Anf. 57 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Jag vill först tacka justitieutskottet för en snabb och välvillig behandling av förslaget. Vi har nu hört diskussionen under förmiddagen. Det är trots allt glädjande att konstatera att det finns stöd för de åtgärder som vi nu måste gå fram med för att kunna klara en akut flyktingsituation. Det är en styrka för riksdagen och en styrka för Sverige att vi kan göra det i ett så svårt läge som vi är i.
Jag tolkar diskussionen som vi haft under förmiddagen som att det finns ett brett blocköverskridande stöd för att man ska kunna genomföra id-kontroller och att regeringen ska få bemyndigandet. Det vi framför allt har talat om är hur länge lagen ska verka och också olika detaljer. Men jag uppfattar att det finns ett stöd i sak för att vi ska få bemyndigandet. Det är viktigt att det finns och att vi kan få bemyndigandet.
Vi är i ett svårt läge. Under detta år har över 150 000 människor sökt asyl i Sverige. Innan året är slut kommer vi att ha passerat 160 000. Det är inte bara det högsta antalet asylsökande i modern tid. Det är dubbelt så högt som den senaste toppnoteringen för ett enskilt år som låg på 80 000.
Det var under denna höst som det eskalerade väldigt kraftigt. På två månader kom det över 80 000 asylsökande till Sverige. Vissa veckor kom det omkring 10 000 i veckan. Dessutom har vi sett att en betydande del av de asylsökande har varit ensamkommande barn, till dags dato över 30 000 ensamkommande barn. När det gäller de ensamkommande barnen hade vi under hösten en period när det kom motsvarande uppemot 100 skolklasser i veckan.
Sverige som land har stått för en heroisk insats under den här hösten. Migrationsverkets alla fantastiska anställda, kommunernas personal, polisen och tiotusentals volontärer, alla som har jobbat och slitit dag efter dag för att hjälpa i mottagandet förtjänar allas vårt oreserverade erkännande för vad de har gjort under hösten.
Sverige har under detta år tagit ett större ansvar än något annat land i Europa. Men inte bara det. Vi har under det här året tagit mer ansvar än vad vårt land någonsin tidigare har gjort i modern historia. Vi har kunnat ge skydd och trygghet åt tiotusentals män, kvinnor och barn som har fått lämna allt i sitt hemland för en osäker framtid i ett annat land. Att Sverige har gjort detta ska vi känna en oerhörd stolthet över.
Alla känner till själva bakgrunden. Vi har en global flyktingkris. Över 60 miljoner människor i världen är på flykt på grund av konflikthärdarna och krigen i till exempel Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia eller från förtrycket i Eritrea.
Det tragiska är att Europa som kontinent hade kunnat lösa den uppgiften utan några större problem om bara viljan hade funnits. Om det hade funnits ett genuint intresse att möta denna utmaning som en union och inte som enskilda medlemsstater hade vi kunnat dela på ansvaret på ett solidariskt sätt. Europa skulle kunna klara det. Men inte om hela ansvaret faller på bara ett, två eller tre länder. Då fungerar det inte.
Vi har därför gjort mycket stora ansträngningar under året för att åstadkomma ett gemensamt ansvarstagande i Europa och en jämnare fördelning. Sverige är ett av de länder som har drivit detta allra hårdast i EU. Jag har personligen lagt ned ganska mycket tid och kraft på detta, trots allt inte utan en viss framgång.
Vi lyckades till exempel få på plats ett beslut om omfördelning av 160 000 flyktingar från Grekland och Italien till övriga medlemsländer trots motstånd från en del håll. Det var naturligtvis ett bra EU-beslut. Men det löste inte den akuta situationen för Sverige när vi hade det största antalet asylsökande någonsin. Det var över 10 000 i veckan, och uppemot 100 skolklasser i veckan.
Sverige är och förblir ett fantastiskt land. Vi kan ta ett stort ansvar. Men vi kan inte göra allt, och vi kan inte göra det ensamma. Det finns en gräns också för oss. Under hösten stod det alltmer klart att våra system pressades till bristningsgränsen.
Man kan under en begränsad period ta fram boenden för tusentals människor i veckan, men vi kan inte göra det i längden. Man kan under en begränsad period hitta placeringar och skolplatser för tusentals ensamkommande barn i veckan, men vi kan inte göra det i längden.
Vi har successivt byggt ut vår mottagningskapacitet under hösten. Vi mobiliserade alla våra myndigheter och bolag för att hitta boenden. Vi inventerade de kommunala evakueringsplatserna för att kunna ta dem i anspråk. Vi har fått lägga människor i gymnastiksalar, i gamla kontorslokaler, i gamla skolor och nu till och med i tält.
Migrationsverket och kommunerna har stått för en enorm logistisk uppgift under hösten. Vi har byggt ut kapaciteten för vårt mottagande på ett sätt som Sverige aldrig tidigare har gjort. Migrationsverket ansvarar nu för boenden för 100 000 människor. Det är det högsta antalet någonsin.
Men till slut kunde vi konstatera att inte ens det skulle räcka. Till slut var vi tvungna att deklarera att vi inte längre kunde garantera tak över huvudet för dem som kommer hit. Samtidigt fick vi allt fler rapporter om hur den offentliga sektorn fick allt större problem med att klara situationen. Det handlar inte bara om boenden. Det handlar om tillståndet i socialtjänsten. Det handlar om tillståndet i skolorna på många håll. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har under hela hösten rapporterat om hur enormt ansträngd situationen är för många verksamheter.
Utifrån detta drog regeringen två slutsatser:
För det första: Vi kommer att klara de 160 000 människor som kommer att komma i år.
För det andra: Vi kommer inte att klara det om det fortsätter att komma så många asylsökande, om antalet ligger kvar på den nivå som vi har sett under hösten.
Dem som nu har kommit kommer vi att klara om vi bara går in med rätt insatser. Det handlar om att se till att bygga många fler bostäder, att ge kommunerna rätt verktyg men också mer resurser, att bygga fler skolor, att satsa på utbildning i bland annat svenska från dag ett, att satsa på snabb validering av utbildning och betyg, att skapa snabbspår in på arbetsmarknaden så att vi kan ta till vara alla dessa människors kompetens och att alla kommuner tar ansvar, inte bara några stycken utan alla kommuner.
Allt det och mycket mer är exempel på insatser som vi måste göra. Det är en enorm samhällsbyggnadsinsats. Det är något som egentligen är ganska kul för en socialdemokrat att engagera sig i, för det är det vi är bra på: att bygga samhällen.
Gör vi det här klarar vi dem som har kommit. Vi klarar det nog också om antalet som fortsätter att komma ligger på en rimlig nivå, men vi klarar det inte om det fortsätter att ligga på en rekordnivå. Nu måste vi helt enkelt få ett andrum i mottagandet, så att vi kan koncentrera oss på att ta hand om alla dessa människor som kommit till Sverige och ge dem en bra start i det nya landet. Därför måste antalet som kommer till Sverige minska.
När man som regering ställs inför en sådan här situation måste man agera. Man kan inte springa och gömma sig. Man måste agera även om det innebär åtgärder som man kanske helst hade sluppit. Det här är ingenting som vi genomför med någon glädje. Men ibland måste man göra saker som man inte vill, helt enkelt därför att man måste. Vi måste nu få kontroll över situationen.
Vad är alternativet? Den kommande våren får inte se likadan ut som den höst som vi nyss har gått igenom. Det klarar inte vårt asylsystem av, och i förlängningen klarar inte heller vårt välfärdssystem av det. Det handlar kanske inte i första hand om pengar, även om vi för all del ser hur kostnaderna ökar för både staten och kommunerna. Från min utgångspunkt handlar det kanske ännu mer om hur man ska kunna få fram utbildade socialsekreterare, lärare, vårdpersonal och handläggare på Migrationsverket. Det handlar om att hinna bygga tillräckligt med skolor, bostäder och infrastruktur. Det är det som vi inte kommer att klara om det fortsätter att ligga på dessa nivåer.
De id-kontroller som riksdagen nu ska besluta om kommer att innebära att antalet som kommer till Sverige minskar. Många kommer i stället att få söka asyl i något annat EU-land. Det är viktigt att påpeka: Alternativet för de asylsökande är inte att återvända till kriget utan att söka asyl i något annat EU-land.
Det här är en åtgärd som kommer att få effekt men som samtidigt håller sig inom EU-rätten. Vi har redan id-kontroller på färjorna mellan Tyskland och Sverige. Nu kan vi också få det på förbindelserna till Danmark.
Näringsdepartementet arbetade fram förslaget snabbt, för situationen krävde det. Och det har lagrådsremitterats. Jag vill kort kommentera Lagrådets yttrande, eftersom det används i debatten.
Lagrådets invändningar handlar framför allt om beredningen av ärendet. Då vill jag säga att det i vissa situationer är nödvändigt för en regering att agera snabbt. Det finns en möjlighet att i civila krislägen använda sig av till exempel korta remisstider. Det har konstitutionsutskottet klargjort, bland annat i ett betänkande från 2010, då man granskade den dåvarande regeringens hantering av finanskrisen. Det utrymmet finns alltså inom ramen för våra grundlagar.
Jag ser att justitieutskottet har kommit till samma slutsats. Utskottet skriver: "Regeringen har enligt utskottets bedömning på ett tillfredsställande sätt motiverat varför den nu aktuella lagstiftningen brådskar - den uppkomna situationen utgör ett civilt krisläge som måste hanteras på något sätt för att följdverkningarna i samhället inte ska bli ännu allvarligare. Mot denna bakgrund får regeringsformens beredningskrav anses uppfyllt."
Så skriver utskottet. Jag tycker att det är bra att man är tydlig i den frågan.
När det gäller lagrådsyttrandet har det också hävdats i den allmänna debatten att Lagrådet skulle påstå att detta förslag skulle strida mot asylrätten. Det är faktiskt inte sant. Lagrådet gör inget sådant påstående. När det gäller asylrätten, så som den uttrycks i internationell rätt, är det viktigt att ha en sak klar för sig: Asylrätten är en rättighet att söka asyl i ett tryggt land. Men det är inte en rättighet att själv få välja vilket land man ska söka asyl i. Det är därför vi har principen om första asylland, som Dublinförordningen vilar på.
Man har inte rätt att röra sig fritt i Schengenområdet som asylsökande, utan man ska i princip söka asyl i det första trygga land som man kommer till. Att detta inte fungerar beror på att medlemsstaterna inte upprätthåller reglerna och genomför inre utlänningskontroller, som de är ålagda att göra.
Lagrådet skriver alltså inte att detta förslag strider mot asylrätten men har i stället två andra invändningar i sak.
Den ena handlar om att Lagrådet ifrågasätter om åtgärden kommer att få effekt. Den andra handlar om att Lagrådet ifrågasätter om det verkligen är en så stor kris som regeringen påstår.
Båda dessa invändningar kan man diskutera, men det är inte juridiska invändningar, utan det handlar i grunden om vilken bedömning man gör av läget och av våra välfärdssystem.
Jag är säker på att id-kontrollerna kommer att få effekt. De fick effekt när det gäller färjorna mellan Sverige och Tyskland.
När det gäller krisläget måste vi som regering luta oss mot våra expertmyndigheter, till exempel MSB och Migrationsverket, som har varit mycket tydliga när det gäller lägets allvar. Jag ser att justitieutskottet delar den bedömningen.
Slutligen, herr talman, ska jag säga några ord om ett par av reservationerna och kontakterna med oppositionen. Vi hade i beredningen av propositionen och lagrådsremissen många kontakter med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Vi hade två möten. Vi hade ett antal telefonsamtal i den grupp som förhandlade om migrationsöverenskommelsen tidigare i höst. Vi fick klartecken från er alla tre, både före och efter Lagrådets yttrande.
Nu på slutet har det tydligen kommit upp en diskussion, bland annat om hur länge lagen ska gälla. Det var ingenting som framfördes av era partier under de samtal vi hade, som för övrigt fördes i en mycket konstruktiv och god ton. Vi sa då att vi tänkte föreslå att id-kontrollerna som längst skulle kunna utföras under en period av sex månader. Samtidigt skulle lagen vara temporär och bara gälla i tre år. Det hade ni inga invändningar mot då. Ni hade god tid på er att förankra förslaget i era partier, och när det var gjort lämnade ni klartecken. Ni lämnade klartecken på tisdagskvällen den 8 december från era tre partier. Och på onsdag morgon, den 9 december, beslutade vi om propositionen.
Därför blev jag förvånad när jag i slutet av förra veckan fick höra att ni ändrat er. Jag ser en reservation om bland annat lagens giltighetstid. Och ni tänker avstå i voteringen i fråga om punkt 1.
Jag tycker att det är viktigt att vi kan lita på varandra och att man kan lita på de besked som lämnas från olika partier. De beskeden ska hålla längre än bara en vecka. Det vill jag ha sagt i den delen.
Samma sak gäller frågan om medföljande barn, som tas upp i en reservation av Liberalerna och Kristdemokraterna. Den frågan var också uppe i våra samtal. Jag tror till och med att det var Andreas Carlson som ställde frågan. Vi sa då klart och tydligt från regeringens sida: Det är självklart att barn som kommer med sina föräldrar inte ska behöva ha id-handlingar. Så fungerar det i dag på färjorna mellan Sverige och Tyskland. Det vet ni väldigt väl om, men ändå skriver ni en reservation. Man kan inte undgå att få intrycket att ni spelar teater.
Det här säger jag eftersom jag inte tycker att vi ska behöva bråka om sådant som vi faktiskt är överens om. Vi har nog med problem ändå. Låt oss försöka lösa dem! Nu ligger framför oss en mycket stor uppgift att ta hand om alla de människor som kommit till Sverige och att ge dem ett bra mottagande, så att de snabbt kan bli en del av vårt land och vara med och bygga upp vår gemensamma välfärd. Låt oss nu koncentrera oss på det!
(Applåder)