Anf. 3 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till våra reservationer.
I morse - i dag, nu på morgonen - var det hundratusentals föräldrar som lämnade sina ögonstenar, allra bästa guldklimpar och underbarn till förskolan och fritis. Det är ett stort förtroende föräldrar ger till personalen i förskolan. Andra tänker att hemtjänsten kommer att göra så att mormor får en bra dag. En del av oss har anhöriga som ligger på sjukhus, och vi litar på att vårdpersonalen ser till att de blir friska och kommer hem igen. Och för de flesta av oss kan skolans betydelse inte nog betonas.
Detta säger mycket om vilken betydelse välfärdsverksamheterna har i människors liv. Vi är alla berörda av dem - av hur de fungerar, av vilken kvalitet de har och av vad som inte riktigt fungerar. När jag möter människor och frågar vad som är viktigt för dem är det oftast just välfärdsverksamheterna de lyfter upp.
Vi i Vänsterpartiet prioriterar välfärden och den ekonomiska jämlikheten. Det är därför vi föreslår skattehöjningar för de rikaste - för de välbeställda. Men oj så många fnysningar och oj så mycket frustande vi brukar höra från högern när vi säger det! Skattehöjningar för de välbeställda är något som verkar ge någon form av allergichock på högerns riksdagsbänk. De verkar i stället tro på eviga effektivitetskrav, symbolpolitik, besparingar på sjuka eller arbetslösa eller till och med på att slänga ut folk från det här landet. De verkar tro att trolleri ska fixa välfärdens underfinansiering.
Detta kanske blir tungt för dem att höra, men det funkar inte. Folk ser det, märker det och känner av det. Välfärdens anställda känner av det in på bara skinnet, och ingen skattesänkning i hela världen kommer att lösa det.
Därför satsar vi. Vi har insett att välfärden är underfinansierad, och vi menar allvar med att göra något åt det. Vi satsar på kraftigt ökade statsbidrag till välfärden, så att vi kan göra något åt underbemanningen, stressen och arbetsvillkoren och så att vi kan höja kvaliteten och låta fler få möjlighet att ta del av välfärden.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riktlinjer för den ekonomiska politiken och Vårändrings-budget för 2019
Hemtjänsten behöver bli mer tillgänglig och arbeta mer förebyggande, och stressen och minutjakten behöver minska.
Förskolan och skolan behöver fler anställda och mindre storlekar på grupper och klasser.
Kollektivtrafiken behöver byggas ut i hela landet och bli mer tillgänglig, och taxorna behöver sänkas.
Klimatomställningen måste göras, och bibliotekens guldgruvor behöver nå fler, inte minst i dessa tider av fake news.
Barn måste kunna lära sig att simma trots att föräldrarna inte har råd med simskoleavgiften. Idrottshallar måste kunna rustas och finnas i barns och ungas närområden.
De anställda i välfärden ska självklart inte behöva stressa så att de blir sjuka eller känna sig tvingade att välja ett annat yrke än det de faktiskt har utbildat sig till för att de känner att de inte får resurserna de behöver för att bedriva det arbete som verkligen behövs.
Vänsterpartiet har ingen sedelpress i källaren, som andra verkar ha. Vi väljer i stället att höja skatten så att vi ska kunna satsa på välfärden på riktigt. Men vi gör det också för att vi menar allvar med ekonomisk jämlikhet.
Förskoleupproret, Lärarmarschen och Kommunals upprop för äldreomsorg samlar många, som alla vill att välfärden ska få de resurser den behöver och som menar att det inte är rimligt att personalen ska bära välfärden på sina axlar genom att ständigt vara underbemannade och stressade och genom att springa fortare och få betala sina egna löneökningar med större arbetsbelastning.
Men nu läggs sparpaket efter sparpaket fram runt om i landet. I Kristinehamn ska man spara 6,7 procent. I Hudiksvall räknar man med att 100 anställda ska tas bort. I region Gävleborg, som jag kommer ifrån, ska man spara in 6 procent av nettokostnaderna för sjukvården och kollektivtrafiken. I Ljusdal höjer man skatten med 50 öre.
Till och med Danderyd tvingas bita i det sura äpplet och höja skatten. De har tvingats inse att man inte kan sänka skatten och finansiera välfärden. Det går inte ens att finansiera äldreomsorgen med engångsintäkter. Moderaterna och Kristdemokraterna i Danderyd har nog fått lära sig en hel del om ekonomi den senaste tiden.
Hammarö slår alla; skattehöjningen där blir 1,50. Men i Kramfors och Dorotea går det inte riktigt att höja skatten, för där är den redan väldigt hög.
Sveriges Kommuner och Landsting varnar för att ett stort antal kommuner - ca 100 - kommer att ha underskott nästa år. Cirka 40 kommuner planerar att höja skatten - det är fler än under finanskrisen.
Var tredje region gick med underskott i fjol, och fler förväntas det bli nästa år. Dessutom förväntar sig åtta av tio kommuner högre kostnader för försörjningsstöd när Arbetsförmedlingens kontor försvinner i 132 av landets kommuner. Framför allt drabbas kommuner som har låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet. Detta är kommuner som oftast har det väldigt tufft.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riktlinjer för den ekonomiska politiken och Vårändrings-budget för 2019
Men 73-punktsgänget fortsätter på den borgerliga regeringens inslagna linje, där skattesänkningar verkar vara mer prioriterade än välfärden. Det är egentligen inte så märkligt, då Liberalernas och Centerns inriktning på nationell nivå har handlat om skattesänkningar, privatiseringar och symbolpolitik.
När skolan skriker efter resurser svarar Björklund med mobilförbud och borttagen värnskatt. När äldreomsorgen skriker efter resurser svarar Annie Lööf med RUT-bidrag för väktare och blomvattning. När Arbetsförmedlingen tas bort i Nordanstig och Hofors svarar de med en mun: "Ja, det kommer någon privat coach i stället."
Redan nästa år förväntas skattesänkningarna för de 10 procent som är mest välbeställda bli större än ökningen av generella statsbidrag för hela kommunsektorn. Resursglappet efter 73-punktsgängets förväntade resurstillskott är betydligt större än deras tillskott. Det saknas alltså en massa pengar för att behålla dagens kvalitet i välfärden.
Då väljer 73-punktsgänget att ta bort värnskatten, det vill säga att genomföra en skattesänkning för dem som tjänar 59 000 eller mer. Det är alltså viktigare att förbättra ekonomin för framför allt män som tjänar 59 000 kronor eller mer än att se till att vi har pengar till äldreomsorg, vård och skola.
Om man i stället skulle lägga de 6 miljarderna på att höja lönerna för hela landets alla heltidsanställda undersköterskor skulle de öka sin lön från 25 000 till 29 000 kronor i månaden, det vill säga att landets alla heltidsanställda undersköterskor skulle kunna få en löneökning med 4 000 i månaden. Jag vet vad jag prioriterar och tror att jag vet vad de flesta skulle prioritera, men inte 73-punktsgänget. 6 miljarder motsvarar också lönen för 12 000 lärare i ett år. Tänk vad det skulle göra för skolan, för barnen, för elevernas resultat, för lärarna och arbetsmiljön! Jag kan lova att de 6 miljarderna hade gjort betydligt bättre nytta i välfärden.
Fru talman! I decennier har de ekonomiska klyftorna vuxit i Sverige, och det i snabb takt. Vi är liksom bäst i klassen i OECD när det kommer till detta. Vi har det minst omfördelande skattesystemet bland EU:s 15 kärnländer. Och om vi fortsätter att öka klyftorna i samma takt som vi har gjort de senaste decennierna kommer vi att gå förbi USA redan på 2030-talet. Det känns liksom inte som att det var meningen eller kan betraktas som en del av den svenska modellen.
Systematiskt har de mest välbeställda, de rikaste, gynnats i decennium efter decennium. Skattesänkningar för just den målgruppen har inneburit att Sverige lägger allt mindre som andel på det gemensamma. Det kan handla om socialförsäkringssystemen eller om offentliga utgifter för välfärden.
Samtidigt som vi inte satsar tillräckligt med resurser på välfärden tillåter vi enorma privata vinstuttag ur den. Vi bygger ett system för segregation i skolan. Vi har flest fattigpensionärer i Norden, och sjuka tillåts inte få sjukpenning eller sjukersättning. Att människor ska få en bostad har överlåtits till marknaden att lösa, liksom glesbygdens problem med service.
Klyftorna växer på olika sätt i vårt land. Vi får allt fler rika och allt fler fattiga. OECD, som väl knappast kan betraktas som någon vänsterorganisation, har räknat fram att vår tillväxt hade varit betydligt högre om vi hade utjämnat de ekonomiska skillnaderna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riktlinjer för den ekonomiska politiken och Vårändrings-budget för 2019
Vänsterpartiets ekonomiska riktlinjer handlar om att lösa ojämlikheten och de problem som följer i dess spår. Vi vill se en välfärd som håller ihop, en sjukförsäkring som det går att lita på, att klyftor utjämnas och att det är vanligt folk som ska vara prio. Full sysselsättning måste självklart vara målet. Och klimatomställningen, som är absolut nödvändig, måste genomföras och vara rättvis. Trygghetssystemen ska lagas och förstärkas och ekonomiska klyftor utjämnas. De som har det bäst ställt och varit prioriterade ska så inte vara, utan de ska betala, medan den ensamstående mamman, den utslitna städaren, undersköterskan, förskolläraren, barnen och de unga ska få vara prio. Det måste gå att få en bostad. Och när man jobbat och slitit ett helt liv ska man få en pension som det går att leva på.
Det är så vi bygger ett land som håller ihop, som ger människor trygghet och frihet. Det är så vi motar rasism och främjar sammanhållning. Ojämlikheten har sitt pris. Jämlikheten är lösningen.