Anf. 184 Håkan Svenneling (V)
Fru talman! Arktis är en unik del av vår planet, med ett känsligt natur- och djurliv som har utvecklats över lång tid under is och i ett kallt klimat. Arktis är hem åt drygt 4 miljoner människor, varav många tillhör olika urfolk som har levt i Arktis i årtusenden - däribland det svenska urfolket samerna.
I dag är hoten mot Arktis allvarligare än någonsin tidigare. På få andra ställen på jorden har klimatförändringarna varit så omfattande och fått så dramatiska konsekvenser för såväl växtliv och djur som människor. I klimatförändringarnas spår uppstår nya utmaningar. När isen smälter möjliggörs utvinning av de naturresurser som finns, och nya transportleder öppnas upp genom både Nordostpassagen och Nordvästpassagen. Det innebär nya hot mot miljön och att risken för säkerhetspolitiska spänningar i regionen ökar. Framtida verksamhet i Arktis ska och måste bygga på försiktighetsprincipen och på respekt för människor, natur och planetens gränser.
Norrbotten och Västerbotten ligger i Arktis, och Arktis är att betrakta som en del av Sverige. Klimatförändringar, miljöhot och säkerhetspolitiska konflikter i Arktis kommer därför att ha en direkt påverkan på vårt land. Trots det har debatten om Arktis varit i stort sett frånvarande i Sverige fram till nu. Det är i grunden bra att regeringen presenterar en Arktisstrategi och att den - efter mycket om och men och efter krav från bland annat Vänsterpartiet - kommer till riksdagen. Det tycker jag är en grundbult i en demokratisk förankring av en sådan här strategi.
Samtidigt är det påtagligt att regeringen saknar konkret politik på ett större plan. Om regeringen nu menar allvar med att bekämpa klimatförändringen och minska de militära spänningarna i regionen krävs mer än bara ord. För Vänsterpartiet är det självklart att den svenska Arktisstrategin i första hand behöver fokusera på klimat och sociala förhållanden, vilket inkluderar ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Sverige måste arbeta för ett hållbart nyttjande av Arktis resurser, minskade militära spänningar och ett ökat internationellt utbyte.
Fru talman! Jag får säga att detta har varit en intressant debatt att lyssna på. Jag tycker att det har funnits tydliga skillnader mellan rödgröna partier och borgerliga partier. Rödgröna partier har många gånger lyft klimatet först och sedan pratat om vilka säkerhetspolitiska konsekvenser det får, medan borgerliga partier många gånger har börjat i den säkerhetspolitiska dimensionen och sedan pratat om klimatet. Samtidigt finns det en bred samsyn från många partier om att klimatfrågan behöver lyftas upp; vi ser till exempel att riksdagen stoppade uranbrytning så sent som 2017, och då var det Vänsterpartiet, Centerpartiet och regeringen som gjorde upp.
Jag går över till säkerhetspolitiken, fru talman. Trots att stora delar av Arktis inte ligger inom något lands territorialgränser görs i dagsläget flera anspråk på stora delar av området. Det gäller Ryssland, och det gäller USA - men det gäller också Kanada, Norge och Danmark. Även stormakten Kina har visat intresse, vilket har varit uppe i debatten, för både naturtillgångar och transportvägar, trots att landet helt saknar arktiskt territorium.
Flera av de inblandade länderna är medlemmar i Nato, och det har gjort att militäralliansen Nato har blivit en aktör i regionen. Ryssland är dock det land som har varit tydligast i sina anspråk genom att i augusti 2007 placera en rysk flagga på havsbottnen exakt på Nordpolen. Ryssland har också rustat upp flera gamla militärbaser på karga och obebodda öar i Arktis.
Det upptrissade säkerhetspolitiska läget mellan Nato och Ryssland riskerar att få förödande konsekvenser. Vi vill alla att Arktis ska vara ett lågspänningsområde, men vi måste samtidigt prata klarspråk om att det nu sker en upptrappning i Arktis. Den naturliga lösningen på detta är ju att motverka det, och jag tycker att det har som har sagts i debatten om det ryska perspektivet - till exempel av Diana Laitinen Carlsson och utrikesministern - är intressant och riktigt. Jag tror att Magnus Ek hade haft nytta av Maria Nilssons karta över Arktis just för att peka på hur det ryska tänket är. Man känner sig hotad av andra.
Vi vet också att man historiskt kan dra paralleller ända tillbaka till Kubakrisen. Arktis blev faktiskt en del av Kubakrisen när ett amerikanskt plan mitt under krisen lyckades flyga in över ryskt territorium i de norra delarna av Arktis. Det får säkerhetspolitiska konsekvenser.
Den naturliga lösningen på detta måste vara nedrustning, ökat samarbete och utbyte - inte militär kapprustning. Vänsterpartiet menar att det är av yttersta vikt att vidhålla ett nära samarbete mellan samtliga länder som ingår i Arktis, och då är Ryssland inkluderat. Det samarbete som sker inom en rad forum är bra.
Ländernas geografiska anspråk backas också upp militärt, och militariseringen av Arktis märks även i vårt eget land - inte minst genom alla dessa internationella militärövningar i norra Sverige. Det har varit återkommande övningar, till exempel Cold Response, som arrangeras inom ramen för Partnerskap för fred. Vi har även Loyal Arrow, som genomfördes 2009 och var den största flygövningen i Sveriges historia.
År 2018 deltog Sverige i en av de allra största Natoövningarna, nämligen Trident Juncture. Övningen ägde till största delen rum i Norge men även delvis i Sverige och hade över 50 000 deltagare från mer än 30 länder. Det är klart att detta passar in i det ryska narrativet att det finns en hotbild från andra länder. Om vi inte förstår det och inte ens försöker anta det perspektivet kommer vi inte heller att förstå det ryska agerandet.
Vänsterpartiet anser att Sverige inte ska delta i Natoledda övningar, då det urholkar den militära alliansfriheten. Natoövningar som äger rum på svensk mark, i vårt luftrum och på vårt territorialvatten måste upphöra, och vi i Vänsterpartiet menar att Nato inte ska tillåtas öva eller testa vapensystem inom Sveriges gränser. Det leder till en ökad hotbild mot Sverige då fler länder gör sig redo att strida i Arktis. Vänsterpartiet har därför återkommande krävt att Sverige ska riva upp samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato.
I dag används just stora delar av Norrbotten som övnings- och testområde, både för svensk och för utländsk militär. Enligt en DN-artikel i helgen har antalet utländska militärer ökat med nära 300 procent på mindre än fem år. Jag ser med oro på hur Norrbotten görs om till ett militärt övningsfält. En ökad verksamhet, oavsett om den sker med Nato, Pesco eller i andra konstellationer, riskerar att få negativa konsekvenser för såväl människor och miljö som viktiga näringsverksamheter i området.
Det är av försvarspolitiska skäl även tveksamt hur Sveriges försvarsförmåga stärks genom att andra länder, som inte har ett kallt klimat, ges möjlighet att testa och öva i vårt kalla klimat. Övningsfälten i norr, som kallas Neat och inkluderar både Esrange och det som heter Vidsel Test Range i Älvsbyn, utgör Europas största militära övningsområde på land. Detta har utvecklats till en viktig arena för Natos tester av bombflygplan, drönare, missiler och andra vapentyper. Det är en utveckling som vi från Vänsterpartiet har motsatt oss under lång tid.
Vi tycker att man på sikt faktiskt behöver avveckla området snarare än utveckla det. Ska man ta upp en tydlig konsekvens går det nämligen så långt att Israel, som ockuperar Palestina och återkommande bryter mot mänskliga rättigheter, tillåts testa sina vapensystem på svensk mark. Bland annat har man testat drönare i Vidsel som senare har använts för att bomba civila mål i Gaza. Sverige ska inte bidra till Israels övergrepp.
I år är det 76 år sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki, men kärnvapen är fortfarande en viktig del av många länders försvarsdoktrin. Sverige har ett förflutet av aktivt arbete för nedrustning i allmänhet och kärnvapennedrustning i synnerhet. Genom Sveriges historia av militär alliansfrihet har vi varit en unik röst för tydlig global kärnvapennedrustning. Som självständig och militärt alliansfri stat bör Sverige tillhöra de länder som ratificerar FN:s konvention om kärnvapenförbud, men så är det tyvärr inte i dag.
Överenskommelser om kärnvapenfria zoner är ett av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och mot kärnvapenspridning. Om länder kan förvissa sig om att andra stater inte håller på att skaffa sig kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna. I dag är stora delar av världen kärnvapenfria zoner, framför allt på södra halvklotet.
Flera av de stater som nu visar ett allt större intresse för Arktis har kärnvapen. Den spända relationen mellan Ryssland och Nato riskerar att bidra till ökad tilltro till kärnvapnens avskräckande förmåga, med upprustning och terrorbalans som följd. Att Ryssland och USA tillsammans innehar 90 procent av alla kärnvapen och fortsätter att modernisera sina stridsspetsar skapar osäkerhet i vår omvärld.
Kärnvapen har befunnit sig i Arktis genom de kärnvapenbestyckade ubåtar som flera stater innehar. Därför tycker vi att Sverige bör ta initiativ till en kärnvapenfri zon i Arktis.
I dag hanteras gränstvister inom ramen för havsrätten, Unclos, efter att de fem arktiska stater som har havsgräns enats i Ilulissatdeklarationen. Detta har dock inneburit flera krav på utökade gränser på bekostnad av det som vi normalt kallar internationellt vatten. Det bästa hade varit om Arktis i stället, likt Antarktis, hade blivit ett neutraliserat och demilitariserat område med en gemensam förvaltning utifrån ett fördrag.
Utrikesministern kommenterade att man inte har gett sig in i bilaterala delar i denna Arktisstrategi, men jag vill ändå kommentera Svalbard.
Svalbard förvaltas av Norge genom Spetsbergtraktaten, som är 100 år gamla. Avtalet slår fast att Svalbard ska vara neutralt och en permanent demilitariserad zon. Traktaten ger också alla länder som är undertecknare tillåtelse att driva verksamhet på ögruppen. I dag är fördraget undertecknat av drygt 40 stater, och det skulle kunna vara en förebild för ett framtida avtal om Arktis.
Vänsterpartiet menar att Sverige bör ta initiativ till en konvention för att göra Arktis till en demilitariserad zon. Vi ser hur Svalbard i praktiken har utvecklats till att bara ha verksamhet från Norge och Ryssland, och de senaste åren har tonläget blivit allt skarpare mellan länderna. Det är tydligt att norrmännen behöver ökat stöd från sina nordiska grannländer i sin dialog med Ryssland.
Sverige bedrev tidigare verksamhet på ögruppen. Vi hade kolgruvor, då kolet är relativt lätt att komma åt. Det är dock inte lönsamt och inte miljömässigt hållbart, och transporterna är jättelånga. Trots detta håller Ryssland fast vid sin kolbrytning.
Sverige har en lång relation till Svalbard, framför allt genom upptäcktsresande Andrées expedition som misslyckades med att nå Nordpolen med luftballong. För att stödja Norges förvaltning av Svalbard borde Sverige därför utreda möjligheterna att etablera verksamhet på ögruppen, förslagsvis en kulturverksamhet kopplad till Andrée-expeditionens öde. Det tycker jag är riksdagens mest kreativa förslag för nedrustande diplomati, för då skulle Sverige kunna ställa upp på Norges sida.
Fru talman! Jag går vidare till Färöarna och Grönland. Flera av de nordiska länderna är medlemmar i EU, men andra är det inte. Av regeringens skrivelse framgår det inte tydligt att varken Färöarna eller Grönland är medlemmar i EU. Man låter snarare påskina att hela Danmark är medlem. Det är naturligtvis inte korrekt och speglar samtidigt Danmarks koloniala historiska arv.
I dag har Färöarna och Grönland uppnått visst självbestämmande genom folklig kamp, men det är ett självbestämmande under press. Nyligen bestämde sig Danmark för att utöka den militära närvaron på Färöarna och Grönland efter påtryckningar från USA. Ett ökat internationellt intresse för Arktis måste innebära ökat självbestämmande - inte minskat - för de människor som bor i arktiska områden såsom Färöarna och Grönland.
Arktis drabbas i dag hårt av den klimatkris som mänskligheten skapat. Det anständiga är nu att inte göra det värre genom att utvinna fossila tillgångar som finns där, vars användning skulle leda till ett svårare tillstånd för regionen. Vi har nu chansen att göra något bättre för Arktis, och den chansen måste vi ta. Vårt ansvar är gentemot såväl urfolk som kommande generationer.
Jag yrkar bifall till reservation 7.