Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Fru talman! Den här debatten kommer att behandla betänkandet Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken , den så kallade vårpropositionen. Det är de pengar som finns till vårt förfogande för att styra landet. Vi kommer i debatten att få höra olika partiers argument om riktlinjer och därmed också enskilda partiers tankar om hur de ställer sig till betänkandet. Vi kommer också att få höra argument från partierna, hur de ställer sig till sina egna och till andras förslag. I rådande stund befinner sig Sverige i en högkonjunktur. Detta bekräftas av aktuell statistik över ekonomisk utveckling. Den pekar på att svensk ekonomi fortsätter att växa i snabb takt. Förra året präglades av en global tillväxt. I år fortsätter denna tillväxt, men vi kan ana ett något lägre resultat än föregående år. Vi befinner oss nu på väg in i en fas av lugnare tillväxt. Prognosen pekar på att konjunkturen håller i sig ett par år framåt även om den kommer att mattas av för att därefter vika av mot sämre tider. Genom historien kan vi se trender att samhällsekonomin har gått upp och ned likt en bergochdalbana. Politikens uppgift blir att i detta läge planera för att den lågkonjunktur som följer efter en högkonjunktur ska bli så lite märkbar som möjligt. Fru talman! Som pedagog i det civila med tjänstgöring i bland annat ämnet religion kan jag inte låta bli att dra parallellen till Bibelns Första Mosebok, kap. 41, där Josef tolkar Faraos drömmar om de sju feta respektive de sju magra korna samt de sju välmatade såväl som de sju tunna och svedda axen. Historien är en mycket pedagogisk liknelse av hur vår ekonomi måste vara uppbyggd. Det handlar om att se till att på ett bra sätt förvalta de goda årens pengar för att klara av att så bra som möjligt förebygga för svängningar till sämre år. Med andra ord måste åren av överflöd samlas i ladorna för att kunna användas som en buffert under år med betydligt svagare ekonomi. Detta betyder att partierna inte bara måste bygga sina budgetar på dagsläget utan de måste även fundera på hur de långsiktigt ska klara landets ekonomi. Helst ska det vara så bra att lågkonjunkturer knappast märks. Fru talman! I betänkandet finns totalt sett fem motioner och nio reservationer. Av reservationerna har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet varsin på området för riktlinjer för den ekonomiska politiken, punkt 1, samt varsin på området för budgetpolitiken, punkt 2. Därutöver har Vänsterpartiet ytterligare två reservationer. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans en reservation angående förändringar i utjämningssystemet för kommunerna, punkt 6. Två motioner är skrivna av Socialdemokraterna, två av Vänsterpartiet och en av Miljöpartiet.

Fru talman! Vi har en hög ekonomisk tillväxt i Sverige i dag. Vi har en stark ökning av sysselsättningen på arbetsmarknaden och vi har starka offentliga finanser. Det går bra för Sverige. Ändå går det inte bra för regeringen. Vi har den märkliga situationen där det växer så det knakar i den svenska ekonomin och ändå har vi sett prov under våren på den ena opinionsundersökningen efter den andra som har visat att stödet för den borgerliga regeringen och de fyra borgerliga partierna minskar. Aldrig någonsin efter ett svenskt val har en svensk regering förlorat så mycket på så kort tid. Hur kan detta komma sig samtidigt som ekonomin går som tåget? Svaret på den frågan är mycket enkelt. Det beror på att svenska folket ogillar orättvisor. Den politik som nu bedrivs är djupt orättvist. Svenska folket vet dessutom att orättvisa inte är det som gör att ett land går framåt och går bättre. Orättvisor kommer tvärtom i det långa loppet att leda till att ett land förlorar i konkurrenskraft. Svenska folket kan jämföra hur det är i dag med hur det var i går. Det gick ju bra för Sverige även i fjol, om än inte riktigt så bra som vi alla hade önskat. Ändå gick det väldigt bra. Visst har vi hög ekonomisk tillväxt just nu. Men det hade vi i fjol också. Vi hade högre ekonomisk tillväxt - utan att vi för den skull behövde försämra villkoren för de sjuka. Visst skapas det nya jobb i Sverige i dag. Det gjorde det i fjol också. Sysselsättningen steg med 78 000 personer utan att vi behövde göra det dyrare att vara med i facket. Visst sjunker arbetslösheten i dag. Men det gjorde den i fjol också. Den sjönk ned mot 4 procent utan att vi behövde försämra för dem som har det allra svårast, nämligen de arbetslösa. Visst har löntagarna högre köpkraft i dag. Men de hade reallöneökningar i fjol också utan att vi behövde genomföra stora skattesänkningar. Visst har vi starka offentliga finanser i Sverige i dag. Det hade vi i fjol också. Vi hade 3 procent i överskott utan att vi behövde förstärka statskassan med inkomster från privatiseringar av statliga företag. Det går bra för Sverige, men det går dåligt för regeringen. Det har att göra med just det jag sade nyss; människor uppfattar den politik som regeringen bedriver som djupt orättvis. Jag tror att vi kan leva med att det går bra för Sverige och samtidigt går dåligt för regeringen. Det är värre att det går dåligt och allt sämre för vissa grupper trots att ekonomin utvecklas så kraftfullt just nu. Låt mig ta en grupp som är aktuell. Det är de unga - ungdomarna. I dag har det kommit siffror från Statistiska centralbyrån som berättar att ungdomsarbetslösheten har sjunkit med 12 000 sedan samma månad i fjol. Ändå är det fortfarande 43 000 ungdomar som går arbetslösa. Det allra mest häpnadsväckande är att trots att ekonomin blomstrar så kraftigt som den nu gör har vi i dag 6 500 fler långtidsarbetslösa ungdomar än motsvarande månad i fjol. Så är det trots att det går så bra för Sverige. Det här är en direkt konsekvens av den nya ekonomiska politik som bedrivs. Först sänker man a-kassan för alla arbetslösa. Sedan planerar man att sänka a-kassan ytterligare för just de unga. Sedan drar man ned i komvux och arbetsmarknadsutbildningen. Sedan ska man införa sänkta arbetsgivaravgifter för de arbetsgivare som har ungdomar anställda. Märk väl ordvalet - som redan har ungdomar anställda! Vi ska alltså snart här besluta om att svenska folket med miljardbelopp ska subventionera McDonaldsjobb som redan finns. Så ser det ut. Man ska också införa vad man på sitt typiska nyspråk kallar för en jobbgaranti för ungdomar. Det är ingenting annat än en garanti för lägre ersättning och hårdare krav som ska ställas på de unga. Men det är klart att det finns de som tjänar på regeringens ekonomiska politik som vi i dag ska diskutera. Jag har med mig hit upp i talarstolen en tjusig tidskrift som heter Connaisseur. Den får bara de i Sverige som tjänar över 1 miljon kronor eller har en förmögenhet på 5 miljoner kronor. I den tidningen jublas det. Man skriver på ledarplats: Det blåser nya vindar. Sverige har fått en ny regering och en ny chans. De har verkligen anledning att jubla - de som tjänar över 1 miljon och har stora förmögenheter. Hälften av de inkomstförstärkningar som riksdagen i dag ska ta ställning till och som aviseras i regeringens vårproposition hamnar i fickorna hos den tiondel av befolkningen som tjänar allra mest. Tacka tusan för att stödet för den borgerliga regeringen minskar! Känslan av orättvisa biter sig fast. Lägg till detta den blå skatteväxling som man också aviserade i den ekonomiska vårpropositionen där man vill göra om fastighetsskatten. Det handlar inte om ett avskaffande, utan man vill växla det ena mot det andra och omfördela skattebördan. Det har vi gjort tidigare i Sverige. Men då brukar vi växla på så sätt att vi lägger en ökad börda på dem som har mycket och lättar för dem som har mindre. I den blå skatteväxlingen med fastighetsskatten är det precis tvärtom. Där är det lättnader för dem som redan har det allra bäst, och det är de som har det sämst som ska få den ökade bördan. Sex av sju kommer att få högst 85 kronor i månaden i lägre fastighetsskatt samtidigt som alla får högre reavinstskatt. Vid varenda försäljning av villor i Sverige ska man betala 10 procent extra som ska gå från Krokom i norr till Lycksele i söder och passera via Skatteverket i Solna för att skyfflas ut till Täby, Lidingö, Danderyd och Österåker där man kommer att få del av de stora fastighetsskattesänkningarna. Så ser den blå skatteväxlingen ut. Det här missgynnar inte bara fördelningspolitiken. Det missgynnar ungdomar, som får svårare att ta sig ut på en redan glödhet bostadsmarknad. Det eldar på fastighetspriserna ytterligare. Det räcker med att slå upp vilken tidning som helst för att få bekräftat att det brinner, minst sagt, på bostadsmarknaden framför allt i storstadsområdena. Det är glesbygdens folk som får betala det här i form av höjd reavinstbeskattning. Orättvisa är den blå tråden som går genom regeringens ekonomiska politik. Det är den som gör att regeringen förlorar så kraftigt i stöd. Politiken är inte bara orättvis. Den är också oansvarig och omodern. Man drar ned på insatserna för de långtidsarbetslösa i ett läge när just de som står allra längst från arbetsmarknaden behöver störst hjälp, nämligen när arbetsmarknaden går bra. Den dag då arbetsmarknaden går sämre kommer de att hamna ännu längre bak i kön och få det ännu svårare att ta sig tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden. Det är en oansvarig politik. Stora delar av budgeten är ofinansierad. Den är underbalanserad med 13 miljarder för 2007. Redan köpstarka hushåll får ännu mer köpkraft med den här politiken. I dag inträffar precis det som jag förutspådde när vi diskuterade vårpropositionen här i april. Den gången behagade finansministern vara med här i kammaren och diskutera den ekonomiska politiken, vilket han inte gör i dag. Nu händer det som jag sade då, nämligen att Riksbanken tvingas städa upp efter regeringen och höja räntan. Det har man gjort i dag. Det var förväntat, men det som inte var förväntat var att man förutspår att räntan måste höjas ytterligare mycket kraftigt. Man hänvisar direkt till regeringens alltför expansiva politik i detta läge när konjunkturen är så stark. Även om den moderata finansministern inte är närvarande i dag är det alldeles uppenbart att det är Moderaterna som bestämmer. Nu förverkligar de så kallade Nya moderaterna de gamla Moderaternas drömmar. Man minskar skatteinkomsterna kraftigt. Med nästan kirurgisk precision plockar man ut alla fördelningspolitiska inslag i skattesystemet. Vi är på väg mot något slags plattskattesystem i Sverige med rasande fart. Nu ska det tydligen bli ytterligare skattesänkningar. Moderaterna vill tydligen finansiera detta med hjälp av ytterligare karensdagar, men mössen i regeringen försöker ryta till lite grann och säga att man inte riktigt har pratat klart om det ännu. Det vore väl bra om ni kunde berätta i dag hur det blir med karensdagen. Finns det något kurage här? Finns det någon Ture Königson i de mindre partierna? Ture Königson var folkpartisten som vågade sätta ned foten och som sade: Ja, jag vill införa ett ATP-system i Sverige. Får vi se en Ture Königson här i kammaren i dag som säger: Nej, det blir inga karensdagar för att finansiera ytterligare skattesänkningar? Mot detta står vi socialdemokrater med en politik som innebär att vi vill bekämpa arbetslösheten, inte de arbetslösa. Vi vill låta Sverige gå före in i framtiden, inte backa in. Vi vill minska klyftorna, inte öka dem. Vi ska föra en politik som bygger på rättvisa. Vi har råd med rättvisa just nu. Vi ska inte sänka skatterna på det sätt som föreslås. Vi ska inte elda på högkonjunkturen som driver upp räntorna. Vi ska fördubbla satsningarna på kvalificerad arbetsmarknadsutbildning. Vi ska satsa på ungdomar, inte göra det svårare för dem att ta sig ut på arbetsmarknaden. Sverige ska gå före, inte minst när det gäller miljöpolitiken, inte vänta in andra länder. Fru talman! Härmed vill jag yrka bifall till denna politik, nämligen reservationerna 1, 4 och 9. Innan jag avslutar vill jag säga en sak till eftersom jag inbillar mig att regeringens företrädare kommer att säga: Ja, det där säger ni socialdemokrater. Men det finns faktiskt borgerliga politiker som säger exakt det jag har sagt. För några veckor sedan skrev en före detta borgerlig politiker så här på DN Debatt: I dag träffar jag många borgerliga som rent av ångrar att de gav sin röst åt allianspartierna. De upplever att regeringen är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut utanför Stockholmsregionen. Jag känner förtvivlan över regeringens politik. Före valet lovades alla som jobbade en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Men, så bra, tyckte låginkomsttagarna. Äntligen en skattereform som ger oss en sänkning i kronor och inte i procent. Så kom förslaget, och då visade det sig att de med låg inkomst fick ca 400 kronor, medan den som tjänade mer fick ca 1 300 kronor per månad. Där rök trovärdigheten hos låginkomsttagarna. Sedan fortsätter han, Börje Hörnlund, det före detta centerpartistiska statsrådet, och berättar om pensionärerna: I vårt land har vi över 900 000 pensionärer som får leva på en pension på mindre än 10 000 kronor i månaden före skatt. Är det underligt att dessa medborgare i dag ställer frågan: Varför lämnas vi utanför? Vi har jobbat och slitit och i många fall dragit försorg om stora barnkullar. Det stora flertalet, ca 80 procent, av dessa låginkomstpensionärer är kvinnor. Jag känner förtvivlan över regeringens politik. Orden är inte mina, fru talman. Orden är det före detta borgerliga statsrådet Börje Hörnlunds, och han sätter fingret på varför den borgerliga alliansen förlorar mark och stöd i opinionen. Man för en orättvis politik. (Applåder) I detta anförande instämde Agneta Gille, Monica Green, Hans Hoff, Sonia Karlsson, Désirée Liljevall, Tommy Ternemar och Christina Zedell (alla s)

Fru talman! Nu nalkas sommaren, och naturen har än en gång ömsat skinn. Det som har legat dolt har slagit ut i full blom. De flesta begriper förstås att fröet till den växtlighet som dyker upp i starka färger fanns där också när det var grått och moddigt ute. Det som har gömts i snö kommer ju fram i tö. När vi nu betraktar högeralliansens vårbudget kan vi också konstatera att det som har gömts i val kommer fram i tal. Jag kommer ihåg att på den moderata partistämman i våras försökte, och lyckades, Reinfeldt övertala stämmoombuden att inte rösta för ett borttagande av fastighetsskatten. Han argumenterade och sade att varje krona i skattesänkning är en krona mindre till välfärden, en krona mindre till skolan och en krona mindre till omsorgen. Vidare sade han i valrörelsen i en intervju att det var självklart att väljarna inte ville ha Moderaterna år 2002 eftersom 50 procent av skattesänkningarna i deras politik gick till de 10 procent rikaste. Man jämförde en 30-procentig reavinstbeskattning på fastigheter med konfiskering. På den här stämman var Moderaterna till och med för arbetsrätt och kollektivavtal till en och annan stämmodelegats förvåning. Man till och med älskade sådant, och allt var nytt med stort N. Men hur har det nu blivit? Ja, 47,2 procent av skattesänkningarna hittills har gått till de 10 procent rikaste. Nu kunde vi höra Pär Nuder säga att 50 procent går till de 10 procent rikaste i förslaget i vårpropositionen. 4 procent av befolkningen har tjänat tiotusentals kronor på borttagandet av förmögenhetsskatten, eller man kanske ska kalla den för mansskatt eftersom det framför allt är män som betalar den. Det var tydligen ett jätteproblem för regeringens vänner, och då lyssnar man så klart, och så tar man bort den. Bara för att påminna kan jag här i kammaren tala om att det faktiskt är 23 000 hushåll som äger 58 procent av bruttoförmögenheten i Sverige. De är nog lyckliga. Nu blir ju de 4 miljarder rikare, kanske till och med 5. Äntligen får de väl råd att köpa städningen där hemma. De kan kanske anställa någon som vi kan betala med våra gemensamma skattepengar, eller hur? Man förändrar fastighetsskatten. Det är samma personer som tjänar pengar än en gång, det vill säga de med höga inkomster, de som har tjänat på jobbavdraget och borttagandet av förmögenhetsskatten. Nu är det de som tjänar mest på fastighetsskatten. Reavinstskatten höjs till 30 procent, och de som inte tjänar en enda krona på det förslaget får betala den här förändringen, det vill säga boende i glesare bygder. Det är samma personer som också förlorar på förändringarna i det kommunala utjämningssystemet. De i Bollnäs får betala till Danderyd där invånarna betalar nio gånger mer i kapitalskatt och elva gånger mer i förmögenhetsskatt än befolkningen i genomsnitt. Det känns väl bra, eller hur? Sammanlagt har regeringen genomdrivit och aviserat skattebeslut som försämrar statens finanser med ungefär 200 miljarder. Det är många skattekronor som enligt Reinfeldt kunde ha gått till skolan, vården och välfärden. För det var väl så han sade på stämman förra våren? Samtidigt pågår en ständig urholkning av arbetsrätten, och den fackliga organiseringen är ju under attack från såväl regeringen som deras samarbetspartner, eller vi ska kanske säga uppdragsgivare, Svenskt Näringsliv. I vårpropositionen kan vi till och med läsa att utanförskapets omfattning hänger samman med lönestrukturen och hur flexibel denna är. Jag kanske ska tolka detta till ren svenska så att alla förstår. Det betyder nämligen att lågavlönade ska vara beredda att ha ännu lägre löner, och högavlönade ska kunna glädjas åt rejäla lönelyft. När avtalsrörelsen har gett Handels och Kommunals kvinnor välförtjänta lönelyft ses det som ett problem av finansministern. Jag kan väl tolka det som Arbetarbladet gjorde det därhemma. Det kan inte tolkas på något annat sätt än att när regeringen pratar om nya jobb är det låglönejobb man vill ha. Vårpropositionens färdriktning är den som regeringen tog ut direkt efter valet, en politik som pekar långt bakåt i tiden, en politik för att gynna de gynnade på vanligt folks bekostnad. De gör dock allt vad de kan för att dölja de ädelblå och konservativa värderingarna och besluten, så vi kanske i stället skulle kalla alliansregeringen för kamouflageregeringen. Skatteutskottets moderate ordförande säger i en intervju i Svenska Dagbladet att det inte är så stor skillnad nu jämfört med när Bo Lundgren var moderatledare, utan att det mer handlar om tillvägagångssättet. Skillnaden finns lite mer i hållningen och att det nu är en mer långsiktig strategi. Man lägger ut kamouflaget för att dölja presenterna till dem som ska gynnas, nämligen de som redan har mycket, de gamla Moderaternas kärnväljare. Av någon anledning är det framför allt män i övre medelåldern som står på presentlistan. Man kanske skulle sträcka sig så långt som att beskriva Moderaternas politik med en reklamslogan som en bank använder. Den lyder så här: "I 150 år har vi hjälpt förmögna människor i varje skede av livet." Det kanske är en sak som inte stämmer där, och det är väl att Moderaterna ännu inte har hunnit fylla 150 år. Näringslivets framgångar kan för dem som känner till historien beskrivas som att man har lyckats inom ett komplett nätverk av sociala strukturer. Summan av tidigare, väl genomtänkta investeringar har gett en samhällelig avkastning. När det offentliga har investerat i järnvägar har företag kunnat expandera sin verksamhet, och miljön har skonats. När sjukvården har förbättrats har vi kunnat få en friskare befolkning som har orkat arbeta längre och mått bättre. Den svenska arbetsmarknadsmodellen har varit framgångsrik i att upprätthålla hög arbetsproduktivitet, stor flexibilitet och innovationsförmåga. Utbildningspolitiken har haft som ambition att ge tillträde till större grupper och höja den allmänna kunskapsnivån i samhället i stället för att vara en strikt sorterande mekanism. Kombinationen av en utbildningspolitik med hög ambitionsnivå och en aktiv arbetsmarknadspolitik ökar den sociala rörligheten och en verklig flexibilitet i arbetslivet som inte endast ses ur arbetsgivarens synvinkel. Det ska ju inte vara kört i livet för att man testade en studieväg som inte var den rätta, om man råkade ha det struligt hemma när man gick i högstadiet eller för att man har fått utslitna axlar i ett städyrke. Detta är en modell värd att utveckla och satsa på. Men tyvärr tycker inte regeringen det. Glädjande nog finns det faktiskt skiljelinjer i svensk politik. Vänsterpartiets budget En politik för oss andra 96 procent - alltså vi som inte betalar förmögenhetsskatt - visar på en annan samhällsutveckling. Vi tycker att det är dags för en ordentlig förnyelse. Vår budget är inriktad på att jobben ska bli fler och villkoren bättre. Därför föreslår vi kraftiga investeringar i klimatåtgärder, infrastruktur, bostäder och havsmiljön. Vi ställer oss starkt kritiska till det finanspolitiska ramverket vars syfte är att begränsa de folkvaldas inflytande över den ekonomiska politiken. Ramverket är ju inte en teknikalitet, utan det lägger grunden till en systematisk överföring av resurser till samhällets bäst bemedlade och från offentligt till privat. Överskottsmålen används för att motivera åtstramningar av den gemensamma sektorn och för skattesänkningar. Regeringen försitter nu möjligheter till en säkrare ekonomisk utveckling. Tanken att man ska spara i dag för att klara av morgondagens demografiska utmaningar bortser från att den välfärd som i dag kan erbjudas medborgarna bygger på medvetna och kraftfulla offentliga investeringar under tidigare decennier. Det är inte så värst svårt att begripa att Sverige hade varit ett mycket fattigare land om vi inte hade byggt upp välfärden reform för reform, arbetstag för arbetstag. Dagens pensionärer hade inte haft det bättre om man hade placerat skattepengarna i madrassen eller skänkt bort dem till dåtidens miljonärer. De lösningar Vänsterpartiet föreslår borgar för ett tryggt och produktivt arbetsliv i framtiden med lösningar som även är de bästa för att säkra framtidens pensioner. Basen för ett fungerande välfärdssamhälle är trygga jobb med en lön att leva på och friska ekosystem för vatten- och livsmedelsförsörjning. För merparten av människorna på jorden är dessa grundläggande förutsättningar bara en dröm. Ekosystemen världen över hotas av klimatförändringar, och förebyggande åtgärder måste vidtas främst i de fattigaste länderna där människor drabbas värst. Vi har ett ansvar både hemma och internationellt. Den så kallade Sternrapporten kom fram till att 1 procent av den globala bnp:n behöver avsättas för att stabilisera växthusgaserna. Därför vill Vänsterpartiet som första parti utmana er andra. Vi vill att vi ska satsa och avsätta 1 procent av bnp till just klimatåtgärder som ett slags klimatförsäkring. Det vore den kraftfulla ambitionshöjning som klimatfrågan faktiskt kräver. Vi tycker att vi ska ta vårt ansvar och gå före övriga länder. En del i klimatförsäkringen skulle kunna vara en utbyggd järnvägstrafik eller ett införande av klimattaxa i kollektivtrafiken. Vi tror att stimulanser för att öka det gemensamma resandet är väl använda pengar. Klimattaxa innebär avgiftsfri kollektivtrafik på försök i två län. Vi menar att om samhället vill stimulera en viss verksamhet, till exempel av klimatskäl, är det rimligt att se över priset eftersom det är ett styrmedel. Vi vill också satsa på minskade utsläpp i kommunerna och föreslår en förstärkning och förlängning av Klimp:en. Vi vill dubbla satsningarna på havet genom ett nytt havsinvesteringsprogram. Vi tycker att det är bättre att städa upp Östersjön i stället för rikemanshemmen. Det behövs också satsningar på den biologiska mångfalden. Rätten till bostad är en avgörande välfärdsfråga, och bostadspolitiken var under många år - det måste man faktiskt erkänna - kraftigt eftersatt. Även om det hände en del bra saker åren före valet är behoven mycket stora. Den här regeringen har inte eftersatt bostadspolitiken, utan den har omsorgsfullt och grundligt förstört den. Vänsterpartiet föreslår en långsiktig satsning på en bostadsfond för billiga och energisnåla bostäder. Målet är att bygga 40 000 lägenheter varje år i tio år. Minst hälften bör vara hyresrätter. Lägenheterna ska ha rimliga hyror som förhandlas fram i förväg. För detta avsätter vi 10 miljarder per år i en fond. Det behövs 110 000 bostäder bara för den ungdomskull som finns just nu och som vill flytta hemifrån. Vi vill återställa och förbättra a-kassan, och studiemedlen för högskolestuderande behöver höjas med ungefär 1 200 kronor i månaden bara för att de ska komma upp till en anständig levnadsnivå. En höjning av garantipensionen behöver tidigareläggas, och vi förstärker pensionärers ekonomiska situation. Sådana här satsningar är rättvisa och produktiva. Människor med eftersatta behov kan öka sin konsumtion när de får mer pengar i plånboken. Vi presenterar skatteförslag för en omfördelning av statens inkomster och för att öka dem. Vi vill satsa på välfärden. Barnen behöver mindre gruppstorlekar i förskolor och skolbarnomsorg. Det behövs fler anställda i äldreomsorgen så att de hinner göra mer än att stoppa in matlådan i mikrovågsugnen. Eleverna i skolan behöver fler pedagoger i skolan för sitt lärande. Därför satsar vi på kommuner och landsting så att de om de önskar och behöver kan anställa 40 000 fler välfärdsarbetare nästa år. Vi behöver också en individualiserad föräldraförsäkring, rätt till heltid och en satsning på kvinnors löner. Vi menar att grundläggande behov är viktigare än skattesänkningar. Utskottsmajoriteten hävdar att vår politik för fler jobb saknar långsiktighet och hotar de offentliga finanserna. Med tanke på att utskottsmajoriteten försvarar kraftfulla skattesänkningar måste man dock säga att det klingar ihåligt. Den moderate partisekreteraren Per Schlingmann brukar säga: Vår utgångspunkt är de problem människor upplever i sin vardag. Han brukar dock glömma att säga vilken vardag och vilka problem han avser. I de rikastes vardag är kanske problemet att hemhjälpen är för dyr, att förmögenhetsskatten är betungande och segelbåtsmarknaden överhettad. För många andra handlar vardagsproblemen om osäkra anställningar, a-kassan som inte räcker till eller en äldreomsorg där personalen sliter ut sig för att de är för få. De vardagsproblemen gör regeringen mycket större genom den här vårbudgeten, och för varje gång vi diskuterar den ekonomiska politiken här i kammaren får de lite fler hål i sin kamouflagedräkt.

Fru talman! Regeringens ekonomiska politik oroar. Trots det allvarliga världsläget när det gäller utsläpp av växthusgaser och ett enormt opinionstryck för handling i klimatfrågan svarar regeringen med att tillsätta kommissioner och beredningar. Trots mycket goda tider fortsätter regeringen att försämra för dem som har det sämst ställt och genomför i stället stora skattesänkningar för dem som har höga inkomster som inte är fullt ut finansierade. Som kontrast till regeringens bidragspaket till dem med de högsta inkomsterna presenterar vi från Miljöpartiet en politik som syftar till att lösa problem i människors vardag. Vi prioriterar att minska inkomstklyftorna och skapa bättre möjligheter för människor som lever på marginalen. Vi avsätter pengar för rejäla klimatinvesteringar i vår budgetmotion. Klimatproblemen är inte längre bara otäcka framtidsscenarier. Klimatet förändras varje dag. Glaciärer smälter, temperaturen stiger och torkan förvärras i redan torra områden. Vi ser kraftiga värmeböljor. Rapporterna från FN:s klimatpanel visar att skyfall och översvämningar kommer att bli vanligare i framtiden. Upp till 30 procent av djur- och växtarter riskerar att utrotas vid en global uppvärmning på 2 grader, och det är ändå inte ett av de värsta scenarierna. Men lösningarna finns, och det kostar mindre att minska utsläppen än att inte göra någonting alls. I takt med att människors medvetenhet om klimatproblem och engagemanget för miljöfrågorna växer förväntar man sig också att politikerna genomför konkreta och synbara åtgärder för att minska utsläppen. Människor vill leva klimatvänligt, och vi måste underlätta för människor att göra val som leder åt rätt håll. Fru talman! Regeringen bör ta dessa människor på allvar och möta förväntningarna med konkreta åtgärder. Det är uppenbart att regeringen känner sig trängd i klimatfrågan. En oförberedd borgerlig regering togs helt på sängen av den klimatdebatt som har blossat upp. Man försöker nu rafsa ihop en politik. Det är väl bra i och för sig att regeringspartierna rycker upp sig från bottennappen i valrörelsen när man sade att miljön inte var prioriterad alls eller när man utlovade sänkt bensinpris. Bättre sent än aldrig, och man får väl i och för sig tacka för att ni har lyssnat och lärt, även om ni behövde lite stödundervisning. Men att gå till val år 2006 med en total avsaknad av miljöpolitik är inte bara omodernt - det är näst intill skamligt. Miljöpartiet är ett litet parti med stora ambitioner. Vi har en ambition att ha en heltäckande politik, och vi presenterar den i våra budgetförslag. Vi kanske inte alltid har de allra bästa förslagen, men oftast har vi det. Vi har däremot en tydlig ambition att ha en heltäckande, ansvarsfull politik. Att Moderaterna, som Sveriges andra största parti, inte kan åstadkomma en miljöpolitik är uppseendeväckande. Nu har ni tillsatt en intern arbetsgrupp, och den ska jag följa med intresse. Jag ser fram emot framtida konkreta förslag. Vi satsar i vår budgetmotion totalt ca 19 miljarder mer än regeringen under mandatperioden för att skapa bättre förutsättningar för människor att leva klimatvänligt. Vi genomför stora satsningar på energieffektivisering och på kollektivtrafiken i våra storstäder. Vi föreslår flera klimatskatter för att öka miljöstyrningen i skattesystemen. Fru talman! Det krävs en politik som underlättar för företagande, för småföretag och för entreprenörskap. Många småföretag har nu i stället drabbats av regeringens företagspolitik och fått en höjning av arbetsgivaravgifterna. Regeringen genomför riktade skattesänkningar till vissa branscher som städföretag. Från Miljöpartiet föreslår vi i stället en nedsättning av arbetsgivaravgifterna med 10 procent upp till en viss lönesumma. Det skulle innebära rejäla förbättringar för småföretag oavsett bransch. Regeringen uppvisar en stor brist på förståelse för småföretagare. Det här handlar om människor som förverkligar en ambition, som brinner för något, som lägger ned sin själ i ett företag och som nu drabbas av skattehöjningar. Jag har pratat med många företagare den senaste tiden som är mycket upprörda över att de har fått höjd skatt i en tid när regeringen pratar om att man vill skapa jobb och få in ungdomar på arbetsmarknaden. Fru talman! Låt mig lyfta fram några exempel på småföretagare jag har talat med. Ingvar driver en blomsteraffär i Huskvarna. Han har nu fått en skattehöjning på 18 000 kronor per år. Det är mycket pengar för ett litet företag. Nästa år kommer den summan att öka till 36 000 kronor, när regeringen helt avskaffar den 5-procentiga nedsättningen av arbetsgivaravgifterna. Ingvar var en av dem som trodde på pratet om att det skulle bli lättnader för småföretagen. Ica i Vejbystrand utanför Ängelholm väljer, när de ser att man straffar småföretag, att inte anställa den extra person de hade planerat. Det är de personalintensiva företagen som nu straffas med högre arbetsgivaravgifter. Gunnarssons skogsentreprenad i Hälsingland skulle ha anställt fler om man hade valt att sänka arbetsgivaravgifterna i stället för att gå fel väg och höja. Nu avstår de från det. Lambrusco klädbutik utanför Helsingborg får nu dra ned tiden för den extra anställda man har för att kostnaderna har blivit för höga. Om man i stället hade gynnat småföretag med olika åtgärder så hade de utökat och anställt fler ungdomar. Gemensamt för de här små företagen är att de ser att regeringen i stället för att ge incitament för ökat företagande och möjligheter att anställa försämrar och visar mycket liten förståelse för småföretagarnas vardag. Småföretagarna sitter i en situation där man hela tiden laborerar med risker och har mycket små marginaler för att anställa. Att höja skatten förbättrar inte deras situation. Att i stället sänka den med 10 procent skulle förbättra deras möjligheter. Fru talman! Först lanserades Nya moderaterna, då skattesänkningarna inte längre skulle vara ett självändamål och man skulle vara ett parti för bredare grupper - även låginkomsttagare. Hur blev det? Jo, de rikaste fick enorma skattesänkningar samtidigt som klyftorna ökar, och de med de lägsta inkomsterna fick en mycket liten del av de här förbättringarna. Sedan lanserades det nya arbetarpartiet, med en politik för minskat utanförskap och förbättringar för dem som står utanför arbetsmarknaden. Och hur blev det? Jo, det blev försämrad a-kassa och förstärkt utanförskap. Nu lanseras det nya miljöpartiet - man tror nästan att det är ett skämt. Men nej, här tillsätts råd, utredningar och grupper från både regeringen och internt i det moderata partiet. Nu ska en miljöpolitik utmejslas och det aktuella miljöläget beskrivas. Jag har respekt för ert nyvunna miljöintresse. Jag tycker faktiskt att det är positivt om Moderaterna efter en lång tids miljöpassivitet kan se att miljöpolitik är någonting som det är värt att ägna politisk kraft och tid åt. Men under all den tid som ni har sagt att miljöpolitik inte hör till kärnområdena och inte är prioriterad så har det faktiskt hänt saker där utanför det moderata partikansliet. Det finns kunskap och teknik, det finns idéer, det finns en förväntan och det finns ett stort behov av åtgärder. Lita på den kunskap som finns och gör något konkret under tiden ni erövrar detta nya politiska område! Då skulle ni vinna i trovärdighet. Jag tror att en del av ert problem i Moderaterna är att ni har varit så fokuserade på marknadsföring och mediestrategi att ni helt glömt bort innehållet i politiken. Det där med att hela tiden köra marknadsföringsknepet att det är nytt kanske inte längre fungerar. Det verkar ha gått lite inflation i det. Nästa månad kommer ni väl att kalla er för de nya ultra-super-power-moderaterna med bioeffekt! Det är faktiskt så att inte ens tvättmedelstillverkarna håller fast vid den PR-metoden längre. Människor har genomskådat att det handlar om nya förpackningar och inte nytt innehåll - vare sig vi talar om tvättmedel eller det moderata partiet. Fru talman! Den moderatledda regeringen har drabbats av ett fullständigt trovärdighetshaveri. Att tala om att låg- och medelinkomsttagare skulle gynnas klingar falskt när höginkomsttagare får tusentals kronor i sänkt skatt varje månad samtidigt som låginkomsttagarna undrar vart den där utlovade tusenlappen tog vägen. De som har betalat förmögenhetsskatt och som äger dyra fastigheter har däremot fått åtskilliga tusenlappar i plånboken. Nu går Moderaterna vidare och kan tänka sig att finansiera en fortsatt skattesänkning med att införa en andra karensdag. Skattesänkningar ska även fortsättningsvis finansieras med besparingar på dem som har det allra sämst. Fru talman! 1700-talet präglades av en tro på förnuftet, nyfikenheten och studier av verkligheten. 1707 föddes Linné. Carl von Linné är den mest kända svenska naturforskaren, både i Sverige och internationellt, ja, han är säkerligen den internationellt mest kända svensken genom tiderna över huvud taget. Det har nog inte undgått någon att det är Linnéår i år. Detta historiska Linnéår drar regeringen ned anslaget till biologisk mångfald. Miljöpartiet har länge drivit på för satsningar på biologisk mångfald, som också har genomförts. De här satsningarna har bland annat lett till att skyddsvärd skog kan räddas och att det unika bokverket Nationalnyckeln har skapats. Det är genuint fel att minska resurserna till biologisk mångfald. Vi har råd med både en offensiv klimatpolitik och ett ansvarstagande för vår biologiska mångfald. Linné upptäckte och fascinerades av den biologiska mångfalden, och han systematiserade den. Med den nomenklaturen heter vi ju Homo sapiens sapiens , den förståndiga människan eller den moderna människan, som vi har kallat oss själva. Frågan är om vi är förståndiga eller ens moderna om vi inte tar miljöproblemen på allvar. Slutligen, fru talman, kan man tillägga att det nog ändå är en fördel, kan man säga, som den borgerliga regeringen har, jämfört med den förra, socialdemokratiska regeringen. Regeringen Reinfeldt saknar nämligen en miljöokunnig och opportunistisk opposition som förnekar miljöproblemen i Sveriges riksdag. Med det yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservationer nr 3 och 6.

Fru talman! Det är en ganska intressant bild som ges här när man lyssnar på de tre oppositionspartierna. Det skjuts ganska vitt och brett i ett slags kulspruteeld. Än talar vi för mycket om miljön, än talar vi för lite om miljön från regeringssidan. Än går det bra för Sverige, än är det mycket som inte går bra. Än gör vi för lite, än gör vi för mycket. Sammantaget kan man säga att det verkar vara ganska ledsna miner från oppositionens sida över att det faktiskt går bra för Sverige. Jag som kristdemokrat, som företrädare för regeringspartierna och som finansutskottets ordförande är i alla fall glad över att det går bra för Sverige, att statsfinanserna blir allt starkare, att vi har ett överskott på 138 miljarder kronor under innevarande år - det största överskottet för Sverige genom tiderna - och att statsskulden successivt minskar till rekordlåga 32 procent av bnp nästa år. Konjunkturinstitutet rapporterade i går att bnp, vår samlade produktion av varor och tjänster, beräknas öka med 3,6 procent i år, 3,7 procent nästa år och 3,0 procent 2009. Resursutnyttjandet ökar, och arbetslösheten minskar. Arbetsmarknadsverket rapporterar att arbetsmarknaden är mycket stark. Och SCB kommer i dag med nya siffror. Förra året var den öppna arbetslösheten 3,9 procent. Det är under 4 procent. Det är ett mål som Socialdemokraterna inte nådde under sin regeringstid, förutom under en kort period hösten 2000 under IT-boomens dagar. Efterfrågan på arbetskraft ökar stadigt. Vi har den lägsta arbetslösheten på 16 år. Framtidstron är stark inom alla näringar. Fler får jobb, fler får möjlighet att omsätta sina kunskaper i nya anställningar, och fler upplever att de kan påverka sin egen situation. Beroendet av bidrag minskar. Regeringens politik handlar om just detta - arbete och rättvisa. Allt fler ska kunna känna glädjen över att försörja sig själv och sin familj, känna stolthet över att uträtta något viktigt på sitt arbete och något viktigt för vårt gemensamma bästa. Allt fler ska kunna stärkas i sin självbild och självrespekt genom arbete och gemenskap. Regeringen effektiviserar arbetsmarknadspolitiken, renodlar arbetslinjen, värnar äganderätten och uppmuntrar till arbete och företagsamhet. Vi förenklar 3:12-reglerna och avskaffar den ineffektiva och kontraproduktiva förmögenhetsskatten. Skatten på arbete sänks med 34 miljarder och ger en vanlig löntagarfamilj uppemot 1 000 kronor mer i lönekuvertet, med tonvikt på låg- och medelinkomsttagare. Fastighetsskatten som har kränkt mångas äganderätt och skapat stor oro, inte minst hos många äldre, gör vi om från grunden. Men regeringen följer inte bara med i högkonjunkturen. Regeringen tar till vara den. Regeringen förvaltar den och försöker ta tillfället i akt att förstärka Sveriges utvecklingskraft långsiktigt. Det är viktigt att komma ihåg. Och de redan genomförda åtgärderna beräknas ge åtminstone 70 000 fler arbetstillfällen än om man bara skulle förlita sig på konjunkturen. Socialdemokraternas politik under regeringsåren har varit stagnationens politik. Den var vänsterkonservativ, och den var orättvis. Den konserverade massarbetslösheten. Den konserverade en illa fungerande arbetsmarknad. Den konserverade orättfärdiga skatter. Den konserverade ineffektiva och skadliga skatter. Och den låste in människor i ett utanförskap, samtidigt som det verkliga utanförskapet doldes genom statistiska dribblingar. Kombinationen av höga skatter och höga ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet uppmuntrade inte alltid till arbete. Och många lockades in i bidragsberoende och i återvändsgränder som förtidspensionering. Alliansregeringens politik är en kamp mot detta utanförskap. Vi för en kamp mot stagnation och ineffektivitet. Vi för en kamp mot arbetslöshet och för den arbetslöse. Vi låter Sverige gå före in i framtiden och inte backa in i framtiden som Socialdemokraterna vill göra. Vi vill minska klyftorna genom att ge alla bättre möjligheter att förverkliga sina egna livsprojekt. Där vi ser möjligheter för löntagare och företagare, för Sverige som land, där ser vänstern bara problem. Ett land med god hushållning och god ekonomi skapar också en stabil grund för solidaritet och gemenskap. En väl fungerande ekonomi är inte detsamma som solidaritet, men vi vet att när krubban är tom bits hästarna. Nu är krubban inte tom, och därför är förutsättningarna bättre än på länge att aktivt verka för en solidarisk politik både här hemma och internationellt, både kort- och långsiktigt. Nu är utmaningen att genomföra reformer i rätt ordning och på ett sådant sätt att den goda konjunkturen blir så lång och stabil som möjligt. Det är inte lätt med tanke på alla de eftersatta behov som finns i fråga om infrastruktur, pensionärernas villkor, sjuk- och äldreomsorgen med mera. Den socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig ett enormt utanförskap där en till en och en halv miljon människor inte fick arbeta alls eller mindre än vad de önskade. Och det var mitt uppe i en god konjunktur. Det var ett förfärande slöseri med människors förmågor och talanger. När jag inför denna debatt gick igenom oppositionens budgettexter och reservationer var jag först uppriktigt intresserad av att hitta en ny och alternativ politik, en politik som svarar mot den höga retoriken. Men jag fann varken någon ny eller alternativ politik. Jag fann knappt någon politik, förutom att man vill låta allt vara som det har varit. Det som karakteriserar oppositionens politik är nämligen bara två saker. För det första är det enda stort nej, och det handlar om återställare till det mesta som regeringen föreslår. För det andra finns det ingen vision om vad man själv vill. Det är som om allt var bättre för bara ett år sedan. Det finns ingen sammanhållen vision för en politik för fler arbeten, mer investeringar, fler företag och ett ökat välstånd. Handlingsförlamningen som präglade avslutningen av Socialdemokraternas regeringsinnehav och deras fortsatta brist på strategi blir alltmer obegriplig. Ni socialdemokrater ville minska arbetslösheten, men ingenting hände. Ni ville skapa förutsättningar för fler jobb, men ingenting hände. Ni ville reformera skattesystemet, men ingenting hände. Och om någonting hände, som slopandet av arvsskatten, var det oplanerat och mot er egen vilja egentligen. Och egentligen var det till och med mer än oppositionen krävde på området. Det som ni gjorde var att surfa med under högkonjunkturen vid millennieskiftet och ni tog den till intäkt för att inget behövde göras, vilket straffade sig när IT-kraschen kom. Ni var egentligen hela tiden beroende av utlandets konjunktur och inte minst USA:s ekonomiska styrka. Ni var beroende av amerikanska presidenter som George Bush för att ha något att fördela i form av högre bidrag till den svenska medelklassen. De stora strukturreformer som ni har gynnats av under regeringstiden - EU-medlemskapet, den nya penningpolitiska regimen, budgetlagen, pensionsuppgörelsen - var breda partipolitiska uppgörelser där man inte alltid kan säga att socialdemokratin har varit den mest drivande kraften. Det är detta som är bekymmersamt. Var finns socialdemokratins visioner för framtiden? I reservationerna kritiserar ni - ni har full rätt att göra det och ska som opposition göra det - men ni har inget alternativ. Vill ni bara tillbaka? Vill ni bara göra det mindre lönsamt att arbeta? Det är frågan som måste ställas. Om man tittar på de ökade utgifter som ni föreslår vill ni späda på en redan ansträngd arbetsmarknad ytterligare med 20 miljarder kronor i form av ökade offentliga utgifter och minskade intäkter till staten. Det skulle leda till högre räntor och en alltför expansiv ekonomisk politik. Det är fel i sak men också fel i tid. På tennisspråk kallas det dubbelfel. Ni hänvisar också till er egen ekonomiska politik under de senaste tolv åren då ni hade makten och säger att antalet sysselsatta ökade med 300 000 personer. Men ni skriver naturligtvis ingenting om utgångsläget, om den ekonomiska krisen under 1990-talets början med rötter i 1980-talets sus-och-dus-ekonomi. I det skenet, och med tanke på den ökade folkmängden, blir inte ökningen av antalet jobb under dessa år särskilt imponerande. Däremot kan man titta på hur många människor som var öppet arbetslösa och i åtgärder under de goda åren 2002-2006. Det var ungefär 300 000 människor 2002. Hur många var det 2006? Det var 50 000 fler trots att konjunkturen var god under dessa år. Det har alltså skett en ökning av arbetslösheten under Socialdemokraternas sista fyra åren vid makten då man inte kan säga att konjunkturen har varit dålig på något sätt. Sedan förs en diskussion om fördelningspolitiken. Det har spritts en massa olika lösryckta siffror. Exempelvis har man beräknat hur fastighetsskatten slår fördelningspolitiskt, men man glömmer att en viktig del av finansieringen av sänkningen av fastighetsskatten är höjningen av reavinsten. Där tas en del av fördelarna tillbaka från de grupper som gynnas av den sänkta fastighetsskatten. Man registrerar bara vissa delar, inte helheten. Man beaktar vissa förslag, men inte helheten i regeringens politik. Jag noterade att Pär Nuder läste högt ur en tidskrift som heter Connoisseur. Den får tydligen människor som tjänar mer än 1 miljon kronor per år. Jag själv har inte fått den. Men tydligen har Pär Nuder fått den. Det är möjligt att man även där tidigare kunde läsa hur inkomstspridningen ökade under socialdemokratins tid vid makten. Den ökade med 17 procent mellan 1998 och 2006, under den tid som Socialdemokraterna satt vid makten tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Samtidigt vet vi att den viktigaste fördelningspolitiska insatsen är att skapa fler jobb, så att fler människor kommer in i arbete och så att färre människor finns i utanförskap. Det är den stora och prioriterade frågan för denna regering. Fru talman! Vi som deltar i debatten i dag har ett gemensamt mål, det vill säga att skapa goda förutsättningar för välfärden i Sverige framöver. Den dag vi behöver den ska vi kunna vara säkra på att få en god sjukvård och äldreomsorg. Alla vill vi att våra barn ska få en bra utbildning och trygga uppväxtvillkor. Det som skiljer de två politiska huvudalternativen är hur vi ska nå dit. Är det mer av den politik som vi har haft i Sverige under de gångna åren när utanförskapet befästs på en enormt hög nivå? Eller är det att pröva en ny väg där det blir billigare att nyanställa, där arbete uppmuntras och där företagens villkor blir bättre? Ja, vi tror på det senare. Vi tror att det är så vi säkrar jobben och välfärden i en allt tuffare globaliserad värld. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande FiU20.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till våra reservationer 2, 5, 7 och 9, vilket jag glömde att göra tidigare. Jag kände att jag behövde gå upp. Enligt vårpropositionen kommer 890 000 personer att vara i utanförskap när regeringens ekonomiska politik har fått fullt utslag, och ungefär 6,2 procent kommer att vara arbetslösa. Nu vet jag inte om även de som kommer att använda det så kallade vårdnadsbidraget kommer att räknas in i dem som är i utanförskap. Under valrörelsen räknade ni på det sättet att värnpliktiga, studerande, hemmafruar och föräldralediga var en del av dem som är i utanförskap. Det är lite svårt att veta hur ni tänker där. Vi ser i alla fall att 6,2 procent kommer att vara i arbetslöshet och 890 000 i utanförskap enligt er definition. Dessa har under väldigt lång tid kanske behövt leva med 65-procentiga ersättningsnivåer. Det får en oerhörd konsekvens för deras hälsa, deras psykiska välmående och deras barns, så klart. Det skulle vara lite intressant att höra Stefan Attefall utveckla sina tankar kring detta. Jag ska presentera en undersökning som kom häromdagen. Där står så här: Arbetslösa i Sverige mår ovanligt bra. En period av arbetslöshet behöver här inte innebära lika allvarliga konsekvenser för den arbetslösas ekonomi som i Storbritannien och Irland. Man hänvisar till tidigare undersökningar som visar att personer som mår dåligt har en betydligt sämre chans än andra att få ett nytt jobb. Generösa bidragssystem, alltså socialförsäkringssystem, bidrar därför enligt utredaren till att upprätthålla den arbetslösas anställningsbarhet över längre perioder. Vidare säger man så här: Människor som söker jobb efter jobb utan att lyckas mår inte bra. Om de dessutom får det svårt ekonomiskt på grund av låg a-kassa mår de ännu sämre. Det ökar definitivt inte deras anställningsbarhet och är utan tvekan en risk.

Fru talman! Det utanförskap som vi brukar prata om - vi nämner siffrorna en till en och en halv miljon människor - gäller öppet arbetslösa, dem i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade, människor som vill arbeta men som inte står på arbetsmarknadens förfogande eller är helt arbetslösa. Det handlar alltså inte om värnpliktiga, föräldralediga och liknande. Du nämnder att 890 000 lever på sociala ersättningar. Denna siffra baseras på Konjunkturinstitutets sätt att beräkna antalet människor som lever på sociala ersättningar. Till dessa ersättningar räknas a-kassa, sjukpenning och socialbidrag. Den utvecklingen bryter vi nu och hamnar för första gången under miljonstrecket. De som lever på a-kasseersättningar har minskat något i antal under 1990-talets andra hälft och 2000-talets början, men de som har varit sjukskrivna har ökat. Vi bryter den utvecklingen nu och ändrar den totala bilden av utanförskap för första gången, tack vare en framgångsrik jobbpolitik och ekonomisk politik. Det är mycket, mycket glädjande. Vad regeringens politik handlar om är att styra över till en mer jobbskapande politik och att ändra spelreglerna i ekonomin, vilket gör att vi får fler människor i arbete. Det innebär att vi fortfarande har generösa ersättningssystem inom socialförsäkringssystemen. Det innebär att vi gör vissa nedtrappningar, men det är inte alls så att vi hamnar i situationer som kan jämföras med de skräckbilder som Ulla Andersson försöker måla upp och varna för. Det handlar om att kraftsamla resurserna, att ge mera stöd, mer incitament och möjligheter att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden och inte, som utvecklingen har varit, låsa oss fast i förtidspensioneringar, långtidssjukskrivningar och bidragsberoende.

Fru talman! Jag vet att Moderaterna använder ord på nya sätt, och det gör tydligen Kristdemokraterna också nuförtiden. Den tolkning av arbetslinjen som man gör måste jag säga är väldigt enbent. Arbetslinjen innebär att de arbetslösa som står till arbetsmarknadens förfogande får trygga ersättningar under tiden men utlovar sig att delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller utbildningar. Nu får man låga ersättningsnivåer, man får knappt några arbetsmarknadspolitiska utbildningar eller utbildningar i övrigt. Men retorik kan användas på olika sätt. Kd ansluter sig nu till Moderaterna. Man säger att det ska löna sig att arbeta. Enligt den moderata ordlistan, som jag tidigare använt i talarstolen, betyder det egentligen sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen. På vilket sätt blir det bättre för dem som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom att de får sämre ersättningar? På vilket sätt mår de bättre? På vilket sätt kommer de närmare arbetsmarknaden? På vilket sätt bidrar det till fler jobb? Eller är det för att pressa ned lönenivåerna, vilket jag tror är själva syftet? Man kommer att göra vissa nedtrappningar i socialförsäkringssystemen. Jag läste alldeles nyligen att den genomsnittliga utbetalningen från a-kassan det senaste kvartalet var ungefär 11 000 kronor i månaden. Jag vet inte om Stefan Attefall har försökt att försörja en familj eller levt själv på 11 000 kronor i månaden och vet vad det kan innebära. Jag tycker att du skulle pröva det. Det verkar vara något som ni i den nya regeringen skulle behöva. Ni verkar inte kunna se bortom de nationalräkenskapsmodeller som ni använder och in i människors vardag och den sociala verklighet en stor del av befolkningen befinner sig i. Jag skulle uppmana er att göra det. 11 000 i månaden eller 65-procentiga ersättningsnivåer fram till 2010 - hur påverkar det människors hälsa, välmående och anställningsbarhet?

Fru talman! Vi har 80 procents ersättning upp till ett tak som gällde för bara något år sedan. Det är sanningen. Vad som blir snittsiffror utifrån olika förhållanden kan inte jag bedöma. Jag lyssnade på Ulla Anderssons anförande tidigare. Hon plockade ganska friskt bland siffror och blandade. Jag misstänker att jag behöver syna igenom siffran 11 000 innan jag tror på den exakt. Låt oss ta till exempel detta att vi skulle överge de arbetslösa. Vi har en brinnande högkonjunktur. Trots detta har vi just nu 75 000 platser inom arbetsmarknadspolitiska åtgärder plus ytterligare 90 000 platser med olika typer av anställningsstöd, varav 60 000 med lönebidrag. Om man räknar bort lönebidragen, som brukar räknas bort, handlar det ändå om över 100 000 människor som har olika typer av stöd inom arbetsmarknadspolitikens ram. I denna högkonjunktur vill Vänstern i svensk politik ytterligare öka antalet arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är ingen bra arbetsmarknadspolitik. John Maynard Keynes skulle vända sig i sin grav om han hörde hur man missbrukar hans tankar om att expandera i lågkonjunktur och dra ned i högkonjunktur.

Fru talman! När man hör Pär Nuder, Ulla Andersson och Mikaela Valtersson skulle man kunna tro att allt var bra fram till den 17 september förra året. Så var det faktiskt inte, utan vi hade ett utanförskap som ökade oerhört kraftigt. En och en halv miljon människor var utanför arbetsmarknaden. Inkomstspridningen ökade också oerhört kraftigt - med tanke på fördelningspolitiken. Jag vill inleda med två bilder från Sjuhäradsbygden. Jag har bland annat besökt arbetsförmedlingar i Sjuhäradsbygden. Det mest tydliga och bestående intrycket jag har haft under dessa besök har varit att arbetsförmedlarna säger: Nu får vi äntligen göra det vi ska göra. Vi får förmedla jobb. Jobben kommer, och många som har stått utanför arbetsmarknaden länge kommer nu ut i arbetslivet. Det är en stor glädje hos dessa arbetsförmedlare över att få göra det som de egentligen är satta att göra. Det är mycket märkligt att en sådan självklarhet kan åstadkomma en sådan glädje. Den här debatten, fru talman, handlar om de olika alternativen när det gäller riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som regering och riksdag har arbetat fram i vår. Allians för Sverige har tydliggjort och preciserat jobblinjen, som i korthet går ut på att göra det mer lönsamt att arbeta, enklare att anställa och mer attraktivt att starta och driva företag. Med budgetpropositionen för 2007 och med vårpropositionen för 2007 tas viktiga steg mot full sysselsättning. Det finns anledning att glädjas åt att det går bra i Sverige. Jag delar den uppfattningen med Pär Nuder. Det märks i Skellefteå, Norrtälje, Lomma och Tranemo. Sysselsättningen förväntas stiga med omkring 185 000 personer fram till 2010 medan arbetslösheten minskar med 100 000 personer under samma period. Vi hade, fru talman, under maj månad flest antal sysselsatta sedan mätningarna startade 1990, enligt SCB:s statistik från i dag. Men Allians för Sverige är inte nöjd med detta. En process har inletts, men kampen för full sysselsättning kommer att intensifieras än mer i framtiden. Nu införs ett reformpaket. Vi har valt att kalla det för paket. Jag är själv, personligen, inte så förtjust i just ordet paket. Jag har debatterat det här med den tidigare finansministern vid något tillfälle. Men vi har benämnt det som ett jobbpaket. Det är ett reformpaket för att minska ungdomsarbetslösheten och ytterligare ett paket för att förstärka integrationen. Fru talman! Reformtakten är hög. Förmögenhetsskatten slopas. Skatteavdrag för hushållstjänster införs. Arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn sänks, och de så kallade 3:12-reglerna reformeras. Vi introducerar instegsjobben och nystartsjobben och reducerar socialavgifter för ungdomar och äldre samt vidgar möjligheterna till korttidsanställningar. Därutöver kommer en senarelagd betalning av moms och en förenkling för småföretag vid offentliga upphandlingar. Orsaken, fru talman, till att jag räknar upp alla dessa åtgärder som nu vidtas är att jag vill visa att reformtakten verkligen är hög. Det är viktigt, fru talman. Sverige stod stilla under tolv års tid. Eller rättare sagt: Sverige gick bakåt under tolv års tid, trots att vi under den här perioden under flera tillfällen hade en god konjunktur. Därför är kravet på att det ska hända någonting väldigt starkt, och det måste hända snabbt. Sverige ska ha en human och generös flyktingpolitik, fru talman, vilket vi säger i vårpropositionen. En viktig del av det är en snabb och rättssäker handläggning av flykting- och asylärenden, något som har brustit kraftigt tidigare. Vi gör därför satsningar på Migrationsverket. Vi satsar också på ökade anslag i fråga om ersättningar och boendekostnader för kommunerna. Regeringen har, som sagt, aviserat att den statliga fastighetsskatten ska avskaffas den 1 januari 2008 och att den då ska ersättas med en kommunal fastighetsavgift på 4 500 kronor per bostad för småhus. När det gäller den fördelningspolitiska effekten av den här åtgärden är det viktigt att man ser detta som en helhet. Jag upplever återigen att just Socialdemokraterna har en förmåga att plocka ut delar av alliansens politik för sina egna syften och framställa det som något som kommer att vara negativt för många människor. Man är duktig på det från socialdemokratisk horisont, har alltid varit det. Men vi har för avsikt att avslöja er varje gång - det kan jag lova. Regeringens budgetpolitik värnar fortsatt starka offentliga finanser. Överskotten i den offentliga sektorn är stora. Och de budgetpolitiska målen, utgiftstaket och överskottsmålet, klaras med betryggande marginal. Den offentliga skuldsättningen minskar snabbt, vilket lägger en bra grund. Det lägger en oerhört bra grund för att man ska klara just de demografiska utmaningar som vi vet väntar alldeles runt hörnet. Det är viktigt att vi tänker på dem, fru talman. Regeringens planer på att inrätta ett finanspolitiskt råd för att utvärdera finanspolitiken och bedöma hur den förhåller sig till målen är bra. Jag tror, fru talman, att rådets rapporter kommer att bidra till att den allmänna debatten om den ekonomiska politiken breddas och fördjupas. Man kan då titta på oppositionspartierna. Deras alternativa förslag pekar åt olika håll. De är disparata. De är osammanhängande. Man är överens på en punkt. Ersättningsnivån i a-kassan ska höjas till 80 procent. Socialdemokraterna avvisar regeringens politik utan att redovisa ett eget alternativ. När det gäller jobbavdraget kräver LO i dag att ni, från socialdemokratisk horisont, avvisar det och att ni i stället satsar på en bred skatteöverenskommelse. Jag tycker att det var ett oerhört intressant inspel. Det skulle vara intressant att höra hur den tidigare finansministern ser på just det inspelet. Socialdemokraterna, och inte minst Pär Nuder, har hävdat att regeringen bedriver en orättvis, oansvarig och omodern politik. Det är en något överraskande kritik, fru talman, inte minst med tanke på att just Socialdemokraternas politik bidrog till att dra isär samhället. Under åren 1995-2006 ökade andelen fattiga hushåll kraftigt. Kvinnor drabbades allra hårdast. Gruppen fattiga ensamstående kvinnor med barn ökade med 9,7 procentenheter under åren 1996-2006. Gruppen fattiga ensamstående kvinnor över 75 år ökade med 7,9 procentenheter. Andelen fattiga ensamstående kvinnor, 20-44 år, ökade med 6 procentenheter. Med tanke på den kritik som vi tidigare fick av Pär Nuder när det gäller vår fördelningspolitik vore det intressant att höra vilken strategi som låg bakom Socialdemokraternas politik under den här tiden, när resultatet ser ut som det gör. Ni bidrog till att dra isär samhället. Ni bidrog också till att lämna en stor mängd människor utanför samhället, i ett utanförskap där de stod utan hopp om att ta sig in på arbetsmarknaden och kunna försörja sig själva. Fru talman! Vi har givetvis också tagit del av Miljöpartiets och Vänsterpartiets alternativa förslag. Vänsterpartiet föreslår att 150 000 låglönejobb inom offentlig sektor ska inrättas. Det är jobb där man skulle ha en medianlön på 21 000 kronor i månaden. Men man har inte tagit med några kostnader över huvud taget i övrigt. Man beräknar att ca 25 procent är overheadkostnader i samband med den här typen av anställningar, vilket innebär att medianlönen hamnar på strax över 15 000 kronor. Miljöpartiet avvisar regeringens politik för fler jobb. Man vill i stället betala för att människor ska ta ledigt eller jobba mindre. Friåret ska återinföras, och en särskild barntid ska införas vid sidan av en fortsatt utbyggnad av kvoteringen inom föräldraförsäkringen. Man vill dessutom lägga en straffskatt på löntagare som tjänar över 20 000 kronor i månaden, fru talman. Det är otvivelaktigt så att det största oppositionspartiet är Socialdemokraterna. Det vore intressant att höra hur man ser på framtiden. Ni hade ju en form av samarbete under ganska många år, åtta år, och ni säger att ni kan regera även efter valet 2010. När jag studerar era alternativa förslag till både budgetpropositionen och vårpropositionen har jag - och jag tror att det gäller många fler - svårt att förstå hur ni ska kunna regera Sverige efter valet 2010. Jag återkommer, fru talman, till Vänsterpartiets förslag om låglönejobb inom offentlig sektor. Hur ser Socialdemokraterna på det? Skulle det kunna vara en framkomlig väg i ett framtida regeringssamarbete, eller är det kanske uteslutet? Det vore intressant att få ett besked. Fru talman! Det känns väldigt bra att företräda Allians för Sverige i den här debatten. Det känns bra att ha fått möjlighet att efter det första riksdagsåret avsluta i en sådan här debatt. Det går bra för Sverige. Sverige är på rätt väg. Vi ska göra vårt yttersta som en del av ett regeringsunderlag för att underlätta för att den processen ska kunna fortsätta i framtiden. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i finansutskottets betänkande nr 20.

Fru talman! Med största respekt för Ulf Sjösten måste jag erkänna att jag hade hoppats och trott att jag skulle få debattera med Sveriges finansminister. Det brukar vara legio att finansministern deltar i de här debatterna. Men han har väl något viktigare för sig än att debattera den ekonomiska politik som han ytterst är ansvarig för. Jag vet inte vad detta viktiga egentligen skulle kunna vara, vad som är viktigare än att vara i Sveriges riksdag och försvara den ekonomiska politik som så många ifrågasätter. Kanske är det så att eftersom Anders Borg har en rejäl godkänd komvuxexamen i matematik ägnar han dagen åt att ge privatlektioner åt arbetsmarknadsministern som har det lite si och så med sin akademiska kompetens. Det vore intressant om Ulf Sjösten visste varför Anders Borg inte är här. Jag hade tänkt ställa en fråga till finansministern. Nu ställer jag den i stället till Ulf Sjösten. I dag har Sveriges riksbank höjt räntan med direkt hänvisning till den alltför expansiva ekonomiska politik som regeringen bedriver. Man har aviserat en kraftigare räntebana än förväntat. Det har utlöst reaktioner på marknaden utöver vad som var förväntat. Nu har ni flaggat för ytterligare skattesänkningar. I ljuset av dagens räntehöjning och det besked som Riksbanken har kommit med, kommer ni att finansiera de skattesänkningar som ni har aviserat ska presenteras i budgetpropositionen i höst? Det är ett viktigt svar för Riksbanken om inte annat inför deras nästa penningpolitiska beslut. Finanspolitiken avgör väldligt mycket om vi kommer att få ytterligare högre räntor i Sverige eller ej.

Fru talman! När det gäller Anders Borgs frånvaro från kammaren här i dag har jag inte engagerat mig i hans närvaro över huvud taget. När det gäller referenserna till Anders Borgs och andras utbildningsnivå tycker jag att det är ganska lågt att ta upp det från talarstolen. Så det tänker jag inte svara på över huvud taget, Pär Nuder. När det gäller de förslag som vi lägger fram är vår ambition att de ska vara fullt finansierade givetvis. Det är det svar jag kan lämna här i dag.

Fru talman! Det var nog inte det svar som jag tror att Riksbankens direktion ville höra. De ville nog ha ett lite mer distinkt svar än: Vår ambition är att det ska vara fullt finansierat. Det är uppenbarligen så att ni moderater vill införa fler karensdagar för att finansiera skattesänkningarna. Ni vill ytterligare förstärka orättvisan i den ekonomiska politiken. Det finns två vägar att gå här. Endera finansierar ni, och då vill ni finansiera på ett orättvist sätt, eller så finansierar ni inte, och därmed för ni en oansvarig politik. Valet står mellan orättvisa och oansvar. Vad väljer ni egentligen? Fru talman! Jag noterade att Ulf Sjösten sade att Sverige har stått still i tolv år. Jag vill citera en högt värderad ledamot av Sveriges riksdag som den 14 juni sade följande: "Fru talman! Den ordning som antogs 1999 har tjänat Sverige mycket väl. Vi har haft en låg inflation, vi har haft en bra ekonomisk utveckling och vi har haft en god utveckling på arbetsmarknaden. Det är vi fullständigt eniga om här i kammaren - sex partier." Den ärade ledamoten står här. Det var du, Ulf Sjösten, som sade detta. Vilket ben ska du stå på egentligen? Det du sade för en dryg vecka sedan, eller att Sverige har stått still i tolv år? Men svara på den riktigt svåra frågan: Vad väljer ni, orättvisa eller oansvar i den ekonomiska politiken? Jag tror att ni kommer att välja både-och.

Fru talman! Vi väljer en politik för utveckling, tillväxt och ett minskat utanförskap. Det ni misslyckades med, Pär Nuder, var att skapa arbete under relativt goda ekonomiska förutsättningar i Sverige under många år. Där gjorde ni er skyldiga till ett gigantiskt misslyckande. Ni hade inte förmåga, inte kraft att vidta de åtgärder som var så nödvändiga för Sveriges utveckling. Ni klarade inte uppgiften. Ni klarade inte jobbet, Pär Nuder. Det är bara att konstatera. Vi väljer en politik för jobb, en politik för att människor ska kunna komma in på arbetsmarknaden, försörja sig själva och bidra till Sveriges utveckling i framtiden. Det är det val vi har gjort. Det står vi fast vid, och det kommer vi att driva mycket hårt i den svenska politiken.

Fru talman! Jag ska börja med att berätta för Ulf Sjösten att medianlönen i offentlig sektor är ungefär 21 000 i månaden. Det är det vi har utgått från när vi har beräknat våra 40 000 fler jobb nästa år. Det kan tyckas vara en låg lön. Det tycker jag också. Men ett av problemen är att det är så många deltidstjänster. Vi på vänsterkanten hade föreslagit en heltidslagstiftning som ni har avvisat. Så ni kunde ju ha bidragit till att lösa problemet, men det har ni avstått från. Ni kan stödja vårt förslag till satsningar på höjning av kvinnors löner, men det väljer ni också att inte göra. Jag har en fråga med anledning av er ekonomiska politik. Swedbank kom med en rapport i april där man kan konstatera att fler hushåll det senaste kvartalet har fått svårt att få inkomsten att räcka till. Det är en ökning med 5 procent upp till 23 procent. De hushåll som framför allt har fått problem är kvinnor, ålderspensionärer och hushåll med låga inkomster. De som upplever att de har fått det bättre är män och hushåll med höga inkomster, mer än 700 000 kronor per år. Orsaken till att man har fått det sämre säger man är att man har fått lägre ersättning eller bidrag från socialförsäkringssystemen. Det är en kraftig ökning där. Man säger också att man har fått dra ned på sin baskonsumtion, som inköp av nödvändig vardagsmat. Det tycker jag är rätt talande för er ekonomiska politik. Om man dessutom tittar på SCB:s siffror kan man se att för kvinnor är socialförsäkringssystemen den näst största inkomstkällan. För män är det kapitalinkomster. Då väljer ni med er manspolitik att föra en ekonomisk politik som slår direkt mot kvinnor. Det skulle vara lite intressant att höra er utveckla varför ni har valt just den linjen. Man kan också läsa i vårpropositionen att inkomstspridningen med er politik just nu ökar med 2 procent men att ni hoppas att det ska leda till minskningar framöver.

Fru talman! Vi kommer givetvis att följa utvecklingen mycket noga. Jag vill gärna återkomma till de år när Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, och Miljöpartiet i förekommande fall, samarbetade och återkomma till den ganska förskräckande siffran att antalet fattiga ensamstående kvinnor med barn ökade med 9,7 procentenheter under åren 1996-2007. Vi har en strategi för att föra Sverige framåt, en strategi som omfattar alla som bor i Sverige. Det överskuggande målet är att vi får i gång en jobbpolitik i Sverige så att människor kan bidra till det här samhällets utveckling. Det är där, Ulla Andersson, som ni har misslyckats så kapitalt i vänsterkartellen. Det är just när det gäller jobben.

Fru talman! Visst är hög arbetslöshet ett stort problem - det tror jag att samtliga partier här i kammaren är överens om. Däremot tycker vi inte att man ska straffa dem som är arbetslösa eller sjuka eller som av andra anledningar inte kan delta på arbetsmarknaden. Det är en väsentlig skillnad, och det tycker jag att Ulf Sjösten ska lägga på minnet. Jag tycker att Ulf Sjösten borde vara orolig när vi på ett kvartal ser en 5-procentig ökning av hushåll som upplever sin ekonomi försämrad. Man uppger att man får avstå från baskonsumtion som inköp av nödvändig vardagsmat. Det tycker jag är rätt talande. Dessutom kan man läsa i siffrorna att 37 000 fler är deltidsarbetslösa. Det kanske är människor som tidigare inte haft ett arbete och som har fått in en fot på arbetsmarknaden, men vi ska också komma ihåg att forskning visar att just deltidsarbetslöshet är det som biter sig fast. Man kommer inte vidare till ett heltidsjobb. Jag tycker alltså att ni ska fundera över vårt förslag om rätt till heltid. Det tror jag skulle kunna vara en lösning för väldigt många, framför allt för kvinnor och de lågavlönade som Ulf Sjösten uttrycker en viss oro för. I finansutskottets uttalande kan man läsa detta: "Att utan eftertanke öronmärka medel långt framåt i tiden kan enligt utskottets mening göra mer skada än nytta för miljön." Så ser man på satsningar på miljöpolitiken, men det är tydligen inte detsamma i den ekonomiska politiken. Där kan man öronmärka skattesänkningar för lång, lång tid framöver utan att anse att det är skadligt för den sociala miljön, människors välfärd eller hälsa. Just skatter är faktiskt det som omfördelar i samhället, Ulf Sjösten - från män till kvinnor, från högavlönade till lågavlönade. Kvinnor har 65 procent av mäns inkomster före skatter och transfereringar. Efteråt har de 77 procent. De 10 procent som är fattigast får 1,2 miljoner mer tillbaka än vad de betalar i skatt under sin livsperiod. Det är från dem ni tar när ni föreslår dessa gigantiska skattesänkningar. Men det är väl ganska typisk moderat ekonomisk politik.

Fru talman! Vad vi försöker att åstadkomma, Ulla Andersson, är en politik som skapar arbete, sysselsättning och välstånd i Sverige. Det är vår politik. Jag noterade det här med rätt till heltid och kom att tänka på min tid som kommunstyrelseordförande i Borås. Ta nu inte detta för något annat än just det jag säger, men då drev faktiskt jag just denna fråga - att våra anställda skulle få rätt till heltid. Jag tror personligen att det är oerhört viktigt att man kan leva på sin lön. Det är bärande för mig att man har den möjligheten, och då ska man också kunna göra val som gör detta möjligt.

Fru talman! Ulf Sjösten sade i det tidigare replikskiftet med Ulla Andersson att ni vill ha en politik som skapar arbete. Hur rimmar det med att man höjer skatten för småföretagare? Den borgerliga regeringen har valt att avskaffa såväl den nedsättning av arbetsgivaravgifterna som soloföretagare fick för de första anställda som den generella nedsättningen på 5 procent som fanns tidigare. Detta är ett hårt slag mot många småföretagare. I stället väljer man att gynna vissa åldersgrupper eller vissa typer av tjänsteföretag. För en småföretagare kan detta innebära ungefär 50 000 kronor per år i ökade kostnader. Det är många som är besvikna i dag. Vad tänker Moderaterna ta för initiativ för att kompensera den här stora gruppen småföretag? Vad kan de jag berättade om i mitt tidigare anförande - Gunnarssons Skogsentreprenad, Ica i Vejbystrand, Lambrusco och blomsteraffären i Huskvarna - vänta sig för lättnader för de småföretag ni talat så fint om i valrörelsen? När kommer deras incitament att växa och kunna anställa fler? När ska de få kompensation för de skattehöjningar de de facto har drabbats av under den borgerliga regeringen?

Fru talman! Det pågår ett arbete och en översyn kring just dessa frågor. Det kommer säkert att komma förslag. När det gäller skattesänkningarna i sig har vi haft ett prioriterat område. Det gäller löneskatter för löntagare. Där satsar vi 40 miljarder i år och förhoppningsvis ca 10 miljarder 2008 på att ge människor en ökad frihet och en ökad möjlighet att själva forma sina liv och givetvis också en möjlighet att konsumera den ökade inkomsten ute i samhället till båtnad för oss alla. Det har alltså i stor utsträckning handlat om prioriteringar fram till nu, Mikaela Valtersson.

Fru talman! Jag vet inte om de enskilda företag som varje dag brottas med att kunna överleva nöjer sig med att ni inte har prioriterat dem. Ni talade om att skapa arbetstillfällen. Hela alliansen pratade om att man skulle gynna situationen och uppmuntra företagande och då särskilt småföretag. Det pågår en översyn, säger Ulf Sjösten. Jag vet inte vad den döljer. Det är säkert bra, men faktum kvarstår: Ni har höjt skatten för de flesta småföretag med kanske mellan 30 000 och 50 000 kronor per år. Det är så verkligheten ser ut. Detta visar på en otroligt dålig förståelse för små företags vardagssituation, och jag tror att det är väldigt många som känner sig lurade i dag. Många av de småföretagare som jag har haft kontakt med säger att de 2006 för första gången röstade på något av allianspartierna. En del kanske hade gjort det förut, men många gjorde det för första gången. Man tog nämligen till sig pratet och trodde att det här faktiskt var en politik för småföretagare. Dessa känner sig grundligt lurade i dag. De har bara mötts av skattehöjningar. Ni väljer ut en liten nischad bransch - städbranschen. De ska få lättnader. De andra får skattehöjningar. Hur kan ni försvara en sådan politik?

Fru talman! Vi skapar ju just arbetstillfällen. Hela vår politik går ut på att skapa jobb i Sverige. Det är vår första prioritet. Det som Mikaela Valtersson tar upp tar jag givetvis till mig, men vi har uttryckt mycket tydligt, både i budgetpropositionen 2007 och i vårpropositionen, att vi vill skapa en bättre möjlighet både att starta och driva företag. Vi måste få fler entreprenörer som är villiga att skapa något ur ingenting. Vi måste ta vara på alla dessa människor som under så många år har gått till spillo, där kreativiteten inte har sugits upp och där incitamenten inte har funnits för att göra någonting av de tankar och idéer man haft. Vi har alltså en väldigt tydlig politik när det gäller företagandet, både när det gäller små, medelstora och stora företag. När det gäller just Mikaela Valterssons fråga får vi återkomma till den i debatten.

Fru talman! Valet förra hösten handlade om framtiden. Det handlade om människors förhoppningar. Det handlade om ett värderingsskifte. Det handlade om övertygelsen om att Sverige kan mer. Allians för Sverige fick ett starkt mandat från väljarna för en annan politik än den förda - ett starkt mandat men också ett stort ansvar. Vårpropositionen är ett av många steg under mandatperioden för att förvalta det ansvaret. Under det senaste året har regeringen lagt fram ett antal förslag för att underlätta för fler jobb i Sverige, för att minska utanförskapet och för en uthållig ekonomisk och ekologisk tillväxt. Sänkta skatter på arbete gör det mer lönsamt att ta steget från bidragsberoende till egen försörjning. Det är inte bara en ekonomisk fråga utan också en fråga om självförtroende, självkänsla och oberoende. Fler människor får möjlighet att rå sig själva, kunna försörja sig och sin familj och öka oberoende av statliga insatser. Det är en politik för värdighet. Till detta har reformer genomförts för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden, bland annat genom nystarts- och instegsjobb. Människor som befunnit sig långt utanför arbetsmarknaden befinner sig nu mitt i den. Det är en politik för ökad delaktighet. Det är fördelningspolitik på riktigt när det sker genom ökade intäkter och inte genom större bidrag. Arbetsmarknaden har breddats, bland annat genom skattereduktion på hushållsnära tjänster. Därmed minskar också svartarbetet i Sverige. Skatteinkomsterna ökar, och de som tidigare befunnit sig i arbetsmarknadens skymningsland får ett socialt skydd. Fru talman! Listan kan göras lång, och jag ska inte trötta kammaren med alla förändringar som genomförts. Men utöver dessa exempel vill jag lyfta fram den viktigaste förändringen. Det handlar om attityden till företagande och företagarnas villkor. Det är själva grunden för välfärden och för att vi över huvud taget kan ha en debatt här i dag om hur vi ska disponera statens intäkter. Därför är de förbättringar som genomförs, och ännu mer de förbättringar som utlovas, från regeringens sida av yttersta vikt. Slopad förmögenhetsskatt underlättar kapitalbildningen i Sverige. Kapital kan användas till att starta nya företag eller till att finansiera tillväxt i befintliga företag. Med andra ord: Tillgången på riskkapital ökar i Sverige. Slopad medfinansiering i sjukförsäkringen minskar förvisso den omedelbara bördan på mindre företag. Men ännu viktigare är att osäkerheten försvinner vid anställningar. Det blir inte längre en fråga om företagets överlevnad om någon i personalen drabbas av återkommande sjukskrivningar. Den reformen gagnar företagen. Men i första hand gagnar den de människor som tidigare valts bort från anställningar därför att företagarna inte vågat ta risken. En förlängd period för momsinbetalningar ökar företagens likviditet och minskar den administrativa bördan. Löftet om regelförenkling innebär att vi ser fram emot ytterligare lättnader och att företagare kan få ägna sig åt att driva företag. Villkoren för företagande är också den viktigaste delen i en politik för utveckling i hela landet. Det gäller inte minst villkoren för de små företagen och för entreprenörerna. De stora företagens huvudkontor ligger nästan undantagslöst i storstäderna. Forskning och utveckling koncentreras. Produktion förläggs till andra länder. För framtiden kan vi inte längre sätta vårt hopp till att ett litet fåtal stora företag ska skapa jobb. I stället måste vi ha en tilltro till tillväxt i de små företagen. Det har också bäring på den kritik från oppositionens sida som i dag riktas mot förändringarna i skatteutjämningssystemet. En fungerande och långtgående skatteutjämning är nödvändig för att upprätthålla service och samhällsfunktioner i hela landet. En utveckling där utjämningen tappar legitimitet och stöd i stora delar av landet hotar på sikt hela systemet. Det är därför rimligt att regeringen vidtagit föreslagna förändringar. Men det får inte stanna där. Nästa steg måste vara en mer omfattande översyn där också stärkt skattekraft för kommuner och regioner i hela landet är en viktig utgångspunkt. Jag tänker vara med om den processen och se till att vinsterna kommer hela landet till del. Fru talman! Regeringen är på rätt väg när man lämnar den småskaliga regionalpolitiken där politiker försöker detaljstyra utvecklingen genom att styra också de små budgetposterna. Vi är nu i stället på väg att få en strukturellt riktig politik där den politiska och ekonomiska kraften läggs på att skapa förutsättningar för tillväxt. I det ingår också att skapa förutsättningar för ett förnyat grepp mellan det offentliga, det privata och den ideella sektorn. Just så har vi gjort i min hemby, Trångsviken. Under ett och samma tak har vi i bygdegården samlat kommunala och privata verksamheter med service till företag, post, restaurang och bibliotek - listan kan göras ännu längre. De finns fysiskt nära varandra, och all service går att få på ett ställe. Men det viktiga därmed är den dynamik som uppstår när man i de offentliga och de privata verksamheterna börjar tala med varandra och börjar samverka. Man löser problem tillsammans i stället för att var för sig tackla dem i olika företag eller hos olika myndigheter. Konklusionen är att det hänger på människorna. Det vi som politiker kan göra är att skapa förutsättningar. Tillväxten måste skapas lokalt. I ljuset av det vill jag gärna se en konkurrensutsättning av offentlig verksamhet. Mångfalden och privatiseringarna behövs, inte främst av ideologiska skäl, utan därför att mångfalden av aktörer och det nödvändiga samarbetet mellan offentliga och privata aktörer skapar en dynamik som stärker också den ekonomiska utvecklingen. Vi i Centerpartiet ser framför oss kraftfulla satsningar i den riktningen. Det kan till exempel vara investeringar i ett hållbart energisystem eller en samverkan mellan offentliga och privata aktörer för att skynda på och öka utrymmet för nödvändiga investeringar i infrastruktur. Fler exempel finns. Fru talman! Sverige är just nu inne i en mycket stark konjunkturfas. Statsskulden minskar, och överskotten i de offentliga finanserna växer. Det förtjänar att nämnas att Socialdemokraterna har del i dessa framgångar. Men de framgångarna hade inte kommit utan ett stabilt ramverk som garanterat finanspolitisk stabilitet i såväl låg- som högkonjunktur. Därför kan jag inte låta bli att oroa mig över oppositionens bristande vilja att ta ansvar för de förutsättningarna just i opposition. Man angriper regeringen hårt men städar inte framför egen dörr. Det största oppositionspartiet redovisar inte sina beräkningar och inga inkomster, utgifter, utgiftstak eller beräkningar när det gäller statsskuldens utveckling. Det är ett aktstycke av politisk viljeinriktning men inget underlag för ett beslut rörande statens budget. Vänsterpartiet angriper själva ramverket för den stabila finanspolitiken. Tillsammans med ambitionen att försvaga de offentliga finanserna med i storleksordningen 40 miljarder kronor är det ett illavarslande besked till alla dem som vill att politiken ska ta ansvar också för kommande generationer. Miljöpartiet vill höja skatterna på arbete med ca 14 miljarder och totalt med uppemot 30 miljarder. En del av dessa pengar vill man i stället använda till att betala människor för att inte arbeta. Dock ska Miljöpartiet ha credit för att man gjort läxan och i sin motion redovisat siffror för hela den treåriga budgetperioden. Mest talande är emellertid bristen på samstämmighet mellan de olika alternativ som presenterats av partierna i opposition. Allt tal om samarbete och gemensamma tag till trots är det tre helt olika uppfattningar om Sveriges ekonomi som kommer till uttryck. Fru talman! Under sitt första år vid rodret har Allians för Sverige levererat konkreta resultat. Den förda politiken premierar arbete. Den bidrar till energiomställning och uthållig utveckling. Den lägger grunden för utveckling i hela Sverige. Den ger förutsättningar för företagande och en stigande välfärd. Vi vill ta steget från snack till verkstad. Vi skapar förutsättningar för nya riktiga jobb. Vi lägger grunden för en grön industripolitik och för export av svenskt miljötänkande. Vi skapar sådana villkor att mer än 200 000 aktiva småföretagares verksamhet i vårt land kan växa och skapa välstånd åt sig själva och åt vår gemensamma välfärd. Vi pratar kanske mindre. Men på mindre än nio månader har vi, vågar jag påstå, gjort en hel del. När bokslutet presenteras är det balansräkningen som fäller domen - hur vackert förordet än må vara. Med detta yrkar jag, fru talman, bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag lyssnade mycket noga på vad Per Åsling hade att säga om skatteutjämningen i det förslag som ni i den borgerliga majoriteten snart uppenbarligen kommer att rösta igenom. Låt mig vara ofin nog och ännu en gång citera din partibroder Börje Hörnlund. Han har skrivit så här i Dagens Nyheter: "I regeringens vårbudget finns också ett förslag om att framför allt de fattigaste småkommunerna skall avstå 500 miljoner till Stockholmsområdet på grund av att man där betalar löner över avtal. I Västerbottens inland ligger den sammanlagda kommunalskatten runt 34 kronor. I Stockholmsregionen är den genomsnittliga skatten cirka 30 kronor. Nu vill regeringen att dessa skattetyngda människor i våra glesbygdskommuner skall betala upp till 158 kronor per familjemedlem till Storstockholmskommunerna. Cirka hälften av dessa kunde sänka sin skatt för 2007, och allt tyder på nya stora skattesänkningar även nästa år. Höja skatten ytterligare i landsbygdskommunerna går inte, utan det gäller att avskeda folk. Jag hoppas verkligen att centerns riksdagsledamöter har kurage att sätta stopp för denna så kallade reform i avvaktan på en total översyn av skatteutjämningen." Varför, Per Åsling, har du inte kurage att sätta stopp för denna orättvisa politik i avvaktan på en total översyn?

Fru talman! Tack för frågan, Pär Nuder! Det är bra att den här frågan nu lyfts upp på det här sättet. Låt mig börja med att säga att jag har tre utgångspunkter när det gäller det kommunala skatteutjämningssystemet. För det första gäller det att systemet i sig bidrar till tillväxt och utveckling. Tyvärr innehåller nuvarande system en del kontraproduktiva inslag, som kan vara direkt negativa. För det andra är det viktigt att vi har ett system som genererar reell utveckling, alltså tillskott till kommuner och regioner i hela landet. För det tredje gäller det att det finns en legitimitet. Tyvärr har inte det här systemet den legitimitet som krävs. Låt mig avslutningsvis säga, Pär, att jag noterar att vi här i riksdagen har ganska skilda utgångspunkter. När vi pratar om kommunal skatteutjämning noterar jag att skillnaderna kanske oftare beror på vilken del av landet man kommer från än på vilket parti man representerar. Vi har inom Centerpartiet stort fokus på de här frågorna. Vi har nu tillsatt en arbetsgrupp som kommer att ta fram ett nytt skattesystem, och det är ett arbete som kommer att ha hög prioritet inom Centerpartiet.

Fru talman! Jag håller inte med Per Åsling om att skiljelinjerna i fråga om skatteutjämning går utifrån var man bor. Tvärtom brukar vi socialdemokrater kunna möta er centerpartister just i den här frågan. Men det är uppenbart att ni har dragit det kortaste strået i den borgerliga alliansen. Jag kan inte låta bli, Per Åsling, att till riksdagens protokoll läsa in konsekvenserna för din egen hembygd, Jämtlands län och Krokoms kommun, av det beslut som du nu ska vara med och fatta. Jag hoppas att Östersunds-Posten möter dig när du kommer hem till din hembygd. Det beslut som ni kommer att fatta innebär att Jämtlands län förlorar 28,3 miljoner kronor och att din hemkommun förlorar 3,2 miljoner kronor. Först ska ni ta pengarna från de kommuner som har de högsta kommunalskatterna. De kan inte, precis som Börje Hörnlund säger, sänka skatten utan tvingas dra ned på verksamheterna. Sedan ska ni ha en stor översyn. Jag förstår inte logiken. Det gör uppenbarligen inte Börje Hörnlund heller. När vi nu är framme vid punkt 6 i det betänkande som ligger på riksdagens bord, när vi ska fatta beslut om den kommunala skatteutjämningen, har du möjlighet att visa kurage på det sätt som Börje Hörnlund förväntar sig av dig och de andra centerpartistiska riksdagsledamöterna.

Fru talman! Jag vill säga till Pär Nuder att jag i mitt förra inlägg konstaterade att det här är en prioriterad fråga inom Centerpartiet. Jag har i mitt anförande också pratat om vikten av att kommuner och regioner får bra skattebaser. Jag vill tillägga att det arbete som vi i Centerpartiet nu startar också bygger på att bredda skattebaserna. Vi ser gärna att en återbäring, för att ta ett konkret exempel från vattenkraften, kan tas med som en ingrediens i ett nytt skattesystem. Det nuvarande kommunala skattesystemet är inte bra. Det har reviderats flera gånger, och det har karaktären av ett lapptäcke. De allra sämsta ingredienserna åtgärdas nu. Jag beklagar att vi är tvungna att göra den här förändringen nu, i den bemärkelsen att det hade varit bättre att ta ett helhetsgrepp. Men det kräver tid, och vissa reformer är det nödvändigt att genomföra omedelbart.

Fru talman! Jag hade tidigare ett replikskifte med moderaten Ulf Sjösten om småföretagarnas villkor. Där fick jag ett icke-svar, så jag tänkte återkomma till den debatten. Ulf Sjösten sade att ni har en politik som skapar jobb och underlättar att starta och driva företag. Per Åsling sade i sitt anförande att ni vill gynna företagande och skapa arbete. Ulf Sjösten sade också att vi skulle återkomma till den här debatten. Men det är ju i dag som vi fattar beslut om de faktiska, konkreta förändringar som ni föreslår. Jag tar mig friheten att diskutera det just i dag, inte bara vad ni säger utan vad ni faktiskt gör. Anser Per Åsling att skattehöjningar är de förbättringar för småföretagare som du pratade om? Hur kan Centern, som kanske mer än något annat alliansparti sagt sig värna småföretag, stå bakom en kraftig skattehöjningssmäll för dessa småföretag? Hur kan ni försvara en sådan politik?

Fru talman! Jag uppskattar att du lyfter upp den här frågan, Mikaela Valtersson. Jag är själv småföretagare och väl förtrogen med småföretagens villkor. Vi måste titta på den totala reformeringen och de åtgärder som alliansregeringen vidtar för att stimulera och underlätta företagande. Vad du gör, Mikaela, är att angripa en enskild post. Du angriper den generella nedsättningen av arbetsgivaravgifterna. Vill vi ha vassa instrument riktade mot småföretag är de generella bidragen, som riktas mot alla företag, inte bra. Riksdagens revisorer utredde under sin tid den här frågeställningen och kunde konstatera att varje nytt arbetstillfälle, om jag kommer ihåg rätt - jag får göra den reservationen - kostade 1 ½ miljon. Det visar att det är trubbigt system, som inte är effektivt. Det är därför som vi nu tittar på andra ingredienser i en företagarpolitik som ska vara mer effektiv. Jag vet att Maud Olofsson, vår näringsminister, i dag presenterar åtgärder för kvinnors företagande. Det kommer åtgärder för landsbygdsföretag. Det kommer åtgärder för att underlätta kapitalförsörjningen på företagarområdet. Det kommer förslag och åtgärder när det gäller kreditgarantiverksamhet. Det går att göra listan lång. Vi har stort fokus på småföretag, och jag känner mig komfortabel med den politik som regeringen för på det här området.

Fru talman! Det är bra att Per Åsling känner sig komfortabel med politiken. Jag vet inte om varje småföretagare känner sig lika komfortabel med resultatet av er politik. Det var ett klargörande besked när Per Åsling sade att det inte är bra med generella arbetsgivaravgiftssänkningar, att det inte är bra med skattesänkningar för företag. Det var nog väldigt många som trodde att alliansen stod för just det, trodde att de såg problemen med att gå över tröskeln att våga anställa, att klara att anställa när man har väldigt små marginaler, och att det då har en betydelse vilken nivå arbetsgivaravgifterna har. Regelförenklingar och de andra sakerna som regeringen gör är bra. En del av dem är i rätt riktning. Vi har från Miljöpartiets sida länge drivit till exempel regelförenklingarna. Men det tar inte bort det faktum att man genomför en skattehöjning. Det är inte en liten del i en total politik, utan det är en väldigt konkret och faktisk verklighet i vardagen för väldigt många småföretag. Och det är mycket pengar. Jag skulle vilja fråga Per Åsling om ni inte anser att andra branscher än de som ligger inom den hushållsnära sektorn har något värde. Ett taxiföretag, en blomsteraffär, en klädbutik eller ett miljöteknikföretag - har de inget värde för framväxten av företag i Sverige och för framtidens branscher?

Fru talman! Jag tror att Mikaela vet svaret på den fråga hon ställer. Självklart har all företagsamhet, oavsett vilken bransch det är fråga om, en viktig del i tillskapandet av vår välfärd. Vad jag sade i mitt förra inlägg var att när det gäller att rikta insatser mot företag gäller det att hitta åtgärder som är verkningskraftiga och inte generella. Det var därför jag angrep den generella nedsättningen, för jag tror att du, Mikaela, kan hålla med mig om att för storföretagen har nedsättningen inte haft någon som helst inverkan, utan den har bara kostat pengar för samhället. Därför måste vi hitta nya former. Totalt sett bidrar den nu genomförda reformpolitiken till att företagens kostnader minskar och att de kan anställa fler. Den genomförda politiken innebär också att det blir lättare att anställa. Återigen: Jag tycker att de åtgärder som nu sätts in för att stimulera fler människor i företag, stimulera till fler företag och fokuseringen på entreprenörerna bakom företagen är en bra politik, och den ska vi fullfölja. Sedan kan det hända att saker och ting inte blir optimala när de praktiseras i verkligheten, men då måste vi vara beredda att förändra det. Vi driver en politik som är förankrad i verkligheten.

Fru talman! Ja, det pågår en förnyelse i många partier, och den nya Centern kanske är Stureplanscentern. Det kan man också se i deras praktiska politik med tanke på att de tidigare har stått för att hela Sverige ska leva och för regional utveckling. Jag ska ta upp några punkter om vad som har hänt. Vi har fått en förändring i det kommunala utjämningssystemet. Per Åsbrink säger att det kommunala utjämningssystemet inte har något stöd i landet. Ändå är de flesta remissinstanser faktiskt emot förändringarna. Sveriges Kommuner och Landsting har helt avvisat dem. Utredningen har inget underlag för sitt ställningstagande, säger man. Ni är med på förändringarna av fastighetsskatten, som främst gynnar storstadskommuner runt Stockholm. Ni är med på förändringen av förmögenhetsskatten. Jag tror att de flesta som betalar förmögenhetsskatt bor i storstadskommuner. Ni är för hushållsnära tjänster. Jag tror att de flesta som kommer att nyttja dem också bor i storstadskommunerna. Jag vet inte hur många i Östersund som i dag inte har råd att köpa tjänster som kommer att köpa dem hädanefter. Ni är med på en politik som innebär att man från första dagen som arbetslös måste söka jobb i hela landet. Ni gör stora indragningar i de infrastrukturplaner som var framlagda, bland annat i mitt hemlän. Visst, det skapas jobb, men arbetslösheten har blivit högre i glesbygdslänen. I glesbygdslänen har man också lägre inkomst och lägre utbildningsnivå. Ändå är ni med och gör stora neddragningar på komvux, stora neddragningar i socialförsäkringssystemen och vältrar över kostnader på kommunerna - kommuner som redan i dag har svårt att upprätthålla den service som de borde ha för sina invånare. Jag vet inte hur det här rimmar med er inställning till att hela Sverige ska leva och en regionalpolitik värd namnet. Men det kanske du kan förklara för mig här i talarstolen i dag.

Fru talman! Vi har, som jag hoppas framgick av mitt anförande, Ulla, ett fokus på att utveckla hela landet. Jag uppehöll mig ganska länge vid just behovet av att se till att områden som i dag har en lägre tillväxt får bättre villkor för att kunna optimera den nationella totala tillväxten. Det är angeläget för att vi ska få en större kaka att dela på, men det är också ur ett jämlikhetsperspektiv angeläget att ha fokus på hela landet och dess utveckling. Från mitt partis sida ser vi nu över skattebaserna. Vi gör en skatteöversyn, som jag relaterade till tidigare. Vi tittar nu också på hur vi ska kunna öka satsningarna på infrastruktur för att på så sätt stärka hela landet. Vi jobbar med att förbättra småföretagens villkor. En stor del av den regionalpolitik som nu bedrivs är att även småföretag får förbättrade villkor. Småföretagen är överrepresenterade i glesbygdsområdena. Det är en tydlig inriktning från Näringsdepartementets sida att lyfta fram entreprenörer och småföretag, och det är till gagn för hela landet.

Fru talman! Vi har, som jag hoppas framgick av mitt anförande, Ulla, ett fokus på att utveckla hela landet. Jag uppehöll mig ganska länge vid just behovet av att se till att områden som i dag har en lägre tillväxt får bättre villkor för att kunna optimera den nationella totala tillväxten. Det är angeläget för att vi ska få en större kaka att dela på, men det är också ur ett jämlikhetsperspektiv angeläget att ha fokus på hela landet och dess utveckling. Från mitt partis sida ser vi nu över skattebaserna. Vi gör en skatteöversyn, som jag relaterade till tidigare. Vi tittar nu också på hur vi ska kunna öka satsningarna på infrastruktur för att på så sätt stärka hela landet. Vi jobbar med att förbättra småföretagens villkor. En stor del av den regionalpolitik som nu bedrivs är att även småföretag får förbättrade villkor. Småföretagen är överrepresenterade i glesbygdsområdena. Det är en tydlig inriktning från Näringsdepartementets sida att lyfta fram entreprenörer och småföretag, och det är till gagn för hela landet.

Fru talman! Jag hör att Centerpartiet vill bedriva en politik som utvecklar hela landet och framför allt satsa på områden med lägre tillväxt, men det får jag inte att gå ihop med de förslag som ni lägger fram. Jag vet inte hur du kan koppla förändringar i det kommunala utjämningssystemet till förändringar i fastighetsskatten, som i alla fall inte jag tjänar en enda krona på. I och för sig kommer jag från Gävleborg. Det kanske är annorlunda i Jämtland. Men om jag kommer ihåg rätt finns det ett hus i Hofors där man tjänar på fastighetsskatteförändringen, och jag tror att det är samma sak i Dorotea. Kravet på att man första dagen som arbetslös ska söka jobb över hela landet, de sänkta ersättningsnivåerna, att arbetslösheten är mycket högre i glesbygdslänen, indragningarna på komvux, överföringen av kostnader till kommunerna - på vilket sätt ger det en utveckling för att hela landet ska leva? Du säger att ni håller på med en skatteöversyn. I debatten om vårpropositionen i april använde jag ett bibelcitat som sedan också Börje Hörnlund använde. Jag ska återge det igen: Till var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog, men den som icke har, från honom skall också tagas det han har. Jag undrar om det var detta som användes vid utformningen av fastighetsskatten. Jag undrar om det också användes vid utformningen av den skattepolitik som ni är med och verkställer. Jag undrar hur ni har det i Centerpartiet med regionalpolitiken och den ekonomisk fördelningen. Jag trodde er faktiskt om att ha hade lite andra åsikter och andra värderingar än Moderaterna och Kristdemokraterna. Men i dag är ni ju blåare än Moderaterna i många stycken. Jag undrar hur det känns i ett centerhjärta. I Norge till exempel har Centerpartiet en helt annan ingång. Man är emot privatiseringar eftersom de slår mot välfärden. Och den moderata utredning som har gjorts här i Stockholm visar på att privatiseringar leder till lägre löner, färre anställda, sämre kvalitet och till och med mindre valfrihet. Den utredningen vill inte Moderaterna använda eftersom den gav fel utfall. Men Centerpartiet kanske kan likna sina bröder och systrar i Norge.

Fru talman! Den politik som bedrivs nu med fokusering på jobb, fokusering på att få människor i arbete, minska utanförskapet, stötta entreprenörer, stötta företag är en grundbult i den centralistiska politik med en satsning på hela landet som vi värnar. Det är bra för hela landet att vi genomför de här reformerna och underlättar på det sätt som vi gör nu. Det är speciellt angeläget att det underlättar för människor att få arbete i de bygder som har lägre tillväxt. Det är extra viktigt för företag i bygder som har lägre tillväxt att företagandet underlättas och att villkoren blir bättre. Som jag sagt tidigare är jag komfortabel med den här politiken, för den stärker hela landet. På skatteområdet får det ingalunda ses som att en reform för förmögenhetsskattförändring enbart gynnar storstadsregionerna. En sådan reform bidrar till att riskkapitalet ökar i hela landet. Det är bra för företagsamheten, det är bra för Sverige, och det bidrar till att den kaka som vi har att fördela växer.

Fru talman! Vi har i dag hört många säga att Sveriges ekonomi är stark. Det ligger mycket i det. Riksgälden spår att vi får 130 miljarder i överskott i statens finanser i år. Statsskulden närmar sig under mandatperioden 25 procent av bnp, vilket är en mycket låg siffra. Vi har fortfarande hög sysselsättning. SCB säger i dag att vi i maj nådde 3,9 procent öppet arbetslösa. Många fler unga har fått jobb det senaste året. Sjukfrånvaron är dessutom sjunkande och 7 procent lägre än i april förra året. Det är en mycket positiv utveckling. Många vill ta åt sig äran för denna positiva utveckling. Jag tror att man ska vara ärlig och säga att det framför allt är en stark internationell konjunktur som gör att det går mycket bra för Sverige i dag. Det är Kinas inträde på den globala marknaden, Indiens starka utveckling och USA:s utveckling de senaste åren som gör att vi har en internationell högkonjunktur som också Sverige mår bra av. Men det är klart att man också måste fundera på varför det i detta läge går särskilt bra för Sverige. Svaret är att det är mycket beroende på de strukturreformer som gjordes under 90-talet. Det handlar om skattereformen, EU-medlemskapet, avregleringar och konkurrens. Det handlar också om ramverket för statsfinanserna och den självständiga Riksbanken. Och inte minst viktigt är att vi har många duktiga och framgångsrika företagare. Det blir ofta för mycket tittande på konjunkturläget i dessa debatter. Men det man måste ställa sig frågan om är hur vi ser till att skapa en stark ekonomi på lång sikt. De flesta bedömare, kanske alla, är överens om att alliansens jobbpolitik också gör sitt till. Det är svårt att säga exakt vilka effekter detta ger, men man måste nog säga att det handlar om tiotusentals fler jobb i det konjunkturläge vi befinner oss i. Det ger människor en chans att gå från bidrag till jobb, till ökad frihet och större marginaler i vardagen. För liberaler är detta mycket välkommet. Regeringen är inriktad på att använda denna högkonjunktur på bästa möjliga sätt till att varaktigt höja sysselsättningen. Därför är det mycket positivt att ungdomsarbetslösheten just nu minskar kraftigt. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan svenskfödda och utlandsfödda minskar också. Tidigare högkonjunkturer har kommit och gått men utanförskapet har bestått. Nu ser vi hur denna högkonjunktur innebär förändring. Som någon sade tidigare är vi för första gången på länge färre än en miljon människor som lever på sociala ersättningar. Under mandatperioden ska vi ned till 900 000. Nu måste vi ställa oss frågan hur vi når längre. Hur når man ännu längre när det redan är på väg åt rätt håll? Läget just nu är att konjunkturen går in i en lugnare fas. Flera företag börjar få problem att hitta rätt arbetskraft, men det blir fortsatt fler och fler jobb. Antalet sysselsatta ökar med runt 184 000 mellan 2006 och 2009 enligt Konjunkturinstitutet. Det är viktigt att förvalta denna situation på bästa möjliga sätt på både kort och lång sikt. På kort sikt handlar det om att inte dra på sig varaktiga utgifter som man sedan inte har råd med när tiderna blir sämre - så som Sverige har gjort så ofta förut. Det handlar också om att förlänga expansionsfasen så att fler får jobb under dessa goda tider och får chans att etablera sig på arbetsmarknaden. Det handlar också om att undvika överhettning. Eftersom den debatten har varit uppe lite smått under eftermiddagen vill jag referera till Konjunkturinstitutet som kom med sin prognos i går, tror jag. Man bedömer att det är i det närmaste en neutral finanspolitik 2007-2009. En förklaring till att den inte bedöms vara mer expansiv 2007-2008, trots att budgeten för dessa år långt ifrån är fullt ut finansierad, är att vissa av regeringens åtgärder också stimulerar ekonomins långsiktiga produktionskapacitet. Det är så viktigt att både öka produktionskapaciteten totalt sett och också använda expansionsfasen nu till att låta fler människor etablera sig på arbetsmarknaden. Frågan blir också hur vi ser till att fortsätta öka arbetsutbudet. Jobbskatteavdraget har förmodligen haft en tydlig effekt. Men man måste nog också fundera på om det bara är ekonomiska incitament som behövs. Många människor i detta land står långt utanför arbetsmarknaden. Nu införs jobb- och utvecklingsgarantin. Folkpartiet tror att den är bra, men vi tror också att vi kommer att behöva utveckla den ytterligare eftersom det är många människor som behöver mycket hjälp för att komma tillbaka till jobb. Nu införs också jobbgarantin för unga. Den måste kanske också utvecklas ytterligare. Man måste också titta på att utveckla lönebidrag. Trots att det går så bra har vi fortfarande många som är långt från arbetsmarknaden. Därför måste ytterligare åtgärder göras. Att läget nu börjar bli ansträngt understryker vikten av att göra saker som ökar arbetskraftsutbudet nu och på lång sikt. Fru talman! Låt oss titta på hur oppositionen hanterar detta läge. Miljöpartiet vill i sin budgetmotion framför allt att vi ska jobba mindre. Flera åtgärder i deras motion går ut på att människor ska sluta arbeta, ta friår eller göra något helt annat. De vill minska arbetskraftsutbudet i ett läge där företagen redan har svårt att hitta rätt arbetskraft. Vänsterpartiet vill å sin sida anställa 150 000 människor i offentlig sektor. De vill ha en mångmiljardsatsning på byggsektorn som redan nu är överhettad. Dessutom vill de bryta ned det finanspolitiska ramverket och ta bort alla restriktioner på utbudssidan - det som har varit så viktigt för att se till att Sveriges ekonomi är hållbar på lång sikt. Socialdemokraterna säger att de oroas över överhettning. Strax därefter ger de tre nya löften - nya utgifter, nya utgifter och nya utgifter. Bilden av oppositionen är att de varnar för överhettning och samtidigt leker med fyrverkeripjäser och utgifter. Det blir naturligtvis inte hållbart. Man ska väl också markera att oppositionen är splittrad. När vi satt i opposition fick vi på borgerlighetens sida alltid frågan varför vi inte skrev ihop oss. Det gjorde vi ofta. Nu ställs frågan till den nuvarande oppositionen. Varför skriver ni inte ihop er? Möjligen är de överens om att de ska höja skatten för vanligt folk. Då är det bäst att vi berättar för lärare, sjuksköterskor, metallare och städare att det enda som oppositionen just nu vill tillsammans är att de ska få betala mer skatt. Fru talman! I det läge som Sverige befinner sig måste man också fundera på vad som behövs på lång sikt. Det är viktigt att använda de goda tiderna till att rusta Sverige för framtiden. Utmaningarna finns där, och de känner vi väl till. Sämre tider kommer. Det var någon som citerade Bibeln om sju goda år och sju fattiga år. Vi vet att de kommer, och vi ska inte bli överraskade när det blir sämre tider. Vi ska därför inte dra på oss utgifter nu som vi inte kan klara när det går sämre. Den globala konkurrensen kommer förmodligen att tillta. Demografin kommer att ställa oss inför nya utmaningar. Därför är det så viktigt att använda försäljningen av statliga företag, som debatterades i förmiddags, till att minska statsskulden. På så sätt gör vi oss mindre sårbara när demografiproblemet slår till. Klimatförändringarna kommer också att innebära nya utgifter. Mikaela Valtersson beskrev på många sätt situationen bra även om vi inte alls har samma förslag till lösningar. Framtida generationer ger oss ett uppdrag. De ber oss att värna de välståndsbildande krafterna. De ber oss att införa ett skattesystem som gör att det lönar sig att arbeta, studera och starta företag men också att vara miljövänlig. De ber oss att se till att sysselsättningen varaktigt höjs och att vi använder de goda tiderna till att minska utanförskapet. De ber oss att reparera de revor i välfärdssystemet som finns trots att vi har haft mycket pengar i statskassan de senaste åren. Jag tänker särskilt på äldreomsorgen där mycket måste göras. Det vi ska göra är att fundera på de saker som gör att det går extra bra för Sverige nu. Vad kan vi göra för att se till att det också går bra för Sverige om 10-15 år? Någon tog tidigare upp i debatten att man kan vara bekymrad över situationen för ungdomarna i dag. De ska bli spjutspetsen i det Sverige som ska konkurrera om framtidens jobb och investeringar. Tidigare mandatperioder såg vi hur ungdomsarbetslösheten ökade kraftigt. Den fördubblades på fyra år. Vi har sett hur skolresultaten successivt har dalat i relation till andra länder. Och vi vet att fortfarande mår många ungdomar dåligt. Andelen barn och ungdomar som uppger sig ha psykiska eller psykosomatiska symtom har ökat. Behovet av barnpsykiatrisk vård och förskrivning av antidepressiva läkemedel ökar också. Särskilt oroande är läget för tjejer. Ska man rusta Sverige för framtiden måste man se till att göra så mycket man kan för att ungdomsgenerationen ska må bra. Då handlar det om att se till att minska ungdomsarbetslösheten och om att se till att Sverige får en ny skolpolitik. Det handlar också om att våga satsa på barn- och ungdomspsykiatrin, och det var mycket bra att socialministern häromdagen lanserade en satsning på 240 miljoner kronor för att bygga ut BUP. Men mer behövs. Att återge ungdomarna hopp om framtiden är en av de viktigaste sakerna som Sverige kan göra för att stärka våra möjligheter framöver. Det är också viktigt att slå vakt om ett bra klimat för företagandet. Sverige har ett ganska bra klimat för stora företag. Det måste bli bättre också för de små företagen och för entreprenörerna. Vi måste se värdet i att människor startar företag. Vi måste också se hur vi skapar flexibilitet och dynamik som gör att vi klarar oss bättre i omvärlden. Tidigare har Per Åsling med flera tagit upp vad som nu görs för företagandet. Jag, och säkert också Per Åsling, tror att mer behöver göras även på det området. Fru talman! Det har varit en lång debatt. Vi kommer tillbaka till många av de här frågorna i tilläggsbudgeten senare. Jag vill bara slutligen slå fast att det är viktigt att alliansen använder de goda tiderna till att på kort sikt se till att fler kommer in och får jobb och att på lång sikt se till att Sveriges framtida möjligheter stärks. Det handlar om jobb och företagande. Det handlar om utbildning. Det handlar om välfärd och att slå vakt om statsfinanserna. Det är så man stärker Sverige i globaliseringstider. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag. I detta anförande instämde Gunnar Andrén, Hans Backman och Ulf Nilsson (alla fp).

Fru talman! Folkpartiet vill ju hålla fanan högt i utbildningspolitiken. Man tar sig an de stora problemen som att få rätt att beslagta mobiler och mp3-spelare. Samtidigt skär man ned på den kommunala vuxenutbildningen med 600 miljoner. Ingen satsning på studenter aviseras från alliansen. Ska det vara lönsamt att studera i Folkpartiets Sverige, eller är det rättning i leden och kommandopolitik som kommer att skapa fler självständigt tänkande individer som vill bli framtidens entreprenörer? Utvecklingen av pedagogiken i skolan har länge varit att elever ska tränas i självständigt arbete och kritiskt tänkande. Man ska kunna stödja deras utveckling till vuxna individer som kan, vågar och vill pröva idéer och utveckla framtidens arbetstillfällen. De idéerna kanske aldrig har nått Folkpartiets högkvarter. Från Miljöpartiets sida vill vi ha ett samhälle som uppmuntrar kunskap och viljan att lära sig mer, som ger människor nya livschanser och inte tvingar alla att ha tänkt ut den exakta planen för hela sin framtid när man har fyllt 15. Hur ska det vara möjligt att skaffa sig mer och bättre kunskaper i framtiden när regeringen så kraftigt skär ned i vuxenutbildningen?

Fru talman! Vi inte bara vill hålla fanan högt i skol- och utbildningspolitiken. Vi gör det också. Det är få departement och få ministrar i denna regering som levererar så mycket som utbildningsministern och skolministern gör just nu. Jag tycker att det är bra att Miljöpartiet i sina motioner och reservationer lyfter fram och berömmer regeringen för lärlingsutbildningen som nu införs. Jag tycker att det är bra att ni berömmer satsningen på KY som är på väg. Jag ska gärna svara när det gäller studiemedel. Det står i budgetpropositionen 2007 att regeringen har för avsikt att under mandatperioden se över både belopp och inkomstgränser för studenter. Vi tror att det är viktigt för studenterna och deras möjlighet att lyckas i studierna att de har en god ekonomi. Alliansen har en samlad skolpolitik som ska stärka Sverige i globaliseringens tid. På oppositionssidan är den ganska splittrad. Ni står för helt olika skolpolitik. Miljöpartiet är ibland med oss och ibland med de andra. Vänsterpartiet vill förbjuda läxor. Nu är det viktigt att låta alliansen fortsätta reformeringen av skolpolitiken. Det är få saker som är så viktiga om vi ska klara Sveriges långsiktiga konkurrenskraft som att se till att vi har ett skolsystem som fungerar. Därför satsar vi tidigt på läsa-skriva-räknagarantier. Därför inför vi betyg tidigare så att man tidigare fångar upp dem som har behov. Vi kommer om en liten stund att i tilläggsbudgeten diskutera en jättestor satsning på lärarnas fortbildning. Vi tror att det är viktigt för Sverige att höja statusen på läraryrket. Dessutom är det många åtgärder på gymnasiet. Så genomför man en politik som stärker Sverige långsiktigt.

Fru talman! Jag förstår att Christer Nylander vill tala om allt annat än den kommunala vuxenutbildningen och räkna upp andra reformer. Det kommer säkert ett stort antal reformer från Utbildningsdepartementet i dessa dagar. I min värld är det inte bara antalet som räknas utan också kvaliteten. Studenter är helt uppenbart inte en prioriterad grupp. När man pratar om eventuella reformer handlar det om att de ska ha möjlighet att jobba mer, inte att man ska höja studiemedlen och ge människor en mer dräglig levnadssituation och möjlighet att studera. De som vill skaffa sig mer och fördjupad kunskap möts av nedskärningar i komvux. Det var den frågan som jag ställde till Christer Nylander. Hur kan man försvara att man inte vill skapa ett samhälle som gynnar att man skaffar sig mer och fördjupad kunskap? Ni brukar fokusera på kunskap. I det här fallet slår man undan fötterna på den kommunala vuxenutbildningen. Hur rimmar det med en kunskapspolitik och värdering av skolan?

Fru talman! Mikaela Valtersson har rätt i att vi slår vakt om kunskap och skola. Hon har också rätt i att komvux måste justeras efter konjunkturen. Så har det alltid varit. Man kan inte ha lika stort komvux oavsett hur arbetsmarknaden ser ut. Därför har gamla regeringar och gamla majoriteter i denna riksdag minskat komvux när det behövs fler människor på arbetsmarknaden. Därför gör också denna regering så. Det är inte någon större dramatik i det. Vi gör precis så som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gjort tidigare. Man anpassar komvux efter det arbetsmarknadspolitiska läget. För att stärka komvux funderar vi på att ge varje människa rätt att på komvux läsa upp inte bara grundskolekompetens utan också gymnasiekompetens. Jag tror att det är viktigt eftersom kunskap, precis som Mikaela Valtersson säger, är en viktig konkurrenskraft framöver. När det gäller studenters ekonomi skriver regeringen i budgetpropositionen att man under mandatperioden ska se över både belopp och inkomstgränser. Jag tror att det är viktigt. Studenter behöver en hyfsad ekonomi när de pluggar för att kunna göra bra ifrån sig. Det är också viktigt att man stimuleras att få in en fot på arbetsmarknaden. Många studier visar att om man under studietiden och ungdomstiden får in en fot på arbetsmarknaden är det lättare att få jobb när man har studerat färdigt. Kvalitet är viktigt. De reformer som nu kommer från Utbildningsdepartementet har inte bara hög kvalitet i de egna förslagen utan är också helt inriktade på kvalitet i skolan och utbildningssystemet. Mikaela Valtersson kanske inte alltid håller med, men hon ska vara glad att skolpolitiken och utbildningspolitiken nu är högt prioriterad.

Fru talman! Christer Nylander sade ingenting om karensdagen i sitt anförande. Jag efterlyste att han eller någon annan skulle träda fram och sätta klackarna i marken och säga: Nej, det blir ingen ytterligare karensdag. Nu har du chansen att lämna ett besked på den punkten. Jag vill diskutera en annan sak med dig, som du och jag har pratat om tidigare, nämligen de sociala försäkringarna. Av tradition brukar Folkpartiet och Socialdemokraterna vara överens om att vi ska ha försäkringar som omfattar så många som möjligt. Därför måste man höja det så kallade taket så att fler omfattas av framför allt sjukförsäkringen. Där bidrog ju ni folkpartister till att sänka taket så fort ni kom in i värmen i Rosenbad. Senast vi diskuterade det här hänvisade du till statsfinanserna och utvecklingen på arbetsmarknaden och att det var restriktioner för att man inte kunde återställa taket till en nivå som är rimlig för att man ska få legitimitet kring den generella välfärdspolitiken. Sedan dess har, precis som du sade från talarstolen, arbetsmarknaden förbättrats ytterligare och statsfinanserna stärkts ännu mer. Därför vill jag ställa två alternativa frågor till dig. Du behöver inte svara på bägge. Du kan svara på en av dem. Hur mycket bättre ska statsfinanserna bli och hur mycket starkare ska utvecklingen vara på arbetsmarknaden innan ni bidrar till att taket i sjukförsäkringen höjs? Det är den första alternativa frågan. Den andra frågan är: Hur litet ska Folkpartiet bli innan ni sätter klacken i marken och säger att ni inte sitter kvar i regeringen om ni inte får denna hjärtefråga genomförd?

Fru talman! Folkpartiet liberalerna jobbar för Sveriges skull, inte i första hand för sin egen skull. Vi jobbar för att stärka Sverige och vi tror att det är viktigt att Folkpartiet finns för att göra just detta. Jag noterade att Pär Nuder i sitt anförande bekymrade sig. Han sade ungefär att det går bra för Sverige, och ändå så går det så dåligt för regeringen. Efter det sade han att det gick bra för Sverige också förra året. Ja, men det gick inte så bra för den regeringen heller. Den avsattes och det tillsattes en ny regering - en regering som har ett tydligt jobbfokus. Vi har haft den här frågan varje gång som jag och Pär Nuder har mötts i en debatt. Folkpartiet står upp för bra socialförsäkringar. Vi tycker att de ska fungera på ett bra sätt. Vi vill också att de ska förbättras ytterligare. Vårt fokus är just nu på jobb. Den här regeringen jobbar, till skillnad från den förra, på så sätt att vi fyra partier försöker komma överens om saker och ting. Vi ställer inte ultimatum till varandra utan vi lyfter upp egna frågor och sedan diskuterar vi oss samman. I de här debatterna fortsätter Lars Leijonborg och andra folkpartister att jobba för en bra socialförsäkring därför att vi tycker att det är viktigt. Samma svar blir det för frågan om karensdagar. Jag svarar gärna på den frågan också. Vi fyra partier försöker tillsammans forma en politik för jobb. I den diskussionen dyker många nya idéer upp. Före detta finansministern känner väl till att när Finansdepartementet förbereder budgetpropositionen dyker det upp många olika idéer från tjänstemännen. Ibland säger man ja, och ibland säger man nej. När det gäller karensdagarna har Lars Leijonborg tydligt sagt att han ifrågasätter behovet av en sådan reform. Folkpartiet har tidigare tydligt framfört att vi inte tycker att karensdagar är en bra form av besparing. Jag delar den åsikten, men åtgärder för jobb behöver vidtas. Då fungerar de fyra partierna i samarbetet så att vi lyssnar på varandra och försöker hitta gemensamma lösningar på problemen.

Fru talman! Det var väl lite halvkvädet. Det var inte direkt någon Ture Königson, som gav ett tydligt besked om hit men inte längre. Jag håller med Christer Nylander om att man ska vara försiktig med att ställa ultimatum i politiken. Men emellanåt måste man faktiskt sätta ned foten: Hit men inte längre. Nu har vi en stark utveckling på arbetsmarknaden. Nu har vi urstarka offentliga finanser. Om det inte är nu som man ska återställa de sociala försäkringarnas legitimitet bland breda tjänstemannagrupper, när ska man göra det, Christer Nylander? Det är precis nu ni har möjlighet. Jag tror, dessvärre, att Folkpartiet kommer att dra det kortaste strået även den här gången. Ni har starka krafter i regeringen som inte gillar den generella välfärdspolitiken. När din partivän Tobias Krantz var ute med en icke-nyhet på DN Debatt om att ni vill höja taket i sjukförsäkringen gick Stefan Attefall ut någon timme senare och sade att det inte blir så. Så kommer det heller inte att bli. Ni kommer att dra det kortaste strået. Vi har inte fått något besked på den punkten. Låt mig ta upp en annan fråga som Christer Nylander själv var inne på, nämligen de ungas situation. Jag sade i mitt inledningsanförande att vi kan glädjas åt de nya siffrorna från SCB om att ungdomsarbetslösheten har sjunkit. Ändå finns 43 000 arbetslösa ungdomar. Jag måste ändå erkänna att utvecklingen går åt rätt håll. Men på en punkt i denna brinnande högkonjunktur går det åt fel håll, nämligen att antalet långtidsarbetslösa ungdomar ökar procentuellt lavinartat. De har ökat med 6 500, samtidigt som den generella ungdomsarbetslösheten sjunker. Berätta vad det beror på. Om du inte berättar det i detalj kan jag för riksdagens protokoll berätta. Det beror på de neddragningar som ni har gjort i arbetsmarknadspolitiken. Ni säger en sak, men ni gör en annan sak. Det är de långtidsarbetslösa som får betala priset.

Fru talman! Den som lyssnade noga lade märke till att Pär Nuder sade att ungdomsarbetslösheten har sjunkit kraftigt. Ändå är det skrämmande många, 43 000 människor, som är arbetslösa. Det är problemet. Vi övertog en situation där arbetslösheten var hög, inte bara för ungdomar utan också för många andra personer på arbetsmarknaden. Jag är bekymrad för de ungas situation därför att många av dem som var arbetslösa under lång tid mår dåligt nu. Därför inför vi nu en jobbgaranti för ungdomar, som vi tror är rätt modell för att stärka ungas situation på arbetsmarknaden. Vi får väl se vem som får rätt, Pär Nuder eller jag, i de framtida budgetförhandlingarna. Jag är optimist om att Folkpartiet har en stark ställning i regeringen, en av fyra. Det visar inte minst de framgångar vi har haft med att genomföra skolpolitiken. Precis som Pär Nuder vill jag också få noterat till protokollet, att med tanke på att Pär Nuder hela tiden har varnat för överhettning har de saker han har tagit upp i replikerna handlat om nya utgifter och åter nya utgifter.

Fru talman! Fram tills nu har den ekonomiska utvecklingen varit framgångsrik under riksdagsåret. Men jag vill säga tills nu. Nu kan man faktiskt fundera på hur det kommer att bli framöver med tanke på Riksbankens beslut i dag om att höja reporäntan och prognosen som pekar på att räntorna under de kommande åren kommer att öka ytterligare. Det beror bland annat på att den borgerliga riksdagsmajoriteten förbereder sig för nya ofinansierade skattesänkningar. Men för regeringen är det naturligtvis oerhört oroande att man under de tolv månaderna sedan maj för ett år sedan då Statistiska centralbyrån gjorde en väljarundersökning nu har tappat 8 procent. Det är ett och halvt borgerligt parti. Det är inte konstigt att människor har reagerat mot den orättvisa politik som regeringen företräder. Man känner inte igen politiken från valrörelsen. Framför allt gör man inte det när det gäller skattepolitiken. Det märks inte minst på den skattepolitik som bär namn från Skattebetalarnas Förening, Timbrohögern och nyliberala hökar inom Svenskt Näringsliv. De håller i taktpinnen och önskar ännu mer av skattesänkningar för människor med goda inkomster. Nu väntar ytterligare förslag på skattesänkningar. Jag ska nämna fyra av dem. Den första handlar om att förmögenhetsskatten nu ska avskaffas för de familjer som har en förmögenhet över 3 miljoner kronor. Det är de som i fortsättningen inte ska betala någon skatt på sin förmögenhet. Dessutom diskuteras i regeringen att införa skatteamnesti för obeskattat kapital eller gömt kapital utomlands. Jag har ställt frågor till såväl statsministern som Kristdemokraternas ledare. Han hade skatteamnesti som en viktig valfråga inför valet i höstas. Det senaste beskedet från förra veckan var att det är en fråga som diskuteras och att man ska återkomma. Med andra ord diskuteras även skatteamnesti i regeringen för människor med stora förmögenheter som de har gömda utomlands. Fastighetsskatten ska sänkas kraftigt. Jag har låtit Swedbank räkna ut hur mycket det innebär för ett hus med ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor i Stockholmsområdet. Det handlar om 35 500 kronor om året. Detta sker medan 40 procent av landets villaägare inte får någon skattesänkning över huvud taget. Däremot får alla som säljer ett hus och får en reavinst vara med och betala för de kraftiga skattesänkningarna. Regeringen planerar dessutom under mandatperioden att ta bort värnskatten. Det leder till att en person med 720 000 i årslön får 12 000 kronor mindre i skatt. Samtidigt har regeringen lagt fram förslag på, och riksdagen nyligen beslutat om, det mest generösa avdragssystemet i Europa för höginkomsttagare som köper hushållstjänster. Det är intressant. Samtidigt har de borgerliga partierna talat om att förenkla skattesystemet, att det ska bli fler enkla regler. Skatteverket har tagit till sig detta och sagt att det ska bli enkla regler i framtiden, att fler och fler människor ska kunna deklarera med hjälp av IT. Nu tvingas Skatteverket ta fram en omfattande broschyr för hur detta nya system med avdragsrätt för hushållstjänster ska se ut. Skatteverket har nyligen kommit ut med en sådan broschyr, som jag läste häromdagen. Jag läste också tidningen Expressen den 18 juni där Lars Lindström skrev följande under rubriken "Alla vd:ar får råd med skoputsare": "Snart halveras kostnaden för barnflickan i källaren i Djursholm, städerskan i våningen i Cannes och trädgårdsmästaren till villan i Marbella. Men framför allt får näringslivets höjdare äntligen råd att anställa en skoputsare. I den trevliga skriften 'Skatteverkets information om skattelättnader för hushållstjänster' finns alla detaljer om det nya hushållsavdraget som införs 1 juli. En del av reglerna gör att man undrar för vem avdraget är ämnat. Alla vet hur viktigt det är för en vd på toppnivå att ha blanka dojor och hur svårt det är att få tag i pålitligt folk numera. Jag antar att det är därför som regelverket specifikt anger 'putsning av skor' som avdragsgillt." Lars Lindström avslutar med följande: "Det enda som är något oklart i konstruktionen är hur det kan bli fler svenska jobb av att staten subventionerar hushållstjänster i utlandet. Om man inte plockar med sig en skoputsare från Sverige, förstås." Det är ett exempel på den reaktion som nu finns på det förslag som regeringen nyligen har lagt fram och som den borgerliga riksdagsmajoriteten har trumfat igenom. Det är fråga om oerhört generösa avdragsvillkor för höginkomsttagare som köper hushållstjänster. Det är inte att undra på att väljarna drar öronen åt sig och börjar undra vad det är för regering vi har fått och vad det var för regering vi gav förtroende i höstas. Fru talman! Det finns också ett annat fördelningspolitiskt perspektiv på den orättvisa skattepolitiken. Unga människor under 30 år missgynnas konsekvent av politiken. Sänkningen av fastighetsskatten gynnar främst äldre, som har sin boendekarriär bakom sig. Man tar också bort finansieringen av räntestöd och investeringsstöd till nya bostäder, vilka i första hand gynnar unga familjer. Borttagandet av förmögenhetsskatten gynnar främst den äldre generationen. Åldersgruppen 19-30 år utgör närmare 18 procent av befolkningen, men betalar bara 1 ½ procent av förmögenhetsskatten. Värnskattens borttagande gynnar dem som har gjort inkomstkarriär. Den nyligen beslutade höjningen av trafikförsäkringen missgynnar i första hand unga förare. Den genomsnittliga höjningen av premien är på 700 kronor per år, men den är väsentligt högre för den unge bilägaren, inte minst i storstadsområdena. Moderaterna lovar nu nya skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagarna. Det har också framkommit i dagens debatt. Jag har uppfattat det som att det blir ungefär 500 kronor i månaden. Men låt er inte luras av de blå dunsterna, kom ihåg det! Det var samma diskussion i höstas när man skulle sänka inkomstskatterna. Vilka fick betala sänkningen? Det fick löntagarna göra själva genom att fackföreningsavgiften höjdes och a-kassan blev dyrare och att man inte fick avdragsrätt. Nu är det samma situation igen. Nu talar man om att man ska sänka inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare. Vid sidan om frågan om vad som händer när det blir högre ränta och högre inflation, som gör att det blir mer luft i plånboken i framtiden, handlar det nu också om att vara med och finansiera andra systemskiften. Ett exempel är frågan om trafikförsäkringen. Det är ett första steg som tas nu i år. Nästa steg ska tas nästa år. Då handlar det om en fördubbling av trafikförsäkringen. Det blir upp till 8 000 kronor om året i ökad kostnad för en trafikförsäkring för en normal svensk bil. Den typen av kostnadsökningar drabbar naturligtvis människor med låg- eller medelinkomst. Dessutom ska man vara med och finansiera en andra karensdag. Så det blir inte så mycket av de resurserna för vanliga löntagare. Fru talman! Man kan sammanfatta effekten av den förda och planerade skattepolitiken på följande sätt. Jag har ett exempel med familjen Rikeman, som jag kallar den. De har en villa som är taxerad till 5 miljoner kronor och en beskattningsbar förmögenhet på 2 miljoner kronor. Makarna Rikeman är välavlönade. Mannen tjänar 1,2 miljoner kronor om året. Hustrun tjänar 720 000 kronor om året. Familjen köper hushållstjänster för 200 000 kronor om året. Med borttagandet av värnskatten blir den sammanlagda skattesänkningen 212 640 kronor om året. Det är lika mycket som en välavlönad yrkesarbetare har i disponibel inkomst efter skatt om året. Det är en blå fördelningspolitik. Det är den orättvisa skattepolitiken som människor reagerar mot och har fått upp ögonen för. Vi är naturligtvis som socialdemokrater oerhört upprörda över att riksdagsmajoriteten utan hänsyn till viktiga principer om skatt efter bärkraft och breda skattebaser river upp den ena skatten efter den andra. Det finns heller inget helhetsperspektiv på konsekvenserna av den förda skattesänkarpolitiken. Man kan exempelvis ställa sig frågan hur välfärden ska finansieras vid en lågkonjunktur. Avslutningsvis vill jag därför säga att vi socialdemokrater vill föra en skattepolitik efter bärkraft. Vi kommer att finansiera en bra välfärd för alla i både låg- och högkonjunktur. Så tar vi ansvar för Sverige. Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 4 och 9. (Applåder) I detta anförande instämde Christin Hagberg, Hans Olsson, Raimo Pärssinen och Britta Rådström (alla s).

Fru talman! Alliansen har under det första regeringsåret ideligen pratat om att man ska sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Det är de som ska bli vinnare på alliansens politik. Men när man gör bokslut över vad ni hittills har åstadkommit i alliansen är det personer med stora förmögenheter som har blivit de verkliga vinnarna. Sjuka, arbetslösa och ensamföräldrar är exempel på människor som i stället har fått se sin ekonomi gröpas ur. Dessutom har inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor ökat under alliansens regeringsår. Och som om detta inte var nog är det kanske ytterligare karensdagar i antågande. Förslagen i vårbudgeten har egentligen inte inneburit någon kursändring. Nu eldar alliansen på ytterligare med slopad förmögenhetsskatt, omlagd fastighetsskatt, avdrag för hushållstjänster, införande av trafikförsäkringsskatter och en avisering om ett ytterligare jobbskatteavdrag. Inte nog alltså med att villaägarna i högtaxerade områden gör ett jätteklipp. Man kan dessutom få någon som klipper häcken eller en grillmästare som är subventionerad av staten. Skulle man ha en villa utomlands gäller statens erbjudande även där. Alliansen har hittills kört med en väldigt tydlig retorik. Företagande och arbete ska gynnas och utanförskapet ska minskas. Men det ni i praktiken har lyckats med är en rejäl omfördelning av förmögenheter till människor som redan är välbeställda. Min fråga till alliansens företrädare blir: På vilket sätt menar ni att just sänkta egendomsskatter och subventioner till rika människor skulle skapa fler jobb? Och inte nog med det: Alliansens fastighetsskatteomläggning innebär en gigantisk omfördelning, där storstadsområdena blir vinnare. I det fallet talar statistiken sitt tydliga språk. Stockholmsområdet och andra storstadsområden gynnas, medan till exempel Värmland, Gävleborg, Norrbotten, Västerbotten och Jämtland missgynnas. Majoriteten av vanliga villaägare med normala hus och låg fastighetsskatt blir egentligen förlorare. De ska med den höjda reavinstskatten betala det som ägarna till de dyra husen vinner på omläggningen. Sänkta fastighetsskatter eldar också på huspriserna. Att kapitaliseringseffekten har lurat bakom hörnet har vi varit medvetna om hela tiden. Nu kommer den att bli en realitet. Tillsammans med regeringens övriga förslag är risken stor att detta eldar på och att vi får en högre inflation. Till och med OECD tycker att fastighetsskatten i Sverige egentligen inte är speciellt hög internationellt sett. Att alliansen nu vill ta bort kapitalskatter är väl ett tecken på att det är den gamla vanliga högern som är konstruktören bakom regeringspolitiken. Jag kommer ihåg budskapet under valrörelsen från de borgerliga riksdagsledamöterna i mitt hemlän. Då fick jag höra högtidliga deklarationer om att resurser till infrastruktur och landsbygdsutveckling var det som gällde. Vart har de pengarna tagit vägen? När de rika har fått sitt är det förstås inget över till infrastruktur, utbildningssatsningar och annat som är viktigt för välfärd och företagande. Ni gör också ett stort nummer av satsningar på småföretag och sänkta arbetsgivaravgifter för att ge unga människor jobb. Men enligt LO-tidningen skulle en sådan sänkning av arbetsgivaravgifterna till exempel ge McDonalds ett rejält tillskott. Man pratar om uppåt 50 miljoner kronor. Det som är kanske mest uppseendeväckande är att stödet kan ges utan att man ställer några som helst krav på att man ska anställa unga människor. Man får stödet, och sedan kan man göra vad man vill. Man kan till exempel öka vinsten. McDonaldspengarna verkar inte vara något annat än en praktfull felsatsning. Det är egentligen ett tydligt exempel på det som vi ibland med skattespråk kallar dödviktskostnad. Tror verkligen alliansen att rena subventioner till företag skulle minska ungdomsarbetslösheten? Hade det inte varit bättre att satsa pengarna på arbetsmarknadsutbildning riktad till ungdomar som står utanför arbetsmarknaden? När det var partiledardebatt häromveckan lyssnade jag på vad näringsministern sade. Hon sade att alliansregeringen gigantiskt har förbättrat företagsklimatet, för att referera henne. Sedan räknade hon upp en lång rad åtgärder. Det handlade om reformering av 3:12-regler, att ta bort sjuklöneansvar, som hon uttryckte det, och att råda bot på regelkrånglet. Kan ni i alliansen verkligen säga att det ni hittills har gjort är gigantiskt? Jag tycker att det har varit ganska klent med förslagen. Både företagare och deras organisationer tycker samma sak. Kritiken har inte låtit vänta på sig. Man har inte förenklat tillräckligt. Kritiken mot era höjda arbetsgivaravgifter har heller inte varit nådig, för att inte tala om de uteblivna forskningssatsningarna inom ramen för Forska och väx. Det har tydligen inte funnits någon politisk vilja att rätta till de misstagen som man redan har gjort där. Reformering av 3:12-reglerna påbörjade vi förra mandatperioden i samarbetet mellan Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Inte har man väl tagit bort sjuklöneansvaret, som näringsministern säger. Det var medfinansieringen som man tog bort. Det var i och för sig okej. Men från Vänsterpartiets sida menar vi att även sjuklöneperioden skulle kunna tas bort för de mindre företagen. Det tror vi kanske skulle gynna unga människors möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Vi tror att det skulle ge både nöjda företagare och fler människor i arbete. Det vi tycker är okej är att ni har ändrat momsredovisningsperioden för mindre företag. Ändå måste man kanske ge de företag en känga som agerat på ett sådant sätt att de mindre företagen har hamnat i en ansträngd likviditetssituation. Egentligen tycker jag att näringslivet självt kunde ha löst problemet. Men nu har vi löst det åt de mindre företagen. Fru talman! För en vecka sedan debatterade vi miljöfrågor i skatteutskottet. Det var ett utlåtande till regeringen om en grönbok som avsåg marknadsbaserade styrmedel inom miljöpolitiken. Det var ett väldigt bra innehåll i den grönboken tyckte vi från Vänsterpartiets sida. Det som var roligt var att vi egentligen från alla partier var helt eniga om de åtgärder som fanns med där. Det vi var eniga om var att det är nödvändigt med en miljöskattereform med skatteväxling och en ökning av koldioxidskatterna. När det gäller handeln med utsläppsrätter var vi eniga om att vi måste ställa mycket större krav på systemet. Utsläppsbubblorna ska bli mindre samtidigt som utsläppsrätterna ska auktioneras ut. Vi var överens om att stimulera företag att använda miljövänlig teknik och att skydda den biologiska mångfalden. I mångt och mycket kan man tycka att det innebär en kursändring från alliansens sida. Jag vill ställa en fråga till alliansens företrädare. När får vi se de konkreta förslagen? Kommer de i höstbudgeten? På vilket sätt kommer ni nu att ta ert ansvar tillsammans med oss i miljöfrågorna och i klimatfrågorna? Debatten har satt tydliga spår här i kammaren. Nu har vi på något sätt kommit in i en ny tidräkning när det gäller miljö- och klimatfrågorna. Nu är det upp till bevis från alliansens sida. Nu är det inte bara vackra ord som gäller. Nu gäller det också att komma med de konkreta förslagen. Fru talman! Jag står bakom de bifallsyrkanden som Ulla Andersson tidigare har gjort i den här debatten.

Fru talman! Jag tänkte ta vid där Marie Engström slutade i den angenäma debatten om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som vi hade i förra veckan. Utskottet var rörande enigt om att vi behöver ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Samma partier som i valrörelsen talat om behovet av sänkta bensinskatter skrev plötsligt under på att koldioxidskatten är det mest effektiva sättet att minska utsläppen. Det var en glädjande omsvängning. Till och med det parti som sagt rakt ut att miljö inte är någon prioriterad fråga börjar kanske inse att vi inte kan blunda för miljöproblemen. De partier som gärna sjunger marknadens lov börjar kanske inse att vi faktiskt kan utnyttja marknadens krafter och genom ekonomiska styrmedel kan se till att det blir lönsamt att vara miljövänlig. Tyvärr ser vi inte mycket av den omsvängningen i den ekonomiska vårpropositionen. Bortsett från en miljöbilsbonus som blir ett slag i luften utan en tydlig prisskillnad mellan fossila och förnybara drivmedel lyser de ekonomiska styrmedlen med sin frånvaro. Det kanske man inte ska lasta skatteutskottets majoritet för. Vårpropositionen kom trots allt före utskottets utlåtande om styrmedlen. Kanske har man ändrat uppfattning sedan dess. Det är i så fall mycket välkommet. Jag kan bara inte låta bli att tycka lite synd om utskottets majoritet som blir tvungen att rösta för en budget som saknar de ekonomiska styrmedel som man nu talar så positivt om. Eller tvungna och tvungna, det finns förstås alternativ. Som av ett lyckligt sammanträffande har Miljöpartiet tagit fram en reservation som innehåller en hel del av de ekonomiska styrmedlen. Vi kombinerar höjda skatter på miljöområdet med sänkta skatter på arbete. Det är både sänkta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare och sänkta arbetsgivaravgifter. Miljöskatterna inriktas främst på transportområdet. Det är där vi ser en oroväckande ökning av koldioxidutsläppen. Ska vi få människor att köra på biobränsle räcker det inte med en miljöbilsbonus. Om miljöbilen verkligen ska köras på biobränsle måste det vara billigare än att köra med fossilt bränsle. Därför föreslår vi höjda skatter på bensin och diesel. I motsats till miljöbilsbonusen bidrar det inte bara till en övergång till fler miljöbilar utan också till mer bränslesnåla bilar och minskade transporter överlag. Kombinerar man det dessutom med en kilometerskatt för lastbilar kan vi verkligen börja se resultat. Så sent som i går kom Naturvårdsverket med en rapport där man hade tittat på olika styrmedel på transportområdet. Man såg att en kilometerskatt och höjda drivmedelsskatter skulle kunna minska koldioxidutsläppen med 477 000 ton. Det är inte så illa. Dessutom skulle sysselsättningen öka. Vi har också en hel del gamla godingar på styrmedelsområdet som jag inte ska gräva ned mig alltför djupt i. Jag tror ändå att vi kan konstatera att det finns ett budgetalternativ där miljöåtgärderna inte bara handlar om vackra ord utan också om kraftfulla verktyg. Jag förväntar mig förstås inte att majoriteten ska svälja allt det med hull och hår. Men jag förväntar mig faktiskt att vi kommer att få se lite mer av ekonomiska styrmedel i höstens budget. Skulle det vara så att ni lånar något förslag från oss är det helt okej. Fru talman! Jag tänkte nu bli en sådan där gnällig oppositionspolitiker och klaga på alliansens fördelningspolitik. Det har redan väldigt förtjänstfullt gjorts i den här debatten. Jag ska därför inte bli jättelångrandig. Man kan konstatera att av de skattesänkningar som genomförs med vårpropositionen går nästan hälften till den tiondel som redan tjänar mest. Det är inte en vettig fördelningspolitik. Visst finns det problem med både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Men dem löser man inte med detta formidabla penningregn över dem som redan har mycket. Ska man göra någonting åt förmögenhetsskatten ska det finansieras av just de förmögna. Ska man göra någonting åt fastighetsskatten får man göra det på ett ansvarsfullt sätt som inte skapar olyckliga fördelningseffekter eller minskar rörligheten på bostadsmarknaden. Vi tycker inte att det är rimligt att de största skattesänkningarna går till dem som redan har. Därför säger vi nej till regeringens slopade förmögenhetsskatt och omgjorda fastighetsskatt. Jag säger omgjorda och inte slopade fastighetsskatt. Den vanliga människan med ett vanligt hus kommer snart att inse att det att man byter namn till avgift egentligen inte innebär att man får lägre skatt. Även jobbskatteavdraget går framför allt till dem som redan tjänar mycket. Det blir lite konstigt om man säger att det ska vara lönsamt att gå från bidrag till arbete och därför genomför de största skattesänkningarna för dem som redan tjänar mycket. De tjänar redan i dag på att gå från bidrag till arbete. Vi föreslår därför att man trappar ned jobbskatteavdraget för dem som tjänar över 20 000 kronor i månaden. På så sätt får vi råd att finansiera reformer som går till dem som missgynnas av regeringens politik. Jag skulle kunna fortsätta en bra stund till. Men jag tror att det redan nu står ganska klart att det finns ett huvudalternativ till regeringens icke-politik på miljöområdet och regeringens omvända Robin Hood-politik på fördelningsområdet. Det vill jag rösta för. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 3.

Fru talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag i betänkande FiU20. Jag ska beröra några skattefrågor. Inledningsvis kan jag notera att den regering vi har nu lägger fram många viktiga förslag på skatteområdet. Det råder ingen tvekan om att skattepolitiken successivt förändras. Den förändras på ett sätt som är gynnsamt för hela landet. Jag ska återkomma till det. Detta innebär att skatteutskottets roll har blivit extra betydelsefull denna mandatperiod. Det är utskottet som kommer att granska de olika skattelagarnas utformning. Där har vi en betydelsefull uppgift, och där har vi också möjligheter att när goda skäl framkommer påpeka förhållanden och få till stånd förändringar. Regeringens politik har haft en inriktning på att framför allt göra det mer lönsamt att vara i arbete. När de åtgärderna kommer till stånd är vi samtidigt i en arbetsmarknadssituation där fler verkligen kan få jobb. Det är också vad som nu har inträffat. Innebörden av regeringens politik har blivit att fler är i arbete, fler betalar skatt och färre är hänvisade till bidragssystemen. Det är ur samhällsekonomisk och statsfinansiell synpunkt en viktig effekt, för då får staten större resurser att kunna bedriva till exempel skola, omsorg och utbildning och satsa på viktiga samhällsområden. Men det skapas också ett utrymme för skattesänkningar som kommer alla till del. Den andra inriktningen av regeringens politik har varit att ta bort skadliga skatter - skatter som är skadliga för hela landet. I det avseendet är det oerhört viktigt att förmögenhetsskatten kan slopas. Det råder förbluffande stor enighet bland ekonomer och bland betraktare av skattepolitik i olika länder om att det är viktigt att slopa förmögenhetsskatten. Många socialdemokrater har också uttalat genom åren att det är betydelsefullt. Nu kommer det avskaffandet. Det är inte för att gynna några få utan det är för att detta är en skadlig skatt. När den tas bort är det bra för hela landet och därmed bra för alla dess invånare. Socialdemokraterna gjorde ett selektivt borttagande av förmögenhetsskatten för de allra rikaste. Men vi tar bort förmögenhetsskatten för alla, och det kommer att ha gynnsamma effekter. Jag noterar nu att LO-ekonomen Dan Andersson framhåller betydelsen av att få en överenskommelse över blocken som bland annat skulle leda till att tanken på att återinföra förmögenhetsskatten skulle kunna skrinläggas. I det avseendet har han rätt. När Socialdemokraterna luftar tankar på att återinföra någon form av förmögenhetsskatt är det möjligen det som skulle kunna leda till att effekten av borttagandet av förmögenhetsskatten inte slår igenom fullt ut. Det är klart att många människor som planerar sin ekonomi, inte minst de som har kapital i utlandet, måste känna en säkerhet när det gäller att denna skatt nu är borta i Sverige och att kapital kan återvända, till exempel. Det är viktigt att ta bort skadliga skatter även om det ligger i sakens natur att det inte alltid får gynnsamma fördelningseffekter på kort tid när man tar bort skadliga skatter. Men det får gynnsamma fördelningseffekter på lång sikt eftersom det är bra för hela landet. Det tredje som är viktigt och som regeringen har sett som en uppgift som den hade ett tydligt väljarmandat för är att förändra den nuvarande statliga fastighetsskatten. Det beror på att den skatten har upplevts som orättvis och illegitim. Den förutvarande socialdemokratiske statsministern Göran Persson tillstår detta. Han är öppen med det när han säger att Socialdemokraterna förlorade valet på grund av fastighetsskatten. Jag tror kanske att det fanns andra ingredienser som var nog så betydelsefulla. Men det låg naturligtvis en sanning i detta; fastighetsskattens konstruktion upplevdes som illegitim. Därför var och är det nödvändigt att förändra den. Regeringen lägger nu fram ett förslag till hösten som kommer att innebära att fastighetsskattens konstruktion i grunden förändras. Samtidigt sker finansieringen inom ramen för boendebeskattningen. Jag tror att det är betydelsefullt att alla vässar sina argument när det nu inom någon vecka eller så kommer ut en promemoria om exakt hur det här ska gå till. Då kan vi se om det finns bättre vägar att finansiera en del av den tentativt föreslagna finansieringen. Det kanske till exempel är olyckligt, vilket skatteutskottet har framhållit, att höja reavinstskatten så dramatiskt som grundförslaget innebär. Det finns andra möjligheter att åstadkomma en finansiering som är både gynnsam och rättvis för helheten. Dessa dagar råkar det vara ettårsjubileum för Socialdemokraternas införande av sin sista skatt, nämligen förbränningsskatten på avfall. Jag är övertygad om att den socialdemokratiska regeringen egentligen inte tyckte att det var en särskilt bra skatt att införa. Den hade en konstruktion som innebar en starkt regressiv skatt på hushållen. Det har bara inneburit att de vanliga hushållen i vårt land har fått höjda sophämtningstaxor. Som vi skriver i skatteutskottets betänkande torde det råda fullständig enighet om att den här skatten, som påstods motiveras av miljöskäl, undergräver legitimiteten i hela systemet. Den har ju inte kunnat konstrueras på så sätt att den har några mätbara effekter, utan den har endast blivit just en pålaga för hushållen. Till detta vill jag framföra att skatten har fått en direkt negativ miljöeffekt på grund av konstruktionen. Vad som nu händer är att sopbilar med detta avfall åker kors och tvärs i landet. Sopbilar åker från Uppland upp till Sundsvall för att förbränna avfall där samtidigt som annat avfall åker ned från Dalarna, Hälsingland och Gästrikland till Uppsala för att förbrännas där. Det enda det leder till är en negativ miljöeffekt på grund av det transportarbete som denna skatt innebär. Den har ändå inte konstruerats med några sådana miljöeffekter. Jag tar upp detta inte bara därför att det är ettårsjubileum av en fullständigt onödig skatt utan därför att regeringen nu har att ta ställning till om man inte kan slopa skatten helt och hållet och i stället införa någon bättre miljöstyrande skatt. Jag hoppas att regeringen kommer fram till just detta - att man kan ta goda skäl till att förändra även mindre skatter inom ramen för alla de skatter som vi har i vårt land.

Fru talman! Jag tycker att det är frapperande att lyssna till skatteutskottets ordförande Lennart Hedquist. Han talar hela tiden om skadliga skatter. Han diskuterar över huvud taget inte varför vi behöver skatter för olika ändamål. Om man kan sin historia så vet man att förmögenhetsskatten infördes för ungefär 60 år sedan för att finansiera barnbidraget. Det var den dåvarande finansministern Ernst Wigforss som argumenterade för att de med goda inkomster skulle vara med och finansiera för barnfamiljer. Den typen av kopplingar finns alltid mellan olika skatter. Om man inte för fram den pedagogiken till folk vill man inte betala en utgift som man inte upplever att vi har glädje av i något annat avseende. Regeringen talar också precis som Lennart Hedquist. Skatter ska bort. De är farliga, de är inte nödvändiga och så vidare. Det är lätt att föra den agitationen när vi har en stark ekonomisk tillväxt. Men vi kan så småningom komma i ett läge där vi har en lågkonjunktur och där statens finanser inte är desamma som just nu. Då kommer problemen att bli mångfaldigt större om man inte har några skatter som kan finansiera den gemensamma välfärden. Jag vill avslutningsvis ställa en fråga till Lennart Hedquist. Anser inte även Lennart Hedquist att det är besvärande med den skattepolitik som nu presenteras och som jag presenterade ett exempel på där familjen Rikeman får en skattesänkning på totalt drygt 212 000 kronor om året? Det är inte det som de borgerliga partierna för ett år sedan önskade väljarnas förtroende för.

Fru talman! Man kan gå tillbaka till den förra mandatperioden. Då kunde vi ställa den typen av frågor till Socialdemokraterna: Anser ni inte det vara besvärande att ni har lagt fram förslag som innebär jättestora skattesänkningar för miljardfamiljerna i vårt land? Om vi nu inte ska vara alltför populistiska vill jag säga att det är klart att förmögenhetsskatten inte har varit skadlig genom åren. Förmögenhetsskatten har, bland annat ur fördelningspolitisk synpunkt, kanske varit en legitim skatt under en väldigt lång följd av år, framför allt samtidigt som det fanns förmögenhetsskatter i andra länder. Men sedan kommer man plötsligt till ett läge där andra länder har slopat förmögenhetsskatten och förmögenhetsskatten leder till att stora summor pengar rinner ut från vårt land för att arbeta i andra länder. Då måste man fundera på om det inte är bra för hela landet, för alla i vårt land, att ta bort en sådan skatt som så uppenbart är skadlig för folkhushållet, även om den har framräknade fördelningspolitiska effekter. Självfallet har den det, men jag tror att det råder en ganska stor enighet, som jag sade, om att den just nu tillhör de skatter som är direkt skadliga. Sedan är det en självklarhet att jag tycker att väldigt många skatter är betydelsefulla, framför allt för att de ska finansiera den välfärd som vi bygger vårt välfärdssamhälle på.

Fru talman! Problemet är bara att den förmögenhetsskatt på 5 miljarder som vi för närvarande har ska tas bort enligt vad som nu står i regeringens vårproposition. Men detta finansieras inte fullt ut. Det är det jag tycker är bekymmersamt. Riksbanken höjer räntan för att kyla ned ekonomin, och då presenterar regeringen förslag på skattesänkningar som inte är fullt ut finansierade. Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan av saken som gäller förmögenhetsskatten är att visst finns det människor som har kapital utomlands. Många av dem som har kapital utomlands äger svenska företag, men de äger dem genom att de har placerat sina pengar i skatteparadis utomlands. Jag har förstått att det är därför som Kristdemokraterna och nuvarande statsrådet Göran Hägglund säger att för att få tillbaka det kapitalet, för att det ska vara någon poäng med att ta bort förmögenhetsskatten, måste man också införa en skatteamnesti. Då är min fråga till Lennart Hedquist: Kommer ni att presentera en proposition i höst som innehåller förslag på att införa en skatteamnesti för de människor som har gömt kapital utomlands eller kanske till och med har glömt att skatta för det?

Fru talman! Lars Johansson vet väldigt väl att det inte pågår något arbete i Regeringskansliet med syfte att skapa en amnesti i samband med borttagandet av förmögenhetsskatten på samma sätt som det inte pågick något arbete i Regeringskansliet under socialdemokratisk ledning för att skapa en skatteamnesti i samband med att man tog bort arvs- och gåvobeskattningen. När en skatt försvinner ägnar sig vårt skatteverk framför allt åt att handlägga den skattelagstiftning som är aktuell. Någon skatteamnesti finns alltså inte se fram emot. Men däremot tycker jag att det är allvarligare att Socialdemokraterna, genom att hänge sig åt tankar på att återinföra förmögenhetsskatten, möjligen kan åstadkomma att effekten av borttagandet av förmögenhetsskatten, detta att kapital rinner tillbaka till landet, försvåras. En och annan kan, felaktigt förvisso, tro att Socialdemokraterna åter ska komma i regeringsställning och då också återinföra förmögenhetsskatten. Lars Johansson har tidigare tagit upp en rad smärre sidoeffekter av förslag på att ändra i skattelagstiftningen där EU-regler gör att vi att måste åstadkomma att reglerna blir möjliga att hänföra till hela Europa. Det viktiga är att se till helheten när man ändrar i skattelagar. Ger det goda effekter för hela landet? Det är utifrån detta som vår regering arbetar.

Fru talman! Jag har ett par frågor till Lennart Hedquist, och jag ställde några frågor från talarstolen också. Den första gäller inkomstskatterna. Ni säger hela tiden att ni vill gynna låg- och medelinkomsttagare med era förslag. Jag vill höra om Lennart Hedquist verkligen tycker att ni gör det. Alla fördelningsanalyser vi får läsa vittnar ju om någonting helt annat. Min andra fråga rör fastighetsskatten. Lennart Hedquist säger att er skattepolitik ska gynna hela landet, men när man tittar på er fastighetsskatteomläggning tycker jag att man ganska klart och tydligt kan se ett annat mönster. Jag tycker alltså inte att det stämmer. En professor som heter Sven Olof Lodin har skrivit en intressant debattartikel i Dagens Nyheter där han väldigt hårt kritiserar ert förslag till höjning av reavinstskatten som ett sätt att betala den här skattesänkningen i Danderyd, Djursholm och liknande ställen. Vad säger Lennart Hedquist om det? Det är inte bara den kritiken som Sven Olof Lodin tar fram. Han pratar också om någonting som Vänsterpartiet har tagit upp förut, nämligen de uppskov med reavinstskatten som man kan få när man byter bostad. Han menar att i framtiden skulle man lika gärna kunna slopa den här typen av uppskov. Vi bygger egentligen ett stort berg med vinster som egentligen aldrig blir beskattade eller blir beskattade efter väldigt många år. När jag lyssnade på Lennart Hedquists anförande lät lite grann som om Lennart Hedquist slirade i de här frågorna och kanske har några andra idéer. Har Vänsterpartiets idéer slagit rot någonstans hos alliansen?

Fru talman! Nej, det är nog inte Vänsterpartiets idéer som slår rot. Men Sven Olof Lodin är en mycket kompetent och kunnig professor i skatterätt som har intressanta förslag. När man gör denna stora omläggning av fastighetsskatten bör man titta på olika sidoeffekter. I det ingår naturligtvis nivån på reavinstbeskattningen. I det ingår hur man stimulerar människor som inte behöver skjuta upp skatten att betala den. Då är tanken på ränteläggning eller avgift på uppskov någonting som kan övervägas. Jag är övertygad om att nu, när den promemoria som vi har om fastighetsbeskattningen går ut på remiss, kan väldigt många komma med intressanta synpunkter. Jag hoppas att regeringen noggrant överväger olika förslag till finansiering. Beträffande fördelningseffekter som Marie Engström är inne på är det bara att konstatera att regeringens skattepolitik är utomordentligt förmånlig för låg- och medelinkomsttagare när det gäller inkomst av arbete. Det är ju det vi har lagt krutet på! Det är de skattesänkningarna som är stora för vanliga människor. Sedan är det ju alldeles självklart att drar man in effekter av fastighetsskatteomläggningen eller borttagandet av förmögenhetsskatten som är helt andra frågor får man ju den typen av effekt där, men man ska inte blanda ihop effekterna. För vanliga människor är det viktigt att frukten av eget arbete i vanliga inkomstlägen blir större. Det är vad vi har åstadkommit och vad vi kommer att fortsätta att åstadkomma med utvidgningen av jobbskatteavdraget.

Fru talman! Självklart är det viktigt att ha ett jobb. Vi har aldrig påstått någonting annat. Min fråga var snarare av följande karaktär: Underkänner Lennart Hedquist de fördelningsanalyser som ligger till grund för de påståenden som vi och även andra partier för fram i debatten? Det är lite grann det diskussionen handlar om. Låt mig återgå till fastighetsskatten. Vi menar att här finns ett stort berg av vinster som många gånger kanske inte ens blir beskattade. Vi har fört fram det i tidigare debatter och då bara fått till svar att det inte ska införas någon flyttskatt. Vi menar att handlar det om en reavinst ska den också beskattas. Nu har en professor lyft fram detta i en DN-artikel, och då blir frågan genast väldigt mycket mer intressant. Man börjar från alliansens sida att slira när det gäller detta, och man tycker att någonting måste göras. Det är intressanta tankegångar, och det är framför allt en rättvisefråga, för många menar att det system vi har i dag med uppskov många gånger kan leda till inlåsningseffekter. Det kan vara svårt för unga människor att ta sig in på den typen av bostadsmarknad och så vidare. Vi känner till hela problematiken, som också finns i utlandet, med att byta fastigheter. Den frågan är väl egentligen inte riktigt klar. Eftersom jag har en liten stund kvar tänkte jag också upprepa en annan fråga som jag ställde från talarstolen. Det är en konkret fråga: På vilket sätt skapar sänkta kapitalskatter fler jobb? Ni för en diskussion om att sänkt skatt på arbete skulle skapa fler jobb, men på vilket sätt skulle sänkta kapitalskatter ge fler jobb?

Fru talman! Jag tror att Marie Engström egentligen vet svaret på den frågan. Sparande skapar välstånd, och en bra kapitalbildning leder i sig till ökat välstånd i ett land och skapar mer jobb. Om detta tror jag att vi inte behöver tvista. Marie Engström vet ju väl att vi från skatteutskottet redan innan Sven-Olof Lodin kom med sin artikel har efterlyst alternativa finansieringsmöjligheter för omstruktureringen av fastighetsskatten. Jag har själv pekat på tre olika ingredienser varav en är just att man avgiftsbelägger uppskov, alltså skattekrediten. Därmed skulle man kunna få effekten att fler som har möjlighet betalar det uppskovet. Sedan kan man naturligtvis tänka sig att man får se över hela detta med uppskovsmöjligheterna och i vilka situationer man ska ha rätt till sådant uppskov. Det som vi har fått väljarnas mandat för i samband med valet är dock att omedelbart åstadkomma de förändringar av fastighetsskatten som gör den mer legitim för alla. Den löper ju amok nu med taxeringsvärden, och den upplevs som väldigt orättvis. Det är det som nu ska åtgärdas. Sedan finns det naturligtvis möjligheter att ändra på andra sätt i skattelagstiftningen också. Förändring av ett skattesystem är ju en process där man inte kan göra allt på en gång.

Fru talman! Lennart Hedquist hävdar envist att förbränningsskatten inte har fått några miljöeffekter. Jag skulle väldigt gärna ta del av den utvärdering som visar det, för jag tycker inte att det känns intuitivt. Om man gör det dyrare att förbränna avfall verkar det högst rimligt att man i så fall ökar det mer miljövänliga omhändertagandet, om det nu är att man rötar organiskt avfall till biogas eller att man sorterar ut förpackningar så att de går till återvinning. Givetvis kan det bli som Lennart Hedquist säger att sophämtningsavgifterna för hushållen blir högre, men man får inte glömma att det kompenseras av sänkta inkomstskatter för framför allt dem som tjänar lite. Det innebär att hushållen egentligen inte går med förlust, men däremot lönar det sig för dem att sortera sitt avfall bättre. Det torde rimligtvis vara bra för miljön. Som förbränningsskatten är konstruerad försöker man dessutom att gynna de förbränningsanläggningar som också tar vara på möjligheterna att utvinna el när man bränner avfall och inte bara bränner för värme. Vi är båda från Uppsala, Lennart Hedquist och jag. Där har vi sett hur Vattenfall trots diskussionerna om förbränningsskatt byggde en helt ny anläggning där man inte hade möjlighet att utvinna el. Sedan skatten införts har man dock börjat föra diskussioner om att bygga om anläggningen för att kunna ta vara på möjligheten att utvinna el. Ska vi nu riva upp den skatten kommer det inte att bli någonting av det. Hur ser Lennart Hedquist på det?

Fru talman! Det är bra att vi tar upp den frågan också! Det är väl bara att notera att införandet av denna sopförbränningsskatt bara fick effekten att sophämtningstaxorna i landet höjdes. Det är klart att Helena Leander kan säga att hushållen fick jobbskatteavdrag och en skattesänkning via det, men det var ju inte meningen att jobbskatteavdraget skulle gå till att finansiera höjda soptaxor. Miljöpartiet och Helena Leander är ju svaret skyldiga när det gäller vilken miljöeffekt detta har givit. Jag har inte hört någon hävda att det haft någon miljöeffekt. Eftersom ingen har kunnat hävda det har jag dragit slutsatsen att någon sådan inte finns. Däremot har det haft precis den effekt som Helena Leander antyder, nämligen att på grund av att det hanteras olika i olika sopförbränningsanläggningar har visst avfall gått till sopförbränningsanläggningar som är konstruerade för motkraft och producerar el samtidigt medan annat avfall har gått till fjärrvärmeanläggningar. Effekten av detta har blivit, som jag antydde, att man åker med soporna kors och tvärs i landet beroende på hur upphandlingen av sopmängden går till. Detta är för landet rena Ebberöds bank! Att förbränna sopor har varit en av Sveriges bästa tekniker internationellt. Folk har kommit hit och tittat på dessa fina sopförbränningsanläggningar, och därför är det synd och skam att vi inte utnyttjar vårt know-how till att utveckla den tekniken ytterligare utan i stället lägger en skatt på detta som gör att det till exempel blir relativt förmånligare att deponera eller göra någonting annat miljöovänligt med det. Miljöpartiet bör vara de som går i spetsen för att få bort denna skatt som de i och för sig var de främsta att försöka få in. Har man goda skäl till det ska man ändra sig, och jag tycker att ni har goda skäl nu. Vi bör ta fram en annan, bättre miljöskatt.

Fru talman! Det finns redan en deponiskatt och ett förbud mot deponi av organiskt avfall, så jag tror inte att Lennart Hedquist behöver oroa sig för att avfallet ska gå till deponi. Vill vi utveckla tekniken med sopförbränning är detta ett utmärkt exempel hur man genom denna skatt får förbränningsanläggningar som också tar vara på möjligheten att utvinna el och inte bara producera fjärrvärme, i Uppsalas fall till och med för kråkorna. Jag tycker att det är skillnad på att en reform inte har hunnit utvärderas och att säga att den därmed inte har gett några miljöeffekter. Påstår Lennart Hedquist att det inte finns några miljöeffekter vill jag se en utvärdering som visar det i stället för att bara få höra att bristen på utvärderingar innebär att det inte haft några miljöeffekter. För tydlighets skull vill jag säga att jobbskatteavdraget faktiskt är alliansens påfund. På vår tid fanns ett höjt grundavdrag som gick till alla oavsett om man hade arbete eller inte. Det innebar att de ökade kostnaderna för hämtningen av hushållsavfall kompenserades på ett progressivt och bra sätt. Jag tror alltså inte att Lennart Hedquist behöver oroa sig för att hushållen dukade under när man på detta sätt fick möjlighet att bidra till att avfallet tas om hand på ett bättre sätt än att bara brännas upp.

Fru talman! Nu hade införandet av den skatten, som var väldigt beklaglig, ingenting med grundavdragets förändring att göra. Helena Leander ger mig nästan anledning att svara att sopförbränningsskatten blev ett slags pensionärsskatt. Pensionärerna fick enbart den höjda soptaxan medan övriga i alla fall fick jobbskatteavdrag och därmed en skattesänkning. Detta blev väldigt illa för den gruppen.

Fru talman! Den här debatten är något av en skolavslutning för riksdagen och för alliansregeringens första år. Det är också en debatt där det är dags att göra en resumé utifrån årets händelser, och för mig som företrädare för alliansen blir det fråga om att kommentar de alternativa budgetar som oppositionen har lagt fram - eller vi kanske ska säga: inte förmått att lägga fram. Fru talman! Från Centerpartiet och alliansen prioriterar vi att skapa arbete åt alla och att bryta utanförskapet, vilket klart och tydligt genomsyrar alliansregeringens aviserade förslag i vårbudgeten. Stimulanserna för att få människor i arbete har därför varit omfattande, men mycket kvarstår att göra. En intressant fråga, som jag vill lyfta fram, är nystartsjobben, som under några månader har gett 9 000 nya jobb. Det är riktiga jobb, och av dem har en tredjedel gått till utlandsfödda personer och 12 procent till funktionshindrade. Vi har alltså fått in grupper på arbetsmarknaden som under förra regeringens styre stod allra längst ut. Alliansregeringen ser alltså de människor som den förra regeringen valde att inte se. I dag har vi de lägsta arbetslöshetssiffrorna som vi sett på 16 år. Vi ser dessutom en ekonomisk utveckling där lågavlönade kvinnor får en löneutveckling, netto, som vi inte sett på många år, för att inte säga decennier. Det går alltså bra för Sverige, och den utvecklingen ska vi försöka behålla. Det innebär bland annat att vi måste få det civila samhället att blomstra. Vid sidan av det skifte som nu skett och synen på framtiden behöver vi ett värderingsskifte. Vi behöver fler entreprenörer, fler företagare och fler som vågar satsa - satsa på framtiden i Sverige och på ett kreativt liv i en global värld. Det här kan verka stort och främmande, men det är inte det som alla i samhället ser: behovet av att uppmuntra nya idéer, behovet av att möjliggöra för människor att våga satsa på sina idéer och behovet av att peppa människor för att få fram den produktion som gör Sverige unikt och placerat i framkant i en global ekonomi. För att nå det här behöver vi ett värderingsskifte - inte den dömande framtoning som alltför ofta har präglat svensk samhällsanda. Fru talman! Vad har då oppositionen gjort? Ja, analyserar vi motionen i vårpropositionen så kan vi konstatera att det inte är särskilt mycket tänkande med substans i. I stället är det alltför ofta beklämmande att läsa oppositionens framlagda budgetmotioner, i synnerhet Socialdemokraternas som jag ser det substanslösa alternativ. De har suttit i regeringsställning i tolv år. Trots mångårigt styre har de fortfarande svårigheter att redovisa sina konkreta förslag. Det här är inte bra. Det är så illa att RUT, riksdagens utredningstjänst, avböjt från att försöka analysera de fördelningspolitiska effekterna i Socialdemokraternas motion på grund av den knapphändiga redovisningen. Jag konstaterar att man behöver mer övning i oppositionsrollen, och från alliansen kommer vi att ge er ett stort utrymme för den övningen. Fru talman! Verkligheten är den att under sitt tolvåriga styre har Socialdemokraterna inte lyckats skapa fler riktiga jobb. De har lämnat ett enormt utanförskap i arv efter sig. Trots den verkligheten är det märkligt att Socialdemokraterna hävdar att deras framlagda budget leder till ekonomisk stabilitet och tillväxt, minskade orättvisor, ökad trygghet samt sänkt arbetslöshet. Fru talman! Regeringens huvuduppdrag är att ta över där den socialdemokratiska regeringen har misslyckats genom att föra en ekonomisk politik för att varaktigt lösa sysselsättningsproblemet. Skattepolitiken har därför inriktats på att försäkra arbetsutbudet och minska arbetslösheten genom att göra det mer lönsamt att arbeta, göra det lättare för företagen att anställa och förbättra villkoren för expansion och nyetablering av företag. Jobbskatteavdraget är en av regeringens reformer som syftar till att skapa riktiga jobb. Det är alltså någonting annat än de plusjobb som regeringen föreslår. Sammantaget menar jag att den socialdemokratiska oppositionen bör bli tydligare med att visa vilka satsningar man vill avisera, hur de ska få genomslag och framför allt hur de ska finansieras, med stöd av utförliga analyser och data. Fru talman! Trots alla positiva signaler i dagens samhälle återstår många utmaningar för alliansen att genomföra. Det gäller stimulans av företagen, det gäller arbetet med att minimera arbetslösheten och det gäller att fortsätta gå från bidragssamhället till ett samhälle där alla ges rätten att själva styra över sina liv. Det gäller också värderingsskiftet, där vi stimulerar de goda idéerna hos entreprenörer och ser dem som hjältar som garanterar välfärden. Fru talman! Alliansens vårproposition tar andra steget på en väg väljarna gett oss förtroende att gå, nämligen vägen till ett långsiktigt hållbart samhälle. Det gäller såväl ekonomiskt och miljömässigt som värdemässigt. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Men Jörgen Johansson, så enkelt är det inte. Från det att vi fick en socialdemokratisk regering efter 1994 års borgerliga fiasko skapades det 378 000 jobb till årsskiftet. Det är alltså fel att påstå att den tidigare socialdemokratiska regeringen inte skapade nya jobb. Det är det ena jag vill säga. Det andra jag vill säga är detta: Jörgen Johansson tog upp frågan om kvinnolönerna. Jag tycker att det är oerhört positivt att LO inför årets avtalsrörelse har visat kurage och sammanhållning för att prioritera just låglönegrupperna, framför allt på kvinnosidan. Man har visat sin solidaritet internt inom LO, och andra grupper har fått stå tillbaka, just därför att de lågavlönade kvinnorna skulle få ett rejält lönelyft. Det är precis så ett samhälle ska byggas. Hur kan Jörgen Johansson då stå här och försvara den orättvisa skattepolitik som den borgerliga regeringen företräder? Jag tog exemplet med familjen Rikemans skattesänkning på 212 000 kronor. Det finns ingen löntagare, oavsett hur mycket ni pratar om dessa jobbavdrag, som får skattesänkningar i närheten av de enorma skattesänkningar som höginkomsttagare och människor med goda förmögenheter får med den politik som Jörgen Johansson företräder. Jag har faktiskt noterat att Jörgen Johansson själv har gått ut och sagt att man kanske ska se upp när det gäller värnskatten, men jag har också sett att Jörgen Johansson har blivit tillrättavisad av sin partiledning, som har sagt att värnskatten ska bort under mandatperioden. Den infördes ju när vi hade samverkan mellan Socialdemokraterna och Centern, just därför att höginkomsttagarna ska vara med och bidra till den offentliga sektorns finansiering.

Fru talman! Det är rätt att man införde det här 1995/96. Man skulle ta bort det vid millennieskiftet. Det gjordes, men sedan återinförde Socialdemokraterna den 5-procentiga skatten, som felaktigt kallas värnskatten. Vad jag har sagt är att det står i vårpropositionen att värnskatten ska avskaffas när det ekonomiska utrymmet så medger. Det håller jag med om. Värnskatten ska avskaffas. Men då är ju frågan: När finns det ekonomiska utrymmet? Vi kan titta på den situation vi har i dag för vårt vägnät med eftersatt underhåll i storleksordningen 20 miljarder. Så länge vi har den situationen kan vi inte säga att vi har det ekonomiska utrymmet för att ta bort värnskatten. Nu är det ju så att vi inte öronmärker pengar till exempelvis reparation av våra vägar, om det nu sker den här valperioden eller om det sker efter valet. Men vi kan inte säga att vi har det ekonomiska utrymmet förrän detta eftersatta underhåll är åtgärdat. När det gäller kvinnolönerna förmådde man inte under den socialdemokratiska regeringens tid att få ett sådant utfall. Men jag tycker att det är positivt att man under en alliansregering får det. Tillsammans med jobbavdraget ger detta det största lönelyftet netto för kvinnor på många år. Detta kan man inte bortse från. Om man tittar på den grupp som har mindre än 20 000 kronor i månaden är det 330 000 kvinnor i offentlig sektor i den gruppen som vi talar om.

Fru talman! Problemet är att väldigt mycket av detta så kallade jobbskatteavdrag innebar, som jag tidigare har redovisat, att man fick högre kostnader. Inte minst inom Kommunalarbetareförbundet har väldigt många reagerat mot de högre a-kasseavgifterna som man nu får betala och som också de lågavlönade kvinnorna får betala. Väldigt mycket av skattesänkningen för dessa grupper äts alltså upp av kostnadsökningar som samma regering har lagt på dem. Jag tycker att det är positivt att man har visat solidaritet. Och det är det som jag efterlyser i skattedebatten också. Skatterna för innevarande år sänks med ungefär 65 miljarder, och skatterna kommer att sänkas ännu mer kommande år enligt den plan som har redovisats i vårpropositionen. De reformer som är på väg handlar om att ta bort förmögenhetsskatten, kraftigt sänka fastighetsskatten för människor med stora villor i storstadsområdena och att införa avdrag för hushållsnära tjänster för stora belopp, tiotusentals kronor. För höginkomsttagarna handlar det om enorma summor som man inte har kunnat drömma om. Och inget annat land i Europa har infört så enormt generösa system. Detta är ni med och tar ansvar för nu. Och då är hela poängen att det är människor med höga inkomster som får väldigt kraftiga skattesänkningar sammantaget. När vi tittar på politiken samlat nu, som vi kan göra i slutet av detta riksdagsår, ser vi effekterna. Och bristen i regeringens nuvarande skattepolitik är att man inte tar hänsyn till helheten och till att samhället måste bygga på solidaritet människor emellan genom livet. Och då får man en sådan här politik som framför allt hökarna i svenskt näringsliv har ropat efter under många år.

Fru talman! Det kan vara värt att göra en analys och gå tillbaka under de tio senaste åren och titta på hur den tidigare regeringen har lyckats med att ge låglönegrupperna extra mycket pengar netto i lönekuvertet. Jag är helt övertygad om att när Lars Johansson gör denna översyn kommer han att konstatera att man inte vid något tillfälle har fått så mycket pengar kvar som nu. Detta kan man ändå inte bortse från. Sedan håller jag med om att man visst har fått högre kostnader också. Men när denna analys har gjorts av RUT har man också räknat med kostnaderna. Men trots dessa kostnader innebär detta netto den största höjningen under ett stort antal år. Jag tycker att man sedan borde gå vidare. Jag har tillsammans med Lars Johanssons partikamrater privatiserat 42 procent av primärvården i mitt hemlän, vilket har inneburit att de kvinnor som jobbar inom primärvården har fått ett mycket tydligt lönelyft på grund av att det helt plötsligt fanns fler arbetsgivare. Det blev alltså en marknad för dessa sjuksköterskor och undersköterskor. Vi ska inte bortse från den delen heller. Jag tycker inte att det är positivt att Socialdemokraterna inte har anammat detta tidigare och verkligen sett till att vi inom offentlig sektor får fler privata alternativ. Det skulle öka kvinnolönerna rejält.

Fru talman! Jag begärde också replik när Jörgen Johansson talade om kvinnors positiva löneutveckling. Det gjorde jag med tanke på vad er skattepolitik innebär. De förändringar som ni gjorde i höstas och de förändringar som ni nu aviserar innebär att 60 procent av skattesänkningarna tillfaller männen medan kvinnorna får 40 procent. Det är en väldigt sned fördelning. Det är framför allt en väldigt sned fördelning om man tänker på att de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män har varit stora tidigare. Och ni spär på dessa ekonomiska skillnader. Då är det väldigt intressant att höra Jörgen Johansson stå och tala om den positiva ekonomiska utvecklingen för kvinnorna. Det som händer när vi har alliansregeringen är att kvinnors ekonomiska utveckling försämras år efter år. Och den kommer förmodligen att försämras ytterligare när vi får se effekterna av de sänkta egendomsskatterna som ni nu aviserar i vårbudgeten, alltså förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och så vidare. Tidigare har vi haft fördelningsanalyser i budgetpropositionerna där vi väldigt klart och tydligt har kunnat se hur skatter och transfereringar har minskat de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män. Men nu, såvitt jag förstår, kommer vi år från år att få se hur dessa skillnader i stället kommer att öka med regeringens politik.

Fru talman! Jag konstaterar ändå, som jag sade tidigare, att vi har 880 000 kvinnor i offentlig sektor. 330 000 av dessa kvinnor tjänar under 20 000 kronor per månad. De har under ett stort antal år tillbaka inte fått så pass mycket netto i plånboken som de får nu. Marie Engström vet att situationen är sådan att om man har en högre lön får man också mer pengar kvar. Det är en situation som vi trots allt har. Så var det under den tidigare regeringens tid. Och det var än värre då. Vi konstaterar att brytpunkten då låg vid drygt 30 000 kronor. Jag tycker därför att vi ändå har gjort ett stort framsteg med den politik som nu förs. Förmögenhetsskatten har diskuterats mycket här i dag. Men jag tycker att man ändå kan konstatera, precis som Lennart Hedquist tidigare var inne på, att förmögenhetsskatten har varit en skadlig skatt. Det har varit en frivillig skatt. Och jag är helt övertygad om att ingen kommande regering kommer att återinföra den. Jag vill också betona det som Lennart Hedquist uppmanade Socialdemokraterna till, nämligen att det är olyckligt om de går ut och aviserar att de ska återinföra den eftersom det innebär att de pengar som vi förhoppningsvis ska få hem från utlandet inte kommer hem. Och vi behöver dessa pengar som riskvilligt kapital här hemma i Sverige.

Fru talman! Vad gäller förmögenhetsskatten vet vi att mellan 60 och 70 procent i decil 10 betalar förmögenhetsskatt. Fördelningspolitiskt är det alltså inte något fel på den skatten. Sedan kan det finnas vissa problem med skatten, framför allt att vi inte kan beskatta kapital som inte finns inom landet. Sedan har ni en väldigt stor övertro på att det helt plötsligt ska komma hem en massa kapital till landet som insatskapital i företag. Jag tror att den förhoppningen är ganska starkt överdriven. Möjligtvis förs det kanske inte ut så mycket kapital efter ett borttagande av förmögenhetsskatten. Det kan jag möjligen tillstå. Jag ska övergå till kvinnors löneutveckling. Jörgen Johansson sätter inte lönerna i offentlig sektor, men han har ett avgörande inflytande över skattepolitiken. Jörgen Johansson är med och styr, och Jörgen Johansson tillhör en majoritet i den här kammaren som de facto försämrar kvinnors ekonomiska villkor. Vi har svart och vitt på det. Det är alltså ingenting att snacka om. Jag tänkte att jag skulle försöka hinna ta upp ytterligare en fråga som jag ställde från talarstolen. Den gäller de olika förslagen inom miljöpolitiken. Många av dessa förslag är skatteförslag. Nu har vi sett att ni kan tänka er att fortsätta med en skatteväxling och komma med den typen av förslag. Jag skulle vilja höra om det kommer någonting i höstbudgeten om detta. Och i så fall: Vilka miljöskatteförslag kommer ni att ta fram då?

Fru talman! Marie Engströms vet att jag inte aviserar den typen av förslag. Jag gör det lika lite som Marie Engström för ett år sedan. Det är inte så det går till. Lennart Hedquist tog tidigare upp förbränningsskatten. Den kommer naturligtvis att diskuteras, och det kommer något alternativ till den. Låt oss vänta och se. Vad gäller kvinnolönerna förstår jag inte Marie Engströms infallsvinkel. Vi kan konstatera att kvinnorna under det här året kommer att få mer kvar i plånboken än på många år. Hur kan man då säga att vi inte har en positiv fördelningspolitik gentemot kvinnorna? Jag tycker att det är ett underligt resonemang. Vad gäller förmögenhetsskatten är det fråga om vilka signaler vi sänder ut. Sänder vi ut signalen att vi ska återinföra förmögenhetsskatten kommer det naturligtvis inte hem några pengar. Så är det. Av de 30 OECD-länder som har slopat förmögenhetsskatten har 23 utfärdat någon form av fribrev så att man får föra hem pengar utan att riskera att bli efterbeskattad. Personligen tycker jag att erfarenheter från de länderna visar att vi också borde göra det. Framför allt är Österrikes agerande mycket positivt. Jag känner till finansministerns syn på detta. Han delar inte min uppfattning. Jag vill betona det. Det talas om att det bereds någon form av amnesti i Finansdepartementen, men så är det alltså inte.

Herr talman! Jag ber att från kristdemokratisk sida få yrka bifall till förslaget i finansutskottets betänkande nr 20 och samtidigt yrka avslag på reservationerna. I denna skatterunda har vi skatteutskottets ledamöter fått tillfälle att koncentrera diskussionen på just skatterna. Skatterna har en grundläggande funktion, inte minst därför att intäktssidan är mycket viktig i den ekonomiska helheten. Det finns en rad grundläggande skattepolitiska principer, som skatt efter bärkraft, likviditetsprincipen och legalitetsprincipen. I socialistiskt politiskt tänkande finns en annan grundprincip inom det skattepolitiska området som handlar om den socialpolitiska beskattningsprincipen. Den grundtanken handlar om att skattepolitiken har som syfte att åstadkomma en omfördelning av ägande och inkomster. Den går tillbaka på att socialismen principiellt sett egentligen har en negativ inställning till det privata ägandet. Man har negativ inställning till det man kallar för förmögenhetsuppbyggnad. Man har negativ inställning till att det finns skiftande inkomst- och förmögenhetsförhållanden i samhället. Den typen av mångfald i ett samhälle med olika löner och förmögenheter sammanfattas i den mer renläriga socialismen med ordet orättvisor, oavsett hur denna förmögenhet har byggts upp eller hur den används och brukas. Det spelar i det sammanhanget ingen roll om en fastighetsägare har byggt upp sitt hus eller köpt sitt hus med ärligt förvärvade pengar eller har fått sitt hus. En fastighetsskatt är en skatt, och den är riktad mot privat ägande. Varför inte säga rakt ut som det är? Om slopandet av fastighetsskatten är "orättvist" måste rimligtvis den nuvarande fastighetsskatten vara "rättvis" enligt oppositionens sätt att argumentera. Frågan är hur länge den var rättvis. Var fastighetskatten rättvis redan före begränsningsregeln, eller var den orättvis då och blev rättvis därefter? Var fastighetsskatten orättvis innan begränsningsregeln infördes men blev rättvis i efterhand? När inträdde rättvisan? När försvann orättvisan? Har fastighetsskatten varit rättvis om den legat på 2 procent av taxeringsvärdet, eller inträder rättvisan vid 1,5 procent eller 1 procent? Är det ena rättvist och det andra orättvist? Handlar det inte om en fallande skala, på ett mer mjukt övergående sätt, där man kan säga att det är värden där det inte skiljer sig så mycket åt vad gäller vad som är rättvist eller orättvist men att vi använder detta begrepp väldigt kraftfullt i den politiska debatten? Ja, hur har den fastighetsskatt som oppositionen bedömer har varit rättvis varit konstruerad? Det har varit en skatt som har följt marknadsvärdet, en kapitalistisk princip hur marknaden och hur priserna utvecklas. Det betyder att grannens husaffär har avgjort taxeringsvärdet för ditt hus - du som inte har sålt ditt hus - 75 procent av marknadsvärdet. Därmed har det också påverkat skattens storlek. När vi talar om begreppet rättvisa - ett viktigt men svårt begrepp, och det är inte självklart hur det ska definieras - måste likheten inför lagen vara en bärande princip. Men här har hus beskattats helt olika beroende på var de har legat och inte om de varit olikvärdiga i standard eller boende. Dessutom har storleken på inkomsten haft en roll enligt regelverket. Norska eller danska husägare med noll inkomst i Sverige har fått den lägsta skatten, och vanliga svenskar med låg inkomst som bara bott på fel ställe i vårt land har i de absolut mest ömmande fallen tvingats att sälja sina hus och sommarstugor. Allt har ytterst berott på vilket marknadsvärde huset har haft, inte boendestandarden. Husen har kanske inte varit märkvärdiga, men de har legat på fel ställe och grannen har sålt. I princip har det blivit lite av: Nåde dig om du har bott i fel område, om du inte haft löpande inkomster att betala med. Har detta varit rättvist? Områden kring kusterna i vårt land har i någon bemärkelse dränerats på folk med låga inkomster när fastighetspriserna har skjutit fart och fastighetsskatten därmed farit i väg. De rika har kunnat bära detta, visst har de gjort det. Men var har rättvisan funnits för dem som ärvde sitt hus eller växte upp i det hus där föräldrarna en gång hade levt? De var fattiga, de var obemedlade, men det hade blivit ett attraktivt område, och de kunde inte bära denna fastighetsskatt. Är detta rättvisa? Var går gränsen mellan rättvisa och orättvisa? Jag tror att vi ska vara försiktiga med att i den politiska debatten ställa olika grupper mot varandra. Jag vill betyga för alla i den här kammaren, inte minst för landets största parti som så länge innehaft regeringsmakten, att ni vill väl. Jag är helt övertygad om det. Ni talade mycket och ofta om att vi i vårt land ska hålla samman och att grupp inte ska ställas mot grupp. Men i samma kammare och i samma politiska system som ni framför dessa grundläggande och som jag tycker fina principer blir det ändå väldigt mycket att ställa Danderyd mot Norrland, Stockholms skärgård mot förorterna, Bohuslän mot den inre delen av vårt land. De rika ska ställas mot de andra, medelinkomsttagare eller människor med begränsade medel eller ingen förmögenhet alls. Visst finns det en politisk tradition av klassretorik. Det finns en politisk tradition av att grupp ska ställas mot grupp. Men vi ska ändå vara varsamma med språket. Någonstans är de här gränserna inte särskilt tydliga. Vi ska vara rädda om varandra och inte skapa ett samtalsklimat där vi segregerar och ställer grupper mot varandra. Visst är avundsjukan en del av politiken och en del av att vara människa. Ingen människa är befriad från detta. Jag är inte befriad från den själv. Men jag tror att vi ska vara aktsamma med att använda ett politiskt språk som befrämjar avundsjukan och gör att den blir en bärande princip för vad man tycker är rätt och fel. Vi vill ändå inte ha klasskillnader i vårt samhälle? Vi vill väl inte ha segregation i vårt samhälle? Vi vill ha ett samhälle som blir bra för alla. Får vi det samhället genom att ställa grupp mot grupp? Den andra principen som vi kristdemokrater ville ta upp kring fastighetsskatten gäller att det är en skatt på löpande inkomster som faktiskt inte finns. Fastighetsskatten beskrivs som en kapitalinkomst där huset sägs generera intäkter. Nu känner kanske inte ens mina motdebattörer i denna debatt någon enda ägare av en bostadsrätt eller ett hus som har sett röken av dylika intäkter. Det brukar talas om fiktiva intäkter, på kanslispråk. Men pengarna för det hus som har stigit i värde finns inte i handen förrän du har sålt det, och då är fastighetsskatten borta. Då handlar det i stället om en eventuell realisationsvinstbeskattning. Vi kristdemokrater har vänt oss mot att fiktiva intäkter har beskattats. Ska det vara fiktiva intäkter ska det också vara fiktiva skatter, det vill säga skatten ska avskaffas. Så vill vi göra med fastighetsskatten. Vi vill konstitutionellt också föra den till kommunerna där den hör hemma. Där ligger också ansvaret. Vi vill ha en fastighetsskatt som är överblickbar och som inte är på högre nivå än att människor, även låginkomsttagare, kan bära detta. Herr talman! Jag ser att tiden går, och midsommarhelgen närmar sig. Vi måste ställa samma etiska och moraliska krav och samma rättvisekrav på lagstiftning och lagstiftare som vi ställer på varandra i vardagslivet. Vi ska vara medvetna om att andra människors egendom, som vi beskattar, är deras kära egendom, och det är deras kära intäkter. Vi kan inte ta människors intäkter och människors egendom genom beskattning med mindre än att vi mycket noga har tänkt efter utifrån vilka principer som skatt tas ut. Vi menar att de skattepolitiska principerna har saknats så som fastighetsskatten har varit konstruerad i vårt land. Herr talman! Med detta vill jag avsluta mitt anförande. (Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Lennart Sacrédeus till att ha blivit 50 plus, med tre dagar. Det är glädjande att du kunde slita dig från tårtkalaset för att komma hit och lyssna på oss andra och delta med ett inspirerande inlägg. Det demokratiska samtalet är viktigt, Lennart. Även om jag är en demokratisk socialist diskuterar vi inte skattepolitik utifrån att man ska konfiskera människors tillgångar. Vad vi diskuterar är en skatt efter bärkraft och att vi ska ha ett skattesystem som innebär att vi har skatt på inkomst, skatt på konsumtionsvaror, skatt på kapital. Det är när man börjar rycka undan enskildheter i ett sådant system som precis det som Lennart Sacrédeus talar om uppstår, att det blir motsättningar i samhället. Det är det som är problemet med den skattepolitik som regeringen nu företräder. Vi måste komma tillbaka till en diskussion om hur ett svenskt skattesystem ska se ut utan att man rycker undan enskilda skatter lite här och där. Vi måste se på skattesystemet samlat. Jag hoppas att Lennart Sacrédeus vill medverka i en sådan diskussion. Jag upplever att vi under det här första riksdagsåret med den borgerliga regeringen har kommit väldigt långt ifrån en sådan diskussion. Jag tror också att Lennart Sacrédeus är medveten om att vi före valet faktiskt hade en diskussion om att det fanns saker i det dåvarande skattesystemet som skulle justeras och att vi därför var beredda att göra en total skatteöversyn för att se vad som skulle behöva göras i framtiden. Ingenting av detta har den nuvarande regeringen gjort, utan man rycker undan skatt efter skatt. Framför allt sker det med en inriktning som gynnar människor med höga inkomster och kapital.

Herr talman! Först vill jag varmt tacka Lars Johansson för dessa lyckönskningar, för att jag fyller 50 år och tre dagar. Det är vänligt att lyckönska även efter tre dagar. Tack så mycket för det! Jag vill också tacka för den ton med vilken Lars Johansson bemötte mitt inlägg. Jag och vi kristdemokrater tror också på behovet av en bred skattepolitisk diskussion. Det är en styrka om det svenska välfärdsbygget kan baseras på breda skattepolitiska överenskommelser där de fyra allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna kan hitta en långsiktighet, oavsett vilken sida som styr vårt land. Jag är övertygad om att det som Dan Andersson i dag säger i en av svenskt näringslivs viktigaste tidningar - jag är inte beredd att göra reklam för en speciell tidning här - om breda skattepolitiska överenskommelser är rätt och riktigt. När det gäller de skattereformer som vi inom alliansen har gjort tror jag inte riktigt att Lars Johansson räknar med att ni kommer att gå till val på att återinföra fastighetsskatten som den har sett ut, på att återinföra förmögenhetsskatten och på att ta bort jobbavdraget. Det kommer inte att stå i ert valmanifest att en röst på er socialdemokrater innebär att man får allting tillbaka. Det kommer det inte att göra, Lars. I det läget måste det finnas ett kompromissutrymme mellan oppositionen och regeringssidan för att man ska kunna hitta breda skatteöverenskommelser. Det kommer att vara bra långsiktigt för välfärden. Låt mig mycket kort tala om detta med skattebasen! Vi kristdemokrater medverkar till att skattebaserna bevaras. Vad gäller förändringarna inom fastighetsskatteområdet är det en total finansiering inom bostadssektorn som sådan. Var det skatt efter bärkraft när fattiga människor fick lämna sina hus därför att grannen hade sålt dyrt?

Herr talman! Kan jag uppfatta detta som att ni inte kommer att lägga fram förslag i höst om att ta bort förmögenhetsskatten, att ni inte kommer att genomföra de förslag som ni tidigare har pratat om när det gäller fastighetsskatten och att ni inte kommer att ta bort värnskatten? Då är det naturligtvis ett utrymme för en diskussion. Men ni kommer aldrig att kunna gå till Socialdemokraterna och säga att ni först ska göra alla de här förändringarna som gynnar människor med höga inkomster och stort kapital och att ni sedan vill diskutera det framtida skattesystemet. Så går det inte till i politiken. Man måste faktiskt ha ett vitt papper att utgå från om man vill ha breda överenskommelser. Och det har ni hitintills inte visat det minsta intresse av. Jag kan ta upp ett exempel till. Ta det här förslaget om avdragsrätt för hushållsnära tjänster! Det har talats tidigare i debatten om att vi måste ha ett skattesystem som innebär att vi är klara över att vi tillhör EU, och inom EU måste vi ha gemensamma regler. Men varför lägger ni då fram ett sådant förslag som innebär att man får avdrag för hushållsnära tjänster även när det gäller fritidshus, lägenheter på Franska rivieran eller stenhus i Toscana? Om ni hade sagt att detta bara ska vara för permanentbostaden hade det bara gällt i Sverige. Men eftersom ni öppnar möjligheten för fritidshus eller andelslägenheter måste det gälla inom hela EU-området. Återigen visar ni då att ni vill anpassa er skattepolitik till människor med höga inkomster. Det är det som är problemet med den skatteprofil som ni för närvarande företräder.

Herr talman! Jag tackar Lars Johansson för de synpunkter som har framförts även om jag beklagar att jag inte fick svar på den grundläggande frågan, om det var rättvist att låginkomsttagaren som bodde i ett område med höga fastighetsvärden tvingades gå från sitt hem. Var det rättvist? Jag har inte heller i tidigare debatter fått några svar på frågan om det var rättvisetanken som gjorde att socialdemokrater tog bort gåvoskatten och tog bort arvsskatten och gav Stefan Persson, huvudägare i Hennes & Mauritz, total skattebefrielse vad gäller förmögenhetsskatten. Men det var en annan debatt. Låt oss ta det en annan gång, men det svaret återstår att ge. Självklart kommer alliansregeringen att fullfölja de förslag som har lämnats vad gäller förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Vi har gått till val på detta. På de punkterna kan Socialdemokraterna invänta att propositionen kommer att läggas fram. Lars Johansson säger att det ska finnas ett vitt papper när man ska träffa överenskommelser. Det vita papperet finns aldrig, eftersom det finns en befintlig lagstiftning. Det finns en verklighet i nuet. Det vita papperet är i så fall att ha en öppenhet att även förändra det som finns och inte säga att det vita papperet innebär att allt ska förbli vad det är, även skattepolitiskt. Vad gäller skatteavdragen för hushållsnära tjänster är gränsdragningarna där inte helt enkla. Det vet Lars Johansson. Men Lars Johansson och Socialdemokraterna har varit mycket sparsamma med att komma med bidrag för att över huvud taget införa avdragsrätt på hushållsnära tjänster. Ni avstod den debatten. Det tycker jag var olyckligt. Det du säger här antyder att ni gärna vill vara med och behålla det här systemet, med kanske delvis ändrat innehåll.

Herr talman! Jag är ledsen att behöva förlänga en redan lång debatt, men när Lennart Hedquist går upp i talarstolen och kommer med direkta felaktigheter utan att jag har någon chans att bemöta det för att jag inte har några fler repliker måste jag begära ordet. Tyvärr har Lennart Hedquist hunnit gå nu, vilket är lite synd. För jag skulle gärna vilja påminna honom om att det jobbskatteavdrag som han kallar en pensionärsskatt var alliansens påfund och inte Miljöpartiets. Det blir lite konstigt när Miljöpartiet får skulden för detta. Den skattesänkning som ingick i den gröna skatteväxlingen tillsammans med den förbränningsskatt som Lennart Hedquist kritiserade riktade sig mot alla, gammal som ung. Så jag tror att om det är kritik mot jobbskatteavdraget ska man rikta den mot annat håll.