Strategi för den arktiska regionen

Anf. 151 Hans Wallmark (M)

Strategi för den arktiska regionen

Fru talman! Det hettar till i Arktis. Det är en mångbottnad formulering som illustrerar utvecklingen i de norra delarna.

Klimatförändringarna märks tydligt med stigande temperaturer, smältande isar och avmagrade isbjörnar kvar på krympande flak. Professor Michael Tjernström talade för Nordiska rådet när sessionen hölls här i Stockholm hösten 2019. Han pekade då på hur temperaturen stiger snabbast vid Nord- och Sydpolen. I Arktis är det fråga om flera graders förändring, med allt vad det innebär. Det hettar till.

Arktis är inte bara en naturlig miljö för mäktiga varelser på land och i havet utan också hem för ursprungsbefolkningar och andra som genom århundradena kommit dit. Det gör att rimliga krav ställs på att kunna leva, bo och verka i det arktiska området. Därför gäller det att inte konstruera någon motsättning mellan människor långt borta som har synpunkter på gruvor, jakt och fiske och den berörda befolkningen, som önskar en fungerande vardag.

Sverige ska verka för hållbarhet, såväl miljömässigt som ekonomiskt och socialt, när det gäller en framtida utvinning av naturresurser i Arktis. Sverige är även som land beroende av en väl fungerande och trygg elförsörjning, vilket kräver fossilfri elproduktion - såsom kärnkraft. I debatten om villkoren för Arktis kan det onekligen ibland hetta till, fru talman. Arktis, High North, är också av alltmer storpolitiskt intresse: Flera länder, och även EU, håller på att utforma en Arktisstrategi eller har redan gjort det.

Klimatförändringarna gör det långsiktigt realistiskt med sjötransporter mellan Asien och Europa i en nordlig rutt i stället för över mer osäkra vatten i Sydkinesiska havet, Indiska oceanen och vidare västerut. Det blir en kortare distans, som kan komma att uppfattas som säkrare och mer miljösmart. Med ökad trafik kommer inte bara risken för fler olyckor, utan länder som Folkrepubliken Kina får även ett intresse av att säkra och skydda sina frakter.

Redan i dag visas ett stort intresse från Pekings sida - den som exempelvis besökt Island kan ju fundera på det stora kinesiska ambassadkomplexet mitt i Reykjavik. Och på Grönland har USA nyligen öppnat ett konsulat. Nato har återinrättat ett kommando för Nordatlanten, och rysk kärnvapenförmåga kan inte tänkas utan tillgång till ubåtar och baser på Kolahalvön.

Särskild uppmärksamhet förtjänar också de atlantkablar som bokstavligt talat förbinder Europa med Nordamerika och Nordamerika med Europa. I händelse av en konflikt eller rent av ett krig på vår kontinent finns en oro för att makter som vill oss illa bokstavligen skulle önska kapa det som binder oss samman för att förhindra eller kraftfullt försvåra informationsöverföringen mellan Europa och Nordamerika. Det handlar nämligen endast om några hundra för oss oerhört viktiga kablar på Atlantens botten.

När det gäller den ryska militära aktiviteten i regionen kan noteras att den lägesbeskrivning som regeringen ger i Arktisstrategin bara kopplar Rysslands del i den pågående kapprustningen till landets territoriella anspråk i regionen. Regeringen väljer att inte se den större bilden, som även inbegriper rysk maktprojektion. I sin bedömning i strategin avviker därmed regeringen från Försvarsberedningen, som i rapporten Värnkraft lyfter fram att Ryssland uppfattar sig ha nationella intressen i regionen, att Ryssland har uttryckt en strävan att kontrollera sjöfarten genom Nordostpassagen och att landet försöker att skapa möjligheter till maktprojektion från området.

Rysslands ökade ambitioner att stärka kontrollen av Nordostpassagen visar hur viktigt det är att upprätthålla idén om navigationsfrihet. För svenskt vidkommande är det alltid centralt att slå vakt om den fria sjöfarten - i Östersjön och på Atlanten likaväl som i Sydkinesiska havet.

Till detta kommer att ryska företrädare problematiserat och rent av relativiserat Norges suveränitet över Svalbard.

Ryssland har inte enbart anspråk på att försvara ryskt territorium i Arktis, utan landet strävar även efter att expandera sina intressen. Detta är ett säkerhetspolitiskt hot för oss och för våra arktiska grannar. Det hettar onekligen till, fru talman.

Issmältningen tydliggör kopplingen mellan klimatförändringar och militär säkerhet. En svensk Arktisstrategi måste självfallet ta ett sammanhållet grepp om de många utmaningar som finns för att värna miljö, välstånd och handel liksom människors levnadsvillkor och möjlighet att säkra sina inkomster. Försvars- och säkerhetspolitiken utgör i sammanhanget en viktig delkomponent.

Ryssland har också under senare år agerat alltmer vårdslöst. Störningar av luftfartens gps-system på Nordkalotten utgör ett exempel med allvarliga risker för inte minst det civila flyget.

Fru talman! I ett nytt geopolitiskt landskap som tydligt sätter sin prägel på Arktis ställs viktiga frågor om politiskt ledarskap och sammanhållning på sin spets. Först och främst behöver Sverige visa ett större intresse och engagemang för vårt norra närområde när det nu ges en ökad försvars- och säkerhetspolitisk betydelse givet andra aktörers ekonomiska och militära intressen. Det inbegriper mer samarbete och mer resurser, inte minst avseende försvaret.

Sverige måste kunna förhålla sig mer långsiktigt och strategiskt, värna banden till våra grannländer och till USA och Kanada samt inse att situationen i Arktis i dag ser helt annorlunda ut än tidigare.

Fru talman! Låt mig ändå uttrycka min glädje över att regeringen valde att lägga fram en skrivelse om Arktis på riksdagens bord. Vi var ju några partier som tidigt gav uttryck för det önskemålet, som härmed nu är uppfyllt. Och det är bra att utrikesministern själv på plats med sin närvaro i debatten markerar vikten och tyngden av Arktis för oss i Sverige. Det är måhända inte min roll som oppositionsföreträdare att berömma regeringen, fru talman, men när så kan ske - det är inte alltför ofta - är det ju välkommet.

Sammanfattningsvis, fru talman: Uppvärmningen i Arktis är högre än det globala genomsnittet och har en tydlig inverkan på fred, säkerhet och välstånd. Det är tydligt att Sverige som både arktisk stat och Östersjöstat befinner sig i ett osäkert närområde som är kraftigt påverkat av stormaktsintressen och av rysk aggressivitet och påverkan.

Med detta, fru talman, önskar jag yrka bifall till reservation 1 av Moderaterna och Kristdemokraterna.

Anf. 152 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! I stor utsträckning präglas världspolitiken i dag av en ökande stormaktskonkurrens med nya spänningar och en rad nya konflikter. I ett sådant läge måste vi prioritera goda relationer och ett gott samarbete med vänligt sinnade länder i vårt närområde, inte minst i syfte att främja en god stabilitet.

Sverigedemokraternas bestämda uppfattning är att regeringens Arktisstrategi inte alls tar upp de säkerhetspolitiska risker som finns i Arktis i tillräckligt stor utsträckning. Vi menar att dessa risker är och kommer att förbli betydande, varför det inte finns något utrymme för naivitet i den här frågan.

Den omfattande nedrustning som tidigare skett är som bekant inte helt oproblematisk. Med vårt geografiska läge mellan Nato och Ryssland finns det betydande risker för allvarliga säkerhetspolitiska konsekvenser, varför det är oerhört viktigt att kraftigt stärka Försvarsmaktens arktiska och subarktiska förmåga så snart det är möjligt så att vi snarast möjligt återfår den kompetens vi tidigare har haft att verka i det här området.

Ett av de länder som många i dag talar om som ett säkerhetshot är, inte helt oväntat, Kina. Kina är av naturliga skäl inte ett medlemsland i Arktiska rådet, men likväl har landet en ställning som observatör. Vi menar bestämt att detta är problematiskt. Bortsett från det faktum att Kina kanske inte ens uppfyller de krav som ställs för att få vara observatör i Arktiska rådet måste Sverige tillsammans med likasinnade motverka ett alltför stort kinesiskt inflytande i dessa frågor. Det råder ingen som helst tvekan om att deras intresse i den här regionen är oerhört stort.

Fru talman! En annan fråga som till stor del präglar världspolitiken i dag är de pågående klimatförändringarna. Detta är ett globalt problem som vi varken kan eller ska sköta nationellt. Det är helt enkelt något som det internationella samfundet gemensamt måste tackla, varför stabiliteten i Arktis måste säkerställas och gemensamma spelregler för alla berörda parter i området fastställas.

Arktis miljö är unik, och den biologiska mångfalden av djur och natur måste bevaras för framtida generationer. Av den anledningen måste vi också skapa rutiner och kapacitet för att skydda kultur och natur av höga skyddsvärden. Kultur- och naturlämningar av höga skyddsvärden måste därför också identifieras, och beredskap för att hantera eventuella olyckor och utsläpp måste till.

Ett långsiktigt miljötänkande som kombineras med den framtida ekonomiska verksamheten i regionen, inklusive utvinning av naturresurser, måste till. Utvinningen måste ske på ett så miljösäkert sätt som det bara är möjligt.

Regeringen avser att inom ramen för arbetet i Arktiska rådet stödja arbetet med ett panarktiskt nätverk av marina skyddade områden. Regeringen säger sig vilja främja ett globalt mål om 30 procents områdesskydd av marina miljöer.

Vi stöder naturligtvis värnandet av marina miljöer, men samtidigt är vi tveksamma till den typ av schablonmässigt skydd som 30 procent indikerar. Det viktiga är att skydda de viktiga funktionerna, till exempel fortplantningsområden.

Fru talman! När Arktis isar smälter ser vi en lång rad förändringar som vi redan nu måste vara förberedda på. Ett antal handelsrutter, såsom Nordvästpassagen, Nordostpassagen och polarrutten, blir mer tillgängliga, varför handelspotentialen i området ökar avsevärt. Vi menar att regeringens Arktisstrategi tydligt saknar ett tillvägagångssätt som innefattar handel och naturresurser. Bland annat behöver man tänka på framtida behov av isbrytare, varför isbrytarkapaciteten måste förstärkas och handelsmöjligheterna generellt uppmärksammas.

Fru talman! Vi kan inte heller debattera Arktisstrategin eller Arktisregionens framtid utan att ta upp urfolkens självklara rättigheter. Arktis urfolk består av flera folk i den arktiska regionen, där samerna är det folk som lever i de svenska arktiska områdena. Dessa folk har ett unikt kulturarv som har utvecklats under årtusenden, och de har präglats av de särskilda miljömässiga förutsättningar som finns i Arktis. Deras kulturarv behöver värnas i hela Arktis. Det får inte råda några tvivel om det.

Det borde inte behöva sägas, men självklart måste urfolken få åtnjuta samma möjligheter och rättigheter som övriga folk i Arktis, och det får inte under några omständigheter finnas någon diskriminerande särlagstiftning mellan olika folkgrupper. Arktis urfolk och de folk som finns i den arktiska regionen ska kunna verka fritt och utan inblandning, och urfolkens kulturarv behöver värnas i hela Arktis.

Fru talman! Sist men inte minst: Den svenska utrikespolitiken måste utgå från och fokusera på svenska intressen. Utvecklingen i Arktis är ett tydligt exempel på ett område som definitivt påverkar Sverige nu och framöver, varför det måste finnas en väl utarbetad svensk strategi när det gäller vilka frågor som ska prioriteras i Arktis och varför just dessa frågor ska prioriteras.

Med detta sagt önskar jag yrka bifall till reservation 2, men givetvis står jag bakom samtliga SD-reservationer i betänkandet.

Anf. 153 Magnus Ek (C)

Fru talman! Jag vill redan i inledningen till mitt anförande yrka bifall till reservation 3 under punkt 1.

Situationen i Arktis är under förändring. Arktis blir av olika skäl allt viktigare ur miljöpolitiskt, klimatpolitiskt, handelspolitiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv. Säkerhetspolitiskt är det viktigt eftersom nya handelsrutter öppnas upp, och stormakter i vår närhet blir alltmer intresserade av att tydligt och i vissa fall också aggressivt hävda sina maktsfärer i det arktiska området. Ur klimatsynpunkt är det viktigt eftersom de arktiska ekosystemen är helt avgörande för vidare ekosystem och för klimatmässiga förutsättningar även i resten av Europa och i andra delar av världen.

Ur en biologisk mångfaldssynpunkt är det viktigt eftersom klimatförändringarna och det ökade intresset av att exploatera olje- och gastillgångar hotar viktiga ekosystem och viktiga marina resurser. Om vi rubbar livsförutsättningarna får dessa ekosystem förmodligen väldigt dåliga förutsättningar att upprätthållas.

I allt detta har Sverige en oerhört viktig roll som arktiskt land, både som ett land som vill värna hållbarhetsfrågorna och som har en kraftig profil när det gäller att värna fred, samarbete och den liberala världsordningen och eftersom Sverige har en unik roll som nordiskt land. Vi har ett långvarigt och nära samarbete med våra nordiska och arktiska grannar. Det är därför välkommet att regeringen nu tydliggör en strategi för Sveriges Arktispolitik. Det är inte en dag för sent.

Det finns vissa saker som lämnar utrymme för förbättringar. Det är tydligt att Sverige som både arktisk stat och som östersjöstat befinner sig i ett osäkert närområde som är kraftigt påverkat av stormaktsintressen och av rysk aggressivitet och påverkan. Det behövs en mer aktiv svensk Arktispolitik och ett nytt strategiskt förhållningssätt till de geopolitiska utmaningarna i regionen. De innefattar utöver ökad rysk militär aktivitet också alltmer påtagliga kinesiska maktambitioner och klimatförändringarnas negativa konsekvenser för fred och säkerhet.

Vi anser i likhet med både regeringen och Försvarsberedningen att det behövs en ökad militär närvaro i Sveriges norra delar. Men till skillnad från regeringen, som i fråga om Sveriges internationella samarbeten nöjer sig med att sträva efter ett vidareutvecklat och fördjupat Arktisfokus, anser vi att den osäkra utvecklingen även tydliggör behovet för Sverige av att fördjupa samarbetet med våra grannländer och med Natoländer och att eftersträva ett Natomedlemskap, allra helst tillsammans med Finland.

I fråga om den ryska militära aktiviteten i regionen noterar vi att den lägesbeskrivning som regeringen ger i Arktisstrategin bara kopplar Rysslands del i den pågående kapprustningen till landets territoriella anspråk utan att se den större bilden, som även inbegriper rysk maktprojektion. I denna bedömning avviker därmed regeringen också från Försvarsberedningen, som i Värnkraft lyfter fram att Ryssland uppfattar sig ha nationella intressen i regionen, att Ryssland har uttryckt en strävan att kontrollera sjöfarten genom Nordostpassagen - i sammanhanget är det intressant att notera att en isbrytare och ett fraktfartyg gick genom Nordostpassagen för bara några veckor sedan - och att landet försöker skapa möjligheter till maktprojektion från området. Därtill har ryska företrädare problematiserat och relativiserat Norges suveränitet över Svalbard.

Fru talman! Vi i Centerpartiet anser att det bör klargöras att Ryssland inte enbart har anspråk på att försvara ryskt territorium i Arktis utan att landet även strävar efter att expandera sina intressen, vilket följaktligen är ett säkerhetspolitiskt hot mot oss och mot våra arktiska grannar.

Vidare anser vi, liksom Hans Wallmark föredömligt klargjorde för Moderaternas del, att skyddet av Atlantförbindelserna ingår i det sammanhållna grepp som den svenska Arktispolitiken behöver ta om utmaningarna i regionen. De säkerhetspolitiska utmaningar som vi möter i norr ger upphov till viktiga frågor om hur vi värnar och skyddar de för Sveriges välstånd avgörande Atlantförbindelserna i händelse av ökade spänningar. Det handlar också om att upprätthålla navigationsfriheten och även skyddet av de många Atlantkablar som binder samman vår kontinent med den amerikanska.

Fru talman! Låt mig lämna de säkerhetspolitiska utmaningarna och de säkerhetspolitiska aspekterna av Arktisstrategin. Det finns utrymme för förbättring även när det gäller de aspekter av strategin som rör miljö och klimat.

Som sagt ser vi en ökad sårbarhet när det gäller framför allt de marina ekosystemen i Arktis när istäcket dras tillbaka, havet värms upp och livsmiljöer förändras. Det är värt att veta att klimatförändringarna är särskilt kraftiga i den arktiska regionen och att just de marina ekosystemen är särskilt sårbara. Det är en sårbarhet som ökar när intresset för att exploatera olje- och gastillgångar i marina miljöer i Arktis ökar.

Vi har ett redan sårbart marint ekosystem som stressas av klimatförändringarna och sedan i sin tur utsätts för ytterligare påfrestningar på grund av olje- och gasutvinning. Då har vi ett recept på en ekologisk katastrof i Arktis.

Här har vi i Sverige ett särskilt ansvar med vår tydliga hållbarhetsprofil att föra upp dessa frågor på dagordningen och också klargöra vad som behöver göras. Här tror jag tyvärr att regeringen riskerar att landa fel i sin Arktisstrategi. Man betonar nämligen grön infrastruktur i det här sammanhanget.

Grön infrastruktur är en teoribildning som egentligen utgår från exploaterade områden och handlar om att vi skapar gröna korridorer eller gröna samband mellan arter och livsmiljöer i områden som i huvudsak är exploaterade. Det är precis motsatsen till vad vi har i Arktis, och det är också motsatsen till vad vi vill se i Arktis.

Jag tror inte att detta på något vis handlar om illvilja, men jag tror att man skjuter sig själv i foten och riskerar att öppna en dörr till en ganska farlig situation om man går in med ansatsen att man ska skapa grön och blå infrastruktur i Arktis. Det som behövs är ett starkt och heltäckande skydd för ekosystemen när istäcket drar sig tillbaka, inte minst för de sårbara marina ekosystemen i Arktis. Det som regeringen snarare borde poängtera är inte grön infrastruktur utan ett heltäckande skydd för de arktiska ekosystemen.

Med detta, fru talman, vill jag till slut konstatera att även om vi har en arktisk region i förändring som i många fall också är utsatt för en mängd hot som spär på varandra och förvärrar varandra sinsemellan finns det också möjligheter i den arktiska regionen. Det gäller att inte tappa bort dem. Det handlar om möjligheter för dem som bor i Arktis att få ett rikare liv. Det handlar också om möjligheter att värna och bevara några av våra mest sårbara men samtidigt mest livskraftiga, vackra och mångfasetterade ekosystem.

Klarar vi av denna utmaning, fru talman, tror jag att vi har en ljus framtid för Arktis. Det är min förhoppning att den här Arktisstrategin och kommande Arktisstrategier ska bidra till detta.

Anf. 154 Elin Segerlind (V)

Fru talman! I dag är hoten mot Arktis allvarligare än någonsin tidigare. På få andra ställen på jordklotet har klimatförändringarna fått så omfattande och dramatiska konsekvenser för växtliv, djur och människor.

I klimatförändringens spår uppstår nya utmaningar. När isen smälter möjliggörs utvinning av de naturresurser som finns i Arktis, och nya transportleder öppnas upp genom nordost- och nordvästpassagerna. Det innebär både nya hot mot miljön och att risken för säkerhetspolitiska spänningar i regionen ökar.

Framtida verksamheter i Arktis ska bygga på försiktighetsprincipen och bygga på respekt för människor, natur och planetens gränser. Arktiska regionen är ett tydligt exempel på vad som händer när mänskligheten gapar efter mycket och konsumerar som om man hade fyra jordklot att vandra runt på.

Arktis står inför stora förändringar. Den ökade temperaturen globalt märks särskilt tydligt i polarområdena. Uppvärmningen i Arktis ökar upp emot fem gånger så snabbt som någon annanstans i världen. Temperaturökningen och den extrema värmen gav något så ovanligt som stora skogsbränder i Sibirien förra sommaren. En miljon hektar skog brann, och man mätte temperaturer på upp emot 45 grader. I vintras kunde vi se bilder från samma område, där torvbränderna fortsatte trots den sibiriska kylan och trots den meterdjupa snön. När vi nu går mot en ny sommar kan vi bara ana vad som händer när bränderna inte ens hunnit slockna.

Temperaturökningen ger också minskade isar. Isarnas utbredning ligger i dag på en mycket låg nivå. De fyra senaste åren har varit några av de år med de lägsta nivåerna. Om 25 år tror forskare att havsisen inte längre kommer att finnas på sommaren, och till 2070 bedömer man att den sista havsisen har smält bort.

Många klimatforskare ser det som en av jordens tipping points när isarna smälter inom regionen, i synnerhet på Grönland. När vi når över en tipping point sätts nya fysiska reaktioner igång. Jordens nuvarande mönster ändras, och det blir omöjligt för oss att backa tillbaka. Det kommer att innebära höjda havsniåver men också risk för att hela Golfströmmen bromsas in. Tusentals ton is smälter från de grönländska isarna varje sekund, och delar vi allt färskvatten som då uppstår mellan alla människor på jorden får vi ett badkar fullt om dagen.

I regeringens arktiska strategi nämns Parisavtalet flera gånger. Att vi når Parisavtalets mål är helt avgörande för att klimatet och miljön i Arktis ska kunna hållas på en nivå som inte tar oss förbi denna tipping point. I dag har inte Sverige eller något annat land en politik som låter oss hamna ens inom tvågradersmålet. När vi pratar om strategin för Arktis är det viktigt att vi förstår detta och sätter det som händer där i samband med de beslut vi tar för vårt övriga samhälle.

Arktiska regionen, om någon, är den region som får ta smällen för vårt samhälles överkonsumtion och våra enorma utsläpp av fossila drivmedel. I den arktiska strategin finns det en rad saker som vi behöver göra för att värna och utveckla Arktis på olika sätt. Men den arktiska krisen löser sig inte i en strategi enbart för den regionen; för att lösa den krävs en omställning av samhället till ett liv helt inom naturens ramar.

Detta är också viktigt. Resurserna och råvaran som kommer från regionen används inte bara i regionen. Konsekvenserna av att vi använder råvaran, särskilt den fossila, blir också ett allt mer ogästvänligt klimat för dem som bor där.

I Sverige har samerna en särställning som urfolk, men ännu har vi inte ratificerat ILO 169. Det beror framför allt på att konventionens artikel 14 om markrättigheter och frågor kring samernas rätt till land och vatten ännu inte har lösts. FN:s råd för mänskliga rättigheter har noterat att Sverige stöder urfolksdeklarationen men att Sverige inte tillämpar de rättigheter den innehåller. Sverige rekommenderades att implementera deklarationen och etablera mekanismerna för detta i samarbete med det samiska folket. FN har också upprepade gånger kritiserat Sverige för bristerna när det gäller samernas inflytande, framför allt bristen på fritt och informerat förhandssamtycke, FPIC.

Under vintern har också röster höjts för Sveriges fortsatta exploatering av naturskogarna i landets norra delar inom den arktiska regionen och framför allt på marker som är viktiga renbetesmarker. När naturskogarna fortsätter att exploateras minskar samernas utrymme att bedriva rennäring. Bristen på sammanhängande skogar att röra sig i och bristen på hänglav som föda tillsammans med eskalerande klimatförändringar gör det svårare att röra sig i dessa marker.

Statliga Sveaskog, den största markägaren, har skyldighet att samråda vid planerade avverkningar. Det är gott så. Men när Sveaskog inte får eller inte vill avverka i ett sådant område på grund av konflikter kan de i stället välja att sälja marken, för vid försäljning behöver de inget samråd.

Detta uppmärksammades i en artikel i DN förra veckan. Den berörda samebyn var denna gång Luokta-Mávas. Inom deras område ville Sveaskog avverka hela 700 hektar, och det i ett redan hårt brukat område. En av renskötarna som intervjuades vittnade om hur han en dag kommit till ett område i skogen bara för att finna att det inte längre var kvar. Den nya skogsägaren, som Sveaskog sålt till, har inte samma skyldighet att samråda. Så enkelt kan Sverige i dag gå runt skyldigheterna och strunta i samernas rättigheter.

Samrådet behöver bli starkare, och när vi tar beslut om aktiviteter inom regionen behöver vi väga in fler intressen än de ekonomiska. När det gäller rennäringen, naturturismen, sociala värden, biologisk mångfald och klimat behöver hänsynen bli betydligt större. Till det kommer att Sverige en gång för alla behöver ratificera ILO 169.

Allteftersom isarna smälter öppnas nya möjligheter, och företags och länders intressen av att få tillgång till och exploatera dessa områdena ökar. Fossila resurser som länge varit omöjliga att komma åt blir nu fullt möjliga att ta upp. Enligt uppskattningar finns en tredjedel av världens ännu ej upptäckta naturgasreserver och drygt 10 procent av världens oljereserver inom den arktiska regionen.

Norge fortsätter till exempel att utveckla sin oljeindustri. I den senaste tilldelningen gav den norska regeringen licenser i havsområdet kring Lofoten. Stora oljebolag har också visat stort intresse för att börja borra efter olja här, likaså länder som Kina, som har nämnts tidigare i debatten.

Världen har redan tagit upp mer olja än vad vi har råd att göra av med om vi ska ha en chans i himlen att nå Parisavtalet. Varje regering inom den arktiska regionen borde ha ett mål om utfasning och att skyndsamt komma ned till noll som ett av sina främsta klimatmål både för Arktis och för övriga samhället.

I den klimatkris vi i dag är i är det helt orimligt att släppa fram gruvdrift på havsbotten. En ny rapport från WWF, som kom för någon vecka sedan, visar på de enorma riskerna med mineralbrytning på havsbotten och att det finns alldeles för lite kunskap om djuphaven för att säga vilka konsekvenser en sådan verksamhet skulle kunna få. En ekonomisk uppskattning visar att värdet på djuphavet uppgår till mellan 17 och 168 miljarder. Det är småpotatis jämfört med den samlade havsekonomin, som uppgår till 20 biljoner.

Eftersom vi vet lite om de effekter gruvdriften kan komma att få är det oerhört svårt att skapa regleringar för att minska riskerna - vilka risker?

I delar av Australien har man efter ett decennium av förbud nu tagit beslut om att införa just ett moratorium för gruvdrift på havsbotten. När man tog det beslutet sa miljöministern där att man gjorde det för att skydda naturen men också jobben, som är beroende av den.

Vänsterpartiet menar att försiktighetsprincipen måste gå före och att Sverige i förhandlingar om havsrättskonventionen därför borde driva krav om införande av ett moratorium mot gruvdrift på djuphaven.

För att stoppa klimatförändringarna i tid måste vi i grunden ändra vårt transportsystem. Ett av de viktigaste bidragen är att flytta gods- och persontransporter från väg och flyg till tåg och sjöfart. Vänsterpartiet vill därför se ett initiativ till ett effektivt samarbete med Norge och Finland för att knyta ihop de nordiska delarna av Arktis.

Fru talman! När vi talar om den arktiska regionen är det viktigt att se dess mångfald. Det är inte en homogen region, men hela regionen drabbas hårdast av klimatkrisen. Vi får inte lämna Arktis och de arktiska frågorna enbart till tillfällen som detta. Hur regionen kommer att fortsätta utvecklas kommer att hänga intimt samman med hur vi som samhälle väljer att hantera klimatkrisen och hur snabbt omställningen på allvar kan komma igång.

Vänsterpartiet yrkar bifall till reservation 7.

(Applåder)

Anf. 155 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation nummer 1.

Skrivelsen Strategi för den arktiska regionen som vi i dag behandlar aktualiserar en allvarlig geopolitisk utmaning i Sveriges direkta närområde. Kristdemokraterna välkomnar därför förslaget till strategi för att hantera denna utveckling. Målsättningen att Sverige ska arbeta för en fredlig, stabil och miljömässigt hållbar utveckling i Arktis är angelägen och i sak helt riktig.

Det är ingen tvekan om att klimatförändringarna och uppvärmningen av Arktis får konsekvenser även för fred och säkerhet. Både för Sverige och för övriga länder i det arktiska området leder stormakternas intressen och inblandning till osäkerhet och instabilitet.

Trots att Arktiska rådet som multilateralt forum har bedrivit ett framgångsrikt arbete sedan tillkomsten 1996 är det uppenbart att en ny utveckling och nya problem måste hanteras, problem förknippade med uttalade maktanspråk från Ryssland och från Folkrepubliken Kina.

Fru talman! Med över hälften av den arktiska havskusten inom sina gränser är Ryssland det största Arktislandet. Att Moskva har legitima arktiska intressen är oomtvistat, men de begränsningar som Ryssland på egen hand infört gällande passagen mellan Norska havet och Nordatlanten strider mot internationella konventioner. Parallellt pågår en kraftig militär upprustning från rysk sida. Med fler militärbaser i Arktis, fyra nya arktiska brigader, nya flygfält, missilbaser och djuphavshamnar är den här utvecklingen starkt oroande.

På senare år har även Kina gjort anspråk på den arktiska havspassagen och på Arktis omfattande naturresurser. År 2018 förklarade kommunistregimen i Peking att Kina är vad man kallar en "nära arktisk stat", vilket man menar berättigar landet till deltagande i utvecklingen kring Arktis. Att alla som tittar på kartan ser att Kina ligger utanför den arktiska regionen och därmed saknar territoriella rättigheter hindrar inte att det kinesiska agerandet måste tas på allvar. På senare år har Kina ökat investeringar och närvaro i Arktis inom diplomati, forskning och även gruvdrift.

Fru talman! Mot bakgrund av detta behövs en aktiv svensk Arktispolitik. Det inkluderar ett nytt strategiskt förhållningssätt till de geopolitiska utmaningarna men också ökad militär närvaro i de norra delarna av vårt land. Sverige behöver ett väsentligt starkare försvar som både kan verka krigsavhållande och bidra till stabilitet i ett osäkert närområde.

Till skillnad från regeringen vill Kristdemokraterna i det här sammanhanget lyfta fram vikten av ett fördjupat transatlantiskt engagemang och ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato. Det är ingen tvekan om att det såväl säkerhetspolitiskt som militärt krävs mer av samarbete för att möta den allvarliga utveckling vi ser. Att Sverige, gärna tillsammans med Finland, går med i Nato skulle stärka vår egen förmåga och bidra till såväl tydlighet som ökad säkerhet.

När det gäller Rysslands del i den pågående arktiska kapprustningen är det noterbart att regeringen i sin strategi enbart kopplar denna till landets territoriella anspråk. Sanningen är ju att Vladimir Putin och hans regim även är ute efter att expandera det egna inflytandet ekonomiskt, geopolitiskt och militärt. Utan att se och lyfta fram det perspektivet är risken uppenbar att det säkerhetspolitiska hotet både mot vårt land och mot våra arktiska grannar underskattas.

Fru talman! Trots säkerhetspolitisk oro och stormaktsinblandning är Arktis en region av möjligheter med olja, gas och sällsynta mineraler som exempelvis kan användas till komponenter i modern teknologi, med fiskbestånd som är avgörande för livsmedelsförsörjningen på global nivå och med öppningar för nya, snabbare och billigare sjöfartsvägar mellan Europa och USA när havsisarna smälter.

Samtidigt, och detta är viktigt, är det allas vårt ansvar att agera så att uppvärmningen av Arktis begränsas i enlighet med Parisavtalet. Unika miljövärden, biologisk mångfald och marina ekosystem måste bevaras för framtiden.

Att fred, säkerhet och hållbar utveckling får prägla den arktiska regionen är helt centralt. Vare sig det handlar om ekonomi, forskning eller säkerhetspolitik måste svensk Arktispolitik ta sikte på bevarad öppenhet och samverkan. Att detta arbete sker i nära dialog med och respekt för regionens ursprungsbefolkningar måste alltid framhållas och understrykas.

Med detta, fru talman, yrkar jag alltså bifall till Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma reservation.

Anf. 156 Diana Laitinen Carlsson (S)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.

Att som ny i riksdagen få komma in i utrikesutskottet är en ynnest och en outsinlig källa till ny kunskap om hela världen och dess invånare. Att i det arbetet dessutom få bevaka Arktis är verkligen spännande och roligt. Aldrig, fru talman, har jag hört så mycket om Arktis i medierna, i politiken eller i folkmun som just nu. Arktis verkar vara på allas läppar, och det beror som vi har hört i kväll främst på klimatutmaningarna och den ökade militära spänning vi nu ser.

Bara de senaste veckorna har flera artiklar publicerats på området i svenska, nordiska och internationella medier. I förra veckan kom nyheten om ytterligare en oroväckande rapport om Golfströmmen. Golfströmmen är, som ni vet, den havsström som avgör livsvillkoren för oss i Norden, och den håller på att bromsa in. Enligt ny forskning har Golfströmmen redan mattats av med uppemot 20 procent, och orsaken är den globala uppvärmningen.

I dag är Golfströmmen svagare än den har varit på 1 600 år, och forskare vid det tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning har varnat för att strömmen innan seklets slut kan försvagas med upp till 45 procent. Uppvärmningen i Arktis gör att havsströmmarna har svårare att kyla ned sig, och då blir det också svårare för vattnet att sjunka ned och vända tillbaka söderut. Havsströmmen mattas också av på grund av att saltvattnet blandas ut med sötvatten. Det beror dels på en ökad nederbörd, dels på accelerationen av smältande isar på Grönland och i Arktis.

Fru talman! Utan Golfströmmen skulle temperaturen sjunka med 5-10 grader i Norden. Det skulle innebära temperaturer ned till minus 50 grader i delar av Sverige samt fler vinterstormar och torrare somrar.

Det är inte bara Golfströmmen som är ett bekymmer. Våra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser resulterar också i smältande isar och vikande permafrost. I delar av Arktis och Sibirien har temperaturen redan stigit i snitt 3 grader, och i mindre områden upp till 6 grader. Tidpunkten när Nordpolen bedöms bli isfri på högsommaren har tidigarelagts flera gånger av forskarna. Arktis är därför en mycket viktig region, och det är av största vikt att det finns en hållbar och långsiktig strategi som också tar avstamp i Agenda 2030.

Fru talman! Klimatförändringarna är också på väg att göra Arktis och därmed Sverige till ett högintressant militärt område. De smältande isarna i sig har skapat upprustning. Ett nytt hav, fem gånger så stort som Medelhavet, håller på att öppna sig, och där finns både pengar och makt att vinna. När isen smälter öppnas också nya farleder och fler tillgängliga naturresurser som ökar konkurrensen mellan stormakterna.

Arktis har länge beskrivits som ett säkerhetspolitiskt lågspänningsområde präglat av ett konstruktivt internationellt samarbete. Det är så vi vill fortsätta att ha det. Men klimatförändringarna i Arktis har bidragit till ett ökat omvärldsintresse för regionen, och spänningarna ökar. Det blir en ny militär dynamik när isen smälter. Som vi tidigare har hört är 50 procent av den arktiska landmassan rysk, och det innebär att Ryssland har en mycket lång kust mot Norra ishavet. Isen har varit ett slags naturlig skyddsbarriär för Ryssland, och när isen smälter bidrar det till att Ryssland upplever ett större hot. Därför är det nära och väl fungerande samarbete som vi har i Arktiska rådet ännu viktigare.

Fru talman! Sverige ska verka för att folkrätten, inklusive havsrätten, respekteras i regionen. Vi vill verka för att den biologiska mångfalden bevaras i enlighet med målen i konventionen för biologisk mångfald och att en giftfri cirkulär ekonomi genomförs. Vi ska också verka för ett långsiktigt och hållbart förvaltande av våtmarker och marina ekosystem.

Vi stöder stärkandet av den militära närvaron och förmågan i Sveriges norra delar och konstaterar att Parisavtalets mål om att begränsa den globala temperaturökningen är avgörande för den arktiska regionens framtid. Ett av regeringens övergripande mål ska även i fortsättningen vara att Arktis ska präglas av fred, säkerhet och stabilitet.

Fru talman! Sverige vill också agera för en hållbar ekonomisk utveckling i Arktis med utgångspunkt i Agenda 2030. Naturresurserna är en viktig del, men samtidigt ska vi vara pådrivande i det internationella samarbetet för att skydda den unika miljön och minimera de negativa effekterna och riskerna med utnyttjandet av naturresurser i regionen. Sverige kommer därför att verka för att ta gemensamma initiativ i EU, OECD och Arktiska rådet för att på global nivå bidra till en hållbar utvinning av malm och mineraler. Regeringens ståndpunkt är också att utvinningen av mineral från djuphavet, inklusive Arktis, inte ska ske innan effekterna på den marina miljön, den biologiska mångfalden och mänskliga aktiviteter har blivit tillräckligt vetenskapligt beskrivna.

Hållbara transporter och kommunikationer är också avgörande för en ekonomisk tillväxt och utveckling. De långa avstånden i den arktiska regionen, inklusive arktiska Sverige, ställer höga krav på ett väl fungerande transportsystem för personer och varor. EU-kommissionens förslag att det transeuropeiska transportnätverkets stomnätskorridor Scan-Med förlängs genom Sverige till Narvik och Uleåborg är bra eftersom en ökad rörlighet mellan Sverige och våra grannländer är positiv och bra för Sverige. En hållbar turism- och besöksnäring, en robust infrastruktur - fysisk och digital - och inte minst ett jämställdhetsperspektiv är också viktigt i sammanhanget.

Fru talman! I Arktisregionen finns flera urfolk. Sverige kommer att verka för ökade möjligheter för urfolken i Arktis att bevara och utveckla sin identitet, kultur och traditionella näringar. Därför kommer vi också att verka för en levande samisk kultur byggd på en långsiktigt hållbar rennäring och andra samiska näringar. Sverige kommer att främja bevarandet av det samiska språket och andra arktiska urfolksspråk.

Urfolk och andra grupper i den arktiska regionen som har en traditionell livsstil eller som livnär sig på rennäring, jakt, fiske och hantverk är särskilt utsatta för miljöförändringar, och de är beroende av en hög biologisk mångfald och intakta ekosystem. Därför är det särskilt viktigt att urfolken också aktivt kan delta i beslut som rör dem, till exempel i Arktiska rådet.

Vi måste hela tiden vara med och se till att mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer främjas i alla internationella samarbeten om Arktisrelaterade frågor. Vi måste se till att vi får ett meningsfullt deltagande i frågorna av alla intressegrupperna.

I Sverige har samerna en särskild ställning som urfolk. Det är fastslaget i grundlagen att det samiska folkets möjlighet att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Genom Sveriges ratificering av Unescos konvention om tryggandet av det immateriella kulturarvet har också den samiska kulturen getts ett ökat rättsligt skydd. Det är jag glad för.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 157 Magnus Ek (C)

Fru talman! Jag ska fatta mig relativt kort. Det var särskilt en sak i ledamoten Laitinen Carlssons anförande som fick mig att rycka till i riksdagsbänken, nämligen beskrivningen av den säkerhetspolitiska situationen i arktiska området.

Jag måste höra om ledamotens och Socialdemokraternas analys av nuläget och verkligheten skiljer sig markant från Försvarsberedningens, min egen och Centerpartiets analys av situationen. Ledamoten redogör för att issmältningen längs den ryska kusten i Norra ishavet leder till - lät det som - någon form av ökat hot mot ryska kusten, att Ryssland kanske till och med har skäl att uppfatta sig hotat där.

När jag försöker överblicka situationen i Arktis ur det säkerhetspolitiska perspektivet är inte den stora trenden jag ser att andra länder verkar längs ryska kusten mot Norra ishavet. Tvärtom är det Ryssland som verkar med förmåga utanför Svalbard och västerut i riktning mot Atlanten. Man markerar tydligt att man är där och övar med vapensystem som har räckvidd och kan verka in i Bottniska viken och långt söderut in på svenskt territorium.

Det är det här som jag och, om jag inte har missförstått saken, Försvarsberedningen uppfattar som den stora förändringen. Det dimensionerar hotbilden och bygger upp den ganska osäkra situationen i området runt Arktis, inte minst i det svenska närområdet.

Jag vill gärna få ett förtydligande från ledamoten Laitinen Carlsson om vad hon ser som jag inte ser.

Anf. 158 Diana Laitinen Carlsson (S)

Fru talman! Tack, ledamot Magnus Ek, för frågan! Magnus Ek har varit med längre än jag och är helt klart betydligt mer insatt i de här frågorna.

Det är faktiskt ett uttalande som jag har tagit från en intervju med Ann Linde. Jag tänker att när isen smälter blir det mer öppet också för andra länder att fara i de vattnen, och därför upplever Ryssland det som ett hot när isen smälter. Det blir mer aktivitet.

Som jag också sa i mitt anförande blir det även fler som vill åt de naturresurser som finns där. Det är utifrån den aspekten jag tänker på det sättet.

Anf. 159 Magnus Ek (C)

Fru talman! Det är helt riktigt att issmältningen innebär att handelsvägar som inte har varit farbara under åtminstone stora delar av året blir farbara. Jag refererade till det i mitt eget anförande. Men en bärande grund där måste vara att de handelsvägarna är öppna.

Vanligtvis brukar inte handelsfartyg som rör sig i ett område ses som hot mot ett land. Det är klart att det medför nya utmaningar och nya bekymmer. Inte minst innebär törsten efter olja och gasutvinning i Arktis i och med issmältningen nya hot. Det har inte bara jag utan också andra ledamöter refererat till i debatten.

Jag förstår dock inte riktigt kopplingen till att det skulle vara särskilt hotfullt mot Ryssland och framför allt inte varför vi skulle beskriva det på det sättet. Jag tror ärligt talat inte att det stämmer eller behöver stämma.

Det kan vara så att jag får återkomma med ytterligare repliker efter utrikesministerns anförande för att klara ut det, om det är därifrån uttalandet kommer.

Anf. 160 Diana Laitinen Carlsson (S)

Fru talman! Tack, ledamot Magnus Ek!

Jag tror inte att det är handeln som är ett bekymmer i det här läget. Jag kan inte heller svära på att utrikesministern inte har blivit felciterad.

Jag tänker att det blir ökad aktivitet från övriga stormakter i området när isen smälter. Därför kan issmältningen upplevas som ett hot.

Anf. 161 Maria Nilsson (L)

Fru talman! Jag har förstått att det inte uppmuntras att använda sig av åskådningsmaterial i talarstolen, men i detta fall hade jag gärna sett att vi hade kunnat rulla ned en gigantisk karta. Det hade varit enklare. Nu är det möjligt att en viss före detta partiledare någonstans i trakten av Rom gläder sig åt att vi under den här debatten idkar någon form av blindkartetest i realtid.

Regeringens skrivelse kring strategin för den arktiska regionen omfattar sex tematiska områden. Jag tänker stanna vid två av dessa: säkerhet och stabilitet samt klimat och miljö.

Aktiviteten i området ökar, främst till följd av klimatförändringar. Klimatförändringar och smältande is gör Arktis naturtillgångar och farleder tillgängliga. Det innebär i sin tur att Kina och Ryssland flyttar fram sina geopolitiska och militära positioner i området. Tillsammans får det stora konsekvenser för miljön, den biologiska mångfalden och säkerhetsläget.

FOI konstaterade 2019 i en rapport att utvecklingen i Arktis följer de förändringar som vi har sett de senaste decennierna. Globaliseringens optimism och avspänning mellan stormakterna har fått ge vika för ökat fokus på stormaktskonkurrens och försvagning av de multilaterala institutionerna. Sverige bör på alla sätt och vis arbeta för att detta inte ska få större genomslag i fråga om Arktis.

Fru talman! För Ryssland är det prioriterat att säkerställa militär och civil säkerhet, sjöfart och energiutvinning. Dessa tre delar interagerar i Arktis. Murmansk är hemmahamn för de flesta av Rysslands strategiska ubåtar. Det är dessa ubåtar som garanterar den ryska andraslagsförmågan. Om Ryssland blir attackerat av en kärnvapennation är det alltså dessa ubåtar som gör att Ryssland ska kunna avfyra tillbaka. Det innebär att Murmansk med omnejd är av avgörande betydelse för Rysslands säkerhetspolitiska läge. Utan de ubåtarna anser man sig inte vara jämbördig med USA.

Notera också att Murmansk med sina 450 000 invånare är den största staden norr om polcirkeln.

Rosneft är världens andra största oljebolag. Deras northern Vostok Oil Arctic project beräknas kunna utvinna 2 miljoner fat per dag. Ytterligare anskaffningar av oljefält i ryska Arktis är på väg. Det går inte att i dagsläget överdriva det ryska beroendet av gas och olja för att hålla den ryska ekonomin och därmed den ryska regimen igång.

Fru talman! Vad gäller den andra stormakten, Kina, har landet i takt med dess ökade ekonomiska styrka också ökat sitt intresse för Arktis och dess naturtillgångar. Kina definierar sig som en near Arctic power.

Det förefaller som om Kinas motiv framför allt är ekonomiska. Men det finns tecken på att Kina har intentioner att agera på samma sätt i Arktis som man har gjort i afrikanska länder. Till den kinesiska storsatsningen Belt and Road Initiative har det också fogats en arktisk del, The Polar Silk Road.

I linje med Kinas ambition att bli en maritim stormakt görs satsningar längs Nordostpassagen. Det skulle kunna korta transporttider mellan Asien och Europa och samtidigt minska det kinesiska beroendet av Malackasundet som transportled.

Fru talman! Vilken betydelse har detta för Sverige? Låt oss ta ett exempel. Ryssland rustar militärt för att få kontroll över Nordostpassagen, som sträcker sig från Berings sund och över Nordkap i riktning mot den grönländska kusten. Detta kan påverka kabeltrafik och farleder i Atlanten. Även transporter till den svenska västkusten och passagen till Östersjön kan beröras av en skarp konflikt mellan stormakter. Denna utveckling påverkar svensk säkerhet. Hela 70-90 procent av Sveriges import av drivmedel, förnödenheter och medicin går via Göteborgs hamnar.

Liberalerna konstaterar att det finns ett stort behov av avspänning och demilitarisering av Arktis. Det framgår av regeringens skrivelse. Föga överraskande tycker Liberalerna att det är positivt att vikten av att EU tar en mer aktiv roll i Arktis lyfts fram i strategin.

Fru talman! Anledningen till att Nordostpassagen är framkomlig och därmed skapar en säkerhetspolitisk möjlighet för Ryssland och ett hot för oss andra är just klimatförändringar och jordens uppvärmning. Här ser vi mycket konkreta exempel på vilka konsekvenser klimatförändringar får. Det är av yttersta vikt att stoppa ytterligare uppvärmning.

Hur viktig den säkerhetspolitiska delen av Arktis än är för vårt lands framtida säkerhet och frihet är klimatförändringar också essentiella för planetens överlevnad.

För klimatets skull behöver vi vara mycket restriktiva med utvinning av olja och gas i Arktis. Arktis visar som få andra områden hur viktigt det är att få stopp på den globala uppvärmningen och vilka konsekvenser det får för människor, djur, biologisk mångfald och mänsklig säkerhet om vi inte lyckas.

Anf. 162 Camilla Hansén (MP)

Fru talman! Vi debatterar regeringens strategi för Arktis. Det är viktigt att det kommer en uppdaterad strategi och att den sätter klimat, fred och människor i centrum. Jag tänkte säga några ord om just de områdena.

Regeringen är tydlig med att klimatet inte kan vänta. I Parisavtalet har vi kommit överens om att jordens temperatur inte ska öka med mer än 2 grader, helst inte mer än 1 ½ grad. Nu ser prognoserna dystra ut om vi inte ställer om snabbare. Med vetskapen om att den arktiska regionen värms upp kanske dubbelt så fort förstår alla vikten av ett starkt fokus på klimat i den här strategin.

I strategin nämns tre områden: att minska de globala utsläppen av klimatgaser, att bevara den biologiska mångfalden i Arktis, inklusive de marina miljöerna, och att skapa en global giftfri cirkulär ekonomi.

Det som blir påtagligt är att insatser för Arktis måste göras i hela världen, inte bara norr om polcirkeln. Hela världen behöver minska utsläpp och ställa om till en giftfri cirkulär ekonomi. Bevarandet av den biologiska mångfalden behöver också ske överallt, och specifikt i Arktis behövs adekvat skydd för biologisk mångfald och känsliga områden med höga natur- och kulturvärden.

Fru talman! Sverige ska bidra till en stabil, fredlig och hållbar utveckling i regionen. Säkerhetsläget i Arktis är av stor betydelse även för Sveriges säkerhet. Därför är det viktigt med väl fungerande internationella samarbeten och fortsatt och förstärkt dialog med de arktiska och icke-arktiska aktörerna i regionen.

En regelbaserad världsordning är grunden för att kunna hantera gemensamma hot mot mänskligheten, som krig eller miljöförstöring. I områden som tidigare inte exploaterats är internationella konventioner som havsrättskonventionen viktiga för att reglera exploatering och användning av gemensamma resurser.

Fru talman! Arktisstrategin fokuserar också på människorna som lever i Arktis. Hela det arktiska området förändras i grunden av klimatförändringarna, och det går snabbt. Det är avgörande för alla som bor i och i anslutning till Arktis att utsläppen av växthusgaser upphör skyndsamt.

Urfolk och andra grupper som lever i den arktiska naturen ser klimatförändringarna i sin vardag, och i strategin lyfts särskilt fram att den kunskap som finns hos lokalbefolkning och urfolk ska tas till vara. I strategin uppmuntras kunskapsutbyte mellan forskare och urfolk för att traditionell kunskap och vetenskaplig forskning ska vara tillgängliga.

De klimatförändringar som pågår och kommer att pågå länge än förstör naturen i Arktis som den ser ut i dag och livsförutsättningarna för de folk som lever där i dag. Ökad exploatering av Arktis kommer också att leda till allvarliga effekter på miljön för människorna som bor där om den görs utan hänsyn. Utvinning av olja och gas till havs är särskilt känsligt i Arktis eftersom riskerna som är förknippade med detta är väldigt höga. Därför är det viktigt att fossila bränslen fasas ut så snart som möjligt för att nå Parisavtalets mål.

Detta är viktigt, särskilt för urfolken. Urfolk utanför Nordamerika riskerar att drabbas hårdare av detta eftersom de inte har riktigt lika starka rättigheter som urfolk i till exempel Nordamerika.

Steg på vägen för oss i Sverige för att stärka urfolket samernas rättigheter är att fatta beslut om en konsultationsordning för samiska frågor, ansluta oss till ILO:s konvention 169 om urfolk och stamfolk och efter många års arbete gå i mål med den nordiska samekonventionen. Principerna från FN:s övriga rättighetsdeklarationer ska tillämpas också för urfolk när konkurrensen om resurserna ökar i Arktis på grund av klimatförändringarna.

Sverige behöver därför komma vidare i dessa frågor i vår del av Arktis så att vi fullt ut kan hävda de arktiska urfolkens rättigheter. I strategin finns målet att Sverige ska verka för ökade möjligheter för urfolken att bevara och utveckla sin kultur, och bland annat språkarbetet lyfts fram särskilt.

Det finns såklart också andra viktiga frågor för människorna som lever i Arktis. Till exempel nämns digitalisering, som är viktigt för näringsliv och sjukvård. Det finns ett tydligt fokus på jämställdhet och även på ungdomar som lever i Arktis. Genom hela strategin är det tydligt att den knyter an till de globala målen i Agenda 2030, som vi alla har ett ansvar att arbeta mot.

Fru talman! Med de här orden om den arktiska strategins fokus på klimat, fred och människor yrkar jag på att motionerna avslås och skrivelsen läggs till handlingarna.

Anf. 163 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Det finns ett stort intresse för Sveriges arbete i Arktis. Jag märker detta i de kontakter jag har haft både med unga, med det civila samhället och med andra regeringar i regionen och i EU.

I slutet av förra året fick jag möjlighet att presentera Sveriges Arktisstrategi för en bred internationell publik, när Islands förre president Grímsson bjöd in till ett Arctic Circle Forum, enbart om vår Arktispolitik. Detta var ett tillfälle att visa upp Sverige som en trovärdig aktör i Arktis och en viktig del av den arktiska regionen.

Den 29 september förra året överlämnades regeringens skrivelse om Sveriges strategi för den arktiska regionen till riksdagen. Utgångspunkten för strategin är Sveriges roll som ett av åtta arktiska länder. Vi har härigenom en särskild roll och ett ansvar för regionen. Strategin reflekterar ett stärkt svenskt engagemang för Arktis. Den har en bred ansats och anger regeringens inriktning för Sveriges bidrag till främjande av en fredlig, stabil och hållbar utveckling i Arktis, på basis av folkrätten.

Regeringens övergripande prioriteringar i Arktis kan sammanfattas som människorna, freden och miljön. Regeringens nya strategi utgår från ett Arktis i förändring. Vi ser en allt snabbare takt i klimatförändringarna, och det säkerhetspolitiska läget i regionen har försämrats. Sverige måste förhålla sig till denna utveckling.

Parisavtalet och Agenda 2030 innebär samtidigt ett välkommet stärkande av ramverket för Arktis. Regeringen betonar i strategin vikten av ett välfungerande internationellt samarbete i Arktis, med respekt för folkrätten som grund. Ett välfungerande samarbete är både ett mål och ett medel. Samarbete bygger förtroende. Det är också nödvändigt för att hantera de gränsöverskridande utmaningar som regionen står inför.

Det folkrättsliga ramverket för Arktis är på plats. Internationell rätt gäller. FN:s havsrättskonvention Unclos är den centrala rättsliga ramen för havsområdet. Den kompletteras av polarkoden och ett antal regionala och bilaterala överenskommelser. I den viktiga Ilulissatdeklarationen från 2008 bekräftar de arktiska kuststaterna sina åtaganden om att lösa alla eventuella överlappande anspråk i Arktis inom Unclos.

Det finns också viktiga och fungerande institutioner som skapar förutsättningar för samarbete mellan staterna. Regeringen fäster stor vikt vid Arktiska rådet som det centrala forumet i regionen. Rådet fyller en förtroendeskapande roll. I samband med utrikesministermötet i maj nästa år högtidlighålls rådets 25-årsjubileum.

Regeringen vill också att det blir tillfälle att säkerställa att Arktiska rådet är väl rustat för framtida utmaningar.

Sveriges tvåstatspolitik avseende Ryssland täcker Arktis. I juni tar Ryssland över som ordförande för Arktiska rådet. Vi kommer att fortsätta samarbeta med Ryssland inom den ramen. Det gynnar utvecklingen i Arktis liksom vår säkerhet och stabilitet i grannskapet. Vi kommer att fortsätta ha en tydlig principiell inställning till Rysslands överträdelser av internationell rätt, något som regeringen återkommande kritiserat. Vid mitt möte med Rysslands utrikesminister Lavrov för några veckor sedan talade vi ingående om Arktiska rådet.

Ett utökat samarbete med aktörer utanför Arktis blir allt viktigare för att hantera gränsöverskridande utmaningar i regionen. De åtta arktiska ländernas särskilda roll bör bevaras, men regeringen välkomnar och uppmuntrar positivt engagemang från alla intresserade aktörer. Vi understryker samtidigt behovet av att alla respekterar internationell rätt och de etablerade forumen för samarbete.

Regeringen vill se ett stärkt engagemang av EU i Arktis. EU har goda förutsättningar att bidra till en stabil och hållbar utveckling i regionen. EU:s ledande roll på klimatområdet är avgörande för framtiden i Arktis. Regeringen stöder EU:s ansökan om observatörsstatus i Arktiska rådet.

Arktis läge har länge beskrivits som ett säkerhetspolitiskt lågspänningsområde. Det är en situation som vi inte kan ta för given. Den geostrategiska situationen i Arktis är komplex. Regeringen redogör i strategin för en kombination av ökad stormaktskonkurrens på global nivå och klimatförändringar som påverkar utvecklingen i regionen. Smältande isar gör regionens naturresurser och sjöleder mer tillgängliga. Det har lett till ett ökat internationellt intresse av närvaro i Arktis.

Regeringen har ett strategiskt och långsiktigt förhållningssätt till den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis. Vår ansats består av två spår: bidrag till ett stärkt samarbete, dialog och förtroendeskapande åtgärder och stärkt nationell försvarsförmåga även i norr.

Parallellt påverkar de allmänt försämrade relationerna mellan västliga länder och Ryssland den säkerhetspolitiska situationen i regionen. Arktis militärstrategiska betydelse har ökat som en följd av detta. I strategin framgår att regeringen ser med oro på Rysslands militära återuppbyggnad som sker även i Arktis. Regeringens syn framgår också av totalförsvarspropositionen för 2021-2025. Det gäller även den ökade ryska aktiviteten till havs. Nato och dess medlemmar har svarat på utvecklingen genom ökad närvaro.

Försvarsbeslutet och dessförinnan Försvarsberedningen har slagit fast att Nordatlanten, Arktis och Östersjön är en strategisk helhet. Regeringen avser att inom ramen för Sveriges säkerhetspolitiska linje söka fördjupa nordiskt och euroatlantiskt säkerhets- och försvarssamarbete. Ett exempel är den trilaterala avsiktsförklaringen mellan Norge, Finland och Sverige.

Den transatlantiska länken är central. Detta är tydligt uttalat i försvarsbeslutets analys av Sveriges militärstrategiska läge. Regeringen pekar i strategin också på behovet av en god säkerhetspolitisk omvärldsbevakning och kunskapsuppbyggnad, inklusive om möjliga hybridhot i regionen.

Kinas globala ambitioner kommer till uttryck även i Arktis. Kinas ökande närvaro utgör både möjligheter och utmaningar. Regeringen följer noga Kinas ökade intresse inte minst vad gäller utvinning av naturresurser, infrastrukturinvesteringar och polarforskning. Kinas vikt inom klimatområdet är viktigt även i en arktisk kontext. Den militära dimensionen av Kinas agerande i regionen är hittills begränsad. Den kräver ökad uppmärksamhet. Det gäller inte minst det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland och en eventuell inriktning på Arktis.

Klimatförändringarna är ett existentiellt hot mot Arktis. Effekterna av klimatförändringarna är mer alarmerande här än någon annanstans på jorden. De snabba klimatförändringarna drabbar de arktiska ekosystemen och de lokala samhällena, som är anpassade till en tillvaro med is, kyla och permafrost.

Strategin återspeglar den svenska regeringens ambitiösa klimat- och miljöpolitik. Genomförandet av Parisavtalet är avgörande för att dämpa temperaturhöjningarna och minska issmältningen i Arktis. Sverige kommer att vara ledande när det gäller att främja genomförandet av Parisavtalet. Strategin betonar regeringens ambition och bidrar till att den biologiska mångfalden i Arktis bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. Vi kommer att ha en ambitiös ansats i förhandlingarna om BBNJ, FN:s instrument för marinbiologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion, och CBD som är FN:s konvention om biologisk mångfald. De är båda grundläggande för Arktis framtid.

Fru talman! Forskning i och om Arktis blir allt viktigare för förståelsen av de globala effekterna av klimatförändringarna. Regeringen kommer att stärka forskningen i och om Arktis och betonar även vikten av ett utökat internationellt polarforskningssamarbete. Det internationella intresset för Arktis naturresurser ökar i takt med att isarna smälter. Exploateringen av mineraler, olja, gas och fisk innebär en enorm och ytterligare utmaning för Arktis utöver klimatförändringarna.

Sverige kommer också att agera för en långsiktig, hållbar ekonomisk utveckling i Arktis baserad på Agenda 2030 och med särskild hänsyn till den utsatta miljön. Regeringen kommer att verka för att den ekonomiska verksamheten gynnar den lokala ekonomiska tillväxten.

Strategin betonar också vikten av goda levnadsvillkor för de 4 miljoner människor som bor i Arktis, inklusive urfolken. Hållbar ekonomisk utveckling är avgörande för detta. Regeringen betonar vikten av ett tydligt fokus på ungdomar och deras framtidsutsikter. Utbildning, jämställdhet, robust infrastruktur, inklusive digital, är därmed viktigt. Sverige kommer att arbeta för ökade möjligheter för urfolken i Arktis att bevara och utveckla sin identitet, kultur och traditionella försörjning.

Strategin återspeglar även ambitionen att profilera Sverige som ett attraktivt, innovativt och konkurrenskraftigt arktiskt land. Hållbart främjande i Arktis, med Norrbotten och Västerbotten i centrum, kommer att utgå från plattformen för internationellt hållbart företagande och kommer att bidra till genomförandet av regeringens export- och investeringsstrategi. De stora satsningar som näringslivet har aviserat och samhällsomvandlingen i Norrbotten och Västerbotten är av betydelse också för genomförandet av EU:s gröna giv och för omställningen till fossilfritt i ett globalt perspektiv.

Fru talman! Jag avslutar med att konstatera att en välmående arktisk region är en del av vårt lands trygghet och därmed en viktig del i regeringens utrikespolitik.

Anf. 164 Hans Wallmark (M)

Fru talman! Jag tänker uppehålla mig vid de säkerhetspolitiska dimensionerna. Det är två krafter som flera av talarna har kretsat kring: Folkrepubliken Kina och Ryska federationen. Jag tänker själv nu koncentrera mig på Ryssland, även om också Kina är intressant.

Utrikesministern nämner Försvarsberedningen och hänvisar till den, och det kan ju glädja en ledamot av Försvarsberedningen.

Jag vill ta upp ett par frågor med utrikesministern.

Jag tror att det är viktigt att vi ser ryska provokationer. Därför skulle jag vilja att utrikesministern ger en liten utvikning om hur regeringen ser på det ryska tonfallet och tonläget när det gäller Svalbard.

Det finns också goda skäl att säga att Arktis och Östersjöområdet är kommunicerande kärl just därför att det finns ryska maktambitioner och en maktprojektion. Därför skulle det också vara intressant att höra utrikesministern lägga ut regeringens text om hur man ser på just detta samband mellan Arktis och Östersjön. Det är alldeles riktigt att man vill se detta som ett lågspänningsområde. Detsamma kan inte riktigt sägas om Östersjön, där vi ser den ryska närvaron. Situationen har också starkt påverkats av det försämrade läget i Europa efter den illegala annekteringen av Krim 2014 och det krig som bedrivs mot Ukraina. Det skulle vara mycket intressant att höra utrikesministern lägga ut texten kring detta.

Avslutningsvis: Det var ju ett ganska intressant replikskifte nyss. Hur ser utrikesministern på det där citatet som återgavs här i kammaren om issmältningen? Är det så att Ryssland kan uppfatta att det finns ett hot mot dem genom den pågående issmältningen? Det är väl Ryssland som utgör ett hot mot den europeiska säkerhetsordningen.

Anf. 165 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! När det gäller Svalbard gör regeringen ingen annan bedömning än Försvarsberedningen. Svalbard är norskt territorium under de villkor som Svalbardstraktatet föreskriver. Regeringen stöder Norge politiskt i förhållande till det ryska ifrågasättandet av status quo kring den folkrättsliga regleringen av Svalbard.

Det svenska stödet innebär dock inte nödvändigtvis att Sverige delar de norska havsrättsliga tolkningarna avseende de omkringliggande havsområdena som inte explicit täcks av Svalbardstraktatet.

I arbetet med att Arktisstrategin har vi gjort ett medvetet val att inte inkludera explicit text om olika bilaterala tvister, en fråga som är aktuell även i andra sammanhang just nu.

När det gäller isen är det inte alls så konstigt. Rysslands militära agerande är en viktig faktor eftersom 50 procent av den arktiska landmassan utgörs av Ryssland. De har en väldigt lång kust mot Norra ishavet. Isen har setts som en naturlig skyddsbarriär för Ryssland. När isen nu smälter anger Ryssland ett ökat behov av att kunna skydda sin kustgräns med ett framskjutet militärt försvar.

Låt oss komma ihåg att den ryska militära närvaron i regionen var mycket hög också under kalla kriget, av rent militärstrategiska orsaker. Den logiken har nu kommit tillbaka i takt med de ökade geopolitiska spänningarna. Det är alltså inget konstigt att man agerar så och inget konstigt att Nato, västmakterna och Sverige reagerar på det.

Vad gäller Östersjön får jag återkomma i nästa replikskifte.

Anf. 166 Hans Wallmark (M)

Fru talman! Av vad hjärtat är fullt och så vidare, utrikesministern.

Det var ett bra svar om Svalbard. Jag tror att det är väsentligt att vi säger detta och står upp för våra norska vänner.

Det är ungefär som med den fria navigationsrätten. Vi tar det som självklart, men det är ingen självklarhet. Vi ser till exempel hur Folkrepubliken Kina provocerar genom att betona den fria navigationsrätten i våra vatten men förneka andra samma rätt i sina vatten i Sydkinesiska havet.

Därför är detta centralt.

Fru talman! Ryssland försöker sprida sitt narrativ, delvis ibland upprepat av partier på fredsmöten och annat: att Ryssland hotas och håller på att omringas av Nato och EU. Men Nato och EU kan inte omringa, för det är enskilda stater som gör egna, självständiga säkerhetspolitiska val. Men Ryssland sprider denna bild.

Då är det viktigt när man pratar om issmältning och att Ryssland har 50 procent av massan där uppe att man inte försöker forma en bild av att det innebär att andra kan komma närmare Ryssland. Det är så Ryssland vill beskriva det.

I själva verket är det så att Ryssland projicerar sin makt och sin styrka mot andra och använder den, vilket man gjort genom annekteringen av Krim, som man gör i kriget i östra Ukraina och som man gör mot Georgien.

Därför är det centralt att vara tydlig med att när vi nu stärker vår egen försvarsförmåga och när Nato bygger upp sin egen förmåga är det på förekommen anledning.

Fru talman! Då är det viktigt att man ser det samband som jag nu överlämnar frågan tillbaka till utrikesministern om att just Arktis och Östersjön är kommunicerande kärl och att det är Ryssland som skapar hotbilden.

Anf. 167 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Det som är konstigt i er argumentation är att ni säger att vi inte ska bry oss om hur Ryssland ser på saken. Men det är just det vi måste göra för att kunna reagera mot det. Om Ryssland säger att de har haft en stor barriär av is och att de måste skydda sig mer nu när den har försvunnit så konstaterar vi detta, och analysen gör att vi måste stärka både vårt försvar och Natos reaktion tillbaka - och inte bara sitta där med armarna i kors.

Men att säga att de inte får tycka eller tänka så vore naivt, för då kan vi inte svara på vad de gör. Det är detta jag inte förstår i er argumentation, i detta fall och i många andra fall.

När det gäller Östersjön och Arktis delar Ryssland inte upp dem i två olika regioner i sin försvarsplanering. Vi säger hela tiden att vi måste se en helhet när det gäller Nordkalotten och hela det arktiska området och inte dela upp det, för då blir det försvagat och fragmenterat. Vi måste se Barents hav, Nordkalotten, Norska havet och norra Nordatlanten lika mycket som vårt närområde som Östersjön.

Anf. 168 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! I september förra året presenterade tankesmedjan Friends of Europe rapporten After the ice: the Arctic and European security. I samband med det intervjuades Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg som sa att paradoxen i Arktis är att det finns en tradition av samarbete samtidigt som några av de farligaste vapnen i världen finns i regionen.

Stoltenberg konstaterade att nya hot och utmaningar föreligger i form av ökad militär upprustning från såväl Ryssland som Kina. Slutsatsen var att det inte är mindre av samarbete som behövs utan mer av samarbete och en fördjupning av samarbetet.

Mot bakgrund av detta och mot bakgrund av den allvarliga utvecklingen i området frågar jag utrikesministern: Finns det något som talar för att Sveriges Arktisstrategi skulle försvagas av ett svenskt medlemskap i Nato? Är det inte i själva verket precis tvärtom?

Anf. 169 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Som Lars Adaktusson känner till anser inte regeringen att ett svenskt Natomedlemskap är aktuellt. Vår säkerhetspolitiska linje ligger fast, och vår alliansfrihet tjänar oss väl. Den bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.

Det förutsätter dock att man har en aktiv, bred och ansvarsfull utrikes och säkerhetspolitik i kombination med fördjupade försvarssamarbeten, särskilt med Finland, och att vi har en trovärdig nationell försvarsförmåga.

Anf. 170 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Jo, det känner jag till.

Det handlar om Natos roll och Natos agerande, och det hade varit intressant och välkommet om utrikesministern hade framhållit just Natos stora betydelse.

Svaret från Nato på den allvarliga utveckling vi ser i detta område är av central betydelse. Det handlar om stora resursförstärkningar som har ökat försvarsförmågan på land, i luften och till sjöss. Detta tillsammans med fler övningar och en ny kommandostruktur för Nordatlanten bidrar till ökad säkerhet, inte minst för Sverige.

Ändå är Sverige inte med i Nato. Socialdemokratin håller vårt land utanför de västliga demokratiernas försvarsallians. Låt mig göra klart att det varken gynnar vårt land eller det viktiga samarbete som krävs när det gäller Arktisregionen.

Anf. 171 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Jag delar inte Lars Adaktussons syn. Vi tror att det nära samarbete som Sverige har med Nato, som är ett av de allra närmaste, inte minst när det gäller komplicerade övningar, som bland andra Sverige tar initiativ till tillsammans med Nato, gör att vi kan både behålla en militär alliansfrihet som tjänar oss väl och ha ett nära samarbete med Nato. Detta är, som jag ser det, den bästa situationen för Sverige i det här läget. Det finns ingen anledning att ändra på denna politik.

Anf. 172 Elin Segerlind (V)

Fru talman! För att generationer av människor framöver ska kunna leva och verka i den arktiska regionen krävs att vi har en klimatpolitik som på bred front hanterar klimatkrisen. Klimatförändringarna drabbar Arktis hårdare än vad de drabbar någon annan region i världen. Temperaturhöjningarna, förlusten av biologisk mångfald, isarna som smälter och så vidare är än så länge bara toppen på isberget av de konsekvenser som vi kommer att få se av krisen och dess effekter.

När Sverige nu skriver ihop en arktisk strategi, vilket för all del är bra, är det tydligt att det är den internationella samverkan och säkerhetsfrågorna som sätts i första rummet. Men låt oss ha helt klart för oss att vi utan ett fungerande klimat och en fungerande natur och miljö heller inte kommer att ha något annat. Det kommer inte att finnas något att försvara, och i ett värsta scenario kan det bli ett område där människan varken kan eller vill vara.

Två sidor får klimat och biologisk mångfald i strategin. Det duger helt enkelt inte.

En vänsterpartistisk strategi för Arktis hade satt klimatet i första rummet och tydligare knutit samman lösningarna för Arktis med Sveriges övergripande klimatpolitik. Det är inte främst utsläppen i den arktiska regionen som driver på uppvärmningen. Utsläppen finns där också, men framför allt finns de i de rika delarna av världen.

Senare i vår kommer utrikesministrarna inom Arktiska rådet att träffas. Förhoppningsvis kan man skriva under en gemensam klimatdeklaration, vilket inte lyckades senast i Rovaniemi.

Min fråga till utrikesministern är: När statsrådet senare i vår träffar sina kollegor från de andra arktiska länderna, hur kommer statsrådet att agera för att säkerställa att klimatet hamnar högst upp på den politiska agendan?

Anf. 173 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Jag håller inte med Elin Segerlind om att vi inte sätter klimatet och miljön på samma höga prioriteringsnivå som säkerhetspolitiken. Däremot är det väldigt naivt att tro att man kan ha en viktig Arktisskrivelse utan att ägna mycket tid åt just säkerhetspolitiken, eftersom det säkerhetspolitiska läget är så försämrat och vi, i detta läge, vill försöka behålla Arktis som ett lågspänningsområde. Detta är en förutsättning för att vi ska kunna ta oss an klimatfrågorna.

Klimatförändringarna har en grundläggande inverkan på Arktiska havet, och de arktiska länderna har ett särskilt ansvar både för att se till att man bevarar möjligheterna för människor att leva där liksom den biologiska mångfalden och för att se till att miljön i Arktis inte förstör miljön runt om i hela världen, så som vi under denna vinter har sett ganska betydande exempel på. Jag tänker på de temperaturförändringar som har skett med anledning av uppvärmningen av Arktis.

Anf. 174 Elin Segerlind (V)

Fru talman! När det gäller att miljön i Arktis inte förstör miljön runt om, som jag tror att ministern sa på ett ungefär, vill jag hävda att det är precis tvärtom. Det är ju vårt liv och vårt sätt att organisera samhället i stort som gör att vi har en temperaturhöjning i Arktis, till exempel. Det är ju den samlade klimatkrisen som gör att vi har en kris också i Arktis. Detta är inget problem som vi kommer att lösa regionalt, utan detta är något som vi bara kan lösa med samhällsförändringar och genom att nå, eller åtminstone försöka nå, Parisavtalets mål.

USA har varit ett hinder de senaste fyra åren, men samtidigt är det inte bara USA som kämpar för att bevara sina intressen i denna region. Ryssland, som vi har pratat om, hämtar hem en stor del av sin bnp från den arktiska regionen, och Sverige har också ett starkt och omfattande skogsbruk, gruvnäring och även energiproduktion i den arktiska regionen.

När regeringen lägger fram den arktiska strategin öppnar man även upp för nya former av exploatering. Man tar inte avstånd från fortsatt oljeexploatering, och man öppnar också upp för ytterligare exploatering, med gruvdrift på djuphavsbotten. Man säger inte nej och stopp. Det är inte rimligt att tro att vi i en framtid ska kunna ta upp mer av dessa ämnen och bruka dem. Vi har redan tagit upp och konsumerat väl över vad jorden och naturen klarar av.

Avslutningsvis skulle jag vilja fråga ministern varför regeringen i strategin inte tydligare sätter stopp för utvinning av olja och varför man fortsätter att hålla öppet för gruvor i djuphaven när riskerna är så stora.

Anf. 175 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Det förvånar mig mycket att Elin Segerlind inte alls verkar ha noterat att det är en ny amerikansk administration, att Joe Biden och Kamala Harris har utsett John Kerry till särskilt klimatsändebud, som sitter i det nationella säkerhetsrådet, och att man därmed har visat ett otroligt stort och ökat intresse, inte minst för Arktis. Diskussioner om själva ministerdeklarationen pågår redan. Vi har också fått väldigt stor uppskattning från många andra länder för att vi har så stor miljö- och klimatdel i vår Arktisstrategi.

När det gäller frågan om gruvdriften anser regeringen att utvinning av mineral från djuphavet, inklusive Arktis, inte ska ske innan effekterna på den marina miljön, den biologiska mångfalden och mänskliga aktiviteter har blivit tillräckligt vetenskapligt beskrivna. Här följer vi språkbruket i EU-kommissionens strategi om biomångfald, som kom i maj, och slutsatserna från EU:s miljöministermöte den 16 oktober 2020.

Anf. 176 Magnus Ek (C)

Fru talman! Jag har i mitt tidigare anförande, liksom kollegorna gjorde i utrikesdebatten i förra veckan, redogjort för Centerpartiets syn på de säkerhetspolitiska aspekterna här, där vi har en del skillnader jämfört med regeringen. Jag fick också en del klarhet i den fråga som kom upp i ett tidigare replikskifte, och jag skulle därför vilja ägna detta replikskifte åt just miljöaspekterna av Arktisstrategin.

Min fråga till utrikesministern är: Varför tar man med resonemangen om grön infrastruktur? Om jag ska vara riktigt ärlig, fru talman, är min farhåga att man har slängt in ett värdeord som man inte riktigt vet eller har reflekterat över vad det betyder och vad det ska innebära i sammanhanget.

Enligt min och Centerpartiets mening är det rimliga sättet att se på saken att vi har landområden i Sverige och i den övriga arktiska regionen där vi ska balansera de boendes rätt att utnyttja naturresurserna på ett hållbart sätt med urfolks rättigheter och med vikten av att värna en ofta sårbar miljö.

När det gäller de marina resurserna och framför allt olje- och gasutvinningen i de marina områdena borde Sverige göra allt vi kan för att hålla emot där. Det finns ingenting i resonemanget om grön infrastruktur i Arktis som stärker det, utan snarare urholkas det. Det bygger i grunden på resonemanget att vi har exploaterade områden där vi ska värna och upprätta korridorer och på något vis arbeta för att naturvärdena ska finnas med lite vid sidan om.

Det kan vara rimligt att ha detta angreppssätt i andra delar av Sverige och i andra delar av världen. Men då måste man också klara av att definiera detta.

Fru talman! Jag kan säga att regeringens arbete för att försöka definiera de regionala handlingsplanerna för grön infrastruktur i de delar av Arktis som ligger i Sverige - i Norrbotten och Västerbotten - inte imponerar. Det finns inte en klar och tydlig definition. Det är inte definierat vem som ska göra vad. Och kartmaterialet stämmer inte med verkligheten. Detta vill jag ha svar på från utrikesministern.

Anf. 177 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Regeringen framhåller i strategin för den arktiska regionen att känsliga områden och områden med stora natur- och kulturvärden ska ges ett adekvat skydd. Exploateringen bör ske på ett sådant sätt att förluster av biologisk mångfald minimeras och kompenseras.

Nätverk av skyddade områden som binds ihop av grön infrastruktur bör på sikt skapas. Det är viktigt med grön infrastruktur för rennäringen.

I Arktiska rådet deltar Sverige bland annat i expertgrupper för marint områdesskydd och skydd för flora och fauna i Arktis.

Anf. 178 Magnus Ek (C)

Fru talman! I det första ledet av utrikesministerns replik finns det en ganska rimlig syn. Där beskrivs i princip det som vi vill se. Där tror jag att vi har en hyfsad samsyn.

Men då kvarstår frågan: Varför ska man plocka in dessa resonemang?

Vi kan kolla på just rennäringen i Sverige och kolla på de län där regeringen har gett länsstyrelsen i uppdrag att upprätta handlingsplaner. Det är inte så att de bidrar till att skydda naturvärden för dem som utnyttjar marken, oavsett om det är inom rennäring, lantbruk, skogsbruk eller annat. De leder bara till en ökad otydlighet.

Detta är i och för sig en fråga utanför Arktisstrategin. Men det kan vara värt att ha med sig den. Inte ens när det gäller vårt eget arbete med en grön infrastruktur i Sverige klarar man av att reda ut definitionen av vad den innebär, framför allt vad den i praktiken innebär för den som använder den.

Därmed kvarstår min fråga: Varför är detta viktigt att betona i Arktisstrategin?

Jag har redogjort för varför jag tror att det finns en fara med att öppna upp detta, alltså att man urholkar det första ledet som var viktigt, att faktiskt se till att på alla sätt värna de marina miljöerna och de marina ekosystemen. Där vet vi att vi kommer att ha en svår kamp att vinna. Vi vet att det finns stora politiska och ekonomiska intressen som driver på för att plocka upp olja och gas som borde vara kvar i backen och under havet. Vi vet att det finns många krafter som inte på ett hållbart sätt vill värna de redan sårbara marina ekosystem som stressas av klimatförändringarna.

Varför ska detta plockas in, och kan vi i så fall definiera vad det innebär för de marina miljöerna och för Arktis utanför Sverige? Där tror jag att man är svaret skyldig, eftersom man har lagt in dessa resonemang i Arktisstrategin.

Jag har inte klarat av att få ett riktigt gott svar av mina kollegor i riksdagen på detta. De verkar mest förvånade över att frågan kommer upp. Det gör mig faktiskt lite bekymrad och en aning besviken.

Anf. 179 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Inför Arktisstrategin har vi konsulterat myndigheter, civilsamhället och inte minst de samiska organisationerna. De har angett att de tycker att det är väldigt viktigt med grön infrastruktur. Hur kan man då få ett regelverk som innebär att negativa effekter förhindras, till exempel när naturresurserna utvinns, och hur ska man hitta sätt för att kunna vara pådrivande i det internationella samarbetet för att minimera de negativa konsekvenserna och riskerna när naturresurserna i regionen utnyttjas?

Den fråga som jag gissar ligger bakom handlar också om behovet av de ökade marina områdesskydden i Arktis. Vi stöder ambitionen att skydda 30 procent av världshavet till 2030. Detta togs upp här tidigare.

Men mandatet för olika former av skydd är delat mellan flera olika organisationer. Detta arbete behöver ske i olika organisationer, så att man kan uppnå syftet med skyddet.

Detta känns som väldigt tekniska områden, och jag tror att vi kommer att behöva fortsätta att diskutera detta. Det handlar om en balans mellan behovet av skyddet och behovet av den gröna infrastrukturen.

Anf. 180 Maria Nilsson (L)

Fru talman! Jag delar mycket av det som sas i utrikesminister Ann Lindes redogörelse för regeringens Arktisstrategi.

Det som jag oroar mig något för är statsrådets återgivande av mötet med utrikesminister Sergej Lavrov och samtalet kring Arktis. Det låter bra. Men uppfattar statsrådet verkligen att det går att lita på utrikesminister Lavrovs ord vad gäller Arktis? Finns det inte risk att vi faller i samma fälla som ett antal ledare före oss, till exempel Josep Borrell nyligen? Vi applicerar vårt sätt att agera på Ryssland. Vi förstår inte den ryska regimens narrativ. Den ryska regimen har alltid en egen agenda. Dialog sysslar Ryssland med endast när det gynnar ryska intressen. För Ryssland är världen ett nollsummespel - någon vinner och någon annan förlorar.

Min fråga till statsrådet är: Kan vi lita på Sergej Lavrovs ord om dialog i fråga om Arktis?

Anf. 181 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Man kan gå omkring och vara ständigt misstänksam mot allt som alla säger, inte minst från personer som kommer från auktoritära system. Men det skulle vara ett helt omöjligt sätt att bedriva någon som helst utrikespolitik om vi bara kunde samarbeta med dem som vi litar på till hundra procent och som vi tror har goda intentioner på alla områden till hundra procent. Det är därför som Sverige har en tvåspårspolitik när det gäller Ryssland.

Å ena sidan handlar det om att vara väldigt tydlig när det gäller till exempel brott mot folkrätten, mänskliga rättigheter och så vidare som leder till sanktioner - i folkrättens fall till exempel när det gäller annekteringen av Krim och i MR-fall till exempel när det gäller sanktionerna rörande Navalnyj, som blev helt färdiga i dag.

Å andra sidan handlar det om att ha en politik där man kan ha dialog och samarbete på områden när man har gemensamma intressen, och Arktis är ett sådant område där vi har gemensamma intressen av till exempel forskningssamarbete, miljösamarbete och inte minst mellanfolkligt samarbete. Vi har skolor i de arktiska länen i Västerbotten och Norrbotten som har utbyte med skolor i de arktiska delarna av Ryssland.

Jag tror att det är bara positivt att man kan ha en dialog där det är av intresse för båda parter.

Anf. 182 Maria Nilsson (L)

Fru talman! Jag tackar för statsrådets svar på frågan. Naturligtvis är det inte möjligt att gå runt och vara misstänksam 24:7. Jag tror dock att när det gäller just relationen med Ryssland, och framför allt den ryska regimen, bör man ha ett ganska stort mått av misstänksamhet. Det är det problem som vi har och som många andra har när vi relaterar till Ryssland. Vi applicerar vårt sätt att se på världen - vårt narrativ. Vi tror att Ryssland har samma narrativ och samma syn på omvärlden. Det har inte Ryssland - inte den ryska regimen. Det ryska folket har det absolut.

Det är här jag återigen kommer in på Rysslands syn att den storpolitiska arenan inte är ett vinn-vinnsystem utan ett nollsummespel där någon vinner och någon annan förlorar. Det har vi sett på många olika arenor runt om i världen, inte minst det senaste decenniet. Jag instämmer alltså i mycket av det utrikesministern säger, men jag vill bara inskärpa att ett visst mått av misstänksamhet är nödvändigt i relationen med Ryssland. Jag tycker att den mindre positiva delen av den så kallade dialogen Josep Borrell hade borde tas som exempel på vad som kan hända om man inte använder sig av den typen av misstänksamhet.

Anf. 183 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Jag tror inte att Maria Nilsson behöver vara det minsta orolig för att jag eller någon annan utrikesminister tror att Ryssland har samma narrativ som vi, som EU eller som något av EU:s medlemsländer. Så naiva är vi inte. Jag behöver knappt ens stå här och säga det.

Det min analys bygger på är hur Ryssland agerar i Arktiska rådet, och där kan jag konstatera att vi kan ha ett konstruktivt samarbete inom områden som exempelvis klimat, hälsa och mellanfolkliga kontakter. Där har vi ett konstruktivt tilltal sinsemellan, och jag tror att det är väldigt bra att vi kan ha det.

Maria Nilsson behöver inte heller vara orolig för att jag skulle ha någon annan syn än att Ryssland har ett annat narrativ. Första gången jag var på en officiell delegation i Ryssland var 1984, och sedan dess har jag varit där ett stort antal gånger. Det finns ingen som helst risk att det svenska narrativet och det ryska narrativet i stort är samma.

Anf. 184 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Arktis är en unik del av vår planet, med ett känsligt natur- och djurliv som har utvecklats över lång tid under is och i ett kallt klimat. Arktis är hem åt drygt 4 miljoner människor, varav många tillhör olika urfolk som har levt i Arktis i årtusenden - däribland det svenska urfolket samerna.

I dag är hoten mot Arktis allvarligare än någonsin tidigare. På få andra ställen på jorden har klimatförändringarna varit så omfattande och fått så dramatiska konsekvenser för såväl växtliv och djur som människor. I klimatförändringarnas spår uppstår nya utmaningar. När isen smälter möjliggörs utvinning av de naturresurser som finns, och nya transportleder öppnas upp genom både Nordostpassagen och Nordvästpassagen. Det innebär nya hot mot miljön och att risken för säkerhetspolitiska spänningar i regionen ökar. Framtida verksamhet i Arktis ska och måste bygga på försiktighetsprincipen och på respekt för människor, natur och planetens gränser.

Norrbotten och Västerbotten ligger i Arktis, och Arktis är att betrakta som en del av Sverige. Klimatförändringar, miljöhot och säkerhetspolitiska konflikter i Arktis kommer därför att ha en direkt påverkan på vårt land. Trots det har debatten om Arktis varit i stort sett frånvarande i Sverige fram till nu. Det är i grunden bra att regeringen presenterar en Arktisstrategi och att den - efter mycket om och men och efter krav från bland annat Vänsterpartiet - kommer till riksdagen. Det tycker jag är en grundbult i en demokratisk förankring av en sådan här strategi.

Samtidigt är det påtagligt att regeringen saknar konkret politik på ett större plan. Om regeringen nu menar allvar med att bekämpa klimatförändringen och minska de militära spänningarna i regionen krävs mer än bara ord. För Vänsterpartiet är det självklart att den svenska Arktisstrategin i första hand behöver fokusera på klimat och sociala förhållanden, vilket inkluderar ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Sverige måste arbeta för ett hållbart nyttjande av Arktis resurser, minskade militära spänningar och ett ökat internationellt utbyte.

Fru talman! Jag får säga att detta har varit en intressant debatt att lyssna på. Jag tycker att det har funnits tydliga skillnader mellan rödgröna partier och borgerliga partier. Rödgröna partier har många gånger lyft klimatet först och sedan pratat om vilka säkerhetspolitiska konsekvenser det får, medan borgerliga partier många gånger har börjat i den säkerhetspolitiska dimensionen och sedan pratat om klimatet. Samtidigt finns det en bred samsyn från många partier om att klimatfrågan behöver lyftas upp; vi ser till exempel att riksdagen stoppade uranbrytning så sent som 2017, och då var det Vänsterpartiet, Centerpartiet och regeringen som gjorde upp.

Jag går över till säkerhetspolitiken, fru talman. Trots att stora delar av Arktis inte ligger inom något lands territorialgränser görs i dagsläget flera anspråk på stora delar av området. Det gäller Ryssland, och det gäller USA - men det gäller också Kanada, Norge och Danmark. Även stormakten Kina har visat intresse, vilket har varit uppe i debatten, för både naturtillgångar och transportvägar, trots att landet helt saknar arktiskt territorium.

Flera av de inblandade länderna är medlemmar i Nato, och det har gjort att militäralliansen Nato har blivit en aktör i regionen. Ryssland är dock det land som har varit tydligast i sina anspråk genom att i augusti 2007 placera en rysk flagga på havsbottnen exakt på Nordpolen. Ryssland har också rustat upp flera gamla militärbaser på karga och obebodda öar i Arktis.

Det upptrissade säkerhetspolitiska läget mellan Nato och Ryssland riskerar att få förödande konsekvenser. Vi vill alla att Arktis ska vara ett lågspänningsområde, men vi måste samtidigt prata klarspråk om att det nu sker en upptrappning i Arktis. Den naturliga lösningen på detta är ju att motverka det, och jag tycker att det har som har sagts i debatten om det ryska perspektivet - till exempel av Diana Laitinen Carlsson och utrikesministern - är intressant och riktigt. Jag tror att Magnus Ek hade haft nytta av Maria Nilssons karta över Arktis just för att peka på hur det ryska tänket är. Man känner sig hotad av andra.

Vi vet också att man historiskt kan dra paralleller ända tillbaka till Kubakrisen. Arktis blev faktiskt en del av Kubakrisen när ett amerikanskt plan mitt under krisen lyckades flyga in över ryskt territorium i de norra delarna av Arktis. Det får säkerhetspolitiska konsekvenser.

Den naturliga lösningen på detta måste vara nedrustning, ökat samarbete och utbyte - inte militär kapprustning. Vänsterpartiet menar att det är av yttersta vikt att vidhålla ett nära samarbete mellan samtliga länder som ingår i Arktis, och då är Ryssland inkluderat. Det samarbete som sker inom en rad forum är bra.

Ländernas geografiska anspråk backas också upp militärt, och militariseringen av Arktis märks även i vårt eget land - inte minst genom alla dessa internationella militärövningar i norra Sverige. Det har varit återkommande övningar, till exempel Cold Response, som arrangeras inom ramen för Partnerskap för fred. Vi har även Loyal Arrow, som genomfördes 2009 och var den största flygövningen i Sveriges historia.

År 2018 deltog Sverige i en av de allra största Natoövningarna, nämligen Trident Juncture. Övningen ägde till största delen rum i Norge men även delvis i Sverige och hade över 50 000 deltagare från mer än 30 länder. Det är klart att detta passar in i det ryska narrativet att det finns en hotbild från andra länder. Om vi inte förstår det och inte ens försöker anta det perspektivet kommer vi inte heller att förstå det ryska agerandet.

Vänsterpartiet anser att Sverige inte ska delta i Natoledda övningar, då det urholkar den militära alliansfriheten. Natoövningar som äger rum på svensk mark, i vårt luftrum och på vårt territorialvatten måste upphöra, och vi i Vänsterpartiet menar att Nato inte ska tillåtas öva eller testa vapensystem inom Sveriges gränser. Det leder till en ökad hotbild mot Sverige då fler länder gör sig redo att strida i Arktis. Vänsterpartiet har därför återkommande krävt att Sverige ska riva upp samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato.

I dag används just stora delar av Norrbotten som övnings- och testområde, både för svensk och för utländsk militär. Enligt en DN-artikel i helgen har antalet utländska militärer ökat med nära 300 procent på mindre än fem år. Jag ser med oro på hur Norrbotten görs om till ett militärt övningsfält. En ökad verksamhet, oavsett om den sker med Nato, Pesco eller i andra konstellationer, riskerar att få negativa konsekvenser för såväl människor och miljö som viktiga näringsverksamheter i området.

Det är av försvarspolitiska skäl även tveksamt hur Sveriges försvarsförmåga stärks genom att andra länder, som inte har ett kallt klimat, ges möjlighet att testa och öva i vårt kalla klimat. Övningsfälten i norr, som kallas Neat och inkluderar både Esrange och det som heter Vidsel Test Range i Älvsbyn, utgör Europas största militära övningsområde på land. Detta har utvecklats till en viktig arena för Natos tester av bombflygplan, drönare, missiler och andra vapentyper. Det är en utveckling som vi från Vänsterpartiet har motsatt oss under lång tid.

Vi tycker att man på sikt faktiskt behöver avveckla området snarare än utveckla det. Ska man ta upp en tydlig konsekvens går det nämligen så långt att Israel, som ockuperar Palestina och återkommande bryter mot mänskliga rättigheter, tillåts testa sina vapensystem på svensk mark. Bland annat har man testat drönare i Vidsel som senare har använts för att bomba civila mål i Gaza. Sverige ska inte bidra till Israels övergrepp.

I år är det 76 år sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki, men kärnvapen är fortfarande en viktig del av många länders försvarsdoktrin. Sverige har ett förflutet av aktivt arbete för nedrustning i allmänhet och kärnvapennedrustning i synnerhet. Genom Sveriges historia av militär alliansfrihet har vi varit en unik röst för tydlig global kärnvapennedrustning. Som självständig och militärt alliansfri stat bör Sverige tillhöra de länder som ratificerar FN:s konvention om kärnvapenförbud, men så är det tyvärr inte i dag.

Överenskommelser om kärnvapenfria zoner är ett av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och mot kärnvapenspridning. Om länder kan förvissa sig om att andra stater inte håller på att skaffa sig kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna. I dag är stora delar av världen kärnvapenfria zoner, framför allt på södra halvklotet.

Flera av de stater som nu visar ett allt större intresse för Arktis har kärnvapen. Den spända relationen mellan Ryssland och Nato riskerar att bidra till ökad tilltro till kärnvapnens avskräckande förmåga, med upprustning och terrorbalans som följd. Att Ryssland och USA tillsammans innehar 90 procent av alla kärnvapen och fortsätter att modernisera sina stridsspetsar skapar osäkerhet i vår omvärld.

Kärnvapen har befunnit sig i Arktis genom de kärnvapenbestyckade ubåtar som flera stater innehar. Därför tycker vi att Sverige bör ta initiativ till en kärnvapenfri zon i Arktis.

I dag hanteras gränstvister inom ramen för havsrätten, Unclos, efter att de fem arktiska stater som har havsgräns enats i Ilulissatdeklarationen. Detta har dock inneburit flera krav på utökade gränser på bekostnad av det som vi normalt kallar internationellt vatten. Det bästa hade varit om Arktis i stället, likt Antarktis, hade blivit ett neutraliserat och demilitariserat område med en gemensam förvaltning utifrån ett fördrag.

Utrikesministern kommenterade att man inte har gett sig in i bilaterala delar i denna Arktisstrategi, men jag vill ändå kommentera Svalbard.

Svalbard förvaltas av Norge genom Spetsbergtraktaten, som är 100 år gamla. Avtalet slår fast att Svalbard ska vara neutralt och en permanent demilitariserad zon. Traktaten ger också alla länder som är undertecknare tillåtelse att driva verksamhet på ögruppen. I dag är fördraget undertecknat av drygt 40 stater, och det skulle kunna vara en förebild för ett framtida avtal om Arktis.

Vänsterpartiet menar att Sverige bör ta initiativ till en konvention för att göra Arktis till en demilitariserad zon. Vi ser hur Svalbard i praktiken har utvecklats till att bara ha verksamhet från Norge och Ryssland, och de senaste åren har tonläget blivit allt skarpare mellan länderna. Det är tydligt att norrmännen behöver ökat stöd från sina nordiska grannländer i sin dialog med Ryssland.

Sverige bedrev tidigare verksamhet på ögruppen. Vi hade kolgruvor, då kolet är relativt lätt att komma åt. Det är dock inte lönsamt och inte miljömässigt hållbart, och transporterna är jättelånga. Trots detta håller Ryssland fast vid sin kolbrytning.

Sverige har en lång relation till Svalbard, framför allt genom upptäcktsresande Andrées expedition som misslyckades med att nå Nordpolen med luftballong. För att stödja Norges förvaltning av Svalbard borde Sverige därför utreda möjligheterna att etablera verksamhet på ögruppen, förslagsvis en kulturverksamhet kopplad till Andrée-expeditionens öde. Det tycker jag är riksdagens mest kreativa förslag för nedrustande diplomati, för då skulle Sverige kunna ställa upp på Norges sida.

Fru talman! Jag går vidare till Färöarna och Grönland. Flera av de nordiska länderna är medlemmar i EU, men andra är det inte. Av regeringens skrivelse framgår det inte tydligt att varken Färöarna eller Grönland är medlemmar i EU. Man låter snarare påskina att hela Danmark är medlem. Det är naturligtvis inte korrekt och speglar samtidigt Danmarks koloniala historiska arv.

I dag har Färöarna och Grönland uppnått visst självbestämmande genom folklig kamp, men det är ett självbestämmande under press. Nyligen bestämde sig Danmark för att utöka den militära närvaron på Färöarna och Grönland efter påtryckningar från USA. Ett ökat internationellt intresse för Arktis måste innebära ökat självbestämmande - inte minskat - för de människor som bor i arktiska områden såsom Färöarna och Grönland.

Arktis drabbas i dag hårt av den klimatkris som mänskligheten skapat. Det anständiga är nu att inte göra det värre genom att utvinna fossila tillgångar som finns där, vars användning skulle leda till ett svårare tillstånd för regionen. Vi har nu chansen att göra något bättre för Arktis, och den chansen måste vi ta. Vårt ansvar är gentemot såväl urfolk som kommande generationer.

Jag yrkar bifall till reservation 7.

Anf. 185 Magnus Ek (C)

Fru talman! Detta är inte en replik ämnad att försöka nå en samsyn i alla delar av säkerhetspolitiken - inte för att jag tror att det skulle vara omöjligt att jag och ledamoten Svenneling skulle kunna komma närmare varandra utan för att jag tror att det ska ganska mycket till. Jag blev dock ganska tydligt apostroferad, och jag vill följa upp den apostroferingen här.

Jag vill inte på något vis hävda att jag skulle vara någon form av Rysslandsexpert. Jag är på detta område, liksom på det säkerhetspolitiska området i stort, på alla sätt och vis en lekman. Men jag har, liksom jag tror och hoppas att de flesta av oss i utrikesutskottet har, lagt väsentlig tid på att försöka förstå det ryska synsättet bättre än jag gjort tidigare. Jag har försökt att göra det i samtal med och med hjälp av människor som har vigt sitt professionella liv åt att försöka förstå det ryska agerandet, det ryska militära tänkandet och det ryska politiska tänkandet samt varifrån detta kommer.

Jag tror att jag, så gott som det nu kan förväntas av en svensk riksdagsledamot, förstår det ryska perspektivet här. Men det är en väldig skillnad mellan att förstå det ryska tänkandet - att försöka förstå vad som menas med det - och att bekräfta det. Detta var också anledningen till min tidigare replik på anförandet från Diana Laitinen Carlsson, som jag inte tror på något vis vill förstärka det ryska narrativet. Det är dock lätt att man glider över i det om man blir alltför förstående.

Jag förstår varifrån detta kommer, men jag tror inte att någon av oss tjänar på att vi förstärker det eller säger att det är ett rimligt sätt att agera att hävda att man skulle vara hotad till exempel längs den ryska ishavskusten.

Låt oss jämföra detta med andra delar av det ryska tänkandet. Vi kan alla förstå hur problematiskt det blir om vi köper andra delar, till exempel synen att Ryssland har en historisk mission att återvända till en större makt och en större geografisk utbredning. Jag tror att vi alla förstår varifrån detta kommer, men vi är alla mycket försiktiga med att bekräfta det. Jag tror att det finns en parallell till detta - man kan förstå utan att bekräfta.

Anf. 186 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Det har varit intressant att lyssna på Magnus Ek i kväll, både i anföranden och i replikskiften - även nu.

Jag tycker att det som Maria Nilsson har varit inne på också har varit intressant att lyssna på. Jag tycker att det är viktigt att som svensk politiker ändå försöka förstå den ryska björnen - om vi kallar dem så - och hur de tänker och resonerar, utan att för den skull säga att deras världsbild är korrekt.

Jag tycker att det finns alldeles för mycket naivitet i den svenska debatten. Man målar upp Ryssland som hotet om och om igen och ser inte hur det från den ryska sidan går att göra exakt samma sak med vad som sker både i Sverige och - framför allt - inom försvarsalliansen Nato, som höjer bnp-anslagen till 2 procent och har stora övningar i Rysslands närhet. Vi ser nu att Nordnorge - Trøndelag - får stora amerikanska bombplan. Det är ändå relativt nära dem som denna typ av händelser sker. Radaranläggningar byggs också ut på Grönland och Färöarna.

Det är väldigt tydligt att detta är en upptrappning gentemot Ryssland för att möta den ökade militära upprustningen. Ryssarna kan ju dock se det precis tvärtom, som att det också är ett sätt att hota Ryssland.

Jag tror att Ryssland i en fredligare värld inte skulle känna ett behov av snögubbar på karga öar mitt ute i Arktiska havet. Det finns ändå någonting i deras narrativ som gör att de är beredda att sätta militär personal på obebodda öar mitt ute i ingenstans. Det kan ju finnas ekonomiska incitament till det, till exempel olja och gas, som Maria Nilsson var inne på. Men det finns såklart också säkerhetspolitiska dimensioner, och jag tycker att vi ska se dem lite bättre än vad jag tycker att en del borgerliga ledamöter gör. Jag tycker mig ändå höra en tendens hos Magnus Ek att försöka förstå dem.

Anf. 187 Magnus Ek (C)

Fru talman! Det är skönt att den tendensen finns, men här har vi också ett av problemen om vi blir alltför förstående - eller förstående på fel sätt, kanske man ska säga.

Det är ju en gammal fin svensk tradition att vi använder kålsuparretoriken och säger att båda sidorna är ungefär lika goda kålsupare och trissar upp varandra och att det är ungefär likvärdigt. Men det finns vissa avgörande skillnader här. Det finns anledningar till att Försvarsberedningen har sagt att den utökade ryska militära aktiviteten i kombination med den hotfulla retoriken och de faktiska invasionerna och ockupationerna av grannländer till Ryssland gör att det här är den dimensionerande hotbilden för Sverige och i norra Europa. Vi skulle alla önska att det inte var så, men tyvärr tror jag att det är precis denna sanning vi står inför.

Där har vi en väsentlig skillnad mot om vi vänder på perspektiven och ser det ur ryskt perspektiv. Det är inte så att Natoländer, Europa, EU, Sverige eller de nordiska länderna har invaderat sina grannländer.

Vi torgför inte en retorik som hävdar att våra grannländers territorium egentligen är vårt eget. Och om vi talar om en fredligare värld ska vi också ställa oss frågan: Vad är det som gör att världen har blivit mindre fredlig? När vi kollar på några av de svåra konflikterna i Europas närområde kan vi se att Ryssland tyvärr ofta inte är en part som trissar ned dem, utan tvärtom är Ryssland med och trissar upp dem. I Syrien vet vi att ryska intressen och det ryska stödet till Asadregimen har försvårat, förlängt och förvärrat konflikten.

Här har vi en grundläggande skillnad som gör att vi måste komma ifrån retoriken om att vi är lika goda kålsupare och att det går att förstå det ryska perspektivet. Visst går det förstå hur man kan bygga upp ett sådant narrativ, men det innebär inte att det är korrekt. Det gör det inte till en korrekt beskrivning av verkligheten, och det gör det inte till ett bra och korrekt sätt att agera. Det är precis detta jag menar med att jag tror att det är väldigt farligt om vi, om än med goda avsikter, bekräftar den typen av ryska narrativ.

Anf. 188 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag tycker att detta är en kväll av delvis samförstånd. Jag håller med i mycket av det som Magnus Ek resonerar kring. Det stämmer ju att Ryssland har stått för de stora aggressionerna med attacker på andra länder, framför allt östra Ukraina, annekteringen av Krim och så vidare. Så är det ju i ett historiskt perspektiv.

Lite längre tillbaka har vi sett USA, Storbritannien med flera invadera Irak och Afghanistan. Men det ligger alltså lite längre tillbaka.

Men man måste ha klart för sig att USA och Nato inte är helt fria från ansvar här. Donald Trump var den som inte skrev under överenskommelsen i Rovaniemi. Nu rörde den inte säkerhetspolitik utan framför allt klimatfrågan, men det var ändå USA som gick från det arktiska bordet och sa att man inte ville vara med. Det var inte ryssarna som gjorde det.

Det är Nato som har höjt sina försvarsanslag till 2 procent i alla medlemsländer. Det är Donald Trump som har tryckt på för det och därigenom höjt hotbilden i hela världen, oavsett om det gäller Ryssland eller Kina. Man har höjt insatserna på det sättet. Nu ser vi också att den nye president Biden, som inte alls är den fredsduva som en del vill måla ut honom som, så sent som i förra veckan bombade olika typer av mål i Syrien. Detta skapar såklart konflikt med Ryssland, som också finns på marken i Syrien. Nu bombade man inga ryska mål, men det komplicerar ändå situationen i världen.

Det jag saknar i regeringens politik är lite mer tydlig nedrustning, att man tittar på kärnvapenfrågan och tittar på hur man kan skapa kärnvapenfria zoner i det här området och om man kan skapa fler demilitariserade zoner. Det finns i dag demilitariserade zoner på Åland och på Svalbard. Jag tror att det är viktigt för svensk säkerhetspolitik att värna de demilitariserade zonerna just för att minska aggressionerna mellan stormakter som Ryssland, USA och Kina men också mellan oss mindre stater i den arktiska regionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)