Situationen i det tidigare Jugoslavien
Betänkande 1992/93:UU21
Utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU21
Situationen i det tidigare Jugoslavien
Innehåll
1992/93 UU21
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas sju motioner från den allmänna motionstiden 1993, vilka berör olika aspekter på situationen i det tidigare Jugoslavien (åtgärder mot Serbien, svenskt agerande avseende Kosovo resp. erkännande av Makedonien) samt om våldtäkt mot kvinnor. Utskottet har besvarat samtliga motioner.
Till betänkandet är fogat en redovisning av utskottets offentliga utfrågning den 12 november 1992 om situationen i det tidigare Jugoslavien.
Motionerna
1992/93:U627 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att våldtäkt som vapen i krig skall definieras som krigsförbrytelse, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de som utfört och/eller de som beordrat våldtäkterna på muslimska kvinnor i Bosnien-Hercegovina bör ställas till ansvar inför en krigsförbrytartribunal, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den deklaration om våld mot kvinnor som arbetats fram i FN i stället bör göras om till en bindande konvention och att denna öppnas för undertecknande i samband med FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter, som hålls i Wien i sommar eller senast i samband med FN:s kvinnokonferens i Bejing 1995.
1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att våldtäkt som vapen i krig skall definieras som krigsförbrytelse, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de som utfört och/eller de som beordrat våldtäkterna på muslimska kvinnor i Bosnien-Hercegovina skall ställas till ansvar inför en krigsförbrytartribunal, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den deklaration om våld mot kvinnor som arbetats fram i FN i stället introduceras som en bindande konvention och att denna öppnas för undertecknande i samband med FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter som hålls i Wien i sommar eller senast i samband med FN:s kvinnokonferens i Bejing 1995.
1992/93:U636 av Ylva Annerstedt och Carl B Hamilton (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omedelbara initiativ för att stoppa kriget i det tidigare Jugoslavien.
1992/93:U640 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppmärksamhet kring våldtäkter mot unga flickor som ett led i krigsstrategin.
1992/93:U648 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett snabbt svenskt agerande för att stationera fredsbevarande styrkor i Kosova, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett svenskt agerande för att förmå Serbien/det nya Jugoslavien att lämna Kosova och möjliggöra ett återinsättande av den demokratiskt valda presidenten och parlamentet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett svenskt erkännande av Kosova så fort som internationell praxis för erkännande blivit uppfylld.
1992/93:U651 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett svenskt erkännande av republiken Makedonien.
1992/93:U652 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtäkt som tortyr.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnor utsatta för våldshandlingar i olika konflikter och åtgärder mot förövarna.
Bakgrund
Under innevarande riksmöte har utrikesutskottet tidigare behandlat olika aspekter av situationen i det tidigare Jugoslavien. Utskottet har därvid tagit ställning till frågan om sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien--Montenegro). Utskottet har också, vid två olika tillfällen, anvisat medel för katastrofinsatser till följd av situationen i det f.d. Jugoslavien. Slutligen har utskottet, den 12 november 1992, anordnat en offentlig utfrågning om situationen i det forna Jugoslavien. Den fullständiga redogörelsen för vad som framkom vid denna utfrågning återfinns som bilaga till detta betänkande.
För att ge ett perspektiv på de motioner som utskottet behandlar i föreliggande betänkande redovisas i detta avsnitt några centrala drag i de ärenden utskottet tidigare avgjort (utrikesutskottets betänkanden 1992/93:UU4, 11 och 17). Därutöver sammanfattas vissa av de mera betydelsefulla aspekterna på det aktuella läget i Jugoslavienkrisen, inklusive gemensamma nordiska ställningstaganden.
Sanktionerna mot Serbien--Montenegro
Den 30 maj 1992 antog FN:s säkerhetsråd en resolution, nr 757 (1992), om sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien--Montenegro).
I resolutionen bekräftar säkerhetsrådet inledningsvis tidigare resolutioner, noterar de komplexa sammanhangen i den tidigare Socialistiska federativa republiken Jugoslavien, bekräftar sitt stöd till gjorda fredsansträngningar och beklagar att kraven i den tidigare säkerhetsrådsresolutionen 752 (1992) inte uppfyllts. Rådet beklagar vidare bl.a. att kraven på omedelbart upphörande av fördrivningen av etniska grupper inte efterföljts. Vidare uttrycker rådet sin oro över svårigheterna att få fram humanitär hjälp och över säkerheten för FN:s personal i området.
Genom resolutionen åläggs alla stater att vidta de åtgärder säkerhetsrådet beslutat. Bland dessa åtgärder kan särskilt nämnas förbud mot införsel till eller utförsel från "Förbundsrepubliken Jugoslavien" av varor (undantaget leveranser uteslutande för medicinskt bruk samt livsmedel). Säkerhetsrådet föreskriver också om förbud mot att kapital eller andra ekonomiska resurser görs tillgängliga för "Förbundsrepubliken Jugoslavien". Vidare inför säkerhetsrådet restriktioner avseende flygtrafik, diplomatiska relationer, sportevenemang m.m. Säkerhetsrådet uppmanar också alla berörda parter att genast skapa nödvändiga villkor för en oförhindrad leverans av humanitära förnödenheter till Sarajevo och andra destinationer. (En fullständig redovisning av innehållet i säkerhetsrådets resolution återfinns i utrikesutskottet betänkande 1992/93:UU4 om Tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien--Montenegro) av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner samt ändring av nämnda lag.)
Med anledning av säkerhetsrådets resolution beslöt regeringen förordna om tillämpning gentemot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien--Montenegro) av en rad bestämmelser i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner. Riksdagens godkännande av de införda sanktionerna inhämtades sedermera på föreskrivet sätt.
Katastrofinsatser till följd av situationen i det f.d. Jugoslavien
Konflikterna i det tidigare Jugoslavien har medfört behov av omfattande humanitära hjälpinsatser i området. Dessa behov har successivt accentuerats genom att antalet flyktingar snabbt ökat.
Från årets början och fram t.o.m. oktober 1992 anslog regeringen ca 140 miljoner kronor ur katastrofanslaget för humanitära insatser i det tidigare Jugoslavien. Dessa resurser kanaliserades huvudsakligen genom UNHCR (75 mkr), UNICEF (5 mkr), WHO (15 mkr), Röda Kors-organ (23,5 mkr) samt enskilda svenska organisationer (17,5 mkr). Sverige är nu näst största bidragsgivare till UNHCR.
Regeringen identifierade under senhösten 1992 ett antal mycket angelägna insatser, innefattande bl.a. stöd till inkvartering av flyktingar i drabbade områden (främst inom det tidigare Jugoslavien samt i Ungern). Till följd av att anslagsposten för katastrofbistånd inom ramen för biståndsanslaget blivit hårt ansträngd genom andra, extraordinära behov fanns dock inte medel disponibla för ytterligare svenska insatser.
Mot bakgrund härav tog utrikesutskottet i november 1992 initiativ till att genom omfördelning ställa ytterligare 150 miljoner kronor till regeringens disposition (utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU11) för omedelbara hjälpinsatser i det tidigare Jugoslavien. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan den 2 december 1992. De anvisade medlen har sedermera utnyttjats för avsett ändamål.
I regeringens proposition 1992/93:105, bil. 3, med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande budgetår, anfördes att många akuta nödhjälpsbehov återstår. Regeringen anhöll därför om ytterligare 150 mkr för att täcka akuta behov i det tidigare Jugoslavien. Insatserna, som i första hand avsågs genomföras i samarbete med UNHCR, gällde hela regionen men med en prioritering av Bosnien-Hercegovina, och de avsågs bli inriktade bl.a. på att underlätta flyktingarnas bostadssituation under vintern. Utrikesutskottet tillstyrkte i sitt betänkande (1992/93:UU17) regeringens förslag, vilket också antogs av riksdagen den 17 februari 1993 (riksdagsskrivelse 1992/93:164).
Totalt har Sverige hittills under budgetåret 1992/93 använt 290 miljoner kronor av katastrofmedel för humanitära biståndsinsatser i det tidigare Jugoslavien. Sverige har också mera generöst än de flesta andra stater i Europa tagit emot flyktingar från konfliktområdet.
Aktuella aspekter på Jugoslavienkrisen
Fredsprocessen befinner sig nu i en avgörande fas. De båda ordförandena för den Internationella konferensen om det tidigare Jugoslavien, Lord Owen och Cyrus R. Vance, har inte lyckats med att erhålla alla de stridande parternas stöd för sin fredsplan. För närvarande pågår diskussioner under överinseende av FN:s säkerhetsråd.
USA har förklarat sig berett att bidra med styrkor för att upprätthålla ett fredsavtal när en uppgörelse, vilken kan accepteras av alla parter, föreligger.
Förutom en lösning för Bosnien-Hercegovina krävs för en varaktig fred i det tidigare Jugoslavien bl.a. också en uppgörelse mellan Kroatien och Serbien om de serbockuperade områdena i Kroatien, det s.k. Krajina. Därför kallades presidenterna från Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Serbien till säkerhetsrådet i New York för fortsatta förhandlingar tillsammans med politiska och militära företrädare för kroaterna och serberna i Bosnien-Hercegovina samt Krajinaserberna. De två problemkomplexen behandlas parallellt men i olika fora.
De tidigare under 1993 genomförda kroatiska attackerna på de serbockuperade områdena i Kroatien (Krajina) har accentuerat FN:s svåra roll. FN-styrkornas i Kroatien (UNPROFOR) mandat förlängdes den 19 februari med endast sex veckor för att vinna tid för fortsatta förhandlingar om ett nytt mandat. Något senare utsågs en svensk general till ny chef för dessa och för övriga FN-styrkor i hela det tidigare Jugoslavien.
Samtidigt pågår också ett arbete inom flera internationella organisationer, däribland ESK, rörande hur pressen på de stridande parterna -- och i synnerhet då på serberna -- kan ökas för att förmå dem att acceptera en fredlig lösning. Bl.a. har frågan om sanktionsbrott av serbiska oljepråmar på Donau stått i focus.
I syfte att stärka sanktionsövervakningen har ESK i samverkan med EG utlovat bistånd till Rumänien och Bulgarien för att stärka deras kapacitet att övervaka flodtrafiken och uppbringa misstänkta fartyg. Man har också utplacerat monitorer under ledning av en svensk tulltjänsteman vid två ukrainska hamnar. Sedan en tid finns sanktionskontrollgrupper även i andra stater som gränsar till Serbien-Montenegro.
De nordiska utrikesministrarna gjorde i ett gemensamt uttalande den 27 januari tydliga markeringar i en rad frågor rörande Jugoslavienkrisen. Bl.a. uttryckte de sitt starka stöd för Lord Owens och Cyrus Vances arbete för att nå en politisk lösning på de pågående konflikterna. Ministrarna fann det mycket viktigt för säkerheten i området att UNPROFOR:s mandat förlängdes, och de fördömde etnisk rensning och erövrande av territorium genom våld. De framhävde vidare det betydande nordiska engagemanget i UNPROFOR, och de konstaterade att den nordiska FN-bataljon som skulle skickas till Makedonien utgör ett konkret bidrag till att förhindra en spridning av konflikten. Makedonien och Kosovo är särskilt utsatta härvidlag.
Ministrarna konstaterade vidare att kriget i Bosnien-Hercegovina kännetecknas av grova övergrepp mot civilbefolkningen, såsom urskillningslös artilleribeskjutning av belägrade städer, dödande av fångar i lägren och massvåldtäkter, i synnerhet mot muslimska, men också mot kroatiska och serbiska kvinnor. De krävde att detta måste upphöra och de skyldiga ställas till svars.
Ministrarna uttryckte sitt starka stöd för det pågående arbetet inom FN och ESK för att klarlägga förutsättningarna för att upprätta en internationell krigsförbrytardomstol. Alla parter har, menade de, gjort sig skyldiga till kränkningar av grundläggande normer i den pågående konflikten. Samtidigt ansåg de att det står klart att den serbiska ledningen och ledare för de bosniska serberna bär det största ansvaret för kriget.
Ministrarna framhävde betydelsen av UNHCR:s och andra organisationers omfattande humanitära hjälpinsatser. Samtidigt konstaterade de att det betydande antalet flyktingar från det tidigare Jugoslavien är ytterst oroande. De stater i regionen som har tagit emot ett stort antal flyktingar förtjänar, enligt ministrarnas uppfattning, allt stöd, inte minst för att upprätthålla principen om att flyktingar bör stanna i närområdet för att lättare kunna återvända när kriget var över.
Sverige bidrar inom ESK:s ram till fredsansträngningarna på en rad områden. När det gäller konkreta insatser på plats kan nämnas att vi deltar i en fredsbefrämjande långtidsmission i Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Denna syftar till att dämpa etniska motsättningar och därigenom hindra konfliktspridning. Vi är, som nämnts ovan, också djupt engagerade i den humanitära hjälpverksamheten i Bosnien-Hercegovina och i Kroatien. Därutöver medverkar Sverige i ESK/EG:s sanktionsövervakning samt deltar i FN-operationer i Kroatien och Makedonien.
Sammanfattning av motionerna
I motion 1992/93:U636 (fp) hävdar motionärerna att det är serberna som gjort sig skyldiga till de värsta och mest omfattande övergreppen under det pågående kriget i det tidigare Jugoslavien. Enligt deras mening är det en förutsättning för en varaktig fred att pressen på serberna kraftfullt ökar och att ultimatum ställs. Som ordförande i ESK och genom goda kontakter i FN har Sverige speciella möjligheter till aktion. I internationella fora kan beslut fattas om att alla militära aktiviteter skall upphöra, FN:s handelsblockad skärpas, alla kommunikationer brytas och förberedelser för en internationell krigsförbrytarrättegång mot serbiska ledare inledas.
I likalydande yrkanden i motionerna 1992/93:U627 (s) yrkande 1 och 1992/93:U628 (s) yrkande 9 krävs att våldtäkt som vapen i krig skall definieras som krigsförbrytelse. Även yrkandena 2 och 10 i respektive motion är likalydande. I dessa krävs att de som utfört och/eller de som beordrat våldtäkterna på muslimska kvinnor i Bosnien-Hercegovina skall ställas till ansvar inför en krigsförbrytartribunal.
I båda motionerna återges förhållanden som tyder på att våldtäkter använts som ett medel i kriget i det tidigare Jugoslavien. Motionärerna konstaterar att den internationella humanitära rättens regler inte särskilt tar upp sexuellt våld mot kvinnor som krigshandling. I motion U627 diskuteras olika aspekter bl.a. på de fyra Genèvekonventionerna från 1949 och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, varefter man konstaterar att det är en sak för folkrättsexperter att ta ställning till om någon av de delar av folkrätten som nämnts skulle kunna utgöra grund för att ställa de skyldiga till våldtäkterna till ansvar inför domstol som skyldiga till krigsförbrytelser.
I likalydande yrkanden i motionerna 1992/93:U627 (s) yrkande 5 och 1992/93:U628 (s) yrkande 12 krävs att den deklaration om våld mot kvinnor som arbetats fram i FN i stället introduceras som en bindande konvention och att denna öppnas för undertecknande i samband med FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter som hålls i Wien i sommar eller senast i samband med FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995.
I motion 1992/93:U640 (fp) yrkande 3 anförs att uppmärksamhet bör riktas mot förhållandet att våldtäkter mot unga flickor används som ett led i krigsstrategin, inte bara i det tidigare Jugoslavien. Resultatet av dessa våldtäkter kan bli oönskade graviditeter och barn som föds till världen helt oskyldiga.
I motion 1992/93:U652 (fp) behandlas frågan om våldtäkter som en systematisk del av krigsstrategin i det tidigare Jugoslavien. Motionärerna hänvisar bl.a. till rapporter från en expertgrupp utsedd av ESK (Corell-gruppen). De menar att våldtäkt som en del av krigföringen är ett brott mot folkrätten och att en internationell tribunal bör undersöka och pröva våldtäktsfall som brott mot Genève-konventionen. När det gäller våldtäkterna i det tidigare Jugoslavien bör den svenska regeringen ta initiativ till att de kommer upp på dagordningen i ESK och FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
I motion 1992/93:A811 (c) yrkande 7 anförs att våldshandlingar mot kvinnor blivit allt vanligare i konfliktsituationer. De används då som vapen i konflikten. Till exempel har systematisk våldtäkt mot kvinnor använts i den pågående Jugoslavienkonflikten. Enligt motionärerna bör Sverige i internationella fora arbeta för att de som är ansvariga för dessa brott mot de mänskliga rättigheterna ställs till svars.
I motion 1992/93:U648 (s) anför motionärerna att Kosova (den albanska formen av Kosovo) tidigare utgjorde en autonom provins i det tidigare Jugoslavien med eget parlament och med vetorätt mot förändringar i den jugoslaviska konstitutionen. Den serbiske ledaren Milosevic tog 1990 bort de autonomirättigheter som dessförinnan tillkommit Kosova. Nästan samtidigt infördes undantagstillstånd. Serbisk polis stationerades i Kosova, skolor stängdes och massmediakontroll från Belgrad infördes. Människorättssituationen försämrades drastiskt. Från serbisk sida har man, enligt motionärerna, försökt att tvångsmässigt förändra befolkningssammansättningen i Kosova. I maj 1992 organiserade de politiska partierna i Kosova trots detta allmänna val. Det nya parlamentet beslöt sedermera att Kosova skall bli en självständig stat.
Motionärerna kräver (yrkande 3), att Sverige erkänner Kosova så fort som internationell praxis för erkännande blivit uppfylld. Vidare bör diplomatiska förbindelser upprättas med den nya staten. För att ett erkännande skall bli verklighet krävs dock, enligt motionärerna, att Serbien/det nya Jugoslavien förmås dra tillbaka militära trupper och polis. Sverige bör (yrkande 2) agera för att förmå Serbien/det nya Jugoslavien att lämna Kosova och möjliggöra ett återinsättande av den demokratiskt valde presidenten och parlamentet. Detta kan ske genom agerande i ESK, via FN och i direkta kontakter med Belgradregimen. Om befolkningen i Kosova förvägras sin rätt enligt internationell lag bör den svenska regeringen agera i FN för att få till stånd ytterligare sanktioner och om det skulle visa sig nödvändigt militärt ingripande.
Sverige bör (yrkande 1) omgående verka för att FN stationerar fredsbevarande styrkor i Kosova.
I motion 1992/93:U651 (fp) anförs att endast en av delrepublikerna i det tidigare Jugoslavien, Makedonien, förnekats internationellt erkännande. Skälet för detta är, enligt motionären, att Grekland inom EG starkt motsatt sig ett europeiskt erkännande. EG:s ställningstagande har i sin tur påverkat en rad andra staters ställningstaganden i erkännandefrågan. Motionären menar att EG:s handlingsförlamning endast kan läggas Grekland till last och att detta inte utgör anledning för länder utanför EG att avvakta med ett erkännande. Makedonien uppfyller gängse kriterier för ett internationellt erkännande. Sverige bör därför erkänna republiken Makedonien omgående.
Utskottet
Inte sedan andra världskriget har det i Europa begåtts så omfattande och hänsynslösa brott mot de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer som under den pågående konflikten i det tidigare Jugoslavien. Urskillningslös artilleribeskjutning, etnisk rensning, systematiska våldtäkter, tortyr och andra grymheter utgör delar av dessa fruktansvärda brott som blivit dagligen återkommande. Respekten för människovärde och för folkrätten kräver att de illdåd som begås inte förblir ostraffade.
Det är av avgörande betydelse att parterna förmås att genast avbryta alla stridshandlingar. Arbetet för att nå en politisk lösning och genomdriva denna måste fortsätta med största beslutsamhet så att en uppgörelse om fred i de av konflikter sönderslitna delarna av det tidigare Jugoslavien snarast kan bli verklighet.
Parterna måste till fullo respektera alla FN-resolutioner. Allvarliga provokationer mot FN och fredsprocessen har begåtts då FN-förband och FN-polis förhindrats i sina fredsbevarande och humanitära uppgifter. Krigshandlingar för att störa och motverka också annan humanitär hjälpverksamhet, exempelvis genom UNHCR, är legio i de konfliktdrabbade områdena.
Det får inte råda något tvivel om att omvärlden solidariskt söker få ett slut på konflikten och det omfattande lidande som drabbat civilbefolkningen i det tidigare Jugoslavien.
I anledning av de i motion 1992/93:U636 (fp) föreslagna åtgärderna mot Serbien konstaterar utskottet att FN-sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien--Montenegro) beslöts redan i maj 1992.
Enligt utskottets mening är det angeläget att gällande restriktioner tillämpas på ett effektivt sätt. Detta skulle innebära en de facto-skärpning jämfört med nuläget. Sverige verkar för detta bl.a. inom ramen för ESK.
Sverige har i olika uttalanden mycket skarpt fördömt den serbiska politiken. Innebörden av det svenska budskapet har varit att om serberna inte inlåter sig i realförhandlingar kommer Serbien--Montenegro att för lång tid framöver helt utestängas från den internationella gemenskapen, och det internationella trycket kommer att ökas. Detta framfördes även när utrikesministern i egenskap av ESK-ordförande träffade den serbiske presidenten Milosevic. Också i ett gemensamt nordiskt uttalande har särskilda markeringar gjorts mot Serbien.
Sverige har aktivt verkat för att få till stånd en domstol som kan pröva krigsförbrytelser. Detta har främst skett genom arbetet i en internationell juristgrupp (den s.k. Corell-missionen), ledd av rättschefen i Utrikesdepartementet ambassadör Hans Corell.
Gruppen, som tillsattes i augusti--september förra året inom ramen för Europeiska säkerhetskonferensens (ESK) arbete, har nyligen (februari 1993) i en rapport till ESK kommit fram till att det inte bara är önskvärt utan också juridiskt fullt möjligt att inrätta en särskild krigsförbrytardomstol för f.d. Jugoslavien. I den omfattande rapporten presenteras ett detaljerat förslag till hur en krigsförbrytardomstol kan organiseras och fungera.
Rapporten har genom Sverige, i egenskap av ordförandeland i ESK, lämnats vidare till FN:s generalsekreterare och säkerhetsrådet för överväganden. ESK har beslutat att Sverige skall fortsätta konsultationerna med FN i frågan samt att ESK-staterna själva skall överväga vidare åtgärder.
FN:s säkerhetsråd har också, genom resolution 780 (1992), utsett en expertkommission för att motta och analysera information om krigsförbrytelser i det tidigare Jugoslavien. Efter regeringsbeslut (februari 1993) kommer sådan information även att insamlas i Sverige.
Den 22 februari 1993 tog FN:s säkerhetsråd på franskt initiativ ett enhälligt principbeslut (resolution 808 (1993)) om att etablera en internationell tribunal för att pröva fall om krigsförbrytelser i det tidigare Jugoslavien. I sin resolution uppmanar säkerhetsrådet generalsekreteraren att senast inom 60 dagar presentera en rapport som belyser frågans alla aspekter. Rådet förväntar sig därvid detaljerade förslag om hur och när beslutet skall verkställas.
Med det anförda får motion 1992/93:U636 anses besvarad.
Som utskottet inledningsvis anfört ingår våld mot kvinnor som ett framträdande element i de omfattande och hänsynslösa brotten mot de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer under den pågående konflikten i det tidigare Jugoslavien.
Sverige deltar i olika internationella fora aktivt i arbetet mot våld mot kvinnor. Vid FN:s kommissions för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen) möte 1993 i Genève har Sverige arbetat för att uppmärksamma grova brott mot de mänskliga rättigheterna, inkl. våldtäkter, i det tidigare Jugoslavien. Sverige lämnar också omfattande bidrag till hjälpprogram för våldtäktsoffer.
Vid MR-kommissionens möte antogs, i samband med att man behandlade situationen i det f.d. Jugoslavien, en speciell resolution om sexuellt våld mot kvinnor. Vidare antogs en allmän resolution om att införlivandet av kvinnors mänskliga rättigheter och kränkningar av dessa bättre måste uppmärksammas av MR-organ och rapportörer. Kommissionen kommer nästa år att överväga om en rapportör på temat våld mot kvinnor skall tillsättas.
Den humanitära rätten -- krigets lagar -- förbjuder uttryckligen våldtäkt på kvinnor. Sålunda stadgar den fjärde Genèvekonventionen från 1949 att kvinnor skall skyddas mot varje handling som kan kränka deras ära, framför allt våldtäkt, påtvingad prostitution samt varje slag av otillbörligt närmande. Motsvarande regel finns i 1977 års tilläggsprotokoll I, artikel 76.
Soldater som begår våldtäkt mot kvinnor, eller överordnade som beordrar sådana handlingar, gör sig skyldiga till brott mot den humanitära rätten. Dock är våldtäkt inte uppräknat bland de brott som skall betraktas som s.k. svåra överträdelser, dvs. krigsförbrytelser. Detta förhindrar inte att en våldtäkt ändå i de flesta fall skulle kunna betraktas som krigsförbrytelse på grund av att den innebär tortyr, omänsklig behandling eller svår skada till kropp och hälsa.
Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen att verka för att i FN:s generalförsamling eller vid höstens Internationella Röda Kors-möte få till stånd en resolution resp. ett uttalande med innebörden att varje våldtäkt, eller systematiserade våldtäkter, är att betrakta som en krigsförbrytelse i Genèvekonventionens mening.
Skulle en krigsförbrytartribunal inrättas med avsikt att ställa personer till svars för brott mot den humanitära rätten i det tidigare Jugoslavien finns förutsättningarna för att ställa de personer som utfört eller beordrat våldtäkterna inför rätta. Det synes enligt ett av förslagen (Corell-gruppens) finnas möjlighet att vid lagföring tillämpa de existerande, nationella lagarna.
Enligt vad utskottet inhämtat behandlas ett utkast till deklaration om våld mot kvinnor vid det pågående (mars 1993) mötet med FN:s kvinnokommission. Avsikten är att deklarationen skall antas av FN:s generalförsamling hösten 1993.
Med tanke dels på att kvinnodiskrimineringskonventionens övervakningskommitté (CEDAW-kommittén), genom rekommendation 12, själv anser att olika former av våld mot kvinnor ryms inom kvinnodiskrimineringskonventionen (CEDAW-konventionen), dels på att ingen konventionsstat haft invändningar mot detta synsätt finns det, enligt utskottets uppfattning, skäl att befara att ett förslag om en konvention rörande våld mot kvinnor snarare urholkar än förstärker CEDAW-konventionen. Till detta kommer att över hälften av konventionsstaterna redan i dag rapporterar till kommittén om situationen på området. Enligt utskottets mening bör regeringen i stället aktivt verka för att deklarationen antas snarast och senast till världskvinnokonferensen 1995.
Med det anförda får motion 1992/93:U627 (s) yrkandena 1, 2 och 5, motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 9, 10 och 12, motion 1992/93:U640 (fp) yrkande 3, motion 1992/93:U652 (fp) samt motion 1992/93:A811 (c) yrkande 7 anses besvarade.
Utskottet delar motionärernas (motion U648) oro över utvecklingen i Kosovo (Kosova) och konstaterar att Sverige varit en av de drivande krafterna bakom ESK:s beslut att förstärka ESK-missionen i området. Utskottet noterar att Sverige stöder förslaget att stationera fredsbevarande styrkor där. En dylik utplacering kräver dock medgivande av stationeringslandet, dvs. i detta fall Serbien-Montenegro. Mot denna bakgrund utgår utskottet från att regeringen fortlöpande följer möjligheterna till en utplacering av fredsbevarande styrkor.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige i likhet med många andra stater fördömt det serbiska förtrycket av den albanska majoriteten i Kosovo. Den svenska regeringen har uppmanat Serbien att engagera sig i en dialog som syftar till ömsesidig förståelse och respekt. Sverige har också uttryckt förhoppningen att demokratiska val med deltagande från alla befolkningsgrupper i området kommer till stånd i Kosovo.
Utskottet konstaterar även att Sverige ställt sig helt bakom den Internationella konferensen om det tidigare Jugoslavien, vars arbete bl.a. syftar till att återge Kosovo någon typ av autonom status.
I likhet med motionärerna konstaterar utskottet att de krav som från svensk sida anges som nödvändiga för erkännandet av en ny stat (ett folk, ett territorium och en regering som effektivt utövar kontrollen över territoriet) inte är uppfyllda vad avser Kosovo.
Med det anförda får motion 1992/93:U648 yrkandena 1--3 anses besvarad.
Frågan om erkännande av det område som utgjorde republiken Makedonien inom det tidigare Jugoslavien behandlas av världssamfundet i ett brett internationellt sammanhang.
Vid EG:s toppmöte i juni 1992 i Lissabon, vilket ägde rum i samband med att flertalet EG-stater hade påbörjat processen med att ratificera Maastricht-avtalet, kom man överens om att erkänna området som självständig stat under något namn som ej innehöll ordet "Makedonien".
Från grekisk sida har man framfört argument med innebörden att namnet "Makedonien" är så starkt förknippat med Greklands historia att det inte kan användas som namn på en annan stat. Man har också hävdat att utnyttjandet av namnet "Makedonien" i andra sammanhang måste tolkas som uttryck för tankar, ursprungligen härstammande från 1800-talet, på ett större "Makedonien", omfattande delar av Grekland, Bulgarien och det tidigare Jugoslavien.
Ledarna i Skopje har med emfas förnekat att så skulle vara fallet, och de har genomfört konstitutionella förändringar för att ytterligare klargöra att man inte har några territoriella anspråk på omkringliggande stater.
Samtidigt pågår en process i FN för att pröva republikens ansökan om medlemskap i världsorganisationen. De tre EG-staterna i säkerhetsrådet (Frankrike, Spanien och Storbritannien) har därvid föreslagit att rådet skall rekommendera medlemskap samtidigt som det noterar att namnfrågan är omstridd. Som temporärt namn, till dess att namnfrågan definitivt avgjorts, föreslås "the former Yugoslav republic of Macedonia" (FYROM).
I anledning av motion U651 (fp) avseende erkännande av Makedonien konstaterar utskottet att det område som utgjorde republiken Makedonien inom det tidigare Jugoslavien nu uppfyller de tre traditionella folkrättsliga krav som ställs för internationellt erkännande som stat, nämligen ett folk, ett territorium och en regering som effektivt utövar kontrollen över territoriet. Utskottet utgår därför från att Sverige kommer att erkänna republiken Makedonien.
Utskottet har erfarit att Sverige -- om säkerhetsrådet rekommenderar medlemskap -- i generalförsamlingen avser rösta för medlemskap i FN för den tidigare jugoslaviska delrepubliken Makedonien. Detta är i så fall liktydigt med ett svenskt erkännande.
De nordiska staterna har, med säkerhetsrådets resolution 795 (1992) som grund, beslutat sända en gemensam styrka av bataljons storlek till det område som utgjorde republiken Makedonien inom det tidigare Jugoslavien. Det är första gången som FN placerar ut fredsbevarande styrkor för att söka hindra att konflikt bryter ut i ett nytt område. Eftersom den nuvarande osäkerheten i erkännandefrågan inte befrämjar stabiliteten i regionen, bedöms det därför också av detta skäl som önskvärt att en snar lösning uppnås.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande åtgärder mot Serbien-Montenegro att riksdagen förklarar motion 1992/93:U636 besvarad med vad utskottet anfört,
2. beträffande våld mot kvinnor att riksdagen förklarar motion 1992/93:U627 yrkandena 1, 2 och 5, motion 1992/93:U628 yrkandena 9, 10 och 12, motion 1992/93:U640 yrkande 3, motion 1992/93:U652 samt motion 1992/93:A811 yrkande 7 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande svenskt agerande avseende Kosovo att riksdagen förklarar motion 1992/93:U648 yrkandena 1--3 besvarad med vad utskottet anfört,
4. beträffande erkännande av Makedonien att riksdagen förklarar motion 1992/93:U651 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 25 mars 1993
På utrikesutskottets vägnar
Pierre Schori
I beslutet har deltagit: Pierre Schori (s), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep (m), Alf Eriksson (s), Ingbritt Irhammar (c) och Bengt Ahlqvist (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Ratificering av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination Against Women, CEDAW) per 31 juli 1992
Bilaga 1
Utrikesutskottets offentliga utfrågning om situationen i det forna Jugoslavien torsdagen den 12 november 1992 Bilaga 2
Daniel Tarschys, ordförande: Jag ber att få hälsa er alla välkomna till det här öppna utskottssammanträdet med utrikesutskottet.
För första gången sedan andra världskriget pågår i Europa ett regelrätt krig. Syftet med dagens sammanträde är att fördjupa våra kunskaper om den här utomordentligt tragiska konflikten. Vi vill lära oss mera om konflikten för att därav också dra slutsatser om vad vi kan göra som nation -- enskilt, direkt och med hjälp av internationella organisationer -- för att bidra till konfliktens lösning och för att lindra det oerhörda lidande som folket i de drabbade områdena utstår.
Vi är mycket glada över att under dagen få hjälp av ett stort antal experter från olika håll som kan bidra med sina kunskaper.
Vi börjar med en bakgrundsteckning. Därefter går vi in på ett mera historiskt/kulturellt perspektiv. Vi täcker in det internationella samfundets reaktioner, och slutligen går vi in på flyktingproblemet som det avtecknar sig på platsen och i övriga länder i Europa, inkl. Sverige.
Departementsrådet Hans Magnusson inleder med att teckna bakgrunden.
1. Bakgrund
Hans Magnusson: Ärade utskottsordförande och ärade ledamöter! Jag kommer att inleda med en kortfattad politisk och allmän lägesrapport. Eftersom vi under nästa punkt på dagordningen får höra mer om den historiska och kulturella bakgrunden till konflikten, skall jag här nöja mig med några korta konstateranden när det gäller den i tiden närmast liggande förhistorien och sedan gå in på dagsläget.
Vi kan alla erinra oss de pessimistiska spådomarna om Jugoslaviens överlevnadsmöjligheter i samband med Titos död 1980.
Anledningarna till att landet kunde hållas ihop i ytterligare drygt tio år ligger troligen främst på två plan. Det ena är att republikerna i 1974 års konstitution redan hade beviljats rätt stor autonomi, så att centralmakten var relativt svag -- även om man inte får blunda för den starka serbiska dominansen inom krigsmakt och polis. Samtidigt hade, som vi alla vet, kommunistförbundet den politiska makten i hela landet.
Det andra planet har att göra med Jaltaöverenskommelsen och förhållandet mellan öst och väst. Varken USA eller Sovjetunionen skulle ha accepterat en förändring av status quo i Jugoslavien under det kalla kriget. Under åren 1987 till 1988 började dessa faktorer att undermineras. Detta berodde på allt starkare nationalistiska strävanden i flera republiker. Till en början var det i Kosovo, därefter i Serbien -- där Milosevic vid det laget hade kommit till makten --, senare också i Kroatien och Slovenien -- där man nog oroades av att Serbien 1990 upphävde Kosovos och Vojvodinas autonoma status. En annan bakomliggande orsak var perestrojkan i Sovjet och upplösningen av det kommunistiska blocket.
Jag vill också erinra om förekomsten av planer på ett Storserbien utarbetade i den serbiska vetenskapsakademiens memorandum 1985. Många anser att de planerna nu håller på att förverkligas.
Några år senare, våren och sommaren 1991, skärptes läget betydligt. Ordkriget mellan Belgrad och Zagreb trappades upp. En ny konstitution i Kroatien hade berövat serberna deras status som nation och förvandlat dem till minoritet. Dessutom hade de kroatiska myndigheterna börjat reducera den serbiska överrepresentationen inom viktiga samhällsfunktioner. I Zagreb menar man dock att Kroatien var berett att beakta den serbiska befolkningens bekymmer och ge områden med serbisk majoritet rätt långtgående autonomi. Icke desto mindre förklarade sig flera serbiska regioner i Kroatien självständiga och satte upp egna militära förband. Innan det utbröt mer omfattande strider i Kroatien kom dock Slovenien att den 25 juni förra året förklara sig självständigt. Den federala armén grep in, och strider pågick ungefär en vecka varefter trupperna successivt drog sig tillbaka. Därefter har det i stort sett varit lugnt i Slovenien.
Det var vid denna tid, sommaren och hösten 1991, de federala jugoslaviska organen bröt samman och även presidentrådet, det högsta beslutande organet, upphörde att fungera.
Västvärlden stödde dock, i stort sett, in i det sista ett enat Jugoslavien, trots att sönderfallet började te sig alltmer oundvikligt. Man kan spekulera i om mer resoluta ingripanden från väst 1991 hade kunnat förhindra den tragedi som senare kom att utspela sig. Jag tror att det är omöjligt att i dag avge ett säkert omdöme härvidlag. Vi vet dock att endast bräckliga lösningar nåddes när det internationella samfundet väl satte in större ansträngningar.
Jag berör inte närmare här den fortsatta utvecklingen i Kroatien under förra hösten, mer än att jag vill erinra om att den vapenvila, den femtonde i ordningen, som undertecknades den 2 januari i år, hittills visat sig någorlunda hållfast.
I och med att Slovenien och Kroatien brutit sig loss från Jugoslavien och vunnit internationellt erkännande, var det väl egentligen endast en tidsfråga innan Bosnien-Hercegovina skulle förklara sig självständigt. Om det var något experterna hade varnat för så var det de utomordentligt små utsikterna för ett självständigt, sammanhållet Bosnien-Hercegovina. Muslimerna utgör 44% av republikens befolkning, 31% är serber och 17% är kroater. Till skillnad från i Kroatien är dock folkgrupperna utspridda över hela republiken och lever i stor utsträckning i blandade områden. Att dela upp Bosnien i t.ex. kantoner efter schweizisk modell med utgångspunkt för hur befolkningen bodde i våras var därför en praktiskt taget ogenomförbar uppgift. Hur som helst kan man fråga sig om serberna under några förhållanden, efter striderna i Kroatien, skulle ha varit beredda att leva i en stat som inte på något sätt var förenad med eller kopplad till Serbien.
Det är också svårt att i dag säga om de muslimska ledarna i Bosnien verkligen trodde att självständighet skulle gå att förverkliga med bibehållen territoriell integritet. Kanske överskattade de omvärldens möjligheter att förhindra en tragedi.
Så till dagsläget med några framåtblickande kommentarer.
Först och främst läget i Bosnien-Hercegovina. Allmänt sett kan detta beskrivas som dramatiskt -- kanske katastrofalt om man ser på det från humanitär utgångspunkt. Man beräknar att nära 3 miljoner människor, dvs. över 70% av befolkningen, för närvarande är direkt berörda, antingen som flyktingar eller som mer eller mindre belägrade och utsatta för beskjutning i städerna. Tiotusentals människor befinner sig under mycket svåra förhållanden i läger. Ett antal krigsfångar har dock fått lämna lägren, men det gäller att hitta en fristad för de kvarvarande.
Den senaste veckan har läget dramatiserats ytterligare, sedan bosnisk-serbiska styrkor erövrat staden Jajce i centrala Bosnien. Därifrån har flyktingar begett sig till bl.a. Travnik, som mycket väl kan vara nästa mål för de serbiska styrkorna. Läget har förvärrats av att Kroatien stoppar flyktingar vid gränsen och endast är berett att släppa in dem om de garanterats uppehållstillstånd i annat land.
FN-styrkorna i Kroatien, UNPROFOR, tvingas tyvärr också att visa tillbaka flyktingar eftersom det inte är möjligt att släppa in dem i de av FN skyddade områdena i Kroatien. Om inte de internationella hjälpansträngningarna utökas kan man räkna med att tusentals människor dukar under i vinter. Även i Sarajevo är läget alltmer desperat, och de bosniska myndigheterna ser inte gärna att stadsborna flyr -- detta i syfte att hålla moralen uppe. FN-styrkorna, i sin tur, drar sig för att uppmuntra till etnisk rening. I Röda korsets regi är dock 6000 personer under stora svårigheter på väg att lämna staden.
Man kan dock konstatera att flyg- och landtransporter av humanitära förnödenheter till Sarajevo fungerar av och till sedan även vägen Belgrad--Sarajevo öppnats. Hur länge vet man inte. Ideliga avbrott förekommer. Det tycks ligga i alla parters intresse att först ge klartecken till hjälpsändningar men sedan sätta stopp för dem så att hjälpbehoven aldrig kan tillgodoses fullt ut.
Grova, massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna fortsätter, liksom de etniska utrensningarna. De bosnisk-serbiska styrkorna tycks vara nära sitt mål att upprätta etniskt rena områden. I dag beräknas serberna behärska minst två tredjedelar av territoriet. Bosniska serber och serber i Krajina i Kroatien -- ett område som ligger omedelbart väster om Bosnien -- har gemensamt utropat en stat. De kroatiska styrkorna kontrollerar i sin tur ca 20%, medan bosnisk-muslimska styrkor är instängda i större städer och områden i centrala Bosnien samt i en ficka i den nordvästligaste delen kring staden Bihac.
På senare tid har det funnits tecken på att den kroatisk- muslimska alliansen knakar i fogarna. På de flesta håll bekämpar denna gemensamt serbiska styrkor, medan det på andra håll har uppstått sammandrabbningar mellan kroater och muslimer. Det kan finnas flera förklaringar. Somliga tror på en serbisk-kroatisk uppgörelse om uppdelning av Bosnien-Hercegovina. De nationella grupperna skulle då vilja kapa åt sig så stora områden som möjligt inför en politisk uppgörelse. Det kan även vara extremistiska grupper på båda sidor som ligger bakom. En teori är att det hela också kan vara förknippat med presidentskiftet i Bosnien-Hercegovina i december. Enligt gällande rotationsordning skall den nuvarande presidenten, som är muslim, ersättas av en kroat. Kroatien förnekar dessa anklagelser och medger bara att extremistiska grupper har slagits med muslimerna. Som vi vet har Kroatien också erkänt Bosnien-Hercegovina som stat.
De internationella fredsansträngningarna fortsätter, främst inom ramen för Genèvekonferensen, vilket vi kommer att få höra mera om sedan. Många överenskommelser har uppnåtts, men färre har hållits. Vad som fungerar är att flyg som utnyttjas för att stödja Bosnienserberna inte längre kan genomföra anfall sedan FN infört flygförbud över hela Bosnien-Hercegovina.
En överenskommen insamling av tunga vapen har genomförts högst ofullständigt. Vad som framöver kan krävas är att upprätta skyddszoner för den utsatta befolkningen och flyktingar, ett försök att uppnå eldupphör med början kring Sarajevo, en demilitarisering samt att garantera fri lejd för alla humanitära transporter. Det sista har uppdragits åt FN-trupper, för närvarande 6000 från huvudsakligen NATO-länder, som håller på att utplaceras. På längre sikt måste man naturligtvis garantera att flyktingarna tillåts återvända.
De nya FN-styrkorna har dock en mycket svår uppgift och har redan beskjutits. En vapenvila framförhandlad inom ramen för Genèvekonferensen trädde i kraft i natt. Men det återstår att se om den håller. Utsikterna är väl inte så goda.
Förslag har också framlagts om en ny konstitution för Bosnien-Hercegovina, enligt vilken landet skulle uppdelas i ett antal självstyrande områden under en federal regering. Dessa områden skall i princip inte följa etniska gränser. Såväl Restjugoslavien som Kroatiens president har i princip uttalat sig för detta förslag, men de bosniska serberna vill ha etniskt rena kantoner eller en självständig bosnisk-serbisk stat med nära anknytning till Serbien.
Jag går vidare till Kroatien.
Sedan vapenvilan undertecknades i början av detta år har det i Kroatien inte förekommit mer omfattande strider. Detta betyder dock inte att det har varit helt fritt från skärmytslingar eller att problemen skulle vara lösta. 14000 FN-soldater, UNPROFOR, finns utplacerade i fyra sektorer.
Sektor öst omfattar östra delen av Slavonien på gränsen till Vojvodina, bl.a. staden Vukovar. Förhållandena här betecknas som de besvärligaste med mord, överfall, våldtäkter och terroristangrepp.
Sektor syd ligger längst i söder väster om Bosnien, provinsen Krajina. Även här beskrivs läget som mycket instabilt och svårlöst.
Situationen är något bättre i sektorerna väst och nord, där FN lyckats inleda några smärre förtroendeskapande åtgärder.
Bland de problem som uppstått kan nämnas brott mot eldupphör, försenad demobilisering av militära förband, t.ex. har 16000 soldater tillhöriga jugoslaviska armén helt enkelt omvandlats till specialpolisstyrkor med bibehållen beväpning. Det förekommer terroristhandlingar och fortsatta hot om etnisk rensning samt desinformation från båda sidor. Från kroatisk sida föreligger ett mycket starkt tryck om att flyktingar skall få återvända till de nu serbisk- och FN-kontrollerade områdena. Man hotar med att ej förlänga UNPROFOR:s mandat när det löper ut i slutet av mars nästa år om inte FN kan ordna så att detta sker.
I de s.k. skära zonerna, dvs. områden i anslutning till de FN-kontrollerade sektorerna, som tidigare kontrollerats av jugoslaviska armén, finns en stor serbisk befolkning, och där har FN lyckats upprätta i någon utsträckning gemensamma kommissioner för återställande av den kroatiska regeringens auktoritet. Vissa smärre positiva åtgärder har man lyckats genomföra.
Det finns också framsteg att rapportera i förhållandet mellan Kroatien och det f.d. Jugoslavien. Presidenterna Tudjman och Cosic har träffats flera gånger och kommit överens om principer för de bilaterala relationerna. De har också enats om att upprätta representationskontor i Belgrad och Zagreb, att öppna motorvägen mellan de två huvudstäderna -- ett första försök stoppades dock av serbiska milisförband -- samt att upprätta en mellanstatlig kommitté för reglering av problem. Ett jugoslaviskt erkännande av Kroatien torde dock dröja till efter valet i december. Det kan understrykas att den kroatiska regeringen är fast besluten att återta alla erövrade områden i Kroatien. Eftersom Krajinaserberna inte torde vara beredda att ge upp sina områden, kan man fråga sig hur serbisk och jugoslavisk militär kommer att agera.
Det finns ytterligare en positiv händelse, nämligen att jugoslaviska armén har utrymt Prevlakahalvön söder om Dubrovnik. Det är en halvö varifrån man kan kontrollera inloppet till Kotorbukten i Montenegro. Där finns nu en FN-trupp.
Läget i förbundsrepubliken Jugoslavien och Serbien-Montenegro präglas av fortsatt maktkamp mellan å ena sidan Serbiens president Milosevic och å den andra sidan federale presidenten Cosic resp. premiärministern Panic. Panic har klarat två misstroendeomröstningar. Den senaste med endast en rösts marginal -- tack vare stöd från Montenegro. Problemet för den från USA inlånade Panic är att han saknar egen maktbas och ej kontrollerar media. Han är populär huvudsakligen i Belgrad och de större städerna, medan Milosevic behärskar landsbygden. De senaste dagarna har president Cosic något distanserat sig från Panic, möjligen är det taktiskt.
Det tycks nu bli val såväl i Serbien-Montenegro som federalt den 20 december. Ingen kandidat har ännu meddelat officiellt att han ställer upp, men detta torde vara sista chansen för Panic att vinna överhanden. Oppositionen är dock rätt splittrad. I syfte att stärka sin position reser Panic runt i olika länder för att få stöd och för att få sanktionerna uppmjukade. Gensvaret är något försiktigt, och frågan är vilken verkan ett lättande på sanktionerna skulle få. Hittills har dessa sanktioner fått en alltmer kännbar effekt. Många företag tvingas inställa produktionen och arbetslösheten stiger brant. På landsbygden klarar man sig dock bättre.
Som bekant finns det varningar för inbördeskrig i Storserbien om motsättningarna mellan de två politiska huvudgrupperingarna drivs till ett avgörande.
Jag vill också erinra om att Restjugoslavien, dvs. den federala förbundsrepubliken Jugoslavien, ej tillåts delta i FN:s arbete för närvarande, då någon automatisk succession till Jugoslavien ej medgivits, samt att Belgradregeringen har suspenderats från ESK.
Några ord om Kosovo, som många betecknar som den potentiellt allvarligaste krishärden. Om ett väpnat uppror äger rum här kan lätt en internationalisering av den jugoslaviska konflikten bli följden. I varje fall torde ett uppror, alternativt intensifierad serbisk repression, leda till massflykt. Kosovoalbanerna är dock inte väl beväpnade och den serbisk- jugoslaviska övermakten massiv.
Kosovo, med närmare 90% albaner, är ju en autonom republik inom Serbien, men 1990 suspenderades Kosovos autonoma status och hård kontroll från Belgrad infördes. Kosovo bojkottade de federala och serbiska valen i maj, men i stället genomfördes inofficiella val som ej godkändes av Belgrad, i vilka Rugova, ledare för Kosovos demokratiska förbund, valdes till president. Enligt rapportörer utsända av FN förekommer en omfattande diskriminering på utbildningsområdet och arbetsmarknaden -- särskilt av lärare och läkare. Serbien kräver att serbiska läroplaner tillämpas, och från kosovoalbansk sida har man svarat med en bojkott av undervisningen. För närvarande fungerar högst 50% av grundskolorna -- möjligen färre. Kanske 200000 albaner har lämnat Kosovo de senaste två åren. Massmedia är utsatta för omfattande kontroll. Endast några få tidningar på albanska utkommer, och TV har få utsändningar på albanska. Däremot förefaller det som om kosovoalbaner inte för närvarande inkallas till den jugoslaviska krigsmakten.
Den federale premiärministern Panic besökte nyligen huvudstaden Pristina tillsammans med Cyrus Vance och Lord Owen. Han lovade då att de albanska skolorna åter skulle öppnas samt att den diskriminerande lagstiftningen skulle upphävas före december. Serbiska företrädare i Kosovo hävdar dock att detta utgör en intern serbisk angelägenhet, inte en federal, och hittills har några nämnvärda lättnader ej genomförts.
Kosovoalbanerna, i första hand president Rugova och hans parti, vill att Kosovo skall bli en neutral självständig stat, alternativt ett FN-protektorat. Som ett första steg skall självstyret enligt 1974 års författning återinföras. De sägs också vara för en förhandlingslösning men har inte bestämt om de skall delta i valen den 20 december. Svårigheten att få till stånd en dialog ligger icke minst i att Belgradmyndigheterna kräver att den sker inom ramen för Serbiens konstitution från 1990.
Slutligen några ord om den andra autonoma republiken i Serbien, Vojvodina, som gränsar mot Ungern. Där bor 54% serber, 7% kroater och 19% ungrare. Läget är här bättre än i Kroatien. Men ett stort antal serbiska flyktingar ökar trycket på andra etniska minoriteter. Kroater, liksom ungrare och slovaker, känner sig pressade att lämna Vojvodina. Man kan tala om en "mjukare" form av etnisk rensning och en förstärkt serbisk kontroll av utbildningssystemet och massmedia.
Sandjak utgör ett område som ligger på båda sidor om gränsen mellan Serbien och Montenegro. Där bor en stor andel muslimer och en hel del turkar. Flera våldsamma incidenter har inträffat, och muslimerna, som känner sig befryndade med trosbröderna i Bosnien, upplever sig som hotade av serberna och montenegreninerna. De lokala myndigheterna vill dock tona ned problemen. Från muslimsk sida vill man omvandla Sandjak till en autonom federal enhet som demilitariseras. De vill definieras som en nation, ej som nationell minoritet. Detta motsätter sig Serbien.
Jörn Beckmann: Herr ordförande! Ärade ledamöter! Jag kommer i min beskrivning av det militära läget att koncentrera mig på Bosnien-Hercegovina, dit striderna som bekant för närvarande kraftsamlats. Jag kommer att ge en översiktlig redovisning av stridskrafter i området, deras bedömda operativa mål samt aktuellt läge -- där jag även kommer att kommentera FN-insatserna.
I området finns för närvarande följande stridskrafter. Den bosnisk-serbiska armén med 35000--40000 man. Dessutom finns bosnisk-serbiska irreguljära styrkor i storleksordningen av ungefär 35000 man. Sammantaget blir detta ca 70000--80000 man.
Bosnisk-kroatiska förband med 35000 man och den kroatiska armén med 15000 man. Sammanlagt ca 50000 man.
Vidare finns bosnisk-muslimska förband med 40000--50000 man och därtill bosnisk-muslimska frivilliga om 30000 man. Det ger sammantaget en styrka på ca 70000-- 80000 man.
Dessa styrkeuppgifter är ungefärliga. De visar att de personella resurserna på serbisk och muslimsk sida är ungefär lika, medan den kroatiska sidan är något svagare.
Materiellt är den bosniska armén välutrustad, med bl.a. stridsvagnar, pansarskyttefordon och tungt artilleri ur den f.d. jugoslaviska nationalarmén. Tecknet till höger på bilden skall exemplifiera modernt och välutrustade pansarförband.
Tillgången till ammunition är obegränsad, men drivmedel måste tillföras från Serbien-Montenegro. Ledning kan, om man så önskar, ske från generalstaben i Belgrad.
Bosnien-Hercegovina är det förrådsområde som har funnits och finns i Jugoslavien. Där finns alltså väldiga militära resurser sedan den jugoslaviska tiden.
De kroatiska och muslimska förbanden har jämförelsevis lättare utrustning och lider viss brist på vapen och ammunition. En struktur för övergripande ledning håller på att byggas upp, men fortfarande förs striderna främst lokalt och utan samordning. Tendenserna till sprickor i den kroatisk-muslimska alliansen har under de senaste veckorna lett till interna strider. Det finns en stridsvagnssymbol på bilden vid de kroatiska förbanden. Det har kommit rapporter om att även stridsvagnar har funnits i de kroatiska förbanden. Men det är inte alls i den mångfald och på det organisatoriska sätt som på den serbisk-bosniska sidan. Det uppges att moralen hos de stridande parterna är ganska låg.
Jag skall därefter övergå till nästa bild och tala om de operativa målen. Jag vill göra det mot bakgrund av denna bild där färgerna visar vilken befolkning som dominerade i de olika delarna i Bosnien-Hercegovina före kriget.
Den röda färgen exemplifierar serbdominerade områden, ljusblått muslimdominerade områden och mörkblått kroatiskt dominerade områden. Där det är vitt var det inget folkslag som före kriget ansågs dominera.
För de bosniska serberna och för de bosniska kroaterna kan målen vara likartade, att uppnå kontroll över så stora delar som möjligt av Bosnien-Hercegovinas territorium och att rensa dessa delar från etniskt avvikande befolkning för att i kommande förhandlingar kunna agera med utgångspunkt i uppnådda resultat. Kroaterna i Bosnien-Hercegovina tycks beredda att samarbeta med muslimska och delvis nationalkroatiska styrkor för att nå sina mål.
Av strategiska skäl är säkra förbindelser till Restjugoslavien resp. Kroatien viktiga för resp. part. Detta innebär att serberna tycks eftersträva en korridor i öst--västlig riktning till serbdominerade områden i de nordvästra delarna av Bosnien-Hercegovina och en korridor i sydlig riktning som skulle gå väster om Montenegro till Adriatiska havet och serbdominerade områden i sydöst. Kroaterna tycks behöva åtminstone en säker landsvägsförbindelse till Kroatien från kroatiskt dominerade områden i Bosnien-Hercegovina. För de bosniska muslimerna kan målen vara att minimera de territoriella förlusterna, främst avseende traditionellt muslimska centra, för att kunna överleva i området.
Beträffande nästa bild skall jag säga några ord om metoderna för de strider som pågår. Metoderna för att nå målen kan från serbisk sida sägas vara främst inringning av operativt viktiga städer, som därigenom avstängs från stöd och tvingas till underkastelse genom bl.a. ihållande artillerield. Man försöker alltså avhålla sig från strid i ort, vilket är ett mycket svårt sätt att föra strid på. Jag har lagt på denna bild därför att jag vill uppmärksamma er på att terrängen är mycket svår. Den är kuperad och bergig, passartad och därmed gynnsam för gerillakrig. Denna metod och stridsform passar naturligtvis de materiellt mindre välutrustade bosniskt-kroatiska och bosniskt-muslimska förbanden.
Det som är mörkbrunt på denna karta är höjder som är 1500 till 2000 meter. Det som är ljusbrunt på kartan är höjder på ungefär 1000 meter. Ni ser att det finns väldiga höjdpartier närmast kusten, och sedan är det något mindre högt belägen terräng. Men även inåt land är det på många håll höjder på över 1000 meter.
Jag skall med nästa bild kommentera hur läget är just nu. Jag vill först ge en liten anvisning till hur färgerna har utnyttjats. Färgerna anger resp. styrkors utbredning, vilket naturligtvis är ungefärligt, och vilka områden som kontrolleras av vem.
Rosa färg anger att området är serbkontrollerat, dvs. serber som kommer från Kroatien eller från Bosnien. Vi ser också att detta område sträcker sig in i Kroatien.
Grön färg visar områden som är kontrollerade av bosniska muslimer.
Ljusgul färg visar områden som är kontrollerade av bosniska kroater. Den skarpgula färgen ser ni på två platser. Där är det gemensam muslimsk och kroatisk kontroll.
Jag vill göra er uppmärksamma på, vilket Hans Magnusson nämnde, att Jaitse nu är under serbisk kontroll. Serberna har alltså erövrat denna stad, vilken, som ni kan se av kartan, ligger centralt. Pilarna på kartan visar var strider nu pågår. Jag kommer att kommentera platserna på kartan just där pilarna finns.
Serber och kroater har i huvudsak uppnått sina territoriella målsättningar, medan de muslimskt kontrollerade områdena krympt alltmer. Samtliga parter försöker dock förbättra sina positioner inför den annalkande vintern, och häftiga strider utkämpas främst i följande områden. Jag börjar då i norr i Bosnien-Herzegovina.
I norra och nordöstra Bosnien utkämpas strider, där de bosniska serberna sedan de tagit Bosanski Brod -- vilket ni hittar högst upp i norr -- anses ha större utsikter att etablera den eftersträvade korridoren från Serbien till serbiska områden i västra Bosnien och i Kroatien, det s.k. Kraina, som alltså gränsar till Bosnien-Hercegovina.
Strider förs vidare i riktning mot Tuzla. Kring flera muslimska enklaver -- jag rör mig nu österut -- Gorazde, Srebrenica och Foka, nära gränsen mot Serbien och Montenegro, är av central betydelse för landförbindelserna till Restjugoslavien, samt för öppnandet av en korridor i Bosnien-Hercegovina till Adriatiska havet. Kring dessa enklaver rasar nu strider.
Sarajevo är välkänt. Där utkämpas striderna från stadsdel till stadsdel utan att avgörande framgång uppnås av någondera part. Det sades förresten i radio i morse att man i Sarajevo än så länge respekterat den vapenvila som råder sedan i natt och som enligt uppgift är den sextonde.
I centrala Bosnien rasar strider. Där har serberna erövrat den strategiskt viktiga staden Jaitse. Strider förs vidare i riktning mot Travnik. I detta centrala område har även omfattande strider ägt rum mellan kroater och muslimer.
Slutligen rasar strider även längst västerut i den muslimska enklaven kring Bihac i västra Bosnien.
Jag skall be om nästa bild och avslutningsvis redovisa FN-förbandens gruppering som den är tänkt, och till dessa platser är förbanden nu på väg. De förband som jag här redovisar tillhör UNPROFOR 2. På det kroatiska området på bilden visar de streckade blå linjerna de fyra zoner som Hans Magnusson tidigare har kommenterat. Styrkan i Bosnien-Hercegovina, UNPROFOR 2, har 6000 man och är därmed ungefär hälften så stor som UNPROFOR 1, som sedan februari i år är insatt i Kroatien. Beslutet om insats av denna styrka, UNPROFOR 2, fattades av FN i september i år. I detta sammanhang gavs också, som ni minns, UNPROFOR 1 mandat att med delar få gå in i Bosnien-Hercegovina, bl.a. för att försvara flygplatsen i Sarajevo och säkerställa förbindelserna dit.
FN-förbandens uppgift är att säkerställa humanitära insatser, bl.a. transporter av förnödenheter till Sarajevo och andra utsatta områden. Detta skall ske genom bl.a. skydd av konvojer på vissa förbindelser som leder in i området från nordväst, från norr och från sydväst. Vidare övervakas, som Hans Magnusson nämnde, jugoslaviskt luftrum genom FN:s försorg för att kontrollera att flygförbudet för militära plan som stöder de bosniskt-serbiska styrkorna efterlevs.
Jag vill också beträffande denna bild nämna de viktigaste förbanden. Frankrike har en bataljon i Bihac, det är längst i väster. Canada har en i Banja Luka. Storbritannien har en bataljon i Vitez i det centrala gröna området. Spanien har en bataljon i Mostar. Staben för UNPROFOR 2 finns i Kizeljak, och där är det Danmark som håller med stabskompaniet. Chefen för denna styrka är en fransk general.
Därmed är min redovisning avslutad.
2. Historiskt och kulturellt perspektiv
Kjell Magnusson: Herr ordförande, ärade ledamöter! Under mitten av 1980-talet var Jugoslavien det mest öppna samhället i Östeuropa. Med stöd av en allt friare press hade de intellektuella skapat ett nytt offentligt språk och politiskt klimat. I skönlitteratur, samhällsvetenskap och historieforskning pågick en uppgörelse, både med det kommunistiska förflutna och med den specifika formen av socialism som fanns i Jugoslavien. Den här utvecklingen hade nått längst i Serbien och Slovenien. Det fanns också embryon till vad som sedan skulle bli politiska partier. I t.ex. Belgrad hade på initiativ av författaren, numera presidenten, Dobrica Cosic 1984 bildats en kommitté för försvar av tanke- och yttrandefrihet.
Man kan tycka att Jugoslavien -- det första land som brutit med den stalinistiska modellen -- skulle ha haft bättre förutsättningar än andra länder i Östeuropa att klara övergången till demokrati. Varför blev det inte så? Vad var det som gick snett? Varför måste de jugoslaviska folken drabbas av detta ödeläggande krig?
Det är lätt att se historien i ljuset av det som händer i dag. Många menar att Jugoslavien från början var en omöjlig och onaturlig statsbildning -- beviset för detta är just det krig som nu pågår. Man kan säga att Jugoslavien egentligen inte var en mer onaturlig stat än många andra. Man hade dessutom gjort allvarliga försök att lösa nationalitetsfrågan. Man hade en minoritetspolitik som saknade motstycke på Balkan, vare sig man jämförde med socialistiska eller icke-socialistiska länder.
Det finns flera orsaker, på både lång och kort sikt, till att det ständigt på nytt uppkom etniska spänningar i det jugoslaviska samhället. Jag skall peka på några sociokulturella och strukturella förhållanden. För det första nationsbildningens karaktär på sydslaviskt område, för det andra vissa demografiska faktorer och för det tredje det politiska systemet.
Det grundläggande problemet är kanske den speciella konstellation av kulturella likheter och skillnader som fanns på detta område. De kulturella likheterna var tillräckligt stora för att det skulle te sig naturligt och rimligt att bilda en gemensam stat. Men skillnaderna innebar att det aldrig uppkom en självklar jugoslavisk identitet.
Av Jugoslaviens invånare talade 75% samma serbokroatiska folkspråk. Men av historiska skäl uppkom det aldrig en jugoslavisk eller "serbokroatisk" nation. I stället var det religion och kulturtradition som fungerade som skiljelinje, etnisk markör, mellan olika folkgrupper och som sedan blev grunden för uppkomsten av moderna etniska identiteter och nationer: serber, kroater, muslimer, montenegriner.
Det fanns därför sedan 1800-talet en spänning mellan jugoslaviska och rent nationella politiska strömningar. Om språket betraktades som det mest betydelsefulla kriteriet på nationell tillhörighet, då kanske alla serbokroatisktalande tillhörde samma nation. Men var de i så fall serber, kroater eller något tredje? Och hur var det med de bosniska muslimerna? Det är detta som är orsaken till att det kunde uppkomma både pankroatiska och panserbiska idéer eller att vissa geografiska områden eller vissa folkgruppers identitet blev omstridda.
En annan faktor är att nationsbildningsprocessen inte var avslutad när Jugoslavien bildades 1918 och återuppstod 1945. Makedonierna fick en egen republik och ett standardiserat skriftspråk i krigets slutskede. Mot slutet av 1960-talet erkändes de bosniska muslimerna som nation och fick samma status som de övriga statsbärande folken i Jugoslavien.
Det betydde att det med kommunistpartiets goda minne pågick en medveten nationsbildning i vissa delar av Jugoslavien som i sig kunde komma i konflikt med den jugoslaviska idén, och som i varje fall betydde att den etniska dimensionen blev politiskt betydelsefull.
Det finns vissa enkla demografiska förhållanden som räcker ganska långt som en förklaring till att det blev konflikter. De jugoslaviska folken skilde sig åt både när det gällde koncentrationen till ett visst territorium och dominansen inom det egna kärnområdet. Ett exempel är slovenerna. Nästan alla slovener bor i Slovenien och utgör också en överväldigande majoritet av befolkningen i Slovenien. Även makedonierna bor nästan uteslutande i Makedonien. Men i den republiken finns det en betydande albansk minoritet, osv. Detta betydde att en utveckling mot en konfederativ lösning eller en upplösning av den jugoslaviska federationen omedelbart skulle aktualisera minoritetsproblem och gränsfrågor.
Till sist vill jag ta upp det politiska systemet. Ofta menar man att det kommunistiska samhällsskicket var en garant mot nationalism och etniska konflikter. Och det kan verka bestickande att problemen började efter Titos död. Men argumentet mot ett flerpartisystem var mycket svårt att försvara i en situation där det fanns åtta mer eller mindre nationalistiska kommunistpartier som bekämpade varandra.
Det jugoslaviska samhället var i mycket hög grad decentraliserat. Delrepublikerna och de autonoma områdena Kosovo och Vojvodina var sedan 1974 i praktiken självständiga stater. Det betydde att det fanns ekonomiska och kulturella barriärer mellan olika delar av Jugoslavien. Men det var inte det federala statsskicket i sig som var problemet, utan kombinationen av en lös federation och ett enpartisystem. Det var inte tillåtet att ifrågasätta den officiella ideologin eller samhällssystemet. Däremot var politiska konflikter mellan delrepublikerna legitima enligt konstitutionen. Det betydde att nästan varje politisk fråga kunde få en etnisk och nationell innebörd. Samtidigt motverkade det jugoslaviska självstyrelsesystemet politisk aktivitet på annan grund. Det är ingen tillfällighet att det aldrig uppkom någon rörelse som Solidaritet i Jugoslavien. Detta innebar att politiska motsättningar av gängse typ aldrig kunde neutralisera de etniska konflikterna.
Vid sidan av de mer långsiktiga faktorerna fanns det viktiga orsaker på kort sikt. Då tänker jag på den konkreta politiska utvecklingen under 1980-talet, som bl.a. innebar att attityder och värderingar som fanns latenta i kulturtraditionen, och som var förknippade med specifika historiska situationer, återigen aktualiserades. Allt detta höjde konfliktnivån.
Men även om man kan förklara hur de etniska spänningarna ökade, är det svårare att säga varför de måste gå över i ett krig.
Örjan Sturesjö: Herr ordförande, ärade ledamöter! Jag har tänkt använda de fem minuter som jag har till mitt förfogande för att tala om Balkanmentalitet, eller de aspekter på Balkanmentalitet som jag anser gör denna konflikt så svår att lösa.
Den första aspekten gäller den historiekunskap som man har på Balkan. Man har en mycket speciell historiekunskap eller historieuppfattning. Alla på Balkan kan sin historia. Vad man kan är det egna folkets storhetstid, närhelst den inträffade. För albanerna inträffade den före vår tideräknings början. För kroaterna innebär det 700-talet och fram till 1100-talet. För serberna innebär det 1100-talet och fram till 1300-talet.
Storhetstiden kan man. Sedan kan man också alla oförrätter som det egna folket har råkat ut för under historiens lopp. Vad man själv har gjort grannarna har man däremot saklöst glömt.
Vidare: Ordet kompromiss, om det existerar på Balkan, har det en negativ innebörd. Det har en innebörd som implicerar feghet, svaghet eller förräderi. Trots det har man väldigt lätt att komma fram till överenskommelser. Men den stora svårigheten är att få dessa överenskommelser att hålla. Man kan på kvällen gå med på i princip vad som helst för att under natten sova på saken och på morgonen tolka överenskommelsen till sin egen fördel. Sedan slåss man med alla medel för att den tolkningen skall hålla.
Man har på Balkan även en olycklig tradition att demonisera motståndarsidan. Man ser alltså inte motståndaren som människa utan som en djävulens hantlangare. Man tror obetingat på de mest otroliga och vildaste rövarhistorier om motståndaren. Men man vägrar konsekvent att tro på något, inte ens kalla fakta, om det innehåller något positivt om motståndaren.
Vidare har man en mycket stark machotradition i de Hajduk-myter som förekommer på Balkan och som idealiserar den kombination av stråtrövare och rebeller som tidigare kämpade mot turkarna, de s.k. Hajduci (serbo-kroatiska). Det kan man jämföra med hur man i dag hyllar Arkan och kapten Dragan.
Slutligen bör ni vara medvetna om att man nere på Balkan har väldigt dåliga kunskaper om varandra -- om de olika folken och om de olika staterna.
Här i väst kan vi inte heller slå oss för bröstet och säga att vi har goda kunskaper om Balkan. Det är ytterst få som har sysslat med detta område. Bristen på kunskap har visat sig vara mycket tydlig. Den enda tröst som vi har är att okunskapen på Balkan är ännu större.
Daniel Tarschys: Vi har bett vår förre ambassadör i Belgrad, Jan af Sillén, att ge en kommentar till dessa inlägg, varefter tanken är att vi skall kunna ha en allmän frågestund med våra inbjudna experter.
Jan af Sillén: Herr ordförande! Jag har ingen anledning att ha någon annan grundläggande uppfattning än den som doktor Magnusson och lektor Sturesjö framför om de bakomliggande historiska och ideologiska faktorerna. Det är bra att vi i Sverige har några forskare som på heltid kan ägna sig åt centrala Balkan, frågeställningar som kommer att vara aktuella lång tid framöver och kräva många känsliga svenska ställningstaganden.
Jag skall dock göra några personliga reflexioner. Det kan vara av intresse att fundera över de påståenden som ibland görs om den jugoslaviska konflikten. Det finns nästan vad man skulle kunna kalla myter som, trots att deras riktighet kan ifrågasättas, blir realiteter, eftersom de framförs och accepteras av de många inblandade i konflikten. Det påstås t.ex. ofta att den jugoslaviska krisen kom överraskande och att den inte hade förutsetts. Det är knappast ett riktigt påstående. Just forskare, journalister och en del andra observatörer hade i själva verket under ganska lång tid varnat för den utveckling som nu ägt rum. Det var inte enbart mot bakgrund av de historiska förhållandena utan också mot bakgrund av de politiska signaler som kom under perioden närmast före inbördeskriget. Problemet för framtidens forskning blir snarare att försöka finna ut om den här informationen fanns om dem som hade att fatta de viktiga besluten och om det internationella samfundet egentligen hade instrument att motverka och att stoppa konflikten i ett tidigt skede.
Ett annat påstående. Det är visserligen ett krig med vissa etniska och religiösa förtecken som pågår, men närmast i den bemärkelsen att de tidigare politiskt-administrativa gränserna delar Jugoslavien på ett sätt som inte passar några av de inblandade parterna. I praktiken är det emellertid i dag ett krig om mark, territorium och inflytandesfärer. Men det är också ett inbördeskrig, där de serbiska sidorna ännu inte har gjort upp om vilket samhälle de vill ha. Makteliten och privilegierna från tiden under kommunismen finns fortfarande kvar. Men trots det är det enligt min mening inte ett krig mellan demokrati och diktatur, vilket ibland påstås. I Jugoslavien har man genomfört hyfsat fria val. Men demokratin är ofullgången. Media är hårt styrda, vilket är utomordentligt viktigt för de krigförande. Det är nästan omöjligt för en enskild serb eller kroat att få en objektiv uppfattning om vad som pågår. Det finns stora svagheter i det enskilda rättsskyddet. Det finns oturligt nog aktiviteter av utomparlamentariska, paramilitära grupper med mycket stark makt.
Det hävdas ofta att situationen för albanerna i Kosovo skall jämställas med situationen för serberna i Kroatien. Det är inte riktigt. Det räcker med att erinra om att albanerna för mindre än tre år sedan fortfarande förlorade den relativt självständiga ställning som de då hade och som de dessutom ville förstärka. Om något årtionde kommer albanerna i Kosovoprovinsen kanske att vara närmare tre miljoner, dvs. närmast en tredjedel av Restjugoslaviens befolkning. Den kosovoalbanska befolkningen känner helt naturligt en stark samhörighet som ett icke-slaviskt folk med fränderna i Makedonien och Albanien.
På samma sätt är Kosovoterritoriet en djup hjärtefråga för serberna. Ingen part kan utan hänsyn till den egna opinionen i dagsläget göra några avgörande positionsförändringar. Frågan kan endast lösas på sikt när parterna har kraft att fatta mycket grundläggande beslut. Det säger sig självt att de som har att medla -- internationella organisationer eller stater -- måste ha utomordentligt rena fingrar och agera utomordentligt objektivt.
En myt som också starkt omhuldas, särskilt i Serbien, är att man på nytt är utsatt för en internationell komplott, att man får dolkstötar i ryggen av det internationella samfundet. Denna föreställning är mycket utbredd hos gemene man och passar utmärkt när man kräver lojalitet och krigsvilja av serberna. Hatet mot omvärlden -- säg EG, Förenta staterna och Tyskland -- blir därför också en faktor i frågan om krig och fred och leder till att några av de inblandade har svårt att acceptera internationellt utarbetade kompromisser och att över huvud taget förstå den utländska inblandningen.
Till sist. Det är naturligtvis ett expansionskrig. Men det är bra att ha bakgrunden i åtanke. Alla under 75 år är födda i Jugoslavien, i federationen. Det var naturligtvis en trygghet för det största folket, serberna. De var bosatta över stora delar av detta territorium. Samtidigt blev denna federala statsbildning, på grund av serbernas politiska uppfattning, alltmer svårsmält för kroater och slovener. Med erkännandet av Kroatien och Bosnien kom två miljoner serber att bli minoriteter i andra stater över en natt. Det väckte naturligtvis minnen om vad som hände förra gången som det fanns en självständig stat i detta område under andra världskriget. Det är enligt min uppfattning den grundläggande orsaken till det tragiska krig som vi just nu ser utveckla sig.
Birgitta Hambraeus: Det var särskilt intressant att höra på Örjan Sturesjö, som beskrev den historieuppfattning som gäller inom utbildning och information i Balkan. Det slår mig att för att allt detta skall sonas och läkas borde vi använda oss av Jugoslaviens egen metod, nämligen propaganda. Man har vad jag förstår använt TV-propaganda rejält för desinformation om den här speciella historiska uppfattningen.
Om ESK satsade kraftfullt på propaganda med spelfilmer, där man kunde identifiera sig med andra folk, alltså filmer som verkligen gjorde klart att det här är fråga om människor, kanske det vore en oerhört effektiv användning av pengar. Man kunde ordna en riktad satellitsändning till Jugoslavien, dela ut TV-apparater överallt och försöka få en försoning till stånd. Det var en idé som jag fick.
Jag skulle vilja säga att sanktioner, diplomatiska under- handlingar och militärt våld uppenbarligen är fruktansvärt ineffektiva medel. Min fråga är, när jag ser ut över alla män som sitter här: Finns det några kvinnor med litet fantasi i UD som försöker angripa detta? Anlitar man ordentligt t.ex. den transnationella stiftelsen för fred och framtid? Hur är det med IKFF:s ansträngningar? Man samarbetar där nere med de olika grupperna, men hur går det med kvinnorna i Jugoslavien, som uppenbarligen inte är macho, som inte har lust att slåss? Kommer vi här loss på något sätt och försöker hitta det nya, nu när Sverige besätter ordförandeposten i ESK?
Jag har också en pinsam fråga, som jag tycker bör få svar här, inte minst av generalmajor Jörn Beckmann. I vilken utsträckning finns svenska vapen med i striden? Vi har ju länge sålt vapen till Jugoslavien.
Anders Bjurner: Jag tänkte i mitt senare inlägg berätta litet kort om vad ESK håller på med. Jag kan dock redan nu konstatera att det som ledamoten Hambraeus föreslår inte har diskuterats inom ESK, utöver betydelsen av att vidarebefordra information till parterna och till folket. Den ESK-mission som bl.a. finns i Kosovo och i Vojvodina Sandjak, och som jag sedan skall beskriva, har just som ett uppdrag att sprida information både om hur världen utanför deras egen fungerar och om de rättigheter som de har. Men det är förvisso något annat än det som ledamoten Hambraeus föreslår.
Jag kan givetvis bekräfta att det finns kvinnor på UD och att det finns kvinnor som deltar i det arbete som bedrivs från UD:s sida. Däremot tror jag inte att det finns någon speciell kvinnogrupp som håller särskild kontakt med kvinnorna i det forna Jugoslavien, åtminstone inte vad jag själv känner till. Men det kanske beror på att jag är man.
Jörn Beckmann: Jag tycker att det var en viktig fråga. Men jag vill egentligen inte besvara den, för jag kan inte den frågan tillräckligt väl. Jag kan egentligen bara konstatera att vapnen i Jugoslavien kommer från annat håll. Jag vill inte säga mer än så.
Pierre Schori: Jag har en fråga som på något sätt ansluter till Birgitta Hambraeus. Pressen, televisionen och media över huvud taget används mycket hårt i Kroatien och Serbien för att underbygga kriget. I Kroatien är det nästan en likriktning och naturligtvis är det ännu mer så i Serbien. Det sprids mycket propaganda och det har talats om att man skulle upprätta något slags Mediawatch, där exempelvis Sveriges Radios utlandssändningar skulle kunna göra sin del, liksom Deutsche Welle och BBC.
Jag har en fråga till generalmajoren och kanske en var till Kjell Magnusson och Örjan Sturesjö. Den militära frågan gäller detta:
President Tudjman i Kroatien har hotat med att inte förlänga FN-mandatet efter mars månad nästa år. Då skulle man kunna vara rädd för att ett fullt serbiskt--kroatiskt krig skulle bryta ut på nytt. Hur ser Jörn Beckmann på detta?
Frågorna till våra forskare gäller Makedonien och Kosovo. Den olösta Makedonienfrågan tycks bädda för en väpnad konflikt. Frågan är då hur ett erkännande kommer in i bilden och om inte det i det här fallet skulle öka säkerheten och förebygga ytterligare konflikter, till skillnad från erkännandet av Bosnien-Hercegovina.
Tror ni, när det gäller Kosovo, att det finns en allvarlig risk för en serbisk intervention, som i sin tur skulle kunna innebära att t.o.m. Bulgarien dras in?
Jörn Beckmann: Jag skall be att få svara på den sista frågan genom att konstatera att om den serbiska sidan kan fullfölja striderna framgångsrikt i Bosnien-Hercegovina frigörs naturligtvis en potential, som skulle kunna användas i annan riktning om det är politiskt lämpligt och om man väljer den lösningen.
Örjan Sturesjö: Risken för spridning till övriga delar av Jugoslavien och Balkan ser jag som oerhört stor. Jag kan se åtminstone tre scenarion för hur detta utvecklas till ett tredje Balkankrig.
Det ena är att striderna i Bosnien-Hercegovina sprids över Sandjak, alltså det muslimskt befolkade område som har delats mellan Serbien och Montenegro tidigare, ned till Kosovo. Exploderar Kosovo, exploderar även Makedonien. Då dras åtminstone Albanien och Bulgarien med.
Ett andra scenario är självfallet att Kosovo exploderar, att albanerna där inte längre går med på den behandling de utsätts för av serberna. Det finns många hotande tecken. I går dödades en serbisk soldat i Pristina.
Den tredje varianten är att serberna öppnar den s.k. södra fronten mot Kosovo och Makedonien i syfte att kasta ut albanerna från Kosovo och lägga beslag på Makedonien.
Det är för mig helt klart att om det händer något i Kosovo eller i Makedonien blir Albanien och Bulgarien inblandade. Jag återkom i går kväll från just Albanien och Bulgarien. Jag hade två tillfällen att tala med den albanske presidenten Sali Berisha om de här problemen. President Berisha är livrädd för situationen nere på Balkan just nu.
Kjell Magnusson: Först vill jag göra en kommentar om mediasituationen. Det är riktigt som Pierre Schori säger att media i Kroatien är nästan likriktade. Nyligen ströps den sista oberoende veckotidningen, den s.k. Novi Danas.
Men det paradoxala är att media i Serbien faktiskt är friare än i Kroatien. Den enda oberoende TV-stationen finns i Belgrad. Problemet är att de har saknat tekniska möjligheter och politiskt tillstånd att visa sändningarna utanför Belgrad. Det finns ytterligare någon dagstidning och några veckotidningar som också kan betraktas som oberoende.
När det gäller en eventuell spridning av konflikten till Kosovo skulle jag i det sammanhanget vilja ta upp en sak som har att göra med serbernas motivation att gå ut i krig. Befolkningen i republiken Serbien är väldigt krigstrött. Det finns opinionsundersökningar som visar att en majoritet av befolkningen tycker att det är fel att lösa den situation som gäller för serberna med militärt våld. Det är också en stor majoritet av befolkningen som inte litar på president Milosevic. Om man får välja mellan Milosevic och Panic är det en majoritet som är för Panic. Det gäller också på landsbygden för närvarande. Det är en opinionsförändring som har ägt rum i Serbien de senaste månaderna, kan man säga.
Hans Magnusson: Jag vill bara tillägga en liten information om massmediasidan. FN:s styrkor i Kroatien, UNPROFOR, har försökt att utnyttja sig av kroatisk TV för att sprida information även i de zoner som man skyddar. Man har dock haft vissa problem med de kroatiska myndigheterna härvidlag, kan jag säga.
Anders Bjurner: Jag begärde ordet med anledning av Pierre Schoris fråga om Tudjmans inställning till en förlängning av en UNPROFOR, en fråga som jag tror inte besvarades.
Det är självklart att det är av största betydelse att det här mandatet får förlängas. Det går alltså ut i mars nästa år. Det pågår för närvarande, dels från generalsekreterarens egen sida, dels inom ramen för den s.k. Londonkonferensen, vilken jag kommer att beröra, ansträngningar för att få Tudjman att ta tillbaka detta hot. Vi kan faktiskt konstatera att man i de senste inläggen från kroatisk sida har tonat ned detta hot betydligt. Men givetvis kan man inte vara säker ännu.
Viola Furubjelke: Jag har en fråga framför allt till Jörn Beckmann, men kanske också till historikerna. Kriget i dag, hur grymt det än är, betraktar vi som ett inbördeskrig. Det håller sig inom Jugoslaviens gränser. Men om det skulle sprida sig till Kosovo finns stora risker för inblandning från andra nationer. Jag undrar hur Turkiet skulle komma att agera i en sådan här situation. Det sägs att Turkiet har lovat stöd till Kosovo om Kosovo skulle bli angripet. Med de grekiska grupperingar som också finns där ser jag framför mig hur den gamla turkisk--grekiska konflikten också skulle kunna få näring här.
Som en följd av detta undrar jag om inte FN:s nya begrepp Preventive Diplomacy skulle börja användas här, så att man kan se till att och försäkra sig om att inte det här kriget sprider sig och på så vis utvecklas till ett storkrig.
Jörn Beckmann: Jag tror att detta är riktiga bedömningar. Man kan möjligen säga att en sådan utveckling som beskrevs för NATO-parterna Grekland och Turkiet naturligtvis skulle vara ett mardrömsliknande scenario för denna organisation. Det kanske också talar för att man från alla håll är intresserad av att anstränga sig så att inte utvecklingen sker i den riktningen.
Kjell Magnusson: Om läget i Kosovo försämras kommer albanerna i Makedonien att dras in på en gång. Därmed är så att säga Makedonienfrågan aktualiserad. Om våldet sprider sig finns det en uppenbar risk för en allvarlig utveckling.
Örjan Sturesjö: Tyvärr har det utkristalliserats två mycket bestämda politiska axlar på Balkan nu. En vertikal med Rumänien, Serbien, Montenegro och Grekland, och en horisontell med Turkiet, Bulgarien, Makedonien och Albanien. Det är utan tvivel mycket farligt. Turkiet lägger nu ned mycket energi på att göra en verklig politisk come back på Balkan och man lyckas mycket väl med det.
Göran Lennmarker: Herr ordförande! Jag vill göra en reflektion och ställa en fråga med anledning av det historiska perspektivet. Någonting som jag har slagits av är att delar av det f.d. Jugoslavien har präglats av ganska vidsynta och förstående personer i ledningen.
Sloveniens ledning, som jag har haft möjlighet att träffa under några år, har haft en mycket klarsynt inställning till vad som skulle kunna komma att ske och även haft en strävan på ett tidigt stadium att försöka hålla ihop Jugoslavien i någon form, kanske i en lösare form än det var tidigare.
Bosnien-Hercegovinas statsledning, som den kom att bli efter valen, har också präglats av en mycket vidsynt och snarast generös inställning. Om jag har förstått det rätt gäller samma sak för Kosovo med Rugova, som snarast har Gandhi som förebild. Man strävar efter icke väpnat motstånd mot Serbien. Möjligtvis gäller detta även Makedonien. Det känner jag inte så väl till.
Man kan här se en mycket tydlig strävan från betydande grupper att inte välja en machostil eller en aggressiv stil gentemot sina närbesläktade folk. De här områdena har delvis råkat sällsynt illa ut på grund av denna mycket öppna och vidsynta inställning. Framför allt gäller det Bosnien-Hercegovina. Jag skulle vilja höra av historikerna om detta är en korrekt iakttagelse. Det är vad jag tycker mig ha sett.
Då går vi tillbaka till litet grand av grundproblemet. Det berördes också inledningsvis att den jugoslaviska folkarmén skulle vara en av nyckelpunkterna till de här krigen. Det har trots allt inte varit så mycket av irreguljära strider, utan det har faktiskt varit systematiska angrepp med tunga vapen, artilleri, pansar och även flyg har varit inblandat. Det är sällan det förekommer i spontana gerillagrupper eller i folkuppror. Det är helt enkelt en av den jugoslaviska folkarmén i allt väsentligt startad konflikt. Det är i alla fall den förklaring som många av de här fyra parterna definitivt hävdar. Det är sprunget ur, som någon sade, planerna på ett Storserbien. Det som Milosevic de facto var det politiska uttrycket för.
Jag skulle vilja höra några kommentarer om detta, om det är en i allt väsentligt korrekt uppfattning. Jag tycker mig delvis märka det i inledningskommentarerna av historikerna.
Kjell Magnusson: Jag skulle vilja säga så här. Under den process som pågick innan kriget hade brutit ut var det främst två politiker bland de jugoslaviska företrädarna för de olika republikerna som enligt min mening uppträdde på ett sansat sätt. Det var just Bosniens president och Makedoniens president. Det var de här två republikerna som försökte nå fram till en kompromiss. Medan de viktigaste jugoslaviska folken, slovener, kroater och serber, var och en på sitt sätt, torpederade den här lösningen. Ur det perspektivet är det naturligtvis en moralisk aspekt -- jag kommer tillbaka till den fråga som Pierre Schori ställde om erkännandet av Makedonien -- att de två jugoslaviska republiker som inte rustade sig för krig och som försökte nå fram till en kompromisslösning har råkat mest illa ut.
Alf Wennerfors: Jag vet inte om det var någon mer som fäste sig vid att namnet Tito bara nämndes litet i förbigående i den här bakgrundsbeskrivningen. Man kan tycka vad man vill om hans åsikter och hans politik, men han var tydligen en ledare som kunde hålla samman detta område.
Med utgångspunkt i det skulle jag vilja gå vidare till de ledare som finns nu. Kan någon här säga att man lider av ett slags ledarskapskris? Betyder det som nämndes som kompromisser också kompromisser för de många människorna där nere, men något helt annat för oss? Betyder de detsamma även för dem som står i spetsen för de olika grupperingarna?
Kjell Magnusson: Den här konflikten är på många sätt tragisk. En tragisk aspekt är att det i slutet av 60-talet och början av 70-talet fanns en yngre politikergeneration i nästan alla jugoslaviska republiker som försökte genomföra ekonomiska och politiska reformer. De var kommunister, men de arbetade för större politisk pluralism. Detta utnyttjades sedan av Tito. Man kan säga att det som hände under denna period, då Jugoslavien i och för sig utvecklades mot marknadsekonomi, var att det uppstod mycket stora sociala och etniska spänningar.
Sedan kom den kroatiska våren, då Tito utrensade ledningen i Kroatien. Det som egentligen hände mellan åren 1971 och 1973 var att de liberala partiledningarna rensades ut och Tito stärkte sin makt. Det förtjänar att påpekas att den serbiska partiledningen vid den här tiden inte hade några som helst storserbiska ambitioner. De försvarade kroaterna mot Tito.
Det som sedan hände i Jugoslavien var att man skapade en konstitution, ett ekonomiskt system, som endast födde stagnation och etniska konflikter. Jag skulle vilja säga att det var tragiskt att Tito inte försvann i början av 70-talet.
Inger Koch: Jag skulle vilja komma tillbaka till Kosovo, eftersom alla anser att detta tyvärr är den nya krigsskådeplatsen. Delvis har jag fått svar av Örjan Sturesjö, men hur ser man från Albaniens sida på detta? Örjan Sturesjö sade att man var skräckslagen inför vad som kunde hända. Har man begärt internationell hjälp på något sätt? Har frågan satts upp på dagordningen i FN? Hur stor är den albanska befolkningen i Kosovo? Hur många är det som talar albanska?
Om dessa människor flyr, vilket vi hoppas slippa uppleva, var är de egentligen välkomna? Är de välkomna tillbaka till Albanien, eller vart tänker man sig att dessa flyktingströmmar skall ta vägen?
Jag har ytterligare en fråga, och den gäller Sarajevo och den humanitära situationen i Sarajevo. Hur länge räknar man med att en befolkning kan klara att leva under så svåra förhållanden som de som råder där? När ger människor upp? Hur länge kan man hålla dem vid liv?
Örjan Sturesjö: En av frågorna var vart kosovoalbanerna i fall av en konflikt skall ta vägen. Det rimliga, den enda väg de har, är att ge sig av till Albanien. Där har man ingen som helst möjlighet att ta emot dem.
Albanien är ett av världens 35 fattigaste länder. Orsaken till att det inte är massvält i Albanien är helt enkelt hjälpoperationen Pelikan 2, som Italien och EG står bakom.
Det man från albansk sida har gjort är att ta upp kosovoalbanernas problem i alla internationella organ. Men intresset har, vad jag har förstått, inte varit så stort.
En sak som kanske bör uppmärksammas är att det albanska stödet för kosovoalbanerna kanske inte skall tas allför givet. Man har svängt i Albanien i det här fallet. Presidenten, Sali Berisha, talar mycket starkt för att Albanien skall hjälpa sina bröder. Vi kan säga att albaner från norra Albanien fortfarande är positivt inställda till kosovoalbanerna. Men i övrigt har sympatierna minskat mycket starkt, eftersom det under det senaste året har kommit in en hel del kosovoalbaner i Albanien och där "spelat Allan" med pengar som de har tjänat i väst. De har försökt göra snabba klipp. De har inte uppfört sig som de bröder man hade väntat sig att de skulle vara. Det har gett upphov till en mycket stor besvikelse.
Anders Bjurner: Jag tänkte besvara den delen i fru Kocks fråga som berörde i vilken mån Kosovofrågan har behandlats inom FN eller annorstädes. Det hade jag annars också tänkt beröra i mitt inlägg senare.
Svaret på den frågan är att inom FN:s ram har Albaniens försök att föra upp frågan på säkerhetsrådets dagordning hittills misslyckats, inte minst på grund av det motstånd från vissa medlemmar av säkerhetsrådet som anser att detta är en intern fråga och att det inte är en fråga som utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet, som ständigt är ett problem vid säkerhetsrådsbehandlingen.
Inom ramen för den s.k. Londonkonferensen har däremot Kosovofrågan fått en särskild behandling inom den arbetsgrupp som berör bl.a. minoriteter och nationella grupperingar. Där försöker man få till stånd viss medling mellan regimen i Belgrad och kosovoalbanerna. Hittills har försöken varit utan större framgångar. Det enda område man nått en viss begränsad framgång på gäller undervisningsväsendet. Men därutöver har ingen större framgång skett.
Dessutom berör en av de, i alla fall i ESK-termer, viktigaste insatserna just kosovoalbanernas situation i Kosovo, som jag kort tänkte beröra senare, liksom Jan af Sillén, har jag förstått.
Kjell Magnusson: Enligt den senaste folkräkningen i Jugoslavien, som genomfördes 1991, skall det finnas nästan 2,2 miljoner albaner. Av dem skulle 1,7 miljoner bo i Kosovo och 430 000 i Makedonien.
Nu är det så att albanerna bojkottade den där folkräkningen. Detta är alltså beräkningar som man har gjort. Man har antagit att folkökningen mellan 1981 och 1991 har varit lika stor som den mellan 1971 och 1981.
Man kanske också skall nämna att Skopje har en mycket stor albansk befolkning. Kanske en tredjedel av invånarna i Skopje är albaner.
Karl-Erik Svartberg: Jag skulle vilja ställa en fråga om Mazowieckis andra rapport, alltså om den specielle rapportören. Han säger i svensk översättning att det är fel att beteckna den jugoslaviska konflikten som en religiös konflikt. Politiska motiv och politiska ledare har stått bakom konfliktens upprinnelse och inte jugoslaviens ortodoxa, katolska eller muslimska religiösa ledare. Alla de religiösa ledare Mazowiecki samtalat med har i stället betonat tolerans och accept. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från våra forskare och från ambassadören Sillén om Mazowieckis påstående.
Jan af Sillén: Jag delar den uppfattningen. Jag försökte också antyda det i mitt inlägg, nämligen att det här inte i grunden rör sig om en religiös eller etnisk konflikt. Den komponenten finns med eftersom gränserna ser ut som de gör. Men det är ett krig om mark, inflytande och intressesfärer som förs.
Det är riktigt att den katolska ledningen i Kroatien och den ortodoxa ledningen i Serbien har träffats. Det finns ett antal uppmaningar till tolerans, till att lägga ned stridsaktiviteten. På det viset stämmer den uppfattning som Mazowiecki framför.
Men det är ropandes röster i öknen. I Göran Lennmarkers inlägg talades det om de politiska ledarna i Jugoslavien. Han konstaterade att det finns ett antal mera moderata ledare. Men det är samtidigt politiker från de områden som haft minst inflytande, minst makt -- Makedonien, Kosovo, muslimerna i Bosnien och slovenerna, som egentligen inte längre är en del av den jugoslaviska problematiken. Det är naturligtvis ett nederlag för de politiska ledarna överhuvud. De har inte varit vuxna den situation som de har ställts inför, utan utnyttjat nationella stämningar.
Kjell Magnusson:Jag vill bara säga att man kan märka att både den serbiska ortodoxa kyrkan och den katolska kyrkan tar mycket klart avstånd från kriget. Det senaste uttrycket för det var mötet i Genève, då man gav ut en mycket kraftfull kommuniké.
Man kan också säga att den ortodoxa kyrkan i Serbien nu framstår som en av de stora motståndarna till Milosevicregimen. Det intressanta är att man kan lägga märke till en parallell utveckling i Kroatien, där kardinalen Kuharic distanserar sig från Tudjmans politik.
Daniel Tarschys: Jag har nu fyra frågeställare anmälda. Skall vi försöka ta korta frågor och korta svar om möjligt, för att avverka dem före pausen?
Kristina Svensson: Jag har en fråga till Jörn Beckmann. Vi såg bilder på de militära styrkeförhållandena. Jag undrar varifrån vapnen kommer. Hur mycket är inhemsk produktion? Förekommer det fortfarande införsel, och om så är fallet, varifrån?
Jörn Beckmann: Jag tror att vapentillgången i grunden är inhemsk. Jag kan inte nu svara på vad som under tiden för de här striderna har tillförts utifrån. Vi skall komma ihåg att det fanns en värnpliktsarmé, den jugoslaviska armén, som hade sina förråd fördelade över dessa områden, ungefär som vår armé har. Det fanns territoriella delar av armén, och det fanns fältförband. Det finns och har funnits tillgång till vapen i hela området. Det har inte, såvitt jag kan förstå, varit något större problem att beväpna styrkorna. Att sedan hålla standarden kan ha inneburit vissa svårigheter för framför allt de kroatiska och muslimska förbanden. Möjligen har den internationella vapenhandeln upptäckt detta förhållande. Jag kan inte här svara på hur det har utnyttjats.
Håkan Holmberg: Det är möjligt att mina två frågor besvarats innan jag kom, men jag ställer dem ändå. Den ena gäller den inrikespolitiska situationen i Montenegro, som ju har spelat en viss roll när det gäller Panics överlevande i sista omgången, såvitt jag förstår. Jag skulle vilja höra några kommentarer om den nya jugoslaviska federationens långsiktiga och kortsiktiga stabilitet.
Den andra frågan gäller den inrikespolitiska situationen i Kroatien. Vilken form av tryck föreligger på Tudjman? Vi har hört om kyrkans tryck i en riktning, men jag undrar om det också finns betydande politiskt tryck för att få honom att vara mer aggressiv och t.ex. delta i en formell uppdelning av Bosnien-Hercegovina?
Kjell Magnusson: De montenegrinska politikerna framstår som avgjort mer positiva än de serbiska motsvarigheterna. Jag tror att man kan säga att Montenegro har tröttnat på att spela den roll som Milosevic tilldelar det och ändrar efter behag. Det finns en viss upprördhet i Montenegro. Det som kan hända är väl snarast att Serbien kommer att lämna det Jugoslavien man själv skapade, eftersom man har alla viktiga jugoslaviska institutioner emot sig samt den andra republiken i federationen.
Vad beträffar den inrikespolitiska situationen i Kroatien så har den kroatiska demokratiska gemenskapen en mycket stabil majoritet i parlamentet på grund av att man tillämpar ett majoritetsvalsystem. Det gör att det är svårt för de politiska partierna att utöva några påtryckningar och ändra politiken.
Det är sant att Tudjman är något slags centerpolitiker och att det finns en ganska stark högerflygel i det här partiet. Jag tror ändå inte att denna för närvarande har så stort inflytande.
Pierre Schori: Jag fäste mig vid något som Jan af Sillén sade alldeles i slutet, och jag undrar om jag uppfattade det rätt. Du sade att en av rötterna till krisen var att 2 miljoner serber över en natt blev i minoritet i främmande land. Däri ligger naturligtvis en bedömning av erkännandefrågor och sådana ting. Uppfattade jag detta rätt?
Min andra fråga ställer jag eftersom jag inte vet om Jörn Beckmann är kvar här på eftermiddagen. Frågan kommer upp när vi skall diskutera Sveriges insatser. Skulle det vara möjligt, inför den hotande svält-och köldkatastrofen i Bosnien-Hercegovina, att ur svenska militärförråd snabbt skaffa fram materiel och skicka dit? Jag tänker på filtar, mat och liknande.
Jörn Beckmann: Jag tror i och för sig att det finns materiel. Jag tänker på tält, uppvärmningsanordningar och annat som säkert skulle vara av värde. Det måste naturligvis göras en bedömning av huruvida vi kan avvara detta, men jag tror att materielen finns.
Jan af Sillén: Det är riktigt att serberna som är bosatta i Kroatien och i Bosnien menade att det var ett för tidigt erkännande. Man hade inte löst de inre konstitutionella frågorna. Det är deras uppfattning jag ger uttryck för. Det är ett faktum att vi genom att ha erkänt två nya stater har konfronterats med ett minoritetsproblem för serber som inte fanns i den tidigare jugoslaviska staten.
Jag vill också komplettera Beckmanns svar när det gäller Bosnien. Det är viktigt för att förstå krigsläget och den stora förekomsten av vapen. Hela den jugoslaviska försvarsfilosofin gick ut på att Bosnien skulle vara den bastion man drog sig tillbaka till om man skulle anfallas utifrån, från väst eller öst. Det finns en enorm lageruppbyggnad och koncentration av militära anläggningar i Bosnien. För övrigt var Jugoslavien tidigare en stor internationell vapenhandlare. Man sålde vapen av i stort sett alla typer på den internationella marknaden. Huvuddelen av beväpningen är alldeles säkert av inhemsk karaktär.
Pär Granstedt: Jag har två frågor. För det första: Jag får, när jag ser parternas uppträdande i Bosnien-Hercegovina, en känsla av att man utnyttjar civilbefolkningens lidande som ett politiskt medel. Man går med på åtgärder för att släppa fram humanitärt bistånd, men så avbryts detta och man stoppar kolonnerna. Jag tror att Hans Magnusson påpekade detta. Det kunde vara intressant att få kommenterat i vilken mån ni bedömer att detta är en medveten taktik i spelet och vilken typ av strategiska överväganden som i så fall ligger bakom.
Min andra fråga gäller något som redan nämnts i förbigående, nämligen sannolikheten för att konflikten sprids till att omfatta också Serbien internt, dvs. en form av inbördeskrig. Det skulle vara intressant att höra någon utveckla det scenariot ytterligare.
Hans Magnusson: Jag kan börja helt kort. Jag vill bara bekräfta att det förefaller för utomstående bedömare som att parterna i konflikten i Bosnien verkligen utnyttjar civilbefolkningens lidande som ett politiskt medel i kampen. Vid några tillfällen har det t.o.m. förekommit uppgifter om att man beskjutit den egna befolkningen i syfte att få stöd i det internationella samfundet. Det är naturligtvis mycket svårt att bevisa och komma till en mer bestämd uppfattning om i hur stor utsträckning det förekommer.
När det gäller risken för inbördeskrig i Serbien kanske våra historiker kan komplettera det jag säger. Vad man framför allt ser framför sig är risken att Milosevics och Cosics åtgärder för att försöka få slut på konflikten -- om de skulle vinna valen i Serbien i december -- skulle väcka så starkt missnöje från serber i Bosnien och Kroatien att dessa skulle gripa till vapen och tillsammans med Milosevics anhängare sätta i gång ett inbördeskrig.
Kjell Magnusson: Det som Hans Magnusson nu beskrev är ett tänkbart scenario. Militanta element från Bosnien och Kroatien skulle då komma till Belgrad och göra upp. Vissa av de militära och politiska ledarna där har öppet talat om sådana saker.
Daniel Tarschys: Om inga ytterligare kommentarer finns på denna punkt ber jag att få tacka för det här första passet. Vi tar en paus till klockan 11.00, då vi fortsätter med en presentation av det internationella samfundets, inklusive Sveriges, reaktion.
3. Det internationella samfundets reaktion
Daniel Tarschys: Vi går vidare med att skapa en bild av det internationella samfundets reaktion. Jag ger ordet till ambassadör Anders Bjurner som är ESK-ansvarig på Utrikesdepartementet.
Anders Bjurner: Herr ordförande! Ärade ledamöter och åhörare! Av inte minst föregående anförande kan vi förstå att kriget och krisen i det forna Jugoslavien är både utomordentligt allvarliga och komplicerade. Alla globala och regionala organisationer berörs på något sätt. Vidden och djupet av konflikterna har lett till att de internationella organisationerna använt hela registret av åtgärder för att söka lindra effekten av konflikten och få till stånd en lösning.
Under den internationella konferensen om det forna Jugoslavien i slutet av augusti i London -- därav namnet Londonkonferensen -- gavs ett tydligt uttryck för att det krävs ett allomfattande och samlat internationellt agerande när det gäller kriget och kriserna i det forna Jugoslavien. Således har de f.d. utrikesministrarna Cyrus Vance och lord David Owen, på uppdrag av FN:s generalsekreterare och EG, fått i uppgift att koordinera fredsansträngningarna, som i dag i huvudsak utförs av FN, EG, ESK och Europarådet. Jag kommer att i korthet beröra dessa organisationer.
Londonkonferensen om Jugoslavien har nu upprättat ett permanent högkvarter i Genève. I det arbetet deltar Sverige, som medlem av ESK:s trojka.
Det kanske viktigaste resultatet av Cyrus Vance och David Owens intensiva resediplomati är att bl.a. Kroatiens och Restjugoslaviens presidenter har mötts i Genève och förbundit sig i bl.a. gemensamma deklarationer att lösa konflikten på fredlig väg, vilket tidigare berörts av Hans Magnusson.
Konferensens fredsansträngningar när det gäller Jugoslavien har organiserats i sex arbetsgrupper. Den första gruppens arbete, som avser Bosnien-Hercegovina, har givits särskild prioritet. Den gruppen skall ta sig an att dels på kort sikt försöka få till stånd en vapenvila, dels på längre sikt börja utarbeta ett konstitutionsförslag för Bosnien-Hercegovina.
Gruppen har lyckats att på sista tiden samla de stridande parterna med lokala militärbefälhavare. Vid det första mötet diskuterades bl.a. avmilitariseringen av Sarajevo med omnejd och åtgärderna för att säkra de humanitära transporterna i Bosnien. I förslaget till konstitution som har utarbetats föreslås en uppdelning av Bosnien i sju till tio självstyrande områden, under en federal regering. Uppdelningen skall inte ske efter etnisk tillhörighet, utan mer utifrån geografiska och ekonomiska kriterier. I förslaget till konstitution föreslås också inrättandet av en domstol för mänskliga rättigheter, vilken skall pröva brott mot mänskliga rättigheter som nedlagts i konstitutionen.
Europarådet ges ett avgörande inflytande vid tillsättande av domare och förutsätts även övervaka domstolens arbete. Förslaget har i varje fall hittills förkastats såväl av den bosnisk-kroatiske ledaren Mate Boban som av den bosnisk-serbiske ledaren Radovan Karadzic.
Den andra gruppens arbete, som berör minoriteter och etniska grupperingar, leds av den tyske ambassadören Ahrens, och arbetet är uppdelat i ytterligare fyra undergrupper: Kosovo, Sandjak, Vojvodina och Makedonien. Arbetet skall främst koncentreras på albanerna i Kosovo och Makedonien, i synnerhet för att få kosovoalbanerna att gå till val den 20 december, men även för att träffa begränsade uppgörelser när det gäller utbildningsväsendet.
De övriga arbetsgrupperna tänker jag bara beröra i korthet. I den tredje gruppen arbetar man utifrån den humanitära aspekten av de mänskliga rättigheterna, generellt sett. Arbetet leds av FN:s flyktingkommissarie Sadako Ogata. I den fjärde gruppen arbetar man med ekonomiska frågor som rör exempelvis ett framtida ekonomiskt samarbete i ett fredligt f.d. Jugoslavien. Helt nyligen ägnade sig den gruppen särskilt åt den ekonomiska situationen i Makedonien. I den femte gruppen ägnar man sig åt de s.k. successionsfrågorna och har utarbetat en mängd förslag, tillsammans med parterna, om hur det forna Jugoslaviens tillgångar och skulder skall fördelas. Slutligen, i den sjätte gruppen arbetar man med s.k. förtroendeskapande åtgärder.
Den kanske viktigaste betydelsen av den internationella konferensen kan sökas i följande tre faktorer:
För det första har huvudparterna i Jugoslavienkrisen kommit samman, och det har etablerats kontakt som bidrar till minskat misstroende. Detta sammanträffande gjordes i närvaro av och under påverkan av alla världens berörda stater.
För det andra har det utvecklats ett väl strukturerat förhandlingsmaskineri, som grundas på gemensamt överenskomna principer, med dels en styrgrupp -- i vilken bl.a. Sverige ingår --, dels sex arbetsgrupper, som arbetar med egna ordförande och med parterna i konflikten.
För det tredje -- det inte minst betydelsefulla resultatet av den internationella konferensen -- har de närmast berörda och intresserade mellanstatliga organisationerna, som FN, EG, ESK, Europarådet och även Islamiska konferensen, för första gången gemensamt anslutit sig till en omfattande strategi för lösning av dessa konflikter.
FN:s insatser har i kanske aldrig tidigare omfattning tagits i anspråk för en mängd olika och vittgående åtgärder, såväl i vad gäller humanitära insatser och åtgärder i syfte att söka främja och upprätta respekten för mänskliga rättigheter som i vad gäller olika tvångsåtgärder för att få till stånd en lösning.
I september rekommenderade FN:s säkerhetsråd generalförsamlingen att den federala republiken Jugoslavien dels måste ansöka om medlemskap, dels inte får delta i generalförsamlingens arbete, vilket även skulle påverka deltagandet i FN:s fackorgan.
FN:s säkerhetsråd kom att inleda behandlingen av situationen i det forna Jugoslavien i mitten av september 1991. Strider i större omfattning mellan kroater och serber hade då pågått under tre till fyra månader. Orsaken till att säkerhetsrådet inte tidigare förde upp konflikten på dagordningen var att den tidigare inte ansetts som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det s.k. interventionsförbudet i stadgan åberopades av vissa medlemmar i säkerhetsrådet, som Kina och Zimbabwe, vilka dock så småningom godkände säkerhetsrådets behandling efter ett uttryckligt och skriftligt godkännande av den jugoslaviska regeringen.
I och med att Jugoslavienkrisen fördes upp på säkerhetsrådets agenda och eftersom frågan kom att anses som ett hot mot internationell fred och säkerhet öppnades möjligheterna för en tillämpning av FN-stadgans artikel 7.
Säkerhetsrådet har, efter det inledande beslutet i september 1991 om införande av vapenembargo mot Jugoslavien, kommit att ta en rad mycket långtgående beslut i enlighet med så gott som hela den arsenal av åtgärder som anges i kapitel 7 av stadgan. Man kan nog konstatera att motsvarigheten till säkerhetsrådets behandling av Jugoslavienkrisen endast går att finna i behandlingen av Gulfkrisen.
I inledningsskedet av konflikten förklarade FN:s general- sekreterare att FN:s roll skulle begränsas till fredsbevarande och humanitära insatser, medan den politiska förhandlings- processen i första hand bedömdes vara europeiska, regionala organisationers huvudansvar, främst EG:s. I dag, ett år senare, kan vi konstatera att FN:s roll väsentligt har breddats genom det delade värdskapet för den s.k. Londonkonferensen. I de rent politiska förhandlingarna om det forna Jugoslaviens framtid har FN därmed kommit att indirekt spela en mycket aktiv roll.
På det fredsbevarande området etablerades UNPROFOR i februari 1992. Denna operation kan i dag huvudsakligen sägas ha följande tre uppgifter:
Den första uppgiften avser traditionellt fredsbevarande insatser i de serbiska enklaverna i Kroatien. UNPROFOR har sitt högkvarter i Zagreb, där ca 15000 man -- varav 150 svenskar -- ingår.
Den andra uppgiften avser skydd av humanitärt bistånd i Bosnien-Hercegovina. Baserat på resolution 770 etableras för detta ändamål för närvarande en styrka på ca 6000 man, vilken består av ett tiotal NATO-länder. I resolutionen uppmanas alla stater och regionala organisationer att bidra till styrkan och, som man säger, med "all measures necessary" genomföra sitt uppdrag. Resolutionen torde motsvaras endast av den kända resolutionen 678 i Gulfkonflikten.
I den tredje viktiga resolutionen förbjuds militära överflygningar, den s.k. "No fly zone"-resolutionen. Militära observatörer från Unprofor deltar i bevakningen med luftspaning med hjälp av NATO.
FN:s säkerhetsråd beslutade redan i maj om sanktioner som gäller förbud mot handel, finansiella transaktioner och flygförbindelser med det forna Jugoslavien. Det beslutades dessutom att diplomatiska förbindelser skulle reduceras och att deltagande i idrottsevenemang från den federala republiken Jugoslaviens sida skulle förhindras. Tekniskt och vetenskapligt samarbete skulle även avbrytas. Genom särskilda förordningar och rekommendationer har Sverige följt upp dessa resolutioner.
På det militära området utsågs en särskild rapportör av FN:s kommission för mänskliga rättigheter, den förre polske premiärministern Mazowiecki. Han har konstaterat att grova och massiva MR-kränkningar fortfarande förekommer, och att de etniska utrensningarna i Bosnien-Hercegovina ej har avmattats. Han anser att den muslimska befolkningen hotas särskilt. Ett etablerande av etniskt homogena områden framstår snarare som krigets mål än som dess konsekvens, enligt rapportören. Han anser att det är fel att beteckna konflikten som en religiös sådan, och att det är politiska motiv och politiska ledare som står bakom, inte religiösa samfund och religiösa ledare.
Mazowiecki rekommenderar ett antal åtgärder för att lindra nöden för både fängslade flyktingar och andra utsatta i regionen.
FN:s säkerhetsråd beslutade att uppdra åt generalsekreteraren att skyndsamt upprätta en expertkommission för att motta och analysera information om brott mot humanitär rätt i det forna Jugoslavien. Det material som nu insamlas kan i framtiden komma att ligga till grund för lagföring av personer som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser.
Herr ordförande! I ESK har man behandlat Jugoslavienkrisen samtidigt som man håller på att intensivt utveckla egna instrument och strukturer. Detta förhållande har i icke obetydlig utsträckning otvivelaktigt påverkat ESK:s möjligheter att ingripa.
Restjugoslavien är suspenderat från deltagande i ESK, och så sent som i förra veckan bestämde man sig för att beslutet skulle fortsätta att gälla, för att på nytt tas upp i samband med rådsmötet i Stockholm i mitten av december.
En av de viktigaste åtgärder som ESK har bidragit till är, som Jan af Sillén kommer att berätta mer utförligt om, etablerandet av en permanent långsiktig närvaro i Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Sverige deltar i den missionen med en representant. Syftet är att framför allt främja en dialog mellan befolkning och myndighet i de tre regionerna, att bistå med råd om lagstiftning, att sprida information om rättigheter, att upprätta kontaktpunkter för att medverka till problemlösning på lokal nivå och även att inhämta information om i första hand MR-läget. Med anledning av risken för utvidgning av konflikten har man också beslutat att sända en permanent ESK-mission till Makedonien.
En ytterligare, på sistone uppmärksammad åtgärd är att, inom ramen för den s.k. Moskvamekanismen när det gäller mänskliga rättigheter, sända en mission till Kroatien och senare till Bosnien, för att undersöka förhållandena. Missionens rekommendationer om exhumering av massgravar och inrättande av en internationell brottsdomstol beslutade Ämbetsmannakommittén vid sitt möte i förra veckan att hänskjuta till den av FN tillsatta Expertkommissionen. Ämbetsmannakommittén beslutade även att denna mission, som leds av Utrikesdepartementets rättschef Hans Corell, snarast möjligt skulle besöka Bosnien när säkerhetsläget så tillät.
En annan mission, ledd av engelsmannen Thomson -- även den svenske folkrättsrådgivaren Ove Bring ingick -- har allmänt undersökt MR-förhållandena i fånglägren i Bosnien-Hercegovina. Missionens arbete skall följas upp genom en särskild utredning av anklagelserna om fängslande av muslimer i Serbien.
För att stödja FN:s sanktionsbeslut har ESK beslutat att bistå med två tulltjänstemän som skall stationeras i Ungern. Även Bulgarien och Rumänien berörs av beslutet.
Slutligen vill jag nämna att Europarådet har behandlat Jugoslavienfrågan i ett antal uttalanden om de allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter. På förslag av lord Owens har man också särskilt tagit upp frågan om en temporär juridisk mekanism för att pröva respekten för de mänskliga rättigheterna, i första hand när det gäller Bosnien. Som jag tidigare nämnde skulle man, inom ramen för den nya konstitutionen, frivilligt underkasta sig denna mekanism, och den skulle inbegripa medlemmar i Europarådets kommission och domstol samt medlemmar från Bosnien.
Sverige har reagerat positivt på denna idé och understödde den även vid det senaste ministerkommittémötet häromdagen. Vid samma möte togs frågan om att staterna bör dela på kostnaderna för att ta emot flyktingar upp. Sveriges utrikesminister underströk vikten därav, och hon fick stöd från bl.a. Tysklands och Schweiz sida och från Europarådets generalsekreterare. Frågan kommer troligtvis att beröras senare här i dag.
Daniel Tarschys: Nästa talare är ambassadör Carl Olof Cederblad, Jugoslavienansvarig på Utrikesdepartementets U-avdelning.
Carl Olof Cederblad: Herr ordförande! Mina damer och herrar! I går kväll återvände jag från en resa till det forna Jugoslavien, där jag besökte Slovenien, Kroatien och Serbien. Jag besökte även en gränsstation till Bosnien-Hercegovina.
En av anledningarna till resan var att jag ville få ett eget intryck av hjälpbehovet i det forna Jugoslavien. Redan fyra månader in på budgetåret är katastrofanslaget mycket ansträngt. Av de 1,2 miljarder kronor som avsatts är 0,5 miljarder kronor redan utbetalade, och ytterligare 0,5 miljarder kronor är utlovade. I dagsläget återstår alltså 200 miljoner kronor. Vi vet också att det kommer att krävas stora katastrofinsatser på andra håll i världen, som Somalia, Kambodja, Afghanistan, Angola, Sydafrika och det forna Sovjetunionen. Läget är som synes ganska allvarligt.
En annan anledning till resan var att jag ville undersöka om det är möjligt att göra några insatser för att förbättra bostadssituationen för de många människor som tvingats fly på grund av kriget.
Mitt huvudintryck, som också bekräftats av de myndigheter som jag talat med, var att de flyktingar som finns på olika håll i Bosnien-Hercegovina kommer att få en mycket svår vinter. Det sades att det inte är osannolikt att tiotusentals, kanske hundratusentals, flyktingar kommer att dö av svält och kyla. Som det ser ut i dag, når inte tillräcklig hjälp fram till dessa flyktingar. Även vid en mer fredlig utveckling kommer det, på grund av den kommande vintern, att bli fortsatt svårt att nå fram med hjälp.
Kriget har åstadkommit att över tre miljoner människor befinner sig på flykt. De behöver hjälp för att kunna överleva. Dessa flyktingar är inte speciellt välkomna i de andra länderna i Exjugoslavien. På flera håll görs försök att stoppa flyktingarna eller att se till att de far någon annanstans. Antalet flyktingar utanför Exjugoslavien uppskattas i dagsläget till drygt en halv miljon.
Innan jag går mer in på flyktingfrågan tänker jag avge några allmänna intryck från kriget. Kriget har medfört att minst 100000 människor har dödats. Jag vet inte det exakta antalet. Det finns säkert andra som har mer exakt information. Många är skadade. Jag talade med en svensk läkare, dr Christina Doctare, som har sett många skadade. Hon sade att de moderna höghastighetsvapnen ger mycket svåra skador och att hon sett många unga män som har fått det ena eller båda benen amputerade. Dr Doctare är där nere och gör upp en plan för att sätta upp tillverkning av proteser och för att lära människor att använda dessa proteser. Det projektet stöder Sverige genom WHO.
Tydliga tecken på svält börjar synas i Bosnien och i den belägrade staden Sarajevo. Vi har talat med en annan svensk läkare, dr Margareta Rubin, som berättade att många barn i Sarajevo har minskat 3--5 kg i vikt och vuxna 10--15 kg, sedan april månad. Hon menade att kyla i kombination med undernäring skulle kunna leda till att folk försvagas och att fler dör. I Sarajevo saknas de flesta fönsterrutorna i husen, och folk lever huvudsakligen i fuktiga källare. Dieten är ganska ensidig. En normal matsedel kan innebära att man på morgonen äter bröd och olja och på kvällen en riskaka.
Vi träffade ganska många flyktingar, som berättade om den tortyr som de blivit utsatta för. De berättade om massmord på civila, om våldtäkter, om dödade barn och om koncentrationsläger med vedervärdiga förhållanden.
Detta krig är mycket grymt, och det föder ett hat som det kommer att ta generationer att övervinna. Vi hörde många berättelser om sociala tragedier, som splittring av familjer, problem i äktenskap där den ena parten är kroat och den andra serb.
Den materiella förstörelsen är betydande. Vi besökte två FN-skyddszoner, UNPA West och UNPA East, där vi såg hur bebyggelsen systematiskt hade förstörts. Kroater hade sprängt serbers hus och serber hade sprängt kroaters hus. Staden Vukovar, en gammal fin medeltidsstad, var totalt lagd i ruiner och påminde om de förstörda städerna i Tyskland under andra världskriget. Bland ruinerna befann sig ett fåtal människor, bl.a. lekte några barn i ruinhögarna.
Vissa delar av industrin är utslagen, turismen har så gott som upphört, sanktionerna mot Restjugoslavien har givit verkan -- dock kanske inte så stor verkan som väntat. En vikande världskonjunktur och stora kostnader för flyktingar betyder ytterligare problem. Detta innebär att samtliga länder i det forna Jugoslavien har stora ekonomiska problem.
Jag tänker även tala om flyktingsituationen. Vissa av flyktingarna, främst kroater och serber, kommer från de skyddade FN-zonerna, som i stort sett tömts på folk. Andra flyktingar, främst muslimer och kroater, kommer från Bosnien. Många serber har även lämnat Kroatien, på grund av förföljelser.
En stor del av flyktingarna är s.k. internflyktingar, dvs. de har lämnat en del av sitt land och flytt till en annan del. Det som gör situationen så svår är den systematiska etniska rensningen, som framför allt serberna tillämpar, och som innebär att en viss befolkningsgrupp jagas ut från ett område. I början tillämpades mycket våld och skrämsel för att åstadkomma detta, men på senare tid har människor börjat flytta självmant. Skrämselpropagandan har haft effekt.
Jag tänker nu något beskriva flyktingsituationen i de olika länderna. I Slovenien räknar man med att det finns 70000 flyktingar, varav 15000 finns i förläggningar, och resten finns inackorderade i familjer. Sverige har genom Röda korset haft ett program för att förse förläggningarna med värme. Vi konstaterade att projektet var lyckat -- alla kollektiva institutioner hade i dagarna fått värme.
De kollektiva förläggningarna var ofta regementen, med mycket låg standard. Vi såg att många flyktingar, tack vare Röda korset, själva målade och värmeisolerade de förläggningar som de befann sig i. Det främsta problemet var nu, enligt Röda korset, att få flyktingbarnen i skola. Flyktingarna består ju till största delen av kvinnor och barn, männen befinner sig oftast kvar i Bosnien.
I vinter kommer flyktingarna i Slovenien att förses med matpaket och 25 dollar kontant per familj och månad. Det räcker inte särskilt långt. På myndigheterna har man märkt att folk har börjat tröttna på att ha flyktingar inhysta och satt en viss press på att flyktingarna skall flyttas till kollektiva anläggningar. Myndigheternas syn på flyktingsituationen var att flyktingarna skulle återvända hem och därför inte integreras i det slovenska samhället. Den diskussionen känner vi igen från Sverige!
I princip är gränsen stängd för nya flyktingar och även återförening av familjer stoppas, vilket har föranlett animerade diskussioner med UNHCR:s representant. Om man tillät återförening av familjer skulle det bli ytterligare 10000--20000 nya flyktingar.
På det hela är dock samarbetet mellan myndigheterna, UNHCR och Röda korset mycket bra.
Kroatien är väl det land som har fått ta emot mest flyktingar. Kroatien hade 420 000 flyktingar från Bosnien och 300 000 interna flyktingar. Större delen av flyktingarna bor i familjer, framför allt muslimska flyktingar från Bosnien. Cirka 50 % av dem som bor på hotell är kroater. När jag var där nere träffades ett avtal om ett svenskt bidrag om 15 miljoner kronor för att hjälpa dessa flyktingar, 5 miljoner till hotellförläggningar och 10 miljoner till familjer. Avtalet träffades mellan myndigheterna och UNHCR.
Kostnaderna för Kroatien är emellertid mycket stora. I september månad gick 66 miljoner dollar till hotellkostnader, även om hotellen inte får mer än knappt 8 dollar per person och dag. Ett stort problem är värmen inför vintern.
Även Kroatien har stängt gränsen mot Bosnien för flyktingar, som bara kan komma in i Kroatien om de kan visa att de har plats i ett annat land. Men många flyktingar kommer in illegalt och vistas illegalt i landet. Detta är ett ökande problem. När staden Bosanski Brod föll nyligen kom 20 000 nya flyktingar på 48 timmar. Det här är naturligtvis en stor påfrestning på Kroatiens ekonomi. Risken är uppenbar att om flyktingarna inte får en rimlig standard, så ger de sig av till andra länder. Det finns möjligheter att det blir politiska komplikationer med att ha så många flyktingar i landet.
Vi åkte så över till Belgrad och diskuterade situationen i Serbien, Montenegro och Makedonien. De har resp. 430 000, 60 000 och 30 000 flyktingar. Huvuddelen av de flyktingar som flytt till Serbien är serber.
Det var intressant att se att Serbien låter sina flyktingar flytta in i de erövrade områdena, inkl. FN-skyddade områden. Det ligger naturligtvis i sakens natur att UNPROFOR skall få förhindra inflyttning, men det angavs att 4 000 serbier hade flyttat in i ett FN-skyddat område, UNPA East, trots att UNPROFOR finns där.
Serbien har fått mycket litet bistånd för sina flyktingar av förklarliga skäl -- i stort sett endast bidrag från multilaterala organ. Familjeinkvartering är det vanligaste, men man letar efter lämpliga institutioner.
Sanktionskommittén hade bedömt det omöjligt att ge kontanter till familjerna. De fick därför mat genom UNHCR, distribuerad av Röda korset. En del av de institutioner som finns där hade mycket låg standard. Uppvärmning inför vintern var ett av de stora problemen.
I de FN-skyddade zonerna finns det totalt 85 000 flyktingar som behöver hjälp. Det är mycket svårt att nå dessa flyktingar med mat. Vid UNPA East, det som ligger närmast Serbien, hade man mycket svårt att nå dessa.
Till slut om Bosnien. Där finns det stora hjälpbehovet. Där finns över 1,6 miljoner hjälpbehövande. Den etniska utrensningen befinner sig nu i sitt slutskede. Men det kommer fortfarande in människor i området som är kontrollerat av de bosniska styrkorna. Varje dag kommer minst 200 flyktingar. Det är mest kvinnor, barn och äldre män.
En särskild tragedi är, som jag tidigare nämnde, belägringen av Sarajevo. Det finns ett par andra mindre städer i östra Bosnien som är utsatta för liknande belägring.
Hjälpsändningarna kommer mest in på lastbil, men man flyger också in till Sarajevo. De kommer söder ifrån, från Split eller från Belgrad. Det finns ett svenskt team från Räddningsverket i Belgrad som består av 32 personer, brandmän som kör lastbilar kontinuerligt. Alla dessa transporter går för närvarande till Sarajevo.
Räddningsverkets konvojer får skydd av UNPROFOR. Mitt intryck var att Räddningsverkets insats är mycket bra. Den uppfattningen delas av UNHCR. Den är något dyrare än team från andra länder. En ny grupp svenskar kommer inom kort att avlösa dem som nu arbetar där. Dessutom kommer nya lastbilar från Sverige. Sverige skänkte tidigare 19 lastbilar till UNHCR som kommer att användas för transporter med lokala förare.
Den mat som körs in i Bosnien räcker inte till. Förutom det svenska teamet finns en del andra internationella team: ett norskt, ett danskt, ett brittiskt och en del lokala team. Inom kort kommer UNPROFOR att delta i flera transportteam. Detta kommer att fördubbla den nuvarande kapaciteten. Men som jag sade tidigare är vintern ofta mycket sträng i dessa områden, och det kommer att bli svårt att nå alla som behöver mat.
Sverige har i ett tidigare beslut avsatt 15 miljoner kronor för att ordna förläggningar i Bosnien. Det har inte varit möjligt att genomföra planerna på grund av kriget. Det stora problemet är hur man skall kunna förlägga alla dessa människor som trängts ihop på en allt mindre yta i Bosnien.
Den stora frågan är: Kommer folk att flytta tillbaka till sina områden om det blir fred? Det beror naturligtvis på hur fredsavtalet kommer att se ut. Men jag tror att det kommer att bli väldigt trögt ändå, för det finns en uppenbar risk för att den del av Bosnien som blir kvar för muslimerna kommer att bli ett område som behöver permanent hjälp, på samma sätt som Västbanken och Gaza.
Det finns starka skäl för att Sverige skall satsa mera pengar i f.d. Jugoslavien på förläggningsverksamhet. De olika länderna i f.d. Jugoslavien dignar under bördan av att ta emot så många flyktingar. Man kan jämföra med våra problem med 70 000 asylsökande i Sverige. Om inte länderna får hjälp med flyktingarna, finns det risk för att de interna spänningarna ökar, och att olika krafter utnyttjar dessa spänningar politiskt. Hjälp till flyktingmottagningen i närområdet minskar också trycket att ta emot flyktingar i andra länder, bl.a. Sverige.
Vi har tittat på ett program för att förbättra bostadssituationen under vintern 1992/93 för flyktingar. Vi har planerat för ungefär 150 miljoner svenska kronor. Den stora delen skulle gå till Bosnien-Hercegovina och Kroatien, men även till Serbien, Montenegro, Makedonien, Slovenien och Ungern, som också har tagit emot en del flyktingar. Men för detta krävs att vi får mer pengar än vad vi för närvarande har i katastrofanslaget. Jag vet att det förekommer diskussioner om detta i utskottet.
Jan af Sillén: I mitt första inlägg försökte jag bl.a. peka på att det internationella samfundet, när den jugoslaviska krisen förvärrades, möjligen inte hade verktyg till sitt förfogande för att kunna angripa på ett sådant sätt att man kunde förhindra konflikten.
Det var mot den bakgrunden som ESK:s medlemsstater i Helsingforsmötet i somras i det dokument som kallas "Förändringens utmaningar" presenterade en rad nya grepp för hur man skulle kunna förhindra konflikter av den art som inträffat i Sovjetunionen i samband med sönderfallet och i samband med Jugoslaviens upplösning. Där kom man överens om att stärka ESK:s styrmekanismer, att tillskapa en särskild kommissarie för nationella minoriteter. Man diskuterade olika metoder för att utveckla ett tidigt varningssystem, så att konflikter av den art som vi nu har kunnat se i Europa förhindrades. Man föreslog fact finding-grupper, rapportörsfunktioner, fredsbevarande insatser.
Det var bl.a. mot den bakgrunden som ESK under sommaren ville pröva möjligheten att sända en mission av mera långtidskaraktär till vissa områden i Serbien, där oroligheterna möjligtvis skulle kunna leda till direkt våld. Jag ledde i augusti en grupp från ESK som hade i uppdrag att utreda förutsättningarna och de bakomliggande omständigheterna för att sända missioner till Jugoslavien. Vi besökte Kosovo, Sandjak och Vojvodina.
Vår slutsats i kort sammanfattning var att situationen i alla dessa områden var mycket allvarlig och i ett par fall direkt alarmerande, i första hand i Kosovo. Mot denna bakgrund föreslog vi upprättande av en permanent mission, som skulle stanna under en längre tid och som skulle, som ambassadör Bjurner nämnde, ha fyra olika arbetsuppgifter. Man skulle konstatera kränkningar av mänskliga rättigheter i dessa områden. Den skulle hjälpa myndigheterna på det centrala och på det lokala planet med att ta fram information om hur man kan bekämpa problem som rör kränkningar av mänskliga rättigheter. Man skulle också främja dialog mellan de olika befolkningsgrupperna, och man skulle upprätta kontaktkanaler på det lokala planet, i första hand för att undvika våld.
Problemet för vår mission var för det första att Restjugoslavien var suspenderat från organisationen, för det andra att det finns en ganska stark opposition i den här delen av landet mot varje form av internationell inblandning i Serbiens interna angelägenheter. ESK beslöt att gå vidare. Vi har nu förhandlat fram ett avtal med den federala regeringen, som innebär att representanter, observatörer -- eller monitorer som vi kallar dem -- finns på plats permanent i Pristina i Kosovo och i Vojvodina. Monitorer kommer också att placeras i Sandjak, en region där det är svårt att veta vad som egentligen pågår. Delvis är det en återspegling av situationen i det bosniska inbördeskriget, men här agerar också paramilitära serbiska grupper som oroar minoriteten muslimerna.
Det är för närvarande sex ESK-grupper om två personer som arbetar. Vi räknar med att kunna bygga ut det till 20 monitorer under den närmaste tiden. Problemet med den här verksamheten är naturligtvis att den äger rum med den serbiska regeringens goda minne och att den noggrant kommer att iakttas, så att den dels håller sig till sina arbetsuppgifter, dels åstadkommer resultat. Det är troligt att man på den serbiska sidan har accepterat denna närvaro eftersom man i dag saknar, -- med undantag av en trevare de senaste veckorna en normal dialog med den kosovoalbanska minoriteten. Ett skäl till att man gick med på denna lösning är att man hoppas att genom en sådan ESK-medverkan kunna stärka direktkontakterna mellan kosovoalbanerna och den serbiska regeringen.
Som lektor Sturesjö nämnde var det i går en incident i Pristina som uppmärksammats i medierna. I meddelandet står att ESK-representanter begav sig till scenen för händelsen på en gång. Det är just den typen av aktiviteter som vi hoppas kunna vara behjälpliga med, helst så att sådana här händelser inte alls skall behöva inträffa.
Daniel Tarschys: Får jag inleda frågandet med att ta upp sanktionerna. Det sägs ibland att sanktionerna slår snett. Man säger att serberna har alla de vapen och förnödenheter som de behöver, medan exempelvis Bosnien genom sanktionerna förhindras att fylla på sina förråd av olika slag. Skulle någon från UD-sidan lämpligen kunna kommentera frågan om sanktionerna? Finns det någon typ av uppföljning av hur sanktionerna verkar? Finns det några iakttagelser som kan rapporteras?
Anders Bjurner: Herr ordförande! Såvitt jag känner till finns det ingen konsekvensanalys av sanktionerna mot det forna Jugoslavien, i alla fall inte inom FN:s ram. En diskussion förs inom FN och även inom andra internationella fora. Argumentet mot att så att säga lätta på i förhållande till Bosnien är att man bara skulle bidra till en eskalering av våldet. Det skulle bidra till ökad tillförsel av vapen till den sidan. Det skulle inte hjälpa. Annorlunda uttryckt: från FN:s sida måste man trots allt ta sin tillflykt till de fredliga medlen och inte tro på eller främja en militär lösning. Det är så diskussionen går inom FN, såvitt jag känner till.
Pierre Schori: Det sades att bara 200 miljoner kronor finns kvar av katastrofbiståndet. Finns det en möjlighet att utnyttja Europarådets sociala utvecklingsfond, som ju har skapats just för att ta hand om bl.a. flyktingar? Det lär finnas en potential i denna fond på 6 miljarder ecu, bl.a. för att förbereda sig för insatser i Central- och Östeuropa. Har man övervägt denna möjlighet med Europarådet?
Daniel Tarschys: Svaret på frågan är ja. Det pågår överläggningar inom Europarådet. Men det kanske finns någon som vill göra svaret tydligare och mera ingående.
Pierre Schori: Jag tolkar tystnaden så att man inom UD inte har tänkt på eller inte är medveten om denna möjlighet.
Anders Bjurner: Herr ordförande! Man har inlett en diskussion internt på svensk sida om medlen inom ramen för den s.k. sociala fonden och om i vilken mån de kan användas. Man har också haft kontakter med Europarådet i Strasbourg i frågan. Jag vet tyvärr inte hur långt dessa diskussioner har gått.
Daniel Tarschys: Jag kan tillägga att det inom parlamentarikerförsamlingen i Europarådet har väckts denna fråga. Så överväganden är på gång i denna riktning.
Margareta Viklund: Vi har fått en ganska dyster bild uppmålad för oss. Vi har hört talas om bl.a. Jugoslavienkonferensen, Londonkonferensen och om olika arbetsgrupper som har fått väl genomtänkta uppdrag. Vi har också hört om FN:s inblandning och om alla möjliga internationella organisationers inblandning.
Sedan har vi också hört att det finns en ganska liten förståelse för försoning mellan de olika grupperna i det forna Jugoslavien. Finns det egentligen något hopp? Finns det hopp om att få slut på eländet, eller kommer det att bli en världskamp? Hur lång tid tar det i så fall att få det till slut? Hur kan vi på bästa sätt bidra till att det blir slut?
Anders Bjurner: Jag vet inte hur jag skall svara på frågan, för den är minst sagt svår att besvara. Jag tänkte i alla fall åberopa vad de två huvudfigurerna i Jugoslavienkonferensen, Vince och Owen, har konstaterat. De säger att trots att det inte registreras så mycket utåt och trots att man givetvis är långt ifrån en lösning, har det gjorts ett antal framsteg också i kontakterna mellan de olika stridande parterna.
Jag nämnde i korthet att man har fått lokala militära befälhavare att sitta tillsammans. Man anser detta vara av principiellt politiskt stor betydelse. Det har trots allt åstadkommits ett antal små resultat. Dessa personer och för övrigt andra som är direkt engagerade understryker att det här är en mycket långsiktig process. Men att svara definitivt på frågan är mycket svårt.
Pär Granstedt: Min fråga anknyter rätt mycket till det Margareta Viklund tog upp och är kanske lika svår att besvara.
Här har egentligen alla de organ som har skapats för internationell fredlig konfliktlösning arbetat. FN, ESK och EG har engagerat sig kraftigt. Resultaten är inte särskilt uppmuntrande. Jag skulle vilja fråga: Kan det här leda till en kris för själva idén om internationell konfliktlösning? Kan man säga att det här egentligen är ett misslyckande med hänsyn till den typ av instrument som man har till sitt förfogande? Pågår det någon diskussion om man helt enkelt måste finna andra arbetssätt? Kan man iaktta någon egentlig nytta av de insatser som gjorts, bortsett från de rent humanitära som åtminstone har kunnat ge en begränsad nytta? Kan man i övrigt peka på några egentliga konkreta resultat av de rätt omfattande internationella insatser som gjorts?
Anders Bjurner: Herr ordförande! Det är inga lätta frågor att besvara. Jag skulle uttrycka det så här: Jugoslavienkrisen har inte minst vad gäller ESK, som jag själv närmast haft beröring med, men också FN påverkat dem i riktning mot att ytterligare förbättra sina instrument och utveckla sina instrument.
Det här är också en annan typ av konflikt än man ursprungligen tänkt sig, en rent klassisk mellanfolklig konflikt. Det är en konflikt som berör en mängd faktorer och i begynnelseskedet var i hög grad av intern art. På så sätt kan man säga att det ESK:s koncept som utvecklades vid toppmötet i Helsingfors passar mycket väl. ESK har beklagligtvis ännu inte fått alla instrument till sitt förfogande. Det pågår en parallell utveckling av ESK:s olika instrument för att ta sig an den här typen av konflikter och generellt utveckla dem, som vi förhoppningsvis kommer att få höra vid Stockholmsmötet, samtidigt som man tar sig an ett antal andra konflikter, inte bara Jugoslavien utan även i det forna Sovjetunionen.
Jag kan vidare nämna att det förs en diskussion inom FN:s säkerhetsråd. Jag kan inte säga att den är föranledd direkt av Jugoslavienkrisen, men den krisen har givetvis fått berörda stater att utveckla sitt tänkande. Så länge man inte har någon lösning på konflikten kommer det inte att vara tillräckligt. Det är ett generellt problem.
Jag skulle i och för sig kunna påpeka en mängd små framsteg i olika försök inom ramen för Londonkonferensen. ESK har precis lanserat sina olika åtgärder, så det är kanske för tidigt att bedöma dem. Vid de möten som man har inom ramen för Londonkonferensen ges en redogörelse. Så länge man inte har en generell lösning på det hela är de små framstegen kanske inte så mycket att påvisa. Att det görs små framsteg tycker jag i alla fall mig kunna konstatera av de redogörelser jag har tagit del av.
Jan af Sillén: Jag skulle vilja komplettera Anders Bjurners framställning något. Det är en mycket svår fråga. Vi skall inte tro att någonting kan lösas snabbt. Det finns naturligtvis olika möjligheter att förhindra att sakerna förvärras. Krigströttheten breder så småningom ut sig, och sanktionspolitiken får förr eller senare en viss påverkan. I sista hand är det naturligtvis beroende på vilka politiska ledare som väljs. Det är en fråga för landets befolkning att välja politiker som står för någonting annat.
Så är det någonting som tillkommer efterhand, nämligen våra egna kunskaper om området. Vid utbrottet av Jugoslavienkrisen, då EG försökte medla, var kunskaperna även på hög nivå mycket begränsade. I dag har en rad internationella organisationer och många politiker grundläggande kännedom om problemen i det tidigare Jugoslavien. Därmed ökar engagemanget och förståelsen. Men till syvende och sist måste vi ha klart för oss att även om det då och då ser ljusare ut kan nya krishärdar utvecklas. Det är just därför som instrument av typ ESK har en uppgift.
Anders Bjurner: Jag glömde att säga att en effekt, som man kanske inte så ofta tänker på men som i synnerhet i historiskt perspektiv på vad som har hänt i Europa ofta åberopas, är att konflikten genom att ansträngningarna sammanförs inom ramen för FN, ESK och Londonkonferensen i alla fall inte spritt sig till övriga Europa. De olika EG-staterna, som förvisso har olika syn och olika intressen, har inte blivit motsatsparter i denna konflikt eller dragit sig in direkt. Det finns en gemensam fredsstrategi som håller dessa länder ihop. Även länderna i Öst- och Centraleuropa, som har mycket starka intressen i denna konflikt, håller sig genom FN utanför konflikten.
Bertil Måbrink: Herr ordförande! Jag har ett par frågor. Först en enkel fråga som handlar om sanktionerna. Det sägs att ju hårdare sanktioner, desto mer stärker Milosevic sin ställning. Skulle man lätta på eller mildra sanktionerna, skulle den andra sidans, den nuvarande premiärministerns, ställning stärkas. Hur mycket ligger i detta?
Sedan den andra frågan: De muslimska staterna skall ha ett möte, om jag inte har fel, den 1 december. Är det realistiskt att tro att man vid det mötet fattar ett beslut om att stödja muslimerna i Bosnien-Hercegovina? Vad skulle det få för konsekvenser för fredsprocessen och möjligheterna till en fredsuppgörelse?
Den tredje frågan handlar om de två axlarna, som Sturesjö tog upp. Är det så att man kan förlänga dem till att omfatta ytterligare några länder som har intresse? Jag tänker på Tyskland och Ryssland.
Hans Magnusson: Jag skall beröra alla tre frågorna litet grand, och sedan kan ju samhällsvetarna komplettera.
Det görs naturligtvis överväganden om sanktionernas effekt och huruvida det skulle vara ändamålsenligt att något lätta på sanktionerna för att påverka den interna processen i Serbien-Montenegro. Man får nog vara mycket försiktig härvidlag. Det är nämligen svårt att avgöra vilken exakt effekt ett lättande av sanktionerna skulle få. Det är i så fall mera konstruktivt att för den serbiska ledningen ställa i utsikt att om den vidtar vissa åtgärder, kan man tänka sig att lätta på sanktionerna.
Fråga två gällde de islamiska staternas stöd för muslimerna. Det utgår ju redan ett visst stöd till de bosniska muslimerna, framför allt humanitärt stöd, även om det sägs att det har förekommit en del vapensändningar. På det hela taget har de islamiska staterna i praktiken ändå varit relativt återhållsamma i sitt stöd. Det är möjligt att opinionen tvingar fram mer långtgående åtgärder, men ännu är det för tidigt att uttala sig bestämt om detta.
Fråga tre gällde utbyggnad av de axlar som Örjan Sturesjö talade om. Som Anders Bjurner redan har sagt deltar Tyskland inom ramen för EG i en gemensam strategi. De historiska tyska intressena har inte kunnat ges fullt utslag i den här krisen. Det är den stora fördelen med att EG verkar gemensamt.
Inte heller har det traditionellt goda ryska förhållandet till serber givit fullt utslag. Med den nuvarande ryska ledningen finns det nog inte någon större risk. Även Ryssland har tämligen konstruktivt medverkat i de internationella ansträngningarna. Sedan finns det naturligtvis andra krafter i Ryssland som kan tänka sig att stödja Serbien.
Kjell Magnusson: Det är helt klart att det är många i Serbien -- även motståndare till regimen -- som menar att sanktionerna är orättvisa, vilket naturligtvis utnyttjas av regimen. En majoritet tror t.ex. att sanktionerna gäller även sjukvård, men de mycket stora problem som serberna har när det gäller sjukvård är självförvållade.
Sanktionerna är kännbara för vanligt folk i Serbien. Det finns ingen värme i bostäderna i vinter. Det börjar bli brist på varor. Matförsörjningen kan bli ett stort problem efter nyår.
Å andra sidan kan man iaktta en ändring i opinionen. Attityden mot Milosevic har stärkts.
Örjan Sturesjö: Jag håller fullständigt med Hans Magnusson när det gäller förlängning av de två axlarna. Visst har Jeltsin och den ryska politiken utsatts för väldigt hård kritik från ryska nationalister, t.ex. från rörelsen för fosterlandets räddning, där man anser att Ryssland nu håller på att sälja ut ett av sina brödrafolk. Men jag har svårt att tänka mig att Ryssland mer aktivt kommer att blanda sig i den här konflikten.
Indirekt är Ryssland till viss del inblandat, eftersom sanktionspolitiken ju inte fungerar så bra i verkligheten. Det förefaller som att den läcker som ett såll, och det är framför allt Ryssland, Rumänien och Grekland som står bakom den läckan.
Anders Bjurner: Jag har två korta kommentarer till den islamiska konferensen. Jag tror att jag i mitt korta anförande nämnde att den islamiska konferensen deltar inom ramen för den s.k. Londonkonferensen. Därmed har man i stora drag anslutit sig till den strategi som har utarbetats. Eller annorlunda uttryckt: Om man fattade den typen av beslut som det i herr Måbrinks inlägg antyddes en möjlighet av, skulle man avvika från principerna i denna strategi.
Den islamiska konferensen är alltså representerad i styrgruppen. Därför är det helt klart att man i det stora hela fortsätter att stödja strategin, trots att man då och då är en av dem som argumenterar för att häva just det som ordföranden var inne på, nämligen vapenembargot mot Bosnien. Men hittills har det endast rört sig om argumentation.
Som Hans Magnusson sade bidrar man i relativt hög grad med humanitärt bistånd. När det gäller sanktionerna bör man kanske komma ihåg att handelsförbudet inte täcker livsmedel och mediciner, vilka inte påverkas av sanktionsbeslutet.
Man kan konstatera att inom ESK är Ryssland något av den udda staten när det gäller hållningen i Jugoslavienfrågan. Jag skall kanske inte gå in på detta just nu.
Alf Wennerfors: I fråga om det eventuella katastrofbiståndet nämndes siffran 150 miljoner kronor. Hur har man kommit fram till den siffran? Hur stort är det totala behovet? Finns det några bedömningar, beräkningar eller någonting som över huvud taget kan ge upplysning på den punkten?
Carl Olof Cederblad: Om man skall sätta någon sorts ram för Jugoslavien kan 300 miljoner vara rimligt. Sedan Jugoslavienkonflikten började har vi bidragit med 140 miljoner. Men med tanke på världens övriga katastrofer skulle vi kunna klara av ytterligare 150 miljoner.
Alf Wennerfors: Kan du säga någonting om det totala behovet med tanke på hur mycket andra länder bidrar?
Carl Olof Cederblad: I dagens katastrofläge har Jugoslavien fått en förhållandevis bra täckning. De länder som har fått sämre täckning är t.ex. Somalia och Irak. I synnerhet när det gäller Irak finns det nu mycket litet pengar för ett vinterprogram, vilket naturligtvis också kan leda till en folkvandring. Om människorna där inte får mat kanske de sätter i gång att vandra på samma sätt som de gjorde förra vintern.
Det är en delikat balansfråga att avgöra vilka världsdelar som skall gynnas. Med de resurser som finns tyckte vi att 150 miljoner var lagom.
Nils T Svensson: Jag vill återkomma till den fråga som Pär Granstedt berörde, nämligen frågan om effekterna av de åtgärder som ESK nu har initierat och satt in. Det har beskrivits väldigt tydligt hur man tänker sig det hela och vilka olika åtgärder som har varit aktuella.
Min konkreta fråga anknyter till Jan af Silléns redovisning av hur man etablerade den permanenta närvaron i Kosovo. Han sade att problemet var att man var där med regeringens goda minne. Vilket skulle vara det ideala förhållandet för att den permanenta missionen fullt ut skulle vara effektiv? Hur borde den vara etablerad för att den inte skulle störas av någonting annat?
Jan af Sillén: Det är knappast möjligt för internationella organisatorer, tjänstemän, observatörer och monitorer att verka i ett annat land utan att ha ett avtal som underlag. Det krävs för deras säkerhet och för deras immunitet. Man måste alltså alltid ha myndigheternas tillstånd.
Därmed behöver man inte acceptera att dessa myndigheter lägger sig i hur man rör sig inom området och med vilka man talar. I det nu utarbetade avtalet finns det också bestämmelser som ger möjlighet att agera helt fritt.
Om det blir en våldsam urladdning i Kosovo, är det viktigt att ha möjlighet att öka observatörsstyrkan. Men som förhållandena är i dag gäller det i första hand att tala med representanter för de olika etniska grupperna. Då är det tillräckligt med en begränsad närvaro. Men om det blir fråga om våldsamheter, borde observatörernas antal kunna öka högst betydligt.
Viola Furubjelke: I en bakgrundspromemoria beträffande konflikten som man har upprättat på UD står det: Bosnien-Hercegovina valdes in i FN med bl.a. svenskt stöd. Sverige anses därmed ha erkänt landet.
Anser regeringen att Sverige har erkänt Bosnien-Hercegovina? Om det nu är så, på vilka kriterier har vi gjort det? I så fall har vi frångått de kriterier som brukar gälla för erkännande. Det skulle alltså röra sig om ett slags de facto-erkännande som vi har ställts inför, eftersom vi var med och röstade in Bosnien-Hercegovina i FN.
Hur länge kan man leva med en sådan situation, innan man formellt gör ett erkännande? Vad kan det få för konsekvenser framöver? Jag lägger inga aspekter på vem som är fiende eller vän, men jag inser att detta kan användas emot oss och att vi kan komma att bli utsatta för påtryckningar, om erkännandefrågan utnyttjas politiskt.
Ove Bring: Det är riktigt att Sverige har erkänt Bosnien genom invalet av Bosnien i FN. Alla stater som ställer sig bakom ett inval av en ny medlemsstat i Förenta nationerna medger därmed att det är fråga om en stat som uppfyller de folkrättsliga kriterier som krävs, nämligen förekomsten av ett folk, ett territorium samt en effektiv regering på detta territorium.
På senare tid har man kunnat se en "mix" av folkrättsliga kriterier och politiska kriterier vid hanteringen av erkännandefrågorna. Jag måste medge att erkännandet och det senare invalet av Bosnien-Hercegovina i FN är ett sådant fall, där behovet av att ge politiskt stöd åt den vacklande statsbildningen med Sarajevo som huvudstad säkert var avgörande för beslutet. Sverige avvaktade dock med sitt erkännande av Bosnien just därför att vi ansåg att de tre folkrättsliga kriterierna måhända inte förelåg. Det här var ett fall där vi, till skillnad från EG-kretsen, inte gjorde något erkännande i ett tidigt skede utan avvaktade tills hela statssamfundet i FN ställde sig bakom ett erkännande genom inval.
Göran Lennmarker: Jag vill ta upp en sak som berördes tidigare, nämligen frågan om vad FN-trupperna kan göra för att skydda redan befästa erövringar. Den frågan berördes under Kroatienredovisningen. Det framförs en kritik i debatten inom det forna Jugoslavien att serberna kommer att bli mycket intresserade av FN-insatser när erövringarna väl är gjorda, eftersom de vill behålla erövringarna. Detsamma kan sägas om Kroatiens erövringar i Bosnien. Detta är ett dilemma som kan uppstå vid internationella insatser av det här slaget. Det kunde vara intressant att höra om det vid t.ex. Londonkonferensen belystes att en insats kan komma att befästa en erövring, om man kommer in i ett sent skede. Därmed blir resultatet av en insats felaktigt.
Min andra fråga gäller de tunga vapnen. Det råder inget tvivel om att dessa har spelat en stor roll för den höga skadefrekvensen och dödsfallsfrekvensen. Det är framför allt artilleriet som erfarenhetsmässigt skördar många döda och skadade. Såvitt jag har förstått har man inte lyckats att hitta mekanismer för att förhindra användning av tunga vapen.
Sedan skulle jag vilja ha en kommentar om det här med mekanismerna för ingripanden. FN:s säkerhetsråd har ju betydande långtgående mekanismer för att kunna ingripa -- det såg vi inte minst i Kuwait. Bekymret har väl inte varit mekanismer, utan det har varit att det är få eller inga medlemstater som i grunden har velat göra de insatser som har krävts för att stävja aggression. Det skulle krävas mycket stora insatser, och såvitt jag har förstått är det inget land som har varit villigt att ställa upp med så stora insatser.
Jörn Beckmann: Jag börjar med den sista frågan. Det är nog riktigt att konstatera att det skulle krävas mycket stora insatser för att stävja det pågående kriget. Jag kan bara hänvisa till de uttalanden och artiklar som General Powell i USA nyligen har publicerat. Han talar om i storleksordningen 200--300000 man som ett minimum för att klara det politiska målet att stävja pågående krig. Insatser i den storleksordningen tror jag inte att någon har övervägt.
Anders Bjurner: Den första frågan som Göran Lennmarker ställde är förvisso en ständigt diskuterad fråga. Som Göran Lennmarker antydde är avvägningen mellan å ena sidan etablerande av en närvaro genom en sorts faktum -- man brukar åberopa den s.k. Cyperneffekten -- och å andra sidan stävjandet av ytterligare våldsamheter besvärlig. Den avvägningen görs. Man har konstaterat att det trots allt är viktigare med närvaron, men man är medveten om denna risk.
I vad gäller Kroatien och FN-styrkorna i de serbiskt dominerade delarna av Kroatien går man mycket hårt fram när det gäller att genom politiska medel försöka motverka att de serbiska ledarna bryter sig ut och därmed bildar en separat stat. Det skall givetvis framhållas att detta är en besvärlig avvägning som kontinuerligt får göras.
Vad beträffar den sista frågan finns i och för sig dessa mekanismer i FN, men de användes aldrig i Kuwaitkrisen. Utan att gå in på den diskussionen var det ju inte fullt ut en FN-styrka som användes där. Det nya här är trots allt den resolution som antogs, där man uppmanar i princip hela världssamfundet att om det misslyckas att få till stånd de humanitära korridorerna etc., skall alla bidra till användandet av -- som det heter -- alla nödvändiga medel. Det är inte så, att man bara utkontrakterar det hela. Men vi har ju inte sett slutet. Ett skäl är självfallet det som Jörn Beckmann var inne på, att det minst sagt är en utomordentligt komplicerad operation, inte bara i vad gäller storleken utan -- om jag har förstått diskussionen rätt -- också hur man skall ta sig in i denna sammansatta konflikt.
Jörn Beckmann: Jag skall svara på artillerifrågan. Man har gjort försök för att förmå parterna att acceptera ett avtal som går ut på att samla ihop artillerivapen för att kunna kontrollera dem. Felet var att parterna inte höll sig till detta avtal. Man förlängde tidsfristen efter hand, men avtalet kunde ändå inte upprätthållas. Enligt uppgift har man också försökt att kontrollera det antal skott som resp. sida avlossar med sina artilleripjäser, men det torde inte vara någon särskilt effektiv modell för att stävja den sortens krigföring. Som jag sade i mitt anförande har den ju visat sig vara effektiv just för att hålla civilbefolkningen under ständig skräck och ständigt tryck, samtidigt som man undviker att slåss i städer som är ett besvärligt sätt att föra krig på.
Håkan Holmberg: Bosnien är ju erkänt av det internationella samfundet och av Sverige. Samtidigt spekuleras det med jämna mellanrum i någon sorts pakt mellan Serbien och Kroatien, eller kanske mellan Milosevic och Tudjman om att i stället dela landet mellan sig. Bland mycket annat skulle detta innebära att återflyttning av flyktingar ytterligare försvårades och att risken för något slags permanent Palestinaflyktingsproblem i Europa ökade. Dessutom finns aspekten att man därmed riskerar att skapa ett prejudikat om plötsligt ens grannar avskaffar en av det internationella samfundet erkänd stat. Det finns ju andra länder som i så fall kan börja fundera över hur säker deras ställning är. Jag undrar om någon vågar sig på en bedömning av hur pass realistiskt det här perspektivet, att man plötsligt klipper till och förklarar att man drar en gräns mitt i, är. Sedan undrar jag också om någon vågar göra en bedömning av det internationella samfundets -- dvs. FN:s, ESK:s och EG:s -- reaktion i händelse av en sådan utveckling. Finns det i så fall en risk för att man resignerar och accepterar det hela, vilket väl vore ganska farligt?
Hans Magnusson: I mitt inledningsanförande nämnde jag att det förekom många uppgifter om att det skulle föreligga någon form av serbisk-kroatisk uppgörelse rörande Bosnien-Hercegovina. Det här är naturligtvis mycket svårt att bevisa, i synnerhet som det förnekas av de två ledarna för Kroatien resp. Restjugoslavien.
Det pågår nu förhandlingar om en konstitutionell lösning för Bosnien. Dessa förhandlingar har sin utgångspunkt i ett förslag om en indelning av landet i provinser som i första hand icke skall ha gränser enligt den etniska uppdelningen. Det kommer att bli ett mycket starkt internationellt tryck på parterna att få till stånd en sådan lösning och även att tillåta flyktingarna att återvända. Detta tryck ligger naturligtvis också på Serbien. Mycket är beroende av vad som där händer i valen i december. Men det kommer också att ligga ett tryck på Kroatien, som vid behov kan ökas. Det internationella samfundets och särskilt Genèvekonferensens företrädare, Owen och Vance, kommer inte att ge upp så lätt. De har en mycket långsiktig inställning till sitt arbete.
Inger Koch: Ambassadör af Sillén sade att framtiden är beroende av vilka ledare som kommer att styra, med andra ord av vilka ledare som folket så småningom kommer att välja. Jag kom då att tänka på det som ambassadör Cederblad sade, att det gällde att få albanerna att delta i kommande val. Men då måste de också ha ett förtroende för valproceduren. Från deras tidigare erfarenheter har de kanske inte det. Finns det risk för att situationen kan bli densamma som den var för den ungerska befolkningen i Rumänien vid valet där. Man godkände inte själva valförfarandet och vilka som fick välja, eftersom man ansåg att folkräkningen var helt felaktig. Sedan kunde t.ex. militära krafter rösta där de befann sig, vilket gjorde att valresultatet inte blev exakt för just det området.
Har den permanenta ESK-närvaron en stabiliserande inverkan, eller har man möjlighet att gå in, om man ser att det inte är ett fritt och rättvist val?
Jan af Sillén: Frågan om huruvida de internationella organen skall lägga sig i om albanerna skall delta i valen eller inte är mycket känslig. Personligen lutar jag åt uppfattningen att detta måste albanerna utifrån sina förutsättningar själva avgöra. Det är nämligen mycket svårt för den internationella opinionen att ha en bestämd uppfattning om det valsystem som utarbetas och om de författningsregler som är i kraft är rättvisande mot den albanska majoriteten. Detta är alltså i hög grad en fråga för albanerna själva.
Kjell Magnusson: Det är en viktig skillnad när det gäller valsystemet. Det är nu fråga om proportionella val, vilket alltså gynnar oppositionen i Serbien och även albanerna.
Anders Bjurner: Inom ramen för Londonkonferensen fanns det en uppmaning till albanerna att delta i de förestående valen.
ESK diskuterade förra veckan rätt så ingående bl.a. sin egen roll och sitt stöd beträffande valövervakning. Det finns en instution i Warszawa (ODIHR), som uppmanas att underlätta internationell observation av valen. Man understryker att hela valprocessen skall observeras, framför allt problemen när det gäller användning av media. Det finns en viss skepticism mot huruvida valen kommer att vara rättvisa. Man vill ju inte a priori ta avstånd från själva valet, utan man vill, med förhoppning om att det skall bli rättvisa val, snarare uppmana till ett deltagande. Om valen inte blir rättvisa, har albanerna rätt i sina misstankar som kanske delas av många andra.
Berndt Ekholm: Jag skulle vilja fråga om omfattningen av de hjälpinsatser som görs av frivilliga organisationer av olika slag. Vilken omfattning har de? Har de någon framgång och betydelse i sammanhanget? Fungerar de över huvud taget?
Min andra fråga spinner på samma tema. Finns det några andra aktörer vid sidan av de statliga och mellanstatliga aktörerna, som försöker vara med och påverka och medla i konflikten? Har detta i så fall någon effekt och någon betydelse i omfattning?
Carl Olof Cederblad: Av de enskilda organisationerna är naturligtvis Röda korset den stora aktören. Men det finns ett stort antal mindre enskilda organisationer som har fått bidrag på sammanlagt 17,5 miljoner. Det är då fråga om sådana organisationer som t.ex. Hoppets stjärna, Caritas, Svenska alliansen, Örebromissionen, Svenska kroatiska stödföreningen, Gävle tre ankare, Sjundedagsadventister och Sveriges dövas riksförbund. De har inte fått mycket pengar, men de har använts för matpaket o.d. Organisationerna anordnar också transporter med lastbil till de behövande. Dessa organisationer har här en stor roll att spela.
UNHCR har inte någon genomförandeorganisation. Man måste förlita sig på enskilda organisationer för att få ut hjälpen.
Berndt Ekholm: Finns det några frivilliga organisationer som arbetar aktivt med medlingsförsök och påverkansförsök? Vi har talat om de stora organisationerna, men det finns ju också små aktörer överallt. Har ni någon kunskap om huruvida de små aktörerna spelar någon roll i konflikten? När inte världssamfundet fungerar på ett tillfredsställande sätt, kan de små nätverken ha en viss betydelse.
Anders Bjurner: Jag känner inte till att det är någon sådan organisation som har fått statligt stöd, men det kanske ordföranden gör.
Daniel Tarschys: Viss verksamhet får förekomma även utan statligt stöd.
Jan af Sillén: Det finns ett antal organisationer som på ett eller annat sätt verkar för att öka förståelsen mellan de stridande parterna. Den viktigaste gruppen är naturligtvis Helsingforskommittén och dess avläggare i Jugoslavien, som arbetar förtjänstfullt.
Kristina Svensson: Min fråga anknyter litet grand till Berndt Ekholms. Ni har beskrivit för oss de olika aktörer som finns, ESK, FN och EG, samt Londonkonferensens betydelse. Jag undrar: Vem intar egentligen den koordinerande rollen när det gäller t.ex. hjälpbehoven, som ni har beskrivit som så otroligt stora. Är det Londonkonferensen, eller kan man förvänta sig en särskild Jugoslavienkoordinatör?
Anders Bjurner: Det faller inte inom Londonkonferensens mandat att samordna operativa hjälpinsatser. Man har uttryckligen sagt att det framför allt är UNHCR som skall stå för den rollen. Genom att flyktingkommissarien är ordförande i den arbetsgrupp som har hand om humanitära frågor inom Londonkonferensen har det blivit ett naturligt samband mellan UNHCR och Londonkonferensen. Svaret är att det är UNHCR som framför allt på det här planet står för samordningen.
Carl Olof Cederblad: I Zagreb såg jag att UNHCR hade väldigt nära kontakter med UNPROFOR. Det fanns s.k. sambandsmänniskor som förmedlade kontakter.
Daniel Tarschys: Tack. Därmed avslutar vi morgonens del av utfrågningen. Vi samlas återigen kl. 13.30 för att då begrunda flyktingproblemet.
4. Flyktingproblemet
Daniel Tarschys: Vi återupptar nu det öppna sammanträdet med utrikesutskottet. I dag på morgonen behandlade vi bakgrunden till konflikten i Jugoslavien. Vi har behandlat de historiska och kulturella aspekterna. Vidare har vi behandlat det internationella samfundets reaktion.
Vad vi nu skall ägna oss åt är flyktingproblemet. George Gordon-Lennox, som är UNHCR:s företrädare i Skandinavien, och departementsrådet Per Almqvist från kulturdepartementet finns här. Utöver vad som står i programmet finns också ambassadör Hans Corell här. Ambassadör Corell har, som nämndes i förmiddags, ingått i en internationell grupp av höga jurister som nyligen har besökt Kroatien i första hand. Men det gäller kanske också andra delar av det forna Jugoslavien. Avsikten var att undersöka vad man kan göra åt de omfattande systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som pågår.
Jag föreslår att vi stuvar om i programmet. Således ber jag först Hans Corell att ge oss en kort inledning och en översikt över sitt arbete. Därefter tar vi UNHCR. Härmed har Hans Corell ordet.
Hans Corell: Herr ordförande! Vi har alltså kommit överens om att fem minuters inledning skulle kunna passa in i programmet.
Jag vill börja med att säga att den mission som jag var ute på var initierad av Storbritannien inom ramen för den s.k. Moskvamekanismen. Det är ett nytt system för att utse rapportörer inom Säkerhetskonferensens ram. Tolv länder utsåg mig till rapportör. Enligt reglerna kunde sedan de länder som vi skulle besöka -- Bosnien och Kroatien -- utse en person. Det blev min österrikiske kollega ambassadör Türk. Vi två utsåg, tillsammans Gro Hillestad Thune, norsk ledamot av den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter, som tredje rapportör. Men vi konstaterade snabbt att vi ansåg oss jämställda. Ingen var så att säga ordförande i den här gruppen -- det har kanske cirkulerat en del felaktiga uppgifter i det sammanhanget.
Vi fick vårt mandat den 28 september. Två dygn senare stod vi på Zagrebs flygplats. Vi bestämde oss för att besöka tre av de områden som skyddas av FN -- sektorerna öst, väst och syd -- och för att i huvudsak i övrigt koncentrera vår verksamhet i Zagreb genom att sammanträffa med så många företrädare som möjligt för olika institutioner, främst regering och riksdag men också vetenskap och andra intressen i Zagreb.
Jag vill gärna säga att utan UNPROFOR:s hjälp hade den här missionen varit omöjlig. Vi kom alltså den 30 september. Under fem dagar besökte vi de här områdena och hade samtal i Zagreb. Vi återvände till Wien på kvällen den 5 oktober. Två dygn senare var rapporten klar. Den överlämnades dagen därpå, alltså torsdagen den 8 oktober, till de ambassadörer som närmast berördes av rapporten.
Vårt mandat var att se efter i vilken utsträckning "ethnic cleansing" förekom och i vilken utsträckning övergrepp hade skett mot obeväpnade civila. Vi tyckte att vi som jurister såg en huvudpunkt i programmet när det gällde att undersöka i vad mån man kunde fastställa individuellt ansvar för de brott som begåtts i form av krigsförbrytelser och brott mot humanitetens lagar.
Under våra besök i de här tre områdena sammanträffade vi med FN:s personal, civilbefälhavarna och militärbefälhavarna. Vi träffade också företrädare för de lokala myndigheterna, i huvudsak företrädare för den regering som utropat sig i Knin som den självständiga staten Krajinas företrädare.
Vi ville inte bli en dålig kopia av Sir John Thomsons mission eller den tidigare premiärministern Mazowieckis mission, som ju i huvudsak har koncentrerat sig på att besöka fångläger och liknande. Vi såg att vår nisch snarare var att genom samtal med företrädare utröna läget och att se vad vi kunde göra på den juridiska sidan.
Vi säger i vår rapport att här måste olika åtgärder vidtas på många fält. Ett av de fälten är det juridiska fältet. Vi såg där att det var vår uppgift att se om vi kunde komma med ett förslag.
Sammanfattningsvis: De myndigheter som vi träffade i Zagreb tog emot oss helt enligt ESK:s regler. Vi blev väl bemötta, och det var positiva samtal. Man erkände också att Kroatien inte var utan skuld. Det fanns säkert misstänkta krigsförbrytare också på kroatisk sida. Men självklart ville man lägga huvudskulden på motsidan.
Vi har inte särskilt mycket gått in på detta med att fördela skuldbördor. Det enda vi har tillåtit oss i rapporten är att säga att vi nog anser att på den serbiska sidan har den etniska rensningen setts som något mera systematiskt, närmast som ett utslag av en politiskt medveten handlingslinje.
I övrigt menar vi som jurister att vad det handlar om här är det personliga ansvaret. Det är det som skall fastställas. Då får var och en stå till svars för sina gärningar på grundval av det material som kan tas fram.
Jag går förbi rapportens mera allmänna delar, som vi har
grundat på samtal med många interlokutörer, och där har vi inte
uttryckt oss på ett sådant sätt att vi själva har gjort
iakttagelser utan snarare i form av uttryck som "det
rapporterades" ("it was reported", "it was noted" osv.).
Så koncentrerar vi oss på den rättsliga sidan. Det intressanta där var först och främst att den tidigare socialistiska republikens lagstiftning närmast var en återspegling av Genèvekonventionernas regler om förbud mot krigsförbrytelser, givetvis försedda med straffbestämmelser. Vi kunde således snabbt konstatera att det fanns en inhemsk lagstiftning som mycket väl skulle kunna läggas till grund för en rättskipning här.
Därutöver konstaterade vi att Kroatien hade infört en ny strafflag av i huvudsak samma innebörd. Men man hade tagit bort dödsstraffet. Det var för oss kanske mera en perifer fråga i sammanhanget, eftersom vi ändå inte kan tänka oss att som ESK-rapportörer föreslå att en internationell tribunal skall utdöma dödsstraff.
När vi hade konstaterat det fick vi genom det kroatiska justitiedepartementet reda på att det i konstitutionen inte fanns något hinder när det gällde att överlämna rättskipning åt ett internationellt organ. Frågan ställdes mot bakgrund av att vi själva i Sveriges grundlag ju har regler som inskränker möjligheten att göra det.
När vi fått det beskedet gick vi vidare i analysen och undersökte tre alternativ: nationell rättskipning, internationell rättskipning i FN:s regi av en allmän domstol, och en särskild domstol avsedd för just det här fallet.
När det gäller den nationella rättskipningen har vi på fem olika grunder avvisat det alternativet som en effektiv möjlighet just i dag. Jag kan inte, med tanke på den korta tid som här står till buds, gå in på exakt varför. Vi menar att man inte kommer så långt här.
Jag tror att man på nationell sida är medveten om detta. Det är därför som man vill medverka till en internationell rättskipning.
Vi undersökte därefter FN-alternativet och konstaterar att FN nu i varje fall i 45 år har hållit på och arbetat med frågan om en internationell brottmålsdomstol. Man har ännu inte lyckats.
Jag har just återkommit från New York. Även om det är efter rapportens datum kan jag konstatera att det nu är en mera positiv ton i juridiska utskottet i FN, till förmån för en stadga för en internationell domstol. Men jag tror att det är långt kvar. Många länder är tveksamma. Jag vågar inte sia om tiden. Men jag vill säga att det inte kan bli fråga om rättskipning under den närmaste tiden. Det var det som vi som rapportörer tyckte var angeläget.
Därför koncentrerade vi oss på det tredje alternativet, en särskild domstol för ändamålet. Vi menar att det borde gå att inrätta en sådan domstol, om den politiska viljan finns. Först såg vi på det förstadium som vi i rättegångsbalkens termer skulle kalla för förundersökning. Vi vet att det samlas information på olika håll. Men vi tyckte att det sker för osystematiskt, och framför allt saknas det klara regler för hur informationen skall hanteras. De som lämnar information måste kunna lita på att den inte cirkulerar på ett sådant sätt att de själva utsätter sig för onödiga risker, i varje fall innan rättskipningen kan ta sin början.
Därefter såg vi på domstolens konstruktion och drog upp vissa riktlinjer för det. Vi föreslog att man skulle sammankalla en expertkommitté för att på mycket kort tid få fram ett underlag som kan användas som ett arbetsdokument vid en diplomatkonferens. Det tidsperspektiv som i varje fall jag tänkte mig här var att en domstol skulle kunna vara i funktion inom loppet av några månader. Och, som jag uttryckt i något sammanhang, jag tror att möjligheten sammanhänger med styrkan i den politiska viljan.
Som ni känner till har rapporten nu behandlats av Committee of Senior Officials, inom ESK, och man har beslutat att överlämna våra förslag till FN. Vi får väl se hur FN kommer att hantera det. Jag har redan varit i kontakt med den kommission som Säkerhetsrådet har tillsatt.
Herr ordförande! Jag har redan dragit över tiden, och jag konstaterar att jag inte har kunnat gå in på andra förslag som vi har lämnat -- bl.a. om exhumering av misstänkta massgravar. Men det blir kanske en fråga för utfrågningen. Tack så mycket!
Daniel Tarschys: Tack, Hans Corell! Innan jag ger ordet till UNHCR:s företrädare vill jag erinra om att det finns en svensk sammanfattning av denna rapport utdelad dels på läktaren, dels i entrén.
I would like to call upon Mr. George Gordon-Lennox from the UNHCR to present the view of the agency of the situation in Yugoslavia. Mr. Gordon-Lennox, the floor is yours!
George Gordon-Lennox, UNHCR: Thank you Mr. Chairman and distinguished members of this committee for giving us the opportunity to address you today and give you a few details on this situation from UNHCR's perspective.
In order to help you with your work, we have also provided you with a certain amount of written material -- perhaps rather a lot to digest, but we felt that it would be useful for the members of this committee and others to have these documents.
There is also a brief note in Swedish in telegraphic style covering some of the points that I intend to speak about briefly. I will try to stay within the time limit, although, of course, it is a very dense material that we have. Obviously one could go on for a very long time.
First of all I would like to say that the High Commissioner has been involved in the humanitarian assistance in former Yugoslavia for about a year now. In December of last year she was asked by the Secretary General to take on the role of lead agency within the UN-system for humanitarian assistance. The first appeal was launched in December, jointly by UNHCR, Unicef and the World Health Organization. At that time there were some 600000 affected persons, refugees, displaced persons and others who were covered by the appeal.
As you can see today there are five times as many victims of this conflict needing a humanitarian assistance as we estimated. More than 3 million persons have been uprooted and are either external refugees or internally displaced persons in the former Yugoslavia and outside also in the immediate region and in countries further afield.
When Mrs. Ogata had the honour of meeting members of this committee last May, she already drew the attention to the seriousness of the situation. As we all have been hearing today and as we all know -- both from the media and from collegues and friends here, who have visited the area -- the situation is just getting worse and worse. There is perhaps a glimmer of hope in the latest cease fire. And we must all hope and pray that this latest agreement will hold, although I would caution against any over-optimism, as we have seen in the past that these cease fires are extremely fragile.
In July of 1992 the High Commissioner called an informal meeting in Geneva of all concerned and interested in the humanitarian situation in the former Yugoslavia. This meeting was fully supported by a number of governments. And the initiative I think was very much supported and strengthened by Sweden's and some other governments' initiatives in this respect and also, as you know, the appeal of the Prime Minister of Sweden at the CSCE summit meeting in Helsinki.
So on the 29th of July this meeting took place. I thought I would just quickly mention the various points that the High Commissioner submitted to the meeting in the framework of a comprehensive response to the humanitarian crisis in the former Yugoslavia. This is also contained in documents, which are at your disposal. However, I thought I would just underline some of these points.
The effective implementation of a comprehensive approach requires the commitment and contribution of various parties, including the states emerging from the former Yugoslavia, the states which offer temporary protection to refugees, donor governments, international and non-governmental organizations, NGOs, and the International Community at large.
Appropriate burden sharing mechanisms based on a notion of international solidarity and respect for human rights and humanitarian principles must underlie such a comprehensive approach. I think that the High Commissioner has put it very well, when at a recent meeting in Geneva, she stressed that there is a crucial linkage -- and this I think is important to say here in this house -- between political action and humanitarian work. There is a need for close collaboration between political and humanitarian work and for bringing together all countries and organizations involved in response to this staggering emergency.
The comprehensive approach contains a number of points. The first point is, and ambassador Corell has certainly spoken eloquently of this question, the respect for human rights and humanitarian law. The reaffirmation of basic human rights and humanitarian law principles must be an essential element of a comprehensive humanitarian approach, and demands for their respect should be persued vigorously at the highest political levels. I think that is a very, very important point.
The second point is the question of preventive protection. This is something that we have been trying to do, not always with much success but we must continue. It is incumbent on the International Community to pursue every opportunity for preventive action in order to reduce the factors which compel displacement and ease the way for the early resolution of the problem. In this context the international presence to provide relief to the affected population should be encreased -- this was in July, by the way -- to enhance preventive protection in addition to stressing humanitarian needs.
I have put up here a very schematic map of the main UNHCR-offices in the former Yugoslavia, so you can see that we have presences -- and, of course, the other agencies are with us in Belgrade, which was our traditional branch office in the former times -- in Croatia, in Zagreb and other places, in Slovenia, in Serbia, Belgrade, in Macedonia, in Skopje. And we are setting up a presence also in Pristina. Then the various points in Bosnia-Herzegovina, including Zarajevo, such as Banja Luka and others.
Closely linked with the international presence to provide relief to the affected population to enhance preventive protection in addition to addressing humanitarian needs is the need for humanitarian access. Humanitarian access at all times to those in need of protection and assistance, whether in conflict or non-conflict areas, must be upheld by all parties and the International Community with respect to the freedom of movement of the individuals and their right to seek protection and assistance. This is, of course, a point of a very, very great actuality.
Then the Conference also addressed certain categories of persons who have special humanitarian needs, and in some cases there is a need for an evacuation from the immediate conflict areas. However, it was felt that the utmost efforts should continue to be made to reduce the need for evacuation by providing adequate medical supplies and equipment for local treatment.
The Conference also addressed the question of temporary protection. Since the outbreak of the conflict UNHCR has felt that persons fleeing from the former Yugoslavia, who are in need of international protection, should be able to receive it on a temporary basis. Of course, there are very large numbers involved, and we will come back to that point also in a moment.
Finally and last, but certainly not least, is the question of international assistance. The magnitude of the needs goes very far beyond all the appeals that have been made to date, as well as the capacity of the agencies to deal with them. It still requires the massive mobilization of the entire UN humanitarian system and the International Community at large. Those were the guidelines that were given to this July Conference. The July Conference gave itself a Follow-up Committee, of which the High Commissioner is chairman.
At the London Conference it was decided that the High Commissioner would chair the humanitarian issues working group of the International Conference. And so these two concepts have been blended in fact. The Follow-up Committee to the Geneva Meeting and the humanitarian issues working group have now become one in Geneva, and they are chaired by the High Commissioner.
I thought I would just give you a few points from a statement that she made at a recent meeting of this group. She said, and I think this is just as true today as it was a few weeks ago: We are poised on the edge of a humanitarian nightmare. More than 3 million people, refugees, displaced persons and people trapped in besieged cities and regions are now directly affected by the conflict and dependant on external aid.
She made a very dramatic, but simple, message: There is a need for admission to safety and assistance for survival, and on three fronts.
First and foremost: the need for strengthening protection in the region, both preventive and temporary. Although over 1 million refugees have so far found sanctuary as a result of the generosity and hospitality of people and governments in the affected region and outside, she has recently been extremely concerned about some policies which are jeopardizing the right to seek asylum at the very borders of Bosnia-Herzegovina. She pointed out that given her mandate as UN High Commissioner for Refugees she cannot compromise on the basic principle of "non-refoulement". Admission to safety must be given absolute priority and cannot be subject to a negotiation on a case by case-basis. Now I think I should add here that the High Commissioner has been discussing with President Tudjman of Croatia this extremely important issue in the light of the difficulties that asylum seekers are finding in crossing into Croatia.
She then pointed out that there was a continued need for temporary protection outside the immediate region. In this context she referred and appealed to governments to offer temporary protection to the former prisoners of war that are now either being released or have been released from Bosnia-Herzegovina and allowed to enter temporarily into Croatia. There has been a very, very good response to UNHCR's first appeals on this question -- including by Sweden, which has offered 150 places. We can give you details later, if you need them, on the exact numbers of prisoners waiting for resettlement and others, as far as we know, who are still in prison camps and who would be released when these prisoners are resettled.
What I would like to say though here is that there is not only a need for governments to commit themselves to taking people but also a need for them to be taken very, very quickly, perhaps by waiving the usual sometimes lengthy procedures that go on when refugees are selected for resettlement in refugee camps. These people must be moved.
Yesterday the High Commissioner and the President of the International Committee of the Red Cross gave a joint press conference in New York, where they reiterated this appeal. As long as the prisoners are not moved out of the Karlovac camp in Croatia, it will not be possible for further prisoners to be released across the border. So I would like to give this strong message here.
Finally the question of international assistance. In July, at the conference, it was decided that there would be an inter-agency mission to all parts of the former Yugoslavia. On the basis of that mission's findings, the Secretary General launched an appeal, a UN consolidated inter-agency programme of action and appeal for the former Yugoslavia.
It is this thick document, which you have and which is dated the 4th of September, where the grand total of needs that can be addressed by the UN system and the NGOs working with the UN system were given as 432 million US dollars. This appeal has been going well in terms of response. And here I would like to say that Sweden's response has been extremely important. More than 11 million US dollars, that Sweden has contributed so far to different programmes, have been vital in the overall.
You have by the way a list, which is perhaps not quite up to date. On the back page of a folder that we have distributed, an illustrated folder, we give you an idea of what different governments have given.
The part that concerns UNHCR itself is 282 million US dollars. And we are happy that this amount today is largely covered. However, the needs of the World Health Organization, the needs of Unicef and others still must be met. But what is more important is that the total needs are now having to be revised, because when this appeal was launched, there were an estimated 2.6 million affected persons in the area. Today they are more than 3 million. We anticipate that for UNHCR alone, in order to carry on its assistance programme through the winter until March, another 100 million US dollars will be required.
Obviously it is extremely difficult for UNHCR to deliver aid all the time to all the points in the area, but by combined entrances into Bosnia-Herzegovina -- from Zagreb, Split and Belgrade -- we are trying to cover as many of the affected towns and villages as possible.
You all know about the airlift into Sarajevo. This has been an extremely vital component of the aid effort, but the really large quantities of aid, of course, can only be transported by road. We need more trucks. We are extremely greatful for the assistance that Sweden has given us in this respect, but more is needed. Today we are only capable of delivering about one half of the total food requirements in the area.
Since the 30th of October the World Food Programme has taken over the coordinating of all mobilisation of resources and primary delivery of basic and supplementary food commodities in the six republics. UNHCR will assume the principal responsibility for arranging the secondary transport and the final distribution to the affected beneficiaries. This is a bringing in of a very important United Nation's agency, to handle all of the procurement of food.
Between the 1st of November and the 31st of March we estimate that there is a need for 286000 metric tons of food. This will give you an idea of the magnitude of the requirements.
Finally, I will just say a word about the deployment of the peace-keeping forces of UNPROFOR. It is impossible for UNHCR and the other agencies to carry out this humanitarian mandate if the committed troups of UNPROFOR are not on the ground. Just to give you an example: When 40000 of the muslim population of Jajce was driven out of the city, there where just 30 British soldiers present -- and they had just arrived the previous day in the area -- trying to give them some slight protection.
The deployment of these forces is agonizingly slow. This is something that the High Commissioner feels very strongly about. This is of course something that is very far from what one will call the classic mandate of UNHCR, but if we are going to assist people in this area, there is an absolute need for protection of the people themselves and of the people who are trying to deliver relief supplies to them.
There are also going to be very urgent needs, in a very near future, for snow-removal equipment. We already have a pledge of a snow-removal team which will be going to Sarajevo airport, but the roads in many of these areas will soon be impassable. Even if the fighting dies down, it will become increasingly difficult to deliver supplies to the people who need them. I think that Ambassador Cederblad has given you many details from his own personal visit to the area, and perhaps I do not need to go in to that further.
As you know, and I think I have absolutely no need to remind you, Sweden is among the countries that has received, I mean outside of the immediate area of the former Yugoslavia, the most refugees and asylum-seekers from the region. I know that when the High Commissioner was here in May, her voice was heard when she said: Keep the borders open and please continue to give at least temporary protection to people fleeing directly from the conflict area.
One of the documents that we have given you, which was also dated the 4th of September on the comprehensive approach, will give you some suggested guidelines from UNHCR as to the basic principals of temporary protection. I don't think I need to go into that in detail, but I want to repeat how strongly the High Commissioner feels that whatever mechanisms are found, and they can be many -- whether it is bringing people here temporarily or suspending asylum procedures for certain groups of asylum-seekers -- it is very important that this door will remain open. And I think that with those words I'll stop having gone well over my alloted time.
Per Almqvist: Efter den här genomgången av det internationella utrikes-och säkerhetspolitiska perspektivet finns det, för att göra bilden fullständig, anledning att något beröra hur händelseutvecklingen i det forna Jugoslavien har kommit att påverka Sverige och hur Sverige har agerat på den flyktingpolitiska arenan.
Sverige är det land som, i förhållande till sin folkmängd, hyser de allra flesta asylsökande från det forna Jugoslavien. Redan under det förra budgetåret kom drygt 40000 asylsökande från Jugoslavien hit, av ca 55000 totalt. Under det tredje kvartalet i år, dvs. juli, augusti och september, kom ca 34000 asylsökande till Sverige, varav 24000 var från Jugoslavien, dvs. 85%.
En närmare uppdelning på de olika delrepublikerna är inte lätt att ange, eftersom de flesta reser till Sverige på gamla jugoslaviska pass, och den statistik som Invandrarverket tillhandahåller upptar en uppdelning efter språk. Enligt en sådan uppdelning är 57% albansktalande, 34% talar serbokroatiska eller makedonska, och 9% talar andra språk, främst romanes.
På Invandrarverkets förläggningar fanns det den 10 oktober 77000 personer som sökt asyl. Av dessa kom 65000 från det forna Jugoslavien.
En fråga som har diskuterats livligt är vilket skyddsbehov som dessa personer har och hur vår utlänningslag förhåller sig till de skäl som åberopas. Först och främst skall det sägas att de skyddsregler som finns i vår utlänningslag tar sikte på det individuella skyddsbehov som en sökande åberopar. Krigsflyktingar, som i större eller mindre grupper tvingas lämna sina hemområden, har inte något explicit skydd i vår lagstiftning. Hela Jugoslavienproblematiken ställer vidare en annan grundprincip i vår lagtillämpning på sin spets, nämligen den att för att kunna verkställa avvisningar skall i praktiken två kriterier vara uppfyllda. Dels skall den sökande inte anses ha skyddsbehov här, dels skall det också vara möjligt och försvarligt att skicka hem vederbörande.
Trots att de flesta f.d. jugoslaver inte kvalificerar sig för skydd här i landet har det inte varit möjligt att, med hänsyn till osäkerheten i området, skicka tillbaka dem. Resultatet har för vår rättstillämpning blivit en lång period av icke beslutsfattande för dessa människor. Det har varit fråga om personer från direkt krigs-eller våldsdrabbade områden och personer från i första hand Kosovo.
Det är svårt att närmare ange hur många av de 65000 asylsökande från f.d. Jugoslavien -- som fanns på Invandrarverkets flyktingförläggningar den 10 oktober -- som kommer från direkt krigsdrabbade områden, men Invandrarverket har bedömt att det rör sig om mellan 5000 och 10000.
Bland Kosovoalbanerna har en stor majoritet anfört att de riskerar inkallelse till krigstjänstgöring som asylskäl, och innan Invandrarverket och Utlänningsnämnden har kunnat skaffa fram information om hur det förhåller sig med dessa inkallelser och den lagstiftning som åberopas, har man ansett att man bör avstå från avvisningsbeslut. En tidigare tillämpad undantagslagstiftning i Restjugoslavien, som skulle utsätta inkallade Kosovoalbaner för särskilt hård behandling, upphävdes i maj i år. Några fall av lagföring enligt de här lagarna är dock inte kända, och beslutsfattare på Invandrarverket och i Utlänningsnämnden förefaller nu vara ganska klara över att någon sådan risk inte föreligger.
Detta innebär att Invandrarverket, sedan i somras, har börjat fatta beslut. Under juli, augusti och september har 7000 personer fått sina beslut. 6000 av dessa innebar avvisning och har i nästan samtliga fall överklagats till Utlänningsnämnden. Utlänningsnämnden har ännu inte kunnat avgöra några större ärendemängder, men i några pilotfall har man kunnat konstatera att det förhållandet att någon har avvikit från inkallelse till krigstjänstgöring inte har ansetts kunna grunda någon asylrätt i Sverige.
Något som har varit aktuellt för svensk del, som George Gordon-Lennox från UNHCR nämnde, är att UNHCR vid två tillfällen har vädjat om att länder skall ta emot bosniska krigsfångar som har suttit i läger i Serbien-Montenegro. En första appell omfattade 1500 fångar som skulle släppas ut ur lägren och närmast dumpas på den kroatiska sidan av gränsen. Den appellen besvarade Sverige avvaktande negativt, med hänvisning till det stora antal asylsökande som finns i Sverige. När UNHCR preciserade appellen genom att göra en förteckning över vilka av de här personerna som hade någon anknytning till Sverige, fann man ett antal som hade sådan. De har tagits om hand inom ramen för flyktingkvoten till Sverige. En nästa appell, som avsåg drygt 3000 personer i samma situation, har överlämnats till Invandrarverket, som för två veckor sedan fick ett regeringsbeslut om att det inom ramen för den årligt fastlagda flyktingkvoten är möjligt att ta emot personer av den här kategorin. Som svar på appellen har Invandrarverket aviserat att man avser att ta emot 150 personer jämte deras anhöriga.
I Sverige har visumfrågan, i förhållande till de forna delrepublikerna, debatterats. De särskilda erkännandena av Kroatien och Slovenien har åtföljts av viseringsfrihet för medborgarna där. I samband med upptagandet av Bosnien-Hercegovina i FN-familjen fattades inte motsvarande beslut. Ända fram till den 10 oktober rådde därmed formell viseringsfrihet med Kroatien och Slovenien, genom särskilt beslut, och med Rest-Jugoslavien, med stöd av att det forna Jugoslavien hade ingått ett viseringsfrihetsavtal med Sverige, som tillämpades i praktiken ända fram till den 10 oktober. Det senare avtalet suspenderades genom ett regeringsbeslut den 8 oktober, och i samband med det utfärdades ett ensidigt svenskt viseringsfrihetsavtal med Bosnien.
Viseringsplikten för restjugoslaverna har i praktiken inneburit en stark nedgång av antalet asylsökande från f.d. Jugoslavien. Veckosiffrorna, vad gäller antalet asylsökande, var före beslutet ca 2000. Veckan efter beslutet var det ca 700 som sökte asyl här. De därpå följande veckorna har antalet asylsökande stabiliserats och är nu mellan 600 och 700 per vecka.
Jag vill säga några ord om Sveriges roll i det internationella flyktingpolitiska arbetet. Kriget i det forna Jugoslavien har lett till ett omfattande internationellt samarbete, som har berörts utförligt av flera talare och kommenterats på olika sätt under dagen. George Gordon-Lennox nämnde den särskilda konferens i Genève den 29 juli som, bl.a. på svenskt initiativ, kom till för att man skulle diskutera den flyktingpolitiska aspekten på Jugoslavienkrisen. Stor enighet nåddes vid den här konferensen om att principerna för stater borde vara att inrikta sitt stöd till närområdet, och att de som har flytt inbördeskriget i första hand är betjänta av tillfälligt skydd i de länder som de har flytt till. De skall inte heller behöva komma in i asylprövningssystemet, som ofta är tungrott och administrativt elaborerat i många av de västeuropeiska länderna.
Jag vill också säga några ord om det flyktingrättsliga arbetet som har skett som en följd av konferensen i Genève i somras. Inom ramen för Genèvekonventionen, om flyktingars rättsliga ställning, från år 1951 finns ett regelverk för de fall då en stat beslutar att asylbehov inte längre föreligger. Det har alltså funnits ett formellt utrymme i Genèvekonventionen för tillfälligt skydd. Det har dock i praktiken tillämpats i väldigt få fall. Den tradition som har utvecklats med stöd av Genèvekonventionen har för de allra flesta stater varit den att man har givit asyl och därmed bosättningsrätt i de länder som flyktingar har kommit till.
FN:s flyktingkommissarie har dock, mot bakgrund av Jugoslavienfrågan, inlett ett legalt utvecklingsarbete kring de här frågorna om tillfälligt skydd. Som George nämnde finns det uttalanden om på vilka grunder länder kan utveckla system för att ge tillfälligt skydd, så att folk som söker asyl från Jugoslavien inte skall behöva tynga asylprövningssystemen i de olika länderna. Arbetet hos flyktingkommissarien fortsätter i en informell arbetsgrupp, där svenska representanter ingår, i Genève.
Ett visst beredningsarbete har under hösten pågått i regeringskansliet för att se vilka regelsystem som behöver skapas för att Sverige skall kunna ge tillfälligt skydd åt personer som måste lämna krigsdrabbade områden. Den här frågan är inte färdigberedd och något regeringsförslag är ännu inte i sikte.
Härom veckan lämnade en särskild utredare, överdirektören i Invandrarverket Per-Erik Nilsson, ett förslag till Kulturdepartementet om hur Sverige skulle kunna sätta upp en legal skyddsanordning, ett vistelseskydd, inför massflyktssituationer. Det förslaget gäller inte bara Jugoslavienkrisen, utan även t.ex. situationen i forna Sovjetunionen, hungersnöd och miljökatastrofer. Förslaget är överlämnat till kulturministern. Det bereds nu, och det kommer med stor sannolikhet att remitteras inom kort.
Det finns en informell europeisk arbetsgrupp, ledd av Sverige, som arbetar med frågan om hur man kan utveckla ett rättsligt instrument för att Europas stater gemensamt bättre skall kunna hantera massflyktssituationer. Den här frågan har kommit upp inom Europarådet, där det finns en särskild mekanism som kallas för Wienprocessen, eftersom det startade med en ministerkonferens i Wien i januari 1991 om öst--väst-migration. Frågan har också kommit upp inom ramen för de informella konsultationer som är löst knutna till UNHCR när det gäller migrationspolitiska frågor.
Utmaningen i arbetet med att finna en europeisk mekanism för massflyktssituationer är främst att finna en folkrättslig mekanism som gör det möjligt för stater att gemensamt deklarera att en massflyktssituation är för handen och att vissa åtaganden från stater därmed träder i kraft. Det är på samma sätt nödvändigt för de här staterna att gemensamt kunna bedöma att situationen har utvecklats så, att skydd inte längre behöver ges. Däri ligger snarast den, så att säga, legala utmaningen i det här arbetet.
Det är uppenbart att det här arbetet, som jag nu talar om, är så pass långsiktigt att det inte kan läggas till grund för några åtgärder som man kommer att kunna vidta med anledning av Jugoslavienkrisen, men jag nämner det ändå för fullständighetens skull. Då har jag pekat på de viktigaste områdena där vi arbetar med flykting-och migrationspolitiskt arbete ute i Europa.
Daniel Tarschys: Tack, Per Almqvist. Vi har nu tillfälle att ställa frågor, och jag skulle vilja be er om att ge prioritet för eventuella frågor till Hans Corell, som jag vet är tvungen att gå härifrån ganska snart.
Göran Lennmarker: Herr ordförande! Jag skulle vilja ställa en fråga till Hans Corell, väl medveten om att han har varit i Kroatien och inte i Bosnien. Det har förekommit uppgifter om att den etniska utrensningen skulle inneburit betydligt grymmare inslag, t.o.m. direkta avrättningar av t.ex. muslimer. Det har funnits tidningsuppgifter om sådant i Österrike. Jag har inte sett bekräftat att det skulle ha förekommit i någon betydande skala. Har Hans Corell någon kommentar till detta?
Hans Corell: Man får vara försiktig när man uttalar sig i sådana här frågor. Vi har inte varit i Bosnien ännu. Jag är i det här läget jämställd med de flesta andra som tar del av information som kommer därifrån. Vi har grundat oss närmast på rapportörerna Mazowiecki och Thomson, på generalsekreterarens rapportering, på rapportering från Helsinki Watch och annat.
Den information vi har är så pass oroande att oavsett om man kan belägga varje enskilt fall som påstås ha förekommit måste den samlade rapporteringen tolkas så, att någonting förfärligt pågår. Det måste göras någonting åt det. Det måste utkrävas ansvar hos de människor som begår de här gärningarna, oavsett på vilken nivå ansvaret ligger.
Inger Koch: Vi kommer nu in på ansvarsfrågan och frågan om den särskilda domstolen. Du sade att en sådan domstol går att inrätta om den politiska viljan finns. Finns den politiska viljan i dag?
Hans Corell: Den frågan får ställas till dem som ger uttryck för denna vilja. Jag kan bara konstatera att det på högsta politiska nivå vid ett flertal tillfällen gjorts kraftfulla uttalanden till förmån för att man skall utkräva ett personligt ansvar. Vårt mandat när vi reste till Kroatien -- och jag utgår från att detsamma gäller när vi skall besöka Bosnien -- var att undersöka möjligheterna till att utkräva ett personligt ansvar. Det måste finnas en koppling mellan dessa.
Vi rapportörer -- jag vill understryka att jag inte kan uttala mig på någon annans vägnar -- anser att det måste finnas en länk mellan dessa. Om det någonsin i historien funnits ett tillfälle då man borde ha inrättat en instans för att komma till rätta med vad som förekommit, så är det nu. Jag frågar mig när det annars skulle ske.
Lars Moquist: Herr ordförande! Jag vill ställa en fråga till Per Almqvist rörande överklaganderätten. Vi fick höra bl.a. att 7000 personer fick besked av Invandrarverket under tredje kvartalet 1992. Av dessa var det ungefär 1000 som fick ett positivt besked, och 6000 som fick nej. Nästan alla de som får nej överklagar beslutet.
Jag undrar vilka bestämmelser och lagar man måste ändra om man vill göra förändringar i överklaganderätten. Det skulle antingen kunna röra sig om att helt slopa överklaganderätten eller att se till att människorna utvisas och låta överklagandet ske utifrån.
Per Almqvist: Herr ordförande! Rätten att överklaga förstainstansbeslut om avvisning är inskriven i utlänningslagen. Som svar på Lars Moquists fråga vill jag säga att det som har diskuterats har varit reglerna om s.k. omedelbar verkställighet av avvisningen. Om en person söker asyl i Sverige och hans skäl bedöms vara uppenbart ogrundade så finns det, om han inte vistats i landet i mer än tre månader, rätt till s.k. omedelbar verkställighet. Det innebär att man då kan, trots att vederbörande kanske lämnar in ett överklagande, verkställa en avvisning. Så fort man faktiskt vistats i landet i mer än tre månader och skälen inte kan sägas vara uppenbart ogrundade har man rätt att överklaga till högre instans. Därmed har man också rätt att få stanna i Sverige för att få saken prövad.
Jag skulle alltså tro att det är institutet "omedelbar verkställighet" som är den rättsliga bestämmelse som skulle komma under debatt.
Kristina Svensson: I have got a question to Mr Gordon-Lennox, and it's almost the same as before lunch. I wonder about the mechanism of coordination when it comes to the World Food Programme, UNICEF and UNHCR. Are there any possibilities of a special coordinator?
George Gordon-Lennox: The concept of lead agency is one that has been given to UNHCR in this situation by the Secretary General. This means to take the lead amongst the various agencies in pushing through the programmes. The appeals that are being made in the name of the Secretary General are very closely coordinated through the mechanism set up by ambassador Under-Secretary-General Eliasson, the Department of Humanitarian Affairs. It is coordinating and pulling together all the various elements, which are then included in the appeals that are being made to the governements.
On the ground in Zagreb the High Commissioner's representative has been designated as the special envoy of the United Nation's system for the humanitarian programme. This is how it all fits together at the moment. To answer your question as to whether at some stage a special and different mechanism would be set up I would say that that is rather premature. All these things are being pulled together under the overall coordination of the Department of Humanitarian Affairs and Mr Eliasson.
Pierre Schori: Jag skulle vilja återkomma till de bosniska krigsfångarna. Sverige ställde sig i första vändan inte bara avvaktande negativt utan avvisade den begäran som kom. Vi har här en situation som är den värsta sedan andra världskriget. Vi talar om överdirektörsutredningar och om Wienprocess och informella arbetsgrupper, men jag skulle vilja fråga om det egentligen inte finns möjlighet att ta emot fler av dessa krigsfångar. Det är en stor symbolfråga.
Jag förstår av Röda korsets uttalande häromdagen att människor från dessa läger fortfarande väntar på att komma till andra länder. Måste vi sitta och lurpassa på att andra regeringar skall göra någonting? Kan vi inte agera litet mer i de vita bussarnas anda än i informella arbetsgrupper, Wienprocesser och överdirektörsutredningar?
Per Almqvist: De beslut som har fattats om att ta emot grupper ur denna grupp krigsfångar har inneburit att man skall göra det inom ramen för den årliga flyktingkvoten. Det är det besked som regeringen har givit och anvisat som den väg som går att gå. Den årliga flyktingkvoten är på 2000 personer.
När Invandrarverket konfronterades med regeringsbeslutet om att man kunde ta emot bosniska krigsfångar inom den här kvoten hade Invandrarverket redan föranstaltat om en planering tillsammans med FN:s flyktingkommissarie om ungefär 1700 av dessa personer. Att ta emot flyktingar inom ramen för flyktingkvoten utgör ett svårt politiskt prioriteringproblem. Vill man gå utöver den här kvoten har regeringen ett rent politiskt beslut att fatta om att utöka flyktingkvoten.
Daniel Tarschys: Jag skulle vilja tillfoga att jag känner varm sympati för det som Pierre Schori säger, men vi har en del fotarbete att göra var och en på sitt håll inom de politiska partierna för att möjliggöra en sådan hållning.
Om det inte finns fler frågor till våra gäster tror jag tiden är kommen att avrunda det här, som jag tycker, mycket värdefulla öppna sammanträdet med utskottet. Jag vill, innan vi skiljs åt, bara säga några ord. Jag vill först tacka de experter som har varit här och hjälpt oss att fördjupa våra kunskaper. Sedan vill jag för egen del dra tre slutsatser av vad vi har hört här i dag.
För det första tycker jag att vi har fått en skakande bild av vad som pågår i det forna Jugoslavien. Det är alldeles uppenbart att detta är en både djup och bred konflikt som kommer att vara lång tid framöver. Vi har anledning att fundera mycket över vad som kan göras för att hindra en ytterligare spridning av konflikten till andra delar av Jugoslavien.
För det andra tycker jag att bilden av de internationella organisationernas och det internationella samfundets handfallenhet har nyanserats en hel del. Trots allt görs det mycket redan. Europas stater har mottagit 550000 flyktingar från det forna Jugoslavien. UNHCR:s arbete, som vi har fått beskrivet här, visar ändå att det pågår en betydande aktivitet. Hjälpsändningar sker till ett stort antal platser i Jugoslavien. Det utförs ett arbete som vi har anledning att känna tacksamhet över och ödmjukhet inför. Det finns all anledning att ge ett ökat stöd åt detta arbete.
Den tredje slutsatsen är att det är uppenbart att det som nu sker ändå är otillräckligt. Det behövs en intensifiering av ansträngningarna för att förhindra en spridning av konflikten, att överbrygga motsättningarna och verka för fred och försoning och att se till att de ansvariga dras inför rätta -- vilket också kan ha en avskräckande effekt på de grymheter och överträdelser som ännu sker. Det är slutligen uppenbart att vi skyndsamt måste vidta åtgärder för att förstärka den humanitära hjälpen till det forna Jugoslavien.
Den bild som vi här har fått av en vinter som närmar sig med köld, svält och massdöd måste leda till att vi överväger hur vi kan bidra till en effektivare internationell aktion till förmån för dessa människor som är i livsfara.
Utan att föregripa utskottets överväganden vill jag personligen säga att de förslag vi här har hört om en fördubbling av det svenska anslaget för bistånd till Jugoslavien måste var riktiga. Vi bör åtminstone stödja en sådan fördubbling av de svenska ansträngningarna.
Med dessa ord ber jag att återigen få tacka våra experter och förklarar sammanträdet avslutat.