Anf. 26 Carl B Hamilton (FP)
Herr talman! Jag ska tala enbart om Sverige och den europeiska krisen.
Europa är ett litet tättbefolkat område med sammanflätade ekonomier. Det gäller handel, personers rörlighet, finansiella tjänster och bankintegration. Vi som bor i den här världsdelen är därför synnerligen beroende av varandra. Går det bra för majoriteten drar den med sig minoriteten, går det dåligt dras andra med ned.
Den pågående krisen visar än en gång, för vilken gång i ordningen vet jag inte, hur inbördes beroende Europas länder och folk är av varandras goda och dåliga beteende. Mer ekonomiskt samarbete över gränserna är därför lösningen på Europas ekonomiska kris. Europas länder måste samarbeta mer bland annat när det gäller finansiell stabilitet. Högre krav måste ställas på EU-länderna att sköta sina offentliga finanser och sitt bankväsen. Om de inte gör det spiller vanskötseln över på grannarna, till exempel Sverige.
EU:s medlemsländer bör ytterligare fördjupa sitt ekonomiska samarbete på tydligt definierade områden, finansiell stabilitet och budgetkontroll. I dag är det uppenbart att en mindre grupp länder, särskilt euroländerna, vill och behöver gå längre än i dag. Det finns dess värre även länder som Storbritannien som mest förefaller vilja avlägsna sig från övriga Europas samarbete.
Vad vill då Sverige i den formativa integrationsprocess som vi har hamnat i? Ska vi bejaka det fördjupade samarbetet? Ska vi vara aktiva och försöka påverka vårt europeiska öde? Ska vi söka oss bort med länder som Storbritannien och Tjeckien och tillsammans med dem sitta utanför ett fördjupat samarbete? Ska vi vara mest rädda för att samarbeta eller mest rädda för att stå utanför? En del känner nog igen frågeställningen.
Folkpartiet liberalernas svar är klart: Sverige bör delta, bejaka och aktivt understödja både akuta åtgärder mot bankkrisen och slå följe med Finland, Tyskland och andra betalande länders långsiktiga motkrav på ett djupare EU-samarbete som kan minska framtida risker för bank-, underskotts- och skuldkriser.
Vi i Sverige bör också se ett fördjupat ekonomiskt samarbete som ett slags försäkring. Förr eller senare hamnar vi som nation själva i ekonomisk kris. Då är det gott att kunna räkna med stöd från andra.
Jag kommer ibland på mig själv med att i denna kris vara överlägsen och uppläxande gentemot en del andra EU-länder, och får då påminna mig själv om att sådant kan slå tillbaka i en möjlig kris för Sverige, vare sig den inträffar om 10, 20 eller 30 år. Det går nu mycket bra för Sverige, men vi får inte drabbas av hybris sett i historiens ljus.
Bankproblemen har gjort den europeiska krisen akut. De akuta problemen riskerar dess värre att driva mer långsiktiga åtgärder i bakgrunden. Det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, dels behovet av akutåtgärder för att stabilisera det finansiella systemet i Europa, dels behovet av långsiktiga åtgärder för att hindra ett upprepande. De två tankarna och politiska uppgifterna står inte i motsats till varandra. Tvärtom. Möjligen kan trovärdigheten i kortsiktiga åtgärder öka och räntor falla om EU-länderna samtidigt tar trovärdiga politiska beslut som långsiktigt hindrar ett upprepande av gjorda misstag. Exempel på detta är våra egna beslut om ett nytt pensionssystem, en självständig riksbank och ett finanspolitiskt ramverk när vi gick ur krisen på 90-talet och stabiliserade vår ekonomi med en kombination av saneringsåtgärder och strukturreformer.
Det är sålunda poänglöst att avvisa förslag om långsiktiga krisåtgärder i EU med argumentet att de inte är kortsiktiga och akuta. De två typerna av åtgärder stöder varandra, rätt utformade.
Akut måste den snabba spridningen av bankkrisen hejdas. I den frågan finns det inga alternativ för Europas politiker och centralbanker, som ECB. Om bankkrisen inte stoppas fäller banker varandra som brickorna i ett dominospel. Insättare förlorar sina sparade pengar, företag och hushåll får inte låna, kreditmarknader och handel stannar av, affärsavslut omöjliggörs och arbetslöshet och bnp-fall griper omkring sig.
Om hotet utlöses krävs snabba motåtgärder på EU-nivå. Vi har redan sett en del av detta, framför allt från Tysklands och ECB:s men även från IMF:s och kommissionens sida.
Att sådana motåtgärder mot krisen vidtas ligger självklart i Sveriges intresse. Därför bör Sverige inte bara recensera andras insatser utan aktivt delta efter måttet av sin förmåga. Samtidigt ska vi i Sverige naturligtvis försöka tillvarata våra egenintressen på ett så effektivt sätt som möjligt. Sverige ska inte dra sig undan till någon läktarplats.
I den akuta fasen är det egentligen ganska enkla ställningstaganden. Egenintresset är lätt att identifiera. Valmöjligheterna är begränsade.
Men hur är det på längre sikt? Hur ska åtgärder för ett mer långsiktigt skydd mot stora underskott, bank- och skuldproblem i Europa organiseras?
Nu diskuteras en bankunion. Det förefaller finnas ett principiellt stöd bland euroländerna men även hos flera andra EU-länder för en bankunion och att den ska inkludera alla systemviktiga banker i EU och inte bara de i euroområdet, alltså även de fyra svenska storbankerna. Glöm inte att de är mycket stora i förhållande till Sveriges bnp. Exempelvis Nordea, som har sin bas här, har 70 procent av sin verksamhet utomlands. Jag ska ge några skissartade synpunkter på detta.
En EU-finansinspektion med stor makt att reglera och övervaka måste rimligen ingå som en komponent i en bankunion för att länder med pengar, som Tyskland, ska ställa upp. En europeisk finansinspektion måste vara skarp för att vara trovärdig och innebära ett mervärde för ett land som Sverige, kanske en hybrid av nationellt anpassat regelverk och EU-mässigt bestämt och kontrollerat kan användas även när det gäller EU-gemensam finansiell tillsyn. Det har gjorts hybrider av denna karaktär förr i historien.
Som en del av en bankunion bör även en europeisk bankakut inrättas, det vill säga en europeisk motsvarighet till Securum som Sverige hade i början av 1990-talet. Problembanker som måste tas över förs till någon form av EU-Securum där deras kreditförluster och brister successivt nystas upp under några år. Aktieägarnas aktier tas över av detta EU-Securum till nollpris. Det kommer att kallas socialisering och naturligtvis vara kontroversiellt hos Europas finansadel. Efter några år och efter mödosamma strukturomvandlingar kommer, i bästa fall, dessa upprustade banker förhoppningsvis att kunna säljas på marknaden och skattebetalarnas, ECB:s och andras utgifter återvinnas såsom skedde i Sverige.
Detta låter enkelt men kräver naturligtvis otroligt mycket utredande och komplicerade förhandlingar, och man kan inte ta för givet att det är enkelt genomförbart.
Men vi har vår svenska modell för bankrestaurering som styråra på detta område, och den har visat sig fungera på ett bra sätt och har skyddat skattebetalarna och medborgarna mot stora utgifter.
Det svåraste i en förhandling om en bankunion tror jag blir frågan om en EU-gemensam insättargaranti. En sådan behövs för att hindra att bankpanik och bankkriser sprids över Europa från skuldtyngda länder. Hushåll och företag ska inte finna det rationellt att rusa till banken och ta ut alla pengar även om de bor i mycket skuldtyngda länder. Men hur ska en sådan gemensam insättargaranti hindras från att bli en transfereringsapparat som i praktiken överför pengar från regelmässigt skötsamma länder till regelmässigt mindre välskötta länder? Om underskott och skuldkriser vore slumpmässigt fördelade vore det däremot inget stort problem. Men så är inte fallet.
Vi närmar oss nu pudelns kärna. Vems pengar ska vi ta för ett gemensamt stöd, och hur ska återbetalning säkras? Hur man än vrider och vänder på saken är Tyskland i dag det enda landet med tillräckliga resurser. Ska ett land som har skött sig och har ordning i sin ekonomi plikta för sin skötsamhet genom att systematiskt få betala till länder som har skött sig mindre bra? Detta lappkast går fint att göra i akademiska seminarierum och av politikens lättmatroser på ledar- och debattsidor. Men i verkligheten kräver väljare och deras ombud i Tyskland, Finland och andra länder för det första säkerheter, det vill säga återbetalningsgarantier för de lån som kan bli aktuella, och för det andra som motprestation ett ökat inflytande över låntagande, EU-länders budgetsaldon och offentliga och privata skulduppbyggnader.
Länder som vill ha eller har fått stöd genom till exempel en insättargaranti ska inte i förväg kunna budgetera för stora underskott eller trendmässig skulduppbyggnad. Länder som planerar att göra på det sättet måste kunna förklara sig, och om förklaringen inte bedöms som trovärdig av till exempel kommissionen får underskottsbudgeteringen inte göras eller beslutas i det aktuella landet. Det innebär ökade möjligheter att förhindra stora underskott och att alltför stora skulder byggs upp som kan hota andra EU-länders ekonomiska stabilitet, sysselsättning och tillväxt.
Frågan för Sverige blir då: Ska vi delta i ansträngningar för att förhandla fram bra institutioner som är acceptabla för oss själva - självklart - men som också innebär krav på en fördjupad finanspakt med en mer långtgående kontroll av enskilda länders möjligheter att agera ansvarslöst på ett sätt som skulle kunna skada till exempel Sverige, eller ska vi sitta som observatörer på läktaren tillsammans med länder som Tjeckien och Storbritannien?
Jag menar att vi inte ska passa. Det ligger starkt i Sveriges intresse, främst ekonomiskt, att driva ungefär samma linje i dessa frågor som Tyskland och Finland. Vår handel med varor och tjänster, vår redan långtgående finansiella integration, vår fria rörlighet för personer, vårt deltagande i en fördjupad inre marknad och vårt egenintresse av ett blomstrande Baltikum, Öst- och Centraleuropa innebär att vårt välstånd, våra jobb och vår tillväxt står och faller med en väl fungerande europeisk ekonomi.
Att bejaka, driva på och involvera Sverige i den europeiska ekonomiska integrationen är också, alltsedan Efta bildades 1960 och genom våra tidiga valutasamarbeten med Tyskland och dess D-mark, en klassisk blocköverskridande svensk linje. Ekonomiskt talar alltså nästan allt för att Sverige i dag har samma långsiktiga ekonomiska intressen i Europa som till exempel Finland och Tyskland och att vi bör agera därefter.