Statlig förvaltning

Fru talman! Det här KU-betänkandet om statlig förvaltning tar upp några smärre reformförslag som regeringen lägger fram i en proposition. Det handlar framför allt om att medborgarna ska kunna kommu- nicera med myndigheterna med andra tekniska hjälpmedel än vanlig post, nämligen telefax och elektronisk post. Man diskuterar bland annat också en generellt ut- vidgad möjlighet och skyldighet för myndigheterna att ompröva sina beslut. Det läggs inte några explicita förslag i den delen, men man resonerar kring frågan. Vi moderater har ingenting att invända mot detta. I betänkandet tas emellertid också upp frågor med anknytning till statlig förvaltning som väckts i form av motioner under andra motionstiden hösten 2002. Där har det funnits anledning för oss moderater att tillsammans med huvudsakligen andra borgerliga partier göra ett par anmärkningar i form av reserva- tioner. En av de reservationerna handlar om dröjsmåls- talan. Det är reservation 3 som jag samtidigt ber att få yrka bifall till. Den tar upp en viktig möjlighet för den enskilde. Om det drar ut på tiden, som det kan tyckas, onödigt länge innan hans eller hennes ärende hos en myndig- het avgörs ska man kunna erbjuda den enskilde möj- lighet att väcka talan hos allmän förvaltningsdomstol för att få ärendet prövat i den del som avser huruvida dröjsmål föreligger eller ej. I ett sådant läge ska dom- stolen kunna förelägga myndigheten i fråga möjlighet att avgöra ärendet inom en viss bestämd tid. Vi tycker att det är en rättssäkerhetsaspekt värd all uppmärksamhet och vill alltså föreslå att man inför möjligheten av dröjsmålstalan. Där tycker vi att vi har ganska gott sällskap av fri- och rättighetskommittén som 1994 lade fram ett förslag om just möjligheten att väcka dröjsmålstalan. Den argumentation som kommittén för fram stäl- ler vi oss gärna bakom. Regeringen har valt att inte gå på kommitténs förslag. En annan reservation, fru talman, rör regelförenk- ling. Vi lever i ett samhälle som har blivit alltmer komplicerat. Det ligger kanske i sakens natur, men man behöver inte göra det onödigt komplicerat. Ibland finns det en tendens hos vissa politiska krafter, tycker vi oss märka, att överbyråkratisera vårt sam- hälle och inrätta myndigheter eller regelverk som inte alltid behövs och inte är riktigt effektiva utan snarare kontraproduktiva. Vi tycker därför att det finns an- ledning att tillsätta en förenklingskommission som får uppgiften att se över regelverket i samhället för att se om man möjligen - jag erkänner gärna att det inte är en alldeles lätt uppgift - kan förenkla för den enskilde medborgaren att orientera sig i det komplicerade lagverk som finns i vårt land och som varje år får stora tillskott. Någon avregleringsdelegation finns inte. Det har jag länge talat mig varm för, men jag ser gärna att vi får en förenklingskommission som får titta på den här frågan. En tredje reservation, fru talman, tar sikte på att öka öppenheten och transparensen när det gäller till- sättningen av högre statliga tjänster. Vi skulle vilja öppna möjligheten för vidgade ut- skottsförhör. Det skulle innebära att man låter de tjänstemän som söker eller kan komma ifråga för innehav av högre tjänst få möjlighet att bli utfrågade av ett riksdagsutskott, nämligen det utskott som när- mast berör den myndighet det handlar om. Det skulle vara en möjlighet att få en mer principiell offentlig kontroll i ett tillsättningsförfarande och låta de folk- valda få lyssna på den sökandes synpunkter och in- ställning i vissa frågor. Kompetens, saklighet och skicklighet är a och o när det gäller alla statliga of- fentliga tjänster. Men inte minst när det gäller dem som ska sitta i ledningen för myndigheter och liknan- de är det viktigt att de verkligen är de rätta personer- na. Vi skulle gärna se att man öppnade för den möj- ligheten. Slutligen, fru talman, skulle vi gärna se att man såg över frågan om opinionsbildande myndigheters roll och att man analyserar och utreder den. Från de borgerliga partierna har vi en bestämd känsla av att man ibland har inrättat myndigheter som inte i första hand har i uppgift att verkställa av riksdag och re- gering fattade beslut. Deras uppgift är mer att bilda opinion och debatt. Det är inte riktigt det som hör till den traditionella myndighetsutövningen. Därför skulle vi gärna se att floran av myndigheter reducera- des. Därmed, fru talman, med bifall till reservation 3, ber jag att få tacka för ordet.

Fru talman! Sverige är unikt, brukar vi säga. I många sammanhang är det säkert inte sant. Vi är ett land som många andra. Men vi är unikt i ett viktigt konstitutionellt hänseende. Vi har en förvaltningsmodell som bygger på att vi ska hålla en rågång mellan politik och förvaltning. Riksdag och regering fattar beslut om lagar och reg- ler. Inom de lagarna och reglerna är det myndigheter som uttolkar lagarna och reglerna och verkställer de beslut som riksdag och regering har fattat. Det finns många argument för att vi ska fortsätta att ha en sådan modell med självständiga myndighe- ter och hålla rågången mellan politik och förvaltning tydlig och klar. Det handlar om förutsägbarhet. Det handlar om rättssäkerhet. Som enskild med- borgare ska man kunna förutse konsekvenserna av sina handlingar i förhållande till de lagar och regler som finns. Det är viktigt att man som enskild med- borgare känner att man kan lita på förvaltningen och att de beslut som förvaltningen fattar inte präglas av partipolitiska hänsyn. Modellen är hotad i Sverige i dag. Den skakar i sina grundvalar. Det är till stor del regeringen som står nedanför byggställningen och skakar i grundva- larna. Jag menar att partipolitiseringen och politisering- en har brett ut sig i den svenska förvaltningen. Det sker framför allt på två olika sätt. För det första genom, vad jag menar är, ett tydligt missbruk av utnämningsmakten. I den svenska re- geringsformen sägs att tjänster i den statliga förvalt- ningen ska tillsättas på grundval av förtjänst och skicklighet. Men alltför ofta har de statliga tjänsterna blivit till förläningar för gamla avdankade socialde- mokratiska statsråd. För inte så länge sedan tillsattes en viktig statlig tjänst. Det var en ambassadörstjänst i ett för oss vik- tigt biståndsland. Tjänsten gick till den mest miss- lyckade ministern i den gamla socialdemokratiska regeringen. Hur kan man tänka sig att den personen skulle vara den mest kompetenta till en så viktig tjänst i ett av våra viktigaste biståndsländer? Svaret på den frågan är förstås att personen i fråga var lojal och hade socialdemokratisk partibok. Det finns en omfattande kritik mot dagens system för utnämningar när det gäller högre statliga tjänster. Det är en kritik som inte bara kommer från Folkparti- et eller den politiska oppositionen. I en rapport från ESO så sent som i våras pekas det på att mer än hälften av gamla före detta statsråd och statssekreterare uttryckt mycket skarp kritik mot hur utnämningarna av statliga chefer gått till. Man påtalar bland annat att bristen på öppenhet och insyn i tillsättningarna skapar problem när det gäller både effektiviteten i och tilltron till utnämningssystemet. Därför har vi i Folkpartiet tillsammans med Mo- deraterna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet reser- verat oss för en annan ordning, med ökad öppenhet och insyn vid tillsättning av högre statliga tjänster. Ett exempel skulle kunna vara att en chef som ska till- sättas inom ett område får komma till det relevanta riksdagsutskottet och bli utfrågad av dess ledamöter. Personen i fråga får då svara för sig och tala om vilka planer han eller hon har för framtiden. Ett annat sätt skulle vara att det inte går till som i dag, när regeringen bara utnämner vissa personer till högre tjänster, utan att man faktiskt får söka till dessa. Man får tala om att man är intresserad av en viss tjänst och sätts då upp på en offentlig lista över per- soner som har sökt. Det blir då en ökad öppenhet, insyn och genomskinlighet i processen. Detta är ett system som i dag finns i Finland och i Norge. Jag tror att vi har mycket att lära oss av detta system. Jag hade under lång tid en förhoppning om att vi skulle kunna få en stor samstämmighet om detta i utskottet. Jag trodde kanske inte att vi skulle få med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på våra radi- kala reformförslag men hoppades ändå på att vi skulle få en större uppslutning. Tyvärr har vi i dag inte den- na stora uppslutning. Centerpartiet har i ett sent skede bestämt sig för att backa ut från den uppgörelse som jag kände att vi hade på gång. Det är ändå rätt många timmar kvar till voteringen, och jag hoppas att Cen- terpartiet ska kunna ta sitt förnuft till fånga. Jag in- bjuder Centerpartiet att ansluta sig till den kloka re- servationen på denna punkt. Det andra sätt som jag menar att vårt system med oberoende och självständiga myndigheter i dag ska- kas av är den ökade politisering som vi ser av myn- digheternas uppgifter. Traditionellt sett är myndighe- ternas uppgift att verkställa de beslut som riksdag och regering har fattat. Vi finner i dag en helt ny tendens, där myndigheterna får helt nya uppgifter. Vi kan se myndigheter som inte har någon annan uppgift än att bedriva opinionsbildning. Titta exempelvis på ett verk som Glesbygdsverket och på en stor del av Integrationsverkets uppgifter! Glesbygdsverket har ingen annan funktion än att bedriva opinion. Inte heller Integrationsverket har i princip någon annan uppgift än att bedriva opinions- bildning. Men är inte opinionsbildning något som vi politi- ker som folkvalda ska ägna oss åt? Är det inte att abdikera från vår viktiga uppgift att bedriva opinion och ta den diskussion som behövs för detta, om vi lyfter över frågor från den politiska sfären till myn- digheter som ska bedriva opinion? Det är ju en enorm abdikation från vår uppgift som folkvalda politiker att säga att myndigheter ska sköta vissa av dessa saker i stället. Är det inte rätt egendomligt att vi i vårt land har skapat myndigheter som får pengar för att bedriva opinion mot oss folkvalda politiker, som ger myndig- heterna pengar? Det är ju precis det som sker i dag. Myndighetschefer skriver artiklar på Dagens Nyhe- ters debattsida, pläderar för sin sak, talar om att de behöver mer pengar för sin verksamhet och bedriver opinionsbildning mot oss. Det är ju en politisk upp- gift att bedriva opinionsbildning. Det är inte myndig- heter som ska ägna sig åt det. Är det verkligen klokt att ha ett system där myn- digheter med skattepengar ägnar sig åt att bedriva mer eller mindre partipolitisk propaganda? Ska våra skattepengar användas för sådant? Mitt svar på de här frågorna är: Nej, våra skatte- pengar ska inte användas till det här. Myndigheter ska ägna sig åt att verkställa de beslut som riksdag och regering fattar och tolka lagar och regler utifrån de bestämmelser som det beslutas om i den här kamma- ren. Därför kräver vi, fru talman, att det ska tillsättas en utredning för att se över de här nya opinionsbil- dande myndigheternas roll, som i förlängningen är ett hot mot den svenska förvaltningsmodellen såsom den i dag ser ut och som även skapar problem för den representativa demokratin. Fru talman! Efter valet i höstas kallade en ut- ländsk kommentator Sverige en socialdemokratisk enpartidemokrati. Alltför ofta tycker jag också att den socialdemokratiska regeringen uppträder på det sättet. Trots att det parlamentariska läget efter det senaste valet var oklart avgick regeringen inte. Regeringen struntar i att verkställa många beslut som riksdagen fattar. Regeringen missbrukar utnämningsmakten. Regeringen inrättar alltfler politiserade myndigheter för att föra fram det egna partiets propaganda. Det är viktigt att vi här i kammaren ger ett besked att Sverige inte är en socialdemokratisk enpartidemo- krati. Sverige är en demokrati där stat, samhälle och parti inte blandas samman. Jag stöder förstås samtliga reservationer som Folkpartiet står bakom, men för tids vinnande, fru talman, yrkar jag bifall endast till reservation nr 7.

Fru talman! Möjligen kan voteringen också be- träffande de här utskottets betänkanden äga rum re- dan kl. 17, och jag kortar därför ned mitt anförande här högst avsevärt. Jag konstaterar bara att vi krist- demokrater har gjort gemensam sak med övriga bor- gerliga partier i reservation 3 om dröjsmålstalan, reservation 4 om regelförenkling, reservation 7 om tillsättning av högre statliga tjänster och reservation 11 om opinionsbildande myndigheter. Som vi nyss har hört finns det ett litet undantag. Centerpartiet har, som vi nyss hörde, i sista minuten valt att inte göra gemensam sak på en punkt. Vi hoppas att detta beslut är omprövningsbart. Jag tycker att vi redan fullt tillräckligt hört argu- mentationen utvecklas, så jag ska inte upprepa den. Jag instämmer i de här reservationerna, men jag yrkar bifall bara till reservation nr 11. Möjligen skulle man kunna dra ytterligare en lans för just denna reservation, som föranletts av motion K242 och som vi kristdemokrater tillsammans med övriga borgerliga ledamöter har anslutit oss till. I reservationen vänder vi oss mot att det vuxit fram en flora av myndigheter och ombudsmän vars främsta uppgift inte är att verkställa regeringens och riksda- gens beslut utan att verka opinionsbildande. Det måste finnas en tydlig åtskillnad mellan vad sam- hällsdebattörer, folkvalda partier, deras folkvalda representanter och folkrörelserna gör i opinionsbil- dande syfte och vad verkställande tjänstemän och myndigheter gör. Det är att gröpa ur demokratin om man lägger ut opinionsbildningen på entreprenad. Det är förvisso sant att folkrörelserna inte längre har samma stuns och aktivitet som de hade för inte så väldigt många år sedan, men det är likväl ett mycket oroande tecken när det engagemang som vi behöver som politiker inte finns där ute. Det finns ingen opi- nionsvind att hissa seglen och styra politiskt i, och då beställer vi den. Vi betalar med skattebetalarnas pengar och får den opinionsvind som vi tycker att vi seglar bäst i. Så kan vi inte ha det. Vi måste ha en åtskillnad mellan lagstiftarna och regeringen, som ska vara verkställande. Verk och myndigheter ska göra det som regering och riksdag bestämmer. Här behövs det en utredning. Miljöpartiet står bakom reservation nr 12 om al- koholfri representation. Den har tillkommit med an- ledning av en kristdemokratisk motion, som för övrigt jag själv har skrivit. Jag och kristdemokraterna i öv- rigt kommer inte att rösta för den motionen, trots att den är befogad och väl balanserad. Anledningen här- till är den tydliga skrivning som utskottsmajoriteten efter en ganska kort diskussion kunde samlas kring. Jag citerar följande ur reservationen: "Stat och kommun bör även fortsättningsvis visa stor återhåll- samhet med alkoholservering vid offentlig represen- tation. Utskottet utgår från att så sker utan att riksda- gen tar något initiativ i saken." Det här är vad man kallar ett fall framåt. Vi tycker att det är en mycket bra tingens ordning att även stat och kommun nu fortsättningsvis ska visa stor åter- hållsamhet med alkoholservering. Det är det lilla ordet "stor" som gör att jag och Kristdemokraterna med mig inte kommer att rösta för Miljöpartiets re- servation. Jag hade gärna sett att Miljöpartiet hade tyckt att det här är en rimlig hållning. Man kan vara nöjd med den stora återhållsamheten - åtminstone är vi det.

Fru talman! Också jag ska av omtanke om kam- marens tid försöka korta ned mitt anförande. Jag ska i likhet med andra talare beröra några särmeningar om olika motionsyrkanden, särmeningar som bland annat anförts av Henrik S Järrel. Den statliga förvaltningen i medborgarnas tjänst har några självklara utgångspunkter: det demokratis- ka ansvaret, tillgänglighet och öppenhet liksom rätts- säkerhet gentemot alla medborgare, men också en effektivitet eftersom det är skattebetalarnas pengar som man arbetar med. Det krävs effektivitet också i måluppfyllelsen av de beslut som riksdag och reger- ing fattar. I det här arbetet är naturligtvis bemötandefrågorna en oerhört viktig del. Här fattar myndigheter beslut som rör enskilda på väldigt många områden. Vi som individer är väldigt olika när vi möter den statliga förvaltningen i dess olika klädnader. Det är alldeles uppenbart att det finns mycket synpunkter från många människor på hur bemötandet ser ut. Här har regeringen i och för sig sett möjlighe- ten och jobbat med ett handlingsprogram för att ut- veckla bemötandet. Vi från Centerpartiets sida ser inte att det är tillräckligt. Vi tycker att det finns skäl för riksdagen att tydliggöra de krav vi har anledning att ställa i förvaltningslagen så att medborgarna och myndigheterna har en grund att stå på när man arbetar med bemötandefrågorna. Därför har vi ett särskilt yrkande, punkt 2 reservation 1, som jag med värme yrkar bifall till. Bemötandefrågorna kan beröra många olika om- råden. Det finns en sak som jag också vill peka på som vi lyfter fram i en reservation som är gemensam för Miljöpartiet, Centern och Folkpartiet. Det handlar om HBT-kompetens. Det är också en del av detta: att bli bemött med respekt och med kunskap oavsett vad man har för könstillhörighet, sexuell läggning eller annat. Rättssäkerheten i myndigheternas beslut säkras ytterst via rätten att överklaga. Det har pratats om tidigare, och frågan om omprövningsmöjligheter har nämnts. Jag vill bara peka på att just det faktum att den enskilde som möter myndighetsbeslut gör det i så olika situationer och med så olika kompetens gör att det är viktigt att vi försäkrar oss om att den enskilde får ett bra underlag att stå på för att kunna utöva sin rätt och så att säga vara rättssäkerhetens garant ge- nom att kunna överklaga och hävda sin mening. Där tycker vi att det inte minst finns skäl att lyssna på vad JO uttalat, att kräva att man får ett skriftligt besked när myndigheter fattat beslut som rör enskild. Det ger bättre förutsättningar för både att utöva kontroll över genomförande och att följa upp brister i dokumenta- tionen, men det är också en bra grund för alla möjliga medborgare att överklaga. Frågan om dröjsmålstalan och regelförenkling har på ett utmärkt sätt redogjorts för tidigare i talarstolen, så jag tar inte tid till att upprepa detta. Jag håller helt med i båda de frågor som Henrik S Järrel tog upp. Tillgängligheten är också en rättighet som måste gälla personer med funktionshinder. Att skapa en tillgänglig myndighet innebär inte bara att ha en 24- timmarsmyndighet. Det innebär också att ge verkliga möjligheter för den enskilde att komma till, oavsett om man har funktionshinder eller om man vill söka kunskap vid tidpunkter då myndigheterna kanske inte är som piggast. Där är också diarier på Internet en fråga som vi har lyft fram. Jag håller helt med om att vi behöver se över de opinionsbildande myndigheterna. Det finns oklarheter som skapas till följd av bildandet av denna typ av myndighet. Här kan möjligen Ansvarskommittén särskilt titta på just den typen av myndigheter, när man nu pratar om ansvarsfördelning och att skapa tydlighet. Det ingår ju inte direkt i direktiven, men det skulle kunna göra det, inte minst med ett klokt beslut här i kammaren senare. I en fråga har vi i Centerpartiet blivit apostrofera- de i flera tidigare inlägg, nämligen frågan om tillsätt- ning av högre statliga tjänster. Vi är helt öppna för att diskutera tillsättningsförfarandet - gärna det. Vi tyck- er att det finns bra och spännande tankar i den utred- ning som gäller tillsättning och utnämning av domare och domstolsledning. Det finns tankar där som är värda att titta på. Det finns också skäl att fundera över hur utnämningsmakten påverkas och vilken roll myn- digheterna får i en framtida svensk struktur. Kommer vi att ha fortsatt självständiga myndigheter? Kommer myndigheterna att ha en annan roll? Hur ser Myndig- hets-Sverige ut i framtiden? Vi är öppna för en diskussion och en dialog om- kring detta. Men en sådan öppenhet kräver att man försöker jobba från grunden. Då handlar det, som vi ser det, om att försöka säkra ett urval på sakliga grunder, och det är just det som Domarutredningen tar fasta på. Vi menar inte att personer som söker statliga tjänster nödvändigtvis ska komma till riksdagen för att bli utfrågade. Det tror vi inte är den rimligaste vägen att gå - åtminstone har vi inte hört mycket som talar för just detta. Risken är att vi skrämmer bort intresserade kandidater från möjligheten att söka högre statliga tjänster. Per Unckel, som var ledare för konstitutionsutskottet och så småningom nu för Nor- diska rådets presidiesekretariat, skulle inte ha varit förvånad över att komma till ett utskott och inte känt sig obekväm med detta, men vem vet om vi skulle ha jobbat med någon som i dag har en annan typ av uppdrag i den privata sektorn? Jag tror att det här är en återvändsgränd. Jag hade också i det längsta förhoppningar att man från de reserverandes sida skulle vara intresserad av att stry- ka den mening som uppenbarligen var viktigast i hela reservationen och som gjorde att vi från Centerpartiet inte ställde upp. Vi tycker i stället att den nya skriv- ning som det blev i utskottets text är tillfyllest. Vi pekar i dag på de frågor som är uppe för beredning, men vi gör inte en översyn som landar i att man ska bli utfrågad i riksdagens utskott, för så säkrar vi enligt vår bedömning inte en bättre tillsättning och en bättre utnämningsmakt när det gäller högre statliga tjänster.

Fru talman! Det är en viktig fråga hur utnäm- ningsmakten ska utövas i Sverige. Jag blir lite förvå- nad när jag hör Kerstin Lundgren argumentera i frå- gan, därför att det som det hela tiden har varit fråga om är att vi ska utreda frågan om hur vi ska kunna öka insynen och öppenheten i utnämningsprocessen. Vi pekar i vår reservation på att en möjlighet skulle kunna vara att de personer som kan vara aktuella för uppdraget skulle kunna komma till riksdagen och frågas ut innan man tillsätter vissa högre statliga tjänster. Det finns många andra möjligheter man skulle kunna tänka sig också. Jag pekade på en annan i mitt anförande. Men om man ska skriva en reservation och försö- ka agera i en fråga så måste man ha någon typ av viljeinriktning. Man kan inte bara säga att man är emot. Någonting måste det stå i en reservation. Om det är så att man inte kan vara överens om att man ska öka insynen och öppenheten är det klart att man inte ska skriva ihop sig, men jag utgår från att Centerpar- tiet är intresserat av att öka insynen och öppenheten i utnämningsprocessen. Jag tror att det vore viktigt, inte bara för effektiviteten utan också för legitimite- ten i utnämningssystemet. Min fråga till Kerstin Lundgren är: Varför kunde inte Centerpartiet ställa upp på en utredning om ökad öppenhet och insyn i utnämningsprocessen?

Fru talman! Måhända svarar Tobias Krantz själv på sin fråga. Man måste ha någonting med sig som pekar ut vad man vill göra när man kommer med en reservation. Det som pekades ut, det man ville göra från reservanternas sida, är i vårt tycke felaktigt. Vi tror att det är en återvändsgränd. Det fanns inte till- räckligt mycket på fötterna för att hävda att just detta var rätt sätt att öka öppenheten. Vi tycker att det vik- tigaste, inte minst i dessa dagar, egentligen är att förbättra tilltron till utnämningsmakten och till kvali- teten i de ledande statliga tjänsterna, det vill säga att det har gått till på rätt sätt och att de skickligaste verkligaste har blivit tillfrågade och har tagits med. Det är det centrala för oss - inte att man kommer till riksdagens utskott för att bli utfrågad.

Fru talman! Nu får vi lite besked från Kerstin Lundgren om bevekelsegrunderna. Jag tycker ändå att det är lite oroväckande att Kerstin Lundgren ställer upp på den sida som förespråkar fortsatt hemlighets- makeri och fortsatt stängda dörrar när de viktiga ut- nämningarna ska diskuteras. Det är egentligen det som Kerstin Lundgren nu säger i sitt anförande och i sin replik till mig. Vi har under en lång följd av år sett hur regering- en har missbrukat sin utnämningsmakt, hur partiloja- litet och partibok har varit viktigare än saklighet och att ha goda kunskaper i sitt ämne. Är det då inte rim- ligt att man får en större möjlighet att öka öppenheten och insynen i den här processen på olika sätt? Ett sätt är att man frågas ut av riksdagen. Vi har massvis med utfrågningar i andra sammanhang, och varför skulle det var så konstigt om man frågade ut människor som ska inneha de allra högsta statliga tjänsterna i landet? Varför ska inte de kunna frågas ut och ställas till svars? Jag skulle vilja säga att det här, särskilt det som Kerstin Lundgren talar om, handlar om att öka effek- tiviteten och få de bästa till tjänsterna. Om man som statlig chef inte klarar av att stå inför ett fackutskott i riksdagen och förklara vad man vill göra som statlig chef kanske man ska fundera på om man är lämplig att vara statlig chef.

Fru talman! Ja, om det nu vore så att det fanns belägg för att det stora problemet med de statliga cheferna var att de inte klarade av att stå inför ett utskott och förklara sig eller svara på frågor. Men jag har inte sett någonstans att det finns belagt att det är problemet med de statliga cheferna. Snarare är det väl så att man där har ganska god kompetens att stå inför riksdagens utskott och svara på frågor. Problemet är kanske någonting annat. Problemet är kanske också att vi behöver öppna dörren för att få in andra än aktörer som är vana vid just den här kammaren och vid riksdagens utskott. Vi tror att det här snarare är ett sätt att stänga ute än att öppna upp för en breddad rekrytering och för en omtanke om dem som kan vara beredda att lämna annan tjänst för att tillträda ledande statliga tjänster. Vi tycker att det är viktigare att fokusera på grunden än att fokusera på en utfrågning i utskott.

Fru talman! Central i debatten om det här betän- kandet bör man väl anse regeringens proposition 62 detta riksdagsår, som går under namnet Några för- valtningsrättsliga frågor, vara. Denna proposition rymmer bland annat en lagändring som kommer att garantera medborgarna möjlighet att kommunicera med myndigheterna med hjälp av moderna kommu- nikationsmedel som telefax och e-post. Det här är givetvis bra förändringar som ingen motsätter sig. Det är på tiden att lagregleringar kommer som ger med- borgarna garantier för att sådan här kommunikation ska bli möjlig. Fru talman! Mer kontroversiella, nytänkande och intressanta kan man tycka att de 13 reservationerna i betänkandet är. Låt mig orda något om några av dem. Det kom ett mejl till Miljöpartiets riksdagskansli för några dagar sedan: "Jag fick inte någon mat alls på ett och ett halvt år . Det enda som finns är det salladsbord där vegeta- rianerna kan plocka lite sallad och ibland också bön- groddar (konserverade). Skolsköterskan sade att ele- verna lätt kunde tillgodogöra sig en tredjedel av sitt dagsbehov när de åt salladen." Så stod det i några rader som skickades till Miljö- partiet från en studerande i Ronneby. Det mest tragis- ka är att de raderna inte är unika. Brev- och mejlhögarna växer hos oss, med berät- telser från arga, ledsna eller besvikna veganer. Deras skolgång ser inte ut som andra barns och ungdomars skogång. Deras skollunch är beskuren, och de tvingas försöka hänga med på eftermiddagens lektioner på mer eller mindre fastande mage - dag efter dag. De tvingas till läkare för att försvara sin valda livshåll- ning, så att de kan få intyg att visa upp för skolbe- spisningen. Deras etiska val och personliga ställ- ningstagande respekteras inte. Skolbespisningen hävdar att mat är vegansk trots att den egentligen innehåller animaliska produkter. Diskrimineringen mot veganerna i skolan och på andra offentliga inrättningar tar sig många uttryck. Naturligtvis finns det inrättningar som alldeles ut- märkt serverar också vegansk mat. Läkarintyg behövs långtifrån överallt. Men den självklara rätten att etiskt välja sin kosthållning respekteras inte på många av Sveriges skolor och andra inrättningar. Staten ska behandla alla lika, oavsett religiös övertygelse, hudfärg, kön eller etiska ståndpunkter. Det kan verka självklart, och på många områden har vi kommit långt när det gäller att förhindra diskrimi- nering. Men veganer särbehandlas fortfarande nega- tivt i stor utsträckning. På samma sätt behandlas sä- kerligen de som av religiös övertygelse behöver sär- skild kost. Detta är i grunden ett demokratiproblem som rör människors lika rätt, och i skolornas fall elevernas möjlighet att på likvärdiga grunder tillgo- dogöra sig undervisningen i skolan. I reservation 13 kräver jag och Miljöpartiet att re- geringen skyndsamt ska arbeta fram ett lagförslag som garanterar vegetarianer och veganer fullvärdig mat på skolor, behandlingshem, fängelser, ålder- domshem och i andra sammanhang där det offentliga bekostar maten. Jag yrkar bifall till reservationen med hopp om att också något av de andra partier som i vanliga fall brukar tala sig varma för rättvisa och likvärdighet ansluter sig. Fru talman! Fler reservationer som bär grön un- derskrift handlar om minoritetsfrågor och vikten av att staten inte diskriminerar någon. Det är inget kons- tigt - minoritetsskydd och allas lika värde har alltid varit centrala principer i den gröna ideologin. Vi går gärna först i gayrörelsens Prideparader, vi trycker på för att få ut antidiskrimineringsbyråerna i landet och vi vill ha ett samhälle som är, i sanning, tillgängligt. I en reservation, nr 10, kräver vi därför tillsam- mans med Vänstern, Folkpartiet och Centern att homo-, bi- och transkompetensen inom den offentliga sektorn ska bli bättre genom utbildnings- och infor- mationsinsatser. Inte minst kräver transfrågorna, som i dag faller mellan stolarna hos JämO och HomO, åtgärder. I en annan reservation, nr 8, kräver vi att medbor- garskapskravet vid tillsättningar av statliga tjänster ska begränsas väsentligt. Alla i Sverige ska ha samma rättigheter, också när det gäller statliga tjänster. I en tredje reservation, nr 5, kräver vi, Folkpartiet och Centern insatser för att information från myndig- heter ska bli tillgänglig för personer med olika funk- tionshinder. Fru talman! När vi diskuterar diskriminering och minoritetsfrågor måste jag resa en fråga om en annan reservation, som vi sannerligen inte står bakom. Det handlar om reservation nr 11 och det som borgarna lite häcklande kallar opinionsbildande myndigheter. Vi har försökt reda ut det förr, och vi gör ett nytt försök. Vilka myndigheter menar man egentligen? Vilka myndigheters arbete är det de borgerliga partierna i konstitutionsutskottet vill stoppa? Är det JämO:s försök att bryta ned de sexistiska fördomar som slagit rot i samhället och systematiskt snedfördelar kvinnor i fråga om makt och pengar och män i fråga om så kallade mjuka värden? Är det Integrationsverkets uttalande mot den diskriminering som ofta drabbar personer med utländsk bakgrund? Är det HomO:s kamp mot homofobin, vars värsta resultat vi ser i misshandlade HBT-personer? Borgerligheten! Jag förstår inte vad ni är ute efter med er reservation mot så kallad opinionsbildande myndigheter. Fru talman! I en annan reservation, nr 7, behand- las frågan om den statliga utnämningsmakten. Blotta misstanken om att regeringen inte utför sin uppgift som utnämnare av bland annat ambassadörer och generaldirektörer på ett sätt som ger oss de allra bästa ämbetsmännen borde pocka på en utredning. Blotta misstanken om att utnämningar används som tack för lång och trogen tjänst eller för gott samarbete med andra partier borde få de flesta att kräva att riksda- gens roll i utnämningarna ska stärkas. Nu är det inte bara en misstanke. Det har kommit ESO-rapporter, och det är ett faktum att partier som samarbetat med regeringen plötsligt börjar få sina gamla trotjänare utnämnda. Det är en sanning att många duktiga politiker avslutar sin bana på en post de fått genom utnämning av regeringen. Att frågorna reses om verkligen de mest kompetenta i varje läge utses är naturligt. Att frågorna reses om det verkligen är de som skulle ha utsetts om utnämningsmakten hade fungerat optimalt är naturligt. Därför står Miljöpartiet, tillsammans med tre bor- gerliga partier, under reservation nr 7, som bland annat öppnar dörren för att Sverige skulle kunna göra som många andra länder. Där låter man dem som kandiderar till offentliga myndigheter och uppdrag som ambassadör och generaldirektör bli utfrågade av parlamentets, våra, fackutskott. Det skulle ha kunnat bli majoritet för denna reservation om inte Center- partiet valt att gå en annan väg. Jag beklagar att Cen- terpartiet uppenbarligen inte tycker att utnämnings- makten bör genomlysas och ställer mig aningen frågande inför motiven. (forts. 9 §)

Fru talman! Jag uppfattade att Gustav Fridolin var frågande inför vår hållning när det gäller chefer i statlig förvaltning och utnämningsmakten. Jag utgår från att Gustav Fridolin hörde vad jag sade i mitt tidigare replikskifte. Det jag skulle önska var att man tydligt kunde visa på vilket sätt utnämningsmakten blir bättre genom att riksdagens utskott håller offent- liga utfrågningar med dem som eventuellt kan tänka sig att vara intresserade av och söka statliga chefs- tjänster.

Fru talman! Tack för repliken. Jag tycker att grundproblemet är att regeringen har utnyttjat utnäm- ningsmakten på ett sätt som det inte riktigt var tänkt när man skrev vår författning på det sätt som gjordes. Grundproblemet är att utnämningsmakten används för att liksom ge en guldklocka för lång och trogen tjänst i vissa fall eller för att ge belöningar till partier som samarbetat med regeringen - ditt parti såväl som mitt, ska väl sägas. Det tycker jag är ett problem. Ett sätt att komma undan det problemet tror jag är att stärka riksdagens roll i utnämningarna. I riksdagen är sju partier representerade, sex av dem sitter inte i regeringen. Där har vi en naturlig arena, och det är utskotten. Då kan man tänka sig som en möjlig väg för att öka transparensen i utnämningsmakten att man har utfrågningar i fackutskotten. Det är också det som nämns i den här reservationen. Det finns många andra vägar. Hade vi bara fått majoritet, hade bara Centern ställt upp på den här reservationen och vi fått till den här utredningen hade Centern i utredningen kunnat motsätta sig just det här förslaget för att föra fram alla de andra förslag som Centerpartiet sitter inne med. Då hade man kanske fått majoritet för dem, och vi hade fått en utredning. Då hade åtminstone någonting hänt med den här frågan. Nu valde Centern att inte över huvud taget biträda reservationen, och därför får vi heller ingen utredning.

Fru talman! Tack för repliken. Jag tycker att grundproblemet är att regeringen har utnyttjat utnäm- ningsmakten på ett sätt som det inte riktigt var tänkt när man skrev vår författning på det sätt som gjordes. Grundproblemet är att utnämningsmakten används för att liksom ge en guldklocka för lång och trogen tjänst i vissa fall eller för att ge belöningar till partier som samarbetat med regeringen - ditt parti såväl som mitt, ska väl sägas. Det tycker jag är ett problem. Ett sätt att komma undan det problemet tror jag är att stärka riksdagens roll i utnämningarna. I riksdagen är sju partier representerade, sex av dem sitter inte i regeringen. Där har vi en naturlig arena, och det är utskotten. Då kan man tänka sig som en möjlig väg för att öka transparensen i utnämningsmakten att man har utfrågningar i fackutskotten. Det är också det som nämns i den här reservationen. Det finns många andra vägar. Hade vi bara fått majoritet, hade bara Centern ställt upp på den här reservationen och vi fått till den här utredningen hade Centern i utredningen kunnat motsätta sig just det här förslaget för att föra fram alla de andra förslag som Centerpartiet sitter inne med. Då hade man kanske fått majoritet för dem, och vi hade fått en utredning. Då hade åtminstone någonting hänt med den här frågan. Nu valde Centern att inte över huvud taget biträda reservationen, och därför får vi heller ingen utredning.

Fru talman! Jag noterar att Gustav Fridolin inte har något svar på frågan om på vilket sätt utnäm- ningsmakten skulle bli bättre. Jag vänder mig också med förvåning, måste jag säga, mot resonemanget om belöningar. Jag har inte heller sett några belägg för detta. Jag utgår från att vi i den här kammaren är överens om att det faktiskt finns politiska företrädare för olika partier som har både skicklighet och kompetens för olika uppdrag i statlig förvaltning. Jag utgår från att vi kan vara över- ens om det. Mot den bakgrunden tycker jag att det är en lite lättvindig hantering att prata om den gamla kunga- maktens belöningssystem när man diskuterar utnäm- ningsmakten. Det bekymmer som jag tycker finns, en uppfattning som jag utgår från att vi delar, är det vi säger i utskottets betänkande om tillsättning av doma- re, som man tittar närmare på, och även frågan om myndigheternas roll i en framtida organisation. Den typen av frågor kommer kanske att behöva förändras. Vi har en del uppgifter när det gäller domarutred- ningen. Låt oss titta på dem och utifrån de slutsatser- na komma tillbaka till de andra frågorna.

Fru talman! Visst, Kerstin Lundgren, är vi eniga om att det finns kompetenta politiker. Men är det inte ett lite konstigt samband att många politikers karriär slutar just med en plats som utnämnd någonstans? Är det inte ännu märkligare att dessa politiker vanligtvis tillhör ett parti i regeringsställning eller ett parti som har börjat samarbeta med regeringen eller möjligtvis har varit ytterst framträdande i något av de stora op- positionspartierna? Om man tänker sig att alla partier har ungefär lika hög andel kompetenta politiker som skulle kunna komma i fråga för utnämningarna är det ju lite konstigt att just de här helt plötsligt trillar in och får sina utnämnda platser när partiet börjar sam- arbeta med regeringen. Så var det väl åtminstone inte tänkt. Jag tycker att man ska stärka riksdagens makt vid utnämningarna. Ett sätt som finns är att låta fackut- skotten ha en utfrågning. Jag har varit väldigt tydlig med hur det skulle förbättra utnämningsmakten, tyd- ligare än så kan jag nog inte bli.

Fru talman! Jag får börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reser- vationer. I den här debatten har det som i många andra de- batter vi har haft visat sig att vi är överens om ambi- tionen. Vi vet hur vi tycker att det ska fungera, men vi är inte riktigt överens om hur vi ska komma dit. Det jag tänker på är den debatt som har förts om tillgänglighet och myndigheters sätt att bemöta med- borgarna när de vill ha svar på sina frågor. Alla är helt överens om att information ska vara tillgänglig för alla, oavsett om man har något funktionshinder eller ej. Man ska bli behandlad korrekt oavsett vem man är som person. Det är det grundläggande och det är vi överens om. Det kan ha gjorts många erfarenheter genom åren där vi kanske har tyckt att man inte har blivit bemött på ett korrekt sätt. Sådant har säkert inträffat. Jag vill inte försvara allting och säga att det är hundraprocen- tigt bra. Så tror jag inte att det är. Men det som skiljer oss åt är att vi tror mera på hela den policyförändring som sker och på de direktiv som kommer från reger- ingen om hur tillgänglig man ska vara och med krav på ett korrekt bemötande. Naturligtvis har de myn- digheter som är berörda själva ett otroligt stort ansvar när det gäller policyfrågor och utbildning av samtliga anställda. Jag tror nämligen inte på att det vore så enkelt att allt blir frid, fröjd och perfekt om vi lagstiftar om allt. Jag tror att det handlar mer om den egna personalens sätt inom myndigheten att hantera frågorna. Ambitio- nen är vi överens om, och vi ska bevaka att det blir bättre. Det får framför allt inte bli sämre. Sedan var det regeringens förslag att ge större möjligheter att ställa frågor via e-post, telefax och så vidare. Det är samma sak där. Den nya tekniken måste kunna anammas av de myndigheter som är berörda, så att det snabbt och smidigt går att få svar. Jag har ett flertal gånger debatterat i kammaren frågor om tillsättande av högre statliga tjänster, men mer utifrån konstitutionsutskottets granskningsbetän- kande. I dag har vi återigen i debatten från två före- trädare fått höra hur förskräckligt illa detta är. Det är bara socialdemokrater som blir utnämnda eller några i deras närhet som man vill värna om. Den här debatten hade jag första gången med för- re förste vice talmannen Anders Björck. Han fick en rätt hygglig tjänst. Jag undrar om han räknar sig själv som socialdemokrat eller hör till ett samarbetsparti. Nej, det är en vulgärpropaganda som lever kvar i Anders Björcks fotspår. Eller är det hans ande som fortfarande svävar över frågan? Det är genant när man ur det perspektivet sätter en sådan debattnivå, när vi dessutom vet - och det finns papper på det - att den typen av politisk bakgrund, bland annat bland generaldirektörer, har minskat. Det tas in förtjänstfullt folk från andra håll. Ändå försöker man skapa bilden av att socialdemokrater utser sig själva. Det är dåligt. Den andra bilden skapas genom att vända på ar- gumenten. Då skulle det vara förbjudet att tillsätta en tjänst om den personen har haft ett politiskt engage- mang. Det är väl ingen som åberopar det? Det är väl många som inser att ett långt politiskt aktivt liv på olika nivåer är väl så meriterande och är väl så under- byggande i fråga om kunskap för att klara att leda ett statligt verk. Något annat är både ofint och oförstån- digt att hävda. För en gångs skull skulle vi kunna slippa den ty- pen av argumentation. Det är inte någon övervikt av sådana från en politisk bakgrund som har misslyckats med dessa tjänster. Det är klart att det finns de som inte har lyckats i sitt uppdrag, till exempel generaldi- rektör. Det är väl i och för sig inte så konstigt. Alla bolag byter vd när det inte går så lysande. Det är så något sådant måste hanteras. Om det inte fungerar måste folk bytas. Men det finns inget samband med den utnämningsmakt regeringen sitter på och de poli- tiska anspelningar som görs. Fru talman! Jag har uppehållit mig lite längre än vad jag hade tänkt mig om just den frågan. Det här är både bedrövligt och sorgligt att det en gång för alla måste slås fast att det är ren och skär lögn att använda sådana argument. Ska vi då hitta något annat sätt för utnämningar? Jag vill inte påstå att det alltid ska vara så till hundra procent. Jag delar Kerstin Lundgrens uppfattning, som hon på ett bra sätt har förmedlat, att det inte är säkert att det löser dessa problem. Gustav Fridolin var inne på att riksdagen ska ha utnämningsmakten för de statligt tillsatta tjänsterna. Det var i alla fall en glid- ning åt det hållet. Det blir märkligt att riksdagsut- skotten ska sköta förhören men det är inte utskotten som ska sköta tillsättningarna utan det ska regeringen göra. Det är inte en framgångsrik väg. Jag tror inte något privat stort företag eller statligt verk vid till- sättande av tjänster använder sig av de metoderna för att få tag på de rätta cheferna. Det måste handskas på ett helt annat sätt. Hittills har det fungerat tillräckligt bra att vi inte ska behöva fundera över några hals- brytande förändringar. Vi kan titta på de utredningar som finns i andra sammanhang. Om de kan komma på någon lysande idé som innebär ett steg framåt ska jag inte vara den som slår igen dörren.

Fru talman! Jag förstår att Mats Berglind vill slip- pa höra argumenten och slippa föra denna debatt, men jag kan lova Mats Berglind att vi kommer att föra denna debatt. Frågan om hur man utnämner högre statliga chefer och ambassadörer är en central del av den makt som regeringen i dag har. Den blir allt viktigare därför att vi har ett system i Sverige med minoritetsregeringar och ett system inom Europeiska unionen som gör att regeringen får alltmer att säga till om på riksdagens bekostnad. Därför är frågan om utnämningsmakten central. Därför måste den debatte- ras och diskuteras i kammaren. Det är inte orimligt att den typen av samtal och diskussioner förs här och att sådana argument förs fram här. Mats Berglind säger att det inte är något problem med det nuvarande systemet för att utnämna högre statliga chefer. Vi kan tvista om det. Jag menar på att det finns tydliga argument för att det har gått snett i rätt många år i rätt många fall. Men om Mats Berg- lind känner stor förtröstan över att det nuvarande systemet fungerar så pass väl att regeringen gör rätt, varför vågar då inte Mats Berglind och Socialdemo- kraterna gå med på en ordning som gör att det blir ökad öppenhet och insyn i processen? Vad är ni rädda för, Mats Berglind? Om du kän- ner att regeringen gör rätt, varför vågar ni inte ha ökad öppenhet och insyn i processen? Då skulle ni kunna säga följande till oss, som ni hävdar misstänk- liggör och framför vulgärargument: "Det här är den mest kompetenta personen för jobbet. Han eller hon har frågats ut i ett riksdagsutskott. Han eller hon har fått ansöka om tjänsten och har blivit prövad i offent- lighetens ljus." Varför är ni så rädda för ökad offent- lighet och insyn, Mats Berglind?

Fru talman! Det senaste inlägget inleddes med en mening om att fortsätta på den här debattnivån. Det säger mer om Tobias Krantz än om argumenten. Jag går dock till sakfrågan. Jag tror att man skulle hamna i andra typer av problem om man skulle ha ett sådant anställningsförfarande för den typen av tjäns- ter. Ett antal personer ska anmälas, och sedan ska någon av dem som man tror är bäst plockas ut. Jag tror inte att det fungerar så. Jag tror att man får andra problem. Det är inte så konstigt. Jag förstår inte vad logiken skulle vara. Om vi hävdar att det här fungerar tillräckligt bra, varför ska man då tillsätta en utredning av något som kan bli sämre? Det är väl ingenting att vara rädd för? Det är en rak, logisk förklaring. Vi tror att det fungerar bra och att regeringen gör det här på ett bra sätt. Sedan har Tobias Krantz all rätt att få säga att allt regeringen gör är värdelöst.

Fru talman! Det gläder mig att Mats Berglind ga- ranterar mig denna form av yttrandefrihet, inte minst på Sveriges främsta politiska arena, nämligen riksda- gen. Det som jag vill diskutera, och som är skälet till att vi har lagt fram förslaget om utredning, är att det under ett antal år har funnits rätt många personer, debattörer, som kritiserat regeringens utnämningspo- litik för att det har använts som ett belöningssystem för inte minst avdankade socialdemokratiska statsråd. Då skulle det väl vara alldeles utmärkt för Mats Berglind och hans partikamrater att kunna säga: Ni har fel, och vi är beredda att visa det via en process med ökad öppenhet och insyn. Vi är beredda att låta våra kandidater, de som vi tycker är de mest kompe- tenta och dugliga för tjänsterna, frågas ut i ett riks- dagsutskott. Vi är beredda att sätta upp kandidaterna på en lista och låta dem ansöka om dessa tjänster. Det vore väl det allra bästa sättet att ta död på vår argumentation och visa att vi har fel. Av något kons- tigt skäl vågar dock inte Mats Berglind och hans partikamrater gå med på detta. Tvärtom fortsätter Mats Berglind och Socialdemokraterna att förespråka ett system som bygger på hemlighetsmakeri och stängda dörrar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Mats Berglind och Socialdemokraterna vet att det inte fungerar riktigt så som det borde. Man har något att dölja.

Fru talman! Jag är varken rädd eller har någonting att dölja. Vi har själva i konstitutionsutskottet, för första gången på jag vet inte hur många år, föreslagit och rekryterat till tjänster som var helt nya och som vi hade lite svårigheter med hur vi skulle hantera. Jag hörde aldrig från någon i KU argumentet att vi skulle ha offentliga utfrågningar av ett antal personer som kunde tänkas vara villiga att söka jobben i fråga. Ingen sade något, och ändå var det ganska nytt. Vi ägde frågan själva. Vi hanterade frågan precis på det sätt som man gör när det gäller så pass grannlaga uppgifter. Några fick i uppdrag att både prata med och ta reda på fakta om dessa personer och sedan göra en bedömning ifall de var lämpliga eller inte. När det hela väl var klart var de som föreslogs i allas ögon väldigt kompetenta och bra personer, och vi tillsatte dem utan offentlig utfrågning. Det räcker väl som argument för hur vi hanterar den här frågan. Regeringen gör precis lika- dant, och de lyckas.

Fru talman! Jag skulle vilja höra Mats Berglind lite grann kommentera frågan om medborgarnas skydd i lagstiftningen när det gäller förvaltningslagen och bemötandet av medborgare från statliga förvalt- ningars sida. Vi har ju en lång rad regler, det tror jag att vi alla är överens om, i form av olika lagar som både enskil- da medborgare och företag ska följa. Vi kan vara oeniga om alla behövs. Vissa har ju ambitionen att förenkla inte bara för företagen utan också på med- borgarområdet. Det knepiga är att majoriteten och Socialdemo- kraterna inte verkar vara intresserade av att skapa balans i lagstiftningen och stärka medborgarnas rät- tigheter. Det gäller i och för sig också de statliga förvaltningarna. Också de behöver i sin lagstiftning få en grund för hur de ska jobba med bemötandefrågor- na. Riktlinjer för bemötandefrågor är oerhört centrala för att vi ska lyckas med det uppdrag som vi lägger på de statliga förvaltningarna, nämligen att ge med- borgarna ett bra bemötande.

Fru talman! Som jag sade i mitt inledningsanfö- rande är vi så överens att det egentligen bara är de- taljer som skiljer oss åt. Myndigheterna har fått klara direktiv med riktlin- jer om bemötande och hur detta ska hanteras. Det har getts klara direktiv om hanteringen av sådana frågor. Det handlar om att personalen får den rätta utbild- ningen och att det tas fram ett policydokument som gäller bemötandet. Vi blir många gånger beskyllda för att vara klå- fingriga och lagstadga om allting. Nu säger vi för en gångs skull att lagstiftningen kanske inte är den slut- liga lösningen för att nå de optimala resultaten, utan det här är en process och en attitydfråga som är precis lika viktig som lagstiftningen.

Fru talman! Jag kan hålla med om att det är vik- tigt att vi har en process inom den statliga förvalt- ningen för att förändra attityder och förbättra bemö- tandet av medborgarna. Men den processen anser vi borde hjälpas på traven och stadgas upp från riksda- gens sida, som ju är medborgarnas yttersta företräda- re. Riksdagen borde ge en tydlighet i förvaltningslag- stiftningen på det sätt som vi föreslår i reservation 2. Med det upplägget skulle man också ge möjlighet för medborgarna att kunna utkräva ansvar på ett annat sätt än när det gäller ett handlingsprogram. Jag bekla- gar därför att Socialdemokraterna uppenbarligen inte är intresserade av detta.

Fru talman! Det där sista var helt onödigt. Vi är ju helt överens om inriktningen, och det enda som skil- jer oss åt är Centerpartiets övertro att lagstiftning ska avhjälpa allting. Jag tror inte att det är där som medborgare i all- mänhet känner tryggheten i att få ett bra bemötande, utan det handlar om helt andra frågor. Det känns lite onödigt, fru talman, att behöva upprepa argumenten eftersom svaret blir detsamma som förra gången.

Fru talman! Det förefaller som om vi kan vara överens om att utredningsmakten är av central bety- delse för tilltron till det offentliga livet, den offentliga sektorn. Därför är det också angeläget och viktigt med en ökad öppenhet och transparens kring just utnämningar av centralt placerade befattningshavare. Frågan är bara hur vi bättre åstadkommer det än genom den nuvarande ordningen. Vi har i reservatio- nen pekat på en möjlighet. Vi har inte låst oss vid den, men det kunde vara en möjlighet, nämligen att låta utskotten i högre grad få fråga ut tilltänkta kandi- dater. En annan möjlighet som öppnas av Kommittén om domstolschefens roll och utnämning av högre domare vore, enligt kommitténs betänkande, att in- rätta ett särskilt, från riksdag och regering organisato- riskt självständigt, beredningsorgan med förslags- nämnd som lämnar förslag till regeringen på lämpliga kandidater. Om regeringen då utser en person som nämnden inte har fört upp på listan ska det anmälas till justitieutskottet, som då håller en offentlig utfråg- ning. Om utskottet därefter yttrar sig till förmån för någon av kandidaterna så ska regeringen vara bunden av det yttrandet. Det är något som kommittén före- slår, och det är en annan tänkbar ordning. Jag uppfattar att Mats Berglind kanske ändå är öppen för - jag tolkade hans huvudanförande så - att pröva andra möjligheter för att öka transparensen och insynen i en så central fråga som utnämningsmakten är.

Fru talman! Jag tycker inte att det är så glasklart att jämföra detta med högre domare, generaldirektörer och andra statliga myndighetschefer. Jag tror inte att man kan göra den direkta kopplingen. Men om det kommer fram något klokt så gärna för mig. Det skulle vara intressant att höra från Moderater- nas representant varför de inte föreslog en offentlig utfrågning av de tjänster som de själva tillsatte, när de ägde frågan, om det är en så lysande idé?

Fru talman! Ärligt talat förstod jag inte riktigt vad Mats Berglind åsyftade när han talade om de egna tjänsterna. Jag kanske kan få klarhet i det. I sitt första inlägg åberopade Mats Berglind An- ders Björck som ju var en av de mera framträdande kritikerna av regeringens utnämningspolitik. Nu kan man väl säga att genom att ha utnämnt just honom har regeringen om inte tystat så i alla fall dämpat den tungan. Jag tror att man vågar dra den slutsatsen. Det fanns element i hans kritik som fortfarande, enligt vår bedömning, äger bärkraft. Bara för att man utnämner en moderat så har man ju inte därmed sagt att man ser balanserat på de personer som har direkt politisk bakgrund vid utnämningar. I stället ska detta ses i ett vidare perspektiv.

Fru talman! Det var väl därför jag sade att reger- ingen kanske inte har lyckats jämt. Till sakfrågan. Jag kanske var lite otydlig. Det handlade om när vi själva beredde tillsättandet av de nya revisorerna. Vi hade aldrig hanterat den frågan förut. Det var en mycket grannlaga fråga. Vi i ut- skottet ägde hur det skulle gå till och kunde göra nästan hur vi ville. Det fanns inga gamla erfarenheter eller praxis som vi behövde rätta oss efter. Då sades inte ett ord om dem som kunde tänka sig söka att bli riksrevisor, så tror jag att det heter, och att det skulle vara en offentlig utfrågning av ett antal kandidater innan vi beslutade oss för vilka vi skulle erbjuda den här tjänsten. Vad gjorde vi? Vi gjorde precis på samma sätt som regeringen gör när den utser sina chefer. Det tycker jag att vi kan fortsätta med. Vi har varit ett gott föredöme i KU på den fronten.

Fru talman! Först ska jag säga några mycket korta ord om reservation nr 2 om utvidgad skyldighet att meddela skriftliga beslut. Det är en reservation till vilken jag yrkar bifall. Socialtjänstlagen ger rätt till stöd under vissa om- ständigheter. Det är en rättighetslagstiftning. Det innebär att sådana beslut kan överklagas. Men för att de ska kunna överklagas krävs det att besluten är skriftliga. Lagen kräver inte att besluten är skriftliga. Det måste rättas till. Det är en fråga om rättssäkerhet. Jag tror inte att jag behöver säga mer om den sa- ken. Jag ska i stället använda några korta minuter till att säga ytterligare något om utnämningsmakten. Det är en intressant diskussion. Den leder alltid till replik- skiften. Mats Berglind har rätt i att det finns ett drag av vulgärpropaganda i detta från den borgerliga sidan. Det har alltid funnits, så är det ju. Å andra sidan skulle jag väl inte våga mig på att påskina att partibo- ken inte har någon som helst betydelse när det gäller regeringens utnämningar. Det kan i och för sig vara så att andelen kompe- tenta personer är extremt högt i Centerpartiet och extremt lågt i Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men jag tror kanske inte att det är hela förklaringen. Oppositionen är naturligtvis missnöjd med vad regeringen gör. Det ligger i oppositionens roll att vara missnöjd med det regeringen gör inklusive utnäm- ningarna. Men jag tror att man ska vara lite försiktig med att man så fort man är missnöjd med vad reger- ingen gör börjar kräva att de uppgifter som enligt konstitutionen ligger på regeringen ska överföras till riksdagen eftersom man då tror att man får en större kontroll över sakernas tillstånd och att det skulle bli ett bättre resultat. Jag är för att stärka riksdagen generellt sett. Riks- dagen bör stärkas. Men den bör stärkas i sin konstitu- tionella roll som lagstiftare, som den som fastställer budget och skatter och som kontrollmakt. I den rollen ska riksdagen stärkas. Man bör vara ytterligt försiktig med att tro att man kan eller bör stärka riksdagens roll genom att överföra uppgifter som i dag ligger på exekutiven, alltså på regeringen, till riksdagens områ- de. Ta detta med utnämningsmakten. Om vi skulle stärka riksdagens roll i utnämningsmakten är jag inte så säker på att detta skulle öka och stärka kontrollen över utnämningarna och än mindre att det skulle bli mindre av partipolitiska inslag i det. Snarare skulle regeringen något lite kunna gömma sig bakom att riksdagen ändå haft sitt finger med i spelet, haft ut- frågningar och det ena med det andra, så att man inte kan kritisera regeringen för vad den gör. Jag tror att det skulle vara olyckligt ur ett flertal olika aspekter. Vi kommer tyvärr att få se det också på andra områden där oppositionen är missnöjd med det ena eller andra som regeringen har beslutat. Där- för föreslår man lagändringar som innebär att man lägger över sådana uppgifter på riksdagen i stället. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Sedan kan man resonera kring detta med öppenhet och sådant. Jag är inte på något sätt principiellt mot- ståndare till att man hittar vägar för att öka öppenhe- ten i tillsättningarna. Men precis som tidigare sagts här från talarstolen kan rekryteringsförfarandet i vissa lägen bli oerhört mycket mer komplicerat. Det kan också leda till att det blir betydligt svårare att hitta de kompetenta personer som vi vill ha till statliga tjäns- ter.

Fru talman! Mats Einarsson glömde att tala om kompetensen hos Kristdemokraterna. Det är väl samma sak på den sidan när det gäller utnämningar- na. Jag begärde egentligen ordet på grund av diskus- sionen kring reservation 7. Jag blev lite illa berörd av kritiken mot Kerstin Lundgren i det här samman- hanget. Det är så när man ska skapa politiska majori- teter att man får gå på den minsta gemensamma näm- naren för att åstadkomma detta. Här hade vi faktiskt en möjlighet. För vår del hade det inte spelat så stor roll om man strukit meningen som Kerstin Lundgren ville. Vi tycker att den är så löst formulerad att den inte är allvarlig utifrån vårt synsätt i sammanhanget. De som nu kritiserar Kerstin Lundgren tycker jag gör det på ett felaktigt sätt. Man skulle kunna vända den kritiken mot sig själv. Man skulle egentligen kunna hänga ut sig själv. Varför var vi så dumma att vi inte skapade majoritet i stället för att skapa en reservation som inte leder någonstans när det gäller dessa frågeställningar?

Fru talman! Eftersom jag inte har fått svar från någon annan av reservanterna på frågan som handlade om utnämningspolitiken tänkte jag passa på att få ett svar från Ingvar Svensson. Varför hävdade ingen borgerlig i KU att det skulle vara offentliga utfråg- ningar bland kandidaterna som skulle bli våra reviso- rer?

Fru talman! Mats Berglind ställer nog den frågan till fel person i sammanhanget. Vi har tidigare motsatt oss det som ett tydligt krav när det framförts i mode- rata motioner som att det vore den enda lösningen. Vi kan acceptera den möjligheten för en ökad öppenhet, men vi är inte låsta. Vi har, som Kerstin Lundgren och även andra här varit inne på, sett till den modell som man arbetade med inom Domarutredningen. Den hade varit bra att titta på även när det gäller generellt för statliga verks- och myndighetschefer.