Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Anf. 1 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Den här våren har sannerligen varit en prövande tid. Inom bara några månader har 4 891 personer dött i covid-19. Det är någons mamma, någons dotter, någons farfar, någons son och någons livspartner. De sörjs av tiotusentals nära och kära, och de har miljoner människors sympatier. Det är en stor tragedi - och ett stort misslyckande - för Sverige.

Fru talman! Det är också en prövande tid för alla dem som nu har jobbat i sjukvården i flera månader för att vårda dem som är sjuka i covid-19. De har på många sätt åsidosatt sina egna liv, och de har jobbat dag och natt för att rädda liv. Medan många andra nu gläds åt att reserestriktioner är hävda är det många av personalen i sjukvården som undrar om de verkligen kommer att kunna vara lediga alls.

Även politiken prövas. De politiska beslut som vi har fattat här under våren och som vi kommer att fortsätta att fatta under nästkommande månader kommer att ha stor betydelse och prägla hela 20-talet.

Jag är glad, fru talman, att kunna konstatera att alla riksdagens åtta partier i finansutskottet här i riksdagen har kunnat jobba tillsammans för Sveriges bästa.

Fru talman! Från Moderaterna har vi drivit på regeringen inom tre viktiga områden.

För det första har vi har under flera månader drivit på för testning i stor skala.

För det andra har vi drivit på för att en coronakommission ska komma igång, och det så fort som möjligt.

För det tredje har vi verkligen drivit på för krispaket som räddar svenska jobb och svenska företag.

Fru talman! Utan Moderaterna hade inte alla nödvändiga krispaket som vi har fattat beslut om här i riksdagen kommit på plats. Vi har presenterat viktiga och genomarbetade förslag som räddar jobb.

Moderaterna föreslog och drev på för införandet av en företagsakut. Vi föreslog och drev på för ett statligt stöd till företagens hyreskostnader.

Det var efter det att Moderaterna hade krävt slopade arbetsgivaravgifter som regeringen och samarbetspartierna till slut gick med på att sänka arbetsgivaravgifterna. Och det var Moderaterna, tillsammans med övriga oppositionspartier, som såg till att räntan på skattekrediter halverades.

Vi föreslog för bara några veckor sedan 100 miljoner kronor till att rädda regionala flygplatser i krisen. I helgen stod det klart att regeringen går med på det - bra!

Inte minst, fru talman: Det var vi moderater som redan den 7 april presenterade förslaget om omsättningsstöd till de allra värst krisdrabbade företagen. Detta förslag presenterade sedan regeringen tre veckor senare, och vi ska fatta beslut om det här inne i morgon. Allt detta har gjort skillnad för drabbade företag. Det har räddat jobb.

Fru talman! Nu går krisen delvis in i en ny fas. Även om läget fortfarande är akut för många företag finns det vissa ljusningar. Antalet konkurser per vecka ligger i linje med nivåerna under förra året. Ekonomin befinner sig inte längre i fritt fall. Men krisen är djup, och dess effekter kommer att bli mycket långvariga.

Därför behöver krisåtgärderna anpassas till en mer utdragen kris. Jag skulle bland annat vilja skicka med regeringen och stödpartierna tipset om att låta dem som nu är korttidspermitterade få ta del av utbildning, så att det här inte blir ett förlorat år för dem.

Fru talman! När man nu lättar på många av restriktionerna i takt med ökad testning bör stöden anpassas till att fokusera på de delar av ekonomin som är särskilt drabbade av de restriktioner som ändå finns kvar.

En av de allra viktigaste uppgifterna åren framöver kommer att vara att trycka tillbaka arbetslösheten. Alldeles nyss kom inte alltför muntra uppgifter och statistik från Arbetsförmedlingen, där man prognostiserar att arbetslösheten i mars nästa år kommer att ligga på 11 procent. 11 procent - trots många av de insatser som vi ändå har fått till!

Dessvärre gick Sverige in i den här krisen med betydligt sämre förutsättningar än många andra europeiska länder. Arbetslösheten bland invandrarkvinnor nådde rekordnivåer strax före krisen. Den totala arbetslösheten var högre i Sverige än bland alla jämförbara länder. Samma år som Sverige skulle ha lägst arbetslöshet i EU, enligt Socialdemokraterna, fick vi i stället nästan högst.

Det är fem år av en total avsaknad av riktigt viktiga strukturella reformer för ökad sysselsättning, minskad arbetslöshet och kraftfull tillväxt som Sverige nu kommer att få betala dyrt för. Och det blir inte bara i form av höga offentligfinansiella kostnader, utan främst kostnader i form av passivitet och bidragsberoende och känslan av att inte hitta en plats på arbetsmarknaden.

Fru talman! Sverige gick också in i krisen med den lägsta prognostiserade tillväxten per person i hela EU. Det var i det läget Sverige gick in i krisen: Dåligt rustat, med en bortslösad högkonjunktur i ryggen. Det gör att krisen kommer att drabba oss hårdare än vad som hade varit önskvärt.

Så snart den akuta krisen är över och när krisåtgärderna har rullats tillbaka - för det ska de göra - måste arbetslinjen återupprättas i Sverige. Människor vill komma tillbaka till jobb och inte hamna utanför. Det är företagande, jobb och tillväxt som kan lyfta Sverige och reformer för just detta, och inte höjda bidrag som låser fast människor i utanförskap.

Samtidigt är det redan nu, fru talman, hög tid att göra en stor integrationsreform. Jag har sagt det många gånger här i kammaren. Vi vill ha en bidragsreform med språkkrav och med utbildning. Det är reformer som Sverige skulle ha behövt för väldigt många år sedan, men det är dags och tid att ta tag i dem nu.

Det är såklart inte bara problem med hög arbetslöshet som finns kvar sedan tiden före pandemin. Dessvärre har inte heller kriminaliteten tagit paus under de här månaderna. Trots att förra året var ett rekordår fortsätter exempelvis skjutningarna att öka. Det har varit 120 skjutningar i år, och det kan man jämföra med 110 samma period i fjol. 18 människor har dött i dessa skjutningar i år, att jämföra med 16 samma tid i fjol.

Oförmågan att pressa tillbaka det grova våldet är ett av den här regeringens allra största misslyckanden. Vi har under de senaste veckorna sett kriminella attackera poliser, förstöra butiker och sätta bilar i brand. Så sent som häromveckan fick en familj i Göteborg se sin flyttbil plundras i samband med en demonstration. Sonens teckningar spreds på gatan. Är det så vi ska ha det? Nej, det här handlar om tryggheten för vanligt folk.

Därför har vi i vår vårmotion, som vi fattar beslut om här i dag - och jag yrkar nu på en gång bifall till reservation 1 i FiU20 - mer resurser, och vi pekar på behovet av att förbättra villkoren för poliser. De behöver bättre löner. Vi behöver en betald polisutbildning, och poliser behöver få bättre verktyg. Men vi behöver också försöka återrekrytera nypensionerade poliser. Det behöver polisen för att skapa trygghet.

Slutligen, fru talman: Normalt sett den här tiden brukar detta vara den sista debatt finansutskottet har. Så är det inte i år, på grund av att vi fortfarande befinner oss i en kris. I morgon och nästa vecka kommer diskussionerna, debatterna och besluten att fortsätta. Men jag vill ändå passa på, nu när både vi och finansministern är här, att tacka henne för den här våren. Jag vet att det har varit ett tufft och slitigt arbete - jag kan inte föreställa mig hur tufft. Tack för gott samarbete bland Socialdemokraterna och övriga partier här i riksdagen!

Ingen av oss kommer att kunna slappna av helt. Krisen fortsätter. Vi kommer tillbaka, som sagt redan i morgon och nästa vecka och kanske fler gånger. Vi kommer aldrig att ta semester från att lösa den här krisen. Vi kommer alltid att vara beredda att göra det. Men jag önskar ändå er alla några sköna timmar, dagar och kanske veckor i hängmattan eller var ni nu trivs som alla bäst. Det gäller också dig, fru talman.

(Applåder)

Anf. 2 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Det är naturligtvis fortfarande väldigt mycket som är osäkert i den här ekonomiska krisen. Prognoser brukar ju inte vara helt tillförlitliga, och nu ännu mindre än vanligt. Jag tror att det kan vara viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att varken jag själv eller finansministern - eller talmannen, för den delen - sitter inne med någon speciell spåkula och kan avgöra exakt vilka åtgärder som behövs och exakt när de behövs. Det gör vi inte. Det gör ingen.

Däremot är det min övertygelse att diskussionen kring ekonomiska krisåtgärder inte borde handla om huruvida vi ska satsa relativt mycket eller relativt lite mindre mycket pengar just nu. Diskussionen borde handla om huruvida vi ska satsa mycket pengar nu eller om vi ska göra det senare. Ska vi satsa mycket pengar nu, på att rädda jobb och företag? Eller ska vi göra det sedan, på arbetslöshetsförsäkring och försörjningsstöd?

Satsar vi mer pengar nu, på jobb och företag, behöver vi inte satsa lika mycket pengar sedan. Satsar vi mindre pengar nu behöver vi satsa desto mer pengar sedan, på a-kassa och på socialbidrag. Det är så sambandet ser ut. Pengar kommer vi att behöva satsa hur vi än vrider och vänder på det och oavsett vad vi tycker om det. Då är min slutsats, fru talman, att det är bättre att satsa mer pengar nu, så behöver vi inte göra av med lika mycket pengar sedan.

Regeringen har sänkt arbetsgivaravgiften marginellt. Det är i och för sig bra. Sverigedemokraterna tycker att den borde ha avskaffats helt. Det hade räddat fler företag från konkurs. Men även den här marginella nedsättningen löper ut om bara någon vecka eller två. Den borde givetvis förlängas, enligt vår åsikt, åtminstone över sommarmånaderna juli och augusti.

Systemet för korttidspermittering, med korttidspermitterad personal, är överlag bra. Det är också bra att regeringen såg till att det kom på plats i alla fall tämligen skyndsamt. Man hade initialt en övre gräns som möjliggjorde 60 procents permittering, vilket kanske inte hjälper det företag som upplevt ett tapp i omsättningen på upp till 100 procent. Detta har sedan justerats, efter kritik från inte minst Sverigedemokraterna och övriga oppositionen, till 80 procent. Det är såklart steg i rätt riktning, men självklart borde de företag som haft 100-procentiga omsättningstapp också kunna permittera upp till 100 procent.

Det som regeringen väljer att kalla omställningsstöd, som vi ska debattera och besluta om här i kammaren i morgon, blir jag över huvud taget inte klok på. Vad är det företagen ska ställa om till? Ska de ställa om sin verksamhet så att den blir virusimmun? Hur då? Hur gör man det?

Hade jag varit finansminister hade jag sagt att det här är ett överlevnadsstöd. Ni - företagen - ska överleva, och vi politiker ska hjälpa er med det. Ni behöver inte ställa om någonting alls av er verksamhet. Se bara till att klara er igenom det här!

Vidare, fru talman, ska det här stödet bara gälla under mars och april, det vill säga två månader. I min värld tog den ekonomiska krisen inte slut i april Det är tydligen regeringens bedömning att den gjorde det. Jag delar inte den bedömningen. Jag tycker att regeringen har gjort en ganska allvarlig felbedömning.

Dessa tre exempel, fru talman - korttidspermittering, nedsatta arbetsgivaravgifter och omställningsstöd - illustrerar lite grann det jag inledde med: Man gör så lite som möjligt just nu, men utgifterna kommer man att behöva ta - lik förbannat - längre fram. Högre arbetslöshet och fler företagskonkurser betyder, allt annat lika, högre utgifter och lägre skatteintäkter. Tyvärr verkar det inte finnas stöd för en mer expansiv linje, om vi kallar den så, eftersom regeringspartierna med sina lydpartier C och L är emot detta. Jag beklagar det.

Blickar vi lite framåt, fru talman, kan vi konstatera att kommunerna och regionerna befann sig i ett utsatt ekonomiskt läge redan innan denna viruspandemi bröt ut. Läget har av uppenbara skäl inte förbättrats. Att staten behöver stärka kommunsektorn tillfälligt i kris är helt uppenbart, och det gör också regeringen till viss del. Vi står bakom detta. Men vi kan inte ha en ordning där normalläget är att vi har en kommunsektor som går på knäna, och så fort det dyker upp en kris skyfflar staten över en säck pengar och hoppas att problemet försvinner. Sist var det migrationskrisen, som fortfarande är aktuell även om det mediala narrativet ligger någon annanstans just i dag. Man kan inte bara kortsiktigt kasta en säck pengar över kommunerna och regionerna och tro att problemen långsiktigt försvinner. Lösningen måste vara just långsiktig, hållbar och varaktig.

Sverigedemokraterna föreslår i sin reservation att regionerna ska få behålla stora delar av de fastighetsrelaterade skatteintäkter som i dag går oavkortat till staten. Det kan handla om vattenkraft uppe i Norrland, tillverkningsindustri i Svealand eller vind- och kärnkraft i Götaland. Industrin och elproduktionen betalar i dag fastighetsskatt oavkortat till staten. Låt denna skatt gå till den berörda regionen i stället! Det stärker regionernas ekonomi, långsiktigt och varaktigt. Det stärker förstås alla regioner, men det stärker Norrlandslänen relativt sett mest. De fyra nordligaste regionerna - Jämtland, Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland - stärks relativt sett mest. Och dessa fyra regioner är större än alla andra regioner tillsammans, trots att bara ungefär en tiondel av befolkningen bor där. Det vill säga: Låg befolkningstäthet och gles bebyggelse betyder, allt annat lika, högre utgifter för välfärdsverksamhet, kollektivtrafik, infrastruktur och så vidare.

Den här reformen kan vi naturligtvis göra parallellt med att vi utvecklar det kommunala utjämningssystemet. Det fiffiga här är ju själva incitamentsstrukturen: En sådan här reform skapar politiska incitament att bibehålla och attrahera tillverkningsindustri och elproduktion.

Fru talman! Med det sagt vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 2.

Anf. 3 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation.

Kriser som corona får nog oss alla att fundera över vad som är viktigt i livet. Jag tror att de allra flesta kanske redan innan hade kommit underfund med det men nu blivit förstärkta i den tron och den tanken. Det handlar om våra nära och kära. Det handlar om hälsan. Jag tror också att väldigt många har fått nya insikter om hur viktigt det är att vi löser saker och ting tillsammans - att vi tillsammans är så mycket starkare än vad vi är var och en för sig.

Fru talman! Tänk vad mycket bättre kvalitet och arbetsvillkor vi hade haft i vården och äldreomsorgen om samma kraft hade lagts på att tillföra resurser dit som på att sänka skatter. Tänk så många politiska debatter som har förts och förslag som har väckts, och tänk på den kamp som har pågått genom decennierna om att få sänka skatter och den tävlan som har varit, inte minst i den här kammaren, om vem som kan sänka skatter mest - dessutom tyvärr ofta mest för dem som redan har det bäst.

De skattesänkningar och privatiseringar vi har haft har lett till en underfinansierad välfärd. Inte minst har äldreomsorgen påverkats stort. Den har varit den kommunala verksamhet som troligtvis har haft mest nedskärningar. Men självklart har också vården drabbats hårt.

Men den förda politiken har också lett till ökad ekonomisk ojämlikhet och till ett skörare samhällsbygge som är illa förberett för en stor och omfattande kris, en pandemi, som covid-19.

I denna kammare har vi haft många debatter om välfärd och skatter som ska finansiera välfärden. Många partier har tävlat om vem som kan sänka skatterna mest. Jag hade trott att den här pandemin skulle ha gjort slut på den debatten och att det skulle ha kommit nya insikter in i politiken. Men när jag läser i tidningarna om Liberalernas och Centerns strävan efter att återigen få gå på skattesänkarstråt blir jag lätt frustrerad och rätt sorgsen, för resurser till välfärden handlar också om bättre kontinuitet och därmed bättre kvalitet i äldreomsorgen. Kontinuitet handlar om kvalitet - det säger sig självt. Om den som kommer är väl känd och känner personen, är utbildad, känner personens behov och vet vad den behöver blir det självklart bättre kvalitet.

Men hur är det då med kontinuiteten? Jag brukar fråga de gamla det när jag är ute och praktiserar i hemtjänsten, och jag får ofta till svar: De är ju så många som kommer, och alla är trevliga och bra, men jag vet ju inte riktigt vilka de är.

Tittar vi på hur det ser ut med kontinuiteten kan vi se att i Danderyds äldreomsorg har 43 procent av de anställda visstidsanställningar. Genomsnittet i Sverige 25 procent. I Stockholm har man mätt att det kan komma 25 olika personer under två veckor till en gammal person med omfattande omsorgsbehov. Hemma i Gävle hörde jag om en man som hade haft 50 personer under en månad.

Om det är illa nu med visstids- och timanställningar och deltider i äldreomsorgen vågar man inte ens tänka på hur det ska bli om LAS-utredningens förslag genomförs. Att ens tänka tanken att man vill riva upp den anställningstrygghet som finns vittnar om förhoppningsvis bristande insikter - för det kan man göra något åt. Men om det är nyliberala ideologiska skyddslappar som ligger bakom är vi illa ute, och då blir vi alla för evigt provanställda.

En underfinansierad välfärd får konsekvenser i form av stress, tidsjakt och att aldrig hinna med. En gammal kvinna som jag besökte i Ockelbo sa: Tänk om det var någon som hade tid att sitta ned med mig när jag ska äta i stället för att bara stoppa in den där matlådan i mikron och sen gå härifrån. Tänk vad mycket bättre maten skulle smaka då!

Så är det ju. Tänk vad mycket vi skulle kunna förebygga om personalen hade mer tid. Tänk hur mycket vi skulle kunna ta vara på den gamles egna färdigheter och få en större medverkan. Tänk vad mycket näringsbrist vi skulle kunna förebygga.

En underfinansierad välfärd bärs framför allt av oss kvinnor. Det är vi som har störst behov av den på grund av gamla förlegade könsroller. Det är vi som arbetar i den, och det är vi som får rycka in och ta hand om barn eller åldrande föräldrar när verksamheten har kvalitetsbrister eller inte är tillräckligt utbyggd. Drygt 100 000 har gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt för att omsorgen om barn och gamla inte räcker till.

Det går att få ett slut på detta genom att finansiera välfärden utifrån de behov som finns. I den vårproposition vi nu debatterar och snart ska fatta beslut om kan vi se att nedskärningarna kommer att fortsätta. Vi hör redan om hur man drar ned på tid för dusch och säger: Greta, duschen kommer att gå fortare i dag, för vi har vi har fått ännu lite mindre tid eftersom vi måste spara pengar.

Handlandet ska gå fortare. Vi hör om nedlagda äldreboenden, om varslade förskollärare och lärare, om större klasser, om färre som kan vara med barnen på fritis, om minskad hjälp till funktionsnedsatta, missbrukare och utsatta barn och om höjda avgifter.

Vänsterpartiet har föreslagit kraftigt höjda statsbidrag utifrån de behov som finns. Vi har också drivit på för att Socialdemokraterna tillsammans med sina samarbetspartier ska skjuta till mer pengar. Så har det blivit två gånger i år, men det är tydligt att mer behövs.

Det är bara att lyssna på en undersköterska, en sjuksköterska, en lärare eller en barnskötare så hör ni. Det de vill höra efter allt slit och alla hyllningar är att det ska vara slut på nedskärningarnas tidevarv, att de ska få fler arbetskamrater, bättre arbetsvillkor och löner och mer tid för att utföra de arbetsuppgifter som de ser behöver utföras. För det ger bättre kvalitet. Om vi fick de här resurstillskotten skulle det också synas mycket mer i den verksamhet som bedrivs och vara till gagn för oss alla.

Fru talman! Många av de förslag som Vänsterpartiet har drivit har förverkligats. Vi har till exempel föreslagit att karensavdraget skulle tas bort. Så blev det ju inte riktigt, men det blev ett karensbidrag. Vi drev tidigt på för en stärkt a-kassa och att det skulle bli lättare att kvalificera sig, och så har det blivit.

Dessa båda reformer borde inte vara tillfälliga utan gälla även efter krisen, för det är klart att folk ska ha råd att vara hemma om de är sjuka, och man ska inte fattiggöras om man förlorar jobbet.

Vi har också föreslagit att banunderhållet ska utökas när så många tåg nu inte går och att och bredbandsutbyggnaden ska få mer pengar, och så har det blivit. Men än har vi inte fått något moratorium på plats mot vräkningar under corona och inte heller fått igenom någon nedsättning av hyran för dem som drabbas hårdast av corona. Företagen har fått en sådan möjlighet men inte de som förlorar jobbet. Vanligt folk måste få möjlighet att klara av krisen, för förlorar man jobbet och inkomsten dyker är hyran trots allt densamma.

Vi har också föreslagit ett hemesterpaket med satsningar för alla, särskilt för barn och gamla. I går kunde vi läsa i tidningen om hur många sommarlovsaktiviteter som har blivit indragna och hur nu allt fler har blivit avgiftsbelagda eftersom regeringen och deras samarbetspartier har tagit bort det stöd som fanns för just avgiftsfria sommarlovsaktiviteter.

Vi tycker att det vore väldigt bra med sådana aktiviteter, inte minst ett år som detta, för vi vill att aktiviteterna ska vara tillgängliga för alla och att de ska finnas. Visst måste de anpassas efter restriktionerna, men visst ska väl barn kunna få delta i fotbollsskolor även om föräldrarna inte har råd? Visst ska de få gå på simskola eller dansaktiviteter eller vad det nu kan vara.

Gamla som är isolerade på sina boenden borde kunna få mer av utomhusteater och konserter, och friluftslivet skulle kunna stärkas inför den här sommaren liksom olika besöksmål. En hemester ska helt enkelt vara bra även om allt runt omkring en är förändrat.

Fru talman! Till sist vill jag ta upp behovet av att se framåt och tydliggöra hur vi vill se Framtidsbygget Sverige. Vi menar att staten ska ha en investeringsplan som är byggd utifrån den nödvändiga klimatomställningen och för de behov som finns på grund av omfattande bostadsbrist och eftersatt infrastruktur. En investeringsplan som visar vilket samhällsbygge man vill se är bra ur ett demokratiperspektiv då medborgarna kan se vad som planeras och vad som inte planeras för.

Vi vill se ett investeringsstöd till vackra funktionsenliga förskolor, skolor och äldreboenden. Det behöver byggas massor av sådana för att klara de demografiska förändringarna, och då ska det synas på lokalerna vad som värdesätts i samhället: vård, skola och omsorg.

Vi vill se en omfattande utbyggnad av havsbaserad vindkraft. Vi vill ha dubbelspår mellan Gävle och Härnösand och stambanor för snabba tågförbindelser. Tåg ska väljas för att de behövs, för klimatets skull, för att de är bekväma att åka med och för att de går i tid. De ska kunna konkurrera ut flyget. Det behövs en elektrifiering av transportsektorn, stöd för industrins omställning och energieffektiviseringar.

Fru talman! Vi löser gemensamma problem och behov bättre tillsammans än var och en för sig. Tillsammans är vi starkare. Låt oss bygga ett jämlikt samhälle, ett grönt samhälle och ett samhälle där välfärden står i fokus. Det ska vara ett samhälle med bra arbetsvillkor och där kvinnors rättigheter stärks. Det vore ett rejält samhällsbygge!

Anf. 4 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den kristdemokratiska motionen, nr 3604. Jag vill också tydliggöra att vi inte har deltagit i beslutet gällande vårändringsbudgeten och att vi avser att avstå i denna omröstning eftersom den gäller justeringar av den gällande budgeten, som vi inte står bakom.

Fru talman! Tre saker har väglett oss kristdemokrater i arbetet för att ta Sverige genom krisen: att värna vård och omsorg och dess personal, att värna jobb och företag och att värna civilsamhället. Vi har försökt och försöker vara ett konstruktivt oppositionsparti som arbetar aktivt för att regeringens samarbete med riksdagen ska kunna fungera bra och för att krisåtgärder snabbt ska kunna komma på plats. Vi jobbar för att komma med förbättringsförslag och för att lyfta perspektiv som hamnat i skymundan, men vi tvekar inte heller att peka på det som har blivit fel.

Låt mig säga något om vården och omsorgen. Det är bra att regeringen har ställt resurser till förfogande för direkta kostnader för pandemin och höjt de generella statsbidragen. Jag är också glad för att det som vi i Kristdemokraterna krävde i vår vårmotion - ytterligare generella tillskott till kommunerna för att klara välfärden och undvika varsel i krisen - nu blir verklighet. Riksdagen har återigen visat att vi kan driva fram förändringar och krisåtgärder när regeringen är alltför passiv.

Men krisen sätter också ljuset på flera saker som inte var hållbara före och som nu tillsammans med pandemin riskerar att skapa en närmast ohållbar situation. Det handlar om vårdens och omsorgens personal. Det behövs fortfarande krispaket för att lösa deras situation. Och det behövs nu.

Vi har personal som har slitit oerhört hårt under lång tid och som fortfarande inte vet om eller när återhämtningen kommer. Tillsammans med pandemin som fortsätter, ökad sommarbelastning med olyckor i sommarens spår och den vårdskuld som byggs upp med inställda och uppskjutna behandlingar och operationer är det uppenbart att det inte räcker med tack och tal om hjältar. Det krävs också politiskt ansvarstagande för att klara detta, hantera vårdskulden, trygga sjukvårdens kvalitet och se till att den pressade vårdpersonalen äntligen får vila ut.

Lösningarna måste vara hållbara också efter sommaren. Om sjuksköterskorna efter semestern omedelbart kastas in i nya flyttkaruseller och 70-timmarsveckor kommer sjukskrivningarna att skena. Att 21 regioner och 290 kommuner på egen hand ska verkställa och klara detta tror inte vi på. Det krävs också att staten agerar mer kraftfullt.

Vi har förslag, men vi är också prestigelösa så länge det är genomförbart och hjälper. Vi är beredda att förhandla om sådana förslag om det krävs. Nu behövs nämligen hjälp i en situation som riskerar att bli personalen övermäktig.

Detsamma gäller äldreomsorgens personal. På kort sikt behöver vi stimulera omvandling av timanställningar till fasta anställningar i äldreomsorgen. Och ett långsiktigt arbete behövs för att förbättra villkoren. Kristdemokraterna har länge drivit omfattande förslag på att personalen ska få vettig arbetsledning, på att de delade turerna som slår mot människors familjeliv ska ned till ett minimum, på att personalens nöjdhet måste förbättras och på ökad personalkontinuitet som höjer kvaliteten och stärker relationen mellan brukare och den anställde. Det är bra att det nu tycks finnas jordmån för att genomföra sådana reformer.

Fru talman! Vi måste fortsätta att värna jobb och företag. Sverige får nu ett omsättningsstöd. Det är en fråga som Kristdemokraterna har drivit med kraft. Det skulle behöva utsträckas i tid och justeras i detaljer, men det är bra att det är på plats.

Det var också bra att regeringen, riksdagen och myndigheterna tidigt agerade för att kreditmarknaden skulle fungera, bland annat genom retroaktivt anstånd med skatter - där kunde vi kristdemokrater bidra till tidigareläggning och sänkt ränta på anståndet - genom kreditgarantier hos exempelvis Riksgälden och Exportkreditnämnden. Sjuklöneansvaret, karensavdraget och en stärkt a-kassa i krisen är andra områden där det har funnits samsyn.

Korttidspermitteringarna var också viktiga för att rädda jobb och bibehålla produktionskapacitet i företagen.

Men det finns också en stor plump i protokollet om hur januaripartierna samtidigt som de värnat tillsvidareanställda i permitteringssystemet tvingat företag att skicka ut andra anställda i kylan. Tillväxtverket har alltså, för att leva upp till lagen, krävt av 75 000 företag att de ska göra sig av med tidsbegränsat anställd personal. Det är ett statligt krav på företag att sparka personal, för att få ta del av offentligt stöd i den djupaste lågkonjunkturen i mannaminne. Det har man gjort när det uppenbart rätta, åtminstone i det korta perspektivet, är att få så många som möjligt att haka fast i sina anställningar.

Det är en politik som går rakt emot erfarenheter från finanskrisen i Europa, OECD, den partssammansatta arbetsgruppen 2011, utredning och proposition från 2013, Konjunkturinstitutets bedömning och Finanspolitiska rådets konstaterande i år. Just detta är faktiskt usel krispolitik.

Fru talman! En mängd krisåtgärder har vidtagits. Till sin natur är många tillfälliga. När flera snart löper ut skulle regeringen, för att det inte ska uppstå en skadlig osäkerhet, behöva lämna fler besked om vad som kommer. Man har gjort det gällande sjuklönen. Det är bra. Men också på andra områden skulle det behövas. Det är viktigt för att skingra osäkerhet som skapar passiva eller försiktiga beslut, inte minst när det gäller privata investeringar, och riskerar att förlänga och försena krisen och dämpa återhämtning. Signaler om höjda skatter på jobb och företag är i det här läget inte vägen för att lägga grund för privata investeringar.

Fru talman! En tredje sak är att vi måste värna civilsamhället, detta kapillärsystem i samhällskroppen som når ut till den som är utsatt eller i nöd, som bidrar med värme och gemenskap och som främjar hälsa och motverkar ensamhet. Det är en plats där vi genom samarbete och möten föder framtidstro och hopp, inte rädsla och hat.

En sak är värd att tänka på. När vi gärna talar om vikten av samhällets grundläggande värden och värderingar - visa respekt, solidaritet, ömsesidig förståelse som grund för frihet - måste vi förstå att det inte i första hand är genom åsikter utan genom handlingar vi formas. Det sker inte minst i civilsamhällets alla gemenskaper och föreningar. Men civilsamhället är i kris som en följd av pandemin. Stöden saknas eller fungerar dåligt för civilsamhället, som inte liknar företag, när krisen slår brett mot Föreningssverige.

När valborgseldarna uteblir är det något av en ekonomisk katastrof för scouterna. När försäljningen av majblommor, som normalt ger intäkter för att stötta utsatta barn, inte kan genomföras hamnar de i kris. Idrottsföreningar som spelar stor roll för barn och ungas hälsa och gemenskap tappar stora intäkter när sponsring och evenemang uteblir. Lägerverksamhet ställs in och deltagaravgifter försvinner, men kostnaderna står kvar.

Civilsamhällets föreningar och hjälporganisationer har visat att de ställer upp för utsatta, också när de själva blöder. Det gäller organisationer, kyrkor och samfund. Röda Korset, Stadsmissionen, Hela Människan, Göteborgs Räddningsmission med flera ställer om för att nå fram till behövande i krisen. Jag menar att det är dags för det offentliga att helhjärtat stötta dem, så att de kan fortsätta sitt arbete för gemenskap, hälsa och trygghet och med sin enorma uthållighet sträcka ut en hand till den som är i nöd.

Tillsammans med Vänsterpartiet lade vi därför fram ett förslag om ett initiativ att ge regeringen i uppdrag att lägga fram ett krispaket för att värna ett varmt och levande civilsamhälle under och efter krisen. Det skulle omfatta en civilsamhällesakut för föreningar och organisationer som redan är godkända mottagare av offentligt stöd men som tappat intäkter som en följd av krisen, extra stöd till dem som ställer om samt omvandling av projektbidrag till generella bidrag under 2020 som gör att föreningar kan känna sig trygga med att de får medlen även om projekten är svåra att genomföra. Jag kan notera att övriga partier i utskottet har avvisat detta. Ansvaret vilar tungt på dem.

Fru talman! Det är en ny värld vi lever i - och det är samma gamla värld. Pandemin påverkar hela mänskligheten - och vi är samma gamla människor. Vi lever våra dagar i spänningsfältet mellan ont och gott, med vår frihetslängtan, vårt behov av gemenskap, vår vilja att leva och uppleva kärlek, sanning, gemenskap och en god miljö, vårt ansvar för att värna människovärdet, oavsett geografiskt eller kulturellt avstånd, och vårt ansvar för kommande generationer. Vi gör detta med all vår ofullkomlighet.

Det är upp till även oss i denna kammare att göra vad vi kan för ett samhälle där alla får chans till värdighet i livets alla skeden. Just nu kräver det mer än annars, med större insatser från det offentliga och från våra gemensamma resurser. Vi ska använda dem på bästa möjliga sätt för att säkra liv och hälsa genom fungerande sjukvård och omsorg. Vi ska rädda jobb, om möjligt, och det entreprenörskap som är så viktigt för samhällsbygget. Vi ska värna ett levande och varmt civilsamhälle som lägger en grund för samhällsgemenskapen. Det arbetet måste fortsätta.

(Applåder)

Anf. 5 Fredrik Olovsson (S)

Fru talman! Under våren har världen och Sverige genomgått en väldigt stor prövning. Även om restriktioner lyfts både här och på andra håll och förhoppningarna om en mer normal tillvaro är stora är det för tidigt att blåsa faran över.

Coronakrisen har i första hand drabbat många människors liv och hälsa, men den har också lett fram till ett mycket allvarligt ekonomiskt läge. Den globala ekonomin har tagit paus. Hela branscher har sett sina intäkter mer eller mindre försvinna. Jag vet att det är många som är oroliga för framtiden, för sina jobb och för att inte kunna betala sin hyra eller räntorna på sina bostadslån.

När vi här i dag debatterar riktlinjerna för den ekonomiska politiken och vårändringsbudgeten kan vi konstatera att Sverige under flera månader har varit i ett historiskt och mycket allvarligt ekonomiskt läge som har drabbat hela samhället. Men vi kan också konstatera att det politiska systemet har kraftsamlat, vilket har nämnts tidigare här. Jag vill passa på att tacka för det fina samarbete som vi har haft inte minst i riksdagens finansutskott. Vi har visat att politiken kan samarbeta och kraftsamla för att ta gemensamt ansvar i en svår och orolig tid.

Fru talman! Redan den 1 februari klassade regeringen covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom. Sedan dess har vi debatterat och beslutat om ett pärlband av extra ändringsbudgetar med mycket kraftfulla insatser för att bromsa smittspridningen, stärka vården och omsorgen och trycka tillbaka de ekonomiska effekterna av viruset. Det kan vi göra för att vi har en ekonomisk styrkeposition. De senaste årens ekonomiska politik har ju handlat mycket om att rusta Sverige och svensk ekonomi med muskler att hantera olika former av kriser. Den styrka som vi har byggt upp har vi också kunnat använda. Det är historiska åtgärder som har vidtagits. Totalt uppgår de direkta kostnaderna till över 250 miljarder kronor. Därutöver har vi ställt ut garantier och krediter för ytterligare nära 600 miljarder kronor.

Fru talman! Det är många undersköterskor, sjuksköterskor och läkare och mycket omsorgspersonal som under hela våren har jobbat långa dagar för att rädda liv och vårda sjuka och troligen kommer att göra det ganska många veckor och månader till. Vi bär alla ett stort ansvar för att göra vårt bästa för att inte sprida smittan vidare, trots att reserestriktioner lyfts, för att vi ska vara säkra på att vården inte överbelastas och att man får den välbehövliga paus och återhämtning som man verkligen gjort sig förtjänt av. För att ytterligare underlätta för sjukvården och se till att man kan stanna hemma när man är sjuk har vi ersatt karensavdraget och tagit bort kravet på läkarintyg under sjuklöneperioden, samtidigt som resurserna för exempelvis smittbärarpenning ökats.

Kommuner och regioner spelar en väldigt viktig roll i kampen mot viruset genom sitt ansvar för smittskydd, sjukvård och äldreomsorg. Regeringen har varit tydlig med att pengar inte ska, inte får och inte kommer att stå i vägen för sjukvårdens och omsorgens viktiga arbete. I vårändringsbudgeten tillförs ytterligare 2 miljarder för att kompensera för kommunsektorns extraordinära sjukvårds- och omsorgskostnader. Det här är också närmast en lek med siffror - om det behövs mer pengar kommer vi att skjuta till de resurser som behövs för att klara kostnaderna.

Utöver de riktade medlen till coronakostnader stärker vi hela välfärdssektorn genom historiskt stora tillskott. Men även andra aktörer och de statliga myndigheter som deltar i att begränsa virusutbrottet behöver ha de resurser som krävs. I dag beslutar vi därför om ökade anslag till SOS Alarm, som fått en ökad anstormning av inkommande samtal. Folkhälsomyndigheten tillförs pengar för att stärka Sveriges vaccinberedskap. Socialstyrelsen, som har i uppdrag att samordna regionerna i koordinationen av tillgängliga intensivvårdsplatser, tillförs de resurser som behövs för det uppdraget.

Fru talman! Coronaviruset har slagit hårt mot svensk ekonomi. Det ekonomiska läget är fortfarande osäkert. Det är svårbedömt och kan snabbt förändras. Under våren har vi agerat snabbt och kraftfullt för att stötta i grunden livskraftiga företag och därmed rädda jobb. Vi har sänkt arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Inom kort inför vi ett kraftfullt omställningsstöd. Vi har på plats ett system för statliga hyresbidrag för särskilt drabbade sektorer. I nuläget beräknas drygt 10 000 avtal om tillfälliga hyresbidrag ha tecknats. Vi har infört korttidsarbete som nu beräknas kosta 95 miljarder kronor. Det är en historisk åtgärd för att rädda jobb och svensk produktionskapacitet. I talande stund är det över en halv miljon svenskar som är korttidspermitterade.

För att särskilt stötta vissa branscher har vi riktat stöd till exempelvis kulturen, idrotten och civilsamhället. Som i många andra kriser har inte minst vikten av nyhetsrapportering och kritisk granskning synliggjorts, i den här krisen mer än någonsin. Därför tillför vi i vårändringsbudgeten 200 miljoner kronor i mediestöd för att säkerställa att tidningar i hela landet kan fortsätta sin viktiga verksamhet trots vikande intäkter.

Fru talman! Trots de omfattande åtgärder som vidtagits är det ändå många som har blivit av med jobbet och förlorat sin anställning. För att stärka den ekonomiska tryggheten för dem har vi gjort det möjligt för fler att kvalificera sig för arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som taket i försäkringen höjts. Därtill tillför vi medel för att fler ska kunna utbilda sig och delta i insatser som leder till ett nytt jobb. Arbetsförmedlingen föreslås få större resurser för att hantera en ökad arbetslöshet och säkerställa en likvärdighet över landet. Rätten till nystartsjobb förlängs för dem som har nystartsjobb. Resurser tillförs även folkhögskolorna, yrkesvux och satsningar på jobb inom de gröna näringarna. Vi kan även se att fler väljer att vända sig till universitet och högskolor. Medel tillförs därför för studiestöd och till CSN. Men vi vill också att våra ungdomar även den här sommaren ska få möjlighet att göra sina första erfarenheter på arbetsmarknaden i arbetslivet och få sin första lön. Vi satsar därför nästan 200 miljoner kronor för att kommunerna ska kunna erbjuda sommarjobb för ungdomar.

Fru talman! Trots det extraordinära läget väntar inte heller andra samhällsproblem. Kampen mot brottsligheten fortsätter. I dagarna examinerades nära 500 polisstudenter. Därmed är polisen större än den någonsin har varit, och den ska fortsätta att växa.

Samtidigt skjuter vi i vårändringsbudgeten till resurser till andra delar i den viktiga rättskedjan. Tullverket ska vid gränsen kunna stoppa narkotika och vapen genom ökad närvaro. Även Säkerhetspolisen, Sveriges Domstolar, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket får ökade anslag.

Fru talman! Under den förra mandatperioden stärkte vi Sverige. Vi sparade i ladorna och stärkte välfärden med 35 miljarder kronor. Därför kunde vi gå in i den här krisen med 100 000 fler som jobbar i vår gemensamma välfärd. Det fanns 100 000 nya utbildningsplatser på plats i Kunskapslyftet, och den lägsta statsskulden sedan 1977 var ett faktum.

Framtiden är fortfarande osäker. Det är förstås svårt att göra prognoser om framtiden. Det är inga glädjebesked som vi i normalfallet tar del av, även om en del prognoser ser lite bättre ut än för bara några veckor sedan. Vi vet ännu inte när krisen kommer att vara över. Vi är beredda att agera ytterligare om krisen blir längre än vad vi alla hoppas på och att styra om och ställa om i de olika system som finns på plats.

Men inget land, inte ens Sverige, har oändliga resurser. Därför ska vi ta ansvar för att det finns pengar att kickstarta svensk ekonomi med när krisen väl är över. En dag kommer den att vara det. Då ska vi vara redo att fortsätta att bygga ett starkare samhälle och sätta ny fart på Sverige igen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Anf. 6 Emil Källström (C)

Fru talman! Det har varit en vår som liknar inget annat. Vem kunde ana när vi skrev den 1 januari 2020 att det här året totalt skulle domineras av ett virus som från Kina spred sig över världen? Vi har slagit alla rekord inte minst när det gäller den ekonomiska politiken. Takten och storleken i krispaketen motsvarar inte något annat i modern tid.

Det är givetvis just nu betydande grader av osäkerhet. Men nog kan man ana en viss ljusning. Länder världen över, inklusive Sverige, lättar på vissa restriktioner. Vi börjar handla och resa så sakteliga och försiktigt. Man ska dock inse att den ljusningen är behäftad med betydande osäkerhet.

Det är lätt att inse vad som skulle hända för finansmarknader och annat om den öppning vi nu ser leder till en backlash och att länder ser sig tvingade att stänga ned sina ekonomier och samhällen igen för att hindra en andra våg. Det skulle innebära inte minst en ekonomisk svärta av en typ vi ännu inte sett, och då har vi upplevt väldigt mycket under det här året.

Det är alltså ett mycket osäkert läge. Det gäller att vara väldigt försiktig i sina prognoser. Vi har en tendens att dra ut den nuvarande utvecklingen i tangentens riktning och säga att det är så det kommer att bli. Så gör vi såväl när det ser sämre ut som när det ser bättre ut. Just nu kan det mycket väl vara så att vi framför oss har väldigt mycket av krishantering och väldigt mycket av tuffa tider och krav på stora åtgärder.

Vi hoppas givetvis att det inte är så utan att den första tuffa vågen var den enda i coronahanteringen och att vi nu kan gå mot en ny normalitet där vi sakta men säkert tar steg i en bättre och vänligare riktning. Men det finns ingenting som säger att den typen av positiv utveckling är given. Det gäller alltså att vara mycket försiktig.

Vårens arbete har skett på ett flertal ledder. Det har kanske framför allt handlat om att säkra centrala samhällsfunktioner. Vissa saker ska helt enkelt fungera i Sverige corona eller ej. Vissa flyglinjer ska gå minst en gång om dagen oavsett om det är 3, 13 eller 313 personer som behöver åka. Vissa färjelinjer, inte minst till Gotland, ska fortsätta att fungera. Vissa samhällsfunktioner måste upprätthållas nästan till varje pris.

Det arbetet har handlat om att stimulera och ge medel till kommuner och regioner. Det har handlat om att göra historiska åtgärder för att hålla Sveriges jobb och företag under armarna och se till att viktiga funktioner kan överbrygga den mest akuta fasen.

Det är givetvis för tidigt att utvärdera vad som gjordes rätt, vad som borde ha gjorts mer, vad som borde ha gjorts mindre, och vad som borde ha gjorts tidigare. Där är det ännu alldeles för mycket osäkra faktorer där vi helt enkelt inte vet svaret.

Vi kan konstatera att Sverige har fortsatt att fungera. Centrala samhällsfunktioner har inte fallerat under dessa mycket tuffa tider. Det handlar givetvis framför allt om att man ute på främsta linjen har gjort ett hästjobb oavsett om det har handlat om vård, omsorg, transporter, logistik, livsmedelsförsörjning, eller vad det nu kan vara.

Det handlar givetvis också om att vi i denna kammare har samlat oss och på väldigt kort tid fattat väldigt många viktiga beslut, och dessutom de allra flesta i total enighet. Det har också funnits en öppenhet att efter diskussion i utskott och kammare förfina, förändra och utveckla förslagen. Den typen av öppenhet och samarbetsanda är mycket positiv och bör fortsätta. Det är någonting vi kan försöka bevara även efter coronakrisens bortre parentes är nådd.

Det finns ett flertal slutsatser att dra från de senaste månaderna. En slutsats skulle givetvis kunna vara att vi behöver vara mer beredda nästa gång en pandemi slår till. Jag skulle dock vilja hävda att en mer relevant slutsats är att Sverige måste bygga upp en ödmjukhet och en beredskap för att oväntade saker händer.

Vi är inte odödliga på något sätt. Vi behöver ha en planering för att Sverige ska fortsätta att fungera när oväntade saker händer. Det kan vara pandemi. Det kan vara kris eller krig i vår närhet. Det kan vara ytterligare en sommar med väldigt stora bränder. Det skulle kunna vara någonting som jag nu inte kan överblicka. Det ligger så att säga i frågans natur.

Vi kommer att sätta oss ned och fundera på: Hur ska det nya Sverige efter corona egentligen se ut? Ett av de grundläggande perspektiven måste vara att bygga beredskap på ett brett sätt.

Det kommande året kommer vi att fatta beslut om en ny civilförsvarsproposition. Vi kommer att fatta beslut om framtiden för det militära försvaret. Vi kommer de kommande åren att fatta beslut om hur vi ska bygga den svenska framtida infrastrukturen och mycket annat liknande.

Där tror jag att de olika beredskapsperspektiven behöver vara vägledande på ett sätt som de inte varit mycket länge. Det handlar inte på något sätt om att bygga upp det som en gång fanns. Det hade varit både dyrt och omodernt.

Det handlar om att se till att viktiga samhällsfunktioner har en plan B. Om inte det normala tillvägagångssättet fungerar har man redan på förhand en bild av hur man då skulle agera. Så behöver fler samhällsfunktioner agera i sin planering. Den lärdomen får vi inte tappa bort om vi nu går mot något bättre tider.

Det talas också mycket om, och undertecknad är med i en del av den diskussionen, att det måste finnas resurser för en kickstart, en omstart, ett sätt att väldigt praktiskt bygga det nya Sverige. Det är bara att konstatera att det ännu är för stora mått av osäkerhet för att föra den diskussionen riktigt skarpt.

Det handlar om exakt när det kan börja och exakt hur mycket ett svenskt nystarts- och omstartspaket ska omfatta. Undertecknad skulle vilja ha något mer information om den ekonomiska utvecklingen och något mer information om smittspridningen och vad vi tror inför hösten innan den typen av resonemang kan föras helt och hållet. I ett sådant arbete behöver ett nytt och mer robust Sverige finnas med.

Det finns alltså tydliga broar att bygga mellan beredskaps- och resilienspolitik och en investeringsdriven återställning som skapar jobb och incitament för företagen att investera och utvecklas. Dessa två storheter tror jag i mångt och mycket att man kan resonera om i ett sammanhang.

Avslutningsvis är det också uppenbart att vi gick in i denna krishantering med en stor lyx jämfört med andra länder. En av världens lägsta statsskulder har gett oss en betydande trygghet i krishanteringsarbetet. Vi har inte som många andra länder runt om i världen behövt fundera så mycket i termer av om vi har råd, för det har vi. Vi har haft råd, och mer därtill, att ta de historiskt stora steg som vi gjort när det gäller skattesänkningar genom sänkta arbetsgivaravgifter. Vi har i denna kammare slagit nytt svenskt rekord i skattesänkningar på kort tid. Det har varit omsättningsbaserade stöd, slopat sjuklöneansvar, stora tillskott till välfärden och mycket mer.

Dessa resurser har vi haft tack vare att vi de senaste 30 åren har haft väldigt tuffa regler för hur statens finanser ska hanteras, hur plus och minus går ihop och hur vi sakta men säkert får ned statsskulden till mycket låga nivåer.

Den lyxen förtjänar även kommande generationer av krishanterare. De finanspolitiska ramverk vi har är mycket bra och har tjänat oss mycket väl. Jag tror också att ramverken behöver utvecklas ytterligare och tajtas till. Vi ska se till att bibehålla kärnan, som innebär att Sverige ska ha sunda statsfinanser och ordning och reda i den ekonomiska politiken.

Vi behöver komma ifrån den mycket tydliga tendens vi har sett de senaste åren, nämligen att vi steg för steg urholkar grundtanken i hur vi handhar skattebetalarnas pengar på mest effektiva och ansvarsfulla sätt. Den lärdom vi behöver dra av coronahanteringen är helt enkelt att det som funkade väldigt bra och det som har gett oss stora möjligheter att agera är våra mycket sunda statsfinanser. Den läxan får vi inte glömma.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och önskar såväl fru talmannen som ledamöterna i denna kammare en glad sommar - i den mån det blir någon sommar i år.

Anf. 7 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Tack, Emil Källström, för anförandet! Det är i allt väsentligt klokt och bra resonerat. Jag vill också tacka för bra samarbete i utskottet under våren, där vi har kunnat jobba med regeringens och januaripartiernas förslag och tillsammans förbättra dem i flera avseenden.

Jag tänkte haka på resonemanget om osäkerheter. Jag håller med om att vi är i ett läge där det är svårt att här och nu utforma kickstartspaket för Sverige, att hitta den rätta mixen både i omfattning och mellan offentliga investeringar och förslag som stöder privata investeringar och eventuellt privat konsumtion. Det är svårt att göra i ett läge där man inte känner ekonomins fortsatta utveckling tillräckligt väl, och det handlar även om smittspridningen.

Det finns ändå en risk för att denna osäkerhet accentueras eller förvärras av frånvaron av besked. Det är väldigt många stöd som löper ut ungefär samtidigt i sommar. Det finns få besked från den finansminister Emil Källström samarbetar med om vad som kommer därefter. Det har resonerats väldigt mycket om offentliga investeringar, men för privata investeringar är det ju viktigt med säkerhet. Det får inte vara för mycket osäkerhet kring förutsättningarna.

Jag tänkte därför höra om Emil Källström kan utveckla resonemanget lite kring detta. Emil Källström nämnde själv vikten av privata investeringar för att ta Sverige ur krisen, och den bedömningen delar jag helt. Men det handlar också om hur man bör se på förlängning av stöd och när besked kan komma. Blir det några besked eller inte?

Anf. 8 Emil Källström (C)

Fru talman! Det här är svåra frågor. I någon mån är det helt uppenbart att det även i fortsättningen kommer att behövas en aktiv politik för att hantera coronans effekter i deras olika delar.

Det handlar i någon mån om två storheter här: att förlänga de mycket generösa och stora insatser som har gjorts nu under våren i förhållande till att tidigarelägga statliga investeringar och på det sättet skapa affärer för de företag som ska gräva ned de där bredbandskablarna, bygga de där järnvägarna eller vad det nu kan vara.

Frågan är liksom i vilken korg man ska lägga satsningarna. Det är klart att det är mer framåtsyftande att komma till den andra korgen, det vill säga att använda statens goda finanser till att tidigarelägga investeringar och komma igång med projekt. På det sättet skapar vi affärer för de svenska företagen och därmed framtidstro, investeringsvilja, anställningsvilja och så vidare.

Det är klart att ju tidigare man kommer till det mer framåtsyftande, desto bättre. Jag diskuterar hellre sådana saker. Men just nu finns en betydande osäkerhet. Om vi klarar av att vänta till slutet av sommaren och tidig höst med att sätta ned den foten tror jag att det är bra, helt enkelt för att då blir det en mer välavvägd politik.

Sedan måste vi hela tiden följa utvecklingen, och det var det jag menade med min kommentar om det blir någon sommar eller inte. Vissa typer av besked kan behöva komma tidigare än så, och därför får vi fortsätta att följa utvecklingen så som vi har gjort under våren, dag för dag och vecka för vecka.

Jag inser givetvis att jag inte ger något stringent svar på Jakob Forssmeds fråga. Det beror helt enkelt på att jag inte har det svaret i dagsläget, eftersom det finns en betydande grad av osäkerhet.

Anf. 9 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Jag är inte säker på att frågan var 100 procent stringent, den heller.

Det blir väl en sommar. Det tror vi ju, även om jag tillhör dem som börjar tänka på den öde stranden redan i inledningen. Det är inte så sunt; det rekommenderar jag inte någon att göra.

Jag förstår att man inte vill förlänga de generella stöden i det här läget, men det finns ju också riktade stöd som går på till exempel omsättningsfall. Och har man fortsatt ett stort omsättningsfall, ja, då kvalificerar man sig för en eventuell stödförlängning, annars inte. Det handlar alltså mer om att lämna ett sådant besked i ett tidigt skede, eftersom det kan skapa lite mer framtidstro och lite större möjligheter att blicka framåt inför det som komma skall.

Jag tror att vi alla hellre vill vara i nästa fas, där vi får stimulera och driva fram de här sakerna. Men jag ser också en risk att frånvaron av besked om förlängning av stöd i sig kan skapa en osäkerhet som kan vara skadlig. Vi vet att tiden också är ett problem för företag som har hankat sig fram ett tag, men där konkursen närmar sig. Vi får därför inte för tidigt växla över mentalt i det framtidsinriktade.

Det här blev egentligen ett litet medskick till de kommande samtal som ni har med finansministern. Jag vet ju att Emil Källström i grunden värnar företag och så, och nu måste man tänka efter ordentligt så att man inte skapar en ökad osäkerhet hos företagen. Det minskar nämligen i sin tur viljan att investera, i väntan på att skapa något stort och grandiost längre fram.

Anf. 10 Emil Källström (C)

Fru talman! Jag tackar för passningen och medskicket. Jag tar verkligen till mig det. Men jag vill nästan skicka tillbaka den bollen också, för jag tycker mig se att det här är något närmast generellt. Ett flertal partier, oavsett vilken konstellation man tillhör just nu, kanske inväntar ytterligare informationen innan man riktigt sätter ned foten. Det är ganska många som inte har gett besked huruvida man tycker att den eller den stödformen ska förlängas si eller så många månader. Jag har respekt för att ett flertal inte har gjort det, just för att det är ett så pass osäkert läge och det är så pass oklart vad som är mest välriktat just nu.

Det är klart att av de stödformer som finns på plats och som vi har fattat beslut om i kammaren är vissa mer inriktade mot företag som faktiskt har problem, medan vissa är mer generella. Och om man över huvud taget ska glänta på den dörren är det väl den typen av stöd som går till de företag som har faktiska problem.

Så sent som i går i finansutskottet har alla partier sagt att just för de minsta företagen, enskild firma, skulle det sannolikt behöva tas ytterligare steg. Då får det arbetet ske så skyndsamt som möjligt.

Den här diskussionen behöver föras av alla, och det är många som inte har satt ned foten. Det är klart att de fötterna kommer att behöva sättas ned i närtid. Men ingången från vår sida, och det vore en klok ingång för politiken som helhet, är att gå över till lite mer framåtsyftande stimulanspolitik som inte bara innebär att företag överlever utan att de dessutom får nya affärer. En politik som leder till nya investeringar och nya anställningar är i grunden bättre.

Anf. 11 Mats Persson (L)

Fru talman och ärade ledamöter! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

För någon vecka sedan träffade jag en intensivvårdsläkare. Många av oss läser om det som sker i sjukvården, följer coronavirusets utbredning via medierna, har anhöriga som isolerar sig men har än så länge inte drabbats av dödsfall i familjen eller en närstående. Mötet med intensivvårdsläkaren blev för mig en påminnelse om att coronaviruset och covid-19 är allvarligt.

De som jobbar i vården, inte minst på intensivvårdsavdelningar, möter varje dag konsekvenserna av ett otäckt och fruktansvärt virus som förstör inte bara vårt samhälle och vår ekonomi utan viktigast av allt gör att människor far illa.

Det görs, och det har gjorts under lång tid, fantastiska och otroliga insatser i sjukvården. Jag är tacksam över det arbete som många människor utför dagligen för att se till att sjukvården fungerar och så att människor överlever coronaviruset.

Fru talman! I äldreomsorgen görs det också fantastiska insatser, men beredskapen har inte varit så god som den har varit inom sjukvården. Vi ser brukare som träffar många bland hemtjänstpersonalen. Vi ser brukare som träffar personal som inte kan språket tillräckligt bra, vilket gör att de far illa. Vi ser människor i äldreomsorgen som drabbas av att politiken inte har fungerat, till exempel att det tog lång tid för Sverige att stänga våra äldrehem.

Jag bor själv i Skåne, där smittskyddsläkaren och Region Skåne tidigt, tre veckor före Folkhälsomyndigheten, bestämde sig för att stänga äldrehemmen för utomstående att besöka. En förklaring till de låga dödstalen i Skåne är det faktum att man på få ställen har fått in en smittspridning.

Fru talman! Kommunerna, sjukvården och vår gemensamma välfärd står stark, men den behöver stå ännu starkare. Vad krisen har visat är hur viktig sjukvården är för oss människor, hur beroende vi är av vår gemensamma välfärd och hur stolt jag är över vår gemensamma välfärd. Den ger trygghet och gör människor starkare.

Landrapporter har tydligt visat att kommuner och regioner ser fallande skatteintäkter. Detta beror inte på att de själva har sagt upp medarbetare utan för att lokala företag har sagt upp medarbetare eller andra företag som hade tänkt nyanställa inte gör så. Vi kan se att arbetslösheten i privat sektor ökar kraftigt, och det slår med klinisk precision på skatteintäkterna i kommuner och regioner.

Sambandet är tydligt. En stark välfärd, som jag vill ha, bygger på att människor arbetar och att företagen kan anställa och växa. Det sambandet har sällan blivit tydligare än under coronakrisen.

Därför har Liberalerna i våra samtal med regeringen drivit på för fler insatser för Sveriges företagare - stora som små. Det är fråga om slopat sjuklöneansvar, borttagande av arbetsgivaravgifter under många månader, införande av omsättningsstöd och permitteringssystem. Det är en rad insatser som har handlat om att undvika konkurser här och nu för att hålla uppe sysselsättningen och för att se till att företagen står starka, finns kvar och inte behöver säga upp människor. På det sättet kan vi säkra finansieringen av välfärden.

Trots över 200 miljarder i riktade stöd ser vi ändå hur arbetslösheten nu ökar och slår mot våra kommuner och regioner. Välfärden riskerar att inte stå så stark i nästa skede.

Tittar vi på vår omvärld ser vi hur arbetslösheten i USA stiger mot skyarna, hur smittspridningen i USA ökar osäkerheten, vilket med all sannolikhet kommer att göra att svenska exportbolag - tänk Ericsson och Astrazeneca - kommer att ha det tuffare i nästa läge när amerikanerna inte kommer att vilja köpa lika mycket av våra svenska produkter. Det kommer att direkt slå mot jobben och i förlängningen mot välfärden när det sker. Därför är det viktigt att vi i nästa skede, under återhämtningen, när konjunkturen viker, ser till att företagen investerar och anställer.

Fru talman! Det är också viktigt att i nästa skede se att de delar av välfärden som inte är så mycket i fokus just nu också kommer att behöva lyftas fram. Nu är det mycket fokus på sjukvården och äldreomsorgen, och i nästa skede behöver vi naturligtvis fokusera mycket på skolan. Det finns ingenting som är så viktigt för Sverige som framtidsland som att skolan fungerar.

Vi ser hur en del elever inte har varit så mycket i skolan, och det finns en påtaglig risk att det kommer att påverka möjligheten för dem att lära sig tillräckligt mycket. Det kommer att göra att kunskapsresultaten faller, och det vore det absolut sämsta för vårt land.

Fru talman! Jag är rädd för att vi också kommer att se att den integrationsskuld som finns i Sverige kommer att bli allt dyrare. Det är klart att de som står längst bort från arbetsmarknaden, som hade svårt att få jobb före coronakrisen, kommer att ha ännu svårare att få jobb efter coronakrisen. Den som inte fick jobb tidigare ska nu konkurrera med någon som nyss hade jobb och har blivit arbetslös. Det är klart att det finns en risk att utanförskapet och bidragsberoendet fördjupas, att integrationsskulden växer sig allt djupare och starkare. Det är farligt för vårt land. Där måste vi i politiken ingripa så att integrationsskulden inte växer sig allt skarpare.

Vidare gäller det att bygga en modern och realistisk klimatpolitik. Klimatkrisen är här. Den skedde inte under coronakrisen, utan den fanns tidigare, men den är även nu påtaglig. Det är viktigt att den frågan inte drivs av ideologiska skygglappar eller av plakatpolitik utan att det är en modern och realistisk klimatpolitik. Sverige ska bidra till att minska utsläppen, och det ska bli mindre utsläpp på vår planet. Vi ska ta ansvar för det.

Det handlar om elektrifiering av våra vägar, att fler människor kan välja kollektivtrafik i stället för att köra bil, att bygga våra städer så att det finns ett alternativ till bil. Vi måste inse att Sverige är ett avlångt land. Det är inte bilen som är problemet, utan det är utsläppen som är problemet, och det är en viktig utgångspunkt när vi bygger framtidens politik.

Fru talman! Allra sist vill jag rikta ett stort tack till alla partier i Sveriges riksdag för det arbete vi gemensamt har utfört i finansutskottet. Jag vill rikta ett särskilt tack till finansministern för det samarbete vi har haft inom budgetarbetet. Vi har gjort detta gemensamt. Det har varit meningsskiljaktigheter, vilket det naturligtvis ska vara, men vi har också kunnat samla oss för att göra det som är bäst för Sverige i stället för att syssla med politiskt käbbel. Det har kommit många kloka förslag från partier i finansutskottet som har gjort att förslagen från regeringen har blivit mycket bättre. Det är så politik ska fungera, det vill säga att vi tillsammans för politiken framåt, gör politiken bättre och därmed gör Sverige bättre.

Anf. 12 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Jag tackar Mats Persson för anförandet och för samarbetet under våren.

Mats Persson tog i sitt anförande upp äldreomsorgen. Behovet av fler i personalen och kontinuitet har Liberalerna haft utspel om tidigare.

Jag kan inte låta bli att påminnas om när vi stod här för ett år sedan. Det var inte Mats Persson som stod här då, men Liberalerna hade en företrädare här. Då kunde vi konstatera att det förslag som M-KD-budgeten hade om ökad personalkontinuitet i äldreomsorgen helt enkelt hade tagits bort av januaripartierna. Samma sak med förslagen om ytterligare medel för resurspersoner till trygghetsboenden för att skapa extra trygghet för de äldre. Därtill minskades satsningarna på äldreboenden. Det är bara ett år sedan de satsningarna aktivt togs bort ur den budget som då hade vunnit riksdagens bifall.

Januaripartiernas samarbete regleras ju av 73-punktsprogrammet, och av 73 punkter har äldreomsorgen fått 2 halva punkter i programmet. Den har inte varit i fokus för samarbetet. Därför är det bra att fler partier nu lyfter fram dessa frågor.

Jag ska inte älta det som varit. Det har varit, och det var inte Mats Persson som var ansvarig för det. Det kanske var skälet till att det kunde tas bort; vad vet jag? Men om vi inte fortsätter älta det utan blickar framåt undrar jag vad Mats Persson ser framför sig som de viktigaste satsningarna i höst när det gäller att förbättra för de äldre.

Hur ser Mats Persson framför sig att den ökade personalkontinuiteten ska bli verklighet? Det är ju ett ganska rejält beting att klara. Det är min fråga, fru talman.

Anf. 13 Mats Persson (L)

Fru talman! Jakob Forssmed kritiserar omläggningen av budgeten.

Det är viktigt att säga att vi haft en diskussion i svensk politik som jag inte uppfattat att Kristdemokraterna varit emot. Den har handlat om att försöka ha färre riktade statsbidrag och fler generella statsbidrag. Den förändring vi gjorde var delvis ett resultat av det.

Vi har gjort stora satsningar på kommuner och regioner i de senaste budgetarna, och vi arbetar nu för att ha färre och färre riktade statsbidrag. Detta därför att en del av statsbidragen är så små och består av så lite pengar att det för rätt många kommuner knappt är lönt att ansöka om att få dem.

Nu är vi på en resa där mycket av politiken flyttas över till mer generella statsbidrag i stället för riktade statsbidrag. Jag uppfattar att det är något som Sveriges kommuner och regioner efterfrågar. Jag uppfattar att de flesta ute i verksamheten tycker att det är bättre att man lokalt får ta ställning till hur man vill använda pengarna, och i grund och botten tror jag att det ligger rätt mycket i det argumentet.

Vad behöver hända i äldreomsorgen framöver? Jag tror att det är flera saker som behöver hända.

En är precis det som vi sagt från Liberalernas sida: Det är för många olika anställda på varje brukare, inte minst i hemtjänsten. Det är orimligt att man träffar 16 olika personer under en tvåveckorsperiod. Det är inte rimligt. Det handlar om resurser. Det handlar om styrning av omsorgen. Det handlar om att ha ett brukarperspektiv, att ha den enskilda individen i fokus och centrum.

Jag tror att mycket av debatten som funnits i sjukvården om att man har en patientansvarig läkare som gör att man som patient åtminstone på papperet har en läkare som tar ansvar för en, den typen av resonemang behöver prägla också äldreomsorgen i framtiden.

Jag tror att det finns väldigt mycket att göra. Jag välkomnar Jakob Forssmeds engagemang, och jag är säker på att vi gemensamt i alla partier i riksdagen kommer att göra det vi kan för att förbättra detta.

Anf. 14 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Det är naturligtvis ett rimligt argument i sig, men det var inte det som de partier som var ansvariga för budgeten gjorde.

Det var inte så att de här stöden omvandlades till ett generellt stöd till kommunerna för att åtgärda de här sakerna, utan de bara ströks ur budgeten. Det var särskilda medel för metodutveckling, för att sprida goda exempel, för att utbilda och se till att man den vägen med schemaläggning och annat kan skapa en mer rimlig situation för personalen men också för brukarna. Vi vet att det leder till ökad kvalitet när man klarar att ha bättre personalkontinuitet.

Jag kan stödja den allmänna inriktningen om färre riktade statsbidrag. Förra året var det dock fortfarande väldigt många riktade statsbidrag, men just de här togs bort. De ersattes heller inte av ett generellt stöd till äldreomsorgen.

Framöver tycker jag att det finns skäl att fundera på om man inte ska gå en medelväg, om man inte kan ha ett prestationsbaserat generellt statsbidrag för att klara de här sakerna. Det ska gå till de kommuner som förbättrar sin personalkontinuitet och förbättrar arbetsvillkoren för personalen. Det ska inte gå in i detalj på hur det ska åstadkommas eller ha ett särskilt ansökningsförfarande. Men uppnår man förbättringar när det gäller arbetsvillkor, arbetsledning, personalkontinuitet och personalens nöjdhet, då ska man också kunna få resurser från staten som en sorts belöning att använda. De blir då generella för kommunen att använda på det sätt man själv vill.

Jag tror att vi måste avsätta stora resurser för detta men också ställa krav på vad vi nu vill se hända ute i Sveriges kommuner när det gäller äldreomsorgen. En sådan medelväg, fru talman, skulle väl möjligen vara något för Mats Persson att ställa som bakom.

Anf. 15 Mats Persson (L)

Fru talman! Jag är en stor anhängare av medelvägar, så jag lyssnar med intresse.

Vi har ju nu från Liberalernas sida tillsammans med de andra januaripartierna gått fram med omsorgslyftet, som handlar om just detta - att se till att vårdbiträde kan bli undersjuksköterska och att höja kompetensen bland dem som jobbar i äldreomsorgen.

Det är, för att vara uppriktig, ingen quickfix. Det är klart att det är saker som kommer att ta ett tag att göra. Men de måste göras, för det är en viktig del i att höja kvaliteten för dem som bor på särskilt boende eller har hemtjänst. Jag tror att det är ett viktigt och bra steg för att höja kvaliteten och ge bättre arbetsvillkor för dem som jobbar i äldreomsorgen. På det sättet kan vi höja äldreomsorgens status i kommunernas verksamhet, vilket jag tror är väldigt viktigt.

Jag uppfattar att det finns bred enighet i Sveriges riksdag om att satsa pengar på äldreomsorgen och att göra mer. Det är en viktig lärdom av coronakrisen att äldreomsorgen behöver fungera bättre och få ett kompetenslyft. Vi kan inte ha det så att en brukare träffar 16 olika personer under en tvåveckorsperiod. Det är helt knäppt. Så kan vi inte ha det.

Anf. 16 Karolina Skog (MP)

Fru talman! Sverige är som bäst när vi hjälps åt, när vi gör det vi kan för varandra och när vi gemensamt arbetar mot samma mål. Det har vi verkligen sett prov på under våren som gått.

Vi befinner oss fortfarande i pandemin. Varje dag görs stora insatser för att vårda sjuka, minska smittspridningen och säkra människors försörjning. Det är livsavgörande insatser som genomförs, och de kommer att behöva fortsätta.

Fru talman! Liv har räddats, men liv har också gått förlorade. Det är uppenbart att vi inte har klarat av att skydda de äldre tillräckligt väl.

I utvärderingen av den akuta hanteringen av pandemin kommer många med all säkerhet att peka ut delar som kunde ha gjorts bättre för att skydda riskgrupperna. Men att vi inte klarat av att skydda de äldre kommer inte i första hand att härledas till beslut som fattats under den här våren utan till strukturella problem.

En sådan struktur är kopplingen mellan kön, lön och arbetsvillkor. Vård- och omsorgsyrkena är i stor utsträckning kvinnodominerade, och det är uppenbart att vi måste börja prioritera arbetsvillkoren för alla de kvinnor som arbetar som undersköterskor och vårdbiträden.

Äldre som har hemtjänst möter alldeles för många personer. Det här är vida omdiskuterat men inte löst - tvärtom har det blivit värre över tid. Samtidigt som kvinnorna som arbetar i hemtjänsten ska möta allt fler äldre på kortare tid blir vårdtagarna äldre och sjukare. På 1980-talet besökte hemtjänsten fyra personer under ett genomsnittligt arbetspass. 2015 innehöll ett arbetspass upp till tolv besök hos olika personer.

Det här är strukturer som skapat de problem som nu blottas av krisen, och det är de strukturerna vi behöver förändra.

Den största utgiften i den budget vi nu debatterar är stöd till regioner och kommuner. Detta är pengar som nu måste nå fram till omsorgen och till de äldre i deras vardag och skapa verklig förändring. Ingen betalar ju hyran med applåder.

Tillsammans med Sveriges kommuner och regioner tar regeringen nu fram medel som ska leda till mer utbildning och fler fasta heltidstjänster inom omsorgen. Detta pekar ut en tydlig riktning för vad som krävs för att vi ska stå bättre rustade för nästa pandemi och öka livskvaliteten, både för dem som tar emot hemtjänst och omsorg och för dem som arbetar inom vård och omsorg.

Samtidigt kan vi konstatera att det under denna vår har funnits intensivvårdsplatser i Sverige för dem som har behövt det. Den omställning som snabbt gjordes på Sveriges sjukhus har gett resultat och räddat liv. Med tydliga prioriteringar och med handlingskraft har vi kunnat åstadkomma väldigt mycket. Detta ska vi vara stolta över och tacka alla som har slitit ute på golvet för.

Sveriges krisberedskap kommer att utvärderas och ska diskuteras. De svagheter som har kommit fram i ljuset måste leda till reformer framöver. Vi måste dra lärdom av det som har hänt denna vår.

Fru talman! Tiden att ta ansvar för Sveriges framtida säkerhet borde vara nu. Att låsa fast ännu större framtida utgifter för det militära försvaret är inte att ta ansvar för framtiden. Först måste vi se till hur det civila försvaret behöver byggas ut. Sedan måste vi ge svar om hur omsorgen av det ökande antalet äldre ska finansieras. Därefter kan vi möjligtvis titta på behovet av mer försvarsmateriel. Vem har saknat bomber och granater under vårens kris?

Om det pågår ett krig är det faktiskt om sanningen, och då är det oberoende medier och ett stärkt psykologiskt försvar som Sverige behöver. Ska vi låsa fast utgifter för lång tid framåt ska det vara till välfärden - till utbildning och omsorg.

Fru talman! I dagarna har Sveriges elever och studenter avslutat en termin som vi aldrig kommer att glömma. Även där, i utbildningssektorn, har en fantastisk omställning gjorts. Nu springer studenter ut till ett coronaanpassat firande. Vi måste se till att den ljusnande framtid är deras, och det gör vi genom att se till att många får möjlighet att utbilda sig och säkra sin framtid. Men vi gör det också genom att se till att den värld vi bygger upp efter coronapandemin är bättre än den vi har lämnat.

Vi kan och vi ska investera Sverige ur den här krisen. Vi har både styrkan och förmågan att göra det. Regeringen föreslår att vi här i riksdagen ska slå fast en ordentligt utökad budgetram för 2020, och det är rätt sak att göra i detta läge. Vi har sparat i ladorna för att kunna krishantera och för att kunna satsa framåt.

Samtidigt som vi hanterar pandemin behöver vi lyfta blicken. Vi kan inte bara ha de närmast kommande åren för ögonen; vi måste tänka långsiktigt. För det är nu vi måste göra vår tids stora investeringar, och de måste vara gröna och leda till ett mer jämlikt samhälle som klarar klimatet och rättvisan.

Fru talman! De uppgifter som ligger framför oss är viktiga och stora. Vi har inte råd att ensidigt och enkelspårigt bara köra på med ökad produktion och konsumtion. Vi måste se till att få dubbel nytta av statens medel genom att identifiera investeringar som både stärker ekonomin och gör Sverige mer robust för kommande utmaningar.

Ett sätt är att använda stöd som vi ger till näringslivet som en hävstång för omställning. Under den brinnande krisen stöttar staten företag för att de ska överleva och för att så många som möjligt ska få behålla sitt arbete. Fokus har varit att snabbt få fram medel som räddar jobb och människors försörjning. Men när vi sedan satsar oss ur krisen ska det inte ske utan motkrav.

Låt mig förklara vad jag menar med ett exempel på motsatsen. Att bygga ut flygplatser är ett exempel på hur vi skulle gräva ned Sverige i ett djupare fossilberoende - det är inte att ta ansvar. Det skulle vara att använda krisen som en ursäkt för att komma längre från de klimatmål som denna kammare har satt upp. Våra gemensamma pengar ska självklart användas för att satsa på saker som gör att vi kommer närmare gemensamt uppsatta mål och som bygger Sverige robust.

Fru talman! Svenska företag kan vara världsledande i omställningen till en fossilfri ekonomi. Hos många finns det nu otroligt spännande projekt som är startklara och teknik som sänker utsläpp och får transformationen till en fossilfri ekonomi att hända på riktigt. Detta är projekt som, om de får förverkligas, stärker vår ekonomi med jobb och framtidstro. Några av dem kan, likt en gång kullagret, spridas över världen, leda till en global teknikrevolution och sänka utsläppen globalt.

Nu har staten en viktig uppgift i att se till att dessa projekt inte läggs på hyllan på grund av att vi har en ekonomisk kris. Det är nämligen precis nu vi behöver dessa satsningar som bäst. Vi kan heller inte låta de briljanta idéerna försvinna ut till andra länder.

Den kris vi befinner oss i har blottlagt brister i vårt samhälle. Låt oss lära av dem och nu investera i det som bygger Sverige starkare. Det finns mycket att göra. Vi behöver stärka svensk livsmedelsförsörjning och skaka av oss beroendet av oljan och de skurkstater som styr över både pris och produktion.

En robust och förnybar energiförsörjning måste till. Vi kan bygga upp kapacitet i elnäten så att vi kan genomföra en elektrifiering av transportsektorn. Investeringar i energieffektivitet kan minska både kostnader och utsläpp framåt. Den stora underhållsskuld som är kopplad till vårt va-nät måste investeras bort. Det kommer att komma fler torra somrar någon gång; det vet vi. Detta är också en lärdom vi måste ha med oss.

Vi ska självklart, genom att bygga ut bredbandet, se till att alla som nu har lärt sig att jobba hemifrån och vill fortsätta med det kan göra det oberoende av var i landet de bor. Det är att satsa på framtiden.

Fru talman! Allt kommer inte att bli som förut. Det är upp till oss att se till att samhället blir bättre än det var före krisen. Vi vill se ett samhälle där de som behöver omsorg får det och där de som ger omsorg visas den uppskattning de förtjänar ekonomiskt.

När ekonomin kickar igång igen ska uppstarten vara grön och rättvis. Det är så vi bygger ett samhälle där de som nu tar studenten kan känna framtidstro och leva större delen av sina liv i ett fossilfritt, starkt välfärdsland.

Jag vill självklart yrka bifall till utskottets förslag.

Anf. 17 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Först och främst ska jag säga att jag delar Karolina Skogs bild att allt inte kommer att bli som förut. Jag ser också stora behov av investeringar - vi ska investera oss ut ur krisen.

Men jag skulle egentligen vilja ha svar på en ganska enkel fråga. Den kanske också är komplex, men jag tror att den är ganska enkel. I går blev det klart att regeringen, som ägare till SAS, skjuter till mer resurser. Det är ett ansvarstagande som jag tycker är viktigt i krisen. Oavsett vad man tycker om vem som ska äga SAS och när och hur är det viktigt att staten tar ansvar som ägare och att vi har ett fungerande flygbolag även när krisen är över.

Samtidigt kom beskedet att Arlandas utbyggnad ska stoppas. Det var en av ministrarna i regeringen, miljöpartisten Per Bolund, som gav detta besked. Sedan uppstod viss förvirring, tror jag. Olika partier sa olika saker, och även socialdemokrater i regeringen hade andra besked. Detta är en viktig fråga för framtiden, och därför är min fråga: Finns det en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att Arlandas utbyggnad ska stoppas?

Anf. 18 Karolina Skog (MP)

Fru talman! Låt mig börja med det som Elisabeth Svantesson började med att ta upp: SAS.

Staten äger SAS, eftersom det finns en analys om att det är en stor fördel att det är just i svensk och skandinavisk ägo. Vi ser en utveckling i världen där det kan uppstå en köpfest som kan leda till strukturella förändringar av robustheten i svensk ekonomi. Därför har regeringen bett oss här i riksdagen om lov att gå in i skarpa förhandlingar med de andra ägarna. När regeringen har sagt det ska det fortsätta. Sveriges regering kommer då att för de andra ägarna föreslå att det i samband med rekapitaliseringen ska ställas skarpa klimatkrav - precis så har många andra länder gjort.

Regeringen föreslår också ett kapitaltillskott till Swedavia. När man tittar på ett krisande bolag ser man självklart över situationen och kostnaderna. För Swedavia har det funnits investeringsplaner och utbyggnadsplaner. Samtidigt har två saker hänt. Flygandet har långsiktigt minskat. Även före corona minskade flygandet. Sedan har vi det stora fallet. Då har Swedavia gett signaler om att investeringarna inte längre är aktuella. Vissa av investeringarna fanns det redan klartecken för - det ligger på Swedavia att lägga dem på bordet. Vissa är ännu inte hanterade.

Regeringen konstaterar gemensamt att i detta läge, när flygandet både långsiktigt och under krisen har dämpats, kommer inte diskussionerna om en utbyggnad av Arlanda längre att vara aktuella.

Anf. 19 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Jag vet inte om jag blev riktigt klok av svaret. Jag kan konstatera att även om vi kommer att förändra vårt beteende vad gäller flygning - nu ligger flyget nere, men det kommer att återupptas - kommer flyget att vara en väldigt viktig del i transportsektorn. Vi kommer att färdas via flyg både till andra länder och inom landet. Därför är naturligtvis också Arlanda flygplats viktig.

Men vad jag förstår av det Karolina Skog nu säger finns det en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att inte bygga ut Arlanda. Är det verkligen så? Det beskedet är väldigt viktigt. Jag tror i grunden att Arlandas kapacitet behöver öka, speciellt om Bromma inte ska fortsätta under decennierna framöver, som Miljöpartiet ofta anför. Då kommer man förr eller senare att slå i kapacitetstaket på Arlanda. Att i det skedet stoppa utbyggnaden är olyckligt.

Men jag känner fortfarande inte att det var ett tydligt svar. Har Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommit överens om att stoppa utbyggnaden av Arlanda - ja eller nej? Jag tycker inte, fru talman, att riksdagsledamoten ska gömma sig bakom Swedavia. Det är klart att det finns ett politiskt beslut någonstans.

Anf. 20 Karolina Skog (MP)

Fru talman! Inför en rekapitalisering av ett bolag, om man ska gå in med mer pengar, är det naturligt och självklart att man tittar på förutsättningarna för det bolaget långsiktigt och kortsiktigt.

När det gäller Swedavia är det flera saker som är viktiga. Vi kan konstatera att flygandet i världen och Sverige minskar över tid. Det är inte bara kopplat till krisen. Sedan har vi fått ett drastiskt fall, som är skälet till att vi behöver göra en rekapitalisering.

Regeringen har gjort en summering av dessa två saker och har i dialog med bolaget konstaterat att det inte kommer att vara aktuellt att bygga ut Arlanda. Regeringen kommer därmed inte att gå vidare med det som har kallats Färdplan Arlanda.

Anf. 21 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Det är bra att Arlanda inte ska byggas ut. Jag hoppas också att det kommer en dag när Bromma flygplats läggs ned. Vi ska bygga ut tåg och järnväg, så att människor kan förflytta sig fort och klimatbra, helt enkelt.

Min fråga till Karolina Skog handlar om Arbetsförmedlingen. I dag var det en artikel i tidningen Arbetet, och vi har tidigare sett inslag i Sveriges Television. Jag har också kontakter med många arbetsförmedlare och även chefer på Arbetsförmedlingen. Man kan säga att situationen är väldigt pressad.

Det är många människor som i krisen har förlorat sitt jobb och som behöver skrivas in, men Arbetsförmedlingen har inte fått resurser för att klara det arbetet. Arbetsförmedlingen har mindre resurser i dag än man hade när det var mycket färre arbetslösa.

Detta får konsekvenser. Framför allt får det konsekvenser när man inte hinner skriva in människor. De får vänta väldigt länge på att få en ersättning. Men hyran ska betalas, och maten ska betalas. Människor lämnas i limbo.

Men det får också konsekvenser för väldigt många som i dag kanske står längre bak i arbetskön - människor med funktionsnedsättningar eller som av andra anledningar har varit arbetslösa länge. De får inte den hjälp och det stöd som de behöver för att kunna komma ut på arbetsmarknaden och få ett arbete.

Även samverkan med kommunerna är borttagen på många håll, liksom närvaron kring de lokala arbetsgivarna. Detta gör det mycket svårare att pressa ned arbetslösheten och se till att människor kommer i jobb.

Vad avser regeringen att göra för att ändra på situationen för Arbetsförmedlingen, så att människor som blir arbetslösa kan få det stöd och den hjälp som de faktiskt behöver? Jag tänker framför allt på dem som var arbetslösa redan före krisen.

Anf. 22 Karolina Skog (MP)

Fru talman! Arbetsmarknaden i Sverige har förändrats på ett oerhört drastiskt sätt. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att möta det, men detta är också ett arbete där man analyserar situationen under tiden som reformer presenteras.

Ett huvudfokus har varit att bygga ut utbildningsplatserna i flera olika reformer. Jag tror att det viktigaste för Arbetsförmedlingen är att de har platser att slussa människor till. I ett läge där det inte kommer att vara något stort inflöde av just jobb att slussa människor till är en utbyggnad av bredden i vuxenutbildningssektorn oerhört viktig.

Regeringen har också gjort insatser för att stärka eller kanske framför allt hålla tillbaka minskningen. Att se till att det finns en närvaro i hela landet har varit ett viktigt fokus för regeringen. Man har gjort riktade satsningar på det. Vi har också stärkt Arbetsförmedlingen i detta läge.

Men den här krisen kom tillsammans med en väldigt stor reformering av Arbetsförmedlingen. Det står klart att det har inneburit ett oerhört tryck på myndigheten. Det faktum att dessa saker hände så nära varandra kan vi tyvärr inte trolla bort. Självklart innebär det att det blir ett väldigt stort tryck.

Vi måste noga följa utvecklingen framåt. Det ska inte vara så att människor får vänta på att få kontakt med Arbetsförmedlingen. Den ska finnas där för folk över hela landet.

Anf. 23 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Självklart blir det ett stort tryck när det händer så mycket på kort tid, men jag hörde inte ett svar om vad regeringen avser att göra för att Arbetsförmedlingen ska få de resurser som faktiskt behövs för att möta detta tryck.

Jag hade kontakt med arbetsförmedlare senast i går. De berättade då att en del av den tid de har får de lägga på att lära upp de nya privata aktörerna, det vill säga Arbetsförmedlingen får lära upp de nya privata aktörerna.

Vi vet också att regeringen kraftigt har skurit ned på anslagen till Arbetsförmedlingen. De arbetsförmedlare jag pratade med före krisen sa: Vi har inte ens tid, på grund av att vi mister så många anställda, att möta de arbetslösa. Och vi har inte pengar till att sätta in insatser för dem som vi hinner möta.

Om läget var så före krisen tror jag att Karolina Skog mycket väl kan föreställa sig hur läget är nu.

Det där med närvaro i hela landet är det fortfarande lite si och så med. Senast i går kunde jag läsa om vad konsekvensen har blivit av att Arbetsförmedlingen inte är närvarande i Söderhamn, till exempel. Man kan inte fortsätta med det arbete som man hade tillsammans med kommunen för att få långtidsarbetslösa att komma in i arbete. Det var väl känt, och det var ett väldigt gott resultat. Men det är nu raserat.

Min fråga kvarstår: Vad avser regeringen att göra för att se till att Arbetsförmedlingen får de resurser som behövs och som gör att människor som har varit i arbetslöshet en längre tid får insatser och stöd för att komma ut på arbetsmarknaden? Det gäller funktionsnedsatta, människor med kort utbildning och, framför allt, människor som har en annan språkbakgrund. Så vad avser regeringen att göra för att se till att det händer något i rätt riktning?

Anf. 24 Karolina Skog (MP)

Fru talman! Nu har vi en situation där många människor tyvärr har blivit av med sitt arbete under våren. Många av dem kan vara nära att få tillbaka det när ekonomin börjar växa igen och Arbetsförmedlingens listor fylls på. För många är det klokt att nu, under denna period, fokusera på kort eller lång utbildning för omställning. Det är en uppgift på hela arbetsmarknaden.

En annan är, precis som Ulla Andersson säger, att vi måste klara av att behålla fokus på dem som är långvarigt arbetslösa, den grupp som fortfarande finns kvar.

Jag kan i dag konstatera kombinationen av dessa båda utvecklingar samtidigt med en stor omorganisation av Arbetsförmedlingen gör att vi kommer att följa utvecklingen mycket noga. Jag ser att det säkert finns anledning att återkomma med reformer som ser till att Arbetsförmedlingen ges möjlighet att utföra sitt uppdrag.

Anf. 25 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Det svenska civilsamhället och Föreningssverige består av 250 000 organisationer, är arbetsgivare åt 180 000 personer och engagerar miljontals människor. Det spelar en stor roll för vårt samhälle, och i kristider blir kanske detta särskilt tydligt.

De offentliga åtgärder och rekommendationer som vidtagits för att minska smittspridningen har inneburit ökad utsatthet för många i vårt samhälle, och då har civilsamhället funnits där för dem. Samtidigt påverkas Föreningssverige och civilsamhället själva mycket kraftigt av den ekonomiska krisen, inte minst av rekommendationerna och restriktionerna. Det innebär att intäkterna minskar. Det innebär också, när företag inte kan bidra som de brukar, att man tappar stora intäkter. Det gäller försäljning, lägerverksamhet och lokaler som inte kan hyras ut. Detta blev snabbt verkligheten för det breda civilsamhället i Sverige.

Enligt en rapport, som jag tror att många har tagit del av, beräknas de samlade konsekvenserna av intäktstappet vara långt över 1 miljard kronor, och då är idrottsrörelsen inte medräknad i beloppet.

Jag vet, fru talman, att Miljöpartiet liksom vi kristdemokrater ofta har ett stort intresse av att värna civilsamhället. Trots detta har, menar jag, stöden varit små, kommit sent eller inte varit anpassade till den verklighet som civilsamhället vi lever i. Enligt en ny enkätundersökning oroar sig nu 50 procent av organisationsföreträdarna för hur deras framtid över huvud taget ska se ut. Och nio av tio tycker inte att regeringens stödpaket är anpassade för dem.

Vi och Vänsterpartiet har föreslagit ett utskottsinitiativ för att ta fram ett krispaket för detta, men det har i dag avslagits. Min fråga är: Vad tänker regeringen göra i stället?

Anf. 26 Karolina Skog (MP)

Fru talman! Jakob Forssmed har rätt i att Miljöpartiet, precis som Kristdemokraterna, verkligen värnar det civila samhället i Sverige. Denna vår har tydligt visat vilket kitt det är för oss alla. Man har gjort oerhört viktiga insatser.

En av de första åtgärder som regeringen vidtog i dessa tider var att rikta bidrag till de tydligt drabbade kultur- och idrottssektorerna, där många ideella är aktiva. Efter hand har det kommit särskilt riktade bidrag till organisationer som vänder sig till våldsutsatta barn och kvinnor och utsatta barn och även till dem som arbetar för att nå äldre, som nu befinner sig i isolering. Så visst har det getts riktade bidrag. Därmed inte sagt att vi kan konstatera att allt är frid och fröjd.

Ett annat viktigt fokus för Miljöpartiet har varit att de insatser som utformas för näringslivet inkluderar den ideella sektorns affärsverksamhet, för det är ganska många föreningar som har ett ben där. De bedriver affärer såsom secondhandhandel. Jag har haft tät kontakt med denna sektor för att se till att den inkluderas i det omställningsstöd som ligger på riksdagens bord. Det har varit en sak som sektorn har framfört som viktig, och det är en av de saker som har varit i mitt och Miljöpartiets fokus under våren.

Anf. 27 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Jag är medveten om de saker som regeringen har gjort. Det är därför min kritik kvarstår. De har varit bra men helt otillräckliga.

Stödet till idrottsrörelsen är inte heller tillräckligt, enligt min uppfattning. Jag tycker inte att man har gett pengar där det har funnits en möjlighet att distribuera ut dem. Detta förstår jag i det första, tidiga perspektivet. Regeringen behöver anstränga sig mer för att nå fram till det breda civilsamhället. Jag menar att detta inte sker.

I dag fanns en möjlighet att gå fram med ett initiativ för att sätta ytterligare press på regeringen. Jag förstår att Karolina Skog avvisar det, tillsammans med flera andra partier som, tycker jag, inte riktigt har tagit in verkligheten.

Karolina Skog nämnde själv omställningsstödet. Där har vissa förändringar skett. Till exempel har kravet på F-skatt tagits bort, men civilsamhällesorganisationerna säger fortfarande att stödet inte är anpassat efter dem. Det är fel jämförelsemånader. Många av dem är för små men kan inte söka bidraget tillsammans eftersom de har olika organisationsnummer. De borde kunna söka det tillsammans som en koncern för att det ska fungera.

Mycket av organisationernas verksamhet ligger senare än just jämförelsemånaderna mars och april, och då kan stöden inte få verkan för dem. Samma sak gäller hur omsättningsbeloppet definieras. Alla deras intäkter tas inte med i beloppet. Det är alltså inte anpassat efter dem. Också i dessa frågor har jag lagt fram förslag i finansutskottet om att stödet behöver ändras för att man ska kunna ta del av stödet fullt ut. Men detta har också avvisats.

Min fråga är därför: Vad kommer i stället? Varför avvisar ni alla dessa förslag, Karolina Skog, utan att presentera alternativ för civilsamhället? Om ni ska göra detta, när kommer de?

Anf. 28 Karolina Skog (MP)

Fru talman! Jag är ganska övertygad om att Jakob Forssmed vet och förstår att jag i första hand inte agerar genom utskottsinitiativ, även om vi flera gånger under våren har blivit överens. Så kan vi jobba under en kristid, men det är inte mitt arbetssätt i första hand. Det har varit en viktig sak efter dialog med den ideella sektorn, i den mån det har gått. Där har vi till exempel en kritiskt granskande EU-kommission i ryggen som tittar noga på hur vi utformar omställningsstödet.

Stödet var först bara tänkt för företag, men vi har sett till att det inkluderar den ideella sektorn, bland annat genom att ta bort kravet på F-skattsedel. Det är en viktig åtgärd för vissa delar av den ideella sektorn i Sverige. Det är en åtgärd, men vi behöver titta på helheten.

Jag tycker att det är bra att Jakob Forssmed lyfter fram den ideella sektorn, så att vi får den på näthinnan och har med den när vi nu, vilket har upprepats många gånger här i dag, verkligen följer utvecklingen och summerar. Som helhet har vi gjort precis rätt saker, utifrån hur det verkligen har fallit ut. Den granskningen får vi ta med oss när vi startar upp verksamheten igen efter några få sommarveckor. Vi är inte på något sätt färdiga med arbetet med att hantera den ekonomiska kris som vi står mitt i.

Anf. 29 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Först och främst vill jag tacka för en bra debatt. Jag vill också tacka finansutskottet för ett konstruktivt och snabbt agerande under våren. I en akut kris har vi kunnat lägga de vanliga debatterna åt sidan och samla oss för att tillsammans ta Sverige genom krisen, för Sveriges bästa.

Jag vill framföra ett särskilt tack till Emil Källström, Mats Persson och Karolina Skog för många och långa kvällar på Finansdepartementet.

Jag vill också rikta ett varmt tack till medarbetarna på finansutskottets kansli för ett snabbt och korrekt arbete under hårt tryck.

Era insatser, både ledamöters och tjänstemäns, har gjort stor skillnad för Sverige. Jag hoppas nu att alla får en välförtjänt vila i sommar och kommer tillbaka med ny energi. Den kommer att behövas.

Denna kris är nämligen inte på något sätt över. Även om trycket på intensivvårdsplatserna har lättat dör många svenskar, och risken för en andra våg är påtaglig.

Det har förekommit många sportrelaterade metaforer för att beskriva denna kris, och jag har själv gjort mig skyldig till några av dem. Men till skillnad från både vasalopp och maratonlopp vet ingen hur långt det är kvar till målgång i just detta lopp.

För många känns det som om det akuta skedet nu är över; och så kanske det är. Men det är också så att vår uthållighet nu sätts på prov. Här vet jag att frustrationen är stor hos många som frågar sig: Hur länge ska det fortsätta så här?

Inte minst vittnar många som är över 70 år eller som tillhör andra riskgrupper om ensamhet men också om att de känner sig utpekade som svaga och hjälplösa.

Många bär också på en känsla av orättvisa över att vissa lever sina liv nästan som vanligt medan de själva känner sig inlåsta och isolerade. Visst är det orättvist. Viruset är orättvist, och det låter sig inte förhandlas med. Därför finns det inte heller något alternativ. Så länge vi inte har ett vaccin måste alla hålla fast vid myndigheternas rekommendationer, så att vi håller smittspridningen nere, avlastar sjukvården och skyddar människor i riskgrupper. Håll avstånd, tvätta händerna och stanna hemma om du har symtom.

Men vi behöver också tänka på vad vi kan göra för att hjälpa andra. Fortsätt höra av dig till nära och kära som känner sig ensamma. Försök hitta sätt att umgås som är säkra ur smittspridningssynpunkt. Och för att vi ska ta oss igenom detta måste vi hålla ut. Men för att orka det behöver vi också stötta varandra, både som medmänniskor och som samhälle.

Fru talman! När kammaren i dag ska besluta om riktlinjer för den ekonomiska politiken är det i ett läge som är lika allvarligt som det är svårbedömt. Världsekonomin har drabbats av en nedgång i efterfrågan av historiska proportioner både vad gäller storlek på fall och snabbhet. Sveriges exportindustrier har drabbats av både fallande efterfrågan och omfattande störningar i leverantörskedjorna.

På arbetsmarknaden stiger antalet arbetslösa, medan sysselsättning och arbetskraftsdeltagande sjunker. Den offentligfinansiella följden är fallande skatteintäkter på både statlig och kommunal nivå.

Även om en viss uppgång nu kan anas i ekonomin är det från en låg nivå, och osäkerheten är fortsatt mycket stor. Det gör också att beredskapen att vidta nya krisåtgärder förblir hög. Det kan jag säga tack vare att Sverige har sparat i ladorna under de goda åren, och vi gick in i denna kris med den lägsta statsskulden sedan 1977.

Till skillnad från många andra länder har Sverige inte bara ett stort manöverutrymme att hantera krisens inledande skede. Vi har också ekonomiska muskler som krävs för att understödja den återhämtning av ekonomin som förr eller senare ska genomföras.

Fru talman! Vid sidan av den ekonomiska vårpropositionen och vårändringsbudgeten har regeringen hittills överlämnat sammanlagt nio ändringsbudgetar till riksdagen. De krisåtgärder som regeringen har vidtagit är av historiska mått både när det gäller omfattning och snabbhet. Krisåtgärdernas direkta offentligfinansiella effekter uppgår nu till 250 miljarder kronor. Därutöver har hundratals miljarder ställts till förfogande i lån och garantier.

Flera av de tidigare talarna har redogjort för regeringens krisåtgärder, och jag ska inte räkna upp alla. Men jag vill påminna om de fyra steg som regeringen i samarbete med Centerpartiet och Liberalerna har arbetat efter.

Det första är att sjukvård, smittskydd och äldreomsorg ska ha alla nödvändiga ekonomiska resurser. Här vill jag särskilt lyfta fram att staten tar notan för alla skäliga merkostnader som kommuner och regioner har i sjukvård och äldreomsorg på grund av coronaviruset.

Regeringens budskap till all personal i sjukvården och äldreomsorgen som nu kämpar med många och långa arbetspass är tydligt: Brist på pengar får inte, kommer inte och ska inte stå i vägen för ert viktiga arbete.

I detta sammanhang vill jag också klargöra något annat, nämligen att Sverige inte tar några ekonomiska hänsyn i kampen mot viruset. Att påstå något annat är fel.

Det andra steget i strategin är att lindra virusets ekonomiska effekter. För att rädda människors jobb och försörjning stöttas livskraftiga svenska företag med ekonomiskt bistånd så att de kan övervintra krisen och snabbt återgå i full verksamhet när det är möjligt. Inte minst har det statliga stödet till korttidspermittering gjort det möjligt för hundratusentals svenska löntagare att gå ned i arbetstid i stället för att gå ut i arbetslöshet. Enligt regeringens senaste prognos kommer 1,3 miljoner löntagare att ta del av detta stöd för innevarande år.

Men samtidigt är det klart att alla jobb och företag inte kommer att kunna räddas. Därför jobbar vi också med ökad trygghet för dem som blir arbetslösa. Redan nu har 100 000 svenskar blivit av med arbetet, och siffran kommer troligen att stiga. Därför behöver man stöd för att kunna återgå i arbete och ha en trygghet under denna period som man är arbetslös. Därför har arbetslöshetsförsäkringen fått rimligare ersättningsnivåer, och tillsammans med lättnader i medlemsvillkoren ser vi att a-kassornas stora medlemstapp under alliansregeringen nu har kunnat hämtas hem.

Men lika viktigt som det är med ekonomisk trygghet är det också att det finns en tydlig väg tillbaka i arbete. Därför har takten i de senaste årens utbyggnad av antalet utbildningsplatser höjts ytterligare, så att den som blir arbetslös ska mötas både av tydliga krav och av goda möjligheter att fylla på kompetens eller ta de möjligheter som finns att helt ställa om till ett nytt yrke.

Fru talman! Slutligen vill jag säga någonting om den ekonomiska återhämtningen. Som en del av krispaketen höjs de allmänna statsbidragen i år till kommuner och regioner med 26 miljarder kronor, varav 12,5 miljarder kronor är permanenta. Kommuner och regioner får därmed det andrum som krävs för att undvika massuppsägningar och stora neddragningar när skatteintäkterna nu faller. Detta stärker vård, skola och omsorg, men det är också en kraftfull politik för att möta den ekonomiska nedgången.

De senaste åren har allt fler forskare också pekat på att offentlig konsumtion och offentliga investeringar är en mycket effektiv politik för att möta nedgångar i konjunkturen och för att rädda jobb. Sverige har därför en historisk möjlighet att genomföra kraftfulla investeringar som driver den ekonomiska återstarten samtidigt som man tar sig an våra långsiktiga samhällsproblem och utmaningar.

Inte minst har Sverige stora investeringsbehov i välfärden. Samtidigt som det föds många barn ökar andelen äldre i befolkningen. Detta kräver nya förskolor, skolor, vårdcentraler och äldreboenden. Inte minst ska hela äldreomsorgen byggas ut eftersom den 40-talistgeneration som nu börjar komma upp i 80-årsåldern och som har byggt upp detta land under sitt arbetsliv naturligtvis också ska ha rätt till en trygg ålderdom.

Men detta är inte bara fråga om moral - för det är en moralisk fråga - utan det handlar också om ekonomi. För om inte äldreomsorgen räcker till är det bara en tidsfråga innan människor i min ålder, oftast kvinnor, börjar gå ned i arbetstid eller helt lämnar arbetsmarknaden för att själva ta hand om sina gamla föräldrar.

Det var därför som regeringen under förra mandatperioden investerade 35 miljarder kronor i välfärden och har aviserat stora resurstillskott även under denna mandatperiod. Nu arbetar faktiskt 100 000 fler medarbetare i välfärden jämfört med 2014.

Men om ännu fler ska kunna rekryteras till exempelvis äldreomsorgen måste vi fortsätta skjuta till resurser så att alla medarbetare får rätt utbildning, rimliga arbetsvillkor och löner som går att leva på.

Så kan vi inte bara säkra en trygg och värdig ålderdom för våra äldre utan också skapa många viktiga jobb inom en av Sveriges riktiga framtidsbranscher.

Det andra området som vi behöver investera i är förstås klimatomställningen. Krisen erbjuder en möjlighet att höja takten i arbetet med att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland. Investeringar som minskar Sveriges utsläpp och bryter vårt oljeberoende skapar inte bara jobb här och nu utan utgör också vår generations chans att lämna över ett mer hållbart samhälle till våra barn och barnbarn.

Men klimatfrågan är också en fråga om vårt framtida välstånd. Sverige ska ha en tätposition i den globala klimatkapplöpningen om investeringar och innovationer. Det skapar framtidstro och hållbarhet, och inte minst skapar det jobb.

Jobben, fru talman, måste nu prägla all annan politik. Det gäller inte minst Sveriges unga som nu går ut i vuxenlivet och ska försörja sig på en hårt pressad arbetsmarknad. Därför ska varje ung människa ha goda möjligheter och tydliga krav att komma i arbete. Man behöver vara redo att lägga om sina planer och söka sig dit jobben finns, börja plugga lite tidigare eller välja en annan utbildning än den man hade tänkt sig.

Samtidigt ska alla unga som har svårt att hitta jobb också veta att det finns hjälp att få. Våra ungdomar ska inte börja sitt vuxenliv i långvarig arbetslöshet och passivitet. Vi står inför många allvarliga risker just nu, men om det är något som Sverige absolut inte har råd med är det en förlorad ungdomsgeneration. Detta är dessutom en ungdomsgeneration som har tagit ett väldigt stort ansvar och fått göra stora uppoffringar i den här krisen när både gymnasieskolor och universitet har fått gå över till distansundervisning.

Många ungdomar har inte fått den undervisning som de kanske hade behövt, och de som har gått ut gymnasiet under de senaste veckorna har fått göra stora uppoffringar för att vi ska kunna skydda våra äldre och riskgrupperna och stödja personalen i sjukvården och äldreomsorgen för att begränsa smittspridningen. När vi läser cv:n i framtiden ska vi minnas att de som tog examen våren 2020 är en generation som har gjort stora uppoffringar och tagit ansvar för Sverige och för sina medmänniskor.

Fru talman! Nu pågår de första stegen i arbetet med att ta fram budgetpropositionen för 2021. Vid sidan av en kraftfull politik för jobb, välfärd och klimat måste Sverige också fortsätta att ta itu med andra samhällsproblem. Det är uppenbart att vi måste fortsätta att stärka Sverige krisberedskap och försvar. Många bostadsområden plågas av vardagsbrott och våldsbrottslighet. Fler utrikes födda - inte minst kvinnor - måste komma i arbete, med den frihet och gemenskap och det självbestämmande som kommer med en egen försörjning.

När ekonomin vänder och det börjar gå uppåt igen måste vi såklart också bygga nya ekonomiska skyddsvallar inför nästa kris.

Samarbetet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna har under våren visat att vi har handlingskraft och att den finns där när Sverige jobbar tillsammans. Nu fortsätter arbetet med att ta Sverige genom krisen. Jag vill också ta chansen att önska alla en riktigt glad, om än något ovanlig, sommar.

Anf. 30 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Vi har talat om - och infört respektive vidtagit - krispaket och åtgärder. Den tillfälliga nedsättningen av arbetsgivaravgiften löper ut i juni, det vill säga om ganska exakt två veckor. Omställningsstödet, som ännu inte är på plats men som förhoppningsvis kommer på plats i samband med morgondagens votering, löpte ut redan i april. Det har alltså löpt ut redan innan det ens har kommit på plats. Den högre graden av korttidspermittering, alltså det permitteringsstöd som möjliggör upp till 80 procents permittering, löper ut i juli.

Jag vill egentligen ingenting hellre än att börja planera och arbeta med nästa fas i detta - att på olika sätt stärka näringslivet varaktigt och långsiktigt. Poängen med marknadsekonomi är ju inte att till varje pris undvika företagskonkurser; det är nästan tvärtom, om man ska vara lite krass. Darwin hade egentligen lika gärna kunnat vara ekonom som biolog.

Jag bedömer att skillnaden mellan mig och finansministern här är att jag inte tror att denna kris är över riktigt än, utan jag tror att vi kommer att behöva förlänga ett par av dessa stöd åtminstone ett par månader eller över sommarmånaderna.

Frågan är då, kort och gott: Finns det någon sannolikhet över huvud taget att finansministern kommer att landa i samma slutsats som jag gör?

Anf. 31 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Jag börjar med att påminna om att de krisåtgärder regeringen har vidtagit är helt unika i sin storlek och inte har setts under tidigare kriser i Sverige, både vad gäller stöd eller bistånd till företag och vad gäller åtgärder för att stötta kommuner och regioner i det här läget. Vi har under hela denna period försökt att vara väldigt flexibla och försökt att följa utvecklingen väldigt noggrant, arbeta utifrån olika scenarier och sedan, utifrån utvecklingen, komma med åtgärder snabbt och skyndsamt.

Självklart är det så att vi på Finansdepartementet fortsätter att noggrant följa den ekonomiska utvecklingen för att se vilka ytterligare åtgärder - om det krävs sådana - som vore mest lämpliga att komma med utifrån hur utvecklingen ser ut.

De åtgärder vi har vidtagit hittills har lite olika slutdatum. Omställningsstödet är ju ett stöd för omsättningstapp i mars och april, men det kommer att betalas ut nu i sommar och kommer naturligtvis att underlätta för många företag. Korttidspermitteringen är någonting som kommer att löpa på i princip hela det här året, och detta kommer naturligtvis att vara viktigt för många företag. De uppskov som finns på skattekontona kommer också att löpa under en längre tid. Det rör sig alltså om lite olika faser.

Jag tycker också att det är viktigt att säga att det nu när reserestriktionerna släpps finns en möjlighet för turist- och besöksnäringen, som annars hade varit väldigt pressad, att kanske till och med ha en bra sommar om man anpassar verksamheten.

Det är klart att förutsättningarna ser lite annorlunda ut än vad de annars hade gjort, men självklart följer vi utvecklingen och ser vad vi bedömer är bäst avvägt. Vi ser också en liten uppgång i ekonomin, och det behöver vi också titta lite närmare på.

Anf. 32 Oscar Sjöstedt (SD)

Fru talman! Jag tänkte lite mer specifikt på den besöksnäring som har majoriteten av sin verksamhet och sin omsättning just under sommarmånaderna - campingar, gästhamnar, nöjesparker eller vad det kan vara.

Finns det något besked till den branschen? Det är ungefär 30 000 personer som har varslats eller blivit av med sitt jobb. Det är normalt, eller ganska vanligt, att det är ganska många unga som kommer in och jobbar. Det är klart att det hade varit en positiv signal till denna bransch, eller till denna näring, om man hade kunnat säga att man förlänger den tillfälliga nedsättningen av arbetsgivaravgiften till att gälla inte bara nu i juni utan även i juli och augusti. Det hade kunnat vara en ganska stark signal till en i sammanhanget modest kostnad. Min fråga är alltså om det finns något särskilt besked till dem.

Fru talman! Slutligen - eftersom jag glömde det i mitt anförande inledningsvis - vill jag önska talmannen, finansministern och kammarens ledamöter en så glad och trevlig sommar som förutsättningarna medger.

Anf. 33 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Besöksnäringen kan naturligtvis ta del av alla de stöd som finns, såväl korttidspermittering som hyresstöd och omställningsstöd. Också de möjligheter som finns att skjuta upp skatt finns det möjligheter för besöksnäringen att ta del av. Vi har inte jobbat särskilt mycket med branschspecifika stöd, förutom med just hyresstödet.

Här får vi naturligtvis se hur det utvecklar sig i sommar. Det är också så att det nu, givet att många svenskar nu planerar att semestra i Sverige, finns en möjlighet för den svenska besöksnäringen att ha en riktigt bra sommar. Givet att man klarar av att anpassa sin verksamhet till de rådande restriktionerna och att man ser till att hålla avstånd kommer det att finnas goda möjligheter att ha en sommar där man får rejäla intäkter.

Anf. 34 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Tack, finansministern, för anförandet! Tack också för samarbetet under våren i en lång rad frågor där vi har kunnat kroka arm för att göra Sverige bättre och ta Sverige igenom krisen!

Vi fick dystra siffror från Arbetsförmedlingen i dag om framtidsutsikterna för många som har blivit av med eller riskerar att bli av med arbetet.

Vi kan konstatera, som finansministern också gjorde i sitt anförande, att utan permitteringsstödet hade det sett långt värre ut. Det är väldigt bra att regeringen fick det på plats och att man höjde både subventions- och permitteringsgrad i systemet.

Det finns dock en plump i protokollet, tycker jag, när det gäller det här stödet, och det handlar om de tidsbegränsade anställningarna. Vi har ett system på plats i Sverige som inte har ändrats under krisen. Det innebär att Tillväxtverket har ställt frågan till 75 000 företag till dags dato: Har ni sparkat tillräckligt många visstidsanställda, konsulter, vikarier och andra personer med tidsbegränsade anställningar? Har ni inte gjort det blir det ett automatiskt nej till er ansökan om permitteringsstöd.

Jag frågade finansministern om detta i april, fru talman. Då förde finansministern ett resonemang om att detta skulle vara ett nytt angreppssätt, trots att den här frågan har funnits med i den svenska diskussionen sedan åtminstone 2011. Men finansministern sa också att hon var beredd att se över stödet, titta på det med öppna ögon och gå igenom om det finns skäl att ändra detta. Men så har inte skett. Och skadan har blivit än större, och nu är den väl i stort sett skedd, är min bedömning. Om finansministern ändå kan drista sig till att utvärdera stödet ställer jag frågan: Blev det inte fel här? Var inte detta ett orimligt krav att ställa på företagen i en så djup lågkonjunktur, och borde inte de här personerna också omfattas?

Anf. 35 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Jakob Forssmed har pekat på det här flera gånger. Det är naturligtvis viktigt att man tittar igenom och funderar på om stödet har utformats på allra bästa sätt. Det tror jag att vi kommer att kunna fortsätta diskutera också inför nästa kris.

Jag tycker att det är viktigt att skilja på de två systemen för korttidspermittering.

Ett system gäller i en djup lågkonjunktur som drabbar hela ekonomin och gäller för hela arbetsmarknaden. Då finns inte det här kravet med. Då är också ersättningsnivåerna betydligt lägre. Det finns heller inget krav på att företagen ska visa att man har allvarliga ekonomiska problem.

Sedan har vi det system som vi snabbt lyfte på i början av krisen och som gäller för företag som av någon anledning har stora ekonomiska problem. Här är det coronapandemin som gör att man har stora ekonomiska problem. Detta är ett betydligt mer generöst system än det andra systemet.

Att det här kravet finns i detta system, inte i det generella, är därför att det inte är alla delar av ekonomin som har drabbats, utan det finns branscher där det finns arbetstillfällen.

Jag tror verkligen att vi behöver titta på det här framöver, för vad vi har sett under våren är att det finns lediga arbeten i de gröna näringarna, bland annat i jordbruk och skogsbruk, men också i äldreomsorgen. Där behöver man fortfarande arbetskraft. Sedan kan man diskutera om den här krisen har varit så djup att de som ändå skulle ha blivit arbetslösa borde kunna ta de jobben. Det är något som jag tror att vi verkligen behöver titta på framöver. Men det vi har sett under våren är att det har varit stor efterfrågan på arbetskraft i inte minst de gröna näringarna.

Anf. 36 Jakob Forssmed (KD)

Fru talman! Detta tycker jag inte riktigt hänger ihop.

Jag håller med om att det är ett problem att de två systemen har funnits parallellt och att regeringen valde ett system för ett ekonomiskt normalläge och att skruva upp subventionsgrad och permitteringskrav i detta system. Men är det verkligen finansministerns uppfattning att Sverige inte befunnit sig i en synnerligen djup lågkonjunktur? I alla kriser finns det ju alltid några positioner som är lediga. Men det system som finansministern hänvisar till är ju tänkt för ett ekonomiskt normalläge. Det är det som gör det så problematiskt.

OECD:s utvärderingar visar att de länder som hade system under finanskrisen som inte omfattade tillfälligt anställd personal ändrade dem så att de omfattade tillfälligt anställd personal. Konjunkturinstitutet har pekat på att det i det här läget vore önskvärt om systemet också omfattade tillfälligt anställda personer.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att finansministern tycker att det här systemet är bra, eftersom det har funnits många chanser att ändra det. Hon tycker att det är bättre att människor som har en viss anställningsform går ut i arbetslöshet och att de som har en annan typ av anställning kan haka sig kvar i sin anställning. Jag tycker att det är dålig krispolitik i detta mycket bekymmersamma läge.

Jag trodde att vi var överens om att vi i det läget ska försöka få så många som möjligt att kunna haka kvar i sina anställningar, åtminstone i det korta perspektivet, för vi vet ju vad som händer om arbetslösheten biter sig fast. Kommer människor ut i arbetslöshet är det en längre väg tillbaka. Det är ur arbetstagarens perspektiv hela grunden för permitteringssystemet att det är värre att hamna i arbetslöshet. Om detta trodde jag ändå att det rådde enighet.

Anf. 37 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Det är viktigt att påminna om att vi har skruvat upp nivån på ersättning i det här systemet och att det är andra krav än i det generella systemet, där arbetstagarna själva tar en större del. Det tycker jag är viktigt att ha med sig när man diskuterar den här frågan. När den värsta krisen är över får vi se om vi hade kunnat göra på något annat sätt och om det hade varit bättre.

Det är också viktigt att påminna om att hela branscher har ropat efter arbetskraft också i den här krisen. Någonting som man behöver fundera på är hur man ska utforma både det tillfälliga och det permanenta systemet på allra bästa sätt. Det är en större fråga än den om tillfälligt anställda. Där har vi ett läge med sjukvårdsutbildad personal som är korttidspermitterade med statliga pengar samtidigt som sjukvården har stor personalbrist.

Jag tror att finns mer att fundera på när det gäller hur man kan utveckla de här systemen för att de ska fungera ännu bättre än vad de har gjort under den här krisen.

Anf. 38 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Finansministern tar upp äldreomsorgen i sitt anförande, och det är bra. Den behöver belysas och debatteras, och framför allt behöver den resurser.

Finansministern konstaterar också att om resurserna inte räcker till kommer det att krävas att kvinnor i hennes egen ålder går ned i arbetstid eller slutar att arbeta. Men så är det ju redan. Det finns rapporter som visar att över hundra tusen anhöriga redan har gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt på grund av att äldreomsorgen inte är tillräckligt utbyggd.

Trots detta tog Moderaterna och Kristdemokraterna i sin budget bort det riktade statsbidraget på 2 miljarder, som hade gett ungefär 4 000 fler anställda. Och regeringen, tillsammans med sina samarbetspartier, har valt att inte ha det kvar.

I januariöverenskommelsen nämns knappt äldreomsorgen trots att det har varit väl känt sedan länge att äldreomsorgen har haft stora behov av resurstillskott, detta trots de tillskott vi tillförde under förra mandatperioden. Det är ständiga nedskärningar, ständig tidspress och stress.

Matlådor kan stå i kylskåpet i fem dagar och upp till en vecka. Man får stå där och titta på de där matlådorna och undra vad det blir för mat den här veckan - inte så bra för aptiten. Personalen springer in och får springa ut igen. Personalen pratar om att de har för lite tid, och de äldre pratar om att de får för lite tid. Och vi vet att det är visstidsanställda, deltidsanställda och så vidare.

Vi lägger jättestora pengar på att rädda jobb och företag - det är väldigt bra - men samtidigt pågår nedskärningar i äldreomsorgen. Varför då, finansministern?

Anf. 39 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Det är jättebra att Ulla Andersson tar upp äldreomsorgen. Men för att vi inte ska vara för dystra vill jag börja med att säga att det finns en förbättringspotential i äldreomsorgen men att vi har en fantastisk äldreomsorgspersonal. Det är så mycket underbar personal som arbetar och stöttar de äldre och verkligen kämpar och sliter för att leverera allra högsta kvalitet. Många äldre är också väldigt nöjda med både hemtjänst och äldreboenden och har en fin relation till personalen där. Det lagas också väldigt mycket god mat på våra äldreboenden i Sverige.

Det hindrar inte att det finns enskilda aktörer som kan förbättra kvaliteten och att det är ett område som vi behöver bygga ut stort. Jag ser framför mig att detta kommer att vara en stor och viktig arbetsuppgift framöver. Det är något vi har jobbat med under de senaste åren, och jag är glad över det samarbete som jag har haft med Ulla Andersson kring att just stärka äldreomsorgen och öka antalet anställda.

En av de största punkterna i januariavtalet är ytterligare resurser till kommuner och regioner, och äldreomsorgen utgör en stor andel av kommunernas utgifter och budget. Det gör att äldreomsorgen är en central del av det som vi i januariavtalet har sagt att vi ska lägga resurser på.

Det har också varit viktigt under denna vår, då de insatser som kommuner och regioner har fått i form av generella statsbidrag har varit historiskt stora i sitt omfång. Detta kommer att göra att äldreomsorgen kan upprätthålla kvaliteten också genom denna kris.

Anf. 40 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Ja, det finns mycket bra personal, och många gamla är nöjda med de insatser de får.

Men jag praktiserar rätt mycket i äldreomsorgen, och då får jag samma svar från såväl de gamla som personalen när jag frågar vad som behövs: mer tid, mer resurser, mindre stress och bättre kontinuitet. Det är den röda tråden i alla svar jag har fått under åren. Detta är tydligt.

Även om finansministern säger att regeringen har tillfört resurser vet både hon och jag att det pågår nedskärningar. Vi kan läsa om hur man drar ned tid på duschning för att spara pengar, hur personalen ska handla ännu fortare än de redan gör, hur äldreboenden stängs ned och hur man drar ned på personal, framför allt på boenden med dementa.

På många äldreboenden är maten bra, men maten i de mikrolådor som hemtjänsten springer in och stoppar i kylskåpet är inte av bästa kvalitet. Äldre kan behöva vara med och laga maten för att de ska få aptit och inte drabbas av näringsbrist.

Vi vet att det är många visstider, och det ger ingen kvalitet. Det behövs heltider och tillsvidareanställningar.

Finns det någon långsiktig plan för hur vi ska säkra resurserna till välfärden och hur vi ska göra att personalen vill stanna kvar och att nya vill söka sig dit? Vi behöver 130 000 fram till 2030 för att klara dagens kvalitet i äldreomsorgen - och den kan vi ändå inte vara nöjda med, med tanke på hur det ser ut och vad vi nu har upplevt under coronan.

Trots att personalen är riktiga kämpar och gör allt vad de kan är resurserna alldeles för knappa.

Trevlig sommar!

Anf. 41 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Jag delar Ulla Anderssons uppfattning att resurserna är för små och att vi behöver satsa ytterligare på äldreomsorgen. Jag är glad över mitt, regeringens och Ulla Anderssons gemensamma arbete under förra mandatperioden för att stärka äldreomsorgen. Jag är stolt över de ytterligare resurser som vi har kunnat tillföra under denna mandatperiod, inte minst denna vår med 26 miljarder i generella statsbidrag.

Jag ser dock att vi kommer att behöva göra mycket mer framöver.

I år har vi bland annat jobbat med ett äldreomsorgslyft, som innebär att personer kan få anställning och utbildning samtidigt och där staten står för lönen under utbildningstiden. Detta gör att fler kommer att kunna få en fast anställning.

Det behövs mer resurser och mer personal, och personalen måste ha rimliga arbetsvillkor. Det behövs fasta anställningar, för så skapar man kontinuitet, hög kvalitet och trygghet - både för personal och äldre.

Sverige behöver en mer långsiktig utveckling av äldreomsorgen så att fler får kontinuitet genom fler fasta anställningar och mer utbildad personal. Därför är det bra att kommunerna har kunnat bygga ut yrkesvux med fler utbildningsplatser inom omsorgsyrkena, för här kommer det att behövas mer personal.

Anf. 42 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Belgien, Malta, Bulgarien, Nederländerna, Cypern, Polen, Danmark, Portugal, Estland, Rumänien, Finland, Slovakien, Frankrike, Slovenien, Grekland, Spanien, Irland, Italien, Tjeckien, Kroatien, Tyskland, Lettland, Ungern, Litauen, Österrike och Luxemburg. Det är alla EU-länder utom ett.

Vad har alla dessa länder gemensamt? Jo, alla dessa länder har sedan hösten 2014 fram till februari i år haft en bättre utveckling av sin arbetslöshet än vad Sverige har haft. Sverige är alltså sist på denna lista.

Detta oroar mig, fru talman, och under åren framöver kommer vår viktigaste uppgift att vara att bekämpa arbetslösheten.

Delar finansministern bilden att vi har haft en alltför dålig utveckling trots en stark högkonjunktur? Och om vi tittar framåt, vilka strukturella reformer behövs för att trycka tillbaka arbetslösheten under kommande år så att även de många som blev arbetslösa före krisen kan komma tillbaka i arbete när det vänder?

Anf. 43 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Finland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Tjeckien, Slovenien, Kroatien, Grekland, Österrike, Ungern, Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Storbritannien, Irland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Tyskland är länder som har lägre sysselsättningsgrad än Sverige. Vi har alltså högst andel sysselsatt befolkning i hela EU. Alla dessa länder har också ett lägre arbetskraftsutbud.

Anledningen till den svenska utvecklingen är inte att vi har låg sysselsättning utan att vi med vårt historiskt höga arbetskraftsutbud överträffar alla i hela EU.

Under de senaste åren har det stigande arbetskraftsutbudet i Sverige överraskat många bedömare och prognosmakare. Det går alltså inte dåligt med sysselsättningen utan väldigt bra med arbetskraftsutbudet. Detta är i grunden positivt, för ska man komma i jobb måste man såklart vara med på arbetsmarknaden.

Jag är bekymrad över att arbetslösheten, inte minst ungdomsarbetslösheten, riskerar att öka framöver. Men det skulle också vara mycket bekymmersamt om arbetskraftsutbudet minskar, inte minst för dem som nu kommit ut på arbetsmarknaden, nämligen utrikes födda kvinnor.

Anf. 44 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Det är uppenbart varför vi inte har haft strukturella reformer för att pressa tillbaka arbetslösheten. Det finns ju inga problem med den, sa finansministern just. Trots att det har blivit fler långtidsarbetslösa sedan Stefan Löfven och Magdalena Andersson blev ministrar i den svenska regeringen är det tydligen inget problem.

Jag delar bilden att det är fantastiskt att vi har haft en stark sysselsättningsutveckling, men jag kan aldrig dela bilden att det inte skulle vara ett problem att allt fler personer hamnar i arbetslöshet.

Vi kan inte ge upp kampen mot arbetslösheten. Jag och Moderaterna kommer varje dag under många år framöver kämpa för att genomföra riktiga och viktiga reformer för att trycka tillbaka arbetslösheten. Det handlar om utbildning och omställning. Det handlar om att få till en utbildningsplikt som verkligen är en utbildningsplikt på riktigt. Det handlar om en bidragsreform och om ett skattesystem som gynnar företagande och kan ge fler jobb. Listan kan göras lång.

Jag hoppas att vi när vi kommer tillbaka i höst kan fortsätta i samma konstruktiva anda för att ta fram förslag för Sveriges bästa. Men om vi inte delar bilden att det är ett problem att så många människor är arbetslösa trots en stark sysselsättningsutveckling blir det svårt att kunna enas om viktiga reformer för att pressa tillbaka arbetslösheten.

Låt mig göra det väldigt klart: Jag tänker inte komma tillbaka hit efter sommaren med en belåten min för att sysselsättningen har ökat. Det är bra. Men vi hade en hög arbetslöshet redan före krisen - den slog all time high för invandrarkvinnor - och den kommer jag att bekämpa varje dag.

Anf. 45 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Att vi socialdemokrater vill bekämpa arbetslösheten tror jag inte har undgått någon.

Men det går inte att säga annat när det gäller en internationell jämförelse där Sverige sticker ut än att detta inte bara gäller arbetslösheten utan även arbetskraftsutbudet. Det beror inte minst på att utrikes födda kvinnor nu är en del av arbetsmarknaden. De har kommit ut på arbetsmarknaden.

Detta beror inte minst på strukturella reformer som den här regeringen har genomfört vad gäller föräldraförsäkring, utbildningsplikt och borttagande av stöd för att man inte ska arbeta, till exempel vårdnadsbidraget. Det är strukturella förändringar som vi har gjort för att människor ska komma ut på arbetsmarknaden.

Sedan ska vi naturligtvis vidta ytterligare åtgärder för att man också ska komma i arbete. Extratjänster är en sådan åtgärd som gör att många, inte minst utrikes födda kvinnor som är nya på arbetsmarknaden, som nu har kommit ut i och med det ökade arbetskraftsutbudet också har tagit ett steg in i arbete. Därutöver är fortsatt utbyggnad av uppsökande metoder och utbildning naturligtvis vägen framåt.

Men det går inte att säga annat än att i en internationell jämförelse har Sverige unikt högt arbetskraftsutbud och unikt hög sysselsättningsgrad, inte minst tack vare att så många kvinnor arbetar i Sverige. Det ska vi vara stolta över - samtidigt som vi ser till att fortsätta att bekämpa arbetslösheten.

Anf. 46 Amineh Kakabaveh (-)

Fru talman! Läget i ekonomin är dystert. Människors tillvaro skakar i sina grundvalar.

Sverige var inte rustat att möta den coronakris som nu råder. Vi hade redan bostadsbrist. Sjukvården gick redan på knäna. Vi hade redan stor arbetslöshet. Vi hade redan fattiga pensionärer. Vi ser, i pandemins spår, hur skör och instabil kapitalismen är.

Nyliberal konsensus råder här i riksdagen om åtstramningar, om budgetöverskott och om det finanspolitiska ramverket. Ramverket kräver att det sparas i ladorna, medan samhällsbygget har fallit. Ramverket vilar på nyliberal ideologi. Den offentliga sektorn har ansetts som byråkrati. Den ska begränsas, har man sagt. Det privata kapitalet sas vara effektivare.

Allt sedan 80-talet har man hojtat om att den offentliga sektorn är för stor. Den ska krympas och bli privat, har man sagt. Det är det vi skördar frukterna av i dag. Och så skulle det ju bli en sådan formidabel tillväxt. Det som växer nu är de nya privata företagens vinster i skatteparadisen. I dag kan vi se vad denna effektivitet har inneburit i form av avvecklade beredskapslager och avskaffande av god hälsa och sjukvård.

Bättre skola, stod det på Moderaternas valaffischer på 90-talet. Skolan privatiserades, och det pedagogiska resultatet blev uselt. Men vinsterna blev stora och goda.

Som socialist står jag i total opposition till den politik som förs nu. Ekonomin finns till för folket, inte tvärtom. Folkets val går före storfinansen, som Socialdemokraterna tidigare sa.

Jag anser att den ekonomiska politikens mål ska vara full sysselsättning. Statsbudgeten får gå med det underskott som krävs. Godtyckliga mål för budgetunderskott och statsskuld - som i det finanspolitiska ramverket och EU-fördraget - ska avvisas helt.

Arbete åt alla, full sysselsättning, ska vara målet för den ekonomiska politiken. Arbetslösheten ska bort efter decennier av permanent hög arbetslöshet. Alla som kan ska ha ett arbete på heltid med avtalsenlig lön. Ett allmänt sysselsättningsprogram ska skapas, där alla de som inte har hunnit hitta ett arbete ska ges anställning. Då försvinner behovet av förnedrande arbetslöshetsförvaltning som jobb- och utvecklingsgarantin. En mängd samhällsnyttiga arbeten kommer att bli utförda.

Vi har råd att sätta folk i arbete. Vi har inte längre råd att göra avkall på det kravet. Arbete åt alla är en jämställdhetsfråga. Arbetslösheten slår särskilt mot kvinnor.

Fru talman! Rätten till arbete är en integrationsfråga. Arbetslösheten slår särskilt hårt mot dem som bor i förorterna. Där är det många som är arbetslösa.

Arbete åt alla är också en ungdomsfråga. De unga drabbas stenhårt av den förda politiken.

Full sysselsättning är en maktfråga. Om vi har full sysselsättning tappar hotet om arbetslöshet sin kraft. Då stärks arbetarnas ställning. När alla får arbete kan vi också fortsätta förkortningen av arbetstiden. Målet är att en arbetsvecka inte ska vara längre än 30 timmar.

Som socialist avvisar jag all uppluckring av arbetsrätten. Den politiken bygger på en lögn om att otrygghet skapar arbetstillfällen. Den socialdemokrat som ställer upp på en sådan politik sviker allt som den svenska arbetarrörelsen har kämpat för. Om man inte som arbetsgivare kan erbjuda en trygg och fast anställning till god, avtalsenlig lön har man ingen framtid på svensk arbetsmarknad.

Fru talman! Bostaden är social rättighet, inte en handelsvara. Bostadsförsörjningen är ett ansvar för samhället. Med rätt finanspolitik har vi råd med omfattande investeringar i bostadssektorn. Stor nyproduktion ska ske av allmännyttiga hyresrätter. Ett statligt bygg- och bostadsbolag ska inrättas.

Bostadsfrågan är en jämställdhetsfråga. Bostadsbristen gör det särskilt svårt för kvinnor som separerar att hitta en ny bostad.

Bostadsfrågan är också en integrationsfråga. Folk med utländsk bakgrund är betydligt hårdare drabbade än andra av trångboddhet och bostadsbrist. Detta har vi sett under coronakrisen; vi har sett hur den drabbar.

Bostadsfrågan är även en ungdomsfråga. I dag finns en kvarts miljon unga som bor hemma hos sina föräldrar trots att de hellre skulle vilja flytta. När vi ger de unga rätten till en bostad öppnar vi dörren till deras, och vår, framtid.

Fru talman! Alla förslag om marknadshyror ska kategoriskt förkastas. Om man inte som hyresvärd kan erbjuda en god bostad till en rimlig hyra har man ingen framtid på svensk bostadsmarknad.

Coronakrisen visar att samhällsbärarna är de som jobbar inom vård, skola och omsorg, inte Jacob och Marcus Wallenberg. Därför ska samhällsbärarna inom vård och omsorg stärkas, och de ska få trygga och säkra anställningar.

Vi ska inte ha några fler nedskärningar i välfärden. Välfärden ska ge trygghet åt alla. Konkret innebär detta att statsbidragen till kommunerna ska öka så att målen uppnås.

Vi ser tydligt att apotek inte lämpar sig för vinstdrivande affärsverksamhet. Apoteken ska övergå till statlig regi.

Vi har under coronakrisen alltför väl sett hur den privatiserade och nedskurna äldreomsorgen brister.

Den svenska skolan ska bli en institution i världsklass. Resurserna ska öka och personalen bli större. Avsikten med skolan är inte att skapa vinster åt privata riskkapitalister utan att ge kunskap och kunnande. Skolan ska ge barnen vad de behöver för att bli fullvärdiga samhällsmedborgare. Detta är så avgörande att skolan ska drivas av staten.

Alla måste få en likvärdig utbildning. De religiösa skolorna ska bort. Vi behöver inte dogmer och vidskepelse, utan vetenskap. De religiösa skolornas könsapartheid och hedersnormer måste upphöra. Skolan ska motverka segregation, inte tvärtom.

Fru talman! De privata företagen har inget intresse av någon välfärd - bara av profiter.

En god och trygg pension ska vara en självklarhet. Ord som fattigpensionär och pensionsångest ska aldrig behöva uttalas. Den skamliga pensionspolitik nu som förs ska begravas.

Pensionerna ska höjas kraftigt. Ingen ska vara fattig för att man är pensionär. Utgångspunkten ska vara att pensionen ska motsvara 80 procent av slutlönen.

Goda pensioner är också en jämställdhetsfråga. De allra flesta fattigpensionärerna i dag är kvinnor. Denna orättvisa måste bort.

Väg- och järnvägsnätet ska upp i internationell toppklass. Energi- och transportsektorerna ska bli fossilfria. Offentliga satsningar ska vara motorn i klimatomställningen, inte punktskatter på plastpåsar.

Av coronakrisen har vi också lärt oss att stora offentliga investeringar behöver ske för att vi ska ha en godtagbar krisberedskap. Då duger det inte med slimmad lagerhållning och just in time-leveranser. De offentliga investeringarna bidrar till att ge arbete åt alla.

Fru talman! Skatterna behöver inte höjas för att vi ska nå målen för den ekonomiska politiken. Däremot har de andra viktiga funktioner i samhället. Genom skatterna ska vi radikalt öka jämlikheten. Det finns ingen samhällsnytta i att en vd tjänar lika mycket som 61 industriarbetare, inte heller i att en toppkapitalist som Antonia Ax:son Johnson betalar en mindre andel i skatt än en vanlig löntagare.

Kapitalet har lyckats köpa många politiker som siktar på välavlönade lobbyistkarriärer, till exempel Filippa Reinfeldt hos Wallenbergägda Vectura och Göran Hägglund, pr-konsult åt vårdkapitalisten Onemed. Förändringar som folket vill se, som förbud mot vinster i välfärden, saknar stöd bland köpta politiker - som tvärtom stöder förändringar folket inte vill se, som marknadshyror och uppluckrad arbetsrätt.

Kraftfulla skatteåtgärder ska dika ut detta träsk av korruption. Inkomster över 200 000 kronor per månad ska beskattas med 75 procents inkomstskatt och inkomster över 400 000 kronor per månad med 100 procent. En högre inkomst än så är inte en rimlig ersättning för något arbete.

En förmögenhetsskatt ska införas. Den del av en förmögenhet som överstiger ca 47 miljoner kronor ska beskattas med 5 procent årligen.

Detta är en ekonomisk politik för folket och framtiden. Detta är den väg jag vill se Sverige gå. Och det finns väldigt många människor som håller med mig.

Avslutningsvis vill jag, fru talman, yrka bifall till min följdmotion till den ekonomiska vårpropositionen.

Anf. 47 Dennis Dioukarev (SD)

Fru talman! I dagens gemensamma debatt debatterar vi också betänkandet FiU21 om vårändringsbudgeten. Jag skulle dock vilja börja med att kommentera de extra ändringsbudgetar som regeringen lämnat med anledning av pandemin och som Sverigedemokraterna har haft en hel del invändningar mot. I regel har vi inte haft invändningar mot förslagen i sig utan snarare mot det faktum att åtgärderna har satts in för tveksamt, för långsamt och för defensivt.

Vi var i begynnelsen av krisen ute och pratade om bland annat slopade arbetsgivaravgifter, höjd och utvidgad a-kassa samt omsättningsstöd. Det har således tveklöst funnits en rad olika förslag i ett tidigt skede att inspireras av för att hantera krisen mer offensivt. Alternativkostnaden i sammanhanget är att man tillåter att i grunden livskraftiga företag slås ut och går under, med en skenande massarbetslöshet som följd. Det är det vi ser början på nu.

Fru talman! Inom ramen för denna ordinarie ändringsbudget har vi lagt fram ett särskilt yttrande för att förklara våra ståndpunkter. I det läge som Sverige befinner sig i just nu har vi dragit slutsatsen att spelutrymme för regeringen att hantera krisen bör ges när de politiska skiljelinjerna tillåter det. Dock finns det naturligtvis områden och prioriteringar i denna ändringsbudget som icke desto mindre ter sig något märkliga.

Exempelvis höjer man mediestödet, av oklar anledning. Det framgår inte på ett övertygande sätt i budgeten varför just mediebranschen, som förvisso går igenom en tuff period liksom andra branscher, ska särbehandlas. Det är en bransch som har samma möjligheter och villkor för att permittera personal. Man har lägre arbetsgivaravgifter, och man kommer att ha samma förutsättningar att ansöka om så kallat omställningsstöd.

De krisåtgärder och stimulanser som vidtagits och vidtas under coronapandemin kommer att finansieras med en ökad statsskuld. Den notan ska naturligtvis betalas av framtida generationer. Därför kan man inte strö pengar omkring sig åt höger och vänster, utan varje satsad skattekrona måste ha ett tydligt syfte och en bred skademinimerande ekonomisk effekt. Regeringen måste därför redan i detta läge ligga ett steg före och agera ansvarsfullt när det kommer till satsningar som inte är absolut nödvändiga för att rädda den svenska ekonomin.

Stödet till mediebranschen kan inte betraktas som en samhällskritisk och livsviktig prioritering. 200 miljoner kronor utöver den halva miljard som satsades i mediestöd i extra ändringsbudget 167, alltså inte långt ifrån 1 miljard kronor, är en uppenbart felaktig prioritering. För att använda idrottsterminologi framstår det mer som ett så kallat kompispass, alltså att regeringen ger bort skattemedel till kompisarna inom mediebranschen, än som en seriös och logiskt stringent satsning.

Ett område där satsningarna i denna budget i stället lyser med sin frånvaro är den psykiska hälsan. Pandemin för med sig stora samhällsförändringar, arbetslöshet och ofrivillig ensamhet, vilket följaktligen ökar riskerna markant för ångest, självskador och höga suicidtal. Från regeringens håll drog man ned på satsningarna på området redan före krisen. Exempelvis lade man ned den nationella jourtelefonen Hjälplinjen. Det finns förvisso lokala satsningar på olika former av telefonstöd, men den nationella psykiska folkhälsan bör också prioriteras på just nationell nivå. Förutsättningarna skiljer sig nämligen beroende på var i landet man bor, och därmed varierar också förutsättningarna för att få en jämlik stödfunktion på olika håll i landet.

Låg mig ta ett tredje exempel. En politiskt färgad och verklighetsfrånvänd omprioritering är när man lägger miljontals kronor på att jobba med så kallad jämställdhetsintegrering. Det uppdraget har man gett till Jämställdhetsmyndigheten, som namnet till trots alltjämt är Sveriges minst jämställda myndighet med 100 procent kvinnor i ledningsgruppen. Detta är förvisso inte ett problem för Sverigedemokraterna, men det kanske borde vara det för de partier som talat sig varma för kvotering.

Men även om vi bortser från de politiska åsikterna om myndigheten - för det är en myndighet med ett tydligt politiskt syfte - är det, hur man än vrider och vänder på det, en fullständigt galen prioritering. Vi har en pandemi av sällan skådat slag, den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet, med hundratusentals döda, miljontals smittade och vårdpersonal som skriker efter grundläggande skyddsutrustning men får nöja sig med att återanvända munskydd. Då satsar regeringen 5 miljoner kronor på jämställdhetsintegrering. Jag är mållös, fru talman.

Jag skulle å svenska folkets vägnar vilja ha en förklaring. Varför sänker regeringen anslaget till svensk krisberedskap med 5 miljoner kronor och ökar anslaget till Jämställdhetsmyndigheten med 5 miljoner kronor, alltså motsvarande belopp? Hur kommer det sig? Hur försvarar man denna prioritering? Jag ser gärna att en företrädare för regeringen, en miljöpartist eller socialdemokrat, tar replik på mig och förklarar det.

Med den frågan hängande i luften vill jag passa på att önska fru talmannen, utskottet och tjänstemännen en fin sommar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)