Riksrevisionens rapport om undantag från skolplikten - regler, tillämpning och tillsyn

Anf. 17 Linus Sköld (S)

Fru talman! Skolan är samhällets minsta gemensamma nämnare. Där bygger lärande och fostran framtidens vuxenvärld, och där bestäms den gemensamma kulturen och överförs från en generation till nästa. Där förvärvas kunskaper, och nya bekantskaper, vänskaper och kärlekar blir till. Att gå i skolan är så enkelt, så självklart och så viktigt.

Fru talman! Att gå i skolan i Sverige är både en plikt och en rätt för alla barn. Att alla går i skolan är viktigt för att vi ska kunna utjämna skillnader i de livschanser som i stor grad bestäms av uppväxtmiljön. Plikten innebär att alla barn mellan 6 och 16 år måste gå i skolan och ta del av den verksamhet och undervisning som anordnas där. Det finns dock några situationer som utgör undantag från skyldigheten att gå i skolan, och Riksrevisionen har granskat hur dessa undantag från skolplikten fungerar.

Granskningen har sin upprinnelse i det uppmärksammade Ystadsfallet, där föräldrarna i en fembarnsfamilj hållit barnen från skolan i många år genom att ge sken av att familjen befann sig utomlands. Granskningen omfattar dock tre skolpliktsbrytande bestämmelser, nämligen ledighet, varaktig vistelse utomlands och fullgörande av skolplikten på annat sätt. Man kan väl sammanfatta granskningen med att Riksrevisionen konstaterar att det fungerar dåligt och att det fungerar olika.

Grunden är att det är gamla bestämmelser som har kommit till i olika syften och för att adressera olika problem. Dessa har sedan överförts till gällande skollagstiftning när den trädde i kraft 2010, vilket har gjort att bestämmelserna förhåller sig till varandra på ett otydligt sätt. Dessutom har bristande stöd från Skolverket och en obefintlig tillsyn från Skolinspektionen lett till att hemkommuner och rektorer har tillämpat bestämmelserna på väldigt olika sätt.

Riksrevisionen landar helt rimligt i sina rekommendationer och föreslår att regeringen bör ta initiativ till att ändra bestämmelserna i skollagen och då beakta

hur långa ledigheter en rektor ska kunna ta beslut om

om en möjlighet till sanktionsavgift bör införas i skollagen

om bestämmelsen om varaktig vistelse utomlands enbart ska vara tillämplig för barn till statligt anställda som är stationerade utomlands.

Vidare rekommenderar Riksrevisionen att Skolinspektionen bör utföra tillsyn av hur bestämmelserna har tillämpats och att Skolverket bör ta fram stöd och vägledning på området.

Detta är helt rimligt. Regeringen svarar i den skrivelse som vi behandlar här i dag att det kan finnas behov av att se över de aktuella bestämmelserna för att tydliggöra syftet med dem och att man kommer att ta med sig frågan i det fortsatta arbetet. Detta svar har gjort att ett enigt utskott i dag ställer sig bakom tillkännagivandet att regeringen ska följa Riksrevisionens rekommendationer.

Fru talman! Jag har i mitt yrkesliv som rektor varit med om att tillämpa de regler som Riksrevisionen har granskat och som debatten handlar om. Riksrevisionens bild av läget stämmer väldigt väl överens med min egen, nämligen att reglerna är otydliga och stödet sviktande. Låt mig ta några exempel.

Hur lång ledighet kan man ta beslut om? Jag har mött rektorskollegor som, för att slippa ta ställning i den frågan, tillämpar den extrema restriktivitetens princip. Då är svaret noll dagar. Jag har själv jobbat för en huvudman där vi rektorer gemensamt landade i en praxis att tio dagar nog är att betrakta som en kortare ledighet eftersom det är den längd skollagen säger att en rektor kan delegera beslutanderätten om. Längre ledigheter än så beviljades i princip aldrig. Frågan är alltså: Hur lång är en kort ledighet, och hur lång är en längre ledighet?

Är det möjligt, fortsättningsvis, för en skolpliktig elev att resa på utlandssemester i några månader till ett ställe där det finns en inrättning som kallar sig för en svensk skola? Är det möjligt att göra sin VFU som lärarstudent på Svenska skolan på Gran Canaria, som har tillstånd av Skolinspektionen och som får statsbidrag från Skolverket, och att ta med sig sina barn för att gå i samma skola?

Detta är autentiska fall där vårdnadshavare velat ha hemkommunens beslut om att få fullgöra skolplikten på annat sätt. Frågan är vad som menas med synnerliga skäl, som ju krävs för ett sådant beslut. Och hur ska hemkommunen kunna svara för kvaliteten i den verksamhet som bedrivs i Thailand eller på Gran Canaria?

Vistas en familj som bor halva året i Storbritannien och den andra halvan av året i Sverige därför att föräldrarnas arbete kräver det varaktigt utomlands? Är barnen i den familjen skolpliktiga i Sverige året om? Om inte, är de då skolpliktiga i Sverige halva året?

Otydligheten är stor, vägledningen är klen och tillsynen är obefintlig. Jag har nämligen som rektor också sett tillsynen, det vill säga konsekvenserna av de rutinmässiga frågor om skolpliktsbevakning som inspektionen och regeringen hänvisar till i sina svar på Riksrevisionens rapport.

Dessa rutinmässiga frågor löser inte problemen med gränsdragningar eller otydlighet, och de skapar inte enhetlighet i tillämpningen. Dessa frågor gör så att huvudmannen skaffar sig koll på vilka elever som är frånvarande från skolan - hur ofta, hur länge, ogiltigt eller giltigt. Detta är viktigt, men det är inte lösningen på problemet med pliktbrytande bestämmelser. Det är lösningen på ett helt annat problem, nämligen arbetet med att tillse att alla elever som omfattas av plikten kommer till skolan.

Fru talman! Problemet att alla som omfattas av skolplikten inte kommer till skolan löses däremot inte av ett nationellt frånvaroregister. Att staten, utbildningsministern eller utskottets ledamöter vet hur stor andel av eleverna som är borta från skolan en vanlig dag gör varken från eller till för den elev som får ångest av blotta tanken på att gå till skolan.

Den som behöver veta hur frånvaron ser ut är i stället den som har möjlighet att sätta in åtgärder för att komma till rätta med den. Elever blir borta från skolan av vitt skilda skäl, och det är ett problem som måste åtgärdas utifrån varje given situation. Det är den enskilda elevens situation som måste hanteras för att frånvaro ska vändas till närvaro. Skolverket arbetar med uppdraget att ta fram en deskriptiv bild av hur läget med frånvaron ser ut, men det är en annan sak. Utifrån den kan vi fatta beslut om strategiska åtgärder, om sådana skulle behövas.

Jag har i rektorsrollen också varit med om att rapportera in statistik till SCB om elevantal, tjänster och lärarbehörighet. Den administrationen är väsentlig. Det finns ingen anledning att tro att ett nationellt frånvaroregister, som förmodligen skulle kräva minst månadsvis rapportering för att vara adekvat, skulle rendera mindre administration ute på landets skolenheter - snarare betydligt mer.

Och till vilken nytta skulle det vara? Särskilt onyttigt framstår det just nu när alla uppgifter om landets skolenheter är hemliga. Ärligt talat står frågan om ett nationellt frånvaroregister i skymundan för hemlighetsmakeriet i det svenska skolsystemet. Utan ordentliga bestämmelser om insyn i alla skolenheters verksamhet skulle ändå ingen få veta vad som fanns i det där registret. Nej, fru talman, problematisk skolfrånvaro måste upptäckas lokalt, för det är lokalt som den kan åtgärdas.

Fru talman! Att gå i skolan är så enkelt, så självklart och så viktigt. Självklart ska alla barn i Sverige gå i skolan. Att skapa ett nationellt frånvaroregister kommer inte att göra att en enda unge med problematisk frånvaro kommer åter till skolan. En bra första åtgärd för att uppnå att alla barn går i skolan är dock att agera utifrån Riksrevisionens rekommendationer. Därför yrkar jag bifall till reservation 1 och i övrigt bifall till förslaget i utbildningsutskottets betänkande 3.

I detta anförande instämde Roza Güclü Hedin (S).

Anf. 18 Patrick Reslow (SD)

Fru talman! Låt mig först yrka bifall till reservation 4 och i övrigt bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Häromdagen fick jag ett mejl från en medborgare som undrade varför vi tvingar barn att gå i skolan. Det var så han framställde det - varför tvingar vi barn att gå i skolan? Vi talar om skolplikt. Han ansåg dock att detta är ett skoltvång i stället för, som i andra länder, en utbildningsplikt som låter föräldrarna avgöra vad som är en lämplig kunskapsnivå.

Svaret var ganska enkelt: Skolplikten är en grundläggande utgångspunkt för vårt utbildningssystem. Skolplikten ska garantera att alla elever får en likvärdig utbildning oavsett social tillhörighet. Det är en plikt som garanterar att varje barn får nödvändig utbildning men som också ser till att man får andra färdigheter som behövs i livet. Inte minst är den sociala kontaktytan ett starkt argument för att det är bättre med en skolplikt än med en utbildningsplikt, som många andra länder har. Barns utbildning får aldrig vara beroende av föräldrarnas godtycke.

Med detta sagt reglerar skollagen vissa fall där undantag från skolplikten kan göras, det vill säga fall där det är acceptabelt att vara frånvarande från skolan. Vi har precis hört en redogörelse för detta. Det gäller alltså beviljade ledigheter, varaktig vistelse utomlands eller fullgörande av skolplikten på annat sätt av särskilda skäl.

Under våren 2018 aktualiserades frågan om undantag från skolplikten i det uppmärksammade fallet i Ystads kommun med fyra barn som aldrig gått i skolan. Av respekt för barnen tänker jag inte orda mer om saken i sig. Detta fall visade dock att det var uppenbart att regelverket inte tillämpades korrekt och inte tillämpades lika över landet samt att uppföljningen av beslut om undantag inte var tillfredsställande.

Riksrevisionen valde därför att granska regelverket utifrån tre frågeställningar.

För det första: Är undantag från skolplikten tydligt reglerade i skollagen?

För det andra: Bedriver Skolinspektionen en ändamålsenlig tillsyn av bestämmelserna?

För det tredje: Har Skolverket tagit fram ett fullgott stöd för kommunerna att tolka lagstiftningen?

Granskningens resultat var nedslående. Riksrevisionen konstaterar att regelverket inte tillämpas i enlighet med lagstiftarens intentioner. Samtliga bestämmelser är otydliga. Beslutsfattarna har svårt att avgöra inte bara hur de ska fatta beslut utan också vilka beslut de ska fatta. Detta innebär att tillämpningen av lagstiftning skiftar starkt både mellan och inom kommunerna. Skolinspektionen har inte utövat någon tillsyn över tillämpningen, och Skolverket har inte tagit fram tillräckligt med stöd och vägledning för någon bestämmelse. Det är inte någon liten kritik som framförs.

Sverigedemokraterna kan utifrån Riksrevisionens rapport se att det finns ett antal fall där lagändringar eller tillämpningsföreskrifter måste ske omgående.

För det första: Rektorerna utsätts ibland för starka påtryckningar från drivande föräldrar att bevilja ledighet av den mest skiftande karaktär. Det skulle vara en stor avlastning för rektorerna om man fastställde vad som gäller för längre ledighet, exempelvis ledighet i mer än 20 dagar. Från vår sida menar vi att detta alltid borde avgöras av huvudmannen och inte av rektorn.

För det andra menar vi att det finns en stor otydlighet i skollagens begrepp "synnerliga skäl". Ibland är det resor, och ibland är det filminspelningar. Det kan också vara religiösa högtider och annat som är grund för ledighet över tio dagar. I de allra flesta fall är det inte särskilt acceptabelt. Några huvudmän tolkar begreppet betydligt mer restriktivt och ger inte ledigt alls, vilket vi hörde föregående talare beskriva väldigt väl. Ett förtydligande av regelverket skulle underlätta rektorernas och huvudmännens arbete väldigt mycket.

För det tredje ser vi, i samband med detta, allvarligt på att det finns föräldrar som inte accepterar ett nej från rektorn. När rektorn säger att de inte får lov att ta ledigt väljer föräldrarna ändå att hålla barnen borta från undervisningen. Detta kan aldrig någonsin accepteras utan måste bekämpas. Vi anser att ett vite alltid ska utdömas i dessa fall om det inte skulle finnas någon särskild anledning att inte göra det. Som huvudregel ska ett vite utdömas. Vi tycker också att man ska göra en anmärkning om ogiltig frånvaro i betygsdokumentet för elever i högre årskurser.

För det fjärde menar vi att Skolinspektionen måste bli bättre på att utöva tillsyn även när det gäller det aktuella regelverket för undantag från skolplikten. Vi tycker också att regeringen måste förtydliga Skolinspektionens uppdrag i detta avseende.

För det femte efterlyser vi att riksdag och regering stiftar tydliga och konkreta lagar. Man måste vara tydlig och konkret i sina mål så att skolplikten fullgörs av samtliga elever. Det är också regeringens åliggande att ge tillräckliga resurser till de tillsynsmyndigheter som står under statlig kontroll så att de kan utföra sitt uppdrag på ett fullgott sätt. Därför vill vi också att regeringen ska göra de lagändringar som krävs för detta.

Vi har lyft fram dessa punkter i vår följdmotion, men ibland måste man också som politiker vara pragmatisk. För vår del är det absolut viktigaste att det nu sker förändringar i enlighet med de förslag som Riksrevisionen lyfter fram. Eftersom regeringen, som vanligt, är väldigt senfärdig var det viktigt för oss att bidra till att utskottet blev enigt om tillkännagivandet. Eftersom tillkännagivandet innebär att regeringen ska följa Riksrevisionens rekommendationer ligger det helt i linje med vad vi vill se för förändringar. Av denna anledning ställer vi oss bakom just detta tillkännagivande.

Fru talman! Betänkandet innehåller även ett andra tillkännagivande, nämligen om att regeringen ska se över möjligheten att införa ett nationellt frånvaroregister.

Ogiltig frånvaro är ett stort problem på många skolor, och det är inte något nytt fenomen. En statlig utredning föreslog redan 2017 att Skolverket skulle få i uppdrag att samla in och redovisa nationell statistik om frånvaro. Remissrundan avslutades i maj 2017, och sedan dess har det varit tyst.

Det är viktigt, tycker vi sverigedemokrater, att vi får bukt med elevers frånvaro. Även om vi stöder tanken på ett nationellt frånvaroregister och ställer oss bakom det tillkännagivandet anser vi att det behövs fler åtgärder för att huvudmännen ska kunna se till att skolplikten följs. Vi vill därför att uppdraget till regeringen ska breddas och har just därför anslutit oss till Liberalernas yrkande i denna fråga.

Anf. 19 Daniel Riazat (V)

Fru talman! Under hösten 2018 uppmärksammades ett fall i södra Sverige, där vårdnadshavarna till ett antal skolpliktiga barn uppgett att de tillbringat större delen av året utomlands och att barnen därför inte hade möjlighet att gå i skolan. Kommunen fattade då ett beslut om att skolplikten upphört på grund av varaktig vistelse utomlands. Det framkom dock senare att familjen inte varit utomlands i den utsträckning som de uppgett för kommunen.

Nuvarande bestämmelser om undantag från skolplikten beslutades år 2010. Men de riskerar ändå att användas på ett sätt som de inte är avsedda att göra, eftersom fler familjer vistas utomlands längre eller kortare perioder under veckor då barnen egentligen ska gå i skolan, likt detta fall.

Barn som är folkbokförda i Sverige har skolplikt, men Riksrevisionen lyfter i sin rapport fram oroväckande brister. Granskningen visar att regelverket inte tillämpas som det är tänkt. Samtliga tre bestämmelser är otydliga, menar Riksrevisionen, vilket gör att beslutsfattarna har svårt att avgöra hur de ska besluta och vilka beslut de ska fatta. Därför finns en stor variation i tillämpningen av lagstiftningen i kommunerna.

I granskningen framkommer också att Skolinspektionen inte har utövat någon tillsyn över hur bestämmelserna tillämpas och att Skolverket inte har tagit fram tillräckligt med stöd och vägledning för någon bestämmelse. För att göra regelverket tydligare rekommenderar alltså Riksrevisionen, som vi hört tidigare från talarstolen, bland annat att regeringen ska ta initiativ till att förändra skollagen.

Vi i Vänsterpartiet är glada att utbildningsutskottet står bakom detta, för vi vet att fullgjord skolgång är en av de viktigaste faktorerna för att motverka ojämlikhet, ohälsa och fattigdom. Inte minst i en tid då klyftorna i vårt samhälle ökar och arbetsmarknaden förändras är det viktigt att säkerställa alla barns rätt till skolgång och kunskap.

Samtidigt som vi vill se en förändring vill vi också att regeringen och ansvariga skolmyndigheter ska utreda förslagen väldigt noga för att se vilka konsekvenser de kan få.

En av rekommendationerna från Riksrevisionen går exempelvis ut på att regeringen bör ta initiativ till att ändra bestämmelserna i skollagen och se över om en möjlighet till sanktionsavgift bör införas i skollagen. Det är ett förslag som vi menar måste utredas väldigt noga, bland annat utifrån ett klassperspektiv. Syftet med dessa förslag ska ju ändå vara att vi säkerställer barnens rätt till skolgång och kunskap, inte att vi försämrar vissa familjers ekonomiska situation, vilket i sin tur försämrar barnens situation.

Fru talman! Ett nationellt frånvaroregister har också föreslagits av vissa partier, något som vi motsätter oss. Det pågår redan ett arbete på Skolverket med att se över de stöd som erbjuds till huvudmän, rektorer och vårdnadshavare när det gäller främjande och förebyggande arbete för att förhindra och minska frånvaro. Vidare pågår inom Skolverket ett arbete med att kartlägga elevfrånvarons omfattning och att fylla kunskapsluckor kring frånvaro. Regeringen har dessutom angett i skrivelsen att de avser att följa detta arbete.

Regeringen har även framfört att det kan finnas behov av att se över de aktuella bestämmelserna i skollagen för att tydliggöra syftet med dem. I detta sammanhang vill vi också påminna om att Skolverket tidigare har framfört att myndigheten inte heller anser att insamling av nationell frånvarostatistik skulle vara ett verkningsfullt instrument för att minska frånvaron. Skolverket har även framfört att det inte finns något tydligt syfte med nationell frånvarostatistik, eftersom det är den enskilda elevens situation som måste hanteras för att vända frånvaro till närvaro.

Av dessa skäl och för att inte ytterligare öka skolornas administrativa börda har Skolverket i stället förordat att regelbundet kartlägga elevfrånvaron samt huvudmännens och skolornas förebyggande arbete och frånvarouppföljning. Ett sådant arbete pågår redan i dag.

Mot denna bakgrund anser vi att riksdagen inte bör ställa sig bakom det tillkännagivande som handlar om att införa ett nationellt frånvaroregister. Vänsterpartiet ställer sig därmed bakom reservation 1.

(Applåder)

Anf. 20 Roger Haddad (L)

Fru talman! Liberalerna står självklart bakom samtliga sina yrkanden men särskilt reservation 2 i utbildningsutskottets betänkande om elever med långvarig frånvaro.

Jag ska inte redogöra för Riksrevisionens rapport. Riksrevisionen har tittat på regler, tillämpning och tillsyn av skolplikten, och man kan väl säga att både reglerna och tillämpningen är otydliga och att tillsynen är i princip obefintlig. Och det är en mycket kraftfull kritik mot regeringens myndigheter och ytterst Skolverket och Statens skolinspektion. Bakom de här siffrorna och den här utvecklingen ligger väldigt allvarliga och sorgliga situationer som vi måste förebygga.

Det handlar inte bara, fru talman, om några som åker till Thailand under vintern, utan det finns också situationer där man struntar i rektorns beslut eller skolans information som säger: Vi kommer inte att bevilja ledighet, för er son eller dotter behöver gå i skolan. Är man inte i skolan tappar man undervisning och tappar fart, och det påverkar självklart kunskapsmålen och ytterst deras betyg.

Det finns ytterligare exempel på problem som vi måste ta upp i det här sammanhanget, nämligen barn som förs ut ur landet ofrivilligt, barn som efter sommaravslutningen inte dyker upp till höstterminen. Därför är skolplikten viktig. Jag hoppas att inte någon i dag ska börja kräva att vi ska luckra upp skolplikten och överlåta huvudansvaret till hemmet och vårdnadshavarna, för skolplikten är ju samhällets viktigaste insats för att säkra att alla elever i Sverige får tillgång till en bra utbildning, vilket i sig ger säkerhet och trygghet.

Vi kommer att förorda förslaget om nationellt frånvaroregister. Jag har hört många invändningar mot att det behövs. Men så fort vi får någon medieuppgift om att det finns 5 000-6 000 hemmasittare - och vi vet inte hur många barn som faktiskt sitter hemma - frågar många politiker helt plötsligt varför det är så.

När vi tittar på CSN och indragna studiemedel och studiebidrag, inte minst i gymnasieskolan, förvånas och överraskas många skolpolitiker, både kommunalt och här i riksdagen. Detta beror på bristande rutiner och avsaknad av en systematisk uppföljning av frånvaron.

Fru talman! Vi måste göra något åt detta. Det räcker inte att hänvisa till Skolverket. Jag har i åtminstone fyra fem år hört att Skolverket jobbar med denna fråga, men vi har inte haft en pandemi i fem år. Jag förstår dock att man har fokuserat på denna fråga under våren.

Denna granskning genomfördes för drygt ett år sedan, och i december förra året hade vi en dragning i utskottet.

Jag hoppas att dessa frågor ska tas på större allvar. Många kommun- och regionpolitiker som jobbar med frågor om psykisk ohälsa och elevhälsa närmar sig till slut frågan om elevers närvaro och frånvaro. Eftersom brister i närvaron får omfattande negativa konsekvenser måste vi ha koll på varför eleverna inte är i klassrummet en vardag.

Givetvis finns exempel med studier och vistelser utomlands. Man följer med sina föräldrar när de arbetar utomlands eller man har tillfälligt ledigt. Då gör skolan upp med eleven och vårdnadshavaren om vilka uppgifter som ska göras och vilka kontakter som ska tas mellan hemmet och skolan.

Men det är de andra problemen vi måste ta tag i. Därför är det viktigt att vi jobbar för möjligheten att införa ett nationellt frånvaroregister. De viktigaste avnämarna är givetvis huvudmännen, den enskilda skolenheten och rektorn i samråd med vårdnadshavaren och eleven. Det handlar om att förebygga.

Fru talman! Den värsta effekten av långvarig frånvaro är kriminalitet. Det är inte ovanligt att många av de yngre barn som snappas upp av ungdomsgäng och kriminella gäng också har stor skolfrånvaro.

Därför är detta en viktig brottsförebyggande insats.

Jag yrkar åter bifall till vår reservation, nr 2, om elever med långvarig frånvaro. Denna fråga har inte varit ett specifikt uppdrag för Riksrevisionen, men i sin inlaga till regeringen hemställer Riksrevisionen till Sveriges regering att ta en bredare ansats och titta på frågan om just hemmasittare.

Hemmasittare är inga skolkare utan elever med olika funktionsnedsättningar. Det kan handla om stök, bråk och oordning på skolan som gör att de ofrivilligt stannar hemma på grund av avsaknad av anpassad studiegång och pedagogiskt stöd i klassrummet.

Denna fråga är central, och vi kommer att fortsätta att kämpa för att detta förslag ska gå igenom.

Anf. 21 Kristina Axén Olin (M)

Fru talman! Hösten 2018 uppdagades en tragedi i Ystad. I en familj med fem barn, varav fyra var i skolåldern och ett var myndigt, hade inget fått gå i skolan. Det var Helsingborgs Dagblad, Sydsvenskan och den duktiga journalisten Andreas Persson som i juni 2019 publicerade familjens öde och myndigheternas bristande kontroll av skolplikten.

Efter den mediala uppståndelsen beslutade Riksrevisionen att göra en revision av hur skolplikten efterlevs. I revisionsrapporten framkom sedan en rad brister i hur det fungerar. Revisionens skarpa slutsats var att skollagen behöver ändras på några punkter. Det handlar om hur lång ledighet en rektor kan ge en familj som vill resa utomlands och om någon typ av böter ska införas för vårdnadshavare som inte låter sina barn gå i skolan, vilket finns till exempel i Danmark.

Riksrevisionen ansåg också att Skolinspektionen bör utföra tillsyn av hur bestämmelserna tillämpas och att Skolverket bör ta fram stöd och vägledning på området.

Regeringen ansåg att det inte var nödvändigt med några beslut, men glädjande nog ansåg alla i utbildningsutskottet att riksrevisorernas förslag skulle genomföras.

Det som hände Ystadbarnen, som ingen saknade i skolan, var en tragedi som aldrig bör hända igen. Förhoppningsvis kan vi med dagens beslut skapa en ordning som minimerar risken för fler sådana tragedier.

Anf. 22 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman, kollegor och inte minst alla elever och lärare i Sveriges skolor! Vi satsar varje år miljarder på att säkra en god undervisning och en trygg vardag för våra barn i skolan. Vi lyckas inte alltid med allt, men vi ser att lärare, pedagoger och annan personal överallt i landet gör stora insatser för få till en undervisning som lyfter varje barn. Att vara med mina egna barn i skolan i Malmö eller att vara på besök runt om i landets skolor ger alltid en påminnelse om det stora arbete som görs runt omkring i landet. Oftast är undervisningen bra. Det tycker även eleverna, som tur är.

Men vad hjälper det om undervisningen är bra om inte eleverna är i skolan för att ta del av den? Vad vi än gör för att förbättra skolans undervisning är första steget att se till att barnen faktiskt är där och tar del av den.

Den bittra verkligheten är dock att många barn alldeles för ofta är frånvarande från skolan. Det visade sig till exempel i det mycket omtalade fallet i Ystad, som flera har nämnt, men det finns mycket problematisk frånvaro som inte når sådana extrema nivåer som i det fallet. Det handlar om barn vars föräldrar inte prioriterar skolan eller barn som förtrycks av hedersskäl eller rent av förs ut ur landet. Detta är verkligheten, och att det krävs journalister för att upptäcka varje enskilt fall är inget vi borde acceptera.

Så hur får vi fler att vilja vara i skolan och få lov att vara i skolan? Att säkra att barn vill vara i skolan är en fråga som vi i Centerpartiet har prioriterat länge och där vi även fått genomslag för flera förslag. Eleverna måste såklart må bra, och därför ska tillgång till elevhälsa garanteras. Undervisningen måste vara relevant, och därför ses den över och ska bli mer digital. Det ska också vara meningsfullt att gå i skolan, och nya kursplaner, så att man förstår vad som händer, är en del av det.

Att göra skolan mer attraktiv är för oss i Centerpartiet bara en sida av myntet när det kommer till att minska frånvaron. Den andra sidan är att ha koll på frånvaron, följa upp den och säga skarpt ifrån till de föräldrar som begränsar barnens rätt till skolgång. Här ligger Sverige efter. Men nu har vi utskottets, och förhoppningsvis snart även riksdagens, stöd att ändra på detta genom att införa ett nationellt frånvaroregister som gör att vi kan ha koll på frånvaron.

Skolverket har påpekat att frågan om frånvaro är större än de delar Riksrevisionen lyfter fram i den rapport vi i dag debatterar och som utskottet med rätta ger sitt stöd till. Problemet med stor frånvaro och hemmasittare behöver ses i ett större perspektiv än regeringen ger uttryck för i sitt svar på rapporten. Därför vill vi att regeringen följer Riksrevisionens förslag och att det införs ett nationellt frånvaroregister - för det är just ett exempel på ett sådant större perspektiv.

Ett nationellt frånvaroregister har faktiskt tidigare föreslagits av Saknadutredningen 2016.

En förebild på området är Nederländerna där ett nationellt frånvaroregister kraftigt har minskat frånvaron i skolorna. Registret i Nederländerna innebär att ansvariga på olika nivåer, inom politik såväl som förvaltning, kan granska hur antalet skolavhopp varierar över tid och mellan skolformer. Dessutom tillkommer den centrala registreringen av frånvaro som skolorna är skyldiga att föra in. Detta gör att det finns goda möjligheter att hålla koll på utvecklingen.

I Sverige registrerar lärare redan frånvaron i klassrummet, men det sker inte på ett systematiskt sätt. Det finns heller inget sätt att följa utveckling från centralt håll, inte alltid ens i kommunerna. Detta kan vi ändra på genom att införa ett nationellt frånvaroregister. Vi skapar alltså inte mer administration för lärarna, men vi ser till att den administration de redan gör utnyttjas på ett vettigt sätt. Detta borde alla vara för.

Givetvis räcker det inte att samla in data. Registret löser inte frånvaron i sig. Det är vad man gör med dessa data och analyserna av dem som gör skillnad. För att minska frånvaron krävs aktiva åtgärder som stöder eleverna i vardagen, och här finns redan många. Men det är genom att rikta uppmärksamhet på skolor där frånvaron är hög och att faktiskt se de elever som inte är i skolan som problemet kan börja lösas.

Det vi föreslår här om ett nationellt frånvaroregister är inte ett sätt att straffa barnen för att de har varit borta, utan det är till för att man ska kunna lära sig vad som skapar problem och för att kunna utveckla en bättre skola för alla barn. Det är en viktig sak, för det är en helt grundläggande förutsättning för att ge barnen en bättre framtid.

Forskning visar att de elever som har hög frånvaro i grundskolan också ofta är de elever som så småningom hoppar av skolan helt. Och skolavhopp leder i sin tur till ökad risk för arbetslöshet, utanförskap och kriminalitet. I min hemstad Malmö är detta samband alldeles smärtsamt tydligt. Allt fler ungdomar och barn fångas upp av gängen när de i stället borde ha fångats upp av skolan. Det är helt oacceptabelt.

Därför har jag förespråkat ett nationellt frånvaroregister. Det är en konkret och direkt insats som gör att vi kan se till att fler barn i Malmö och i resten av Sverige får den skolgång de förtjänar och har rätt till. Att kapitulera inför detta och acceptera nuvarande ordning, som regeringen gör här, är sorgligt.

I dag hoppas jag därför att riksdagen kan ta ännu ett steg mot en skola där fler elever tar del av den undervisning som erbjuds, en skola där fler barn vill vara och känner sig välkomna och, inte minst, en skola där fler barn lyckas skapa sig ett fundament som gör att de kan bygga resten av sina liv som de vill.

Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag, som stöder vårt förslag, med stor förhoppning om att regeringen den här gången agerar snabbt på riksdagens och utskottets önskemål.

Anf. 23 Gudrun Brunegård (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande UbU3.

Jag vill också så här i inledningen tacka Riksrevisionen för en viktig granskningsrapport där man har visat på brister i hur kommuner följer upp att den skolplikt som finns också efterlevs.

Skolplikten har inte kommit till för nöjes skull. Tvärtom handlar den om omsorg om barnen - att de ska få med sig kunskaper och förutsättningar att utvecklas till sin fulla potential med den bildning och de värderingar som förmedlas i skolan. De ska kunna gå vidare i ett meningsfullt yrkesliv. Genom att vistas i förskoleklass och skola i tio år tillsammans med människor från andra familjeförhållanden och andra kulturella bakgrunder lär vi oss ömsesidig respekt och förståelse, utöver all den kunskap som förmedlas i skolans undervisning.

Det var därför bra att Riksrevisionen gjorde granskningen och kunde föra fram oklarheterna i ljuset. Det är allvarlig kritik som framförs om hur regelverket tolkas och efterlevs. Sådan kritik måste tas på största allvar.

Riksrevisionen har också ett antal konkreta och skarpa förslag på hur man ska agera för att komma till rätta med problemet. Jag ska erkänna att jag blev förvånad när jag såg hur lamt regeringen valde att hantera Riksrevisionens förslag. Man skriver att det kan finnas behov, att man ska ta med sig frågan, att Skolverket kan utveckla sitt stöd och att det kan finnas skäl att genomföra ytterligare och mer fördjupad tillsyn inom området.

Det behövs tydligare markeringar än så. Därför är jag glad över att utskottet är enigt i tillkännagivandet att regeringen ska följa den rekommendation som Riksrevisionen lämnar till regeringen i sin granskningsrapport.

Det är bra att det också finns en majoritet i utskottet för att i detta sammanhang tillkännage för regeringen att den ska se över möjligheten att införa ett nationellt frånvaroregister.

Det finns i dag stora brister i frånvaroregistreringen. Jag besökte för en tid sedan en fristående skola som hade hittat ett framgångsrikt sätt att arbeta med hemmasittare och elever med problematisk skolfrånvaro. Man kunde objektivt mäta framgången genom minskad frånvaro. När kommunala företrädare strax före mitt besök hade varit där frågade den aktuella skolans rektor hur stor frånvaron var i snitt på de kommunala skolorna. Men det fanns inget svar på den frågan, för det fanns inte något gemensamt sätt att mäta frånvaron i de kommunala skolorna. Än mindre finns det någon sådan nationellt jämförbar statistik över frånvaron.

Fru talman! För elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar börjar inte sällan frånvaron tidigt, med ströfrånvaro. Det handlar sällan om skolk i början, utan det är psykosomatiska symptom som magont, illamående, huvudvärk, ångest och så vidare, som föranleder föräldrarna att sjukanmäla eleven. Det handlar alltså inte om olovlig frånvaro. Med ett fungerande system för frånvaroregistrering kan den typen av upprepad ströfrånvaro upptäckas och utredas i ett tidigt skede - pedagogiskt, medicinskt och psykologiskt.

Om man tidigt upptäcker problematiken kan man få bättre förutsättningar att vidta nödvändiga åtgärder, exempelvis att anpassa skolmiljön och undervisningen så att elevens obehag försvinner eller åtminstone blir hanterbara. Mycket är då vunnet. Många av de så kallade hemmasittarna, som det talas mycket om, har en omfattande frånvaro. Det handlar om både terminer och år som de inte går i skolan, och det började ofta med just ströfrånvaro när de var yngre.

Med hänvisning till detta är frånvarorapporteringen alltså ett viktigt redskap, och det är angeläget att utskottets förslag om ett tillkännagivande för regeringen att se över möjligheten att införa ett nationellt frånvaroregister blir verklighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)