Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle

Betänkande 2005/06:FöU9

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
30 maj 2006

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Ny lag om kommuners och landstings ansvar vid kris (FöU9)

Riksdagen sade ja till regeringens förslag till ny lag om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Den nya lagen innehåller bestämmelser som syftar till att kommuner och landsting ska minska sårbarheten i sin verksamhet och ha en god förmåga att hantera krissituationer. Kommuner och landsting får en skyldighet att ta fram risk- och sårbarhetsanalyser ett ansvar för att se till att förtroendevalda och anställda får utbildning och övning för att kunna lösa sina uppgifter i en krissituation en skyldighet att till regional och central nivå rapportera om krisberedskapsläget före, under och efter en kris Regeringen har för riksdagen även redovisat en strategi för samhällets säkerhet. Där meddelar regeringen att den snart ska återkomma med förslag om en myndighet som kan leda arbetet över samtliga inblandade myndigheter vid en kris. Riksdagen har även behandlat ett stort antal motionsförslag om krisberedskap. I frågan om en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet vidhåller riksdagen sin tidigare uppfattning att det är upp till regeringen, inte riksdagen, att besluta om Regeringskansliets inre organisation.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen i denna del. Avslag på framställningen och motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 27
Propositioner: 1
Framställningar / redogörelser: 1

Från regeringen

Från riksdagens organ

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2006-05-02
Justering: 2006-05-09
Trycklov till Gotab och webb: 2006-05-12
Trycklov: 2006-05-12
Reservationer: 8
Betänkande 2005/06:FöU9

Alla beredningar i utskottet

2006-04-25, 2006-05-02

Ny lag om kommuners och landstings ansvar vid kris (FöU9)

Försvarsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag till ny lag om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Den nya lagen innehåller bestämmelser som syftar till att kommuner och landsting ska minska sårbarheten i sin verksamhet och ha en god förmåga att hantera krissituationer. Kommuner och landsting får

  • en skyldighet att ta fram risk- och sårbarhetsanalyser
  • ett ansvar för att se till att förtroendevalda och anställda får utbildning och övning för att kunna lösa sina uppgifter i en krissituation
  • en skyldighet att till regional och central nivå rapportera om krisberedskapsläget före, under och efter en kris

Regeringen har för riksdagen även redovisat en strategi för samhällets säkerhet. Där meddelar regeringen att den snart ska återkomma med förslag om en myndighet som kan leda arbetet över samtliga inblandade myndigheter vid en kris. Försvarsutskottet har även behandlat ett stort antal motionsförslag om krisberedskap. I frågan om en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet vidhåller försvarsutskottet sin tidigare uppfattning att det är upp till regeringen, inte riksdagen, att besluta om Regeringskansliets inre organisation.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2006-05-29
Stillbild från Debatt om förslag 2005/06:FöU9, Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle

Debatt om förslag 2005/06:FöU9

Webb-tv: Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Eskil Erlandsson (C)
Fru talman! Detta är försvarsutskottets sista debatt i kammaren under denna mandatperiod. Många beslut som har varit avgörande för människor och verksamheter i vårt land har fattats i kammaren på förslag av försvarsutskottet. Nu står vi inför ytterligare ett stort beslut, som gäller betänkandet Samverkan i kris . I regeringens proposition redovisas en strategi för samhällets säkerhet - en strategi för vårt samlade arbete med att stärka säkerheten. Där finns många goda förslag, och vi i Centerpartiet står bakom lejonparten av förslagen i propositionen. Men det finns några små men ändå viktiga saker som har utelämnats, glömts bort eller rentav ignorerats. En av de aspekter som har glömts bort i den här propositionen är den enskilda människans roll och uppgift vid en krissituation. Förändringen av Försvarsmakten har gjort att allt färre unga genomför pliktutbildning. Det är en fullt logisk utveckling eftersom vi ska anpassa uttaget till plikttjänstgöring efter behov och hotbild. Självklart är det så. Minskningen har i sin tur fört med sig att stora delar av den kunskap om samhällets säkerhet som tidigare fanns i samhället håller på att gå förlorad. Det är allvarligt, för det handlar om viktiga kunskaper som är kopplade till samhällets förmåga att hantera kriser. Fru talman! Jag, Centerpartiet och alliansen menar att utgångspunkten för samhällets krishantering ska vara att den är en fråga för alla. För att medborgarna själva ska kunna förstå och hitta sin egen roll i krissituationer krävs en fullgod tillgång till information om samhällets säkerhet. Ambitionen är att individen ska kunna förstå sin egen roll och uppgift i samhällets krishanteringssystem. För att kunna bibehålla krishanteringsförmågans folkliga förankring måste vi söka nya vägar och förbättra möjligheterna till information. Det gäller särskilt information till ungdomar. I det informativa arbetet spelar myndigheter och inte minst de frivilliga försvarsorganisationerna en viktig roll. Därför måste vi politiker se till att frivilligorganisationerna får ett tydligt uppdrag och möjligheter att nyttja nya mötesplatser för information. Ett sätt att åstadkomma detta är att utnyttja skolorna. Ett annat sätt är att ge stöd till lokala utbildningsinsatser. Ökad information i skolorna skulle förmodligen också bidra till att även unga kvinnor bygger upp kunskap rörande krishantering. Det är en grupp som i dag får väldigt lite information om de här frågorna. Den information som är kopplad till krishantering är mycket komplex och måste innefatta en bred syn på säkerhet. I detta avses allt från hur barn och vuxna klarar sig själva vid en krissituation till närmiljön, som kommunerna har ansvar för, och därifrån vidare till den regionala och nationella nivån. När man talar om krishantering är det viktigt att komma ihåg att krishanteringsförmågan inte enbart är en nationell angelägenhet, utan den är i allra högsta grad lokal. När kriser inträffar är det oftast på lokal nivå. Översvämningar, omfattande strömavbrott och oväder sker lokalt. Därför måste informationsinsatserna handla om perspektiv som inte enbart är nationella, och därför måste de frivilliga försvarsorganisationerna också ha lokala grupperingar spridda över landet. De lokala grupperna måste också ha en regional ledningsfunktion, en funktion med lokalkännedom som underlättar och möjliggör ett välorganiserat och samtrimmat arbete. Att man i krissituationer kan arbeta välorganiserat är kanske den viktigaste skillnaden mellan frivilliga försvarsorganisationer och andra delar av det civila samhället. Det är något som frivilligorganisationen gör mycket effektivare än exempelvis fotbollsföreningen eller orienteringsklubben, även om dessa självklart också kan göra insatser i speciella situationer. Fru talman! De frivilliga insatserna är, som jag ser det, ovärderliga i samhällets krisberedskap. Det är oerhört viktigt att vi värnar deras existens och hjälper till i deras framtida utveckling. Det finns i dag frivilliga grupperingar i ungefär 100 av landets kommuner. Förmodligen - detta vet jag - överväger ytterligare ett antal kommuner att använda frivilliga och frivilligorganisationer för att stärka den egna krisberedskapen. Därför är det viktigt att förutsättningarna för frivilliga insatser klarläggs för den enskilde, deras arbetsgivare och de berörda kommunerna. Bland annat måste frågan om de frivilligas rätt till tjänstledighet uppmärksammas och tas på allvar. I en tid då färre individer rekryteras till värnpliktstjänstgöring minskar rekryteringsbasen till frivilligorganisationerna drastiskt. Därför måste samhället nu underlätta och hjälpa frivilligorganisationerna så att de kan trygga återväxten. Med anledning av detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 4. Många stora och avgörande beslut för människor, familjer och verksamheter i vårt land har fattats i kammaren under den här mandatperioden. På det här området har det varit på förslag av försvarsutskottet. Jag tycker att frågor som handlar om det som hör till detta utskotts verksamhetsområde är av den karaktären att de förtjänar stora och breda majoriteter, men också stora och breda diskussioner. Ibland har vi lyckats skapa dessa breda majoriteter. Jag har efter förmåga försökt bidra till att få till stånd stora, breda diskussioner och stora, breda majoriteter. Ibland har det lyckats, ibland har det inte lyckats. Eftersom detta är den sista debatten vill jag framföra mitt tack till kamraterna i utskottet. Vi har haft, tycker jag, många trevliga och gemytliga debatter och överläggningar tillsammans både i utskottet och här i kammaren. Ett speciellt tack vill jag framföra till de ledamöter av riksdagen som inte söker väljarnas förtroende inför den nya period som vi får efter höstens val. Jag vill också tacka statsrådet för att hon oftast ställer upp när vi har de stora och viktiga debatterna i kammaren inom det här området. Den personal som finns på Regeringskansliet bistår också oss här i riksdagen med upplysningar och kunskaper som är värdefulla och ovärderliga för oss. Stort tack för det! Allra sist vill jag rikta ett stort tack till utskottskansliets personal. Ni har en utomordentlig förmåga att förstå, fatta och sammanfatta ibland, ganska ofta förresten, ostrukturerade diskussioner och resonemang som förs i utskottet. Och ni gör det på ett sätt som länder er till heder. Ni bistår mig och också övriga ledamöter i utskottet, oaktat partikulör, på ett sätt som länder er till heder. Ni gör det med råd och dåd, och ni gör det med integritet. Ni gör det på ett sådant sätt att riksdagen som institution hedras. Stort tack för det!

Anf. 2 Ola Sundell (M)
Fru talman! Det var många vänliga ord i ordförandens inledning. Det är trevligt att ha ministern här. Jag instämmer i detta. I övrigt vill jag börja med att yrka bifall till reservation nr 1, Den nationella krishanteringsförmågan. Vilka är nu de viktigaste frågorna för svensk och Sveriges säkerhet framöver? Det grundläggande är alltid, enligt min mening, att aldrig slå sig till ro och tro att kriser, krig och terroraktioner, katastrofer hör historien till. Det är grundläggande att ständigt vara beredd på att det oväntade kan inträffa och att ständigt ha en förmåga att hantera kriser och krig. Sverige måste ständigt bära på en beredskap för åtgärder vare sig det gäller att bekämpa en terroraktion, hantera en naturkatastrof eller slå ned ett hot riktat mot vår suveränitet. Vem kunde förutse stormen Gudrun? Vem kunde ana en katastrof av det slag som briserade annandagen 2004 och som kom att leda till ett oerhört lidande, psykiskt och fysiskt, dödsfall och materiell förstörelse? Vad vi säkert vet inför framtiden är att nya hot och katastrofer kommer att inträffa. Lika säkert som det har vi i dag ingen aning om var och i vilken omfattning den kommande krisen uppstår eller slår till. Vad händer härnäst och var? Är det en terroristattack mot en strategisk funktion i samhället, eller är det en ny naturkatastrof? Det är omöjligt att veta. Det vi kan göra är att rusta oss för det oväntade, att skaffa oss den försäkring som innebär en garant för medborgarnas säkerhet och trygghet. Den regering och regeringschef som fått förtroendet att leda landet har också det yttersta ansvaret för att den yttre och den inre säkerheten för medborgarna har ett innehåll. Det är just de här verktygen för krishantering, hur de ska se ut och hur de ska organiseras, som den här debatten handlar om. Vad har vi lärt av historien som vi kan ha nytta av inför framtiden? Har erfarenheterna från stormen Gudrun och tsunamikatastrofen just pekat på de brister vi har i den svenska modellen för krishantering, något som vi kan lära oss av inför framtiden? Har vi lärt av misstagen? Vidare bör det också sägas i de här sammanhangen att krigsorganisationen, insatsorganisationen, är helt lämnad utanför i det här betänkandet. Vi kan säga att allt handlar just i dag om den civila krishanteringen. Den svenska säkerhetspolitiska debatten präglas just nu i stor utsträckning av det här vidgade säkerhetsbegreppet, som inte är styrt från något håll. Det handlar om snöoväder, översvämningar, sjukdomar, alltså slumpens skördar. I den här kantringen av debatten ligger alltid en uppenbar risk att pendeln slår för långt och att man negligerar behovet av en militär dimension i säkerhetspolitiken. Det förtjänar alltid att påpekas, när man diskuterar säkerhet, att det aldrig föreligger något nollsummespel mellan det civila försvaret och militär säkerhet. Sverige måste vara väl rustat vare sig det är en naturkatastrof eller en terroristaktion riktad mot vårt land. Händelserna i Thailand visar ganska väl vad som kan hända om vi inte har beredskap för det oväntade. Fru talman! Den civila krishanteringen i vårt land fungerar i huvudsak bra. Därom är nog de flesta överens. Men i en väldigt central del saknas det fortfarande en viktig pusselbit, nämligen en central funktion i Regeringskansliet. Större kriser hamnar alltid i knät på den politiska ledningen. Det förutsätter att den politiska ledningen har full möjlighet att agera för att kunna prioritera resurser, initiera åtgärder hos berörda myndigheter. Till det här kommer också information till medier och befolkning. För att kunna göra detta krävs den här politiska auktoriteten. Just detta faktum talar för att krisledningsfunktionen ligger nära den politiska makten. Vidare är myndighetsnivån, om det krävs samarbete med andra länder, inte den rätta för den här typen av överläggning. Förvisso talas det om en beredskaps- och analysenhet och om att den har inrättats i Regeringskansliet, men vad vi känner till så här långt är den inte i drift. I det här skedet är den bara verksam till namnet, på papperet, skulle jag säga. Så längre än till beteckningen för den centrala funktionen har inte regeringen förmått eller velat gå. Där slutar regeringens förmåga. Tyngdpunkten i kritiken mot hur tsunamikatastrofen hanterades riktades i huvudsak mot avsaknaden av den här centrala krisfunktionen i Regeringskansliet. Regeringen hade inte förmåga att leda och samordna vid en större kris. Det var inte personliga brister i den delen, utan det var avsaknaden av den här organisationen. Jag skulle vilja fråga ministern, när hon nu sitter här: Känner försvarsministern till det här begreppet, krisledningsfunktion i Regeringskansliet? Annars får jag väl nedteckna det på en minneslapp och överlämna den till chefen för försvar och beredskap. Till saken hör också att det fanns en sådan funktion tidigare i Regeringskansliet, men den nedmonterades av nuvarande statsministern 1997. Mot bakgrund av det kaos som rådde i kansliet timmarna och dagarna efter katastrofen i Thailand och de konsekvenser som det har fått för regeringen Perssons trovärdighet när det gäller att leda landet under besvärliga förhållanden är jag övertygad om att han ganska bittert ångrar nedmonteringen av den funktionen. Dessutom har utredning efter utredning pekat på behovet av en funktion som understöder regeringen i samband med en stor kris. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen sade just det här i maj 2001. Lednings- och beredskapsutredningen sade i februari 1999 ungefär samma sak. Försvarsberedningen sade också det här i januari i år. Till sist pekade Hirschfeldts katastrofkommission ut just den här delen som den mest avgörande anledningen till att Sverige inte har och kan ha en fungerande krisledningsfunktion. Resultatet måste i det här skedet betecknas som magert, när jag tittar i betänkandet. Utredning efter utredning och också utvärderingen från Hirschfeldtkommissionen omkring tsunamin pekar på det här. Det går alltså inte, enligt min mening, att leda landet på ett bra sätt i en stor kris utan att man har det här redskapet, krisledningsfunktionen. I betänkandet ges inte heller någon tydlig vägledning om vad majoriteten egentligen syftar till med sina förslag till förbättrad organisation för ledning i samband med större kriser. Vid nästa större kris kan det också vara så att statsministern är bakfull och inte kan nås för en kommentar, att vi har en försvarsminister som har influensa och inte får störas och andra ministrar som inte är tillgängliga av olika orsaker för ett besked. Då kommer Sverige att hamna precis i samma situation som vid annandagen för ett och ett halvt år sedan. Krishantering hamnar på efterkälken i förhållande till vad som skulle ha varit möjligt med en bättre organisation just i Regeringskansliet. Vi kommer att få se hålögda statssekreterare löpa gatlopp i medier för att deras utsagor om vad som gällde svänger från gång till annan. KU kommer att överbelastas med ärenden omkring vad som kommer att hända. Sverige behöver en fungerande krisledningskapacitet i hela kedjan från regeringen ut till myndigheter och kommuner. Det får inte handla om prestige. Enligt betänkandet sätts nu hoppet till en krisledande myndighet, förmodligen en organisation som regeringen hoppas kunna ta ledartröjan och ansvaret för vid nästa större kris - en supermyndighet som ska bestämma över andra myndigheter. Förslaget från regeringen är att Räddningsverket och KBM ska fusioneras på något sätt. Ingen vet hur. Det vi vet är att den här skapelsen, Räddningsverket och KBM, i bästa fall någon gång under 2008 kan vara i funktion. Fru talman! Vi har en situation i dag med en beredskaps- och analysenhet som inte är i funktion och som dessutom saknar just krisledningsfunktionen, nämligen att kunna vara operativ i ett inledningsskede av en kris som är av sektorsöverskridande karaktär, vidare en supermyndighet som det kanske kommer att dröja två år innan den är i drift. Dessutom vet vi alla att när alla verktyg och organisationer är på plats måste de övas på längden och på tvären. Men hur ska man kunna öva när de här verktygen inte är på plats? Ansvaret för samordning och ledning är ett regeringsansvar, ingen myndighetsuppgift. Vi har provat den här varianten tidigare med KBM, som i de skeden när storkriser varit ett faktum inte befunnit sig på banan över huvud taget. Vi behöver inte nya myndigheter som regeringen kan gömma sig bakom när det stormar rejält. Vi behöver regeringar som kan och vill leda landet i lägen som kräver handfasthet och ansvarstagande.

Anf. 3 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Krishantering har blivit ett välkänt och hemtamt begrepp för många svenska medborgare. De händelser som har föranlett denna insikt och gjort detta begrepp så tillvant för oss alla är de katastrofer som vi upplevt genom Estonia, genom stormen Gudrun och genom tsunamin. Ola Sundell var inne på dels de utredningar som har gjorts i syfte att blottlägga de brister som funnits när det gäller nationell krisberedskap, dels de förslag som har kommit fram för att stärka vår förmåga att möta kriser på nationell nivå. Innan jag gick in i kammaren i dag tänkte jag att jag delvis skulle åskådliggöra detta genom att peka på några av de utredningar som genom åren har berört just de här områdena. Jag vill understryka att detta inte på något sätt är någon fullständig redovisning av utredningarna utan ett urval, dessutom ett urval som begränsas av min förmåga att bära tung litteratur. Lära av Estonia kom ur tryck 1999, berör de brister som vi har på nationell nivå och tangerar olika förslag för att förstärka vår krisberedskap. Den 11 september 2001 inträffade en stor katastrof i ett annat land. Det föranledde tillsättandet av en elfteseptemberutredning som trots att den initialt i sina direktiv inte hade att se över frågan om en krishanteringsfunktion i Regeringskansliet ändå spontat tog upp det. Vi har från tidigare på 90-talet Ett säkrare samhälle av Hot- och riskutredningen som berör de här frågorna. Vi har Säkerhet i en ny tid som kom 2001, och vi har dessutom Åke Petterssons välkända utredning om sårbarhet och säkerhet som föreslog en krishanteringsfunktion i regeringen. Regeringen ville dock inte införa en sådan funktion. Man menade att det fanns konstitutionella hinder för detta. I stället gick man till riksdagen våren 2002 och utfäste en rad löften om vad man skulle göra i stället. De löftena finns nedtecknade i regeringens proposition 2001/02:158. Det handlade om att vi skulle bli bättre på att öva. Vi skulle framför allt koncentrera denna övningsverksamhet på de samordningsproblem som finns inom varje regeringskansli. Man lovade att förbättra våra möjligheter att analysera krissituationerna när de uppstod och också bli bättre på att föra ut information i samhället och ta emot information i samband med olika krissituationer. De som har följt vårens granskningar i konstitutionsutskottet och också tagit del av expertrapporter och förslag från Tsunamikommissionen vet hur det gick. Det blev inte några samordningsövningar i Regeringskansliet förrän efter tsunamin. Det har fortfarande den dag som i dag är inte inrättats någon enhet för att förbättra vår förmåga till analys och information i Regeringskansliet. Den är möjligen inrättad, men den är, som Ola Sundell tidigare påpekade, inte operativ och kommer inte att bli det förrän tidigast den 1 januari 2007. Alla de här förslagen ledde ingenvart när det gäller frågan om krishanteringsfunktion i Regeringskansliet. Däremot lades ett nytt förslag fram av Försvarsberedningen den 9 januari i år. Det förslaget handlar strängt taget om två delar. Dels bekräftar man behovet av en analys- och beredskapsenhet, dels menar man att Sverige bör organisera och inrätta en krisledande myndighet. De förslagen har nu blivit till en proposition som ligger på riksdagens bord och som ska avgöras efter den här debatten. Vad man kan konstatera, fru talman, är att det har varit väldigt mycket snack och lite verkstad så här långt. Ännu känner jag mig inte övertygad av kraften i regeringens förslag. Analys- och beredskapsenheten är inte operativ, och frågan om den krisledande myndighet som nu föreslås ska utredas på nytt. Tidigast i höst ska vi få närmare detaljer om vad den här myndigheten innebär, hur den ska se ut och vilka funktioner den ska ha. Jag vill avsluta med några mementon från Allians för Sverige när det gäller hur den här krisledande myndigheten bör utformas. Vi har i vår motion påpekat att det är en brist när man säger att utredningen begränsas av grundlagen. Den får inte föra fram några förslag som innebär att man kommer i konflikt med regeringsformen. Varför är detta problematiskt? Vi tror att detta är problematiskt därför att i grundlagen finns inskriven en mycket tydlig regel om alla myndigheters självständighet, både i förhållande till regeringen och i förhållande till andra myndigheter. Ska man då skapa en myndighet som ska prioritera resurser och samordna resurser nationellt och tvärsektoriellt kommer naturligtvis en sådan ambition snabbt i konflikt med grundlagen. I propositionen föreslås också att relevanta delar av Statens räddningsverk och Krisberedskapsmyndigheten ska föras samman. Av någon anledning sägs det inte rakt ut i propositionen att det är detta som ska bli den krisledande myndigheten, men det har försvarsministern på efterföljande presskonferenser när propositionen har presenterats klargjort och bekräftat. Det är detta som ska bli den krisledande myndigheten. Men det faktum att det inte nämns i propositionen stökar till det lite för den som läser och försöker förstå. Det viktiga vid en sammanslagning av Räddningsverket och KBM är att man är restriktiv, tror jag. Den nya krisledande myndighet som skapas ska inte i onödan tvingas ha verksamheter som är irrelevanta för dess viktiga uppgift. Detta är någonting som vi understryker i våra reservationer från alliansens sida. Vi är också bekymrade över att den modell som man väljer för att aktivera den krisledande myndigheten vilar på och förutsätter ett beslut i varje enskilt fall från regeringen. Det är möjligt att den lösningen är den enda konstitutionellt acceptabla, men vi tror att det är viktigt att den som utreder myndigheten också utreder på vilka sätt vi kan garantera att myndigheten kommer i arbete och får ett mandat när krisen väl är framme. Skälen till oro på den här punkten är flera. Det viktigaste skälet är att Sverige i krislägen inte har visat sig snabbt kunna fatta de rätta besluten alla gånger. Ett exempel på detta är vår hantering av tsunamikatastrofen, som trots ett mycket utdraget krishanteringsskede inte under 14 dagar föranledde några formella regeringsbeslut. Fru talman! Jag instämmer naturligtvis i de yrkanden som har framförts av mina kolleger inom alliansen men har inte själv för avsikt att yrka på något.

Anf. 4 Else-Marie Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag önskar inleda med att säga att jag är glad över att vi har det förslag till beslut som nu ligger på riksdagens bord i ett så angeläget ärende som samverkan vid kris för ett säkrare samhälle. Det ska vi alltså nu behandla. Ni som har läst förslaget kan tydligt se att Kristdemokraterna och jag själv har bidragit aktivt. Många motioner från mig är skrivna under mina första månader här i riksdagen. Jag kan konstatera att tiden och verkligheten har hunnit i kapp förslagen. En viss besvikelse känner jag dock över att så mycket av innehållet i svaret på mina motioner fortfarande skjuts på framtiden och göms i utredningar och översyner och eventuellt en ny lagstiftning. Det har gått några år sedan motionerna skrevs. Hade vårt agerande varit annorlunda om regeringen hade tagit till sig förslagen? Ja, jag tror det. Fru talman! Det har emellertid varit intressant att vara med i Försvarsberedningens arbete med framtagandet av en strategi för Sveriges säkerhet. Jag vet inte om Allan visade den, men den är det underlag som vi har till propositionen. Många diskussioner har förts om vikten av att stärka vår säkerhet, att använda en bred uppsättning instrument och att vidta åtgärder snabbt. En slutsats som vi drog i Försvarsberedningen är att vi behöver en förändrad syn på vår säkerhet genom att det löpande arbetet måste hållas samman bättre. En annan slutsats handlar om hur vi arbetar med säkerhet och ansvarsfördelning mellan departementen. Här behövs en översyn liksom när det gäller indelningen i utgifts- och politikområden. Det saknar jag i betänkandet. Fru talman! Det har förekommit ett antal utredningar som Allan Widman och även Ola Sundell har berört om förslag som rör ledning och samordning vid akuta kriser. Jag delar den uppfattning som dessa företrädare här har talat om när det gäller en krisledande central funktion i Regeringskansliet. Ett antal utredningar har visat på detta. Den utgångspunkt som jag har är Sårbarhets- och säkerhetsutredningen, som pekar på att kriser som inträffar lokalt, regionalt eller inom en avgränsad sektor ofta hanteras på ett bra sätt. Den synen delar vi kristdemokrater. Svagheterna i systemet ser vi i de sällan förekommande men allvarliga kriser som är av sektorsövergripande karaktär. Det är då vi behöver ett komplement till ansvarsprincipen, som är en viktig grund för vår förmåga att hantera kriser. Vi kristdemokrater ställer oss bakom förslaget om att inrätta en krisledningsfunktion på central myndighetsnivå. I Förvarsberedningen studerade vi olika modeller och till slut stannade vi för en i förväg utpekad funktion för operativ ledning. Vi menar att samhällets ökade sårbarhet och sektorisering kräver att ledningsförhållanden under dessa allvarliga kriser vinner på att det finns enkla rapportvägar som är kända av alla. Jag tror och är övertygad om att det blir en kraftsamling av ledningskapacitet och ledningskompetens som annars skulle spridas ut på kanske upp till ett 30-tal myndigheter. Dessutom blir det enklare för länsstyrelser och kommuner att veta vart de ska vända sig i en svår situation. Jag hoppas också att tonvikt nu läggs på utbildning och realistiska övningar och att detta måste vara obligatoriskt för alla berörda. Inte minst gäller det också uppföljning och utvärdering i alla sammanhang. Jag vill passa på att fråga statsrådet, som ändå är här, om den övning inom Regeringskansliet som det står om i betänkandet på s. 27 har genomförts. Hur gick det? Scenariot var ett allvarligt oljeutsläpp i Östersjön orsakat av ett terroristangrepp. Övningen skulle genomföras i maj månad. Fru talman! Jag blir emellertid förvånad över att man redan nu i förväg i betänkandet och i allmänna diskussioner som har förts låser fast de slutliga organisatoriska lösningarna innan den nya funktionen på myndighetsnivå beträffande uppdrag och förmåga har kartlagts. Detta leder till onödiga låsningar och kan motverka ändamålet med förändringarna. Ibland går det faktiskt lite för snabbt enligt min mening. Fru talman! I vår motion anser vi i alliansen att det är av största vikt att frågan om ansvaret för finansiering vid akuta och omfattande kriser inte fördröjer en effektiv resursanvändning till exempel av organisatorisk karaktär eller när det gäller organisationskultur. Detta måste bort. Så långt det är möjligt ska finansieringsfrågan vara utklarad i förväg. Fru talman! Katastrofer och kriser sker runtom i världen. Det kan vi bevittna varje dag, inte minst i dag, genom massmedierna. Vi kristdemokrater menar att Sveriges förmåga att med mycket kort förvarning lämna understöd och hjälp på ett katastrofområde bör utvecklas. Hjälpen ska kunna lämnas under extrema förhållanden såväl inom som utom landet och verka som stöd och komplement till den drabbade regionen eller till internationella hjälporganisationer. Genom att utveckla Försvarsmaktens och Räddningsverkets förmåga till luftburna katastrofinsatser inom ramen för den humanitära samordningen kan materiel och förnödenheter för överlevnad, förläggning, vattenrening och sjukvård mycket tidigare nå drabbade områden som inte kan nås genom sjö- eller vägtransporter. Detta var vi överens om i Försvarsberedningen. Jag saknar detta avsnitt i propositionen och skulle vilja ha en förklaring av statsrådet. Fru talman! Slutligen vill jag säga att Försvarsmakten kan utgöra en viktig resurs vid stora olyckor och extraordinära händelser. Det har man visat prov på under många år, inte minst under stormen Gudrun. Det är mycket viktigt i ett samhällsperspektiv att Försvarsmakten kan användas. Det ligger i Försvarsmaktens uppdrag att, förutom att lösa svåra uppgifter i internationell tjänst, också visa upp den unika krishanteringsorganisation som man faktiskt har. Försvarsmakten har en enastående affärsidé: Krishantering. Och det behöver samhället i dag. Jag yrkar bifall till reservation 2 under punkt 4.

Anf. 5 Tone Tingsgård (S)
Fru talman! Jag tycker att det i dag kan finnas skäl att lite kort gå tillbaka i historien, inte av sentimentala skäl för att det här är den sista debatten under mandatperioden, utan för att det kan vara av värde att peka på den spännande utveckling som vi har varit med om. Det går kanske inte att peka på någon exakt startpunkt, men jag menar att en avgörande punkt var när den försvarsberedning som arbetade under andra hälften av 90-talet i enighet kunde slå fast att en militär invasion inte var det främsta hotet mot vårt land under överskådlig tid. Det var ett betydelsefullt konstaterande. Samtidigt är det i efterhand intressant att se att det tog oss åtta nio år efter kalla krigets slut att komma dithän. Det är värt att minnas när vi ibland har synpunkter på utvecklingen i länder i vår närhet. Det var en viktig utgångspunkt för försvarsbeslutet år 2000 då den stora omställningen av Försvarsmakten inleddes på allvar men också för den följande Sårbarhetsutredningen med Åke Pettersson som utredare. Den ledde till inrättandet av Krisberedskapsmyndigheten år 2002. Försvarsbeslutet 2004 var en fortsättning på den omorganisation som påbörjades år 2000. Det betänkande som vi behandlar i dag är också ett viktigt och nödvändigt led i det ny- och omtänkande som dagens hot och risker kräver. Därför känns det tillfredsställande och logiskt att yrka bifall till förslaget i betänkande FöU9, Samverkan i kris , som omfattar en strategi för samhällets säkerhet. Det ger det nödvändiga ramverket för samhällets samlade arbete med att stärka säkerheten inför de hot som vi ser som de främsta i dag. Betänkandet behandlar även motioner från allmänna motionstiden under hela mandatperioden, Riksrevisionens framställning angående kommunal beredskap för oljekatastrofer med följdmotion samt en grönbok om ett europeiskt program för skydd av kritisk infrastruktur. Liksom i de tidigare nämnda besluten år 2000, 2001, 2002 och 2004 är riksdagens samtliga partier väldigt överens i viktiga principiella frågor om inriktning och verklighetsbeskrivning även när det gäller detta betänkande. Jag är övertygad om att den politiska nivån faktiskt har varit mycket pådrivande i den utveckling som vi har varit med om och att enigheten om grunderna haft en ovärderlig betydelse i den pådrivande rollen. Jag är också övertygad om att det arbetssätt som regeringen valt, med en försvarsberedning där riksdagens alla partier finns med för att bereda frågorna, har spelat en stor roll för detta resultat. I januari i år kunde beredningen lämna över sitt betänkande till försvarsministern. Det var inte tjockt men innehållsrikt. Jag har svårt att tro annat än att samtliga ledamöter i Försvarsberedningen måste känna sig nöjda med hur regeringen har tagit hand om innehållet i betänkandet. Det innehåller två avvikande meningar i frågor som, om undertecknarna ursäktar, inte riktigt förmår störa helheten. Ingen av dem har heller följts upp i reservationer i det utskottsbetänkande som vi nu debatterar. I propositionen för regeringen, precis som beredningen, ett resonemang om hur man bäst löser de särskilda problem som uppstår när tvärsektoriella händelser inträffar, det vill säga de tillfällen där ansvarsprincipen, som är en av grundpelarna i svensk krishantering, inte räcker och kanske till och med motverkar en effektiv krisledning. Beredningen ägnade mycket tid, resonemang och studier åt den frågan. Det är självklart egentligen eftersom det var den principiellt svåraste. Efter att ha kommit fram till vad som krävs eller vilka funktioner som behövs, och på vilka nivåer, för en bra krishantering blev vi omsider ense om att det operativa krishanteringsarbetet borde ligga på en myndighet. Då uppstod frågan om det skulle vara olika myndigheter varje gång beroende på krisens art eller om det skulle vara en i förväg utpekad, det vill säga samma myndighet varje gång. Till slut var det respekten för det professionella kunnandet i krishantering som gjorde att vi fastnade för att föreslå en myndighet utpekad i förväg, alltså samma vid varje kris. Det är också vad regeringen föreslår, nämligen ett system med en i förväg utpekad myndighet som, när behov uppstår och efter beslut av regeringen, har mandat att leda och samordna andra myndigheter. Mandatet ska vara tidsbegränsat. Vilken denna myndighet ska vara har Försvarsberedningen inte haft synpunkter på. Regeringen avser att snabbt utreda det. Här är det på sin plats att påpeka att regeringens och beredningens förslag att lägga samman relevanta delar av Krisberedskapsmyndigheten och Statens räddningsverk inte kopplas till resonemanget om en krisledande myndighet vare sig i propositionen eller i Försvarsberedningens betänkande. Det har en annan grund, nämligen att förutsättningarna för krisberedskapen har ändrats så att man behöver göra en översyn av gränsdragningen. Det finns naturligtvis inte heller någonting i propositionen eller betänkandet som säger att den sammanslagna myndigheten inte skulle kunna vara krisledande. Regeringen har heller inga invändningar mot beredningens syn på krishantering som en process som ständigt måste omprövas, övas och utvärderas. Likaså menar regeringen, i linje med beredningens tankar, att det är viktigt att ta vara på frivilligkrafter i krishanteringsarbetet. Man vill undersöka möjligheten att vidga kretsen av organisationer, utöver försvarets frivilligorganisationer, så att andra ideella och demokratiskt uppbyggda organisationer kan komma i fråga för ekonomiskt stöd. Utbildning av frivilliga bör prövas. Man välkomnar naturligtvis etablerandet av frivilliga resursgrupper i många kommuner. När propositionen behandlades i utskottet var uppslutningen kring de här förslagen total. Utskottet välkomnar att en beredskaps- och analysenhet inrättats i Regeringskansliet, att övningsverksamheten sedan 2003 bedrivs systematiskt och med särskild glädje att regeringen vill utvidga användarkretsen i kommunikationssystemet Rakel. Utskottet har inga invändningar mot de lagförslag som regeringen presenterar. Fru talman! Mot den bakgrund som jag just har givit känns det förstås både otillfredsställande och ologiskt att FöU9 innehåller en rad reservationer som jag härmed yrkar avslag på. Jag ska kommentera några av dem. Jag vill börja med att återigen anknyta till vårt speciella arbetssätt. Att vara ledamot i Försvarsberedningen innebär förvisso mycket arbete. Men ledamöterna har också ett stort ansvar att förankra det gemensamma arbetet i de egna partigrupperna, inte minst i de fall när ledamöterna i beredningen inte är desamma som i utskottet. När man läser reservationerna till detta betänkande undrar man om den förankringen verkligen har skett på alla håll. När man lyssnar till debatten i dag förstår man att den här kunskapsöverföringen är svårast när den ska gå från Ola Sundell till Ola Sundell. Särskilt gäller det reservation nr 1. Det är visserligen inte helt lätt att förstå vad som avses i alla stycken, men en tolkning skulle kunna vara att man trots allt anser att riksdagen ska ha synpunkter på hur regeringen organiserar sitt arbete. Det står i strid med vad samma partier givit uttryck för i Försvarsberedningens arbete. Det är oklokt ur den synpunkten att man ska kunna utkräva ansvar. Det är dessutom helt motsägelsefullt i förhållande till reservation nr 5 där man visserligen felaktigt, men ändå, förebrår regeringen för att låsa de slutliga organisatoriska lösningarna innan den nya funktionen kartlagts. Trots all denna kritik mot reservation nr 1 måste man säga att reservationen är ett fall framåt jämfört med motionen som den bygger på, för den var totalt obegriplig. Reservationerna 2, 3, 4 och 6 verkar ha tillkommit mer för att tillfredsställa ett behov av att skriva än för att tillföra något nytt. Reservation 5 har jag redan berört. Den bygger på en missuppfattning, dels av propositionens förslag, dels av vad betänkandet behandlar, nämligen proposition, motioner, grönbok och framställning och ingenting annat. Reservationerna 7 och 8 är det lättare att känna sympati för. Men utskottets överväldigande majoritet är till freds med att Riksrevisionens förslag bereds i Regeringskansliet. Så långt om detta. Det är försvarsutskottets sista debatt för mandatperioden, och det hör till med några tack. Jag vill tacka utskottskamraterna för många och ibland hårda debatter i kammaren och för trivsel och omtanke i utskottet. Jag vill särskilt tacka Erling, Berit, Lars, Britt-Marie och Ola, som inte är här, som av egen kraft har bestämt sig för att vi inte ska träffas mer i sådana här givande sammanhang. Och sist men inte minst vill jag tacka kansliet. Vare sig det gällt reseplanering, omdisponering av arbetsschema, tolkning av alla våra intentioner, illa skrivna eller knappt uttalade, så har ni bestått proven. Och då har jag ändå inte sagt någonting om reservationer.

Anf. 6 Ola Sundell (M)
Fru talman! Äntligen fick man höra ett humorns ord från vice ordföranden. Det tackar vi särskilt för i denna arla morgonstund. Men det var kriser som vi skulle diskutera och inte förmågan att vara humoristisk i olika sammanhang. Det som vi är väldigt överens om är att de så kallade vanliga kriserna och katastroferna hanteras på ett utmärkt sätt av de myndigheter och den geografiska organisation som vi har i form av kommuner och länsstyrelser. Men - här kommer detta men in och det som också saknas i betänkandet - när det är kriser av en karaktär som är sektorsöverskridande har Sverige inte detta redskap att på ett effektivt samordna, initiera och leda i en katastrofsituation. Och den här konstiga reservationen, om jag nu får använda Tone Tingsgårds vokabulär, utgår just från denna del, nämligen att man i år efter år och i utredning efter utredning när det gäller den största katastrof som har drabbat Sverige, kan man väl säga, har pekat på den här bristen att inte kunna samordna i inledningsskedet av en stor kris. Detta viftar Tone Tingsgård bort och tycker att det är strunt och ingenting som vi behöver ta till oss. Då måste jag ställa en fråga. När vi nu har ett betänkande som på något sätt skulle vara avslutningen på det gamla och inledningen på det nya, borde då inte Tone Tingsgård känna en oerhört stor besvikelse över att betänkandet inte svarar upp mot förväntningarna på denna punkt? Man talar om en beredskaps- och analysenhet, men den är ju inte ens operativ i dag, så långt efter en katastrof. Till detta följer också den här supermyndigheten. Om man nu ville få denna myndighet operativ omedelbart, måste man då gå över en sammanslagning av Räddningsverket och KBM? Varför inrättar man inte denna supermyndighet omedelbart?

Anf. 7 Tone Tingsgård (S)
Fru talman! Ola Sundell har suttit med i Försvarsberedningen ganska länge och deltagit i de diskussioner som vi har haft där och vet mycket väl hur stor omsorg och hur mycket tid som vi har ägnat åt att hitta en väldigt relevant organisation för krishantering, där vi har koncentrerat oss på det som är viktigt och det som är riksdagens uppgift, nämligen hur myndigheten organiseras. Vi har vridit och vänt på alla tänkbara begrepp. Det är det ena som jag vill säga. Det andra som jag vill säga är att det väl ändå är klokt, förnuftigt och sansat att inrätta denna krisledande myndighet först, innan man låser lösningen till en koppling i Regeringskansliet som vi från riksdagens sida egentligen inte har så mycket med att göra?

Anf. 8 Ola Sundell (M)
Fru talman! Tone Tingsgård säger att riksdagen inte har med detta att göra. Vi talar om svensk säkerhet, om enskildas säkerhet, om den yttre och inre säkerheten. Och här säger vice ordföranden i försvarsutskottet att vi inte har någonting med detta att göra utan att det är en regeringsfråga. Men om regeringen nu inte sköter detta, Tone Tingsgård, då finns det väl skäl för riksdagen att peka, och peka med hela handen, på detta. De här frågorna har ju varit uppe åtskilliga gånger utan åtgärd från regeringen. Är man blind, är man döv, eller är man arrogant i den här saken? Jag menar att det är där som allvaret ligger. Om det nu är så uppenbart att man behöver denna funktion i Regeringskansliet, finns det då inte skäl för riksdagen att vara tydlig och säga till regeringen att vi här är överens över partigränserna och att vi vill att detta ska inrättas omedelbart? Det är ju det som är avgörande för ledningen, inte att huka för regeringen. Det är ju svenska folket som vi svarar inför, inte Göran Persson och inte Leni Björklund. Det är svenska folket, Tone Tingsgård, som vi svarar inför.

Anf. 9 Tone Tingsgård (S)
Fru talman! Ju mer jag lyssnar på Ola Sundell, desto mer förstår jag att han inte har förstått sin uppgift i Försvarsberedningen, inte i utskottet och knappast i riksdagen. Vi har ägnat detta stor omsorg. Vi har pekat ut precis vilka funktioner som vi tycker ska finnas, och regeringen har tagit upp precis det resonemang som en enig försvarsberedning har lagt fram förslag om. Men vad vi har sagt är att vi inte ska ha synpunkter på hur regeringen organiserar detta därför att det bland annat gör det svårare för oss att utkräva ansvar av regeringen. Och det tycker jag att Ola Sundell borde ha respekt för. Jag tycker också att han lite grann ska fundera över vad det faktiskt innebär i stället för att slugga och vifta som har blivit det vanliga i den situation som vi har här. Jag tycker att det är näst intill otillständigt att föra en diskussion om dessa frågor på det sätt som Ola Sundell gör när enigheten om principerna är så stor.

Anf. 10 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Detta betänkande samlar flera delar inom säkerhet och krishantering som i sina funktioner och inriktningar så att säga jackar i varandra. Målet är en samlad syn på och hantering av säkerhetsfrågorna i ett civilt och brett perspektiv. Lagförslagen sätter fokus på det fredliga samhällets behov och sätter det som behöver planeras för krigets behov till ett minimum. Pengarna inom det civila försvaret som tidigare inriktats och prioriterats inför mobilisering och krig vänder nu så att säga helt om. Då fick det fredstida samhället nytta av det som gjordes inför mobilisering och krig. Det spillde över. Nu är det en helt annan inriktning, det vill säga att vi stärker samhällets robusthet och funktioner. Och det är naturligtvis bra också för krigets behov, alltså det värsta scenariot. Grunden till denna utveckling har skapats i debatterna och de rapporter som har kommit från Försvarsberedningen. Detta har Tone så eminent tagit upp, så jag går därför inte in på dessa detaljer. Även Else-Marie tog upp det arbete som har skett där. Och vi vet att vi under flera år har arbetat för denna utveckling. Även om jag känner att detta är en stor fråga, att detta är ett mycket viktigt betänkande och att detta är en mycket viktig proposition har det naturligtvis varit en ständig utveckling för att stärka samhällets funktion och skapa en bra krishantering. Men nu tas det helhetsgrepp som behövs och som ger en strategi för samhällets säkerhet. Och det är de olika nivåerna i samhällskroppen som får ett vidgat ansvar att analysera och åtgärda risker och förbereda sig på att ta hand om det som händer när det händer. Medvetenhet och kunskap om hot och risker ger bättre möjligheter att förebygga dem men naturligtvis också att hantera det som sker, när det, trots att man förebyggt, inte räckt. Att det kommer att inträffa händelser som kan betraktas som kriser kan vi vara säkra på, men ingen vet var, när och hur de kommer att ske. Det har inte varit särskilt mycket uppmärksamhet kring dessa frågor, på samma sätt som man till exempel diskuterat Försvarsmaktens förändring, utom på en punkt, som jag kommer tillbaka till. Jag är övertygad om att förslagen i propositionen och i betänkandet kommer att ha stor betydelse för framtiden. En bra krishantering blir dock aldrig färdig. Man kan inte säga: Nu har vi beslutat detta, och nu är det klart. Det är inte så. Det fordras att man har rätt fokus, att man ifrågasätter och förbättrar, men med den grund som vi nu sätter har vi i alla fall fått en rejäl bas att utveckla vidare från. Fru talman! Man kan med följande beskriva det framtida krishanteringssystemet. Det finns en helhetssyn. Man går från ett stuprörstänkande till en hängränna i samarbetet mellan myndigheterna. Man inriktar sig på utbildning och övning; det gäller både medarbetare och förtroendevalda. Det ger kunskap och insikt för att ytterligare förbättra förmågan. De riskanalyser som genomförs gör det möjligt att effektivt förebygga problem och brister så att dessa inte utvecklas till kriser. Genom att vi får en gemensam lägesbild och ett samarbete mellan olika instanser och myndigheter samt genom att inkludera medborgarna och näringslivet till att bli medvetna om risker kan alla hjälpa till både i det förebyggande arbetet och vid kriser. Sist, men inte minst, är det viktigt med korrekt och snabb information. Betänkandet tar inte upp alla förslag och texter i propositionen. Jag vill därför lyfta fram en fråga som är viktig när utbildningarna genomförs. Vi måste ha ett genusperspektiv och integrera det i all utbildning just för att belysa att kvinnor och män kan drabbas olika vid kriser. Det får inte glömmas bort nu när förslagen i propositionen och betänkandet ska genomföras i verkligheten. Det ligger ett stort ansvar på Krisberedskapsmyndigheten att ta med detta när de genomför och följer upp utbildningsinsatser. Den analysen är lika viktig som när vi i internationella insatser, både de civila och de militära, arbetar med resolution 1325. Detta är en fråga som inte får glömmas bort. Kommunerna ska göra risk- och sårbarhetsanalyser samt ha det geografiska ansvaret på lokal nivå och rapportera till länsstyrelsen. Man kan säga att dessa förslag kompletterar den räddningstjänstlagstiftning som vi antog för två år sedan. Där ska man ju också upprätta handlingsprogram och ha ett förebyggande arbete vad gäller olyckor. Det är väldigt viktigt, och jag känner att de hakar in i varandra på ett bra sätt. Länsstyrelserna ska bli en länk mellan staten och kommunerna. De får ett utökat ansvar, bland annat som samordnare. De ska också ha regionala råd som samlar alla de intressenter, myndigheter och organisationer som finns i regionen för att kunna förbereda och vara till hjälp vid planeringen av krisberedskapen. Det som fått uppmärksamhet är krishanteringen på regeringsnivå, och ingen förnekar behovet av en bra och genomtänkt krishanteringsförmåga på central nivå. Det har vi sagt många gånger i utskottet, och även regeringen säger att det naturligtvis är viktigt. Det ligger ett ansvar på varje departement, liksom givetvis på varje myndighet och annan organisation. Det har inrättats en beredskaps- och analysenhet i Regeringskansliet. Den håller på att byggas upp. I utskottsbetänkandet finns redovisat vad som har genomförts och vad som planeras framgent. Man har informerat om det ansvar som åvilar alla. Man har genomfört krisseminarier, gjort scenarier, analyserat brister och visat på de förbättringar som måste till. Man ska också ha övningar. Det är dock viktigt att komma ihåg att man även tidigare haft sådana. Nu ska man fokusera ännu mer på dem. Vid en kris behövs alla goda krafter. Därför är det viktigt att i god tid veta var dessa goda krafter med kunskap och kompetens finns och hur de ska kunna tas till vara. Jag känner att utvecklingen av de frivilliga resursgrupperna är en mycket viktig uppgift både för kommunerna och för de organisationer som inkluderas i det arbetet. Där inkluderas ju även andra än de traditionella försvarsorganisationerna. Det finns kompetenta personer ute i samhället, personer vilkas kunskap man måste kunna använda vid en kris. Då är det viktigt att kommunerna för samtal med sina invånare just för att kunna ta till vara de resurserna, se hur de kan organiseras för att kunna användas vid en verklig kris. Tyvärr har ännu så länge endast 100 kommuner inrättat frivilliga resursgrupper, men jag är övertygad om att det efter det här beslutet, och när vi mer praktiskt börjar arbeta med det, blir en snabb utveckling. Vänsterpartiet har ett särskilt yttrande, men det handlar egentligen inte om krishanteringen utan gäller de frågor som rör den säkerhetspolitiska doktrinen. I det särskilda lilla yttrandet tas frågan om Nato upp. Fru talman! Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle är ett betänkande som kommer att få stor betydelse. Jag vill säga att det är ett av de viktigaste som riksdagen debatterat i år. Att sätta fokus på det förebyggande arbetet och ha en effektiv och inkluderande krishantering när något allvarligt händer är viktigt. Det handlar om förtroendet för samhället och dess institutioner. Det handlar om att kunna läka efter en kris - både den enskilde individen, kollektivet och samhället i stort. I grunden handlar det om demokrati. Därför är det förebyggande arbetet och utvecklingen av en genomtänkt, sammanhållen och väl övad krishantering med en helhetssyn så grundläggande. Och därför är också detta betänkande och de beslut som ska fattas så väsentliga för framtiden. Vänsterpartiet har varit med och tagit fram propositionen och står givetvis bakom betänkandets förslag. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag i betänkandet FöU9. Detta är min sista debatt. Jag vill rikta ett tack till mina kolleger i försvarsutskottet. Vi har haft ett sjyst debattklimat, och det har varit spännande att arbeta med er i dessa frågor. Jag vill också rikta ett tack till vårt eminenta kansli. Vi har vid vårt kansli oerhört duktiga personer som man verkligen kan luta sig mot och få både trygghet och hjälp av. Jag vill alltså understryka det som tidigare framförts. Slutligen vill jag även tacka Leni Björklund. Det är roligt att du är här och lyssnar. Du är nästan alltid med på våra debatter, och jag vill verkligen tacka dig för ditt engagemang för riksdagens arbete. (Applåder)

Anf. 11 Lars Ångström (Mp)
Fru talman, ärade ledamöter i kammaren, åhörare, protokollsläsare och inte minst försvarsministern! Detta är vår allra sista debatt under mandatperioden och för min egen del också den sista som riksdagsledamot i försvarsutskottet. Att vi i vår sista debatt diskuterar krishantering känns för min personliga del som pricken över i. Mitt försvarspolitiska engagemang inledde jag när jag gick med i Svenska Freds för ganska exakt 30 år sedan. På mitt första försvarsutskottssammanträde 1998 redogjorde jag i presentationsrundan för min ambition, min vilja, med arbetet som riksdagsledamot. Det var att avveckla invasionsförsvaret, att verka för en fördubbling av Sveriges insatser i internationella fredsfrämjande insatser och att försöka förebygga och skapa ett skydd mot icke-militära hot som blev alltmer sannolika i takt med att de militära hoten blev allt mindre sannolika. Jag exemplifierade de icke-militära hoten med just samhällets sårbarhet för terrorism, IT-sabotage och miljöförstöring. De som var med då minns kanske att utskottet log överseende. Det var i och för sig inga nya idéer. Det hände i Europa, men i Sveriges riksdag var det något helt annat, och riksdagen avslog också alla förslag om att styra om försvarspolitiken, öka de internationella insatserna och att se de icke-militära hoten som de verkliga hoten under en lång rad år. Fru talman! Efter den historiska försvarsuppgörelsen mellan regeringen och Miljöpartiet beslutade dock riksdagen i december 2004 att just avveckla Sveriges militära invasionsförsvar. Vi beslutade att fördubbla ambitionsnivån när det gällde Sveriges bidrag i internationella fredsfrämjande FN-insatser. Och nu, som jag sade, diskuterar vi och kommer att besluta om, som pricken över i, en civil krishanteringsberedskap. Vårt förslag från utskottet innehåller bestämmelser som syftar till att kommuner och landsting ska minska sårbarheten i sin verksamhet. Kommuner och landsting får en skyldighet att ta fram risk- och sårbarhetsanalyser. De får också ett ansvar att se till att förtroendevalda och anställda får den utbildning och den övning som behövs vid extraordinära händelser. Vi skriver tydligt att planeringen inte, som tidigare, bör ta sikte på militära hot. I stället betonar vi vikten av förebyggande verksamhet. Och det är ingen liten uppgift. Någon har tidigare här i debatten nämnt stormen Gudrun, som är ett exempel på de civila kriser som samhället kan utsättas för och också ett exempel på de klimatstörningar som blir allt vanligare till följd av växthuseffekten. Stormen Gudrun kostade samhället inte bara dödsoffer utan också oerhörda ekonomiska summor. Ändå - det är viktigt att understryka - är detta bara början och en liten, nästan marginell företeelse när det gäller just hotet mot samhället från klimatstörningarna. På en regeringskonferens i Kanada för ett antal år sedan jämförde man konsekvenserna av växthuseffekten med konsekvenserna av kärnvapenkrig. Man räknar med att växthuseffekten kommer att producera långt fler flyktingar än vad som produceras av krig. Vi har i dag mellan 30 och 40 miljoner flyktingar, varav 98 % direkt eller indirekt flytt från krig. Med en fortsatt växthuseffekt talar man om flyktingströmmar på uppemot 200 miljoner människor. Det innebär att växthuseffekten kan komma att destabilisera världens demokratier och världens ekonomier långt mer än vad krig har gjort. Det innebär också att växthuseffektens konsekvenser kommer att kosta samhället oerhörda ekonomiska resurser som kommer att vara fullt jämförbara med militärutgifterna. Och detta är bara ett av de olika icke-militära hot som vi har att hantera, försöka förebygga och skapa en beredskap från samhället att möta. Allt som behöver göras står naturligtvis inte i regeringens förslag till ny lag. Men vi i utskottet och Miljöpartiet bedömer i alla fall att den nya lagen är, som vi skriver, ett steg i rätt riktning. Fru talman! Mycket har ordats om krisledning. Vi i majoriteten anser att det är regeringen som måste besluta om Regeringskansliets inre organisation. Jag har dock ett bra tips till försvarsministern att ta med till regeringen när det gäller just detta organiserande. Vi har ju haft två stora nationella katastrofer som drabbat Sverige i modern tid: flodvågskatastrofen 2004, som kostade drygt ett halvt tusen svenska medborgare livet, och Estoniakatastrofen 1994, som också kostade drygt ett halvt tusen svenska medborgare livet. Båda dessa nationella katastrofer uppvisade likheter i samhällets bristande förmåga att hantera krisen långsiktigt. Dock finns det en stor skillnad i den omedelbara, inledande krishanteringsförmågan. Som vi alla känner till och har hört till näst intill leda kom efter flodvågskatastrofen ministrar släntrande först efter någon dag, om de kom över huvud taget. Det var teaterbesök, semesterresor och annat som kom emellan. Detta står i väldigt stark kontrast till Estoniakatastrofen, där statsminister Bildt agerade omedelbart. Han fick information om Estoniakatastrofen redan kl. 01.00 på natten. Det är snabbt med tanke på att fartyget sjönk kl. 00.50, bara tio minuter tidigare. Det är också snabbt med tanke på att det första civila fartyg som kom till katastrofområdet och kunde bekräfta och verifiera att Estonia sjunkit inte anlände förrän kl. 02.10. Men statsminister Bildt hade kunskap om detta redan kl. 01.00 på natten och började arbeta omedelbart och oförtrutet under hela natten. Han reste samma dag som katastrofen till Finland med sin kommendör Svensson, höll en presskonferens och hade till och med en förklaring till olyckans orsak - som sedan kom att styra utredningen, vilket är en helt annan sak och en annan debatt. Men det är onekligen en stark skillnad på reaktionen och engagemanget. Mitt tips till försvarsministern att ta med till regeringen är att kartlägga de exakta informationsvägarna under det här första dygnet efter Estoniakatastrofen och sedan kopiera dessa. Då har vi - kanske - en beredskap som heter duga. Fru talman! Detta betänkande lägger ett ramverk för kommande riksdag att fylla med ett mer konkret innehåll. Det blir också nästa riksdag som får i uppgift att minska militärutgifterna i större utsträckning än vad vi har lyckats med under den här mandatperioden. Det försvar vi tidigare hade utbildade 45 000-50 000 värnpliktiga och hade förmåga att mobilisera 700 000 man. I dag har vi en försvarsmakt som utbildar 8 000 värnpliktiga och som ska kunna skicka ut 2 000 i internationell tjänst och ha 30 000 under beväpning på hemmaplan. Och fortfarande är militärutgifterna nästan lika höga! Jag tror att samtliga ledamöter i kammaren förstår att det är orimligt att dessa två helt olika storlekar på försvarsmakt ska behöva kosta ungefär lika mycket. En förklaring till att vi inte har lyckats bättre under denna mandatperiod har varit att mycket ligger uppbundet i långsiktiga materielbeställningar, i anställd personal och i olika hyresavtal. Men vi har i alla fall under denna mandatperiod lagt grunden, med vårt gemensamma beslut att avveckla invasionsförsvaret, för att frigöra stora ekonomiska resurser under nästa mandatperiod. Fru talman! Jag vill slutligen passa på att tacka mina utskottskolleger för ett stimulerande arbete tillsammans under de här åtta åren, och för oss de senaste fyra åren. Utan att glömma någon kommer jag aldrig att glömma Erlings helikoptrar uppe i Boden, till exempel. Jag kommer aldrig att glömma resolution 1325 på grund av Berits oförtrutna arbete. Jag kommer heller inte att glömma Berndts och Olas sociala ansvarstagande i utskottet. Jag vill också berätta att jag har uppskattat Allans stringenta problematiserande i de debatter vi har haft, där vi inte alltför sällan har hamnat på liknande ståndpunkter. Jag vill också passa på att rikta ett stort tack till kanslipersonalen, under ledning av Ingemar Wahlberg, som verkligen har stöttat oss ledamöter under alla dessa år på ett mycket förtjänstfullt sätt. Stort tack för åtta otroligt stimulerande, roliga och lärorika år i Sveriges riksdag! Jag yrkar bifall till förslaget i försvarsutskottets betänkande nr 9. Med dessa ord, fru talman, vill jag flytta pricken över i till att bli pricken under utropstecknet!

Anf. 12 Leni Björklund (S)
Fru talman! Under arbetet med den proposition som vi nu debatterar, Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle , har jag flera gånger kunnat konstatera att en viktig del av tryggheten i vårt land är att när något riktigt allvarlig inträffar gör samtliga partier i riksdagen helhjärtade försök att hitta varandra för att bidra till att lösa problemen, även om det inträffar under ett valår. På den punkten skiljer vi oss på ett bra sätt från det vi kan se på många av de krishärdar vi av och till panorerar i arbetet, inte minst i försvarsutskottet. När så många svenskar drabbades av flodvågskatastrofen i Sydostasien och den partipolitiska debatten efteråt stundtals blev ganska hård, ledde arbetet i Försvarsberedningen samtidigt fram till en i det närmaste total enighet om hur den nationella krishanteringsförmågan skulle utvecklas. Det var viktigt för oss alla, och det är den enigheten som regeringen har utgått ifrån i den proposition som nu ligger på riksdagens bord. Även om dagens debatt ibland kommer tillbaka lite grann till spänningarna tror jag nog att det är en nervositet inför den kommande valrörelsen. Jag utgår från att vi ändå ska hålla oss till själva grunden, både i beredningen och i propositionen. Det är nämligen viktigt att vi får blocköverskridande lösningar på områden som behöver präglas av stabilitet och långsiktighet, och det gäller samhällets krishantering. Jag tycker också att det är riktigt att inhämta riksdagens principiella syn på inriktningen innan de olika delförslagen, som är viktiga, genomförs. Lite grann i telegramtext brukar jag markera att det regeringen har föreslagit att vi ska få är bättre förmåga att hantera svåra kriser, fler varningsklockor, en mer effektiv användning av samhällets resurser och bättre kriskunskap till alla som bor i Sverige. Det känns bra att debatten hittills visat att det finns ett brett stöd för de här frågorna i riksdagen. Precis som ett nytt säkerhetsläge har motiverat att vi har fått en ny inriktning av vårt militära försvar kräver en förändrad och breddad hotbild att Sveriges krisberedskap moderniseras. Det gamla regelverket för hur det civila samhället skulle fungera under kris hade byggts upp med kriget och invasionshotet som bas, som många har påpekat. Utvecklingen har medfört att krishanteringens resurser stegvis har behövt riktas mot andra men väl så allvarliga hot, där samhällets funktionalitet och samhällssolidariteten utsätts för allvarliga påfrestningar. I korthet innebär stegen att vi i mitten på 90-talet lämnade det kalla kriget bakom oss och tog ett viktigt principiellt beslut om att förmågan måste handla om mer än att kunna agera när det gäller väpnad strid. År 2002 skapade vi ett nytt planeringssystem och en ny struktur för krishanteringen. Och i den här propositionen tar vi ett tredje steg, där fokus läggs på ett brett säkerhetsarbete med en stark internationell dimension, en följd av den värld vi nu lever i och är en del av, vilket också påverkar oss här hemma. Förmågan att hantera kriser står i den här propositionen i centrum. En viktig del av propositionen är den säkerhetsstrategi som Försvarsberedningen tagit fram. Nyckeln i denna är att nå ett samlat synsätt, att mål, hot och medel ska ses i ett sammanhang. Vi behöver en bred uppsättning instrument för att stärka samhällets säkerhet. Fler politikområden än tidigare måste delta i arbetet, och vi måste vidta åtgärder i hela kedjan, från orsaksförebyggande och sårbarhetsreducerande till hanterande och återuppbyggande aktiviteter här hemma och i andra delar av världen. Vi får aldrig efter det att det här beslutet har fattats glömma, och kommer aldrig att göra det heller, att krishantering är internationell. Dagens hot är oftast gränsöverskridande. Vi måste lära oss att ge hjälp. Det har vi lång vana vid. Men vi måste också lära oss att ta emot internationellt stöd i utsatta situationer. Ibland har jag funderat på vilket som kräver mest kompetens och mest ödmjukhet, att ge hjälp eller att kunna ta emot hjälp i ett utsatt läge. Men det gäller för oss framöver. Den breddade säkerhetssynen ska efter riksdagens beslut markeras i regeringens fortsatta arbete med att minska vår sårbarhet och höja vår krishanteringsförmåga. Vi har redan vidtagit ett par åtgärder för att förbättra vår krisberedskap. Ett exempel är den möjlighet Statens räddningsverk nu har fått genom uppdraget av regeringen att ha en expertgrupp som kan hjälpa utsatta svenskar i andra länder och som står i ständig beredskap. Rutinerna för de besluten är tydliga och bygger på den väl etablerade process vi har när det gäller Räddningsverkets internationella biståndsinsatser. Ett annat exempel som jag vill nämna är att mindre än ett år efter stormen Gudrun kunde riksdagen fatta beslut om flera åtgärder som skulle stärka elkonsumenternas rättigheter i samband med strömavbrott. Stormen visade att vi var för sårbara när det gällde elförsörjning. I beslutspaketet fanns även ny lagstiftning. Att den kunde föras fram till riksdagen så snabbt var faktiskt en följd av den planering som hade följt av arbetet inom KBM:s samverkansområde för den här verksamheten. Ett direkt plusvärde av att också sårbarhetsreducera var att riksdagen snabbt kunde ta ställning till ny lagstiftning på ett viktigt område. Målen för säkerheten handlar ytterst om att skydda värden, människor och självbestämmande, men också om samhällets funktionalitet och tilltron till en demokratisk samhällsmodell. De förslag till mål som regeringen med utgångspunkt i Försvarsberedningens rapport formulerat för säkerheten är att värna befolkningens liv och hälsa, att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden, demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter, samt att värna samhällets funktionalitet. Vi har en bra organisation för att hantera kriser på kommunal och regional nivå. Det visar bland annat erfarenheterna från Gudrun. Men vi behöver fortsätta även där. Därför föreslås en modern lagstiftning med en förstärkt krisberedskap i kommuner och landsting som ska skapa en tydlighet som krävs för en god krishantering. Regeringen ska också se till att skapa en bra organisation för riktigt stora kriser. Självklart har regeringen en viktig roll i detta, även om regeringen inte har det operativa ansvaret så som verksamheten är organiserad i vårt land. Vi måste också konstatera att samhällets förmåga att möta komplexa kriser på nationell nivå ska förbättras. Jag kan försäkra att det arbete som regeringen lagt fast för att stärka Regeringskansliets och därmed också regeringens förmåga på krishanteringsområdet hela tiden går framåt. Jag tycker att vi, när vi talar om allt som var så bra förr, måste erkänna att den organisation som fanns i Regeringskansliet inte var bra. Den var för smal. Den hade ingen uthållighet, och kriskunskapen var för koncentrerad till ett fåtal personer. Det är det som har förändrats under den period som har gått och som jag också har haft möjlighet att följa noga och emellanåt också stöta på. Och nu har vi också haft sammansatta, komplexa övningar där både myndighetssamverkan och Regeringskansliets förmåga att fungera som en stab för de regeringsbeslut som behöver fattas har tränats och prövats. Vi är bättre rustade i dag. Till det kommer att den efterlängtade analysenhet vi har också kommer att vara operativ från och med sommaren. Det är också så att i tsunamins fotspår har många från myndighetssidan i intervjuer och enkäter uttryckt stor osäkerhet om sin egen roll när det gäller stora och sammansatta kriser som får ett dramatiskt förlopp och som påverkar flera samhällsområden. Myndighetschefer har gett uttryck för osäkerhet om sin egen roll när det gäller att kunna värdera vad som har hänt, att kunna bedöma hur omfattande effekterna är och vad den egna myndigheten har för ansvar när det gäller åtgärder. Därför är det viktigt att Försvarsberedningen och regeringen har tagit fasta på det här och föreslår att vi ska peka ut en krisledande myndighet som kan ges ledningen i sådana situationer. Det kan röra sig om situationer som kräver snabba insatser från flera aktörer, insatser som måste samordnas för att få ut bästa möjliga effekt. Därför föreslår regeringen i likhet med Försvarsberedningen att det bör inrättas en i förväg utpekad krisledande myndighet som efter beslut av regeringen ska kunna leda de operativa krishanteringsinsatserna på nationell nivå. Myndigheten måste naturligtvis förberedas, och den ska ha en ordentlig nationell lägesbild. Då får vi en bättre samordning av operativa åtgärder. Den kan också användas för att ställa samman uppgifter om resursbehovet på lokal och regional nivå och matcha behovet med tillgängliga resurser. Utvecklingen av den nationella krisledningsförmågan förändrar inte ansvarsprincipen, för övriga myndigheter behåller ansvaret för sina verksamheter i kris. Det är också viktigt att klara ut skillnaden mellan beredskaps- och analysenheten i Regeringskansliet och den krisledande myndigheten. Regeringen har ett behov av en lägesbild för att kunna fatta strategiska beslut. Den krisledande myndigheten ska verka operativt och behöver en egen lägesbild för att sammanställa uppgifter om resursbehov på lokal och regional nivå. Det är helt nödvändigt att den krisledande myndigheten och beredskaps- och analysenheten i Regeringskansliet kan samverka och att rapportvägarna blir tydliga. Regeringen föreslår även att man ska lägga samman relevanta delar av Räddningsverket och Krisberedskapsmyndigheten. Det bedöms ligga synergieffekter i att samla arbetet med krisberedskap och skydd mot olyckor vid en och samma myndighet. Regeringen förbereder nu hur dessa två processer ska drivas framöver. Mot bakgrund av vad som har sagts vill jag understryka att det handlar om två processer. Till både Allan Widman och Ola Sundell vill jag säga: Läs propositionen! Det är den som riksdagen ska behandla och ta ställning till, och det är den som regeringen utgår från i det fortsatta arbetet. Vi ska också se till att det finns ordentliga varningsklockor. Den krisledande myndigheten får naturligtvis en egen lägesbild med operativt fokus och fungerar som varningsklocka. Men också samtliga länsstyrelser och särskilt utpekade myndigheter ska utveckla dygnet-runt-beredskap med tjänstemän i beredskap som också har mandat att agera. Det betyder ungefär 75 tjänstemän i beredskap vid våra myndigheter, och till det kommer naturligtvis personal i beredskap inom bland annat försvarsmakt, polis, sjukvård och räddningstjänst. Det är också en viktig kunskap i dag, när vi emellanåt tror att det handlar om en eller annan tjänsteman som ska fungera som varningsklocka. Nu ska vi ha ett robust system för det. Vi kommer också att titta på hur vi ska få en mer effektiv användning av samhällets resurser. Blåljusmyndigheternas gemensamma radiosystem Rakel ska få en vidgad användarkrets. Det handlar också om hur vi ska kunna hitta nya smarta former för civil-militär samverkan inom ramen för det nya krisberedskapssystemet. Syftet är att säkerställa att samhällets resurser används på bästa sätt utan att för den skull minska civila myndigheters ansvar att förbereda sig för svåra situationer. Det rör till exempel samhällets helikopterresurser, statens maritima resurser och våra samlade resurser för kemisk, biologisk och nukleär åverkan. Alla dessa tre översyner som tas upp i propositionen handlar om att titta på former för civil-militär samordning. Jag tror att vi ska kunna finna smarta lösningar som sparar pengar och ökar säkerheten för våra medborgare. Eskil Erlandsson! Det är riktigt att vi som bor i Sverige behöver mer kunskap om hur vi ska hantera kriser. Det är en viktig del av propositionen, och jag vill understryka det, om det nu har fallit i glömska när man har läst papperen. Vi vill att utbildningen ska påbörjas redan i skolan, men den ska också kompletteras med praktisk utbildning så att vi får ett brett säkerhetstänkande i samhället. Erfarenheterna från de senaste årens stora kriser visar att det finns ett stort intresse för frivilligt engagemang. Vi behöver bli bättre på att ta till vara det engagemanget, inte minst de människor som kan ställa upp i frivilliga insatser. Vi är från regeringens sida fast beslutna att tillsammans med olika aktörer finna sätt att samverka som gör att de här frivilliga resurserna tas till vara. Vi vill också pröva möjligheten till en särskild utbildning av frivilliga. En sådan bör riktas mot människors vilja att hjälpa till vid svåra kriser och skulle kunna genomföras med hjälp av frivilligorganisationer. Sammantaget ska det här medverka till att vi som medborgare är bättre rustade att möta allvarliga händelser i kris. Till sist: Även om nu en rejäl handlingslinje läggs fast för det fortsatta arbetet med krishantering är det, som flera av er redan har sagt, viktigt att vi är ödmjuka inför våra uppgifter, att vi inser att arbetet med de här frågorna är en del i en ständigt pågående process. Regeringens förslag är viktiga steg utifrån den kunskap och de erfarenheter vi har i dag om kriser och sårbarhet. Men vi vet att kriser av olika slag kommer att drabba oss även framöver, och om vi i dag inser och kan göra tydligt att här i riksdagen finns en bred bas av samförstånd och en gemensam vilja att förbättra vår förmåga i takt med att vi får nya erfarenheter och nya kunskaper kan också dagens riksdagsdebatt och kommande beslut bli en stimulans för alla dem som på olika nivåer och i olika myndigheter, organisationer och näringsliv arbetar med säkerhetsfrågor. De gör ett mycket viktigt arbete för oss alla. Jag vill också tacka för den debatt och de möjligheter vi har haft. Jag vet att det återstår ett par interpellationsdebatter, så jag utgår från att det inte är sista gången vi ses. Men några av er kommer att lämna riksdagen, och jag vill säga att det har varit en stimulerande granskning och en utmaning från utskottets sida, precis som en minister vill ha det.

Anf. 13 Eskil Erlandsson (C)
Fru talman! Jag påpekade i mitt anförande - och det tål att göras igen - att det finns många goda förslag i det här betänkandet, som ju är en följd av den proposition som regeringen har lagt fram, och att vi i Centerpartiet står bakom huvuddelen av de förslag som finns i propositionen. Men det som jag ägnade huvuddelen av mitt anförande åt är en sak som jag tycker är helt utelämnad, och det är frågeställningen: Hur konkretiseras från regeringens sida den möjlighet som vi har i Sverige, nämligen att använda frivilliga i krishanteringssituationerna? Vi är, tycker jag, unika i ett Europaperspektiv i att ha den möjligheten. Jag är rädd för att den möjlighet som vi har och har haft under lång tid håller på att dö ut. Den gör det eftersom förmågan från regeringens sida att utveckla dessa möjligheter inte längre finns.

Anf. 14 Leni Björklund (S)
Fru talman! Jag förvånas lite grann av de här reaktionerna från Eskil Erlandssons sida. Jag delar utskottsmajoritetens bedömning att de frågor som Eskil Erlandsson vill ha belysta finns beaktade i propositionen. Vi är klara över att det är kompetens som behövs och att det finns ett engagemang att ta vara på. En del av våra frivilligorganisationer som hör till det gamla totalförsvaret finner nya uppgifter och nya roller i det sammanhanget, och de kan mycket väl få ytterligare uppgifter. Men det handlar också om civil krishantering. Då står mycket bredare kompetens till förfogande för samhället. Jag tror inte att Eskil Erlandsson behöver vara så orolig för kvinnor, därför att just när det gäller civil krishantering finns mycket kompetens att ta till vara som de gamla frivilligorganisationerna inte har nyttjat. Därför vill vi att hela bredden av organisationer ska kunna nyttjas, att man ska få en bättre struktur från kommunernas sida när det gäller att engagera nyckelpersoner och att också frivilligorganisationer och myndigheter ser till att människor kan få en utbildning för att kunna kanalisera sitt engagemang.

Anf. 15 Eskil Erlandsson (C)
Fru talman! Jag tror att vi båda är överens om att vi även fortsättningsvis vill nyttja de organisationer som vi har i vårt land. De besitter stor och mycken kompetens, men för att de ska kunna nyttjas av samhället i sin helhet även framgent måste de från regeringen få besked under vilka förutsättningar de kan verka. Sådana besked har inte de här organisationerna i dag. Jag anser att de organisationer som jag talar om, de frivilliga försvarsorganisationerna, är unika i förhållande till andra som också kan göra insatser i en krissituation. Det beror på att det finns en ledningsstruktur uppbyggd, och man har en logistisk förmåga, vilket fotbollsföreningar och idrottsföreningar inte har.

Anf. 16 Leni Björklund (S)
Fru talman! Jag delar synen att det finns ett värde i logistiken i dessa organisationer, men det finns andra organisationer där man tar till vara engagemang, som har ett djupt sakintresse och där man har stor kunskap som också fungerar i civil krishantering. Många av dem är organisationer där kvinnor har varit organiserade länge men som inte har haft koppling till det militära försvaret. Dem tycker jag att vi ska kunna utnyttja. Det finns en öppen inbjudan till föreningslivet i Sverige att delta i arbetet med att göra samhället mindre sårbart och oss människor duktigare att hantera utsatta och kritiska lägen. Det handlar inte alla gånger om att regeringen ska ge besked om vad de ska göra. Nu handlar det om frivilligorganisationer som faktiskt själva kan komma med förslag och tankegångar. Det är det som gör att vi får en extra kraft i arbetet. Då kan man också gå utöver det som myndigheter föreskriver och det som vi har sett omedelbart, för då är det människor som har arbetat praktiskt, som har ett engagemang i en fråga och som kan driva samhällets kunskap och kompetens längre än om vi hela tiden ska förestava för dem. Det handlar inte om att dröja på stegen. Våra myndigheter som har den direkta kontakten med organisationen har fått uppdrag, och det handlar nu om att när riksdagen har tagit ställning gå vidare med försöksverksamheten som är aviserad i propositionen.

Anf. 17 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Jag har väl också glömt att bekräfta att enigheten kring de förslag som finns i den här propositionen är förhållandevis stor. Jag tror att jag vid något tillfälle tidigare beskrivit de politiska skillnaderna mer som en fråga om tempo än skillnader i sak. Man ska då samtidigt komma ihåg att den stora enigheten har goda förutsättningar i det att Försvarsberedningens förslag inte fick världen att skälva, om jag uttrycker det milt. Det var väntade reformer. Jag tror inte att de innebar någon överraskning för en bredare allmänhet. Jag tror också att det är viktigt - och det kan vara mitt bidrag till den här debatten - att inte alltid betona enigheten som ett självändamål. Jag tror att debatten ska fokusera på det som är brister. Det är på så sätt som man för tingens utveckling framåt. Jag misstänker att det faktum att den analys- och beredskapsenhet som vi tidigare fått besked om skulle vara operativ fullt ut först mot årets slut blir operativ redan i sommar kan vara ett utslag av de kritiska röster som från tid till annan har hörts i den här kammaren. Jag vill ställa ett par frågor till försvarsministern. Jag förstår inte riktigt när det handlar om Statens räddningsverk och Krisberedskapsmyndigheten. Ministern säger att det är två olika processer. Samtidigt vill jag minnas att jag på en färja mellan Åland och Sverige hörde försvarsministern ganska tydligt koppla ihop de här två processerna. Det antas vara en underförstådd självklarhet ute i Krisberedskaps-Sverige att det är de myndigheterna som i relevanta delar ska bilda den krisledande myndigheten. Min fråga är: Varför anges detta inte fullt ut?

Anf. 18 Leni Björklund (S)
Fru talman! Det är den här propositionen, Allan Widman, som riksdagen ska ta ställning till. Det är inte hur Allan Widman har uppfattat något jag har sagt på en färja eller något annat. Nu är det något mycket allvarligt. Det handlar nämligen om att riksdagen ska ta ställning till en proposition som regeringen har presenterat. När man läser den propositionen framgår det väldigt tydligt att vi tycker att vi behöver en krisledande myndighet som med det professionella kunnandet kan vara ett stöd i riktigt stora, komplexa och sammansatta förlopp. En sådan vill vi ta fram. Det är en fråga. En annan sak som har framhållits i samband med utvärderingen av besluten som fattades 2002 är att flera tycker att det vore fungerande gentemot många andra myndigheter och inte minst kommunerna om man gjorde en myndighet av KBM och Räddningsverket. En del av de uppgifter man begär in från dem är samma, och vi behöver en större kritisk massa av kompetens på vissa områden. Då tycker man att det är dumt att splittra den på två myndigheter. Det är ett av skälen till att titta på om man kan föra ihop relevanta delar. Det är två processer. Vi driver det här inför förberedelserna efter riksdagsbeslutet som två olika processer. En annan sak är att, precis som Tone Tingsgård har sagt, det inte är något som säger att inte en ny sammanlagd myndighet kan fungera som den krishanterande myndigheten. Men den frågan tar vi efter att vi har rett ut hur en krishanterande myndighet ser ut. Vi tittar också på hur sammanläggningen på ett fungerande sätt skulle ske för att uppnå de synergieffekter man har nämnt när det gäller Räddningsverket och KBM.

Anf. 19 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Det finns ett talesätt som lyder: I am still confused but on a higher level . Jag känner för att ta till det i det här ögonblicket. Jag inledde med att säga att det som jag kanske har varit mest kritisk mot när det gäller utvecklingen av den nationella, regionala och lokala krishanteringsförmågan har varit den relativa saktfärdighet som har präglat processen. Då tycker jag att när man inte talar klartext och inte öppet från regeringens sida redovisar vilka organisatoriska lösningar man tänker sig dras tyvärr tempot ned ytterligare i den här processen. Det bör beklagas. Jag vill ta den sista repliken i mitt replikskifte med försvarsministern i anspråk för att tacka alla som har varit snälla och stått ut med mig och Heli de här fyra åren. Jag vill framför allt tacka kanslipersonal och även ministern för alla trevliga debatter som har varit.

Anf. 20 Leni Björklund (S)
Fru talman! Jag förstår kanske att Allan blir osäker när det visar sig att själva grunden för kritiken och reservationen faller ned till marken när man ägnar sig åt att läsa propositionen. Det jag har berättat handlar nämligen om det. Då är frågan varför man kritiserar oss för saktfärdighet när regeringen följer precis det som folkpartisten Lennart Rohdin var mycket mån om i Försvarsberedningen, så mån att han blev orolig över Ola Sundells reservation och tyckte att han drog en för snabb slutsats om hur den nya myndigheten skulle sett ut. Jag kan förstå att Allan Widman blir orolig när det visar sig att själva grunden för kritiken egentligen är att regeringen lyssnar på Försvarsberedningen och inte minst på den folkpartistiske ledamoten Lennart Rohdin och sedan återkommer med det förslaget. Det som förvånar mig är att man kritiserar regeringen för att vi gör som Folkpartiet vill.

Anf. 21 Ola Sundell (M)
Fru talman! Det jag sade i mitt anförande var just att det fanns en enhet. Den var bristfällig, enligt Leni Björklund. Den var förvisso i viss del användbar, men regeringen Persson avskaffade den likaväl. Man avskaffade trots allt då det lilla som fanns. Det vi alla i den här kammaren diskuterar i dag är att ingenting har kommit där i stället. Dessutom går allt väldigt långsamt. Det är den delen som är kärnan i diskussionen. Det är ingen mening att ta upp allt det vi är överens om, men på den här punkten är vi ju inte överens. Vi saknar en krisledningsfunktion i Regeringskansliet. Det talas om en analysenhet, men det är ju ingen krisledningsfunktion. I en krisledningsfunktion är det ju så, försvarsministern, att det i det inledande skedet kan krävas ett ledarskap som är okonventionellt och som innebär att man måste ta en operativ insats redan från scratch. Då kan man inte överlämna det så småningom till någon krisledande myndighet, utan det är omedelbar action som gäller, ungefär i linje med det Lars Ångström pekade på. Nu var det statsministern som i det fallet var den operativt engagerade i inledningsskedet. Det är ju den kärnan vi vill ha reda på. Är det bara en samtalspartner med den krisledande myndigheten som den här analysfunktionen är, eller ska den också kunna ta ansvaret under de första minuterna, timmarna eller kanske dagarna i en väldigt allvarlig kris av sektorsövergripande karaktär? Det är en väsentlig fråga, och den vill jag ha svar på.

Anf. 22 Leni Björklund (S)
Fru talman! Allra först vill jag tala om för Ola Sundell att den enhet som han påstår att regeringen har avskaffat finns kvar. Den är dock sådan att den fungerar under krigets lagar och i en krigssituation. Jag trodde att vi var överens om att det vidgade krishanteringsbegreppet betyder att vi nu talar om andra hot, civila hot, där den väpnade striden inte längre står i fokus. Då behöver vi en ny struktur som fungerar. På den nationella nivån är naturligtvis regeringens ansvar att agera i en stor kris fortfarande giltigt och står fast. Vi har stärkt upp regeringens möjligheter i enlighet med de riktlinjer vi har redovisat för utskottet, och de stegen tas och fullföljs. Men vi har därutöver konstaterat att ett regeringskansli, som trots allt inte har hur mycket folk som helst, inte kan fungera i den operativa delen. I stället ska det, som också Kriskommissionen framförde, fungera för de strategiska besluten. Samtidigt finns det en oro och en osäkerhet i Myndighets-Sverige om de olika myndigheternas ansvar och roller i den typen av komplexa konflikter. Det är skälet till att regeringen har tyckt att Försvarsberedningens förslag om en krisledande myndighet är viktigt för hanteringen av den typen av operativa ställningstaganden, samtidigt som vi får resurser, underlag och förutsättningar och har stärkt vår förmåga att ta de strategiska besluten. Vi har inte avskaffat krigsorganisationen, om det är det som Ola Sundell är ute efter. Däremot är den inte i alla delar tillämplig i civila, breddade hotbilder.

Anf. 23 Ola Sundell (M)
Fru talman! Ni har ju avskaffat en funktion som bevisligen inte fanns på plats när det begav sig för ett och ett halvt år sedan, på annandagen. Det är ju allt som det handlar om. Jag upprepar min fråga: Kommer analys- och beredskapsenheten, eller vad den nu kallas för, att kunna agera operativt i ett inledningsskede när statsministern är på annat håll, försvarsministern ligger nedbäddad i influensa och allt vad det kan vara? Ska det ännu en gång gå så långt att Sverige saknar kapacitet i det viktiga inledningsskedet av en kris? Det är ju det som är det avgörande. Tro inte att en supermyndighet kommer att kunna klara av det där, för dess generaldirektör är i inledningsskedet lika beroende av att ha klartecken från regeringen. Denna generaldirektör kommer icke att agera med full sving förrän allt är klart - ungefär som Räddningsverket och Försvarsmakten hade det i det läge man befann sig i 2004. Man väntade på besked från ansvariga ministrar. Min fråga är fortfarande: Kan den här enheten agera operativt i det viktiga inledningsskedet av en stor sektorsöverskridande kris?

Anf. 24 Leni Björklund (S)
Fru talman! Nu när jag har lyssnat på Ola Sundells andra inlägg ska jag faktiskt ge Ola Sundell ett exemplar av propositionen så att han har någonting att läsa i sommar. Gör han det framgår det väldigt tydligt för honom att regeringens arbete nu handlar om att se till att vi både får fler larmklockor, får underlag och kan ta ställning och att hela krishanteringsförmågan på den nationella nivån stärks. Den har stärkts på ett påtagligt sätt redan sedan tsunamin inträffade, men nu tas ytterligare steg. Till slut vill jag säga en sak. Häng nu inte upp allting på att någon har satt en lapp i handen på dig om att det är något organ som är avskaffat, för det finns kvar. Det rådde förvisso en allvarlig situation i samband med tsunamin, men det var inte krig, och därför kunde inte den organisationen sätta i gång. Det handlade inte om att Sverige var föremål för ett väpnat angrepp.

Anf. 25 Else-Marie Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag har hört statsrådet tala om att vi ska läsa propositionen. Jag har gjort det, vill jag säga. Utifrån det har jag ställt två frågor i mitt inledningsanförande. Den ena handlade om vikten av övning, träning och kompetens när det gäller krishantering på alla nivåer, som det står om i propositionen. Det står också i vårt betänkande, och även Försvarsberedningen tog ju upp de här delarna som viktiga ingredienser i förberedelser. På s. 27 i betänkandet står det om en övning som ska ske i maj. Jag ställde en fråga om detta till statsrådet i inledningen. Jag undrar nu: Har den här övningen ägt rum?

Anf. 26 Leni Björklund (S)
Fru talman! Den övningen ägde rum den 16 maj, tror jag det var, och man hade också ett utbildningspass dagen innan.

Anf. 27 Else-Marie Lindgren (Kd)
Fru talman! Hur utvecklade sig utvärderingen av den övningen? Kom man underfund med hur man ska komma till rätta med en så svår katastrof som den som man hade som scenario?

Anf. 28 Leni Björklund (S)
Fru talman! Det scenario som vi hade var inte osannolikt, men komplext. Det utvecklades en komplex situation. Utvärderingen är inte fullt färdig. Som övningsledare kan jag bedöma att man klarade av att fylla och lösa sina uppgifter. Man kunde ha fattat andra beslut och fått andra förlopp, och den fortsatta analysen får visa om det i så fall hade blivit bättre. Där ska varje departement nu gå igenom de beslut man fattade och det underlag man hade. Det är väl så med all övningsverksamhet: I likhet med när allvarliga händelser inträffar skapas nya frågor som man vill få svar på. Det är därför som det är betydelsefullt att Regeringskansliets övningsverksamhet är systematisk, så att man inte bara gör en stor övning per mandatperiod för ett fåtal personer utan att det finns små övningar och utbildningspass för i det närmaste samtliga handläggare och tjänstemän i Regeringskansliet emellanåt kombinerat med stora övningar där man också har myndighetsföreträdarna med.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2006-05-30
Förslagspunkter: 11, Acklamationer: 8, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Propositionens lagförslag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    a) lag om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap,
    b) lag om skyddsrum,
    c) lag om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap,
    d) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), såvitt avser 7 kap. 14 § och 8 kap. 23 §,
    e) lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
    f) lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor,
    g) lag om ändring i elberedskapslagen (1997:288),
    h) lag om ändring i kommunallagen (1991:900),
    i) lag om ändring i begravningslagen (1990:1144),
    j) lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och
    k) lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:133 i denna del.
  2. Den nationella krishanteringsförmågan

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö250, 2002/03:Fö259 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö260 yrkandena 3 och 4, 2003/04:Fö259 yrkandena 3 och 5, 2004/05:MJ9 yrkande 1, 2005/06:Ju564 yrkandena 9 och 10 samt 2005/06:Fö7 yrkandena 1-3.
    • Reservation 1 (m, c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1240020
    m044011
    fp03909
    kd02607
    v21007
    c01606
    mp12005
    -1001
    Totalt158125066
    Ledamöternas röster
  3. Den regionala krishanteringsförmågan

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2002/03:Fö253 yrkande 5.
  4. Den lokala krishanteringsförmågan

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö253 yrkandena 3 och 4 samt 2004/05:MJ6 yrkande 2.
    • Reservation 2 (m, c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (m, c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1240020
    m044011
    fp03909
    kd02607
    v21007
    c01606
    mp12005
    -1001
    Totalt158125066
    Ledamöternas röster
  5. Information till allmänheten och varningssystem

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:T474 yrkande 22, 2004/05:MJ5 yrkande 13, 2004/05:MJ6 yrkande 25, 2005/06:Fö7 yrkande 5 och 2005/06:Fö233 yrkande 1.
    • Reservation 3 (m, c, fp, kd)
  6. Frivillig medverkan i säkerhetsarbetet

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:MJ5 yrkande 4, 2005/06:Fö7 yrkandena 4, 6 och 7 samt 2005/06:Fö234.
    • Reservation 4 (m, c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (m, c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1240020
    m044011
    fp03909
    kd02607
    v21007
    c01606
    mp12005
    -1001
    Totalt158125066
    Ledamöternas röster
  7. Robusthet i samhällsviktig verksamhet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö253 yrkandena 1 och 2, 2003/04:Fö268 yrkandena 1 och 2, 2003/04:N250 yrkande 1, 2004/05:MJ5 yrkande 9, 2004/05:N309 yrkande 9, 2005/06:Fö260 yrkandena 2 och 3 samt 2005/06:N436 yrkande 18.
  8. Förändring på myndighetsnivå

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2002/03:Fö253 av Else-Marie Lindgren m.fl. (kd) yrkandena 6 och 7,
    2003/04:Fö264 av Erling Wälivaara m.fl. (kd) yrkande 16,
    2003/04:Fö268 av Else-Marie Lindgren m.fl. (kd) yrkandena 3, 4 och 8,
    2004/05:Fö231 av Runar Patriksson och Anita Brodén (båda fp) yrkande 1,
    2004/05:Fö258 av Gunilla Carlsson i Hisings Backa m.fl. (s),
    2005/06:Fö6 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s) yrkandena 1-3,
    2005/06:Fö7 av Eskil Erlandsson m.fl. (c, m, fp, kd) yrkande 1 i denna del,
    2005/06:Fö218 av Eskil Erlandsson m.fl. (c, m, fp, kd) yrkandena 14 och 15 samt
    2005/06:Fö233 av Maria Larsson (kd) yrkandena 2-4.
    • Reservation 5 (m, c, fp, kd)
  9. Informationssäkerhet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2002/03:Fö259 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande 7,
    2003/04:U350 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) yrkande 5,
    2005/06:U384 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) yrkande 6 och
    2005/06:T500 av Christer Winbäck m.fl. (fp) yrkandena 19-21.
    • Reservation 6 (m, c, fp, kd)
  10. Tillsynen av kommunernas oljeberedskap

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår framställning 2005/06:RRS21 punkt 1 och motion 2005/06:Fö4 yrkande 1.
    • Reservation 7 (fp)
  11. Ett statligt ansvar för oljesanering i vissa fall

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår framställning 2005/06:RRS21 punkt 2 och motion 2005/06:Fö4 yrkande 2.
    • Reservation 8 (fp)