Stöd till personer med funktionsnedsättning

Anf. 1 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Vi ska börja denna dag med att debattera socialutskottets betänkande nr 8, Stöd till personer med funktionsnedsättning. Det är ett betänkande som behandlar ungefär 70 yrkanden från allmänna motionstiden, och det är ett betänkande som innehåller ett tillkännagivande till regeringen.

Det här handlar om människor som på många sätt är utsatta. De är det därför att de är i behov av andras stöd och hjälp för att kunna leva ett liv som andra. Det är ett område där Sverige har höga ambitioner och ska ha höga ambitioner. Ett välfärdssamhälle som har så mycket resurser ska också bedömas utifrån hur de resurserna kommer dem till del som har de allra största behoven.

I det här betänkandet finns många olika förslag som lyfter fram brister i de höga ambitioner som vi har. Det är brister som gör att den som har behov av samhällets stöd faktiskt inte fullt ut får det.

Herr talman! Jag tänkte börja med det tillkännagivande som finns i betänkandet. Vi har alla partier, tror jag, någon ambition om att den som är i behov av stöd ändå ska ha stort inflytande över hur vardagen fungerar. När vi antog en lagstiftning som ska ge den som är i behov av personlig assistans möjlighet att själv styra över hur assistansen ska utformas var tanken från början att du ska ha väldigt stort inflytande. Det var därför lagstiftningen utformades så som den gjorde. Du ska själv kunna handplocka de personer som ska finnas där i ditt liv och göra det du själv med dina egna förmågor inte klarar av att göra. Det handlar om sådant där vardagligt som vi när vi är friska och har våra funktioner inte riktigt tänker på att det görs hela tiden, sådant där som är det mest intima, till exempel att gå på toaletten.

För att du ska få den här möjligheten att bestämma själv är det viktigt att det finns valfrihet. Valfriheten finns i vår lagstiftning, men i praktiken fungerar det inte alltid. Det är det vi i allianspartierna har pekat på. I praktiken finns det situationer då du är i behov av assistans och får den utförd av kommunen, och då kan du inte välja utförare. Skälet är att kommunerna många gånger lägger en lägre ersättning till den som ska utföra assistansen än det schablonbelopp som finns när du har assistansen från Försäkringskassan. Beloppet sätts på en så låg nivå att det inte finns någon som klarar av att få verksamheten att gå runt. Därmed försvinner också valfriheten.

Jag är därför glad att en majoritet i utskottet nu har kunnat enas om ett tillkännagivande om att den här valfriheten också i praktiken ska fungera och att regeringen måste ta ansvar för att se till att den gör det.

Vi kristdemokrater har ett antal andra frågor som vi lyfter fram bland de här motionerna. Det handlar om de tvåårsomprövningar som görs, och vi ställer oss bakom en reservation om detta.

När situationen faktiskt inte förändras, och det, även om hoppet alltid ska finnas om att du blir bättre, inte blir någon skillnad från gång till gång, är många människor i dag ändå rädda. Inför tvåårsomprövningen är man rädd att det ska bli en försämring och att någon annan gör en bedömning att du inte behöver den hjälp som du har i dag.

Det tär också på resurserna som finns för att göra en noggrann och ordentlig prövning av vilka som är i behov av stöd om man också ska göra nya bedömningar vartannat år för personer som vi vet att det inte kommer att vara någon skillnad eller förbättring för. Det menar vi att man bör se över.

Vi ser också att det finns tunga skäl att titta på de belopp som ges till de personer som har de allra största behoven. Allt det här rör människor med stora behov av samhällets stöd, men när det gäller de som har de absolut största behoven finns det en differentiering i dag. Vi ser också att det kanske inte riktigt fungerar och att några inte får behoven täckta. Det kostar för mycket.

Det här är någonting som påverkar alla utförare, oavsett om det är en privat utförare eller om det är kommunen som är utföraren. Om den faktiska kostnaden överstiger de ersättningar som ges blir det ett problem som i längden riskerar att drabba dem med de allra största behoven.

Vi har en gemensam reservation från allianspartierna om detta, och jag kan säga redan nu att det är den som jag yrkar bifall till, alltså reservation nr 15.

Jag vill också i det här sammanhanget, när vi pratar om de människor som är de mest utsatta, komma tillbaka till de frågor som kanske är de mest akuta just nu när det gäller det stöd som vi ger i samhället: att det är så många människor som i dag inte får sina behov tillgodosedda, att det blir indragningar och nedskärningar och att statistik som vi fick från Försäkringskassan bara för någon vecka sedan visar att det nu har blivit allt svårare att faktiskt få assistans beviljad hos Försäkringskassan.

Om vi går tillbaka bara några år kan vi se att av de som ansökte om personlig assistans - assistansersättning via Försäkringskassan - fick ungefär 80 procent av de som sökte ett ja. Andelen som söker har inte påverkats så enormt mycket under de senaste åren, men successivt har andelen som har fått beviljat sjunkit. Nu sista året har det blivit en drastisk förändring. Under 2016 fick 80 procent avslag. Det är alltså bara 20 procent av de som söker som får assistans beviljad.

Bara några minuter efter att jag såg de siffrorna passade jag på att ställa en fråga om detta till statsministern. Jag kan förstå att man som statsminister inte har full koll på alla siffror, men det hänvisades till att det är större chans att man får sin ansökan beviljad om man söker igen. Jag har försökt få fram sådana siffror från Försäkringskassan men kan inte se det för 2016.

Det är också ett problem om vi har ett rättssystem som säger att söker du en gång är det liten chans att du får ja, men söker du igen ökar chansen att du får ja. Då är det inte en rättssäker prövning i första ledet. Om det var det statsministern pekade på är det oroväckande, och då hoppas jag att regeringen gör allt den kan för att ta rätt på den situationen, alltså att man inte får en rättvis prövning första gången utan riskerar att få avslag bara för att det var första gången man sökte, men om man är i tillräckligt behov kanske man söker igen, och då kanske det görs en noggrannare prövning. Jag hoppas att det inte är så. Vi har sett vissa tendenser tidigare i siffror som visar på någon sådan indikation, men att det i stor omfattning skulle vara så är oroande.

Det statsministern kanske egentligen hänvisade till kan vara att det inte är en majoritet som får avslag vid just omprövning, det vill säga vid tvåårsbedömningen. Ja, men det är väl för väl att inte mer än hälften som sedan tidigare har ett bedömt behov plötsligt bedöms inte ha det över huvud taget. Så ska det självklart inte heller vara. Och det råder det ingen tvekan om.

Det bekymrar mig att vi i dag har en situation där många blir av med det stöd som man tidigare fått bedömt att man har behov av. Man får en sänkning av antalet timmar och bedöms alltså ha ett mindre behov. Men också det nya bekymrar mig, att bara 20 procent får bifall när de ansöker - trots att det inte har blivit någon stor skillnad. Det är en sak om det är en helt ny kategori av människor som söker, som inte alls har de bedömda behoven. Men ingenting i underlaget visar att det skulle vara skälet, att det är nya som söker och att det skulle vara okynnesansökningar. Några sådana indikationer finns inte över huvud taget.

När utskottet inför beredningen av ärendet hade en utfrågning sa Försäkringskassan tydligt att man inte riktigt vet vad den här utvecklingen beror på. Men ännu mer oroande är att man inte vet vad som händer med dem som inte får sina behov tillgodosedda genom assistansersättningen.

Att den nuvarande regeringen inte tar ansvar för det är ett stort problem för vårt välfärdsland.

(Applåder)

Anf. 2 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! God morgon, övriga!

I dag ska vi debattera ett stort område. Det handlar om stöd till personer med funktionshinder. Precis som i tidigare debatter som jag varit med i handlar mycket om LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

LSS är en viktig rättighetslagstiftning. Den innebär en frihetsreform för många. Lagen har revolutionerat vardagen, i positiv bemärkelse, för människor med funktionshinder. Men tillämpningen av lagen har också kantats av brister och utmaningar. Framför allt såg vi redan 2006 och 2009 ett antal prejudicerande domar som har lett till att rättstillämpningen ändrats.

Herr talman! Debatten har stundtals varit ganska tuff under det senaste året. Jag vill därför i denna kammare understryka att regeringen och det socialdemokratiska partiet värnar om LSS-reformen. Vi står bakom intentionerna i denna.

Jag vill citera det beslut som togs av partikongressen förra veckan: "Samhället ska ge stöd till de individer som behöver det mest. Intentionerna bakom LSS-lagstiftningen ska gälla. För många personer med en funktionsnedsättning betyder rätten till assistans och andra insatser inom LSS att de kan leva ett självständigt liv. Diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning ska upphöra. Tillgängligheten ska förbättras. Att jobba och vara förälder ska vara möjligt även för den som har barn med funktionsnedsättning."

För att vardagen ska fungera är det mycket annat än enbart LSS som spelar roll. Ibland låter det som att LSS är det enda stödet samhället kan erbjuda. LSS ger som sagt självklart ett grundstöd för att man ska få en funktionell vardag. Men när det gäller hela vårt socialpolitiska arbetssätt tror jag att vi måste titta mycket mer på universella lösningar. För att vi ska få till varaktiga och hållbara lösningar måste det finnas ett mycket bättre samarbete mellan exempelvis arbetsmarknaden, skolan, omsorgen och hälso och sjukvården. I dag hamnar många med funktionsvariationer i kläm eller i stuprör inom olika verksamheter.

Det är glädjande att regeringen nu arbetar med just den linjen, att införa generella lösningar och ge decentraliserade beslut ute i verksamheterna. Arbetsförmedlingen genomgår till exempel en ganska stor omstrukturering. Man får jobba mycket mer med helhetslösningar, mycket mer med det lokala samhället och har ett mycket större mandat. Sådana åtgärder kommer såklart att förbättra även för människor med funktionshinder.

Regeringen har också tillfört och kommer att tillföra mycket resurser inom välfärden och stärker utbildningsmöjligheterna. Det gynnar alla, även gruppen med funktionshinder. Bland annat lönebidrag höjs också, för att göra det lättare att få jobb.

Att leva med en funktionsnedsättning innebär utmaningar i livet och för anhöriga. Det som blivit bättre de senaste åren är tillgängligheten till medier. Användbarheten inom kollektivtrafiken har ökat. Även utbildningsnivån har ökat till viss del.

I ett tioårsperspektiv kan vi dock tyvärr se att som grupp har personer med funktionsnedsättning generellt sett sämre levnadsvillkor och sämre möjlighet att delta i samhällslivet än övriga befolkningen. Kvinnor har generellt sett sämre levnadsvillkor. Utbildningsnivån är lägre, trots att den har blivit bättre. När det gäller möjligheter till jobb är 63 procent av personer med funktionsnedsättning yrkesarbetande. Det ska jämföras med 84 procent av den övriga befolkningen. Även de ekonomiska förutsättningarna är sämre.

Visserligen är valfrihet och enskilda insatser viktiga, men det löser långt ifrån alla utmaningar. Vi måste se mer av det generella än det individuella.

Funktionshinderspolitiken baseras bland annat på FN-konventionen och på mänskliga rättigheter. Vi ska ha ett samhälle där alla har möjlighet till delaktighet, precis som vi här i kammaren har.

Herr talman! Eftersom de flesta motionerna handlar om LSS tänker jag fokusera på det i resterande del av mitt anförande.

Målet med de tio insatserna enligt LSS ska vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkor och fulla delaktighet i samhällslivet. Av Försäkringskassans rapport framgår det att ca 16 000 personer har statlig assistansersättning för närvarande. Den siffran har varit mer eller mindre konstant under tio år.

De senaste tio åren har kostnaderna för assistansersättningen ökat med 1,3 miljarder per år. Det förklaras i huvudsak av ett ökat antal timmar. Totalt kostar LSS-reformen ca 30 miljarder kronor årligen.

Precis som Emma Henriksson hänvisade till ser vi dock en förändring under 2016. Det jag kan utläsa av Försäkringskassans rapport är att man förra året såg en minskning av assistensmottagare på 3 procent. Man ser också en timutveckling som verkar minska. De övriga siffrorna har jag tyvärr inte kunnat ta del av.

Enligt Försäkringskassan beror kostnadsökningen på framväxten av normering och rättspraxis sedan 2006. Det har ingenting att göra med hur regeringen har agerat eller inte. Regeringen har inte ändrat ett kommatecken i lagstiftningen. Det här har varit känt, även under allianstiden. Alltså behöver vi nog, var och en, fundera på och rannsaka oss själva när det gäller vad vi kunde ha gjort eller vad vi ska göra.

Nu pågår en jättestor utredning om hela LSS. Den tillsattes i maj 2006 och ska vara klar senast 2018. Syftet är skapa långsiktigt hållbar utveckling och att få till stånd mer ändamålsenliga insatser för att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället.

Skälen till översynen är bland annat det som har kommit fram, att det brister i insatser, brister i bedömningen, brister i kopplingen mellan daglig verksamhet och möjlighet till jobb och så vidare. Förhoppningsvis kommer många av förslagen till åtgärder som yrkandena pekar på att lösas genom utredningen, om vi blir överens.

Men den här lagstiftningen har varit föremål för prövning ganska många gånger under de senaste tio åren, men tyvärr har åtgärder då inte vidtagits.

Parallellt pågår det också andra utredningar som till exempel Välfärdsutredningen som i någon form kommer att påverka även LSS.

Herr talman! Avslutningsvis har regeringen vidtagit ytterligare åtgärder. Så sent som för några månader sedan ändrade man regleringsbrevet till Försäkringskassan. Man har gett Försäkringskassan och Socialstyrelsen i uppdrag att analysera och även föreslå förändringar till följd av ändrad rättspraxis.

I betänkandet finns det ett tillkännagivande till regeringen under punkt 1 om valfrihet, och jag vill anmäla att vi reserverar oss mot det. I vår skriftliga reservation står det att när det gäller valfrihet i välfärden anser vi det vara värdefullt att individen ska kunna välja utförare. Jag vill understryka att lagen ger i dag fullt stöd för att välja sin egen hjälp. Vi avser inte att ändra på denna rättspraxis. Vi tycker att tillkännagivandet är lite grann ett spel för galleriet.

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

Anf. 3 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! För fyra fem år sedan var debatten på det här området ungefär lika hätsk, även om det då var ett annat statsråd. De som då var upprörda inser att skälen att vara upprörda är enormt mycket större nu. Då tyckte man inte att utvecklingen gick framåt tillräckligt snabbt. I dag går utvecklingen bakåt.

Man försöker att ge sken av att regeringen inte har gjort någonting som kan ha försatt landet i den här situationen därför att man inte har ändrat i lagstiftningen. Nej, det gör inte regeringen, det är riksdagen som ändrar i lagstiftningen. Men det är just det som är problemet. Regeringen ser till att smygvägen försämra för dem som är några av landets mest utsatta.

Herr talman! Jag har läst i Försäkringskassans senaste prognos för verksamheten från 2017 och framåt. På s. 31 kan man ta del av prognosen för 2017 jämfört med den senaste prognosen. I Försäkringskassans regleringsbrev för 2016 sa man: Bryt utvecklingen av antalet timmar! Se till att stoppa kostnadsökningarna när det gäller LSS! Det har haft effekt. Från en prognos till nästa prognos har kostnaderna minskat med en halv miljard, och det har man åstadkommit genom den kraftiga inbromsningen inom LSS.

Min fråga till Mikael Dahlqvist, som representerar regeringspartierna här i dag, är: Är ni inte oroade? I går hörde vi finansministern säga: Aldrig förr har så få varit beroende av samhällets stöd. Nej, därför att ni har dragit undan samhällets stöd. Är det någonting att vara stolt över eller är det någonting att oroas över?

Anf. 4 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Tack, Emma Henriksson, för din fråga!

Jag delar din och mångas oro. Som jag sa i mitt anförande började den här utvecklingen 2006. Då ser vi att det minskar med assistanstimmar och assistansmottagning. Men jag är inte lika säker som du, Emma Henriksson, på vad det beror på. Jag anser snarare att det beror på prejudicerande domar, alltså ändrad rättspraxis i Högsta förvaltningsdomstolen. Det påbörjades redan 2006 och pågick under hela alliansregeringstiden.

Vad som har sagts tidigare i debatten mellan opposition och majoritet, det får de som har varit med referera till. Man jag konstaterar bara: Låt oss se vad vi kan göra nu.

Herr talman! Regeringen har nu med socialminister Åsa Regnér i spetsen vidtagit ett antal åtgärder som ska visa vad detta beror på och föreslå lagändringar till riksdagen.

Låt oss i lugn och ro analysera och fundera på hur detta kan hanteras och vilka konsekvenser det får. Då hoppas och tror jag att vi kan hitta en gemensam lösning.

Jag har en fråga till dig Emma Henriksson. Ni är tydliga i er reservation, men jag är ändå lite förbryllad. Lagstiftningen ger i dag stöd för att man har rätt att välja utförare. Då undrar jag vad som är syftet med er gemensamma reservation.

Anf. 5 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Jag trodde att replikerna var till för att jag skulle ställa frågor. Men jag har inget emot att försvara det som är ställningstagandet från utskottets majoritet. Det är alltså inte en reservation.

Vi vill att det inte ska funka bara enligt lagens bokstav. Vi vill att det ska funka i människors verklighet. Det här är inte ett problem överallt, men det är ett stort problem för de personer som drabbas, som i praktiken inte får möjlighet att använda sig av den rätt att välja utförare som anges i lagstiftningen. När lagstiftningen inte fungerar i praktiken har vi ett ansvar att se till att få den att fungera.

Herr talman! Jag vill gå tillbaka till de frågor som jag ställde till Mikael Dahlqvist.

Sedan ni tog över regeringsmakten har situationen månad efter månad kraftigt försämrats, och vi kan följa den utvecklingen. I mitt anförande nämnde jag att 80 procent nu får avslag på nyansökningar. Bryter man ned den siffran på halvår kan man se att det under det första halvåret var 78 procent som fick avslag. Andra halvåret 2016 var det 82 procent som fick avslag. Utvecklingen fortsätter med ett tempo som gör att möjligheten att få personlig assistans försämras dag för dag som vi debatterar den här frågan i kammaren.

Ja, regeringen har tillsatt en utredning som ska vara klar 2018, men den tar inte sikte på de förändringar som har skett på grund av att domstolen har meddelat prejudicerande domar. Flera år i efterhand har Försäkringskassan ändrat sin tillämpning. Situationen är akut, och regeringen borde göra någonting nu. Så frågan kvarstår: Vad gör regeringen just här och nu?

Anf. 6 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Tack, Emma Henriksson, för din fråga!

Regeringen gör precis det som jag tidigare refererade till. Man har bland annat förtydligat regleringsbrevet till Försäkringskassan för i år. Man har bett Försäkringskassan, Socialstyrelsen och även Inspektionen för socialförsäkringen att göra en snabb analys av vad dessa domar har fått för konsekvenser. Vad beror det på? Vad händer med de människor som får avslag? Får de annan hjälp, eller vad händer?

Jag är lika bekymrad som du. Även om man får avslag är det viktigt att man får hjälp. Denna analys kommer att presenteras under hösten. Då får vi väl se vad regeringen vidtar för åtgärder och vilka förslag man kommer med till riksdagen. Det är mitt svar på den frågan. Vi får väl se vad som händer och sker.

Det kan bero på att jag är slarvig eller på att jag inte ser tillräckligt bra, Emma Henriksson, men jag har inte sett siffran på över 80 procent för avslag. Däremot har jag sett tydligt i Försäkringskassans rapport att 2006 avtar timmarna och att några färre får beslut. Men det får vi väl analysera.

Det är självklart att om det får så allvarliga konsekvenser är det klart att vi kommer att vidta åtgärder.

Anf. 7 Ann-Britt Åsebol (M)

Herr talman! I min hemstad Falun i Dalarna har jag genom årens lopp följt tre flickor som alla föddes med någon form av funktionshinder. De har under åren behövt assistans i olika former för att såväl i hemmet som i skolan klara sitt dagliga liv. De är rullstolsburna och har upplevt de problem som detta medför: att komma in genom skolporten som har tre trappsteg utanför eller att få byta skola för att det var för svårt att sätta dit en ramp eller hiss så att de kunde ta sig in i byggnaden.

En av flickorna fick vid 16 års ålder ett brev neddimpandes i brevlådan om att hon skulle bli förtidspensionär. En annan fick liknande besked något år senare. De ville ju börja gymnasiet och utbilda sig. Varför skulle de inte få det? De ville ut i arbetslivet. Flickorna växte upp och ville ha barn. Men hur skulle de klara det när de inte ens kunde ta hand om sig själva? Samhället har många farhågor och fördomar om hur en funktionshindrad mamma kan ta hand om barn. Men, herr talman, det är just då som samhället ska komma in och ställa upp så att dessa ungdomar kan leva ett så normalt liv som möjligt, trots sin funktionsnedsättning.

I min moderata värld ska Sverige vara ett land där alla blir sedda och känner sig behövda. En funktionsnedsättning ska inte behöva betyda att man plötsligt ses som ett kollektiv med exakt samma behov av stöd och service. Alla som har en funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället på så jämlika villkor som möjligt, och stödet ska finansieras gemensamt och solidariskt efter behov. Dessutom ska det vara tillgängligt för alla, oavsett vilken betalningsförmåga den enskilde har eller var i landet man bor.

Vi värnar om valfrihet och etableringsfrihet. Och vi välkomnar det tillkännagivande som utskottet gör om att alla personer som har beviljats en insats ska få möjlighet att själva välja utförare.

Herr talman! Personlig assistans är en frihetsreform som vi är stolta över att ha infört. Det är en reform för ökad frihet i dess allra bästa bemärkelse. Men det finns också brister med reformen vad gäller både struktur och utformning. Det finns anledning att se över inslag och fördelning av ansvar och befogenheter för att utveckla en högre kvalitet. Ordning och reda i välfärden är avgörande.

Det handlar i grunden om vilket synsätt man har och ur vilket perspektiv frågor om personlig assistans betraktas. Vi moderater värnar om alla människors rätt till ett rörligare liv. Valfrihet och mångfald bildar en stabil grund för hög kvalitet. Utvärdering och uppföljning är tillsammans med tillståndsgivning, tillsyn och sanktionsmöjligheter centrala delar för att säkra den fortsatta legitimiteten för personlig assistans.

En utmaning som vi moderater ser inom detta område är: Hur kan vi skapa de bästa förutsättningarna för en personlig assistans av högre kvalitet i hela landet? Det saknas i dag utförliga mätningar och uppföljningar av kvaliteten inom personlig assistans. Det är en stor brist i förutsättningarna för att utveckla högre kvalitet. Det vore positivt med en utveckling där öppna jämförelser genomförs även inom personlig assistans.

Vi vill också se ett tydligt och fokuserat utvecklingsarbete i syfte att nå konkurrensneutrala villkor mellan offentliga och fristående alternativa anordnare av personlig assistans för att dels värna alla brukares valfrihet, dels säkra en mångfald av utförare.

Herr talman! En annan utmaning är den framtida personalförsörjningen. Närmare 100 000 personer arbetar i dag som personliga assistenter. Det är viktigt att kunna tillgodose olika kompetenskrav och en rimlig arbetsmiljö. Anordnare ska kunna överblicka konsekvenserna av befintliga ersättningssystem och kostnader.

Det är kommunerna som ansvarar för de flesta av dessa insatser, men det gör också regioner och landsting när det gäller rådgivning och annat personligt stöd. Dessutom har vi Försäkringskassan som ansvarar för den beviljade assistansersättningen. Många olika aktörer är involverade, och därför är behovet att nå en tillfredsställande kompetensförsörjning brett och komplext. En otydlig ansvarsfördelning gör att systemet behöver förbättras. Vi behöver ta fram en nationell strategi för att säkra kompetensförsörjningen.

En ytterligare utmaning är att få fler personer med funktionsnedsättning i arbete. Att som 16-åring få besked om att man ska bli förtidspensionerad är inte vad man vill. Man vill i stället få frågan: Vad kan du göra? Vad för slags jobb passar dig och din funktionsnedsättning? Ta hand om det friska i stället för det sjuka!

Minsta lilla arbetsförmåga ska föranleda alla krafter att stärka arbetslinjen. Man gynnar såväl den enskilde, som ges möjlighet att känna arbetsgemenskap och glädje i att utvecklas, som samhället i stort att motverka det nya utanförskapet. Vi vill genomföra ett strategiprogram i syfte att stärka insatser för fler personer med funktionsnedsättning att kunna komma i arbete efter egen arbetsförmåga.

Åren har gått för de tre flickorna som växte upp i 80- och 90-talets Falun. Vad hände med dem? Anna är i dag ekonom och har arbetat både på revisionsbyrå och som ekonomichef på ett företag. Hon driver nu en egen redovisnings- och konsultfirma. Hon är gift och har barn. Jenni, som skulle förtidspensioneras vid 16 års ålder, är utredningssekreterare inom offentlig verksamhet. Och Veronica, som har assistans dygnet runt, har startat och driver ett assistansföretag i mångmiljonklassen. Hon har mot alla odds fött en liten son som i dagarna har fyllt två år. Alla tre tog fram det friska som de hade inom sig.

Det är viktigt att vi här i riksdagen fattar de nödvändiga besluten för att få sjysta villkor för dessa barn, ungdomar och vuxna att få leva ett så likvärdigt liv som vi andra. Många är de historier jag har fått höra genom åren om hur man blir ifrågasatt då man behöver stöd. Det här är en skör grupp, som vi inte ska svika. Vi ska säkra kvalitet men också motverka fusk och missbruk.

Herr talman! Vi moderater ställer oss bakom samtliga moderata reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 15.

(Applåder)

Anf. 8 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Jag har en fråga till dig, Ann-Britt Åsebol. Det är med anledning av den gemensamma reservationen med det tillkännagivande som ni gör och som handlar om valfrihet inom LSS. Det vore intressant för mig att få ta del av Moderaternas inspel i frågan, eftersom lagen i dag ger en sådan rättighet. Vi tänker inte ändra den praxisen, utan vi värnar också om valfrihet.

Min fråga är: Vilket är ert syfte bakom reservationen?

Anf. 9 Ann-Britt Åsebol (M)

Herr talman! Nu är detta ingen reservation i betänkandet; det är ett tillkännagivande. Majoriteten i utskottet har alltså denna uppfattning. Jag tror att det är viktigt att påpeka skillnaden mellan ett tillkännagivande och en reservation.

Om man läser Socialdemokraternas reservation - just reservation - kring det här tillkännagivandet blir man självklart lite mörkrädd. En mer sovjetisk - tyvärr kan jag inte använda något annat ord - anda får man leta efter. Ni framför där att det här absolut inte går att genomföra och att det är omöjligt. Det är lite konstigt. Jag kan förstå att frågeställaren vill fråga var de olika partierna står i den här frågan, men jag tycker också att man ska titta på sin egen reservation och vad den skulle innebära för dem som nyttjar och får del av assistansen.

Anf. 10 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Jag tackar Ann-Britt Åsebol för svaret, hur jag nu ska tolka det. Jag vill vara tydlig med att jag när jag säger "reservation" menar reservation mot regeringens förslag. Jag vet att ni har en majoritet för ett tillkännagivande.

I ert tidigare motionsyrkande yrkar ni på att lagen om valfrihet, LOV, ska införas även inom LSS. Ni har alltså olika ingångsvinklar i valfrihetsfrågan inom Alliansen. Det är därför jag ställer frågan.

Eftersom lagen ger den här möjligheten och brukaren i dag har full rättighet att välja utförare är det väl i så fall i första hand lagen som behöver ändras. Det är inte här i kammaren som vi behöver försöka ändra något, utan det är väl snarare så att vi ska gå till myndigheter, eller i det här fallet kommunerna, som i några fall uppenbarligen försvårar för vissa att välja utförare med tillämpning av schablonersättning och så vidare.

Det var den synpunkten jag ville framföra. Men det är väldigt intressant att höra vad ni har för olika ingångsvinklar i er frågeställning kring valfrihet.

Anf. 11 Ann-Britt Åsebol (M)

Herr talman! Det är intressant att höra Mikael Dahlqvists ingång till varför han vill höra de olika inställningarna till valfrihet. I min moderata värld är det, precis som jag sa i mitt huvudanförande, självklart väldigt viktigt att den som är i behov av assistans också får vara med och välja sin egen utförare och utveckla. I min moderata värld är det en fundamental portal att det är väldigt viktigt med mångfald och valfrihet.

Anf. 12 Carina Herrstedt (SD)

Herr talman! Då står vi här igen och debatterar en väldigt viktig fråga, nämligen stöd till personer med funktionsnedsättning. Nu gäller det betänkande SoU8.

Dagens debatt är som sagt lite annorlunda, eftersom den inte baseras på någon proposition eller något annat förslag från regeringens sida. I dag debatterar vi motioner från allmänna motionstiden, motioner från partier och enskilda ledamöter. Det tillsammans med att många av dessa motioner besvaras med att det redan finns en utredning på gång eller att det finns en rapport som är närstående gör att det blir en lite annorlunda debatt. Man kanske står bakom flera motioner men ändå avstår från att yrka bifall till dem av den anledningen att något är på gång.

Men, herr talman, det gör inte dagens debatt mindre viktig, tvärtom. Detta är ett viktigt ämne att diskutera, speciellt i ljuset av den senaste tidens debatter och diskussioner och utvecklingen kring personlig assistans och LSS. Det är en debatt som förmodligen inte har kunnat undgå många.

Detta är inte bara en viktig fråga, utan den ligger mig också personligen varmt om hjärtat. Som jag tidigare har sagt är jag personlig assistent, för tillfället tjänstledig, så jag har i verkliga livet på nära håll fått se hur rätt stöd kan vara livsavgörande för personer på många olika sätt. Jag har på nära håll också fått se den kamp som personer som får föra. Jag har en kusin som fick barn samtidigt som jag, och jag har sett hur hennes dotter, som föddes med en funktionsnedsättning, har fått kämpa och hur hon som förälder har fått kämpa. Jag har dessutom en mamma som jobbar med personlig assistans och har ett företag som gör det. Jag har alltså sett dessa frågor på nära håll och ur olika vinklar.

När människor förhindras från att göra sina olika egna val skapas ohälsa, som på många sätt drabbar inte bara den enskilde och dess närstående utan också samhället. Sverigedemokraterna anser att ett lands viktigaste uppgift är att säkerställa god välfärd och att ta hand om sina medborgare, främst medborgare som är i extra behov av stöd och hjälp. Det är en av välfärdens grundstenar.

Lagen om stöd och service, LSS, var en otroligt viktig reform som vi vill värna, upprätthålla och förbättra. LSS är en rättighetslagstiftning, vilket det är otroligt viktigt att vi kommer ihåg och inte glömmer bort. Det innebär att det inte går att kompromissa med de rättigheter som LSS ger funktionsnedsatta bara för att statens eller kommunens budget för tillfället är lite sämre. Det är med andra ord ingen lag som är dispositiv och som man kan nedmontera, utan de rättigheter som framgår där ska gälla till dess att vi här i denna riksdag bestämmer någonting annat.

Tyvärr finns det många tecken som tyder på att en begränsad rättspraxis har urholkat LSS-reformen. Personer som i enlighet med reformens ursprungliga intentioner tidigare har ansetts vara berättigade till stöd får numera inte detta stöd till följd av tolkningar av gällande lagstiftningspraxis.

Låt mig fastslå en sak! Att ge stöd till personer som behöver samhällets stöd, till exempel personer med funktionsnedsättning, anser vi vara vår skyldighet som medmänniskor. Det är vår skyldighet som politiker och lagstiftare att se till att det här upprätthålls. Det är viktigt att vi ser till att de ursprungliga intentionerna värnas och upprätthålls. Om vi börjar kompromissa med lagens ursprungliga intentioner äventyrar vi också människors möjlighet att leva ett liv som andra, vilket var intentionen från första början.

Mot den bakgrunden har vi ställt oss bakom ett antal reservationer. En av dem, reservation nr 4, berör behovsbedömning av personlig assistans, något som jag personligen motionerat om sedan mitt riksdagsinträde. Vi vill försvara och bevara rättigheterna i LSS och rätten till personlig assistans.

Ett problem som finns i dag vad gäller personlig assistans är Försäkringskassans bedömningar av begreppet "grundläggande behov". I det begreppet räknas bland annat hjälp till personlig hygien, hjälp med måltider, hjälp att klä av sig och hjälp att kommunicera med andra. För att vara berättigad till den här ersättningen från Försäkringskassan måste dessa grundläggande behov bedömas kräva assistans minst 20 timmar per vecka.

Försäkringskassans numera hårda, näst intill inhumana bedömningar leder dock ofta till att personer som själva inte ens kan klä sig, äta, kommunicera, tvätta håret och så vidare inte längre uppfyller kraven gällande de grundläggande behoven. Det finns, som vi hört här innan, ett antal rättsfall som har blivit prejudicerande, det vill säga har blivit vägledande för Försäkringskassans bedömningar inför beslut, och som har begränsat rätten till personlig assistans. Främst är det som jag sa begreppet "grundläggande behov" som har tolkats alldeles för restriktivt, och det är väldigt luddigt.

Det här har naturligtvis lett till personliga tragedier. Som vi har hört berättas här har assistansen ibland begränsats eller dragits in helt. Dessa personer har då fått sitt liv och sitt livsutrymme väsentligt begränsat och förlorat möjligheten till inkludering och delaktighet i samhället.

Det som då händer är att anhöriga får ta ett väldigt stort ansvar. Det är personer som under en längre tid redan har agerat personliga assistenter, fast på ideell basis, någonting som de har gjort utöver sitt normala föräldraansvar. De har tagit ansvar under hela barnets uppväxt, vilket naturligtvis är väldigt påfrestande. Många av dem går på knäna redan i dag. Priset betalas inte bara av personerna som får assistansen indragen och folk i deras närhet, utan samhället betalar också ett väldigt stort pris.

Vi ser alltså med stor oro på hur lagens ursprungliga intentioner vad gäller personlig assistans förefaller ha urgröpts genom de begränsande domarna, som vi menar har alldeles för snäva tolkningar och inte är förenliga med de ursprungliga intentionerna.

Vi menar att det måste klargöras tydligare vad som är "grundläggande behov". Det är alldeles för otydligt. Vi har sett att det leder till olika bedömningar. Risken är att man gör olika bedömningar, och det leder till en ojämlik omsorg.

Det är förvisso positivt att regeringen i regleringsbrevet till Försäkringskassan 2017 har gett Försäkringskassan i uppdrag att utreda konsekvenserna av de domar som har kommit i Högsta förvaltningsdomstolen. Men jag anser att det inte är tillräckligt. Vi måste stoppa den pågående nedmonteringen nu. Vi kan inte vänta på en utredning.

Redan 2014 sa Socialdemokraterna i denna talarstol: Om domstolar i sina domar på ett avgörande sätt ändrar hittillsvarande praxis för LSS-bedömningen måste det till ett förtydligande från den politiska sidan. Det är precis det vi vill ha just nu. Vi vill ha ett förtydligande. Detta sa man 2014. Det är nu 2017, och först nu får man i uppdrag att titta på det. Vi menar att vi måste gå snabbare framåt. Jag yrkar bifall till reservation 4, herr talman.

En annan reservation som är kopplad till bedömningen av rätten till personlig assistans är reservation 17 som handlar om tvåårsomprövning, som någon annan här redan tidigare har talat om. Där har vi samma inställning. Om personer har en funktionsnedsättning som är mer av kronisk art där man tyvärr inte kan se någon förbättring ska de inte behöva genomgå tvåårsprövningen. Vi tycker att man bör se över det.

Något annat som vi också tycker att man bör titta på är att barn med funktionsnedsättning bör få hjälp med en koordinator till sina föräldrar. Därför yrkar jag bifall också till reservation 10. Det är en viktig fråga. Som jag har nämnt tidigare har föräldrar många gånger ett väldigt stort ansvar med alla dessa kontakter de har med olika myndigheter som blir allt fler. Jag vet att man håller på att se över en samordning i frågan. Men en koordinator skulle kunna underlätta väldigt mycket för dessa föräldrar.

Vi ställer oss naturligtvis också bakom tillkännagivandet som det finns en majoritet för i utskottet om att regeringen bör återkomma med förslag som innebär att alla personer med funktionsnedsättning som har beviljats en insats ska få möjlighet att välja utövare. Det gör vi med samma motivering som övriga har haft, så det behöver inte sägas igen.

Herr talman! Med det yrkar jag bifall till reservationerna 4 och 10, som jag har sagt, men jag står givetvis också bakom våra övriga reservationer.

Anf. 13 Stefan Nilsson (MP)

Herr talman! Vi debatterar nu områden som är väldigt viktiga för många människor. Grunden för LSS-reformen är att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra. Reformen, som infördes för över 20 år sedan, innebar en dramatisk förändring för tusentals människor med funktionsnedsättningar. Den innebar också en mycket stor positiv förändring för många anhöriga som tidigare tvingats ta ett orimligt stort ansvar.

Genom LSS och socialtjänstlagen ska personer med funktionsnedsättningar kunna ha frihet och flexibilitet i sin vardag. Men funktionshinderspolitik handlar om mycket mer än omsorg i vardagen. Den innefattar i praktiken alla politikområden. Det handlar om jobb och skola, om hälso och sjukvård och om hur vi planerar och bygger samhället så att det blir tillgängligt för alla. Det handlar om att alla ska ha full delaktighet i samhället.

Det område där Sverige fortfarande har den kanske största utmaningen är möjligheten till arbete. Arbetslösheten för personer med funktionsnedsättningar är alldeles för stor. Jag vet att alla partier tycker att det är en väldigt viktig fråga. Arbete är viktigt på så många sätt. Förutom rent ekonomiskt ger arbete ökad delaktighet inte minst socialt och en ökad känsla av att behövas.

I ett hållbart och inkluderande samhälle arbetar alla som kan. Men tyvärr fattas det fortfarande en hel del för att vi ska nå dit. Ungefär en fjärdedel av de arbetssökande är enligt Arbetsförmedlingen personer med någon form av funktionsnedsättning. Det är naturligtvis inte alls acceptabelt. Alla som kan ska ha möjlighet att arbeta. För att nå dit behöver vi ha en större flexibilitet på arbetsmarknaden än i dag.

Vi behöver bli bättre på att utforma samhällets stöd så att så många som möjligt kan ha en plats på en arbetsplats. Bland annat behöver antalet timmar en person arbetar anpassas betydligt mer efter arbetsförmågan. Det handlar om att kunna arbeta ett mindre antal timmar i veckan och att anpassa arbetet när arbetsförmågan varierar över tid.

Det är därför viktigt med fler flexibla insatser för att hjälpa människor att komma igång i arbete eller kunna behålla det arbete de har. Vi behöver också se över fler möjligheter till lönestöd för personer till arbetsgivare som har anställda med funktionsnedsättningar.

Regeringen har under mandatperioden bedrivit ett arbete för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden för att allas kompetens ska tas till vara fullt ut. En företagsform som Miljöpartiet särskilt vill underlätta för är arbetsintegrerande sociala företag. Regeringen har i en treårig satsning tillfört pengar för att stödja individuellt utformade lösningar inom sådana företag. För personer som står långt från arbetsmarknaden kan de ofta erbjuda en väg till arbete.

Kanske extra viktigt är det att unga människor med funktionsnedsättningar tas till vara. Regeringen har genom tillsättningen av Delegationen för unga och nyanlända till arbete stärkt de arbetsmarknadspolitiska insatserna på lokal nivå. De första åren i en människas arbetsliv har en avgörande betydelse för de framtida möjligheterna på arbetsmarknaden. Unga människor med funktionsnedsättningar är en mycket stor andel av de unga arbetslösa, och det är en prioriterad grupp för Miljöpartiet och regeringen.

Delaktighet och arbete handlar i högsta grad om utbildning. Skolorna brister ofta i att ge elever särskilt stöd och att ge lärarna rätt kompetens och möjligheter för att ge det. Regeringen har därför prioriterat tidiga insatser och fler specialpedagoger så att lärarna kan ge det stöd som varje elev behöver.

Herr talman! I Sverige ska varje person ha rätt att vara just den man är, och alla ska få det stöd de behöver för delaktighet i samhället. Det handlar om omsorg enligt LSS och socialtjänstlagen till alla som behöver. Det handlar om anpassade insatser i skolan och individuellt utformade insatser i arbetslivet. Det handlar också om anpassningar i byggnader och den fysiska miljön så att de är tillgängliga. Samhället ska vara inkluderande för alla. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och reservation nr 1.

Anf. 14 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till Miljöpartiets företrädare, som också ansvarar för den politik som regeringen för även om det ansvariga statsrådet är från Socialdemokraterna.

Hur ser Miljöpartiet på att vi har en utveckling som gör att allt färre i dag beviljas assistansersättning från Försäkringskassan? Detta sker i ett läge där vi i utskottet under den hearing vi hade har fått veta man inte vet vad som händer med de personer som får avslag.

Man kan gå tillbaka och titta på siffrorna. År 2010-2014 låg antalet beviljade ansökningar på runt 40 procent. Bottennoteringen var 41,3 och toppnoteringen var 45,6. År 2014 när ni tog över regeringsmakten låg det på 42,7. Sedan kom regleringsbrevet.

Det var det regleringsbrev som sa att man skulle bryta utvecklingen av antalet timmar och särskilt fokusera på nyansökningar. Vi har sett hur fler har fått sin assistans indragen. Under 2015 sjönk andelen beviljade. Den hade under flera år i följd legat och pendlat lite grann runt 40, 45 procent.

År 2015 var det 33 procent som fick sin ansökan beviljad. År 2016 sjönk det till 20,1 procent. Om man bryter ned siffrorna på halvår var det 22 procent första halvåret och 18 procent andra halvåret.

Är Miljöpartiet oroat över den utvecklingen? Om svaret är ja, vad gör ni nu akut för att människor i dag ska få all den hjälp de behöver?

Anf. 15 Stefan Nilsson (MP)

Herr talman! Många av besluten hänger ihop med ett par domar i Högsta förvaltningsdomstolen. Det är inte helt lätt att veta exakt hur stor del som beror på dessa domar.

Regeringen arbetar med att försöka ändra på detta så att till exempel egenvård ska kunna ingå på ett naturligt sätt, som tidigare, för personlig assistans. Regeringen har också ändrat i regleringsbrevet för 2017, så det är en annan skrivning. Vi har bara kommit tre månader in på året, så vi får väl se hur utvecklingen ser ut.

Det faktum att det är färre som beviljas assistans behöver dock inte i sig betyda att alla de ökade avslagen är felaktiga. Regeringen inriktar sig framför allt på de två domar som har fått stora negativa konsekvenser för många föräldrar och barn. Det gäller barn som har behov av egenvård, och detta räknas inte längre in på samma sätt. Det här tittar vi på, och regeringen kommer att återkomma angående detta.

Anf. 16 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur man ska tolka svaret, för det lät nästan som att Miljöpartiet gör bedömningen att det här mycket väl kan vara korrekt. Vi talar om att det under 2016 var 471 personer som fick assistans beviljad. Det är siffror som i många år har legat på en bra bit över 1 000 personer. Så många har fått assistans beviljad.

Vi vet hur utvecklingen är i vårt land tack vare de stora framsteg vi gör inom den medicinska behandlingen: Vi räddar livet på fler, men det föds också fler barn som redan från början har stora behov. Utredningar har tillsatts där man tittar på hur utvecklingen har varit. Vad har människor för behov som gör att de har rätt till det samhällsstöd som vi gemensamt i denna riksdag har beslutat att de ska ha? Det finns ingenting i dessa utredningar som säger att människor blir så mycket friskare. Tvärtom har utvecklingen lett till att det successivt är fler människor som behöver assistans. Människor råkar ut för saker. En del föds med stora behov, och en del drabbas av saker under livet som gör att de får stora behov.

Nu har antalet mer än halverats på bara ett par år under er ledning. Om regeringen tycker att detta är en utveckling som mycket väl kan vara motiverad förstår jag att regeringen inte gör någonting akut. Men vi har människor i dag för vilka man står och vacklar på sjukhusen och inte vet vad man ska göra. Familjer har sina barn liggande kvar på sjukhuset. Det beror inte på att barnen behöver fortsätta att vara där, utan det beror på att regeringen inte tar ansvar för att lösa en situation som är akut.

Det har mycket riktigt funnits ett antal prejudicerande domar där det tog flera år innan någon började använda domen på ett annat sätt. Det gjordes efter regeringens regleringsbrev. Det var väl för väl att regeringen backade från detta regleringsbrev och skrev ett nytt, vilket man alltid gör varje år.

Är Miljöpartiet alltså bekvämt med den situation vi har i dag?

Anf. 17 Stefan Nilsson (MP)

Herr talman! Nej, vi är inte bekväma med denna situation, framför allt inte när det gäller de domar som jag hänvisade till. Det handlar till exempel om fallen med egenvård, där många föräldrar får sluta att arbeta för att de inte får tillräckligt med timmar för sitt barn.

Precis som Emma Henriksson sa har regeringen en annan formulering för 2016 i regleringsbrevet till Försäkringskassan. Vi får se hur det blir lite längre fram, men jag skulle tro att bedömningarna kommer att se lite annorlunda ut för detta år och framöver.

Framför allt håller jag helt med om att vissa domar har verkställts alltför hårt. En regering kan inte bara gå in och säga att man annullerar en dom, utan det krävs någon form av lagstiftning. Därför utgår jag från att någon form av förslag kommer fram när det gäller detta, speciellt när det handlar om egenvård. Men det är som sagt en process, och vi får se vad regeringen kommer att föreslå.

Jag delar helt Emma Henrikssons uppfattning om domarna i förvaltningsdomstolen, och jag håller också med om att den formulering som fanns i regleringsbrevet för 2016 inte var bra. Jag tycker att vi har en helt okej formulering för 2017, och den bör påverka bedömningarna.

Anf. 18 Per Lodenius (C)

Herr talman! Jag vill inleda med att jag säga att jag står bakom samtliga reservationer som Centerpartiet stöder, men jag väljer här att yrka bifall endast till reservation 15.

Herr talman! Vid den särskilda debatten om assistans som hölls här i riksdagens kammare i höstas inledde jag mitt anförande med en dikt av Lena Eldståhl. Lena har själv behov av assistans, men sedan en tid tillbaka har hennes assistanstimmar kraftigt minskat - detta trots att inget väsentligt har förändrats i hennes funktionsnedsättning. Lena vill med sin dikt visa på betydelsen av känslan av sammanhang och delaktighet. Det handlar om ett samhälle där alla kan ta plats, synas och verka. Det är ett samhälle som verkar komma allt längre bort.

Att vara delaktig är viktigt för individens utveckling, och det är viktigt för vårt samhälles utveckling. Vi har inte råd att ställa individer utanför. Vi måste i stället sätta människan i förgrunden.

Men för att kunna vara delaktig behöver man också ha förutsättningarna för det. Den grundläggande intentionen med lagen om stöd och service är att den ska vara en rättighetslag som ger personer med stora funktionsnedsättningar möjlighet att leva som alla andra.

LSS, och framför allt assistansreformen, har blivit en frihetsreform för människor med omfattande funktionsnedsättningar. Den har blivit en förutsättning för frihet, men den har också inneburit en valfrihet. Det handlar om att själv kunna styra över assistansen och att fritt kunna välja utförare. Det handlar om principen att den som behöver assistans ska ha makt att själv bestämma både vem som ska ge assistans och hur den ska utföras.

Personer med ett assistansbehov över 20 timmar per vecka för grundläggande behov har i dag rätt till assistansersättning från Försäkringskassan. Här har den enskilda brukaren möjlighet att till stor del styra över sin assistans, då det finns en mångfald av utförare att välja mellan.

Men när det gäller personer som har behov av 20 timmars assistans per vecka eller mindre är det kommunen som har ansvaret. Då har man ofta inte längre samma valfrihet. Möjligheten att välja en alternativ utförare finns, men timersättningen är ofta så lågt satt att den inte räcker till att anlita någon annan assistans än den som erbjuds av kommunen. I praktiken innebär detta att en person som efter omprövning beviljas 20 timmar eller mindre kan gå från att ha haft möjlighet att fritt välja till en i stort sett obefintlig valfrihet. Det här duger inte. För Centerpartiet är det självklart att alla brukare ska ges likvärdiga möjligheter att bestämma över sin assistans.

Herr talman! Det finns barn med stora assistansbehov, till exempel barn som har behov av avancerad vård i hemmet. Dessa barn är inte längre garanterade assistansersättning från Försäkringskassan utan hänvisas till sjukvården. Assistans är enligt lagen personligt utformat stöd åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sådant som sin personliga hygien, måltider och att klä sig liksom att kommunicera med andra. När vi då får rapporter om hur assistans har dragits in för basala behov som andning och där i stället föräldrar och anhöriga förväntas ta ett än större ansvar är man ganska långt från lagens intentioner.

Dessutom har både handikapprörelsen och Riksrevisionen påtalat att ett flertal familjer där ett eller flera barn har funktionsnedsättning eller särskilda behov ofta även är tyngda av mängden kontakter med olika myndigheter. Vi ser att behovet av ett förbättrat stöd till de berörda familjerna är stort. Därför är det angeläget att se över frågan om samordnare till föräldrar med barn med funktionsnedsättning.

Herr talman! I dag ska ett beslut om assistansersättning omprövas efter två år för att avgöra om behoven fortfarande kvarstår. Skälen till omprövning grundar sig på det faktum att behoven kan ändras över tid. För en del personer som har assistans är det dock högst osannolikt att hälsotillståndet och behovet av assistans skulle förändras. Eftersom tvåårsomprövningarna ofta är en mentalt påfrestande process för berörda anser vi i Centerpartiet att systemet måste förenklas. Här måste regeringen se över frågan om att avskaffa tvåårsomprövningarna av beslut om assistansersättning för de personer som har en oförändrad funktionsnedsättning sedan tidigare prövning. Det är en viktig fråga som handlar om mänskligt värde.

Herr talman! Centerpartiets utgångspunkt är att alla människor kan växa, vill försörja sig själva och vara fullt delaktiga i samhällslivet. Därför är det självklart för Centerpartiet att värna assistansen och LSS samt valfriheten för den som har behov av assistans. Allt detta är med syftet att man ska kunna leva som andra och med det vara en del av samhället och samhällsutvecklingen - oberoende av vem man är eller vilka funktionsförutsättningar man har.

Lena Eldståhl - som jag vill passa på att gratulera på hennes födelsedag; jag tror att hon tittar på debatten - uttrycker i sin dikt:

Som vattendroppar sommöts kind emot kind innande flyter ihop ochsamtalar genom de olikaunika kroppsspråk somsignalerar mellanhjärtans slag ochframkallar ett lika värdesflow av glädje

(Applåder)

Anf. 19 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Jag fortsätter med att ställa samma fråga till Centerns representant Per Lodenius. Vad är ert syfte bakom tillkännagivandet till regeringen när det gäller valfrihet inom assistansen? Den möjligheten stöds redan i dag i lagtexten, och jag har varit tydlig med att regeringen inte kommer att ändra den intentionen.

Bakgrunden är att ni inom Alliansen har olika motiveringar, och jag vill höra hur Centerns motivering lyder.

Anf. 20 Per Lodenius (C)

Herr talman! Tack för frågan!

Jag tyckte nog att jag var tydlig i mitt anförande. Det handlar om valfrihet oberoende av hur många assistanstimmar man är beviljad. Det handlar om varje människas valfrihet, det vill säga möjlighet att själv styra över sitt stöd och sin assistans. Det är den enkla förklaringen och svaret till tillkännagivandet. Det är bra och tydligt att flera partier ser behovet av valfrihet och möjlighet för varje individ att själv styra över sin assistans och sitt stöd.

Anf. 21 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Tack för ditt svar, Per Lodenius!

Jag utgår från att Centerpartiet värnar om det kommunala självbestämmandet. Det innebär att i motionsflödet från dina allianskamrater finns olika ingångsvinklar till valfriheten. En är LOV, lagen om valfrihetssystem, vilket innebär att den systematiskt tar bort hela det kommunala självbestämmandet. Därför vore det intressant att höra hur Centerpartiet ser på den frågan. Jag tror inte att dina kamrater i kommunerna är speciellt glada om de inte får bestämma över sina egna kommuner.

Jag säger än en gång att vi har inga intentioner att ändra lagstiftningen när det gäller valfrihet. Då är det snarare fråga om ett systemfel. Jag har hört att det funkar bra i många kommuner att välja utförare. Då är det inte schablonbeloppen utan partikamraterna i kommunerna som vi ska påverka. Det är kanske inte i kammaren vi ska fatta beslutet.

Anf. 22 Per Lodenius (C)

Herr talman! Självklart värnar vi i Centerpartiet det kommunala självstyret, men vi värnar också varje individs frihet och möjlighet att själv styra över sitt liv och själv styra över det stöd man har behov av.

Jag hänvisar återigen till mitt anförande i kammaren.

Det är självklart olika partier som har yrkat bifall till tillkännagivandet, och vi har olika infallsvinklar. Men för Centerpartiet är det återigen viktigt med individens möjlighet att själv påverka det stöd man behöver från samhället under olika delar av livet. Så enkel är vår förklaring till att vi stöder och står bakom tillkännagivandet.

Anf. 23 Maj Karlsson (V)

Herr talman! Funktionshinderspolitiken är ett område som har varit flitigt debatterat under lång tid. Det är en fråga som har väckt starka känslor, ibland utan att politiken verkar förstå varför. Anledningen till att frågan har väckt starka känslor är att det handlar om något så grundläggande som rätten att leva våra liv, rätten för var och en av oss att vara en aktiv samhällsmedborgare och att få våra mänskliga rättigheter tillgodosedda. Det är stora ord som kan vara svåra att konkretisera och faktiskt förstå men lätta att distansera sig från, att tänka att detta inte handlar om mig eller om oss utan om dem. De allra flesta behöver aldrig fundera. Att leva som alla andra är en självklarhet.

Jag har tänkt på dessa frågor, på hur stora delar av mitt liv som jag faktiskt tar för givet. Jag vaknar på morgonen, äter frukost, kanske går och tränar, går till jobbet, kan vara med mina barn och kan gå på bio om jag vill. På kvällen kan jag till och med delta i ett politiskt möte, och jag kan göra min röst hörd.

Inte en enda gång under dagen kalkylerar jag över mina toalettbesök eller hur lång tid det tar för mig att duscha. Jag har inte en enda gång i mitt liv funderat över min tuggprocess eller huruvida den processen ska vara avgörande för om jag kan delta i samhället. Inte en enda gång har jag räknat på vad det jag gör får kosta.

Jag har aldrig behövt tänka på att mina medborgerliga rättigheter och friheter har en prislapp. Men så är det inte för alla. En dag kan komma då det inte längre är så för mig.

Många människor sitter just nu och oroar sig för om de ska kunna behålla sina jobb, ta hand om sina barn eller om den tid det tar för dem att duscha är tillräcklig för att de ska ha rätt till det som jag tar för givet. Det är därför detta är en så het fråga. Det handlar om att våra grundläggande rättigheter bedöms olika.

År 1997 var viljan däremot en annan. Då trädde den lag i kraft vars syfte var att säkra att oavsett vad som händer oss i livet ska vi ha rätten att leva. LSS är en fantastisk frihetsreform och en oumbärlig del av vårt sociala skyddsnät. Den är en försäkring för alla dem som har fått sina liv omkullkastade eller kommer att få det i framtiden. LSS är en garant för allas vår rätt att leva våra liv, vara medborgare och kunna delta i samhället på lika villkor oavsett vilken vändning livet tar. Vi ska få hjälp när vi behöver den. Men den rättigheten är satt i gungning.

Det tog nämligen inte speciellt lång tid innan politiken insåg att det finns en baksida av att stå upp för alla människors lika värde. Det kostar nämligen pengar. Det är därför detta är en så het fråga. Den handlar om att vår frihet och delaktighet har ett pris.

Herr talman! Det finns ingen politiker som tror att det skulle vara en framkomlig väg att gå ut till folket och säga: Er trygghet har vi inte råd med; om något händer dig kan det betyda att du bara får existera. Då måste man först demonisera dem det handlar om, få det att framstå som att det är för dyrt med deras rättigheter. Då måste man föra en retorik som får folket att tro att fusket är anledningen till att friheten kostar, inte människors behov. Den borgerliga regeringen var experter på att prata om fusk, kriminalitet och utnyttjande, att ställa mänskliga rättigheter mot kostnader men förvrängt i andra ord.

Från mitt perspektiv kanske det inte var så konstigt att de gjorde så, men när en rödgrön regering tar vid och till och med går ännu längre blir jag verkligen bestört. Det är anledningen till att detta är en så het fråga. Människors liv står på spel, men de som är drabbade upplever att de betraktas som kriminella.

Herr talman! Människor är med rätta arga för att de varje dag upplever att deras rättigheter tas ifrån dem. Vi är arga för att den lagstiftning som inneburit en frihetsrevolution är satt i gungning, men regeringen fokuserar trots det mer på kronor och ören än vikten av att på allvar säkra LSS.

Från 2007, när de nya riktlinjerna för grundläggande behov infördes, har politiken stått med armarna i kors och tittat på när dom efter dom från Högsta förvaltningsdomstolen genererat en omfattande nedskärningsprocess inom assistansen. Konsekvenserna har blivit att bedömningarna för att få assistans har blivit allt hårdare och dessutom alltmer kränkande. Allt fler har fått sina rättigheter begränsade.

Därför har vi under många år krävt en översyn av domarna för att se hur, inte om, lagstiftningen behöver ändras för att leva upp till sin intention. Det var det vi ville att LSS-översynen skulle handla om, inte om att ensidigt fokusera på kostnader.

Nu har vi en ganska ensidig utredning, men regeringen kan fortfarande ta rodret och gå till handling när det gäller orden om att värna LSS. Då krävs att regeringen ser över de domar som fallit i deras helhet, inte bara den om det femte grundläggande behovet, och ser till att stoppa urholkningen av lagen. Det skulle vara ett stort steg för att återupprätta förtroendet i dessa frågor.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag klargöra en sak som gäller vår reservation. Vi motsätter oss utskottets tillkännagivande om att införa LOV men vill självklart inte ändra den del av LSS som redan i dag ger människor rätt att välja sin utförare. Vi vill med andra ord att det ska vara så som det ser ut i dag.

Med detta sagt vill jag avsluta med att säga att vi självklart står bakom alla våra reservationer, men för att spara lite tid väljer jag att endast yrka bifall till reservation 18.

Anf. 24 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Jag vet att Maj Karlsson och många andra företrädare för Vänsterpartiet är mycket bekymrade över den situation vi har och över det regleringsbrev som sa att Försäkringskassans första uppdrag under året skulle vara att jobba med att bryta utvecklingen av antalet timmar. Detta var långt ifrån de formuleringar som fanns i regleringsbreven under den alliansstyrda tiden, med en kristdemokrat som ledare för departementet.

Tyvärr kan Vänsterpartiet inte bara utifrån detta svära sig fritt från ansvar för den situation vi i dag befinner oss i. Vi vet tydligt, utifrån hur denna regering hittills har agerat, att detta till syvende och sist styrs av att det är en budgetfråga. Man vill bryta utvecklingen av antalet timmar för att detta kostar så mycket.

Nu har vi fått en prognos från Försäkringskassan där man sedan den förra prognosen - inte sedan mandatperioden började eller sedan ett decennium tillbaka - gör bedömningen att man bara under innevarande år, 2017, har lyckats åstadkomma en besparing på en halv miljard. Tittar man på året därefter handlar det därutöver om ungefär en kvarts miljard per år, enligt den nuvarande prognosen; det kan såklart bli ytterligare pengar man räknar med att spara. Vi talar alltså om en mångmiljardbesparing på de mest utsatta i samhället, och detta är en budget som Vänsterpartiet stöder.

Så mina frågor till Vänsterpartiet är: Vad har Vänsterpartiet gjort för att sätta hårt mot hårt mot regeringen? Hur mycket har ni prioriterat detta i budgetförhandlingarna och sett till att det får vara stopp och att regeringen vidtar åtgärder för att se till att människors rättigheter garanteras? Det räcker inte med ett högt tonläge. Vad gör ni i praktiken?

Anf. 25 Maj Karlsson (V)

Herr talman! Det är bra att du begär replik, för det känns som att vi är helt överens i dessa frågor i debatten.

För det första vill jag säga att vi inte sitter i regeringen - vi förhandlar om budgeten. Jag tror att du är väl medveten om att vi drev en stenhård kamp i dessa frågor när vi satt och förhandlade. Det har ju faktiskt inte gjorts några nedskärningar. Däremot gick vi med på en del saker där vi hade velat att det såg annorlunda ut, till exempel schablonbeloppet.

Men jag tror att du är väl medveten om att situationen tyvärr hade varit än värre om vi inte hade suttit med. Jag tror att vi har en oerhört viktig roll att fylla i dessa budgetförhandlingar, och jag tror att regeringen också vet vad vår ingång är när vi sätter oss vid det bordet. Dessa frågor har vi drivit i många år med tydlighet, och det har inte bara varit ord; det tror jag att du också har sett i våra handlingar. Men visst har vi absolut en roll att fylla, inte bara med ord.

Anf. 26 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Stämmer de rykten jag har hört om regeringens ambitioner var det inte bara att göra en väldigt låg uppräkning av beloppet utan att helt frysa det. Så det är klart att det har funnits ambitioner hos den nuvarande regeringen att göra ytterligare besparingar på de mest utsatta. Frågan är om det var krafter inom Miljöpartiet eller inom Socialdemokraterna eller om det var Vänsterpartiet som var mest bidragande till att besparingen inte blev så stor utan mindre.

Men under det innevarande året kommer man ändå att göra en besparing på en halv miljard. Det är mycket jämfört med det man basunerar ut som stora satsningar. Och under budgetdebatten i går stod också finansministern här i talarstolen och slog sig för bröstet och sa att det aldrig förr varit så många som klarar sig utan samhällets stöd. Det handlar inte om att man klarar sig utan. De ansvariga myndigheterna säger att de faktiskt inte vet vad som händer med dem som får sin assistans indragen. Man vet inte om de får sina behov tillgodosedda på något annat sätt.

Men vi vet att detta sparar statskassan en halv miljard bara under 2017 och ytterligare pengar framöver. Vänsterpartiet står bakom den budget som gör att detta är ett faktum, för statskassan men också för de människor som drabbas.

Så jag skulle ändå vilja höra inte bara vad Vänsterpartiet gjort för att se till att det inte blivit andra, ytterligare besparingar, utan vad man gör för denna situation. Vad ställer man för krav på regeringen att faktiskt återkomma här och nu, inte om ett halvår eller om ett eller två år, med något som kanske förbättrar situationen för dem som i dag får sina beslut indragna eller får ett avslag? Vad gör Vänsterpartiet nu?

Anf. 27 Maj Karlsson (V)

Herr talman! När det gäller den extrema utvecklingen i fråga om personlig assistans delar jag din oro till 100 procent och anser verkligen att regeringen måste agera kraftfullt - inget snack om det. Men det som är lite lurigt är att detta inte är något som har skett i budgetförhandlingarna. Man har inte sparat genom budgeten, utan det som ligger till grund är till exempel regleringsbrevet. Vi var verkligen drivande för att få det ändrat, så där gjorde vi det vi skulle. Det var ett av skälen.

Sedan har vi domarna som behöver ses över. Detta har vi drivit i flera år, och det kommer vi att fortsätta med. Jag tror att detta är en grunddel i den utveckling vi ser. Precis som du sa började vissa av dem användas efter det att denna regering tillträtt. Detta är verkligen oroväckande, och jag tycker att vi gemensamt ska sätta extremt hård press för att se till att vi får en ordentlig översyn, inte bara av en dom utan av helheten, så att vi kan komma till rätta med detta. Om vi på allvar vill värna LSS måste vi också se till att den inte urholkas.

Anf. 28 Bengt Eliasson (L)

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag naturligtvis står bakom samtliga reservationer från Liberalernas sida, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till den gemensamma alliansreservationen 15 under punkten 17.

Herr talman! Den svenska funktionshinderspolitiken har i decennier haft väldigt höga ambitioner. Personer med funktionsnedsättning ska ha goda levnadsvillkor och kunna leva som alla andra. Den har gett frihet åt människor att leva sina liv, inte bara överleva. Denna frihet måste nu, tyvärr, försvaras. Detta samhällskontrakt, som man kan kalla det, med dem som behöver mest stöd för att kunna delta i samhället fullt ut efter sina villkor har varit en överenskommelse mellan samtliga partier i denna kammare och har fungerat sedan slutet av 80-talet.

I går debatterades regeringens vårproposition i denna kammare. Jag vill citera den del av texten som berör detta område med en enda mening: "Det är viktigt att lagens intentioner värnas." Denna enda mening tycks beskriva att det samhällskontrakt jag talar om fortfarande gäller.

Mikael Dahlqvist citerade tidigare sin partikongress, och det är bara att konstatera att det låter väldigt bra. Men frågan är hur det ser ut i verkligheten. Ja, verkligheten är helt annorlunda. Antalet personer med assistansersättning har gått ned för första gången sedan lagen infördes 1994, från 16 152 personer 2015 till 15 931 personer 2016, och i sina prognoser räknar regeringen iskallt med att detta ska fortsätta.

Dessutom stämmer inte Försäkringskassans siffor överens med de siffror som står i vårpropositionen. Försäkringskassans egna siffror och uppföljning är än värre än regeringens siffror.

Men om vi nu håller oss till regeringens siffror: Där ser man en liten minskning, kan tyckas, men då bortser man från att varje ental står för ett liv som satts på undantag. Då är minskningen katastrofal.

På betänkandets 142 A4-sidor tas drygt 70 yrkanden upp. Det är 70 förslag på förändringar och förbättringar från riksdagens samtliga partier. Regeringspartierna väljer att inte ta till sig något enda av dessa. Allt detta sammantaget visar på en politik som faktiskt har havererat - ett samhällskontrakt som nu aktivt brutits av sittande regering.

Den här debatten är intressant och klargörande. Vi har regeringsföreträdare, de personer i riksdagen som är högst ansvariga för just funktionshinderspolitiken, som nu dels medger att de inte är uppdaterade på sin egen myndighets senaste siffror, dels förklarar att regleringsbrevet för 2016 var dåligt och ett misstag men att det hela är förbättrat till 2017. Men 2017 års regleringsbrev innehåller ju exakt samma sak fast med fler ord och något vänligare skrivsätt! Verkligheten har man inte ändrat.

Många är de som vittnar om hur kommuner, landsting och regioner liksom Försäkringskassan systematiskt prövar snålast möjliga tolkningar av regelverken. Man väljer bort, ger avslag och drar ned på antalet insatser. Och man går allt oftare till domstol och driver mål mot våra medborgare. Allt detta gör man faktiskt med regeringens goda minne. Ja, herr talman, man gör till och med det på regeringens uppenbara uppmaning.

Herr talman! Var fjärde svensk uppger att de har någon form av funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättningar finns i alla åldrar, klasser och yrkesgrupper. De lever i staden och på landet, ensamma och i familjer. De arbetar, studerar, är arbetslösa och sjukpensionärer. De har olika värderingar och intressen - det vill säga: De är precis som alla andra. När man talar om personer med funktionsnedsättning handlar det inte om någon homogen grupp av individer som det är synd om, som står utanför, som ska tas om hand eller som är särskilt utsatt. Det handlar om människor som finns överallt, här och nu, med ambitioner och livsdrömmar. Det är människor med förutsättningar som i vissa avseenden skiljer sig från majoritetens men som är en viktig del av samhällsgemenskapen och har rätt till delaktighet i den.

Funktionshinderspolitiken handlar ytterst om frihet och rätten till delaktighet, om självständighet och självbestämmande. En liberal politik innebär att friheten försvaras. Det handlar om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna bli sitt bästa jag också om man har funktionsnedsättningar, tvärtemot regeringens politik, som går ut på att ställa vid sidan, lämna utanför och förminska människor med de största behoven.

Vad jag tror att regeringen inte inser i sin neddragningsiver är att funktionshinderspolitikens delar är kommunicerande kärl. Låt mig ta några exempel. Om landsting och regioner snålar med rehabilitering och hjälpmedel samtidigt som Försäkringskassan tar bort LSS-insatser leder det per automatik till inlåsning och mindre självständighet för de berörda. Någon som hade kunnat arbeta och betala skatt blir i stället beroende av sjukersättning. En annan kanske blir helt beroende av sina föräldrar, sina närstående eller av socialtjänstens hemtjänst. En tredje kan inte vara aktiv och vårda sin hälsa och behöver därför mer sjukvård. En fjärde kommer inte hem från sjukhuset över huvud taget.

Kortsiktiga uteblivna investeringar i människor leder per automatik till högre kostnader på lång sikt. Regeringens politik inom området är tydlig: Systembygget går före den enskilda människans möjlighet till liv. Allt tal om samhällsbygget, att alla ska med, bevarandet av den svenska modellen och trygghet i en ny tid gäller helt uppenbart inte alla. Friheten ska beskäras eller tas bort.

Herr talman! Försäkringskassans egna siffror för 2016 talar ett mycket tydligt språk. Det blir allt svårare att få assistansersättning. Regeringens signalpolitik från hösten 2014 har nu fått sin totala och ganska hänsynslösa effekt. Rekordhöga 79,9 procent av dem som sökte assistansersättning fick avslag under 2016.

Herr talman! Som sagt: På betänkandets 142 A4-sidor tas drygt 70 yrkanden upp - 70 förslag på förändringar och förbättringar från riksdagens alla partier. Regeringspartierna och regeringens stödpartier väljer att inte ta till sig något enda av dem. De har bestämt sig. Den inslagna vägen med neddragningar för utsatta ska fullföljas. Mottot "trygghet i en ny tid" borde nog när det gäller funktionshinderspolitiken bytas mot "otrygg i nutid".

Herr talman! Friheten måste försvaras.

(Applåder)

Anf. 29 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! Det var väldigt starka ord Bengt Eliasson använde i sitt anförande. Han känner precis som jag mycket väl till historien bakom LSS. Detta är en process som har pågått under många år och som även hans föregångare är lika skyldiga till.

Det var först för ett antal månader sedan vi fick siffror på vad rättspraxis enligt Högsta förvaltningsdomstolen innebär. Det innebär att Försäkringskassan måste följa dessa domar.

Du vet mycket väl, Bengt Eliasson, att regeringen inte kan gå in och lägga sig i gällande lagstiftning. Därför är det väl ändå klokt att regeringen nu snabbanalyserar vad konsekvenserna i praktiken innebär och kommer tillbaka här i kammaren i höst med förslag på åtgärder?

Vi är lika oroliga över utvecklingen som du och ditt parti är. Det var först för ett antal veckor sedan vi fick siffrorna. Men påstå inte att detta är en medveten strategi när Försäkringskassan själv säger att man inte är säker på vad utvecklingen beror på!

Min fråga till dig är: Hur anser då Liberalerna att vi borde ha gjort annorlunda? Vi har ju nyligen fått siffror och tar oss an detta och gör en utredning och en analys. Det är väl ändå på det sättet vi måste jobba innan vi vidtar åtgärder?

Anf. 30 Bengt Eliasson (L)

Herr talman! Först vill jag bara kommentera de domar som Mikael Dahlqvist har återkommit till under hela den här debatten. Det är sant att domarna finns där. De kan inte förbises. Men den senaste dom som har fått förödande konsekvenser är från 2012. Av någon outgrundlig anledning implementerades den av Försäkringskassan först 2016. Innan dess ansåg Försäkringskassan att det inte var möjligt att ta den i anspråk, just för att den skulle få för stora konsekvenser. Detta är Försäkringskassans egna citat.

Det här är ett bekymmer. Det betyder att när regeringen öppnar slussportarna i sitt regleringsbrev blir det möjligt att använda sig av domarna för att effektuera politiken. Det är inte rimligt, enligt min mening.

Sedan kommer vi till de andra delarna om att ta ansvar för politiken. Jag tycker att Emma Henriksson har haft väldigt bra repliker i den här talarstolen. Hon visar på möjligheterna för personer som nu får avslag. Alltmer arbete riktas nu in på att beskriva personer inom assistansen som oseriösa och mer eller mindre kriminella. Assistansberättigade målas ut som potentiella fuskare och assistansanordnare som kriminella bidragsberoende. Det är ett problem. Det är nämligen det som gör att man nu kan driva denna politik vidare, där man faktiskt mycket effektivt drar ned i stället för att öka och göra så att fler människor har möjlighet till assistans.

Jag vill ställa en motfråga till Mikael Dahlqvist: Vad gör egentligen Mikael Dahlqvist med sitt fagra tal från partikongressen?

Anf. 31 Mikael Dahlqvist (S)

Herr talman! För det första vet Liberalernas talesperson i dessa frågor mycket väl att vi inte har en krona i besparing i budgeten när det gäller funktionshindersområdet, utan det avgörs när året är slut och när vi får räkningen för besluten. Det är fortfarande, och kommer att vara, en rättighetslagstiftning. Jag tycker att man ska använda rätt terminologi när man debatterar.

För det andra gillar jag inte dina spekulationer om att regeringen medvetet skulle ge Försäkringskassan direktiv att verkställa domar. Försäkringskassan själv säger att man inte haft resurser eller haft rutiner för att fastställa det här. Sedan blev det olyckligtvis så att det tog ett antal år. Det håller jag med om. Där kanske man måste agera mot myndigheten: Varför har man så lång fördröjning när det gäller domar?

Jag upprepar vad vi avser att göra. Vi avser att återkomma när vi har gjort en noggrann analys av våra myndigheter. Vad innebär detta? Vad får det för konsekvenser? Hamnar någon utanför? Och, i sådana fall, vilka åtgärder bör vidtas?

Jag upprepar detta: Vi har nyligen fått siffrorna från Försäkringskassan. Det är ganska svårt att agera snabbare. Fram till 2016 var detta konstant - det vet du mycket väl, Bengt Eliasson. Min motfråga, som du inte svarar på, ställer jag ännu en gång till dig: Vad anser ni liberaler att vi skulle ha gjort annorlunda utan att ha en analys i botten?

Anf. 32 Bengt Eliasson (L)

Herr talman! Statsbudgeten bygger på en rad antaganden. Det blev väldigt tydligt i vårpropositionen i går. Budgeten bygger på en neddragning på detta område. Man räknar kallt med minskade utgifter på mellan ½ och 1 miljard på detta område för att få ihop det på sista raden. Det blev väldigt tydligt i går.

Vad ser man för samhällseffekter? Ja, SKL vittnar om en tydlig övervältring på kommunala budgetar just nu inom detta område. På punkt efter punkt - det gäller åtgärd efter åtgärd - vittnar kommuner, landsting och regioner om att kostnader nu i rask takt vältras över på dem i stället. Man kan bortse från kostnaderna och se till personer. Det är personer som ställs åt sidan.

Vad skulle regeringen kunna göra? Ja, självklart har regeringen i sin hand att göra halvhalt i fråga om dessa åtgärder. Man kan omedelbart se till att det bromsas upp för att hinna med att göra en analys. Det var inga problem att på några få månader stänga Öresundsbron och fatta beslut här i riksdagen. Det tog väldigt kort tid, för ett knappt år sedan, att ta fram den lagstiftningen. Vi har tagit fram lagstiftning på väldigt kort tid under höstriksdagen också.

Men här behöver man ha långsiktiga analyser och en utredning som gör att det i bästa fall finns lagstiftning på plats 2019 för att förändra detta område. Det här är inte rimlig regeringspolitik, Mikael Dahlqvist. Detta är en neddragning, och det är en kraftig indragning i fråga om människors friheter. Frihet måste försvaras.

Anf. 33 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Jag ska inte alltid hålla två anföranden om ett och samma betänkande, men det fanns skäl att göra det den här gången. Det framkom nämligen en del saker i debatten som är värda att återkomma till.

Vi har i dag hört regeringens företrädare säga: Nu har vi ändrat regleringsbrevet. Nu kan vi nog se en förbättrad situation. Tydligast från Miljöpartiet hörde vi: Bara ni får se siffrorna från i år kommer ni att se att det här nog har vänt.

Jag passade på att springa ut och ta kontakt med Försäkringskassans statistikenhet för att fråga: Kan ni få fram siffror på hur utvecklingen ser ut i år och på andelen avslag? Jag kunde få ett svar. Det ska sägas att det är med det förbehåll som Försäkringskassan brukar ha. Man brukar ta fram statistiken med tre månaders eftersläpning, för då brukar man veta att den är helt säkerställd. Det är den 19 april i dag. Det är alltså ytterligare några dagar kvar innan det har gått tre månader. Men för januari kan man få fram siffror som möjligen kan komma att ändras något. Under 2016 var det 20 procent som fick detta beviljat. I januari var det 12 procent. Det var 22 procent första halvåret förra året och 18 procent andra halvåret. I januari i år var det 12 procent.

Det är en utveckling som i hög hastighet går åt ett håll. Om jag vore regering skulle jag känna att det är så akut att man ska vidta åtgärder här och nu. Precis som vi hörde i replikskiftet nyss går det att agera snabbt, men det kräver att man har viljan. Frågan är: Har regeringspartierna den viljan, eller blundar man för dessa siffror? Väljer man att låta bli att ta reda på dem för att man inte vill se sanningen i vitögat?

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)