsförmedlingen kämpar i konstant motvind med nya direktioner och så vidare, trots att de inte ens fått tid att komma till rätta med de regleringar som de fått order om tidigare. Det skapar en ohållbar och omöjlig situation.

Att reformera Arbetsförmedlingen i grunden är helt avgörande för att komma till rätta med de lager av problem som skapats. Där välkomnar vi naturligtvis med stor famn det arbete som påbörjats av januaripartierna. Dock menar vi att det är av största vikt att förmedlingen inte drar med sig systemfelen in i arbetet. Därför är det oerhört viktigt att arbetet sker med försiktighet och är noga genomtänkt, det vill säga inte sker med "snabba rörelser", som när Arbetsförmedlingens tidigare ledning på egen hand valde att lägga ned kontoren på landsbygden under förra året, ett beslut som ledningen själv tog och som arbetsmarknadsministern belyste vid sitt besök hos oss i utskottet före jul. Detta är också anledningen till att vi i reservationen anger att regeringen bör utreda hur effektivitet och likvärdighet i Arbetsförmedlingens matchningsverksamhet kan säkerställas innan arbetet med ändrad struktur inleds.

Min uppfattning är att de flesta av partierna i den här kammaren är helt överens om att vi behöver reformera och effektivisera förmedlingen av arbete på svensk arbetsmarknad. Nu hoppas vi bara att regeringen vågar ta de tuffa beslut som krävs för att komma till rätta med segregationen. Därför yrkar vi bifall till vår reservation 1 i betänkandet.

Anf. 44 Ali Esbati (V)

Fru talman! Arbetsförmedlingen är inte bara en av våra största och viktigaste myndigheter, utan också en myndighet som har fått utstå en hel del politisk misshandel de senaste 15 åren. Efter ett synnerligen hårdhänt undergrävande arbete - får man väl säga - genomfört under de borgerliga regeringsåren 2006-2014 har Arbetsförmedlingen dragits med svårigheter att vara vad de flesta medborgare med rätta förväntar sig, alltså en statlig institution som kan hjälpa arbetstagare med olika förutsättningar till ny sysselsättning på en rörlig arbetsmarknad och därmed också bidra till dynamik och effektivitet i resursutnyttjandet på svensk arbetsmarknad som helhet.

Efter dessa år med kaotisk styrning och misslyckade marknadsexperiment var Arbetsförmedlingen i ett erkänt dåligt skick. Det är beklagligt, men inte så förvånande, att många av de problemen har fortsatt även efter regeringsskiftet 2014. Det som däremot antagligen har förvånat de flesta är att det skulle vara möjligt att göra så kraftfulla försök att ytterligare sänka Arbetsförmedlingen som vi har sett efter det senaste valet. Det har handlat om både dramatiska budgetneddragningar och ett januariavtal som skisserade en fullskalig kaosprivatisering av Arbetsförmedlingens centrala funktioner.

Nu har verkligheten gradvis kommit i kapp, och det är många fler, bland andra Moderaterna, som har tagit åtminstone något slags fläckvist förnuft till fånga. Det är alltid glädjande när så sker i politiken. I slutet av förra året kunde vi därför här i riksdagen pressa fram ett slags nödstopp för den fullskaliga kaosprivatiseringen och utverka en del löften från regeringen om myndighetens närvaro och fortsatta verksamhet.

Fru talman! Det är mot den bakgrunden vi behöver se på dagens debatt om det som på ytan är ett väldigt torrt betänkande, Riksrevisionens rapport om Arbetsförmedlingens matchningsarbete. Det handlar om riskerna för bristande effektivitet och likvärdighet i Arbetsförmedlingens matchningsarbete. Regeringen skriver i sin skrivelse att den delar Riksrevisionens bedömning att detta bör följas upp, men regeringen bedömer det samtidigt som nödvändigt att avvakta reformeringen av hela Arbetsförmedlingen innan formerna för en sådan uppföljning kan bestämmas närmare.

Det är här som det blir lite märkligt. Om det nu finns saker att arbeta med när det gäller Arbetsförmedlingens matchningsarbete är det inte särskilt förtroendeingivande att säga att det får vänta med hänvisning till en reformering som har varit uppenbart feltänkt, illa styrd och som i flera avseenden redan har havererat.

Från Vänsterpartiets sida menar vi att en regering med integritet och politisk vilja borde ha kunnat bemöta en del av utgångspunkterna i Riksrevisionens rapport om man vill fördjupa sig i den. Läser man rapporten noga kan man konstatera att den har ett väldigt starkt fokus på enkel mätbarhet när det kommer till effektivitet och likvärdighet. Det är ett mer generellt problem i revisionen av offentlig förvaltning. Det är något som vi borde diskutera mer på djupet i fler sammanhang. I sitt svar bidrar regeringens knappast med någonting i det avseendet.

I det konkreta fallet ser vi i Vänsterpartiet en risk med ett alltför starkt fokus på det som går att mäta och följa upp enkelt. Det kan leda till en undervärdering av mer svårdokumenterad men helt avgörande erfarenhet som personalen utvecklar. Det gäller de kontaktnät som byggs upp och den praktiska kompetensen i att vägleda personer rätt och effektivt.

Som jag var inne på tidigare är vi glada över att ha stoppat eller skjutit upp en del av de excesser som januaripartierna planerat för Arbetsförmedlingen. Men vi är förstås fullt medvetna om dels att det finns gott som olösta problem, dels att den ansvarslösa politiska hanteringen som har präglat Arbetsförmedlingen de senaste åren redan har fått stora konsekvenser.

Vi har också hört i tidigare inlägg här flera saker som jag håller med om. Det är fortfarande stora oklarheter när det gäller kommunernas roll i Arbetsförmedlingens verksamhet framöver. Det är väldigt stora oklarheter huruvida slagordet om att skyltarna ska upp också ska följas av att det finns någon bakom, framför eller under skylten, eller vad man ska säga. Det är fortfarande oklart hur de pilotprojekt som man har satt igång med LOV-tema, det vill säga lagen om valfrihet, ska hanteras vidare och rullas ut eller inte. Det finns mycket som redan är problematiskt.

En konsekvens av kaoset är att många kunniga handläggare på myndigheten har sagts upp eller slutat på eget bevåg på grund av kaoset och den bristande framtidstron. Det har gjort att viktig kunskap och erfarenhet har gått förlorad och går förlorad varje dag. Det drabbar dels den kvarvarande personalen, dels de arbetslösa som är i behov av stöd och hjälp.

Det är därför vi menar att en rimlig slutsats av den situation som nu råder och som Riksrevisionens rapport delvis bidrar till att belysa är att regeringen ska agera för att undvika dränering av sakkunskap och erfarenheter. Vänsterpartiets förslag i vår följdmotion är att regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att specifikt se över hur Arbetsförmedlingen kan ta till vara handläggarnas erfarenheter för att skapa bättre förutsättningar för effektivitet och likvärdighet i matchningsverksamheten. Jag vill därför yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 2.

Jag noterar också att Moderaterna har en följdmotion, som vi har hört här tidigare. De har en reservation som det har yrkats bifall till tidigare. Jag håller med om en del av de saker som skrivs där. Det är svårt att lita på regeringen och dess samarbetspartier när de säger att reformarbetet ska säkerställa ökad effektivitet.

Sedan är Moderaterna lite grann tillbaka i gamla fotspår. Den effektivitet som man pratar om ska besvärjas fram och leda fram till minskade kostnader på något sätt. Det finns olika utgångspunkter i de reservationerna.

Jag vill vara tydlig inte minst mot representanterna för regeringspartierna och för stödpartierna. Vi från Vänsterpartiets sida kommer att vara öppna för att agera samfällt tillsammans med andra partier igen om det är vad som krävs framöver för att få regeringen och januaripartierna att hålla sig till de löften som ställdes ut före jul.

Det är någonting som Arbetsförmedlingens personal förtjänar, och det förtjänar inte minst de som behöver Arbetsförmedlingens service runt om i landet.

(Applåder)

Anf. 45 Sofia Damm (KD)

Fru talman! Arbetsförmedlingen har till uppgift att förbättra matchningen på svensk arbetsmarknad genom att på ett effektivt sätt föra samman dem som söker arbete med dem som söker arbetskraft.

Under år 2018 avsatte Arbetsförmedlingen drygt en tredjedel, eller 3,5 miljarder kronor, av sitt förvaltningsanslag till just matchningsverksamhet. Därutöver fanns ett programanslag på nästan 14 miljarder kronor som bland annat skulle bidra till att förbättra matchningen på arbetsmarknaden.

Trots alla de resurser som lagts på matchningsverksamheten bedömer Arbetsförmedlingen i sina tre senaste årsredovisningar att de inte nått målsättningen om en förbättrad matchning.

Detta kan vi läsa vi i Riksrevisionens granskning som tar sin utgångspunkt i varför matchningen inte blivit bättre. Man har tittat på Arbetsförmedlingens styrning av matchningsarbetet för att se om den skapar förutsättningar för effektivitet och likvärdighet. Det övergripande svaret kan vi läsa oss till redan i rapportens titel som lyder: Arbetsförmedlingens matchningsarbete - svag kunskapsbas och brister i styrningen.

Fru talman! Stora resurser har som sagt avsatts från statens budget för Arbetsförmedlingens matchningsarbete. Det råder en bred politisk insikt om att resultaten är för dåliga och att en reform av myndigheten och dess matchningsfunktion är en nödvändighet. Vi kristdemokrater delar utskottets uppfattning att verksamheten kring matchningsarbetet och arbetsmarknadspolitiska bedömningar hänger samman med den genomgripande reformering av Arbetsförmedlingen som nu förbereds.

Men precis som denna granskning visar kan en effektiv arbetsmarknadspolitik bara bli verklighet om varje individ får rätt insats i rätt tid. Det är centralt för den arbetssökande, för den som är i behov av arbetskraft, men också för att säkerställa att skattebetalarnas pengar används på bästa och mest effektiva sätt. Kostnaderna måste minska, och insatserna måste bli mer träffsäkra. Vi tycker därför att det är helt centralt att regeringen noga bör utreda hur effektivitet och likvärdighet i Arbetsförmedlingens matchningsarbete kan säkerställas.

Självklart är det så att det finns faktorer utom myndighetens kontroll som till dels påverkar de låga resultaten. Arbetsförmedlingen har de senaste åren fått ett svårare uppdrag. Andelen inskrivna med en utsatt ställning på arbetsmarknaden har ökat. Fler av de inskrivna saknar gymnasiebehörighet eller är födda i ett utomeuropeiskt land. Det är grupper som generellt har svårare att få jobb och som löper större risk att hamna i långtidsarbetslöshet. Samtidigt råder det stor arbetskraftsbrist i Sverige, ofta i yrken med krav på en hög utbildningsnivå.

Det finns många studier som visar på stora brister i Arbetsförmedlingens arbetssätt och styrning. Det är just bedömningen av vilka insatser som ska sättas in för den enskilde som betonas i denna rapport, och granskningen och rekommendationerna är för viktiga för att bara läggas på hög. Ska en reformering av Arbetsförmedlingen lyckas måste man bli bättre på att bedöma den arbetssökandes ställning på arbetsmarknaden och hur mycket stöd personen i fråga är i behov av. Det är därför, fru talman, som jag yrkar bifall till reservation 1.

Riksrevisionen framför att den bristande styrningen kan leda till att arbetssökande inte får lika bra stöd från olika förmedlingsenheter eller enskilda förmedlare. I förlängningen innebär det att en del arbetssökande riskerar en längre tid i arbetslöshet än vad som är nödvändigt.

Den arbetsmarknadspolitiska bedömningen handlar alltså om att slå fast vilket stöd den arbetssökande ska få och är därmed ett helt avgörande moment i matchningsarbetet. För att säkerställa en likvärdig bedömning har myndigheten utvecklat ett datoriserat bedömningsstöd som är ett hjälpmedel för arbetsförmedlarna i att exempelvis avgöra risken för långtidsarbetslöshet hos en arbetssökande. I granskningen framkommer dock att arbetsförmedlarna inte använder sig av stödet utan i stället i mångt och mycket utgår från sin egen personliga bedömning.

Möjligen kan detta till viss del förklaras med det som också konstateras i granskningen, det vill säga att Arbetsförmedlingens arbetssätt vilar på en alltför svag kunskapsgrund. Granskningen visar att Arbetsförmedlingen har begränsad kunskap om hur myndighetens olika arbetssätt kan bidra till en förbättrad matchning. Det gäller både centralt framtagna metoder och olika lokalt utvecklade arbetssätt.

Många av de centrala metoderna har baserats på "beprövad erfarenhet". Enligt en tidigare studie kunde det innebära att man bara beskrev de arbetssätt som arbetsförmedlarna brukade använda sig av och att beskrivningarna ibland baserades på enskilda förmedlares egna uppfattningar.

Styrningen inom Arbetsförmedlingen lämnar ett stort utrymme för arbetsförmedlarna att själva välja arbetssätt, och granskningen visar att det kan ske på basis av en lokal arbetsplatskultur och erfarenhet som nära kollegor har haft. En riskfaktor som Riksrevisionen pekar på är att myndigheten inte på ett systematiskt sätt följer upp hur matchningsarbetet bedrivs på lokalkontor och av enskilda förmedlare. Erfarenhetsutbyte mellan skilda kontor och arbetsförmedlare saknas också.

Det är ett problem att Arbetsförmedlingen inte följer upp om arbetssökande får en likvärdig service. Att myndigheten inte följer upp vilka arbetssätt som används i verksamheten gör det naturligtvis näst intill omöjligt att utvärdera och därefter utveckla dem. Här kan vi bara gå tillbaka till den granskning av jämställdhetsintegrering av integrationspolitiken som Riksrevisionen presenterade förra året och som vi har debatterat i denna kammare. Den visade tydligt att nyanlända kvinnor inte får en likvärdig service och inte möts av samma förväntningar. De deltar också i betydligt mindre omfattning i olika arbetsförberedande insatser jämfört med män.

Fru talman! Granskningen som Kalla fakta nyligen har gjort och som vi kunde se tidigare i veckan visar hur Arbetsförmedlingen under lång tid har hanterat nyanlända kvinnor på ett annat sätt än man gör med männen. Männen har fått 77 procent av insatserna när det gäller arbetsmarknadsutbildning, 67 procent när det gäller arbetspraktik och 84 procent när det gäller nystartsjobben. Oavsett om kvinnorna är låg- eller högutbildade hamnar de oftare utanför sysselsättning än vad männen gör.

Naturligtvis är det inte bara en myndighet som ska lastas för detta. De låga förväntningarnas rasism har under alltför lång tid genomsyrat svensk integrationspolitik i stort. Men det är en realitet som inte ska accepteras och något regeringen verkligen måste ta till sig och göra någonting åt i reformen.

Slutligen, fru talman: Riksrevisionen noterar att regeringen trots de arbetsmarknadspolitiska bedömningarnas centrala betydelse för verksamheten inte har reglerat eller följt upp myndighetens arbete på området. Och trots att Arbetsförmedlingen för närvarande genomgår stora förändringar anser Riksrevisionen att kraven på effektivitet och likvärdighet består. Jag kan inte annat än att hålla med.

Anf. 46 Serkan Köse (S)

Fru talman! Riksrevisionen har granskat Arbetsförmedlingens matchningsarbete och konstaterar i sin granskning att myndighetens matchningsarbete vilar på en svag kunskapsgrund.

Styrningen har enligt Riksrevisionen inte lyckats säkerställa att de som förmedlar arbete använder effektiva metoder och gör likvärdiga bedömningar av behovet hos dem som söker jobb. Det kan enligt Riksrevisionen leda till att arbetssökande inte får likvärdigt stöd. I detta sammanhang kan vi konstatera att de metoder som Arbetsförmedlingen använder togs fram redan 2010.

En del av problemet är att Arbetsförmedlingen har delegerat ansvaret för metoder och arbetssätt långt ut i organisationen. Det ger i och för sig goda förutsättningar för lokal anpassning, men det innebär samtidigt att arbetssökande riskerar att få olika bra service beroende på vilket kontor de vänder sig till.

Enligt rapporten måste Arbetsförmedlingen bli bättre på att utvärdera och utveckla sina arbetssätt för att säkerställa att de arbetsmarknadspolitiska bedömningarna är effektiva och likvärdiga.

Fru talman! Vi välkomnar Riksrevisionens granskning och anser att det är bra att bristerna synliggörs, debatteras och åtgärdas. Det är dock viktigt att påpeka att rapporten endast granskar delar av matchningsarbetet. Enligt Arbetsförmedlingen ligger till exempel tjänsten stöd och matchning och den digitala matchningen utanför granskningen.

Likaså har Arbetsförmedlingen under granskningen fått information om att den matchning som riktar sig till nyanlända och personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga inte ingår, men det framgår inte av den slutliga rapporten. Det betyder att stora delar av det matchningsarbete som Arbetsförmedlingen lägger betydande personella resurser och en stor del av sitt digitala utvecklingsarbete på inte ryms inom granskningen.

Fru talman! Trots det vill jag understryka att vi välkomnar Riksrevisionens bedömning att det finns risk för bristande effektivitet och likvärdighet i Arbetsförmedlingens matchningsarbete. Vi delar även Riksrevisionens bedömning att Arbetsförmedlingens verksamhet med arbetsmarknadspolitiska bedömningar bör följas upp.

Fru talman! En väl fungerande arbetsmarknad som tar till vara människors kompetens och vilja att arbeta är grunden för Sveriges välfärd. Alla som kan jobba ska jobba, bidra och ta ansvar.

I dag ser vi att det är mer än 360 000 fler svenskar som går till jobbet jämfört med hur det var tidigare. Vi har en hög sysselsättningsgrad. Arbetsmarknaden är fortfarande god, även om vi ser en avmattning i svensk ekonomi.

Samtidigt kan vi konstatera att utmaningarna på den svenska arbetsmarknaden är betydande. Det handlar inte minst om att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för de stora grupper som har svårt att få jobb. Det är personer med kortare utbildning, utomeuropeiskt födda och funktionsnedsatta.

När det gäller matchningen på den svenska arbetsmarknaden mellan arbetssökande och lediga jobb är det tydligt att denna måste fungera bättre än i dag. Vi kan konstatera att det resultat som Arbetsförmedlingen har levererat i flera avseenden inte har varit tillräckligt. Det finns således utrymme för förbättringar när det gäller flera av de uppgifter som ligger inom myndighetens ansvarsområde.

Fru talman! Arbetsförmedlingen har under en lång tid spelat en central roll för att genomföra arbetsmarknadspolitiken. Vi kan dock konstatera att genomförandet under flera år har brustit i effektivitet. I linje med vad som har överenskommits i januariavtalet ska Arbetsförmedlingen därför reformeras för att förbättra effektiviteten i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.

Det pågår ett intensivt arbete i Regeringskansliet med att analysera Arbetsförmedlingens rapport, som myndigheten lämnade till regeringen den 1 november 2019. Vi anser att reformeringen av Arbetsförmedlingen är genomgripande och kommer att ha stor påverkan på utvecklingen av den arbetsmarknadspolitiska bedömningen. Vi anser därför att det är nödvändigt att avvakta reformeringen av Arbetsförmedlingen innan formerna för en sådan uppföljning av den arbetsmarknadspolitiska bedömningen kan utformas närmare.

Fru talman! När det gäller kommunernas uppdrag och roll i arbetsmarknadspolitiken, vilket är en fråga som tas upp, anser vi att det är angeläget att kommunernas insatser och verksamheter som syftar till att underlätta individers inträde på arbetsmarknaden tas till vara i reformeringen av Arbetsförmedlingen.

En aktuell fråga är kommunernas förutsättningar att medverka i utförandet av den statliga arbetsmarknadspolitiken. Kommunerna har alltmer blivit en central part för en fungerande arbetsmarknadspolitik. Därför välkomnar vi den utredning som regeringen har tillsatt med uppdrag att analysera och bedöma rättsläget i denna fråga. Vi vet att uppdraget ska redovisas senast den 29 maj i år, och det kommer enligt vår bedömning att vara ett viktigt underlag i arbetet med att reformera och utforma det nya systemet.

Fru talman! Vi är medvetna om att matchningsarbetet inte har fungerat som det borde, och vi anser att en reformering är nödvändig. Detta är vi överens om i kammaren. Därför har regeringen i sitt nya regleringsbrev till Arbetsförmedlingen pekat ut reformeringen som en prioriterad del. Regeringen har också i regleringsbrevet gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att säkerställa en fungerande verksamhet med likvärdig service i hela landet.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag betona vikten av att Arbetsförmedlingen reformeras successivt och ordnat. Tidsplanen har förtydligats och justerats. En gedigen kontrollfunktion för reformen ska finnas på plats i god tid före implementeringen. Och det ska finnas en mångfald av aktörer, men det ska inte vara fler aktörer än att det går att säkerställa kontroll av kvalitet och resultat.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Anf. 47 Mats Green (M)

Fru talman! Det finns numera ett ganska stort antal grundläggande frågeställningar - och de blir egentligen fler varje vecka - vad gäller januaripartiernas tänkta reformering av Arbetsförmedlingen som måste besvaras.

I mitt inledningsanförande berörde jag oklarheten kring kommunernas roll och det faktum att kommunerna över huvud taget inte nämns i januariavtalet kopplat till den diskussion som nu finns vad gäller Arbetsförmedlingens verksamhet i hela landet. Även Serkan Köse var inne en del på det.

Men det som har uttalats från arbetsmarknadsministern och övriga om att Arbetsförmedlingens skyltar ska finnas i hela landet, vad innebär det? Innebär det att det bara ska finnas en skylt men egentligen ingen verksamhet över huvud taget? Eller innebär det att det också ska finnas verksamhet i alla kommuner?

Vi har hört företrädare för ett av januariöverenskommelsens partier, Centerpartiet, lova att Arbetsförmedlingen ska finnas i alla Sveriges kommuner, även förtydligat med alla Sveriges 290 kommuner. Gäller detta? Hur kommer den närvaron då att se ut? Men framför allt: Är det bara Arbetsförmedlingens skyltar som ska upp, eller ska det också finnas någon verksamhet ute i alla Sveriges kommuner?

Anf. 48 Serkan Köse (S)

Fru talman! Tack för frågan, Mats Green! Jag nämnde ganska tydligt kommunernas roll. I Arbetsförmedlingens analysrapport finns tydliga beskrivningar av, men också medskick om, hur detta med kommunernas roll skulle kunna hanteras. Vid sidan av detta nämnde jag att det har tillsatts en utredning som ska titta på kommunernas roll.

När det gäller diskussionen om den lokala närvaron ger regeringen i regleringsbrevet Arbetsförmedlingen i uppdrag att säkerställa en bättre lokal närvaro i hela landet. Det kan vara i samarbete med andra aktörer eller att man har ett lokalt kontor, men det är det som är uppdraget till Arbetsförmedlingen.

Frågor om hur ett parti har resonerat och diskuterat tror jag kan ställas till det partiets företrädare. I det här läget pågår det dock ett ganska rejält arbete på departementet när det gäller att titta på alla de delar som Mats Green har tagit upp, både i sin fråga och i sitt tidigare anförande.

Anf. 49 Mats Green (M)

Fru talman! Det är ett problem att man egentligen inte får några som helst svar på frågorna. Det visar också att detta inte är någon genomtänkt reformering över huvud taget.

När det handlar om kommunernas roll hänvisas här till Arbetsförmedlingens egen utredning. Då ska man komma ihåg att Arbetsförmedlingen inte fick ett helhetsuppdrag att titta på den nya Arbetsförmedlingen utan bara ett antal deluppdrag, så att säga, allt för att regeringen inte ville ha hela bilden där.

Vidare när det gäller kommunernas roll förutsätter jag att alla har tagit del av Sveriges Kommuner och Regioners, SKR:s, skrivelse till regeringen, där man är minst sagt kritisk dels till alla de frågetecken som finns kring kommunernas roll, dels till hur Sveriges kommuner egentligen behandlas.

För oss moderater är det självklart att kommunerna måste ha en roll i detta, men den är tydligen fortfarande oklar. Vi har också en utredning som verkligen har urholkats sedan arbetsmarknadsministerns presskonferens till att nu bara handla om att på något sätt belysa rättsläget, och det kanske inte är jättehöga ambitioner för en utredning. Och ska man vara ärlig behövs det inte ens en utredning för att titta på det.

Jag återkommer med en dåres envishet till att vi behöver besked vad gäller kommunernas roll. Framför allt behöver kommunerna det.

Men återigen: Arbetsförmedlingen ska finnas i alla Sveriges 290 kommuner, säger Centerpartiet. Arbetsförmedlingens skyltar ska finnas i hela landet, säger arbetsmarknadsministern. Vad innebär dessa utfästelser och löften konkret? Man kan faktiskt inte säga en sak och sedan begära två, tre eller fyra månaders betänketid för att konkretisera vad man egentligen menade. Vad innebär det att Arbetsförmedlingens skyltar ska finnas i hela landet?

Anf. 50 Serkan Köse (S)

Fru talman! Tack, Mats, för frågan! Jag önskar att jag vore arbetsmarknadsminister, men det är jag faktiskt inte. Som ledamot i arbetsmarknadsutskottet tror jag att jag kan svara väldigt begränsat på frågan. Jag tror dock att det är viktigt, som jag nämnde tidigare, att kommunerna redan i dag bedriver väldigt mycket arbetsmarknadspolitik. Vi som har varit lokalpolitiker vet vad det innebär med samverkan med Arbetsförmedlingen.

Låt oss komma ihåg att Delegationen för unga och nyanlända till arbete, som den här regeringen tillsatte, bidrar till att stärka samverkan mellan staten och kommunerna. I dag har faktiskt 287 kommuner samverkan med staten för att se till hur man kan förbättra relationerna men också hur man kan stötta de människor som behöver kommunernas hjälp och stöd.

Det pågår alltså ett rejält arbete redan i dag. Sedan nämnde jag att det i analysarbetet ganska tydligt framkommer vad man kan förvänta sig i relationen mellan stat och kommun. På detta finns den kommunutredning som är tillsatt, och som jag nämnde tidigare pågår det ett enormt analysarbete på departementet för att titta på alla dessa delar - dels Riksrevisionens rapport, dels den diskussion och debatt som pågår när det gäller kommunernas roll.

Återigen: Vad gäller den lokala närvaron menar jag att det i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen för 2020 ganska tydligt står att myndigheten ska säkerställa en bättre lokal närvaro i hela landet. Sedan tror jag inte att det viktiga i diskussionen är om det sätts upp en skylt eller inte, utan det viktiga är att detta ska fyllas med verksamhet och att de arbetssökande får hjälp och stöd av Arbetsförmedlingen. Det kan vara tillsammans med en aktör eller i en lokal. Det är det som är uppdraget till Arbetsförmedlingen att hantera.

Anf. 51 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Vi diskuterar i dag Riksrevisionens rapport om matchningen på Arbetsförmedlingen. Vi ska komma ihåg att det är den del som Arbetsförmedlingen i dag sköter själv som vi diskuterar.

Det som lyser igenom i rapporten och som flera talare har pekat på är, som Riksrevisionen själv säger, den bristande effektiviteten och den bristande likvärdigheten. Det som också lyser igenom är hur svårt det är för enskilda förmedlare att få verksamheten att fungera på ett kunskapsbaserat och effektivt sätt med de strukturer som finns i dag.

Som flera talare har påpekat har det nyligen belysts i medierna hur man inom systemet ofta betraktar i synnerhet kvinnor som omöjliga och inte där heller baserar sin verksamhet på att det har lyckats på många ställen och i många sammanhang. I den debatten tycker jag att det bra att det finns en bred uppslutning och insikt här i kammaren om att det behövs en grundläggande reformering av arbetsmarknaden, ordnad steg för steg och baserad på den ganska stora kunskap som finns om vad som har fungerat och inte.

Jag vill dock bara påpeka en sak för mina borgerliga vänner. Lagen om valfrihet tillåter inte vem som helst att komma in i en verksamhet - absolut inte! Så är det naturligtvis inte i dag på Arbetsförmedlingen med stöd och matchning, där det finns mycket höga krav. Så är det inte på vårdcentraler eller andra verksamheter inom lagen om valfrihet, och så är det naturligtvis inte heller i januariavtalet. Tvärtom står det där att antalet deltagare ska begränsas. Nu har vi sagt att denna reformering inte ska baseras på lagen om valfrihet, men jag vill ändå försvara lagen om valfrihet när den kommer upp till debatt.

Jag vill nu gå in specifikt på den här rapporten, för det är viktigt att vi ändå diskuterar den.

Det första som är problematiskt är att man inte på ett kunskapsbaserat och systematiskt sätt följer upp hur man hjälper de arbetslösa. Detta är någonting som vi har påpekat länge och där - jag kommer till det - den arbetsmarknadspolitiska bedömningen är helt avgörande för att det ska fungera. Men det som också lyser igenom i rapporten är att många lokala förmedlare i praktiken tvingas att runda byråkratin, eftersom de åtgärder som står till buds inte är effektiva. Därmed blir det en brist på systematik, inte bara därför att Arbetsförmedlingens byråkrati inte är effektiv utan också därför att de lokala förmedlarna ibland står inför hopplösa uppgifter där kommunen - detta har vi varit inne på - får komma in med egna medel för att kompensera bristerna och hitta lokala lösningar som faktiskt ibland är bättre.

Slutsatsen är ändå att det efter så många reformförsök på Arbetsförmedlingen behövs en helt annan form av resultatbaserad styrning. Jag vill påpeka att detta är grunden för en reformering av Arbetsförmedlingen: att man belönar ett resultat i form av varaktigt arbete, i synnerhet i de fall som är svårast, och dessutom kan skala upp det som fungerar, lokalt och nationellt, och skala ned det som inte fungerar. Där är Riksrevisionens slutsatser väldigt viktiga och väldigt informativa.

Det andra jag vill ta upp är den arbetsmarknadspolitiska bedömningen. För dem som följer det här och som inte likt mina kollegor är experter i ämnet kan jag berätta att det är den grund man har för att bestämma vilka åtgärder som ska vidtas och insatser som ska göras, arbetslös för arbetslös. Den här bedömningen har många under lång tid påpekat är mycket bristfällig och måste styras upp, bland annat för att få fram de här resultaten.

Vi har faktiskt, åtminstone sedan vi kom in i bilden i och med januarisamarbetet, påpekat att detta är uppdraget, och därför har också arbetet inletts med det. Vi har nu varit mycket noga med att detta i högre grad i regleringsbrevet ska vägas in i vad man faktiskt gör och inte vad Riksrevisionen pekar ut godtyckligt. Det kommer naturligtvis, om vi får råda, att vara en väldigt central del i den stegvisa, ordnade och kloka reformeringen av Arbetsförmedlingen.

Jag vill också påpeka att vi nu trycker mycket på utvärdering. Vi har möjlighet att göra en pilotundersökning i 32 kommuner som Arbetsförmedlingen själv utformat men som måste följas upp i form av utvärdering.

Sammantaget påminner Riksrevisionens rapport om den mycket allvarliga situation vi har nu med Arbetsförmedlingen och det stora behovet av att göra någonting och steg för steg, klokt och riktigt och kunskapsbaserat göra en noggrann reform.

Därför yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Anf. 52 Ali Esbati (V)

Fru talman! Jag hade egentligen en del av samma frågor som Mats Green ställde till Serkan Köse från Socialdemokraterna, men det känns mer rimligt att ställa dem till Martin Ådahl, för i den här reformeringen upplever man ofta att regeringspartierna är lite baksätespassagerare. Jag ska inte recensera hur de kanske känner inför det, utan jag ställer de här frågorna till Martin Ådahl.

Jag hade lite funderingar om det här med skyltar. Skyltar är ett trevligt visuellt hjälpmedel, men innebär det här med att det ska komma till skyltar för Arbetsförmedlingen att det också ska finnas verksamhet bakom dem? Man får en del tråkig information om man talar med exempelvis anställda eller fackliga inom Arbetsförmedlingen. Det handlar om att man är orolig för att de personer som har sagts upp och nu kanske ska komma tillbaka inte har några egentliga arbetsuppgifter och framför allt att det bakom de här skyltarna snarare kan finnas en påfallande icke-verksamhet. Det finns kanske någon som inte ens jobbar på Arbetsförmedlingen som har till uppgift att säga att de som kommer och vill ha stöd av Arbetsförmedlingen kan googla eller använda andra typer av hjälpmedel.

Det är väl kanske inte riktigt det som jag tror många uppfattade skulle ske när Centerpartiet slog på stora trumman och under hårt tryck utifrån sa att det nu skulle bli ordning och reda på Arbetsförmedlingen i hela landet. Det får Martin Ådahl gärna kommentera.

Anf. 53 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Det som vi nu diskuterar har inte så mycket med Riksrevisionens rapport att göra, men jag tackar i alla fall Ali Esbati för att vi får tillfälle att diskutera den här frågan.

Vi har haft problemet under fem års tid att Arbetsförmedlingens ledning har haft något som kallas förändringsresan, där man har tyckt att det varit effektivt att stänga ned många små kontor på landsbygden. Vi har länge i den här kammaren diskuterat och kritiserat detta. Var Vänsterpartiet har varit under stora delar av den perioden när vi har diskuterat, debatterat och kritiserat det är tveksamt. Nu har man dykt upp, när vi har inflytande över politiken igen, och är medveten om att det här är ett stort problem.

Vi har tryckt på det här sedan början av året när det fortsatte trots att vi har en ny inriktning med en reformering av Arbetsförmedlingen. Vi har gjort det väldigt noggrant och till och med varit väldigt, väldigt kritiska till generaldirektören och bett om en ändring av insatsen. Det har varit problem med de medel som fanns i den så kallade M-KD-budgeten som togs från riksdagen, men det har också varit fråga om att man har haft en felaktig inriktning.

Nu har vi, till slut efter dessa olika problem, i regleringsbrevet varit så tydliga som det går att vara i myndighetsstyrningen. Vi har sagt att man måste ha en närvaro i alla kommuner - antingen i de statliga servicekontoren i kommunens lokaler, eller, och det är på sätt och vis nytt, genom att öppna kontoren igen. Det handlar om verksamhet på alla de ställen där man under den så kallade förändringsresan har dragit ned.

Vi har därvidlag varit så tydliga som man över huvud taget kan vara i den här typen av styrning. Sedan kan man tala om skyltar eller vad som helst, men självklart är det verksamheten som ska tillbaka till alla de här platserna så att de arbetslösa möts lokalt. Jag tror att ingen kan tveka om vad Centerpartiets inriktning har varit under alla dessa år i den frågan.

Anf. 54 Ali Esbati (V)

Fru talman! Jag förstår att det finns ett stort behov från Martin Ådahls sida och från Centerpartiet centralt att beskriva historien på det här sättet eftersom Centerpartiet, många gånger av svårbegripliga skäl, har ett starkt stöd ute i landets många kommuner. Därför möter man där problemen som det här har skapat, och jag är glad över att Centerpartiet här i riksdagen ändrade sin ståndpunkt rörande detta.

Det jag frågar efter är hur den här styrningen fungerar om den inte följs upp med till exempel ökade resurser och det inte görs en uppföljning som är av karaktären att löftena inte leder till fungerande verksamheter utan någonting som kan beskrivas som verksamhet - ibland kan det vara två olika saker, och det var lite det som var poängen.

När det gäller det här med att man skjuter upp reformen kan jag dra parallellen att jag har en åttaåring hemma som ibland har svårt att förhålla sig till det här med tider och att man måste skjuta upp saker på grund av problem som har uppstått. Det är ibland frustrerande att under tiden som man skjuter upp någonting gör man antingen mer av samma sak som man gjorde förut och som ledde till att man var tvungen att skjuta upp en tidsplan eller att man inte gör någonting alls i förhoppningen att saker ska ske på något magiskt sätt. Tyvärr är det samma känslor man får när man hör hur Martin Ådahl och Centerpartiet nu relaterar till den uppskjutna tidsplanen för reformeringen som vi var många här i riksdagen som tvingade fram. Det är i så fall lite trist och kommer att leda till problem för Martin Ådahl, Centerpartiet och regeringen framöver. Det skulle vara intressant att höra hur Martin Ådahl ser på det.

Anf. 55 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Jag delar helt och hållet ledamotens uppfattning att man inte bara kan låta saker vara, varken när det gäller åttaåringar eller i mitt fall tioåringar eller stora reformer av Arbetsförmedlingen, utan man måste göra någonting. Om det år efter år inte fungerar, som det påpekas i Riksrevisionens rapport, måste man dra slutsatser av det till exempel på de områden som Riksrevisionen fundamentalt pekar ut och göra en reform. Vi drar helt olika slutsatser. Ni vill fortsätta som vanligt, Ali Esbati, och vi vill göra en reform och göra det stegvis och så klokt som möjligt.

När det gäller att beskriva historien behöver vi inte debattera det här. Du har ju stått här tillsammans med mina företrädare i kammaren när de, och för övrigt också jag själv, har kritiserat nedstängningen av små kontor på landsbygden i många år. Det är bara att gå tillbaka och minnas de stunderna.

När det sedan gäller det här med att det måste ske på riktigt har det varit en stor kamp under många år för att ändra på det, och äntligen sker nu en förändring. Du pekade på några saker. Den första var att det måste vara verklig verksamhet och att vi måste följa upp den. Det finns flera avstämningspunkter där vi mycket hårt kommer att försöka se till så att det verkligen blir så som det är sagt i regleringsbrevet.

När det gäller pengarna ska man dock komma ihåg att inför utskottet, där du själv var med, sa Arbetsförmedlingens ledning att det här kanske inte ens sparar några pengar, vilket på sätt och vis är extra allvarligt. Man skapar mycket problem, men man sparar inte ens några pengar när man stänger de här små kontoren och myndighetsverksamheten. I den mån som det krävs pengar för att reparera de historiska misstagen har vi också diskuterat det, och det har också presenterats för utskottet att utrymme finns för det.

Anf. 56 Mats Green (M)

Fru talman! När jag tidigare ställde ett antal frågor till Serkan Köse hänvisade han till Martin Ådahl. Det är väl korrekt. Problemet är bara att olika företrädare för januariöverenskommelsens partier konstant hänvisar till varandra när det gäller alla frågeställningar kring Arbetsförmedlingen. Man kan egentligen inte få besked eller utkräva ansvar från något håll. Det är kanske inte hållbart när det gäller reformering av en av Sveriges största myndigheter.

Jag noterar dock att Martin Ådahl kunde ge besked om saker som Serkan Köse absolut inte kunde ge besked om. Det ska alltså inte bara upp kosmetiska skyltar där det står "Arbetsförmedlingen" i alla kommuner; det ska också pågå verksamhet bakom dessa skyltar. Det är ett intressant klargörande. Vi ska notera det på alla sätt.

Jag har också lyssnat på radioprogrammet P1 Morgon från den 27 november, där Centerpartiets Martin Ådahl slog fast att Arbetsförmedlingen ska finnas i alla Sveriges kommuner. Han förtydligade även med att man ska finnas i Sveriges alla 290 kommuner.

Återigen, det som framfördes till Ali Esbati gäller alltså. Det handlar också om verklig verksamhet för Arbetsförmedlingen i Sveriges alla 290 kommuner. Om svaret på frågan om det återigen är ja, varför kunde inte Serkan Köse ge samma besked?

Anf. 57 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Det känns lite som att de frågor som ställs just har besvarats. Men en fråga gällde att vi skulle ge någon sorts olika besked. Jag har svårt att se att det är särskilt olika besked. Både Serkan Köse och jag har hänvisat till det enda regleringsbrev som finns för Arbetsförmedlingen, som är synnerligen tydligt i frågan, och många andra dokument och framställningar som är så pass tydliga de kan vara.

Det är en annan sak att man gärna vill beskriva det på det sättet. Men utan att väcka alltför många björnar ska jag säga att det finns betydligt större åsiktsskillnader mellan de två frågeställare jag just haft mitt emot mig i den här debatten än över huvud taget bland dem som står bakom regeringens förslag och det regleringsbrev som nu har kommit och som dessutom är väldigt tydligt på den punkten.

Jag är inte särskilt förtjust i att debattera de här frågorna med mina borgerliga vänner. Men jag vill gärna öppna upp för alla bra förslag och synpunkter som kan finnas.

När det gäller att verksamhet ska finnas i alla kommuner i hela landet är det naturligtvis på det sättet att det inte ska finnas kommuner i Sverige där arbetslösa inte får hjälp av Arbetsförmedlingen. Jag kan inte tänka mig att man kan ha en annan synpunkt i den frågan. Dessutom är Arbetsförmedlingen ålagd att ha verksamhet i alla kommuner. Problemet är att det inte har fungerat.

Det är med de här gradvisa åtgärderna, både i regleringsbrevet och på andra sätt, som vi i vårt samarbete med regeringen har tryckt på och fått igenom att det ska ske stora förändringar.

Anf. 58 Mats Green (M)

Fru talman! Att jag och Ali Esbati inte är överens om de stora dragen när det gäller detta kan man kanske säga. Följaktligen har vi inte heller sagt att vi ska genomföra en reformering av Arbetsförmedlingen tillsammans. Det är skillnaden här.

Problemet är att man kan hitta företrädare för januaripartierna i riksdagen som egentligen säger precis vad som helst för att tillfredsställa vem som helst utan att de sedan tar ansvar för någonting. Min poäng, fru talman, är att en reform inte kan drivas på det sättet. Det måste alltid finnas någon som tar ansvaret.

Nu förklarar arbetsmarknadsministern att Arbetsförmedlingens skyltar ska finnas i alla kommuner. När man frågar henne och hennes partivänner får man inget svar. Men jag är glad att Centerpartiets Martin Ådahl ändå kan ge ett svar, det vill säga att Arbetsförmedlingen ska finnas i hela landet, i Sveriges alla 290 kommuner. Och det ska inte vara någon fejkverksamhet utan riktig, viktig verksamhet. Det är ett besked som jag tror att många kommuner har efterfrågat.

Men problemet är återigen: Varför kunde inte Serkan Köse ge det beskedet? Vi ska alltså hänvisas runt. Vi fattar att det är så det kommer att gå till. Vi kommer förmodligen att hänvisas runt till olika företrädare för januaripartierna under två år. Det är inte acceptabelt. Någon måste äga reformen.

Jag säger återigen att vi har noterat det Martin Ådahl lovade i P1 Morgon den 27 november, det vill säga att Arbetsförmedlingen ska finnas i och ha verksamhet i alla kommuner i Sverige. Men, än en gång, kan Martin Ådahl konkretisera vad den verksamheten ska bestå i?

Anf. 59 Martin Ådahl (C)

Fru talman! Den här diskussionen går runt lite. Jag har varit tydlig och preciserat vad det står i regleringsbrevet. Det går att läsa. Det är på det sättet man styr, och det är beskedet som ges till Arbetsförmedlingen.

Folk måste få ha olika åsikter. Det har vi haft i de här diskussionerna - det ska gudarna veta. Men sedan har vi landat i ett mycket tydligt gemensamt besked. Jag har alltså svårt att se vad det här handlar om.

Jag har också svårt att se den dramatik som läggs fram här när det gäller att Arbetsförmedlingen inte skulle vara närvarande i alla kommuner. Jag har fortfarande svårt att förstå varför det skulle vara något konstigt, märkligt eller ouppnåeligt att Arbetsförmedlingen måste finnas i alla Sveriges kommuner. Det är självklart.

Givetvis har det också varit enorma problem med den här förändringsresan, med centralisering och nedläggning av små kontor. Men det är där som det äntligen har skett en kursändring, som vi har drivit fram och där man ska få till det.

Att allting i den nuvarande Arbetsförmedlingen inte fungerar bra ska gudarna veta. Men det är nog viktigt att också Moderaterna är tydliga med hur de vill ha det med närvaron i alla kommuner, med om de vill ha kommunerna som aktörer och hur de tänker sig det här - nu är det inte möjligt att vara tydlig här, eftersom replikskiftet är slut. Men jag tror att det är bra om de själva har en tydlig linje där. Ska kommunerna, som själva lägger 6-7 miljarder kronor redan, utöver det Arbetsförmedlingen gör också kunna vara aktörer i vissa situationer, när det känns som att verksamheten inte är tillräckligt aktiv? Eller ska det inte få vara på det sättet? Det finns många besked att få när det gäller det.

Generellt sett tycker jag inte att det är ett särskilt dramatiskt besked att man ska finnas i alla kommuner. Det är tvärtom en alldeles nödvändig målsättning som vi kommer att följa upp under det här året. Och det är ett mycket tydligt besked i det regleringsbrev som finns för innevarande år.

Anf. 60 Gulan Avci (L)

Fru talman! I dag ska vi debattera Riksrevisionens rapport om Arbetsförmedlingens matchningsarbete, men debatten hittills har präglats av många andra perspektiv, vilket jag givetvis välkomnar. Jag noterar nämligen att vi trots våra meningsskiljaktigheter ändå är i grunden överens om att Arbetsförmedlingen behöver reformeras, även om vi vill nå det målet på olika vägar.

Fru talman! Jag noterar också att debatten präglas av mycket annat. Jag erkänner att det har varit en utmanande tid, inte minst för de hundratusentals arbetssökande som under det senaste året har hamnat i kläm och inte har fått den hjälp och det stöd som de har rätt till för att komma i sysselsättning.

Det har också varit en väldigt tuff period för alla medarbetare på Arbetsförmedlingen som runt om i landet har haft en mycket pressad arbetssituation. Många har fått lämna sina jobb. Många har också valt att självmant lämna sina jobb. Det har givetvis påverkat verksamheten på ett negativt sätt.

Det har även varit tufft för alla externa aktörer som har drabbats hårt av det senaste årets kaos på Arbetsförmedlingen. Många aktörer har gått i konkurs, och de aktörer som fortfarande är verksamma är utarmade. Det är en konsekvens av att anvisningarna inte har fungerat och av att volymerna till många aktörer har varit låga.

När vi nu blickar framåt är det viktigt att ta fasta på de rekommendationer som Riksrevisionen för fram i sin rapport om den bristande effektiviteten och likvärdigheten i Arbetsförmedlingens matchningsarbete.

Vad gäller den arbetsmarknadspolitiska bedömningen förs det intensiva diskussioner mellan oss samarbetspartier om hur den ska utformas, följas upp och göras på rätt sätt - Patrik Björck får gärna prata lite tystare. Detta kommer ju att vara det mest centrala verktyget för att arbetssökande ska kunna få rätt hjälp och insatser i framtiden.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att Arbetsförmedlingen också i fortsättningen ska ha myndighetsansvar för arbetsmarknadspolitiken men att ett nytt system med valfrihet ska införas och vara utgångspunkten, där externa aktörer ska matcha och rusta de arbetssökande för lediga jobb.

Vi behöver reformera Arbetsförmedlingen för att förbättra effektiviteten i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Då handlar det om att renodla myndighetens arbetsuppgifter. Myndigheten ska ha sitt fokus på bland annat kontroll av arbetssökande och de fristående aktörer som ska ingå i det nya systemet.

Myndigheten behöver också ansvara för den arbetsmarknadspolitiska bedömningen, som jag nämnde, för det nya ersättningssystemet, för den digitala infrastrukturen och för statistik och analysarbete. Ersättningssystemet kommer att riggas utifrån hur väl aktörerna lyckas få ut de arbetssökande i varaktig sysselsättning.

För oss liberaler är det oerhört viktigt att den idéburna sektorn får en framträdande roll, eftersom många aktörer i dag gör ett väldigt viktigt och bra arbete för att hjälpa dem som står längst bort från arbetsmarknaden att komma i sysselsättning. Den kompetensen får inte gå förlorad.

Det är också viktigt att samarbetet mellan den nya myndigheten, kommunerna och de externa aktörerna stärks och att vi kan finna en bra trepartssamverkan för att samarbetet ska fungera i alla led.

En utredning har tillsatts, som många andra har varit inne på, för att undersöka vilka juridiska möjligheter som finns för kommunerna att ta ett större ansvar för arbetsmarknadspolitiken. Men jag vill vara tydlig med att vi liberaler anser att Arbetsförmedlingen även i fortsättningen ska ha huvudansvaret för den statliga arbetsmarknadspolitiken. Vad vi vill fokusera på är att hitta en bättre samverkan.

Fru talman! Jag välkomnar att oppositionspartierna i höstas drog i handbromsen för att ge reformen en längre genomförandetid. Även min partiledare, Nyamko Sabuni, var tidigt ute och varnade för att tidsplanen inte skulle hålla, och Liberalerna skulle inte medverka till att kasta ut barnet med badvattnet.

Att våga omvärdera vissa delar av genomförandet är att ta ansvar. Nu får Arbetsförmedlingen dessutom mer tid på sig att i lugn och ro bedriva den ordinarie verksamheten under genomförandeperioden. Jag litar på att den nya generaldirektören, Maria Mindhammar, kommer att göra allt för att hitta rätt kurs för det arbete som myndigheten har framför sig.

Men, fru talman, jag vill ändå ha lite fokus på jämställdheten, som jag har haft i alla andra debatter som har handlat om arbetsmarknadspolitik och Arbetsförmedlingens arbete. Jag tror nämligen att det är genom ett oförtröttligt arbete som vi kan få till förändringar. Det är precis så den svenska kvinnorättsrörelsen har arbetat i över 100 år för att även kvinnor ska omfattas av lagstadgade rättigheter och skyldigheter i Sverige. Det är någonting som jag är väldigt stolt över. Men jag är mindre stolt över att den svenska jämställdheten inte gäller alla kvinnor i vårt land i dag.

Den som såg reportaget i Kalla fakta i tisdags kan inte med hedern i behåll hävda att kvinnor och män behandlas jämlikt av Arbetsförmedlingen i dag, i synnerhet inte utrikesfödda. Kvinnor får betydligt sämre stöd och insatser än männen för att komma i arbete. I dag är drygt 100 000 kvinnor arbetslösa, och det är den grupp som står längst bort från arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen är en myndighet som tyvärr inte verkar ha sett dessa kvinnor eller tagit dem på större allvar. När det gäller samtliga insatser under 2017 var utrikesfödda män överrepresenterade. Låt mig ge några exempel på detta:

Män anvisades 77 procent av arbetsmarknadsutbildningarna. 76 procent av arbetspraktiken utfördes av män. Och 84 procent av nystartsjobben gick till män.

För sju år sedan var skillnaden mellan män och kvinnor i jobb drygt 10 procent, men i dag har gapet ökat till 20 procent. Efter två år med arbetsmarknadsinsatser har drygt 50 procent av männen kommit i arbete, men inte ens var femte kvinna har ett jobb att gå till trots att vi befinner oss i en högkonjunktur, vilket vi har gjort under många år.

Fru talman! Denna statistik är inte tagen ur luften. Det är Arbetsförmedlingens egna siffror och bokslut för 2017. Låt oss spara dyrbar tid och behålla intellektuell hederlighet genom att inte försöka spåra misslyckandena till vare sig januariavtalet eller oppositionens budget, som gick igenom i riksdagen 2018. Detta misslyckande måste tyvärr spåras till den rödgröna feministiska regeringens arbete år 2017, under förra mandatperioden.

Jag brukar säga: Om man integrerar en kvinna integreras en hel familj. Men om vi inte lyckas integrera kvinnorna kommer utanförskapet att fortsätta att växa och gå i arv till nästa generation, och det kommer att få förödande konsekvenser för hela vår samhällsutveckling. Det är en risk som Sverige inte har råd med.

För mig som liberal och feminist handlar det om att ge kvinnor och män samma livschanser, samma möjligheter att bli sina egna, samma möjligheter att ta steget ut på arbetsmarknaden och samma möjligheter att bli ekonomiskt oberoende.

Ska vi lyckas med integrationen måste vi lyckas med jämställdheten. Detta kommer jag att återkomma till många gånger i debatter framöver.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 61 Leila Ali-Elmi (MP)

Fru talman! Det vi talar om här i dag är Riksrevisionens rapport om Arbetsförmedlingens matchningsarbete. Rapportens fokus är matchningsarbetet och styrningen för ett kunskapsbaserat arbetssätt. Riksrevisionen har studerat dokument och gjort intervjuer med arbetsförmedlare, chefer och anställda vid huvudkontoret.

Bakom dessa beskrivningar finns förstås alla de människor som är beroende av bra insatser från Arbetsförmedlingen i olika delar av landet. Det är viktigt att veta att man får rätt stöd i sin situation.

Riksrevisionen kom fram till fyra rekommendationer: tre som riktar sig till Arbetsförmedlingen och en som riktar sig till regeringen.

Rekommendationerna till Arbetsförmedlingen handlar om att de bör utveckla uppföljningen av vilka arbetssätt som används, se över hur analysresurserna används för att utvärdera och utveckla myndighetens metoder och säkerställa att de arbetsmarknadspolitiska bedömningarna är likvärdiga och effektiva i hela landet.

Till regeringen riktar man rekommendationen att följa upp Arbetsförmedlingens verksamhet med arbetsmarknadspolitiska bedömningar. Riksrevisionen påtalar att det saknas en direkt reglering eller ett uppdrag till myndigheten när det gäller detta.

Regeringen har välkomnat granskningen och instämmer i slutsatserna: att det finns risk för bristande effektivitet och likvärdighet i Arbetsförmedlingens matchningsarbete. Regeringen håller också med om att Arbetsförmedlingens verksamhet med arbetsmarknadspolitiska bedömningar bör följas upp. Däremot anser regeringen, med tanke på den stora omstrukturering av Arbetsförmedlingen som just nu pågår, att det är nödvändigt att avvakta reformeringen innan formerna för en uppföljning av den arbetsmarknadspolitiska bedömningen kan utformas närmare.

Detta tycker vi i Miljöpartiet är en rimlig hållning. De rekommendationer som lyfts kommer Arbetsförmedlingen självklart att ta till sig och ha med sig i sitt arbete. De rimmar också mycket väl med det breda uppdrag som regeringen gav Arbetsförmedlingen i maj 2019. Ett analysarbete pågår nu som bäst.

Riksrevisionens rapport om Arbets-förmedlingens matchningsarbete

Att regeringen i detta läge skulle ge ett specifikt uppdrag till Arbetsförmedlingen om de arbetsmarknadspolitiska bedömningarna och hur de ska följas upp vore helt enkelt kontraproduktivt. Det finns en stor risk att uppdragen blir splittrade och dåligt sammanhängande. Däremot finns Riksrevisionens synpunkter självklart med som ett värdefullt underlag i det fortsatta arbetet, och det kommer att sättas i ett större sammanhang.

Att matchningen ska fungera så väl som möjligt och vara kunskapsbaserad är en given och viktig sak för alla de människor som behöver Arbetsförmedlingens stöd.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)