Statliga företag

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1, 3, 4, 6, 7, 9 och 10. Det vi nu ska debattera handlar om företag med statligt ägande. Staten är Sveriges största företagsägare. Totalt finns 170 000 anställda i företag med statligt ägande. År 2008 omsatte dessa företag 347 miljarder kronor. Resultatet efter skatt uppgick till 44,2 miljarder kronor. Företagens utdelningar till staten för verksamhetsåret uppgick till nästan 22 miljarder kronor - mycket pengar! Dessa utdelningar ger staten stora intäkter som kan användas till investeringar i vård, skola och omsorg. Dessutom spelar de statliga företagen i flera fall en viktig roll för samhällsutvecklingen och marknadens funktionssätt. Det faktum att de flesta statliga företag är mycket välskötta och varje år lämnar viktiga bidrag till välfärden samtidigt som de i de flesta fall också spelar en större roll än den strikt ekonomiska ger inte något stöd i argumentationen för regeringens omfattande utförsäljningsplaner. Herr talman! Den borgerliga regeringen inledde redan 2006 arbetet med sina ideologiskt motiverade utförsäljningar av statliga företag. Regeringens långsiktiga mål är att alla statliga företag med verksamhet på konkurrensutsatta marknader ska säljas ut. Vid flera debatter här i kammaren har vi fått reda på att samtliga statliga företag är föremål för en genomlysning, något som pekar på att även företag som har särskilda samhällsintressen kan komma i fråga för utförsäljning och privatisering. Folkpartiet har varit tydligt med att man kan tänka sig att sälja både Vattenfall och Svenska spel. Centerpartiet har diskuterat Sveaskog, och även LKAB kan vara ett bolag som vid en borgerlig valvinst riskerar att säljas ut. Även om den finansiella krisen delvis bromsat utförsäljningarna har regeringen ändå gått vidare med en omfattande utförsäljning av Apoteket samt planerna på en kommande börsintroduktion av Posten. Herr talman! Jag ska dra några av de bolag som vi ändå vill uppmärksamma här i riksdagen. LKAB förvaltar värdefulla naturresurser med stor påverkan på närliggande samhällen. Vi anser att LKAB ska kvarstå i statlig ägo. LKAB har beslutat att anlägga en ny huvudnivå i Kiruna respektive Malmberget. Det kommer att innebära stora nyinvesteringar som är positiva för trakten i form av arbetstillfällen. Samtidigt måste stora delar av Kiruna och Malmberget flyttas på grund av den ökade rasrisken. Vi anser därför att staten på ett mer aktivt sätt än vad som har skett ska ta ett ansvar för utvecklingen på den berörda orten. Det är viktigt att nu på olika sätt se till att stärka LKAB. Men det vore också av vikt att redan här i dag i kammaren få besked från den borgerliga majoriteten. Hur ser man på LKAB? Är det ett bolag som ska kvarstå i statlig ägo även nästa mandatperiod om olyckan skulle vara framme och de borgerliga partierna vinner valet? Vad gäller Apoteket sade vi vid riksdagens behandling förra våren nej till regeringens förslag att avreglera apoteksmarknaden och sälja ut ett stort antal apotek, detta med anledning av att det svenska apotekssystemet var ett av de säkraste och mest kostnadseffektiva distributionssystem för läkemedel i världen. Detta var ett system med unikt hög konkurrens mellan läkemedelsbolag och med låga distributions- och hanteringskostnader. Det var alltså bra för konsumenterna. Risken är uppenbar att det nu blir dyrare för medborgarna eftersom handelsmarginalen, det så kallade prispåslaget, har ökats för att locka utländska apotekskedjor till Sverige. Receptbelagda läkemedel bekostas till 80 procent av samhället och har ett av staten fastställt pris för konsumenten. Vad denna avreglering får för effekter för konsumenterna och samhället kommer vi att få se. Vi kan inte riktigt utvärdera det än. Men bara en så enkel sak som att värktabletter nu har ökat i pris ger en signal om vad som kommer att ske även med receptbelagda läkemedel. Herr talman! Vid behandlingen av propositionen om samgåendet mellan Posten och Post Danmark ställde vi oss positiva till detta samgående för att det stärker Postens konkurrensmöjligheter. Däremot har vi sagt nej till regeringens planer på en börsintroduktion av det nya postenbolaget, Posten Norden, och vill därför att riksdagen ska inskränka regeringens möjlighet att sälja aktier eller andelar i företaget. När det gäller Posten vill vi också lyfta fram att Riksrevisionen i oktober 2008 skrev till näringsminister Maud Olofsson och föreslog att det i bolagsordningen för det nya svensk-danska moderbolaget också skulle anges att Riksrevisionen även fortsättningsvis får granska verksamheten i bolaget och förorda revisorer. Posten Norden är ett stort statligt bolag med stora värden, många anställda och en viktig verksamhet som riksdagen har all anledning att kunna ha fortsatt god insyn i. Att regeringen inte är intresserad av att riksdagen ska få mer insyn än nödvändigt när det gäller Posten Norden - affären mellan de två statliga bolagen och börsintroduktionen - kan verka märkligt. Men det går faktiskt att begripa utifrån den starka kritik som Riksrevisionen tidigare har riktat mot regeringens agerande kring utförsäljningar. Det kan finnas saker som man vill dölja. Herr talman! Vi avvisar vidare övriga ideologiskt drivna utförsäljningar av företag på regeringens utförsäljningslista. Följaktligen anser vi att riksdagen på motsvarande sätt som för Posten bör inskränka regeringens mandat att ytterligare minska ägandet i Telia Sonera och Nordea samt återta bemyndigandet att sälja ut SBAB. Genom ägardirektiv styr regeringen de statliga bolagen. När det gäller Vattenfall har det framgått med önskvärd tydlighet att näringsminister Maud Olofssons utlovade nya ägardirektiv till företaget uteblivit. När ägardirektiven har dröjt har också styrningen av Vattenfall blivit därefter. Man kan säga att det har varit någon sorts halvkonst där. Näringsminister Maud Olofsson säger att det ska investeras i förnybar energi från Vattenfalls sida. Men under denna regerings tid och Maud Olofssons tid som näringsminister har Vattenfall investerat mer i kolkraft än någonsin. Förvärvet av Nuon på 100 miljarder har inneburit att Vattenfall har blivit en av Europas största aktörer när det gäller kol och gas. Man kan säga att det har varit brist på en tydlig ägarstyrning där. Samtidigt har investeringarna i förnybar energi minskat från 35 procent till 28 procent av investeringsvolymen. Slutsatsen kan inte vara någon annan än att regeringen gärna pratar om förnybar energi men inte har några invändningar mot att Vattenfall fortsätter att investera i kol och gas. Det kan också vara en tydlig ägarstyrning, även om det inte är den ägarstyrning som vi vill se av företaget. I brist på nya ägardirektiv har Vattenfall i stället fått signaler i olika riktningar från regeringen. Näringsministern har pratat om förnybar energi, medan Jan Björklund har pratat om kärnkraft och dessutom öppnat för utförsäljning och privatisering av Vattenfall, medan finansministern inte har haft lika bråttom att sälja Vattenfall. Det ligger tydligen sist på finansministerns utförsäljningslista. Hur det ser ut på regeringens gemensamma utförsäljningslista vet vi inte. Det vore önskvärt om den borgerliga majoriteten här i dag kunde redovisa sina planer för Vattenfall. Vi anser i alla fall att regeringen måste få fram nya ägardirektiv där Vattenfalls uppdrag att vara ett verktyg i energiomställningen säkerställs och utrymmet för olika tolkningar minimeras. Om regeringen inte agerar finns det risk för att Vattenfall inte blir den pådrivande kraft i energiomställningen som var syftet med det tillägg som den förra socialdemokratiska regeringen gjorde i bolagsordningen. Vi menar att Vattenfall kraftfullt ska kunna bidra till omställningen av energisystemet och att bolagets investeringar i växande omfattning måste fokusera på förnybar energiproduktion. Vattenfall ska ta ett större ansvar. Det är det som vi menar med att om man inte styr bolaget kommer man också att se effekter av det. Vi menar att Vattenfall ska vara en strategisk partner till basindustrin och kunna erbjuda sina industrikunder konkurrenskraftiga energipriser. Tillägget i Vattenfalls bolagsordning bör därför skärpas med denna innebörd. Herr talman! De statliga företagen ska vara ledande inom öppenhet, miljö, etik, socialt ansvar, jämställdhet och mångfald samt vara föredömen inom respektive bransch. Det handlar inte bara om policy och styrelsearbete utan om ledarskap inom respektive områden. Det ska också utövas i praktiken. Vad gäller till exempel jämställdhetsarbetet är det därför viktigt att inte bara styrelsen har en rimlig balans mellan kvinnor och män utan även ledningsgruppen, det vill säga vd:n och de högsta cheferna, som utövar den operativa ledningen av företaget. I det nya bolaget Posten Norden är det en enda kvinna i ledningsgruppen som består av tolv personer. Det är ett tydligt exempel på hur man kan se till att inte styra och hur höga ambitioner på papperet inte överensstämmer med verkligheten. Herr talman! Frågan om bonus i statliga företag har varit en aktuell fråga ända sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Den 3 juli 2008 beslutade man sig för att avskaffa det bonusstopp som den tidigare socialdemokratiska regeringen införde 2003. Detta bonusstopp via riktlinjer syftade till att få stopp på bonusfesten och få ordning och reda i ersättningarna i de statliga bolagen. Riktlinjerna innebar ett generellt motstånd mot så kallade incitamentsprogram i de statliga bolagen samt eventuella incitamentsprogram som omfattar anställda. Men genom den borgerliga regeringen infördes nya riktlinjer som innebar att bonusstoppet i den statliga verksamheten togs bort. SBAB, Svensk Exportkredit och Nordea har alla haft olika typer av bonussystem som redovisats och kritiserats under det senaste året. Efter omfattande protester kring så kallade ohemula bonusar i både statliga och privata företag blev dock den politiska pressen på regeringen så omfattande att man återigen ändrade riktlinjerna, något som innebar att alla de högsta cheferna i statligt ägda företag ska ha enbart fast ersättning. För all annan personal skulle dock möjligheten till bonussystem kvarstå. Man får säga att regeringens nya riktlinjer är en välkommen reträtt från den tidigare linjen. De statliga bolagen är ett viktigt politiskt verktyg för att påverka normbildningen i näringslivet. Därför vill vi att åtgärder vidtas för att stoppa möjligheten att ersätta bonushysterin med stora lönehöjningar när de rörliga ersättningarna slopas. Vi anser vidare att dessa riktlinjer tydligt bör framgå. Löneökningstakten för ledande befattningshavare ska vara måttfull och i samklang med den generella löneutvecklingen på arbetsmarknaden. Detsamma gäller utvecklingen av pensionsförmåner och andra ersättningar. Herr talman! Statliga företag ska vara ledande i omställningen till ett långsiktigt hållbart samhälle när det gäller såväl miljön som arbetsvillkoren. De statliga företagen ska inte bedömas bara ur ett strikt företagsekonomiskt perspektiv. Samhällsnyttan måste också finnas med i en utvärdering. Att tågen kommer fram i tid, att medborgarna får post utdelad och att vatten, skog, malm och allt annat är något som vi äger gemensamt kan inte bara värdesättas i pengar. Det finns ett demokratiskt värde i att vi tillsammans äger företag och därmed också kan styra företagen i syfte att forma och bygga det gemensamma. Men det utgår också från att man har en politisk övertygelse om att staten kan äga företag. Och, herr talman, det har vi socialdemokrater.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 4 och 8, men givetvis står jag bakom samtliga reservationer från Vänsterpartiet. I mycket stor utsträckning instämmer jag också i det Eva-Lena Jansson sade i sitt anförande. Staten, svenska folket för den delen, äger ett antal företag som sysselsätter 170 000 människor runt om i landet. De statligt helägda eller delägda företagen har av regeringen fastställda mål inskrivna i bolagsordning och olika policydokument. Det kan handla om avkastningskrav, energi- och miljöpolitiska mål, socialt ansvar eller andra mål som är specifika för de områden som företagen verkar på. Många av företagen agerar dessutom på en konkurrensutsatt marknad både i Sverige och internationellt. Vi har ju företag som exempelvis LKAB, Vattenfall och SBAB. Andra företag däremot har uttalade samhällsuppdrag, såsom Samhall eller Svensk bilprovning. Vidare har de statliga företagen under 2008 gett staten, svenska folket, en utdelning på ca 22 miljarder kronor. Herr talman! Det är alltså stora värden som står på spel. Det handlar också om de många människor som får sin utkomst från de statliga företagen. Därför är det viktigt hur vi gemensamt styr och sköter om våra gemensamma tillgångar. Alliansregeringens uttalade målsättning är att staten inte ska äga företag. Dessa sköts bäst av privata ägare, påstår de. Mot den bakgrunden har alliansregeringen under sina tre år vid makten sålt eller minskat statens ägarandel i en rad av svenska folket ägda bolag. Dessutom har alliansregeringen i sin iver att konkurrensutsätta statliga monopol genomfört en avreglering av apoteksmarknaden och bilbesiktningen, och den bolagisering som sker inom Banverket och andra verk öppnar för en framtida börsintroduktion. Bolagisering och en börsintroduktion leder ofrånkomligen till att ekonomin hamnar i förgrunden - detta i stället för att verksamheten och människors behov sätts i centrum. Det finns fler argument för att staten ska vara en stark ägare eller ha monopol inom viktiga samhällsområden. Med statliga monopol kan vi garantera tillgång till samma service och rätt var man än bor i Sverige. Bilbesiktning, infrastruktur och post är några exempel. Med statliga monopol kan vi också kontrollera prisutvecklingen, medan privatisering och avreglering av marknader många gånger leder till högre priser. Vi har exempel på att avregleringen av elmarknaden har gett oss högre elpriser, inte lägre som var tanken. Privatiseringen och avregleringen av apotek har också inneburit högre priser på många receptfria läkemedel. Ökad konkurrens skulle leda till lägre priser enligt de borgerligas retorik, inte tvärtom. De vinster som vi nu kan se när det gäller apotek hamnar i stället hos privata ägare. Ca 270 apotek med mer än 2 000 anställda har i dag sin hemvist på Jersey, i ett skatteparadis. Det innebär att den demokratiska kontrollen har gått förlorad. Med statliga bolag kan vi också agera prispressande på den konkurrensutsatta marknaden. SBAB är ett tydligt exempel på den viktiga roll som ett statligt företag kan spela. Genom SBAB har konkurrensen ökat. Det kommer också kunderna till godo genom lägre bolåneräntor. Trots alliansregeringens uttalade mål om att öka konkurrensen på de olika marknaderna kvarstår beslutet om att privatisera SBAB. Resultatet av en sådan politik kan minst sagt bara bli minskad konkurrens och höjda bolåneräntor. Vänsterpartiet menar att den privatisering som nu sker av svenska folkets tillgångar måste upphöra. Det mandat som riksdagen gett regeringen om en fortsatt utförsäljning bör dras tillbaka. För att ytterligare belysa regeringens bristande styrning måste jag säga några ord om Vattenfall. I regeringens skrivelse till riksdagen står det att de statligt ägda företagen förväntas vara föredömen när det gäller miljöansvar och socialt ansvar. I den senaste propositionen skriver regeringen att förvaltningen av statliga företag har som övergripande mål att vara värdeskapande. På Vattenfalls senaste bolagsstämma, våren 2009, informerade statssekreterare Ola Alterå om ägarens prioriteringar: Lönsamheten ska förbättras, och Vattenfall ska ha en ledande roll i klimatomställningen i Europa. Den informationen från ägaren har Vattenfalls ledning tolkat på följande sätt. Man har gjort om sina reinvesteringsplaner, och man halverar satsningen på vindkraft och ökar satsningen på kol- och gaskraft. Resultatet av regeringens kraftfulla styrning av Vattenfall är mindre av förnybart och mer av fossilt. Herr talman! Det fanns en tid då det gick att ställa klockan efter SJ; det är nu ganska länge sedan. Förseningar och inställda turer är i dag resultatet av den trafikpolitik som under en rad år förts i Sverige. Jag ska inte lasta den nuvarande regeringen för allt elände, utan det hela är resultatet av en politik som tyvärr inte har varit speciellt klok. Den här vintern har varit extra besvärlig med tågkaos som följd. Alla skyller på alla. Men vädrets makter kan vi inte göra mycket åt; det där är på något sätt liksom absolut. Men genom en effektiv planering och styrning och genom att någon har helhetsansvaret kan vi åtminstone motverka konsekvenserna av det vädret ställer till med. SJ skyller på Banverket som i sin tur skyller på bristande resurser till underhåll av spåren. Men, herr talman, ansvaret ligger på staten, regeringen - ingen annan! Det vi i dag upplever är resultatet av bolagiseringen av gamla SJ. Det är nu tre olika bolag som vart och ett agerar utifrån det egna uppdraget. I dag är det ingen som har ett helhetsansvar för verksamheten. Det höga avkastningskravet på SJ gör att underhåll och investeringar inte på långa vägar räcker till. Till exempel är SJ av staten ålagt att skapa företagsekonomisk vinst. SJ:s lönsamhetsmål handlar om 10 procent av avkastningen på eget kapital. Dessutom har SJ ett utdelningsmål som innebär att staten kräver en utdelning till statskassan på 33 procent av den redovisade nettovinsten. För perioden 2006-2008 har utdelningen uppgått till 469 miljoner kronor. Konkurrensutsättningen samt det höga avkastningskravet har inneburit att SJ sparat in på personal, på investeringar och på underhållet av sin vagnpark. Med Vänsterpartiets politik hade läget varit avsevärt bättre än det läge vi i dag upplever. Vi säger att SJ:s utdelningskrav på ägaren, staten, ska avskaffas och att avkastningskravet ska sänkas till 5 procent. När det gäller infrastruktursatsningar handlar det om långsiktiga beslut som kräver en nationell politik, inte en politik som sträcker sig från en mandatperiod till en annan. Vi behöver en helhetssyn på hur Sverige ska utvecklas. Infrastruktursatsningar är grunden för en växande svensk ekonomi. Att skapa konstgjorda marknader genom konkurrensutsättning och öppnande av järnvägsnät för fler operatörer leder inte till fler spår eller bättre underhåll av vagnparken utan till det vi upplever nu, nämligen tågkaos. Vi kan inte skylla allt elände på SJ, Banverket eller Jernhusen. Deras uppdrag är att agera utifrån det uppdrag de har fått: att vara värdeskapande och ha affärsmässighet som ledord. Herr talman! Regeringen har allvarligt skadat förtroendet för de statliga företagen genom sin oförmåga att styra och ha en helhetssyn. Det är inte utan att jag misstänker att det är en medveten politik från regeringens sida i syfte att vända svenska folkets positiva syn på statligt ägande till ett stöd för fortsatt privatisering av svenska folkets egendom.

Herr talman! Staten är Sveriges största företagsägare. Ett så stort ägande ställer givetvis mycket höga krav på ägaren, det vill säga regeringen, att vara just en ansvarsfull ägare till dessa företag. Tyvärr kan vi konstatera att regeringen inte har tagit detta ansvar när det gäller de statliga bolagen. Den viktigaste punkten för oss i Miljöpartiet handlar naturligtvis om Vattenfall och hur detta bolags agerande påverkar miljön. Tyvärr har vi nu en situation där Vattenfall är ledande i Europa med att påverka klimatet negativt. Vi från Miljöpartiet tycker att Vattenfall i stället ska vara ledande i klimatomställningen, det vill säga att vi ska ha en green new deal i omställningen av klimatpolitiken för att minska påverkan på klimatet. Trots insikten från flera i regeringen om det viktiga i en grön omställning kan man inte skönja några förändringar alls när det gäller ägardirektiven och vilka direktiv Vattenfall har fått för att ändra inriktning mot att minska bolagets miljöpåverkan. Miljöpartiet var redan tidigare, också under den förra mandatperioden, missnöjt med Vattenfalls inriktning. Eftersom regeringspartiernas företrädare säkert kommer att ta upp detta senare i debatten väljer jag att själv ta upp det, herr talman, för att föregripa eventuell kritik. Redan under den förra mandatperioden var Miljöpartiet missnöjt med hur s som regeringsparti agerade. Vi genomförde tillsammans med Vänsterpartiet en ändring i Vattenfalls uppdrag, nämligen att bolaget ska vara ledande i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning. Tyvärr har Vattenfall tolkat detta som att det bara gäller inriktningen i den nordiska verksamheten. Man äger nu bolag också utanför Norden, i stora delar av Europa. När Riksrevisionen granskade Vattenfall 2007 föreslogs därför att de samhällsmål som Vattenfall ska arbeta med skulle preciseras ytterligare. Trots detta har den nuvarande regeringen inte agerat. Miljöpartiet föreslår tillsammans med Vänstern och Socialdemokraterna att även Vattenfalls dotterbolag i Europa ska omfattas av uppdraget att vara ledande i omställningen till en hållbar energiförsörjning. Vi kan bara beklaga att regeringen inte verkar vara beredd att ta detta steg. Regeringens passivitet tillåter Vattenfall att fortsätta vara en av Europas största utsläppare av koldioxid i stället för att vara en del av lösningen på klimatproblemet. Under de senaste åren har, som jag nämnt tidigare, Vattenfall ökat andelen kolkraft i sin energiproduktion. Vattenfalls utsläpp uppgår i dag till ungefär 100 miljoner ton koldioxid per år, eller dubbelt så mycket som vad hela Sverige släpper ut. Vattenfalls största kraftverk, Jänschwalde i Brandenburg, är Europas största enskilda utsläppskälla och en av de tio största i världen. Ändå planerar Vattenfall för ytterligare stora investeringar i ännu mer kolkraft. Hur Sveriges näringsminister Maud Olofsson och Sveriges miljöminister Andreas Carlgren, båda tillhörande Centerpartiet, kan acceptera att Vattenfall fortsätter i gamla hjulspår är obegripligt. Jag hoppas att Centerns representant i debatten här i dag kan försvara och förklara hur Centern kan göra denna omsvängning i sin politik. Vi från Miljöpartiet tycker att regeringen ska kräva att Vattenfall tar fram en tidsplan för hur bolagets kolkraft i Tyskland och Polen ska kunna avvecklas och ersättas med förnybar elproduktion. Regeringen borde också kräva att Vattenfalls utsläpp av koldioxid måste kontinuerligt minska i stället för att som i dag öka. Självklart måste regeringen styra Vattenfall så att verksamheten överensstämmer med de miljömål riksdagen har satt upp och de mål Sverige har ställt sig bakom i internationella överenskommelser. Även de kärnkraftverk som ägs och drivs av Vattenfall har under lång tid dragits med allvarliga säkerhetsbrister. Sedan de båda kärnkraftverken i Krümmel och Brunsbüttel snabbstoppats 2007 har verken stått stilla och orsakat stora förluster. Riksdagens utredningstjänst har på vår begäran räknat ut att Vattenfall och svenska staten som ägare hittills har förlorat 1 ½ miljard svenska kronor på att driva kärnkraftverken i Tyskland. När Vattenfall nu har visat att man inte klarar av att köra kärnkraftverken på ett säkert sätt är den enda rimliga slutsatsen naturligtvis att de borde avvecklas. Man måste också avbryta alla planer på att köpa in sig i eller bygga ut ny kärnkraft i andra länder. Möjligtvis kan vi i dag få ett besked från regeringspartierna om hur man tänker agera i denna fråga. Miljöpartiet anser att Vattenfall måste fortsätta ägas av staten för att kunna användas i omställningen till ett hållbart energisystem, och Miljöpartiet vill ha ett aktivt ägande i Vattenfall där tydliga miljö- och ägardirektiv anger bolagets inriktning mot en grön omställning av samhället. Herr talman! Jag vill i detta sammanhang också ta upp regeringens undermåliga hantering av SAS. Vi i Miljöpartiet har flera gånger tidigare under mandatperioden krävt att svenska statens andel av SAS ska säljas. Redan våren 2007, när den nya regeringen lade fram förslag om att sälja vissa statliga bolag, krävde Miljöpartiet att just SAS skulle säljas före vissa andra. Vi varnade redan då för att bolaget var sårbart och att ett fortsatt statligt ägande skulle leda till subventioner av miljöskadlig flygtrafik. I stället för att gå på Miljöpartiets linje valde regeringen att fortsätta äga SAS. Detta okloka beslut ledde till att regeringen för ett år sedan tvingades gå in med 1,3 miljarder svenska kronor av skattebetalarnas pengar för att hålla SAS levande och undvika en konkurs. Även då krävde Miljöpartiet att regeringen skulle sälja SAS i stället för att gå in med mer pengar i vad som tydligt var en mycket riskabel affär. Vi varnade också i den debatten för att SAS trots tillskott på flera miljarder kronor inte skulle kunna lösa sina problem utan skulle återkomma med nya krav på ägartillskott. Inte heller då lyssnade regeringen utan valde att gå in med skattepengar och fortsätta att äga SAS. I dag kan vi se resultatet av regeringens undermåliga affärsanalys. Mindre än ett år senare tvingas regeringen gå in med ytterligare drygt 1 miljard kronor av skattebetalarnas pengar för att försöka få SAS på rätt köl. Hade man sålt när Miljöpartiet först föreslog detta hade man kunnat få in skattemiljarder till statskassan, i stället för att som nu pytsa ut skattemiljarder. Regeringen har på grund av sin klumpiga hantering tvingats gå in med nära 2 ½ miljard kronor för att hålla SAS från en konkurs. I värsta fall kan vi stå här nästa år med nya ägarkrav till bolaget. Det måste vi undvika, och regeringspartierna måste ge besked om hur många miljarder man tänker lägga ut för att hålla SAS vid liv innan man inser sitt misstag. Jag hoppas att näringsutskottets nya ordförande Carl B Hamilton i dag kan ge oss besked om hur många miljarder staten kommer att lägga på SAS. Miljöpartiet yrkar i dag bifall till en moderat motion, vilket är ovanligt. Vi tycker att innehållet i den moderata motionen ligger helt i linje med Miljöpartiets inställning, nämligen att SAS ska säljas. Samtidigt kan vi konstatera att regeringen lagt fram en ny proposition om att riksdagen ska bemyndiga regeringen att sälja SAS. Detta om något visar på regeringens klumpiga och otydliga hantering av SAS. Vad är det egentligen man vill? Herr talman! Frågan om ersättning till ledande befattningshavare har diskuterats ganska livligt under mandatperioden, framför allt frågan om bonusfesten i de statliga bolagen. Vi har en reservation gemensamt med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om att riktlinjerna för ersättning till ledande befattningshavare i de statliga företagen måste skärpas ytterligare. Vi hade kanske hoppats att de fyra borgerliga partierna kunnat ansluta sig till den och gjort ett tillkännagivande, men där orkar man inte gå fram. Det beklagar vi från Miljöpartiets sida. Herr talman! Jag står bakom Miljöpartiets samtliga motioner men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 2 och 5. Givetvis står vi också bakom våra gemensamma reservationer med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Herr talman! Jag är mycket glad att som ordförande i näringsutskottet få delta i denna debatt. Det är en stor ära och glädje. Det har dock den nackdelen att jag känner mig något handikappad eftersom jag inte fullt ut deltagit i beredningen av detta ärende. Det ska emellertid inte avhålla mig från att ha en hel del synpunkter. Låt mig börja med att yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag till riksdagsbeslut. Kalla det gärna ideologiskt, men vi har en annan syn än oppositionen på statens roll som ägare av företag. Man ska inte vara både ägare och den som bestämmer reglerna för ägandet. Man ska inte vara både domare i matchen och med på plan. Det är den kompromiss och det problem och dilemma som statligt ägda företag innebär. Vår mening är att staten ska ange ramar och förutsättningar för företagens verksamhet. Det är därför vi strävar efter en renodling av dessa ägarroller. Statligt ägda företag som finns och kommer att finnas ska försöka agera, så gott det går, inom de ramar och förutsättningar som gäller även för privata företag - med undantag för företag med särskilt uppdrag eller naturliga monopol såsom Systembolaget och en del andra. Eva-Lena Jansson sade att hon inte håller med om det. Det är naturligtvis självklart, men det jag lade märke till var att Socialdemokraterna menar att det har ett demokratiskt värde att företag är statliga - demokratiskt värde. Det ligger dock en lustig, eller snarare olustig, logik i detta - ju fler företag som är statliga desto mer demokratiskt är Sverige. Om man ska demokratisera Sverige ska fler företag tydligen bli statligt ägda. Det är en gammal filosofi, från 1917 och framåt. Jag trodde faktiskt att vi hade kommit bort från den lovsång till statligt ägande som ligger i det gamla statscentralplanetänkandet. Men så är det tydligen inte. Det var intressant att höra, och också något överraskande. Jag tänkte huvudsakligen tala om Vattenfall eftersom jag förutsåg att just det företaget skulle komma upp mest. Till att börja med kan jag säga att nya ägardirektiv bereds i Regeringskansliet. De kommer till riksdagen. Vattenfall är ett jättestort företag, och jag tror att det är viktigt att man som styråra där har lönsamhet. Det ska vara lönsamt. Bristande lönsamhet är detsamma som slöseri. Om man har bristande lönsamhet leder det till lägre produktion av i detta fall elektricitet, och det i sin tur leder till högre priser. I en reservation talas det om att Vattenfall ska stå till tjänst med konkurrenskraftiga priser för den elintensiva industrin. Jag håller med om det. Det blir emellertid svårt om man ska ha något annat mål än lönsamhet. Det blir också lägre inleverans av vinst till skattebetalarna, det som i en annan reservation kallas viktigt bidrag till välfärden. Det finns alltså en konflikt som är svår att hantera. På lång sikt är det naturligtvis ingen konflikt, men på kortare sikt, när man ska styra företaget, är det en konflikt mellan att å ena sidan vara lönsamt, leverera mycket pengar till staten, hålla konkurrenskraftiga priser, och å andra sidan ha andra mål för Vattenfall. Jag tror att det även av ett annat skäl är viktigt att ha tydliga och konsekventa krav på lönsamhet för Vattenfall, nämligen att detta är ett konglomerat, ett mycket stort företag med flera produkter och flera marknader. Det är oerhört svårt att styra ett så stort konglomerat om man inte har en ganska enkel och tydlig regel för detta, och det är just lönsamhet. Som flera från oppositionen redan har sagt är det mycket stora värden som står på spel, och därmed är det mycket stora värden som kan slösas bort. Det ligger också i linje med vad regeringen säger, nämligen att man ska vara en aktiv och professionell ägare. Jag har en enkel fråga till oppositionen. Det är mycket tal om annat än lönsamhet. Ställer ni upp på kravet på marknadsmässig lönsamhet för Vattenfall? Eller har ni andra mål med företag, mål som är viktigare? I så fall kommer det att kosta miljarder och också leda till högre elpriser. Min fråga exempelvis till Ulf Holm är därför: Ställer ni upp på marknadsmässig lönsamhet för Vattenfall som ett mål? Vattenfall ska vara en strategisk partner till basindustrin, skriver oppositionen i en reservation på s. 37. Det tycker jag är bra formulerat; jag tycker att det ska vara så. Innebär det att oppositionen välkomnar avsiktsförklaringen i november 2009 mellan basindustrin och bland annat Vattenfall som inte utesluter byggandet av ny kärnkraft, eller snarare ersättande av de kärnkraftverk som finns? Eller kommer man, om man vinner valet - och det är en viktig fråga - att tvinga Vattenfall att frånträda avsiktsförklaringen från i höstas? Oppositionen och Eva-Lena Jansson vill, som jag redan har konstaterat, behålla statligt ägande. Varför då, undrar jag? Ja, det fanns den ideologiska synpunkten att det blir mer demokratiskt. Man är dock inte så väldigt konsekvent. Alla i oppositionen är emot försäljning, men försäljning av SAS vid första bästa tillfälle är i stort sett alla för, och allra snabbast på bollen vill Miljöpartiet vara. Det innebär i detta fall att man kastar bort stora värden eftersom det inte finns någon köpare. Om Miljöpartiets politik genomdrevs skulle man slänga ut flygplanen och personalen, tillgångarna, utan något som helst krav på att det ska vara bra betalt. Jag tror inte att skattebetalarna är intresserade av det. I valrörelsen kan ni väl, Ulf Holm, gå fram med kravet att vi snarast möjligt ska kasta bort SAS så får vi se hur det går. SAS är annars ett bra exempel på just sammanblandning av roller. Det berör inte bara en utan tre stater. Miljöpartiet är emot försäljning i princip. De vill behålla statliga företag, om jag förstått det rätt, men avyttra Vattenfalls tillgångar i Tyskland. Samma sak gäller där. Om man gjorde det som Miljöpartiet vill, rakt av, skulle oerhörda värden kastas bort. Det är ju en delprivatisering av Vattenfall. En fråga som också måste ställas gäller klimatet, som både Ulf Holm och jag är intresserade av. Blir det mindre eller mer koldioxidutsläpp om Vattenfall frånträder ägarskapet i Tyskland? Det är en svår fråga, men jag tycker att man ska vara ärlig nog att ställa den. Jag tror att kolkraftverken i Tyskland skulle vara sämre om det inte var Vattenfall utan i stället tyska eller andra ägare till dessa kraftverk. Det är alltså inte så enkelt som att bara två sina händer, släppa ifrån sig det hela och glömma att problemet med kolkraft fortfarande finns kvar i Tyskland. Hur ska man lösa det? Genom att springa i väg från kolkraftverken, att inte smutsa ned sina händer med den typen av besvärliga frågor, är Ulf Holms recept. Ägarförhållandena var någon inne på. Det är ingen ändring i ägarförhållandena för Vattenfall under denna mandatperiod. Det har regeringen sagt, och inte heller jag ser framför mig ett helt privat Vattenfall framdeles. Oppositionen är inne på att begränsa bemyndigandet, men man blir aldrig riktigt klar över hur. Det är inte heller något konkret krav utan bara ett allmänt yttrande. Ulf Holm ställde en mycket direkt fråga om kapitaltillskott till SAS. Nu kommer frågan om SAS upp i en särskild proposition, och Ulf Holm är välkommen att ta del i beredningen av frågan. Där står det att regeringen föreslår riksdagen att 1,1 miljard kronor ska läggas in i SAS. Men det är ingen hemlighet att om man kan hitta en bra och ansvarsfull ägare till SAS är regeringen inte nödbedd att sälja företaget. Från regeringens sida är man intresserad av att detta ska ske tillsammans med de andra nordiska regeringarna. Vi vill inte springa ifrån SAS och kasta bort det. Vi vill sälja det till ett bra pris.

Herr talman! Det är intressant att lyssna på Carl B Hamilton. Jag har i alla fall ställt några frågor i mitt anförande och tänkte upprepa dem nu. Vilka företag vill ni sälja - Vattenfall, Sveaskog, LKAB? Vilka kommer att komma upp på nästa utförsäljningslista från den borgerliga majoriteten? Jag tycker att det är viktigt att man är tydlig med de frågorna. Jag kan ge svar till Carl B Hamilton: Vi vill använda Vattenfall som ett verktyg i omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. Vi menar att man kan göra det trots att det lever på marknadsmässiga villkor. Utifrån det vill jag ställa en fråga till Carl B Hamilton. Näringsministern har angett att Vattenfall ska skapa förnybar energi. Carl B Hamilton har sagt: Nej, vi ska satsa på kärnkraft. Frågan är: Vilken linje har den borgerliga majoriteten? Är det att Vattenfall ska bygga nya kärnkraftverk och investera mer i kol och gas? Eller är det att satsa på förnybar energi, som vi från den rödgröna oppositionen vill? Kan vi få ett förtydligande från Carl B Hamilton?

Herr talman! Regeringen har angett vilka företag som man vill sälja. Att man vill sälja företag är alldeles klart. Jag har inget nytt att säga i den frågan, det är samma besked som har varit under hela mandatperioden. Däremot måste man vara lite försiktig när man ska sälja så att man säljer till ett bra pris. Vi är till skillnad från några andra här inte intresserade av att dumpa bort statlig egendom till första bästa köpare som kanske inte är den bästa vare sig på lång eller på kort sikt. Beträffande Vattenfall och det förnybara är det - och det kommer att stå i ägardirektiven, så jag ska inte föregripa det - ur klimatsynpunkt viktigt att det är koldioxidfritt. Det är både kärnkraft och det förnybara. Jag förutser att Vattenfall i fortsättningen kommer att syssla med både kärnkraft och förnybar energi. Eftersom företaget är så stort måste företaget delta i utvecklings- och forskningsarbete på båda dessa områden - CCS-teknik och utvecklandet av vågkraft och sådana saker. Det är både och.

Herr talman! Möjligtvis förstod inte Carl B Hamilton min fråga. Anledningen till att jag ställer frågan är att vi är i Sveriges riksdag. Regeringen är inte närvarande, utan det är i Sveriges riksdag som partierna som sitter i riksdagen har möjlighet att själva besluta om och gå till val på olika frågor. Då vill jag veta vilka företag som man avser att sälja. Är det Vattenfall, Sveaskog, LKAB? Ska man bolagisera och lägga ut Posten på börsen? Eller är det andra företag som man avser att avyttra? Det är viktigt att man redogör för det och inte gömmer sig bakom regeringen, för regeringen är inte här. När det gäller Vattenfall och energiomställning har Maud Olofsson sagt att kärnkraft tillhör gårdagen. Sedan kanske hon ändrar sig på vägen, det vet jag inte. Men Carl B Hamilton talar om att kärnkraft skulle vara förnybar. Det finns ingenting förnybart i kärnkraft. Vi vet att det anrikade uranet har en nedbrytningstid som vida överstiger allt vi ens kan tänka oss. Att det skulle vara förnybart har jag lite svårt att begripa. Vi har tyckt att det har varit viktigt att Vattenfall har tydliga ägardirektiv. Det vi har sett när regeringen har avsagt sig ägarstyrningen är att man har investerat - man är den största ägaren - i kol och gas i Europa. Det kan inte påstås vara någonting förnybart. Ska man fortsätta med den inriktningen, bygga nya kärnkraftverk och satsa ännu mer på kol och gas, eller blir det en satsning på förnybar energi, som vi har hävdat? Det är viktigt att här i riksdagens talarstol, herr talman, ange vilken inriktning man har. Uppenbarligen ser man från de olika regerings- och riksdagspartierna olika på hur man ska använda sig av Vattenfall. Herr talman! Det vore bra att få ett förtydligande från Carl B Hamilton.

Herr talman! Nu kommer det ett ägardirektiv inom kort. Det låter lite defensivt, men så är det. Det är lite mer modigt att som Maud Olofsson gå med på en kompromiss än att bara dundra på med sin gamla hållning från 70-talet, som en del andra här gör. Det har hänt en hel del sedan 70-talet. Det är två saker. Den ena är att klimathotet är akut. Det är koldioxid som är det intressanta, inte i första hand om det blir kärnkraft eller förnybart. Båda dessa två är koldioxidfria. Det är det centrala. Eva-Lena Jansson säger att kärnkraft inte är förnybar. Javisst, det är självklart. Det är en fysikalisk omöjlighet med någonting annat. Uran är ett mineral. Men det är inte det som är poängen. Klimathotet kommer från koldioxiden. Om man säger att Vattenfall inte får syssla med kol och gas undrar jag: Vad händer efter ett regeringsskifte? Kommer ni att snabbsälja anläggningarna i Tyskland?

Herr talman! Carl B Hamilton påstår att kärnkraft är koldioxidneutral. Så är det inte ur ett livscykelperspektiv. I det anförande som Carl B Hamilton höll alldeles nyss poängterade han vikten av att staten renodlar sin roll och att statens roll är att vara lagstiftare och inte äga företag i första hand. Vi har olika uppfattningar om det, och det kan jag respektera. Jag och Vänsterpartiet anser att samhällsviktiga funktioner ska ägas gemensamt, av staten. Det har mer värde än att bara agera affärsmässigt. Det finns också värde i att agera utifrån ett regionalpolitiskt perspektiv där människan sätts i centrum, inte affärsmässighet. Vi äger Vattenfall fortfarande gemensamt. Det står i skrivelsen, och det är det intressanta, att de statligt ägda företagen förväntas vara föredömen när det gäller miljöansvar och socialt ansvar. Det finns alltså andra mål än bara affärsmässighet, trots att Carl B Hamilton har en annan uppfattning om det. Det målet borde vara ledande för Vattenfall. Därför blir det lite märkligt när Vattenfall, efter det att Ola Alterå på bolagsstämman tryckt på och sagt att man ska vara ledande i klimatomställningen, går och ändrar sina investeringsplaner och halverar satsningen på förnybart som vindkraft och ökar satsningen på det fossila. Rimmar det verkligen med regeringens politik när det gäller Vattenfall och det miljöansvar som Vattenfall bör ta?

Herr talman! Jag är inte riktigt säker på att jag kan svara på den senare frågan om Ola Alterå eftersom jag inte var närvarande. Men som jag uppfattade det var Kent Perssons grundtema: Kan man både vara ett föredöme på områden som miljö och socialt ansvarstagande och ha lönsamhet som mål? Mitt svar är att man måste vara ett föredöme i de avseenden som anges av regeringen, och det kanske finns några andra också. Värnandet om mänskliga rättigheter när man agerar i andra länder är ett uppenbart sådant. På lång sikt finns det inte någon konflikt där, men på kort sikt finns det. Det som är problemet med ett så stort konglomerat som Vattenfall är att om man inte försöker hålla renodlingen kryper de andra övervägandena in, är jag rädd för, som en ursäkt för att vara ineffektiv. Jag sitter själv i styrelsen för ett monopolföretag, Systembolaget. Vi försöker vara ett föredöme i alla de hänseenden som har angetts här. Men samtidigt kan jag se att det lämnar ett spelrum för att vara ineffektiv om man inte är väldigt omsorgsfull och försöker kontrollera lönsamhet och effektivitet hela tiden. Mitt svar på din fråga, Kent Persson, är väl att det på lång sikt inte finns någon motsättning, men att det kan finnas en sådan på kort sikt. Därför vill jag betona lönsamhet.

Herr talman! Det är intressant att höra, och det är bra att det blir klarlagt här i kammaren att det är lönsamhetskraven som sätts i förgrunden, inte klimatomställningen och det klimathot som vi lever under, som Carl B Hamilton också poängterade. Där skiljer vi oss åt på ett tydligt sätt. Givetvis går det att förena affärsmässighet med miljöomställning. Där kan Vattenfall vara ledande. Hur det än är så är det ändå på det sättet att det finns möjlighet att skapa ny affärsmässig verksamhet genom en satsning på förnybar energi när det gäller teknikutveckling och så vidare. Vi har kommit långt fram inom en rad områden och har möjligheter att utveckla detta. Som Carl B Hamilton säger måste vi göra den här omställningen. Varför då vara så passiv att man säger att Vattenfall på kort sikt ska vara affärsmässigt lönsamt och att det sätts i förgrunden framför miljöansvaret? Det står i skrivelsen, Ola Alterå har påpekat det direkt på Vattenfalls årsstämma och vår näringsminister har varit väldigt tydlig: Vattenfall ska vara ledande i klimatomställningen, inte bara i Sverige utan i Europa. Men vad är det då som gäller? Finns verkligen den här motsättningen mellan att vara ledande i klimatomställningen och att ha affärsmässighet, som Carl B Hamilton enligt min tolkning ger uttryck för här? Jag menar att den inte finns. Alldeles som ni har sagt tidigare ställer klimatomställningen krav på att vi går före och gör de satsningar som behöver göras. Affärsmässigheten kommer då inte att kunna vara det som ligger i förgrunden, utan det finns andra värden som står betydligt högre på agendan.

Herr talman! Det är bra att vi får reda på att affärsmässigheten inte står i förgrunden för Vänsterpartiet. Då blir det högre elpriser och mindre inleveranser i staten. Det är en skillnad mellan oss två. Ni nedprioriterar det. Det är lite konstigt att Kent Persson definierar en god klimatpolitik som en politik som inte accepterar kärnkraft. Även där är vi olika. Jag håller inte med om att kärnkraft skulle ge större koldioxidutsläpp än förnybar energi, även med de här livscykelkalkylerna, som vi i och för sig skulle kunna gå in på. Men det överraskande är hur otroligt effektiv ur klimatsynpunkt kärnkraften är. Det beror på att verken står så länge, kanske 60 år. Jag menar att det går att gå före. Jag nämnde också vågkraft, vindkraft och bioenergi. Men samtidigt vill jag understryka kravet på affärsmässighet. Annars tror jag att det är väldigt svårt att styra detta stora företag.

Herr talman! Det blir mer och mer komplicerat att försöka begripa vad regeringen tycker. Carl B Hamilton pratar om att de statliga bolagen ska ange ramar för verksamheten och att lönsamhet är det viktigaste. Ja, lönsamhet är viktigt. Men det du undviker att svara på, Carl B Hamilton, är frågan om lönsamhet på kort eller lång sikt. Jag uppfattar att regeringen nu siktar på att det är kvartalskapitalismen som ska gälla. Det är lönsamheten på kort sikt som är det viktigaste. Miljöpartiet tycker att lönsamheten är viktig, men vi ser det på lång sikt. På lång sikt är det satsningarna på de förnybara energikällorna som är det viktiga, medan Carl B Hamilton och regeringen vill ha snabba cash och satsar på kolkraft och kärnkraft. Det är här konflikten ligger. Herr talman! Jag förstår inte Carl B Hamiltons problem när han plötsligt säger att Vattenfall är så stort att vi inte kan styra det. Det är ett jättekonstigt argument. Jag tror absolut att man kan styra det med tydliga ägardirektiv, inte bara för verksamheten i Sverige och Norden utan för hela Vattenfalls verksamhet. Det är helt möjligt. Kärnkraften är inte koldioxidfri. Carl B Hamilton måste inse detta faktum. Slutligen: Om det nu är lönsamheten som är det viktigaste, hur kan man då fortsätta med kärnkraft och SAS? I SAS kan man pytsa in 1,1 miljard. Kärnkraften har gått med förlust med 1 ½ miljard per år enligt riksdagens utredningstjänst när det gäller kärnkraftverken i Tyskland. Hur är då det möjligt?

Herr talman! Kvartalskapitalism? Jag vet inte. Men det som jag skulle vilja ha är en koldioxidfri kapitalism i så fall. Det är väl mitt svar. Jag kan inte riktigt förstå den otroliga energi som Ulf Holm och andra lägger ned på att försöka bevisa att kärnkraften släpper ut mer koldioxid än andra energikällor, som vindkraft, vågkraft, bioenergi och så vidare. Man kan tycka bättre eller sämre om kärnkraften, men att det är en fantastisk energikälla ur koldioxidsynpunkt är helt klart. Livscykelanalyserna hänvisades det till här. Det finns till och med de som visar att vindkraften släpper ut mer koldioxid över sin livscykel än kärnkraften. Det beror naturligtvis på att vindkraftverken har en kortare livslängd. Kärnkraftverken har en väldigt lång livslängd och en väldigt stor produktionskapacitet. Det blir lite konstigt att ställa de två emot varandra, tycker jag. För mig är det koldioxidutsläppen som är det helt avgörande. Om man sedan åstadkommer dem genom kärnkraft eller förnybar energi är en andrahandsfråga. Kärnkraften är effektivare. Vi kan ha lite olika synpunkter på kärnkraften som energislag, men ur koldioxidsynpunkt är det så. Vad Ulf Holm avstår från att tala om är mina frågor. Miljöpartiet vill slumpa bort SAS. Ni hade velat kasta bort det i lågkonjunkturen som vi dånade in i för ett år sedan. Vi hade inte fått ett öre för SAS. Jag är inte ens säker på att det över huvud taget hade gått att sälja det, för det fanns ingen köpare då - och ingen nu heller. Om olyckan är framme och de rödgröna vinner valet, kommer ni då att säga upp det här och tvinga Vattenfall från avsiktsförklaringen med industrin? Kommer ni att omgående kasta bort kol- och gaskraftverken i Tyskland?

Herr talman! Det viktiga är hur många miljarder regeringen tänker satsa på SAS. Carl B Hamilton säger att Miljöpartiet vill slumpa bort det. Jag har aldrig uttryckt mig så. Jag har sagt att staten tydligt måste ange att målet är att sälja SAS. Förr eller senare kommer det förmodligen någon köpare, och då säljer vi. Finns det inga köpare är det ett betyg på att det är ett icke godkänt företag. Då förstår jag inte varför staten ska äga det, när det gäller en konkurrensutsatt marknad som flyg. Jag ställde frågan om lönsamheten räknas på kort eller lång sikt. Det är egentligen det som är det intressanta. Carl B Hamilton företräder kvartalskapitalismen när det gäller Vattenfall. Det är snabba pengar in till staten som är det viktiga. Miljöpartiet står för linjen att man måste se lönsamhet på lite längre sikt, och då blir de förnybara energikällorna lönsammare. Det är det som bör få företräde i klimatomställningen. Jag har aldrig sagt att vi ska sälja verksamheten i Polen och Tyskland i dag. Jag har sagt att vi ska använda den för att minska koldioxidutsläppen och ställa om till förnybara energikällor. Det är det viktiga. Jag och Miljöpartiet tar också ansvar för att vi måste få ned koldioxidutsläppen i hela EU-området. Vi från Miljöpartiet tycker att målet ska vara en minskning med 40 procent men där regeringen och EU bara vill växla ned 20-30 procent. Där har regeringen mycket kvar att göra. Det är uppenbart att Folkpartiet backar in i framtiden med både kolkraftverk och kärnkraftverk medan Miljöpartiet och den rödgröna oppositionen går in i framtiden med de nya lösningarna. Där är de förnybara energikällorna avgörande. Då måste man ha tydliga ägardirektiv till det statliga Vattenfall.

Herr talman! Det blev lite mer mjukt nu med kolkraften och gaskraften i Tyskland när man lyssnade på Ulf Holm. Det var mjukare, men inte nyktrare. Det andra är att jag inte har fått något svar beträffande avsiktsförklaringen som basindustrin och Vattenfall har gjort. Det får väl komma upp i framtida inlägg här. Det är intressant och väldigt viktigt för Vattenfall och basindustrin att veta om en rödgrön regering kommer att tvinga Vattenfall att frånträda den avsiktsförklaring som man gjorde tillsammans med basindustrin i november 2009.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet angående statliga bolag. När det gäller ägande av våra gemensamma resurser handlar det om att ha en idé om varför och vad man vill använda sitt ägande till. Det handlar om att kunna förvalta principer om hållbarhet och sunda ersättningar till befattningshavare, att vara föredömen inom sina olika verksamhetsgrenar och också ta ansvar för jämställdhetsaspekterna. Det handlar väldigt mycket om ansvar. Allt ägande förpliktar. Det gäller förvaltning av verksamheterna och också resultaten av densamma. Det gäller också att som ägare gång på gång ställa sig frågan: Är det rätt att äga vissa saker? Ska man ompröva ägandet? Ska man utöka det, minska det eller i vissa fall helt avveckla det? Den frågan måste svenska staten också ställa sig. Är staten en bra ägare till bolag? Den som för några år sedan kom till Sverige för första gången upptäckte att staten sålde alltifrån lotter till läkemedel, tågbiljetter och alkohol. Dessutom hyrde man ut kontor, förvaltade fastigheter och sysslade med bolån. I Sverige har staten sedan länge haft många verksamheter i bolagsform. Dessa statliga bolag kan enkelt delas in i två kategorier. Det är företag som verkar under marknadsmässiga villkor och företag med särskilda samhällsintressen. Det absolut viktigaste för att främja ett gott företagsklimat är att vi som politiker värnar om att det ska råda en sund konkurrens i näringslivet. Flera problem uppstår när staten samtidigt uppträder som ägare och lagstiftare i näringslivet. Risken är uppenbar att konkurrensen snedvrids, att mindre goda investeringsbeslut fattas och att svårigheter att tillföra kapital till företag som behöver expandera ofta uppstår. I fallen Vattenfall och SAS blir det rent principiellt komplicerat när stater går in och bedriver affärsverksamheter i andra stater. Det har debatten hittills belyst väldigt väl. Även de ryska gasprojekten i Centraleuropa visar detta väldigt tydligt. Låt oss titta igenom hur förvaltningen har varit av statligt ägande på senare år. Då alliansregeringen tillträdde pekade man tidigt ut ett antal verksamheter som var aktuella att avveckla ur ägarhänseende. Med rätta mest uppmärksammad blev försäljningen av Vin & Sprit för rekordbeloppet 55 miljarder kronor. Det är ett mycket lyckat exempel på en hantering med skattebetalarnas intresse i fokus. Även omregleringen av Apoteket visar att en hel marknad kan öppnas för en yrkesgrupp som tidigare inte haft möjlighet att vara entreprenörer inom sitt eget verksamhetsområde. Raden av exempel där statens företag verkar på en konkurrensutsatt marknad kan göras lång. Kanske tydligast på denna himmel lyser SAS, som även Miljöpartiet ställer sig positivt till att släppa ägargreppet om. Det måste ske med ansvar och att rätt läge för försäljningen ska väntas in. Såväl ett aktivt ägande som avyttringen av detsamma måste ske med skattebetalarnas bästa för ögonen i fråga om när och hur detta ska ske. Ansvaret ligger just nu i att göra bolaget SAS säljbart. I det sammanhanget skulle jag vilja rikta ett tack till Socialdemokraterna och Miljöpartiet för stödet i det hänseendet. Kanske är stödet rent av ideologiskt. Vi får väl se hur debatten yttrar sig. I övrigt är vänsterkartellen splittrad även i denna fråga. Tillsammans vill de tre musketörerna nu dra tillbaka mandatet att sälja Nordea, SBAB och Telia Sonera men utan att föreslå hur eller i vilken omfattning man vill inskränka. Miljöpartiet har länge velat sälja SAS. Nu är även s med på tåget. Som Ulf Holm sade gäller det att få SAS på rätt köl så att det går bättre än tåget. Det ska säljas nu när bolaget är som sämst ute. Tack för det stödet. För min del som moderat och som företrädare för alliansen är det inte ideologiskt att sälja när man får som sämst betalt. Det kanske det är för andra. Vänsterpartiet vill ensamt sänka avkastningskraven för SJ och Teracom helt i stick i stäv med de principer som gäller för fri konkurrens. Det strider dessutom mot EU:s statsstödsregler. Vilken ideologi är det då som förenar denna spretighet? Jag ser snarare en ologisk avsaknad av ideologisk logik som förenar. Låt oss titta på vad som kan hända med de statliga bolagen i framtiden. Staten är per definition inte alltid en bra ägare, på samma sätt som staten inte alltid är en dålig ägare. Efter den första översynen av statens bolagsägande är det nu dags att gå vidare med en gedigen bedömning av verksamheterna och om de hotar den fria konkurrensen. Man ska se över samhällsnyttan av verksamheterna och om det är ett tillräckligt argument för att de ska fortsätta att vara statligt ägda. Inte minst handlar det om verksamheten kan överleva med bättre förutsättningar på en privat och konkurrensutsatt marknad med fler ägare. Det finns ett antal verksamheter som i en framtid skulle kunna må bra av en annan ägare än svenska staten. Bland motionerna kan vi notera att bolaget Lernia är ett sådant. Det är ett utbildningsföretag som konkurrerar på en marknad där det finns gott om privata aktörer. Dessutom har vi ett annat exempel i Svenska Spel, som i dag huvudsakligen bara utsätts för konkurrens av företag med säten i utlandet. Med ett tydligt system för licensgivning och kontroll skulle dörrarna kunna öppnas även för fler svenska företag att konkurrera med nya momsintäkter till staten för vidarebefordran till medborgarnas välfärd. Det är klokt sätt att sätta välfärden på spel. Staten som ägare måste på ett klokt sätt förvalta våra gemensamma intressen och i huvudsak äga där ingen annan aktör kan fylla ut ansvarskostymen. Där ska huvudfokus vara att utveckla och trygga välfärdens kärnverksamheter. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Det är bra med tydliga politiska motståndare. Det är uppenbart att vi har olika syn på vad som är viktigt när det gäller statligt ägande. Jag skulle inledningsvis vilja förtydliga mina yrkanden på reservationerna 1, 4, 7 och 10. Vi står naturligtvis bakom samtliga s-reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till dessa. Jag har frågor till Hans Rothenberg, herr talman. Vilka bolag är det Moderaterna vill sälja? Hans Rothenberg angav i sitt anförande att Lernia och Svenska Spel förmodligen kommer att bli föremål för utförsäljning. Men Anders Borg har angett att också Vattenfall finns på försäljningslistan. Hur är det då med LKAB? Hur är det med SJ, där man håller på att avreglera marknaden - ska de också säljas? Ska Posten säljas ut? Är Sveaskog föremål för utförsäljning? Vilka bolag är det som kommer att finnas med i era planer på att sälja? Utifrån det anförande Hans Rothenberg nu hade utesluter man inte något av de bolag som staten äger. När det gäller Vattenfall har Maud Olofsson sagt att man ska använda bolaget i omställningen till att satsa på förnybar energi trots att vi har sett att man gör precis tvärtom. Däremot har Fredrik Reinfeldt uttryckt att det är jättebra om Vattenfall kan vara de som investerar i kärnkraft. Vad är egentligen bilden? Tycker Moderaterna att man ska använda Vattenfall för att investera i mer kärnkraft? Om vi kan få svar på det, herr talman, vore jag jättetacksam.

Herr talman! Jag kan lugna Eva-Lena Jansson på en punkt: Inget statligt bolag ska säljas ut. Det finns ingen utförsäljningslista, och det kommer inte att finnas någon utförsäljningslista. Däremot har vi sålt ett antal bolag. Det är en väldig skillnad på att sälja och sälja ut. Att sälja SAS i dagsläget hade varit ett utomordentligt exempel på att sälja ut - att inte kunna få ersättning för det värde som bolaget egentligen borde betinga. Det är inte ansvarsfullt som ägare att göra sig av med verksamheter som man inte får betalt för. Vad jag gav exempel på här är några bolag som i en framtid mycket väl borde kunna genomlysas oaktat vilken regering som styr Sverige i höst. Jag vill påminna om att den tidigare, socialdemokratiska, regeringen sålde ett stort antal bolag för stora mångmiljardbelopp under sin regeringstid. I dag vill man dra tillbaka mandatet att sälja bolag som vi inte av samhällsintresseskäl behöver ha i vårt ägande. Det är till exempel en bank, Nordea, SBAB och Telia Sonera. Jag gläder mig åt att Socialdemokraterna tillsammans med sina övriga partner nu backar upp att göra SAS säljbart. Ingen har talat om att sälja Sveaskog. Ingen har talat om att sälja LKAB. Jag skulle vara mycket, mycket förvånad om det över huvud taget kommer på tal. Det är typiska exempel på bolag som det finns ett samhällsintresse av att bevara.

Herr talman! För mig är det jätteviktigt att säga här i talarstolen att de bolag som Hans Rothenberg nämnde är av samhällsintresse och viktiga bolag att äga för Sverige och för staten. Jag vill påminna om att vi står i riksdagen, och det är riksdagspartierna som får ange vad man vill göra. Jag har inte suttit i en socialdemokratisk regering. Jag har bara suttit i riksdagen sedan 2006. Det är viktigt att vi nu redovisar vad vi vill göra. Det är därför jag ställer frågan om vilka av bolagen man vill sälja. Det regeringen har angett och som majoriteten och Hans Rothenberg har ställt sig bakom är att göra en översyn av samtliga statliga bolag för att se vilka som ska säljas. Om man nu ska sälja LKAB, SJ, Vattenfall och Sveaskog är det viktigt att redovisa det. Både Vattenfall och Sveaskog har varit på tapeten här i talarstolen. Jag nämner SJ därför att Hans Rothenberg säger att de företag som verkar på en konkurrensutsatt marknad, vilket jag uppfattar att SJ gör, också kan vara föremål för utförsäljning. Då är det viktigt att man redovisar det. Anledningen till att jag använder ordet utförsäljning är att man inte vet om man får det bästa priset. Det man kan garantera är att det man har sålt ut kan man inte ta tillbaka med mindre än att man exproprierar, och det tror jag inte att Moderaterna någon gång kommer att förespråka. Jag noterar en sak, herr talman, när det gäller Vattenfall och styrningen av bolaget. Jag försökte få reda på vilken linje det är som kommer att gälla för de olika partierna, men jag fick inget svar på hur man ska använda Vattenfall. Ska man använda det som ett statligt bolag och investera i förnybar energi, eller kommer det att handla om att investera i kärnkraft? Jag tycker att det är viktigt att vi får reda på det här.

Herr talman! Vattenfall har kommit att bli ett av Europas ledande energibolag. Kritiken mot innehavet av de tyska kolkraftverken har varit mycket hård. Förvisso har de uppgraderats, och de är renare än sina föregångare. Men även staten måste som ägare vara på det klara med om det ligger i de svenska skattebetalarnas intresse att spela på den internationella europeiska producentmarknaden. Vattenfall har nu hamnat i fokus. Jag tycker att inte minst den här debatten har visat att detta ger anledning att fundera på om statens omfattande framtida ägande i Vattenfall ska vara precis som det är i dag. Det här är en översyn som inte är gjord ännu. Regeringen gjorde en översyn inför denna mandatperiod. De sex bolag som har varit på försäljningslistan har regeringen sökt riksdagens mandat att få sälja. Ansvaret har man tagit genom att inte fullfölja försäljningen av ett antal bolag. Det är ansvarsfullt ägande. Det handlar inte om att sälja ut någonting. Det handlar om att sälja. Det handlar om att på bästa sätt tillvarata skattebetalarnas pengar och ge bästa möjliga verksamhet tillbaka. När det gäller Vattenfall är debatten här lite förvirrad. Ska staten som ägare till Vattenfall lägga ned kolkraftverk i Tyskland? Vad kommer det att innebära som ansvarsfull ägare? Ska man skänka bort dem? Ska man sälja? På vilket sätt blir det renare energi i Tyskland för att man byter ägare av ett antal kraftverk? Jag måste på de 17 sekunder jag har kvar påminna om den lyckade försäljningen av Vin & Sprit. Vi fick 55 miljarder kronor som har varit alldeles utmärkta att använda för att betala av statsskulden i denna internationella finanskris. Det var ett utmärkt exempel på ansvarsfullt ägande och avyttring av ägande.

Herr talman! Det är relevant och viktigt att veta vilka planer alliansregeringen har om den eventuellt kommer att sitta vid makten efter nästa val. Regeringen skriver själv i propositionen att statligt ägande av företag ska minska. Vilka mer är det då än dem man har fått bemyndigande för? Det är en relevant fråga, som också bör besvaras. SJ, till exempel, finns i dag på en konkurrensutsatt marknad. Regeringens politik är att öka konkurrensutsättningen ytterligare genom att öppna järnvägsspåren för konkurrens. På vilket sätt leder det till att vi får ett bättre sammanhållet trafiksystem i Sverige? Får vi fler spår? Får vi ett bättre underhåll av vårt järnvägsnät genom att konkurrensutsätta det? Blir det bättre för resenärerna eller för företag som behöver få ut sina varor? Det här måste regeringen visa. Vilken politik är det som gäller för framtiden när det handlar om infrastruktursatsningar? Detta är inte vilket område som helst, utan det är helt avgörande för om vi ska få en fortsatt ekonomisk tillväxt i Sverige. Vad vill regeringen? Är konkurrensutsättningen det övergripande målet, och inte andra samhällsviktiga funktioner som att människan behöver sättas i centrum?

Herr talman! Det är intressant att SJ kommer upp nu i diskussionen, när de verkligen inte går som tåget. Under de senaste decennierna har underhållet minskat kraftigt inom järnvägstrafiken. Den nuvarande alliansregeringen kan inte ta på sig ansvaret för att den processen sattes i gång. Det gjordes för länge sedan. Antalet personer inom järnvägsunderhållet har minskat med tusentals de senaste 10-15 åren. Genom den nuvarande regeringens försorg har infrastruktursatsningarna ökat kraftigt, och de kommer att fortsätta att öka. Detta är vad som behövs för att lägga grunden för en fungerande järnvägstrafik. Vi i riksdagen har också beslutat om att järnvägsmonopolet ska upphöra. Successivt släpps det in nya aktörer på järnvägsmarknaden. Det är en mycket viktigt utveckling att följa. Det ska också kunna erbjudas trafik när det inte är fullt på spåren. Det är alltid ansvarsfullt att se över vilka bolag man har i sin kista. Det måste en regering göra oavsett vilken färg den har. Det ska man göra från tid till annan. Det här kommer att göras framöver. Det finns ingen anledning att i dag peka ut vilka som ska säljas, när de ska säljas och var de ska säljas. Det här ska göras i en samlad översyn. Mandatet under den här mandatperioden har varit klart och tydligt. Det har varit sex bolag att sälja, varav tre finns kvar och inte är lönsamma för skattebetalarna att avyttra. Det är ett tydligt, om än i Kent Perssons ögon luddigt, besked.

Herr talman! Jag tolkar herr Rothenbergs svar själv. Det behöver inte han göra. Vem har helhetsansvar? Vem ska ha det? Ska man över huvud taget ha ett helhetsansvar när det gäller infrastruktursatsningar? Eller ska man låta marknaden sköta sådana viktiga samhällsfunktioner som infrastruktursatsningar? Enligt Hans Rothenberg är en konkurrensutsättning lösningen för att få fram mer och bättre spår och investeringar i järnvägsnätet. Jag kan inte tolka det svar som jag får på annat sätt. Det är alltid den sittande regeringen som har ansvar för den politik som förs. Det går inte att skylla på att detta är orsakat av den föregående regeringens politik. Jag medger att det har varit en felaktig infrastrukturpolitik under en rad år, och speciellt när det gäller SJ. Bolagiseringen, sönderslagningen, av SJ har lett till bristande underhåll och minskande investeringar. Om investeringarna ska tas ur driftbudgeten får vi givetvis en situation där de pengarna ska ställas mot andra samhällsinsatser. Som jag ser det, vilket Vänsterpartiet också har sagt, behövs det en investeringsbudget och en investeringsplan för utbyggnaden av järnvägsnätet för att vi ska komma till rätta med det elände och den situation som vi har i dag, annars kommer det här tågkaoset bara att öka ju fler operatörer som kommer in på nätet.

Herr talman! Jag tackar för att Kent Persson ser problemen som de är och inte försöker måla upp dem på något annat vis. Det är självfallet den sittande regeringen som har ansvar för den nuvarande verksamheten, men vi är överens om bilden av att det har varit brister som har pågått alltför länge. Det finns många orsaker till att det ser ut som det gör just nu på spåren. Jag tror att vi är många som har stått även i gassande sol på stationer runt om i landet och undrat varför man inte får information om förseningar. I juni var det inga snöproblem. Det finns informationsproblem, och det finns andra problem när det gäller driften av verksamheten. Det är också viktigt att man som ägare ställer krav på vilka uppgifter bolagen ska utföra, vem som ska ta ansvar och vad som är gemensamma åtaganden - det som ingen annan kan göra, till exempel infrastrukturen på järnvägen. Det är samhällets ansvar. Det är staten som ska ta ansvar för det. När det gäller driften på järnvägarna, vem som kör på rälsen, har regeringen öppnat för att fler bolag ska kunna komma in och konkurrera. De som åker från Malmö till Stockholm på en lördag för 299 kronor i stället för, som det var tidigare, 699 kronor är kanske inte lika irriterade på avvecklingen av järnvägsmonopolet som representanter här i kammaren är. Jag tror att de är ganska glada. Vi får dessutom hoppas att vi med satsningar på infrastruktur och med nya direktiv till de statliga bolagen kan göra så att dessa personer är lika nöjda när de kommer fram, att de kommer fram i tid och att de också kan välja vem de vill åka hem med.

Herr talman! Jag tror att Hans Rothenberg gör det lite enkelt för sig när han säger att informationsproblemet är det stora problemet hos SJ. Det finns nog andra saker som man behöver göra. Men det var inte det jag tänkte prata om, utan det handlar om Vattenfall och vad Moderaterna och regeringen egentligen vill. Det står i betänkandet att det statliga ägandet ska minska, men det preciseras inte. Det intressanta är om Moderaterna och regeringen vill fortsätta att äga Vattenfall. Och vad vill man med Vattenfall i så fall? Vi i Miljöpartiet och de rödgröna har tydligt angett att vi vill att staten ska äga Vattenfall, att det ska vara tydliga ägardirektiv och att Vattenfall ska gå före i den gröna omställningen för att få ned koldioxidutsläppen inte bara i Sverige och Norden utan även i anläggningarna i Tyskland och Polen. Det behövs mycket tydliga ägardirektiv. Problemet är att den nuvarande regeringen har berett frågan i hur många år som helst, och man kommer tydligen inte att under en mandatperiod hinna få fram ett nytt ägardirektiv om vad man vill med Vattenfall. Det är mycket skamligt. Det skulle vara mycket bra om vi kunde få ett besked i dag om vilken riktning Moderaterna vill ha när det gäller Vattenfall. Herr talman! Min andra fråga gäller SAS. Hur många miljarder tänker regeringen och Moderaterna satsa på SAS? Förra året var det 1,3 miljarder som pytsades in. Då sade man att det var sista gången och att vi inte skulle behöva lägga in mer pengar. Redan då framförde Miljöpartiet kritik och sade att det var bättre att försöka sälja så fort som möjligt, men regeringen sade då: Det kan vi inte. Det finns inga köpare. Nu står vi här igen. Det kommer en ny proposition där regeringen vill ha ett bemyndigande om att föra över 1 miljard till SAS igen. Hur många gånger ska vi behöva stå här och diskutera hur många miljarder SAS ska få?

Herr talman! Jag hoppas verkligen att vi inte ska behöva stå här någon mer gång och diskutera den frågan. Nu handlar det om att få SAS att fungera igen. Det handlar om att få ett bolag som kan bära sina egna kostnader och som genom sina tjänster och produkter kan tillhandahålla en service som gör det attraktivt att resa med. På sikt bör inte det här bolaget vara kvar i statens ägo. Det har den här utvecklingen tydligt visat. Där är vi överens. Miljöpartiet har velat, och vill fortfarande, avveckla SAS till vilket pris som helst, det vill säga 0 kronor, och där är vi inte överens. Det är i princip att ge bort ett bolag. Vi i alliansen anser inte att det är ansvarsfullt. Det är ansvarsfullt att bygga upp bolaget och så snart som möjligt göra det möjligt att få betalt för det. Det är ansvarsfullt ägande. Efter den turbulens som har varit på många håll och kanter inom Vattenfall handlar det nu om att konsolidera lönsamheten för bolaget. Det handlar om att fortsättningsvis göra det hållbart och ledande inom de verksamheter man bedriver i dag. Det handlar också om att återupprätta förtroendet. Det är prioriterat och det viktigaste för Vattenfalls styrelse och ledning att genomföra. Ägardirektiven om detta kommer, vilket har meddelats tidigare. Som ägare måste staten även i det här fallet på sikt fundera över vilka delar av Vattenfall som ska vara i statlig ägo och vilka som inte ska vara det. Där tror jag att vi kan föra en kreativ diskussion framöver för att även våga vända på dessa mossbelupna stenar.

Herr talman! Nej, Miljöpartiet vill inte sälja ut eller skänka bort SAS. Det har vi aldrig sagt. Men vi har sagt att det måste vara tydligt och klart att staten vill sälja vår minoritetsandel i SAS och gärna tillsammans med de andra statliga ägarna från de andra länderna. Det är den signalen som måste ges. Först då kan någon bli intresserad av att köpa. Så länge staten inte ger detta tydliga besked finns det inte heller några köpare. Sedan är det alltid en diskussion om hur många kronor man kan få per aktie, men det kan vi diskutera vid ett senare tillfälle. Min fråga handlade om hur många miljarder regeringen är beredd att ge till SAS innan det kan säljas. Det får vi inte svar på här i dag heller, utan svaret blir att vi ska göra det säljbart. Betyder det att vi ska pumpa in ännu fler miljarder i SAS för att kunna hitta en köpare? Det kan inte regeringsföreträdarnas partier svara på här i dag. När det gäller Vattenfall säger Hans Rothenberg att det ska vara långsamt hållbart, men det är helt uppenbart att man inte förstår vad det innebär praktiskt och vad det innebär i skrivningar i ett ägardirektiv. Frågan har ju beretts hur många år som helst nu, och man har inte kommit fram till någon skrivning om hur det ska ske. Faktum är att det satsas mer pengar på kolkraftverk och kärnkraft än på förnybara energikällor. Vi menar att det måste vara lönsamt på lång sikt, inte bara på det vis som Carl B Hamilton i förra replikinlägget beskrev som kvartalskapitalism, nämligen att det är vinst på kort sikt som är det viktiga, utan det är vinst och lönsamhet långsiktigt som måste vara A och O. Då är förnybara energikällor det som gäller. Ställer Moderaterna upp på den politiken?

Fru talman! Vad gäller SAS ska ytterligare en miljard skjutas till, och sedan ska detta bolag beredas och kunna göras säljbart. Vad gäller Vattenfall har de satsat på verksamheter i utlandet. De här verksamheterna kan man av många skäl, både rent energipolitiskt och ägarpolitiskt, ha synpunkter på. När det gäller de satsningar som har gjorts på framför allt kolkraft i Tyskland och Centraleuropa kan det vara värt att fundera över hur den kolkraften hade sett ut om Vattenfall inte hade gått in och gjort sina uppdateringar och en förnyelse av verksamheten. Det har blivit renare i de tyska kolkraftverken, och det tror jag faktiskt att vi som svenskar och ägare till Vattenfall ska kunna vara stolta över. Sedan förstår jag inte riktigt hur det kan bli renare för att ett kolkraftverk i Tyskland byter ägare. Om Vattenfall ska vara det ledande energibolaget i Europa för hållbar energi kommer det ansvaret definitivt att tas bättre av Vattenfall än av andra bolag. Men det är viktigt att vända även på de här stenarna. Ska Vattenfalls verksamhet i Tyskland vara i svensk ägo även om 20 år, om 10 år eller om 3 år? Det är någonting som vi har att titta framåt på när det gäller synen på ansvarstagandet för det statliga ägandet. Det är ett ansvar som vi har för att förvalta och förädla skattebetalarnas pengar, och det ansvaret är alliansregeringen även framdeles beredd att ta.

Fru talman! Jag vill börja med en liten historik på området statliga företag. Det kan ju vara läge att summera lite så här när vi börjar närma oss slutet på mandatperioden. Det är säkert inte sista gången som vi debatterar statliga företag i den här talarstolen, men jag vill ändå göra en liten tillbakablick. Det finns en tydlig ideologisk skiljelinje när vi tittar på ägande av företag och statligt ägande av företag. Av tidigare inlägg kan man nästan tro att det att ha en ideologi är någonting som vi inte befattar oss med i den här talarstolen. Det finns en tydlig ideologisk skiljelinje. Den har gjort att majoriteten under perioden medvetet har minskat det statliga ägandet, till exempel Vasakronan med fastigheter, OMX på Stockholmsbörsen och Vin & Sprit. När vi har gjort de här försäljningarna har tonläget varit högt. Man kan undra varför ibland. Som framgår av betänkandet anser majoriteten att det måste finnas särskilda skäl för att motivera staten som ägare av ett företag. Att staten ska tjäna pengar är inte ett tillräckligt skäl. Vi har exemplet med den mycket lyckade försäljningen av Vin & Sprit. Staten tjänade bra med pengar på Vin & Sprit tidigare, men vi kunde inte se att det fanns några ytterligare samhälleliga skäl för att behålla Vin & Sprit. Vi sålde det. Jag funderar nu när vi tittar i backspegeln och frågar: Vilka omistliga samhällsvärden har vi gått miste om via den här försäljningen? Näppeligen några. Det är också så att statligt ägande innebär ett risktagande. Det innebär att vi som företagsägare ikläder oss ett ansvar. Vi har ett ansvar gentemot våra anställda, och vi har ett ansvar gentemot våra skattebetalare vilkas pengar vi förvaltar. Ofta går de statliga företagen med vinst, vilket vi har hört refereras till i talarstolen. Men det händer också att de går back. Vi har ett tydligt exempel i fallet SAS. Som ägare är man aldrig särskilt lycklig när man tvingas att göra kapitalinsatser för att täcka ett underskott. Frågan om hur mycket pengar som ska sättas in har ställts. Det är 1,1 miljard. Hittills har vi inte hört något om vad alternativet, att inte sätta in några pengar, innebär. Det innebär inte en försäljning av SAS, utan det innebär en konkurs. Jag tycker att det är viktigt att fundera över hur man agerar ansvarsfullt. Vill man göra ett kapitaltillskott eller vill man ta konkursen? Så till det stora, stora företaget, nämligen Vattenfall. När det gäller Vattenfall kommer riksdagen under våren att få ta ställning till nya ägardirektiv. Vi har tidigare bland annat vid bolagsstämman kommunicerat vilken inriktning vi önskar för Vattenfall. Det är tre tydliga fokusområden. Det första är lönsamhet och konsolidering. Det andra är uppdraget att vara ledande i omställning mot 2020-målen, inte bara i Sverige utan på de ställen i Europa där Vattenfall verkar. Det tredje handlar om återuppbyggande av förtroendet för varumärket. Jag vill i det här sammanhanget peka på att Vattenfall verkar på en europeisk marknad med europeiska regelverk. När man lyssnar på debatten får man intrycket av att länder som Polen, Tyskland och Storbritannien bara har att rätta sig efter vad vi i Sverige tycker. Så förhåller det sig inte. När Vattenfall verkar på en marknad i Tyskland, Polen eller Storbritannien gör man det inte med svenska regler, utan man gör det med de regler som finns i det land som man bedriver verksamheten i. För svensk del när det gäller Vattenfalls investeringar och diskussionen om förnybar energi vet alla i den här kammaren att de stora investeringar som står för dörren på förnybar energi, inte minst elproduktion, kommer att göras i kraft av elcertifikatssystemet. Vattenfall gör inte det här med några andra spelregler än vad andra energibolag har. Det är elcertifikatssystemet som sätter ramarna för hur investeringarna i det förnybara kommer att utvecklas i Sverige. För mig är en förnybar kilowattimme förnybar oavsett om den kommer från Vattenfall eller Eon eller Fortum. I debatten kan man få intryck av att julgransljusen tindrar lite klarare om kilowattimmen bara kommer från Vattenfall. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Fru talman! Centerpartiet börjar med en historisk tillbakablick och tycks fastna i historien. Man verkar inte kunna gå in i framtiden utan väljer att backa in i framtiden med gamla lösningar. Det intressanta, som jag tog upp i mitt huvudanförande tidigare, är att vi har en näringsminister med ansvar för den statliga styrningen som är centerpartist. Vi har en miljöminister som är centerpartist, och vi har en transportminister som är centerpartist. De är alla uppe till diskussion här när det gäller den dåliga styrningen, framför allt styrningen av det statliga företaget när det gäller att nå målet om den gröna omställningen. Där har Centerpartiets representanter totalt misslyckats. Vattenfall satsar faktiskt mer pengar på kolkraft och kärnkraft än man gör på de förnybara energikällorna. Det är denna bristande styrning som vi måste komma till rätta med, och det är de uteblivna ägardirektiven som är det stora problemet. Vi får inga svar i dag om när de kommer och hur de kommer att se ut. Det är det som är det intressanta. Ni har haft många år på er att komma fram till detta, men fortfarande finns det ingenting konkret. Vi måste slå fast att om Vattenfall ska vara en föregångare i den gröna omställningen - det gäller inte bara i Sverige utan också de dotterbolag man har i Tyskland, Polen och så vidare - måste det vara tydliga ägardirektiv om att man ska göra detta. Man kan inte låta det gå vind för våg och låta dem bestämma själva. Då kommer de bara att fortsätta att satsa på kortsiktig lönsamhet, som tyvärr innebär kvartalskapitalism med kolkraft och så vidare. Därför måste faktiskt en ändring till. Jag hoppades att Jan Andersson skulle svara på detta, men huvudanförandet handlade bara om den historiska tillbakablicken. Det duger inte, Jan Andersson.

Fru talman! Möjligen var Ulf Holm så upptagen av att skriva sin replik att han inte lyssnade på avslutningen när jag pratade om de 25 terawattimmar förnybart som vi kommer att besluta om i riksdagen under våren. Det är väl framtid om något? När det gäller kvartalskapitalismen undrar jag om jag har missuppfattat det när oppositionen säger att man vill göra ett engångsuttag på 5 miljarder från Vattenfall för att satsa på annat. Det är snabba pengar det. Sedan måste jag fråga Ulf Holm: Hur tänker man sig avvecklingen när det gäller Tyskland och Polen? Ska det vara en försäljning av kolkraft, eller ska man bara sätta upp en skylt på dörren där det står att det är stängt? Det här är jätteintressant. Det är nämligen långa investeringar. När det gäller det som är hyfsat nyinvesterat handlar det om kanske 50 år till i avskrivningstid. Ska man sälja, eller ska man bara stänga? Det enkla sättet är att sälja och att sedan satsa på bara en energikälla. Då kan man ha 100 procent förnybart. Men frågan är: Är det ett ansvarsfullt sätt? När man diskuterar hur det är i andra länder gäller det att också ha respekt för hur situationen ser ut på de platserna. Vi kan ju inte bortse från att övriga Europa är väldigt beroende av kolet. Vi har det enkelt i Sverige på så sätt att vi har goda naturtillgångar när det gäller vatten och biomassa. Frågan blir: Är det bara att stänga, eller ska det säljas?

Fru talman! När det gäller de 5 miljarderna från Vattenfall är detta en investering för framtiden. Jag förstår att det är svårt för en centerpartist att förstå det. Men det är investeringar för framtiden för att vi just ska kunna nå upp till den målsättning som vi har om den gröna omställningen, nämligen att minska koldioxidutsläppen med, enligt Miljöpartiet, minst 40 procent i Sverige och sedan i EU. Då måste man ha tydliga mål. Man måste också sätta upp tydliga delmål. Ett av delmålen handlar om ägardirektiven till ett av Europas största bolag när det gäller energiförsörjning. Då går det inte att bara fortsätta med business as usual, det vill säga med kärnkraft och med kolkraft. Vi kan titta på kärnkraften i Tyskland. De här kärnkraftverken har stått stilla sedan 2007. Enligt riksdagens utredningstjänst, som Miljöpartiet har frågat, orsakar detta kostnader för Vattenfall på 1 ½ miljard per år. Hur länge ska man då fortsätta att tro på att kärnkraften är framtiden, som nu tyvärr också Centern verkar vara inne på? Borde vi inte kunna slå fast att kärnkraften ska fasas ut, att kolkraften ska fasas ut och att vi måste få in de förnybara energikällorna? Det kanske inte blir jättelönsamt på kort sikt. Men långsiktigt - och det är så vi politiker måste tänka - kommer detta att bli lönsamt. Därför är det i linje med att i ägardirektiven ha med att lönsamhet är ett av de viktigare målen. Men man får inte heller glömma de andra målsättningarna. Jag får inget svar från Centerpartiet om hur man har tänkt på detta, utan man blickar historiskt. Sedan talas det i allmänna ordalag om att det kommer att hända någonting i Sverige. Ja, det hoppas jag verkligen, men det tycks hända efter valet den 19 september, när vi har bytt regering. Då kommer det att hända saker. Det kan jag lova.

Fru talman! Vi pratar om lite olika saker här. Ulf Holm refererar till målsättningar på Europanivå. Där ska vi självklart ha höga målsättningar politiskt. Men man kan inte av det dra slutsatsen att Vattenfall ska fixa det själv. Vi har två olika roller i det här. Det ena gäller den lagstiftande biten, där jag har pratat om till exempel elcertifikaten för att främja det förnybara. Det andra gäller rollen som ägare av bolagen. Det är klart att man, när man från Miljöpartiets sida säger att man ska avveckla, måste ha en fundering på hur man avvecklar detta som ägare. Politiskt kan man säga: Ja, vi sätter upp så tuffa miljökrav eller beskattar det så att det avvecklas av sig självt. Men som ägare har man ett ansvar för pengarna och de investeringar som är gjorda. Ska det vara en försäljning av kolkraften? Eller ska det bara vara en skylt på dörren där det står att det är stängt, med den kapitalförstöring som därmed följer? Ska man bara stänga kommer det självklart att påverka hur mycket pengar man kommer att kunna investera i förnybart, för en stängning kommer att kosta. Gör man däremot en försäljning kan man möjligen använda pengarna till att investera i annat.

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Jan Andersson. Med anledning av hans anförande skulle jag vilja ställa lite frågor. I regeringens skrivelse, som vi nu debatterar, står det: Satsningar på ny miljöanpassad teknik och på förnybar energi förväntas kunna stärka svenska företags konkurrenskraft internationellt. En av de allra viktigaste frågorna att hantera för de statligt ägda företagen är klimatfrågan. Min fråga, fru talman, är: Är köpet av Nuon speciellt lyckat utifrån den här skrivningen? Man pekar på att ambitionen ska vara att Sverige ska vara en ledande aktör i strategin i riktning mot fossilt oberoende både på hemmaplan och internationellt. Är köpet, som har inneburit att Vattenfall nu är största ägare av kol- och gaskraft i Europa, lyckat? Man har inte ett ägardirektiv utan hänvisar till att man går på en bolagsstämma och anger en inriktning. Det kan ju inte anses ha varit speciellt framgångsrikt när vi ser att Vattenfall uppenbarligen inte har lyssnat på det regeringen har angett, utan man agerar tvärtom. Å andra sidan, fru talman, står faktiskt Jan Andersson och säger att det är ganska bra. Det finns ett sätt att säga det utåt och ett sätt att agera. Jag skulle utifrån den syn Jan Andersson har på ägandet vilja veta vilka bolag det är som Jan Andersson och Centerpartiet vill sälja om olyckan skulle vara framme och man skulle få ett fortsatt förtroende efter valet 2010. Det vore en viktig signal här att ange. Är det Vattenfall man vill sälja? Är det SJ AB, Sveaskog, LKAB? Jag skulle gärna vilja ha svar på de frågorna, fru talman. Jag hoppas att Jan Andersson kan ge besked här.

Fru talman! När det gäller köpet av Nuon ansåg vi att det var rätt att köpa Nuon. Annars hade vi inte gått med på den affären. Frågan tillbaka till Eva-Lena Jansson blir att om det skulle vara så att ni sitter i regeringsställning efter valet, kommer ni då att sälja Nuon? Hur vill Socialdemokraterna använda Vattenfall? Det är ganska intressant. Man vill plocka ut 5 miljarder extra. Man ska ålägga dem att erbjuda basindustrin Europas lägsta elpriser. Vattenfall ska dessutom vara ledande i det förnybara. Det är bra, tycker jag, när det gäller att vara ledande i det förnybara. Men när det gäller att erbjuda de lägsta elpriserna i Europa, hur går det ihop till exempel med energieffektivisering?

Fru talman! Det är häpnadsväckande att höra att Centerpartiet på något sätt argumenterar emot att svensk basindustri ska ha Europas mest konkurrenskraftiga energipriser. Vi menar att det går att förena att vara ett marknadsmässigt bolag med att vara ledande i omställningen. Det är därför vi pratar om att vi vill ha 5 miljarder av avkastningen för att investera i förnybar energi. Jag ställde frågan utifrån regeringens skrivelse. Där står det: Ambitionen är att Sverige ska vara ledande aktör i strategin i riktning mot fossilt oberoende både på hemmaplan och internationellt. Den slutsats som regeringen och Vattenfall har dragit är att man investerar i Nuon och köper mer kol- och gaskraft. Är det att vara fossilt oberoende både på hemmaplan och internationellt? Man kan inte påstå att det är speciellt lyckat tolkat. Det tycker i alla fall inte jag. Om vi får förnyat förtroende från väljarna och därmed får regeringsmakten till hösten ska vi naturligtvis ta ansvar för vårt ägande. Vi ska vara ansvarsfulla. Vi ska ha en långsiktig strategi i det vi gör. Det kommer att vara viktigt att tala om det. Jag vill fortfarande, fru talman, få svar på vilka bolag Centerpartiet vill sälja. Är det Vattenfall, LKAB, Sveaskog, Posten eller SJ AB? Man har sagt att samtliga bolag gås igenom. De som finns på marknaden ska kunna säljas. Det är viktigt att vi här nu får besked.

Fru talman! Jag fick inget svar på hur Eva-Lena Jansson anser att man ska hantera Nuon om Socialdemokraterna sitter i regeringsställning efter valet, vilket vi väl får hoppas att de inte gör. När det gäller konkurrenskraftiga priser är vi överens. Men Eva-Lena Jansson säger ett här och ett i partiets ställningstagande på kongressen. Där säger man att det ska vara Europas lägsta elpriser. Det är något helt annat. Det är inte att jämföra. Konkurrenskraftiga priser måste man erbjuda som ett stort företag om man tänker sig att vara kvar på marknaden. Alternativet är icke konkurrenskraftiga priser. Då lär väl det företaget inte vara kvar så särskilt länge. Pratar vi konkurrenskraftiga priser är det utan problem. Däremot säger man som parti att vi ska ha Europas lägsta elpriser, det vill säga ett politiskt satt pris, dessutom utan att följa de konkurrensregler som vi brukar vara måna om när vi diskuterar med andra länder om att inte främja den egna industrin på något otillbörligt sätt. Det är två helt olika saker, det som Eva-Lena Jansson säger och det man kan läsa i Socialdemokraternas dokument.

Fru talman! Jag tänkte prata lite grann om SJ och infrastruktursatsningar. Det är långsiktiga beslut som kräver nationell politik och en helhetssyn på hur Sverige ska utvecklas. Att, som regeringen har gjort, skapa konstgjorda marknader genom konkurrensutsättning och öppnande av järnvägsnätet för fler operatörer har inte lett till att vi fått fler spår eller bättre underhåll av vår vagnpark. Vi i Vänsterpartiet har lagt som förslag att avkastningskravet ska slopas och att lönsamhetsmålet ska sänkas till 5 procent med motivering att det skulle ge möjlighet till ökade investeringar i nya tåg och vagnar, kanske också utbyggnad av bredbandsnätet, som vi har skrivit. Vad svarar regeringens representanter på våra krav? Man säger så här: Det förslaget går stick i stäv med de principer som gäller för en fri och rättvis konkurrens. Men vad vill då regeringen göra för att komma till rätta med det krångel vi har i dag? Avregleringen har inte underlättat samordningen av trafikslagen, snarare försvårat. Avregleringen har inte lett till fler spår eller bättre underhåll, snarare sämre. Min fråga är: Vad vill regeringen göra?

Fru talman! Vi rör oss halvt in på trafikutskottets område i det här. Precis som har sagts tidigare i talarstolen ligger mycket av det här bakåt i tiden, eftersom järnvägsinvestering är en investering med hiskligt långa perspektiv. Den här regeringen har ökat på pengarna rejält när det gäller att ta igen det eftersatta underhållet. Jag tycker att det är ganska självklart att man har avkastningskrav och vinstkrav. Vi har ett annat företag i transportsektorn som vi är ägare till som inte klarar något avkastningskrav eller något vinstkrav. Då pratar jag om SAS. Där är alternativet att vi i stället som ägare får gå in med pengar. För mig är det ingen lösning att säga att man inte ska ha vinstkrav eller avkastningskrav. Ska man kunna täcka upp i lägen där det går sämre gäller det att man har en avkastning och en vinst i goda tider.

Fru talman! Givetvis handlar det här om vårt utskott. Det handlar om styrning av ett av våra viktigare bolag, om hur vi vill styra, vilka krav vi ska ställa på SJ och vilka möjligheter de har att uppfylla de trafikmål som de är ålagda. Hur ska man finansiera det underhåll som behövs i dag och den ökade spårkapacitet som behövs för att vi över huvud taget ska kunna prata om att ha en marknad som kan likna en marknad med fri konkurrens? Fler operatörer gör inte att vi får en bättre marknad när det bara finns ett spår att trafikera. Det underlättar inte. Det innebär att man plockar russinen ur kakan och tar de mest lönsamma sträckorna att köra på. Kvar blir de olönsamma. Vem ska trafikera dem? Vem ska finansiera dem? Är det så, som det har sagts i en interpellationsdebatt tidigare här, att det är okej om kommuner och landsting går in och finansierar de icke lönsamma sträckorna? Är det verkligen Centerpartiets politik och mening? Hur kommer det här att slå i landsbygdsregionerna? Det behövs ett helhetsansvar för vår trafikpolitik som inbegriper banor, ban- och spårunderhåll, dem som opererar på sträckorna, alltså SJ:s trafik, och fastigheterna. Det är först då vi har möjlighet att sätta resenären i centrum för en så samhällsviktig funktion som kollektivtrafiken är. Med regeringens politik blir det ingenting. Ni ser problemen men har ingen medicin mot dem. I de fall ni har medicin är den otillräcklig.

Fru talman! Kent Perssons medicin är att sänka avkastningskrav och utdelningskrav. För oss är det inte en lösning. Oavsett vilket företag eller bolag man driver måste det långsiktigt finnas en vinst och en avkastning, annars är man riktigt illa ute. Vi ser ju att man inte lyckas med det i en del bolag. Vad gör man då? Då kan man möjligen tänka sig att öppna för en annan ägare. Lite längre fram i vår kommer en infrastrukturproposition där vi gör mycket stora investeringar i våra transportsystem. Jag hoppas att Kent Persson får svar på en del frågor när vi lägger fram den.

Fru talman! Att komma sist i debatten är alltid en utmaning. Det finns risk för en och annan upprepning. Men de stora sanningarna tål att upprepas, så jag tror inte att det är någon stor katastrof. För mig som kristdemokrat är statligt ägande inget självändamål. Det är när starka samhällsintressen är för handen eller när ett så kallat naturligt monopol finns som staten ska vara företagsägare. Frågan är om huvudvärkstabletter, nikotintuggummin eller nässprej verkligen är starka samhällsintressen. Är Ipren, Alvedon och Treo delar av ett naturligt statligt monopol? Tills förra året var de faktiskt det. Före den 1 juli kunde inte den stressade föräldern köpa ett paket värktabletter på samma ställe som hon eller han kunde köpa en liter mjölk. Vad har detta med statligt ägande att göra, undrar ni kanske. Om Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade fått bestämma hade vi fortfarande haft ett statligt apoteksföretag med sina öppettider och på ett antal specifika ställen på orten. Det var stängt för alla på söndagar, trots att varken rinnsnuva, huvudvärk eller feber tar semester just på veckans sista dag. Med Kristdemokraternas och alliansens hjälp har vi brutit denna utveckling och öppnat marknaden för fler apotek, fler försäljningsställen för receptfria varor och därmed större valfrihet. Vi tror på grundprincipen att konkurrensutsatt verksamhet ska bedrivas i privat regi. Denna princip ska vara vägledande när det kommer till synen på statligt ägande. Som tidigare har nämnts i debatten handlar det inte om att sälja alla statliga företag på en gång bara för grundprincipens skull. Det handlar inte om att hasta igenom och skrika sälj så fort det går dåligt eller något statligt företag hamnar i ekonomisk knipa. Det handlar om att systematiskt gå igenom företag för företag och se vad vi ska ha kvar. Kan något säljas och i så fall vad? I de företag som vi har, som till exempel Vattenfall, är det också viktigt att styrningen blir bättre. Det har nämnts ett otal gånger under debatten. Därför har vi begärt att regeringen ska återkomma till riksdagen under våren med ett vässat ägardirektiv som grundar sig på tre principer, nämligen lönsamhet och konsolidering och att vara vägledande i omställningen till de så kallade 2020-målen såväl i Sverige som i Europa. Förtroendet för varumärket Vattenfall måste också återställas. När det kommer till det statligt ägda företaget LKAB har oppositionen motionerat om att bolagets ansvar för de samhällen som påverkas av gruvverksamheten ska beaktas vid fastställande av avkastningskraven på LKAB. För oss kristdemokrater är det viktigt att man inte stirrar sig blind på just avkastningskraven utan i stället tar ett helhetsansvar för effekterna på de berörda orterna; det är viktigt med både och. Det har vi gjort, bland annat genom Malmfältsgruppen som är ett forum för en dialog om gruvnäringen i Kiruna och Malmberget. Vi har också en interdepartemental arbetsgrupp som följer utvecklingen i dessa frågor. Utöver detta har LKAB självt avsatt medel för samhällsomvandlingen. Hittills har LKAB avsatt närmare 3 miljarder för detta. Till det kommer bolagets egna kostnader för järnväg på omkring 1 miljard kronor. Fru talman! Under de senaste åren har bonusar och höga ersättningar till ledande befattningshavare kommit att diskuteras alltmer frekvent. För oss är frågor som rör etik och moral som bekant mycket viktiga. Speciellt i tider av kris är orimligt höga ersättningar till cheferna etiskt och moraliskt diskutabla. Ersättningarna till chefer i statliga företag ska, enligt de nya riktlinjer som regeringen beslutade om i april förra året, vara rimliga och väl avvägda. Detta innebär konkret att ersättningen ska vara takbestämd och inte löneledande i förhållande till jämförbara företag. Etik och hållbarhet handlar förstås inte bara om lön och ersättning utan också om sådant som miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet och mångfald. Jag är därför som kristdemokrat väldigt glad för att regeringen redan för tre år sedan beslutade om riktlinjer för extern rapportering med utökade krav på hållbarhetsredovisning. Vi tar tag i de här frågorna en efter en. När jag läser oppositionens reservationer till betänkandet om statliga företag slås jag av den spretighet som de rödgröna företräder. Miljöpartiet vill sälja SAS nu. Vänstern och Socialdemokraterna säger nej. Vänsterpartiet vill med statliga medel, i direkt strid med EU:s statsstödsregler, sänka SJ:s biljettpriser. Miljöpartiet och Socialdemokraterna säger nej. Vad är det egentligen som gäller om olyckan skulle vara framme i september och vi får en rödgrön regering? Kommer SAS att säljas omedelbart oavsett hur marknaden och priserna ser ut? Kommer staten att sänka SJ:s biljettpriser? Vad är egentligen grundtanken bakom den rödgröna statliga företagspolitiken? Är det, för att citera Vänsterpartiets partiprogram, dags för en begränsning av de rättigheter som springer ur ägandet, och ska ägandet i sig övergå till gemensamma former? Ska alltså staten i praktiken äga allt, eller vad är det som gäller vid en rödgrön valseger? Jag tror att det är fler än jag som är intresserade av att få ett besked i dag. För övrigt vill jag yrka bifall till majoritetens texter och avslag på oppositionens texter och motioner.

Fru talman! Jag hade lite svårt att följa Eva Johnsson i alla inledningar i hennes tal. Vi diskuterar trots allt företag med statligt ägande, men hon kom in på massor av olika typer av frågor. Jag skulle i alla fall vilja konkretisera några frågor till Eva Johnsson som hennes allianskamrater tyvärr har valt att inte svara på. Eva Johnsson däremot verkar ju riktigt uppriktig här och pratar om etik och moral. Då tänkte jag att hon kommer att vara öppen med vad man egentligen vill. Frågan till Eva Johnsson blir naturligtvis som till alla andra: Vilka företag är det ni vill sälja? Ni håller ju på och prövar vartenda företag i den statliga gruppen. Är det Vattenfall, Sveaskog eller LKAB? Kan det vara Posten eller SJ? Det är väl bra om du redovisar det redan här och nu så att vi får reda på det. Jag skulle också vilja ställa frågor kring Vattenfall och den ägarpolicy man har haft. Vi har pratat om etik och moral här och vikten av att följa olika frågor. Det står i skrivelsen att "ambitionen är att Sverige ska vara en ledande aktör i strategin i riktning mot fossilt oberoende både på hemmaplan och internationellt". Tycker Eva Johnsson att det har varit bra att man via Vattenfall har investerat i Nuon, en ökning av kol och gas? Är det en bra inriktning? När det gäller avregleringen på apoteksmarknaden tror jag att vi har varit tydliga med att det vi har tyckt vara viktigt är att läkemedel inte är vilken vara som helst. Det vore betydelsefullt om Eva Johnsson kunde redogöra för om hon anser att läkemedel är vilken vara som helst. Vi menar att det distributionssystem för läkemedel som vi har haft har inneburit väldigt låga kostnader för konsumenten, men också för samhället. Tycker Eva Johnsson att det är bra om vi får högre kostnader för både konsumenten och samhället genom en avreglerad apoteksmarknad?

Fru talman! Först och främst har det i den här debatten i vanlig ordning antytts att regeringen på något sätt har en dold agenda som man inte vill redovisa. Det där tycker jag är lite olustigt att gång på gång behöva höra i debatten. Vi har varit väldigt tydliga med att sex företag skulle säljas under den här mandatperioden. Vi vill göra det på ett ansvarsfullt sätt. Vi vill ta ansvar för att de säljs med en god avkastning och att skattebetalarna får ränta på sina pengar. Vi gör det inte hipp som happ. Jag tycker att det i det sammanhanget kan vara lite intressant att påminna om historien. När man lyssnar på den här debatten kan man lätt få intryck av att oppositionen aldrig någonsin tidigare har sålt företag eller kommer att göra det i framtiden. Sanningen är den att under den tidigare regeringen såldes statliga företag för 116 miljarder kronor. Det var inte obefintligt med statliga företag som såldes av en tidigare socialdemokratisk regering. Kom ihåg det! Frågan är vad Socialdemokraterna och vänsterkartellen har för dold agenda när det gäller framtiden och utförsäljningen av statliga företag. Det tycker jag vore ganska intressant att få veta. När det gäller Vattenfall har vi sagt att ägardirektiven kommer under våren. Regeringen återkommer med tydliga ägardirektiv. Där kommer det också att framgå precis vad vi vill, även när det gäller miljösidan. Det kommer att finnas med i direktiven. Även där är historien intressant. En socialdemokratisk regering gav ägardirektiv som inte följdes upp och inte uppfylldes. Det talas det ganska tyst om också. Vi följer upp. Vi har begärt att få tydligare ägardirektiv, och regeringen kommer att följa upp dem.

Fru talman! Jag står här i kammaren och ställer frågor till Kristdemokraternas representant, för regeringens representant finns ju inte här. Då är det viktigt att jag också får svar utifrån den politik som Kristdemokraterna ska föra och för här i Sveriges riksdag. Det är jätteviktigt att få reda på det. Vi har nyss hört Eva Johnsson citera Vänsterpartiets partiprogram. Det är klart att det finns partikongressbeslut även hos Kristdemokraterna. Det finns partikongressbeslut hos alla de borgerliga partierna, men även hos de rödgröna partierna. Det är väl inget oväntat. Då är det väl bra om Eva Johnsson kan redogöra för vilka företag ni ska sälja. Du har precis redovisat att det inte finns något ideologiskt i att äga statliga bolag. Kan du då inte redovisa vilka bolag ni ska sälja? Jag har också redovisat att regeringens syn på det statliga ägandet står i skrivelsen. Jag läser igen: "Ambitionen är att Sverige ska vara en ledande aktör i strategin i riktning mot fossilt oberoende både på hemmaplan och internationellt." Då är det väl märkligt att regeringen och den borgerliga majoriteten i riksdagen inte har tyckt det vara viktigt att få fram ägardirektiv till Vattenfall som har valt att investera i fossil kol- och gaskraft. Här säger Eva Johnsson att det kommer till våren någon gång. Jag tycker i alla fall att det är viktigt att redovisa varför man har varit så defensiv och inte tagit de här frågorna på allvar. Jag skulle gärna, fru talman, vilja ha svar på mina frågor, även om Eva Johnsson hellre vill ställa egna.

Fru talman! Två minuter går fort när man har roligt, och därför hinner man inte med precis allting, även om jag gärna skulle se att jag hade fyra minuter. Jag ska försöka trycka in så mycket som möjligt på de 1 minut och 47 sekunder som är kvar. Först och främst vill jag gärna upplysa Eva-Lena Jansson om att majoriteten i riksdagen har en viss kontakt med regeringen. Det är så. Det finns en viss dialog till exempel mellan kristdemokratiska riksdagsgruppen och de ministrar som sitter på andra sidan vattnet och är med i samma parti. Det är inte så att det är vattentäta skott mellan majoriteten i riksdagen och regeringen. Detta sagt bara som en lite spännande upplysning. Eva-Lena Jansson återkommer igen till ägardirektiven och avsaknaden av ägardirektiv. Med en dåres envishet återkommer jag till det som jag även sade i mitt anförande, nämligen att vi har begärt att regeringen ska återkomma till riksdagen under våren med ett vässat ägardirektiv där de tre grundprinciperna lönsamhet, konsolidering och ledande i omställning, alltså 2020-målen, ska finnas med på ett tydligt sätt. Det är väl ett tydligt svar till Eva-Lena Jansson. När det slutligen gäller apoteket tycker jag att det är fantastiskt trevligt att man numera kan välja om man ska gå till apoteket på dagtid och köpa Ipren eller till bensinstationen på natten. Tillgänglighet och valmöjlighet är alliansregeringens honnörsord även fortsättningsvis.