Strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet

Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation i detta betänkande.

Strafflindring vid med-verkan till utredning av egen brottslighet

Sverigedemokraterna anser att det är positivt med denna reglering av strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet. Men vi anser även att man i likhet med tidigare förslag från Sverigedemokraterna ska införa ett system med så kallade kronvittnen, det vill säga att strafflindring ska ges även när en tilltalad medverkar till utredning av andras brott och inte bara de egna.

Som det konstateras i propositionen på s. 13 har Danmark en sådan ordning. "Det ska beaktas om gärningsmannen lämnat upplysningar som är avgörande för utredningen av andras brott." Även Norge har en liknande lag.

Frågan om kronvittnen har behandlats tidigare i Sverige. Bland annat Fängelsestraffkommittén angav i SOU 1986:14 ett antal skäl till att man var emot det. Beredningen för rättsväsendets utveckling hänvisade i SOU 2005:117 till Fängelsestraffkommittén och lade till ytterligare ett skäl till att kronvittnen inte ska införas.

Vi instämmer inte med de bedömningar som har gjorts tidigare utan vill se någon form av kronvittnessystem i likhet med vad man har i bland annat Norge, Danmark och Storbritannien.

Ett av argumenten mot kronvittnessystemet som framfördes i Fängelsestraffkommittén var att ett kronvittnessystem skulle uppmuntra till ett beteende som annars ses som mindre tilltalande, att skvallra på andra. Det är ett ganska anmärkningsvärt argument emot. Att uppmuntra till att ange brottslingar är knappast mindre tilltalande utifrån ett samhällsperspektiv.

Det andra argumentet som framfördes var att dominerande brottslingar kan få fördelar gentemot så att säga svagare brottslingar genom att med lögner om andra svagare individer, som de inte har så mycket att frukta från, eller genom dimridåer om svårutredda händelser försöka skaffa sig fördelar.

Men tanken med ett kronvittnessystem är givetvis att så att säga komma upp i näringskedjan i den kriminella världen. Huvudsaken är inte att komma ned i näringskedjan.

På samma sätt som det i propositionen utvecklas en tillämpningsordning för strafflindring vid egen brottslighet ska den givetvis definieras för utredning av andras brottslighet.

På s. 22 i propositionen står det: "Strafflindring kan emellertid inte komma i fråga i alla situationer där den misstänkte i och för sig är villig att medverka." Det ska givetvis vara fallet även vid ett kronvittnessystem.

Skrivningarna får givetvis regleras noga - det handlar om att komma upp i näringskedjan - men det går att göra, precis som det går att reglera många andra detaljer i lagen generellt sett. Även det är därför ett ganska svagt argument.

Ett tredje argument enligt kommittén är att polisen, för att detta ska ge en positiv effekt, måste förespegla den misstänkte vissa fördelar. Man menar att polisen eller åklagare skulle frestas att ge ett sken av större fördelar än domstolen kan förväntas ge. Detta är också ett mycket svagt argument. Det kan ju regleras att polis eller åklagare får krav på sig att tydligt redogöra för att det är domstolen som avgör påföljd och straffmätning men att medverkan till utredning tas i beaktande enligt lagen. Det är en informationspunkt som man kan ha tydliga direktiv för.

Slutligen har det även anförts att bevisvärdet av uppgifter från ett kronvittne kan ifrågasättas. Men den diskussionen finns även vid medverkan till utredning av egen brottslighet och har diskuterats i utredningen. På s. 18 i propositionen står det: Det är naturligtvis en given utgångspunkt att beviskraven upprätthålls även i de fall där den tilltalades egna uppgifter ligger till grund för utredningen. Behövliga utredningsåtgärder ska alltså vidtas för att kontrollera riktigheten av den misstänktes uppgifter, precis som enligt den nuvarande ordningen.

Detsamma gäller givetvis även vid ett kronvittnessystem. Det finns ingen skillnad där. Uppgifter som ett kronvittne, enligt vårt sätt att se på det, lämnar ska vara verifierbara, konkreta och av väsentlig betydelse för utredningen. Det kan till exempel handla om uppgifter om var stöldgods, ett efterlyst vapen eller en kropp finns, var ett brott eller ett möte ska ske, alltså någonting som kan vara så pass konkret att man ska kunna få en strafflindring.

Precis som regeringen anser att det bör finnas goda förutsättningar att upptäcka eventuella felaktigheter vid medverkan till utredning av egen brottslighet anser vi att det även finns goda förutsättningar att upptäcka felaktigheter i ett kronvittnes uppgifter.

Jag har samtalat med flera personer inom olika delar av rättsväsendet och brottsbekämpningen. Enligt mitt sätt att se på det framgår det att det finns en efterfrågan på att införa ett kronvittnessystem i Sverige. Hur stor strafflindringen ska bli får diskuteras närmare. Men fördelarna överväger de eventuella nackdelar som kan finnas och som jag ändå tycker är ganska svaga. Snabbare handläggningstider, speciellt i mindre komplicerade ärenden, skulle kunna vara ett resultat av ett kronvittnessystem. Andra resultat skulle vara kortare häktningstider och färre häktningar med restriktioner, vilket är bra ekonomiskt och mer humant, samt incitament för misstänkta att berätta om sin egen och andras brottslighet, vilket ökar chanserna att lagföra personer högre upp i hierarkin och liknande.

Som vi ser det finns det med andra ord fler fördelar, inte minst ekonomiskt men även resursmässigt, som kan hjälpa de brottsbekämpande myndigheterna.

Ur ett moraliskt och rättsvårdande perspektiv finns det större möjligheter att lagföra människor som tjänar mycket på brottslighet och som utnyttjar och skadar andra människor och staten.

Vi menar också, vilket kanske ligger lite vid sidan om detta betänkande, att ett införande av ett kronvittnessystem förutsätter att det ställs högre krav på vittnesskydd. Vi anser, vilket vi får återkomma till, att det bör tillsättas en utredning om hur detta skydd kan förbättras och med en tydlig budgetering och ett tydligt ansvar inom rättsväsendet, kanske med en grupp som är speciellt utbildad för att hantera just vittnesskydd.

Utöver detta bör Sverige införa möjlighet till anonyma vittnen, vilket ska kunna inkludera vissa kategorier inom rättsväsendet, till exempel spanare eller andra, för deras säkerhet, så att de inte ska bli igenkända när de utför sitt jobb. Men det får vi återkomma till.

Fru talman! I propositionen om strafflindring som vi nu debatterar föreslås det att en tilltalad som har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet ska kunna få ett kortare straff än det som annars skulle ha utdömts.

Detta motiveras i propositionen med att medverkan till utredning av egen brottslighet skulle visa på ett ansvarstagande och markera en vilja att ställa allting till rätta efter sig liksom ett avståndstagande från den brottsliga gärningen.

Allt detta kan verka mycket sympatiskt. Men frågan är faktiskt mer komplex än så eftersom det också innebär en ganska ny rättsordning i det svenska rättsväsendet.

Vi i Vänsterpartiet är inte emot strafflindring i sig utan anser att de strafflindringsprinciper som redan finns i dag i lagstiftningen är goda nog och täcker in de behov som finns för att skapa förutsättningar för en straffmätning som framstår som skälig och rättvis i det enskilda fallet.

Regeringen menar att det genom en sådan ordning skapas förutsättningar för effektivare brottsutredning och snabbare lagföring. Men det är inte den misstänktes uppgift att se till att brottsutredningen ska gå snabbare. Vi instämmer i mycket av den kritik som har framförts av flera remissinstanser, till exempel Sveriges Domareförbund, Polisförbundet, Rikspolisstyrelsen och Brå, gällande den tillämpningsproblematik som förslaget med stor sannolikhet skulle leda till, bland annat avseende hur den tilltalades medverkan ska bedömas och värderas.

Vänsterpartiet anser att det finns flera principiella skäl som talar emot att införa strafflindringsgrunden. Det finns här en konflikt gällande Europakonventionens oskuldspresumtion, det vill säga att den som anklagas för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess att skulden är fastställd. Det finns ett starkt samband mellan oskuldspresumtionen och rätten för en misstänkt att avstå från att uttala sig i en utredning. Amnesty International påpekade att ett system som uppmuntrar en misstänkt att medverka vid utredning av det egna brottet kan undergräva den rätt en misstänkt enligt Europakonventionen har att inte uttala sig eller belasta sig själv.

Jag skulle även vilja påpeka att det skulle kunna finnas stora gränsdragningsproblem när en misstänkt anser sig ha bidragit till själva utredningen men polis eller åklagare inte delar den uppfattningen. Det leder till att den enskilde polisens eller åklagarens godtycke, eller försvararens skicklighet, får väldigt stor betydelse.

Förslaget riskerar även att medföra orättvisa resultat exempelvis på så sätt att personer som begår lättutredda brott hamnar i ett sämre läge än de som begår lite mer svårutredda brott. För hur blir strafflindringen egentligen för en misstänkt vars utredning har kommit en lång bit på vägen, i jämförelse med den misstänkte som är med redan från början i utredningen? Blir strafflindringen densamma om den misstänkte är med redan från dag ett? Den här problematiken påpekar bland annat både Malmö och Göteborgs tingsrätt, och det är precis det vi ska undvika: godtycklighet i rättssamhället.

I propositionen motiveras förslaget till stor del med effektivitetsargument och att handläggningen inom rättsväsendet skulle bli snabbare. Det verkar faktiskt som att effektivitetsskälen är viktigare än rättssäkerheten. Nya regler och lagar ska dock inte införas för att myndigheter ska kunna göra en snabbare handläggning i olika ärenden, utan nya regler och bestämmelser ska införas för att rättssäkerheten höjs. Behovet av snabbare utredning av brott är jättestort, men det ska i första hand åtgärdas inom myndighetens egen organisation genom regleringsbrev och intern arbetsfördelning - inte genom den misstänktes involvering i själva utredningen.

Jag yrkar bifall till reservation 1 från Vänsterpartiet och avslag på Sverigedemokraternas reservation.

Fru talman! För mindre än tre år sedan riktades det stark kritik mot Sverige då FN:s tortyrkommittés slutsatser om hur vårt land lever upp till konventionen offentliggjordes. Vad som särskilt togs upp var häktestiderna, som fortfarande saknar en yttre tidsgräns, och den närmast tortyrliknande isolering långa häktestider med restriktioner innebär.

Ett av de grövsta fallen som granskades handlade om en 24-åring som suttit häktad med restriktioner i över tre år. Det innebär att vara inlåst 23 timmar om dygnet i en cell på åtta kvadratmeter. Att dessutom inte kunna ta emot besök, umgås med andra intagna, kolla på tv, lyssna på radio eller läsa tidningar är faktiskt ett oerhört ingripande - särskilt när man inte har fått sin sak prövad.

Forskning visar på att isoleringen kan riskera den tilltalades psykiska hälsa och därmed äventyra en hel rättsprocess. Jag tror att de allra flesta håller med mig när jag säger att det inte hör hemma i en modern rättsstat. För att komma till rätta med problemet har riksåklagaren utrett vad som kan göras, och från och med den 1 april kommer nya riktlinjer att gälla landets åklagare. Det handlar om hur man ska tolka häktestiderna, att åklagaren måste motivera varje restriktion och att omprövningar av restriktionsbeslut ska motiveras på nytt.

Fru talman! Allt detta är viktiga steg för att komma till rätta med problemet, men det räcker inte. Även lagstiftaren måste ta sitt ansvar. Det är just därför jag välkomnar regeringens proposition om strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet. Förslaget innebär i korthet att en tilltalad som har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av det egna brottet ska kunna få ett kortare straff än vad som annars hade dömts ut.

Att medverka till att klara upp egen brottslighet i en tid då brotten blir alltmer komplicerade och svåra att utreda är en förutsättning för kortare häktestider. Även riksåklagaren föreslog lagändringen i sin utredning. Det har emellertid riktats kritik mot regeringens proposition. Vänsterpartiet var inne på det. Remissinstanser har uttryckt oro för vad förslaget kan komma att innebära, och jag tänkte därför redogöra för hur vi socialdemokrater resonerar kring beslutet.

För det första har man ifrågasatt om förslaget inte undergräver den oskuldspresumtion man har enligt Europakonventionen. Kritiken är visserligen befogad, fru talman - oskuldspresumtionen kan komma att urholkas i utredningsstadiet om inte tydlighet råder i frågan. Lagförslagets utgångspunkt är en lagändring i 29 kap. 5 § i brottsbalken, vilken handlar om hur påföljden kan bedömas i mildrande riktning. Det innebär att rätten att inte behöva bidra till utredningen eller bevisningen kvarstår.

Den tilltalade har ingen skyldighet att yttra sig, och den som förnekar och inte medverkar till en utredning kan inte - och får inte - drabbas av ett strängare straff. Att inte medverka får inte heller användas mot den tilltalade i ett senare skede i processen. Förslaget bygger för det första på frivillighet och för det andra på att man är oskyldig tills en dom har vunnit laga kraft. Information om egen brottslighet måste styrkas av andra omständigheter i domstolen.

För det andra oroas man över att lagförslaget kan framtvinga felaktiga erkännanden och oriktiga uppgifter och därmed mindre grundliga brottsutredningar. Men att den misstänkte erkänner brott eller anger felaktiga uppgifter, fru talman, räcker enligt svensk processrätt inte för rättens bedömning. Ett erkännande eller riktigheten i den misstänktes uppgifter måste styrkas av andra omständigheter och kan egentligen återtas av den misstänkte när som helst. Därför finns det inte heller risk för mindre grundliga brottsutredningar. Det är snarare så att varje påstående eller varje information från den tilltalade behöver utredas närmare.

För det tredje menar man att lagförslaget kan leda till tillämpningssvårigheter, för vem bedömer egentligen om informationen har haft väsentlig betydelse för utredningen? Den tilltalade kan uppfatta att informationen har haft en väsentlig betydelse, medan undersökningsledaren anser att så inte är fallet. Vi menar att det framgår av förundersökningskungörelsen att förundersökningsprotokollet ska utformas så att det ger en adekvat bild av hela utredningen och därmed av om den tilltalade har bidragit och på vilket sätt. Protokollet ska användas som underlag för domstolens bedömning och borde inte leda till större tillämpningssvårigheter.

Fru talman! Som sista invändning oroas man över gränsdragningsproblematiken i förhållande till kronvittnen. Sverigedemokraterna har även motionerat om införandet av ett sådant system. För att bemöta gränsdragningsproblematiken innebär regeringens förslag att uppgifter om annan gärningsman enbart har betydelse ifall informationen säger något om den egna brottsligheten, inte annars. På så sätt menar vi att det finns en tydlig gränsdragning mellan utredningen av den egna brottsligheten och om annans brottslighet.

Anledningen till att vi inte tror på ett system med kronvittnen är av processrättslig karaktär och har även att göra med en analys av hur den organiserade brottsligheten ser ut i dag. Vad vi kan se utifrån en internationell analys av stater som har ett kronvittnessystem - Sverigedemokraterna nämnde några av dem - är att personer längre ned i en brottslig organisations hierarki vanligen beskylls. På så sätt kan man säkra att organisationen kan fortsätta med sin brottsliga verksamhet.

Det vanligaste är dock att lojaliteten mot den kriminella organisationen är så stark att man sällan förser polisen med information. Processrättsligt finns det även stor risk för ett system med falska vittnesmål. Därför menar vi att det är både mer effektivt och mer rättssäkert med medverkan till utredning om egen brottslighet.

Fru talman! Ingen 24-åring ska behöva tillbringa flera år isolerad i ett häkte utan domstolsprövning. Det är inte värdigt vår rättsstat, och vi är ytterst angelägna om att komma till rätta med problemet. Därför yrkar jag bifall till regeringens proposition och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att Moderaterna och övriga partier inom Alliansen ställer sig bakom detta lagförslag. Därmed yrkar jag bifall till förslaget och avslag på reservationerna.

Det är vår mening att det finns åtskilligt att vinna på att kunna erbjuda strafflindring till de misstänkta som aktivt medverkar till utredning av sin egen brottslighet.

I sammanhanget bör nämnas att processen med att ta fram detta lagförslag startade under den förra regeringens och justitieminister Beatrice Asks ledning. Jag är glad över att den nuvarande regeringen fortsatt arbetet och nu lagt fram det lagförslag som vi i dag debatterar.

Fru talman! Innan jag fick förtroendet att bli riksdagsledamot arbetade jag som brottsutredare på tullkriminalen i Malmö. Under ledning av åklagare genomförde vi förundersökningar gentemot personer som var misstänkta för olika typer av brott.

Jag minns i dag speciellt en utredning som genomfördes mot en man från ett av våra grannländer kring Östersjön som var misstänkt. Han uppgav inledningsvis fel namn, därefter felaktig bostadsadress och sedan även felaktiga uppgifter om vilken körväg han använt för att komma till Sverige, med mera. På varje fråga i förhöret hittade han helt sonika på uppgifter. Jag ställde då frågan varför han envisades med att tala osanning hela tiden. Då svarade han faktiskt för första gången ärligt att han inte hade någonting att vinna på att tala sanning över huvud taget. Följden av hans agerande blev att utredningen tog längre tid, att nya häktningsförhandlingar nödgades hållas och att kostnaderna för utredningen ökade.

Med den nya lag som vi i dag debatterar hade säkerligen den misstänktes försvarsadvokat erinrat mannen om att han kunde få strafflindring om han medverkade till att reda ut omständigheterna kring det brott han hade begått. Vad mannen då hade gjort kan vi naturligtvis bara gissa oss till, men onekligen hade incitament då funnits för ett annat förfarandesätt från mannens sida.

Den nya lagen kan ge oss bättre utredningar av brott, kortare häktningstider samt få oss att kunna använda brottsbekämpande myndigheters anslag på ett effektivare sätt. Därtill tycker jag att man ska beakta fördelarna med att en misstänkt aktivt medverkar till att klara upp sin egen brottslighet ur ett brottsofferperspektiv. Ur den synvinkeln är inte bara en snabb utredning positivt utan även möjligheten att få svar på alla de frågor som vi tyvärr vet går genom ett brottsoffers huvud efter att ha blivit utsatt för brott. Closure kallas det på engelska. Avslutning vore kanske det bästa ordet på svenska.

Fru talman! Vänsterpartiet tycker att införandet av möjlighet till strafflindring är dåligt. Orsaken till ställningstagandet är bland annat att misstänkta skulle avge falska erkännanden och uppge oriktiga uppgifter. Då kan jag meddela att så är det redan med dagens lagstiftning. Det var också det som jag tog upp i inledningen av mitt anförande.

Det som är detsamma i nuvarande och den lagstiftning som vi i dag förhoppningsvis ska anta är att alla uppgifter som en misstänkt lämnar ska verifieras och styrkas genom bevisning i utredningen. Erkännanden är bra, men de ska också verifieras och styrkas genom bevisning. Varför? Jo, därför att alla misstänkta nu och framgent har en ovillkorlig rätt att när som helst återta sitt erkännande. Faktisk bevisning måste således alltid ligga till grund i en förundersökning och för väckande av åtal.

Den kanske mest underliga grunden för Vänsterpartiets yrkande på avslag på förslaget i betänkandet är att systemet för strafflindring vid medverkan i utredning av egen brottslighet kan undergräva den rätt som en misstänkt har att inte uttala sig själv eller belasta sig själv. Min fråga blir då på vilket sätt Vänsterpartiet menar att detta vore ett problem. Vi tvingar ju ingen att samarbeta i en utredning. Det är helt och hållet upp till den misstänkte. Påföljdsmässigt kan underlåtelse att medverka i utredning aldrig leda till strängare påföljder än vad som är föreskrivet för det aktuella brottet. Väljer den misstänkte dock att samarbeta i utredningsarbetet och lämna riktiga uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen ska strafflindring kunna erbjudas. Det tycker i alla fall jag är en logisk följd. Jag får beklaga att Vänsterpartiet inte ser denna logik.

Fru talman! För våra tittares och åhörares kännedom bör nämnas att detta betänkande inte tar upp frågan om införandet av ett så kallat kronvittnessystem. Ett sådant system hade inneburit att en misstänkt även hade kunnat få strafflindring om denne avslöjat sin uppdragsgivare, sina medbrottslingar eller andra brottslingar. Den frågan må för min egen del vara tilltalande, men detta betänkande behandlar endast strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet och således inte frågan om ett eventuellt kronvittnessystem. Möjligen kommer vi att se ett sådant system i framtiden, men i dagens debatt förhåller vi oss endast till strafflindring för medverkan till utredning av egen brottslighet.

Fru talman! Införandet av dagens lagstiftning kan få en bra effekt på rättsväsendet. Möjligheten att utreda alla omständigheter vid ett brott är en del. Det gynnar såväl rättsväsendet som brottsoffren. Såsom riksåklagaren anför i en rapport som presenterades förra året kan införandet av denna lagstiftning också få betydelse i form av kortare häktningstider, minskad användning av restriktioner och minskade kostnader för förundersökningar och inte minst för kriminalvården.

Det, fru talman, är effektiv användning av statens pengar och våra resurser inom rättsväsendet - pengar som därmed kan användas på ett mycket bättre sätt inom rättsväsendet och i slutändan förhoppningsvis ge oss alla ökad trygghet.

Fru talman! Jag vill inte förlänga debatten, men jag vill bara säga att när följdmotionen till det här betänkandet lades fram godtogs den av utskottets kansli och av utskottet, inklusive Anders Hansson själv. Det var ingen som opponerade sig när motionen lades fram. I propositionen omnämns det varför man inte tar upp frågan om kronvittnessystemet. Därmed ansåg uppenbarligen alla att det var i enlighet med betänkandet.

Det var av den anledningen som jag väckte motionen. Jag ska inte förlänga debatten mer. Det var bara det jag ville säga.

Sedan tycker jag att det är positivt att Anders Hansson uttrycker sig positivt om kronvittnessystemet generellt sett. Det kanske bådar gott inför framtiden.

Fru talman! Mycket kort: Jag läste egentligen bara upp propositionens rubrik, Strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet.

Naturligtvis får man lägga vilka reservationer man vill i utskottet. Den ordningen tycker jag att vi ska ha i utskottet.

Jag får kanske poängtera, så att inte mitt eget parti får hicka fullständigt, att det är min personliga åsikt att ett kronvittnessystem kan tillföra rättsväsendet goda saker.

Fru talman! Inledningsvis vill även jag yrka bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer.

Även Miljöpartiet ser att det förslag som regeringen lagt fram har förutsättningar att leda till effektivare brottsutredning och lagföring med vinster för både samhället och den tilltalade. Emellertid är det viktigt att effektivitetsargumentet inte ensamt får styra hur vi utformar rättsväsendet.

Det har anförts en del invändningar från framför allt Vänsterpartiet om att det här förslaget skulle minska rättssäkerheten, och många argument har framförts av de föregående talarna i debatten om varför dessa invändningar trots allt inte håller med tanke på de fördelar som förslaget innebär.

Jag skulle vilja tillägga att redan i dag kan en misstänkt få strafflindring om han eller hon frivilligt har angivit sig själv. Där faller också argumentet att det här förslaget skulle innebära att oskuldspresumtionen på något sätt skulle sättas i fara. Redan i dag är det alltså möjligt för rätten att döma ut ett mildare straff än vad som annars skulle varit fallet om den tilltalade har angivit sig själv.

Det är viktigt ur ett rättssäkerhetsperspektiv att vi gör vad vi kan för att minska den tid som den tilltalade behöver sitta i häkte. Inte minst är det viktigt utifrån oskuldspresumtionen. Häktning handlar trots allt om att en person som ännu inte dömts för brott sitter inlåst.

Det här är ett förslag som lyfts fram som en del i detta arbete. Givetvis är det inte någon allena saliggörande lösning, men det är av central betydelse att vi alltid gör vad vi kan för att minska häktningstiderna och leva upp till de förpliktelser vad gäller mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig.

Fru talman! Ibland kan jag nästan känna mig lite överväldigad inför uppgiften som vi har. Det är mycket text att läsa i utskottshandlingarna, och ibland är jag så trött att ögonen går i kors. Men så hoppar jag till inför något och får insikten att just den där meningen eller det där enda ordet betyder stor skillnad för den enskilda individen.

Så kände jag när jag läste handlingarna till det ärende vi diskuterar. Jag antar att de flesta ledamöter i alla utskott känner så då och då. De beslut vi fattar har stor betydelse för den enskilda individen men också för samhället och för hur vi bygger samhället för framtiden.

När man är ny i politiken blir man ofta frustrerad över den tröghet som systemet har. Man tycker att man har en god idé, men det tar lång tid att få igenom det i systemet. Först ska man ta det i sitt parti och kanske motionera om det i sitt distrikt. Har man den stora lyckan att få igenom det där ska man ta det till partistämman, landsmötet eller kongressen. Får man igenom det där kan det bli partiets politik. Sedan ska man samarbeta med andra partier i riksdagen och övertyga dem, vilket inte alltid är helt lätt - även om det går ganska bra för oss i Alliansen.

Men när man har varit med i politiken ett tag inser man att trögrörligheten har ett självändamål. Det är nämligen viktigt att man prövar allt ur alla aspekter, och när det gäller rättsfrågor är det viktigt att det blir rätt.

Det är viktigt att vi bygger ett samhälle som är präglat av rättvisa och rättssäkerhet. Rättvisa är ett begrepp som används av de flesta politiska läger, men möjligen i olika syften. Man fyller det lite grann med egna värden.

För mig är den viktigaste definitionen av rättvisa det vi kallar rättssamhället och bygget av rättssamhället. Det handlar om förtroende, att vi känner att vi kan lita på polisen och får den hjälp vi behöver när vi ringer 112 eller 11414. Vi ska också kunna lita på rättsväsendet i övrigt och att domstolarna dömer rättvist.

Rättssamhället är viktigt. Det ger oss en civiliserad ordning i ett rimligt samhälle där vi inte löser konflikter med våld och den starkes rätt utan med hjälp av principer som vi kommit överens om tillsammans. Det innebär att en svag kan få rätt mot en stark, en fattig mot en rik och en liten mot en stor.

Påföljderna är en viktig del i bygget av rättssamhället. Det handlar om brottsoffrets och samhällets upprättelse, som vi debatterade förra veckan. Det handlar om rimliga och rättvisa straff.

Det handlar också om möjligheten att sona brott och gå vidare i livet. En del i att göra bot är att erkänna fel och kunna ställa saker till rätta när man gjort fel. Det är rimligt att en ärlig vilja att ställa till rätta uppmuntras och att samhället går den som erkänner att den har felat och vill göra rätt till mötes.

Strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet innebär att en tilltalad som har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet ska få ett kortare straff än det som annars skulle ha dömts ut.

Det viktigaste med detta är de principiella värdena. Det handlar om brottsoffrets och samhällets upprättelse. Det handlar också om vad påföljden får för innebörd för den som döms och den personens möjlighet att komma tillbaka och leva ett bra liv.

Det handlar även, mindre viktigt förvisso men ändå, om en effektivitetsvinst. Inte sällan är brottsutredningar komplicerade och kräver mycket arbete. Det blir många hyllmeter och många mantimmar när polisen lägger pussel. Det finns dock en person som innehar en unik kompetens, och det är den som har begått brottet. Att få denna person att hjälpa till är viktigt. Det lösgör polisresurser som kan användas till fall där de misstänkta kanske inte är lika benägna att göra bot och bättring.

Jag yrkar med kraft bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi debatterar nu ett förslag om strafflindring för den som lämnar uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredning av brott. Som flera talare varit inne på är det endast uppgifter som avser det egna brottet som omfattas av förslaget.

Att en misstänkt gärningsman medverkar till utredningen av det egna brottet och därigenom bidrar till att händelseförloppet klargörs kan ses som ett uttryck för ett ansvarstagande hos gärningsmannen. Det är ett beteende som kan anses positivt och föredömligt genom att det markerar en vilja att klara upp och ställa till rätta efter sig. Gärningsmannen tar kanske också avstånd från den brottsliga gärning som har begåtts.

I och med att samverkan vid utredningen kan ge strafflindring får den misstänkte en morot att medverka för att klara upp brottet. Brottsutredningar kan på så vis bli mer effektiva, och det kan i sin tur leda till resursbesparingar. Att förundersökning och lagföring kan ske på ett mer effektivt sätt kan också antas medföra ett ökat förtroende för och ökad tilltro till rättsväsendet från allmänhetens sida.

Risken för att den misstänkte skulle lämna felaktiga uppgifter i en utredning är liten så länge det enbart rör medverkan till utredning av egen brottslighet. Självklart minskar inte beviskraven bara för att den misstänkte erkänt ett brott. Utredning ska alltjämt göras, bevis säkras och kontroller utföras för att säkra att den misstänktes uppgifter stämmer överens med sanningen. Den misstänkte kan dessutom när som helst återta ett erkännande.

Fru talman! Arbetet med att ta fram de förslag som nu lämnas i regeringens proposition genomfördes till stor del under alliansregeringens tid. Mina allianskolleger och jag välkomnar givetvis att den nya regeringen valt att fortsätta med det arbetet och att det nu presenteras ett lagförslag för riksdagen som vi ska fatta beslut om.

Det är vår bedömning att regler om strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet skapar, som jag var inne på, förutsättningar för effektivare brottsutredningar och snabbare lagföring.

En sådan ordning kan också vara av stor betydelse för brottsoffren eftersom fler brott förhoppningsvis kan klaras upp, vilket är mycket viktigt för att brottsoffret ska få upprättelse och kunna gå vidare.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)