Anf. 220 Jennie Nilsson (S)
Herr talman! När vi nu ska debattera en proposition och ett betänkande med den fyndiga titeln Staten och kapitalet önskar jag att jag kunde sjunga. Nu kan jag inte det. Men jag övervägde på allvar att göra det ändå.
Det finns en strof i låten som jag tycker bör poängteras. Det var det som gjorde att jag ville sjunga; det är att staten och kapitalet går sida vid sida. Jag hade gärna sett att propositionen och betänkandet hade haft hela den titeln. Det är nämligen precis det betänkandet handlar om.
Jag känner mig också glad och skulle nästan kunna sjunga - om jag nu hade kunnat det - av den anledningen att vi i dag har möjlighet att äntligen debattera och sedan fatta beslut om denna viktiga finansieringsfråga här i kammaren. Det har varit ett ämne för debatt så länge jag har sysslat med näringspolitik i Sveriges riksdag.
Jag tänker börja med lite historik. Det har funnits kritik under lång tid, från samtliga partier i kammaren - tror jag - men också från näringslivet i stort och från de finansiella instituten. Kritiken har handlat om att det har funnits ganska betydande problem med hur kapitalförsörjningen har fungerat i vissa segment på den svenska marknaden.
Man har kunnat konstatera att även om mycket av det privata kapitalet fungerar bra - det är i första hand det privata kapitalet som ska fungera på den marknaden - finns det både marknadsmisslyckanden och finansieringsgap som är betydande. Det gäller inte minst i de riktigt tidiga skedena, alltså det som kallas såddfinansiering, och utvecklingsfaser i vissa regioner och så vidare. Man har kunnat lista ett antal olika problem på det området.
I det sammanhanget blir statens insats i detta - det här med sida vid sida, att gå hand i hand - avgörande och viktig. Vår roll är inte att ersätta det statliga kapitalet. Där det fungerar väl, fungerar det ju väl. Men när det inte fungerar har vi som politiker ett ansvar för att se till att göra vad vi kan för att få till grundläggande förutsättningar för ett fungerande näringslivsklimat i Sverige. Kapitalförsörjning är precis en sådan grundläggande förutsättning.
Man kan också konstatera att utvecklingen inte har blivit bättre utan snarare tvärtom. Det har blivit allt sämre. Det finns tydliga tendenser till att investeringar med riskkapital kommer in i allt senare skeden, i allt mognare företag. Riskviljan minskar tydligt, hos riskkapitalet, vilket man kan tycka är något ironiskt givet benämningen, men också hos bankerna för vanlig utlåning.
Riksrevisionen gjorde, vilket har nämnts tidigare i debatten, en granskning. Resultatet kom 2014, och man kom med svidande kritik mot hur staten har valt att organisera sin del av detta, alltså det statliga riskkapitalet.
Kritiken bestod av flera delar. Det handlade om att mycket av det statliga riskkapitalet, trots stora behov på de områden som jag har nämnt, var oanvänt. Mer än hälften av kapitalet var inaktivt och jobbade alltså inte så som det var tänkt när vi politiker i denna kammare beslutade om att det här skulle genomföras.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Staten och kapitalet - struktur för finansie-ring av innovation och hållbar tillväxt
Man konstaterade också att trots att man från politiskt håll ofta sa sig vilja investera i tidiga faser, i utvecklingsfaser och i innovationer, såg det inte ut så. Det statliga kapitalet, precis som det privata kapitalet, kom in i senare och senare skede av processerna. Effekten av detta blev att det har förts en ständig diskussion om undanträngningseffekter som givetvis är väldigt olyckliga och som man bör göra allt för att se till att få bort.
Bankernas centralisering gjorde att det blev svårare och svårare att få ett banklån, som är det som de flesta företagare faktiskt vill ha när de bygger upp sitt företag. Det är inte riskkapital som man i första hand efterfrågar.
Med facit i hand har man - efter det att vi tillträdde - från regeringspartierna intensifierat arbetet med att lösa det problemet. Trots att samtliga oppositionspartiers företrädare före mig har konstaterat i talarstolen att de har velat göra detta länge gjorde man de facto ingenting på det området, utan det var ju en fråga som lämnades över utan någon lösning.
En av de första saker som Mikael Damberg gjorde var att tillsätta en utredning som fick väldigt kort tid på sig att leverera förslag till lösningar, eftersom man ansåg att det här var bråttom och skyndsamt.
Förslaget som nu ligger på bordet och som vi debatterar bygger på den kritik som har funnits. Det innebär en omstrukturering av det befintliga riskkapitalet. Man slår samman de två fonder som har fått mest kritik för att de inte har varit effektiva. Riksrevisionen beskrev det som att geografi eller bransch var dåliga kriterier för den här typen av verksamhet. Man lägger samman Fouriertransform och Inlandsinnovation till ett utvecklingsbolag.
Det betyder inte att man tar några pengar från någonting, utan det betyder att man omstöper det kapital som finns för att det ska fungera effektivare och användas till det som vi gemensamt vill använda det till.
Effektivare, enklare och tydligare är målsättningen. Dessutom vill man ha ett system som tydligare stöder innovation och hållbar tillväxt. Det är någonting som jag tror att alla politiska partier ställer upp på.
Man är också väldigt tydligt med att man, för att undvika undanträngningseffekter och för att växla upp volym, inte minst utanför tillväxtregionerna, går över till ett system med fond-i-fond, vilket har beskrivits tidigare i debatten, men det innebär i princip att staten tillsammans med det privata kapitalet gör investeringar. På så sätt drar man nytta av den kompetens, den kunskap och den expertis som finns hos det privata kapitalet.
Genom att risken delas kan man också öka riskbenägenheten för riskkapital på det sätt som vi vill. Staten är alltså med och styr dit där det är marknadskompletterande och där det finns ett behov av kapital, inte till storstadsregionerna som exempelvis Helena Lindahl pratade om i sitt anförande. Där finns det kapital. I branscher där det finns kapital ska det statliga kapitalet givetvis inte vara, utan det ska vara där det finns brist. Det här sättet har alla som jag har talat med förordat, så jag tycker att det är en väldigt god idé. Jag uppfattar också att det finns ett brett stöd för det här i kammaren.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Staten och kapitalet - struktur för finansie-ring av innovation och hållbar tillväxt
Man adresserar också låneperspektivet. Det är minst lika betydelsefullt. Framför allt ger man Almi i uppdrag att återkomma till riksdagen med en analys och ett förslag om vilka verktyg som behövs. Samtidigt kan man konstatera att regeringen redan har växlat upp Almis möjligheter att låna ut pengar inom den här sektorn. Almi har fått ett tillskott på 1,2 miljarder i så kallade innovationslån, något som så här långt har varit en jättesuccé, såvitt jag kan förstå.
Norrlandsfonden har fått ett slutligt garantiavtal om en halv miljard. Det är också ett sätt att öka den ordinarie bankutlåningen i en sektor som bankerna drar sig ur. Jag tycker att det är beklagligt att Helena Lindahl anser det vara en dålig idé. Hon borde tycka att det är en god idé givet det som hon säger ska vara ambitionen för hur man driver den här frågan.
Det finns i princip ytterligare två delar som jag vill nämna. Den ena är att man har två tydliga spår. Till att börja med har man såddfonder, alltså investeringar i tidiga skeden och utvecklingsfaser. Det kan vara universitets- eller högskolenära investeringar. Inkubatorerna spelar en naturlig och viktig roll kopplat till dessa. Men det ska också vara affärsängelsnätverk och lokala tillväxtkassor - vilket också uttrycks tydligt i propositionen - som inrättades under Inlandsinnovation och som har varit en god idé. De har fungerat väl, och nu bygger man vidare på dem.
Det kan också handla om ideell sektor eller socialt företagande. Poängen är att det ska ha tillväxtpotential för framtiden inom områden där det inte finns externt privat kapital att tillgå på annat sätt.
Man inrättar också en demofond. Poängen är att man ska investera i demonstrationsanläggningar. Inriktningen ska vara mindre företag inom framför allt material-, energi- och miljöteknik. Man bedömer det som att det här finns en tydlig brist.
Det har rests frågetecken inför hur man ska kunna behålla den här delen av kapitalet intakt. När man sysslar med finans och utlåning är det alltid en förutsättning att man hela tiden jobbar för att hålla kapitalet intakt. Det är ingen skillnad i det här fallet.
Avslutningsvis vill jag ändå konstatera att när man lyssnar på den här debatten och läser reservationerna är det en väldigt stor samsyn kring allt som är i grunden viktigt i det förslag som vi nu debatterar, och det är jag glad över.
För syns skull finns det antal tillkännagivanden, i första hand om sådant som vi redan gör eller som är på väg att göras. Man slår in en eller annan öppen dörr. I vissa fall vill man ha kvar kakan och samtidigt äta den. Jag misstänker att det kommer upp i replikskiftena.
Sammantaget finns det en väldigt bred samsyn, och det är en god sak för långsiktigt stabila spelregler på det här området som jag tror är en grundförutsättning för hållbar tillväxt över tid i Sverige för fler jobb och för bättre välfärd, och det välkomnar jag.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
I detta anförande instämde Mattias Jonsson, Anna-Caren Sätherberg och Hanna Westerén (alla S).