Anf. 12 Åsa Lindestam (S)
Fru talman! Vi har under flera månaders tid kunnat följa oroligheterna i Libyen. Vi har kunnat se hur Muammar Gaddafi steg för steg har trappat upp våldet mot sin egen befolkning.
Den första tiden av protester i Libyen såg det ut som om Gaddafi skulle pressas bort från makten, ungefär som i Tunisien och i Egypten. Men så blev det inte. Ledaren mobiliserade i stället sina stödtrupper och militären. Han anammade en skoningslös och oförsonlig retorik mot sina motståndare och han manade sina anhängare att attackera dem med våld.
När oppositionens illa beväpnade och dåligt utbildade frivilliga trängts tillbaka har ett skoningslöst våld och dödande skett i de libyska pansarvagnarnas spår. Gaddafi har fört sitt krig också med hjälp av betalda legoknektar från andra afrikanska länder.
Det framstod med största tänkbara tydlighet att ett regelrätt blodbad stod för dörren när den libyska armén närmade sig oppositionens främsta fäste Benghazi i östra Libyen.
Det var efter FN:s säkerhetsråds andra resolution, resolution 1973, som i huvudsak amerikanskt stridsflyg lyckades stoppa Gaddafi från att genomföra ett sådant blodbad mot befolkningen i Benghazi. De långa knivarnas natt uteblev. I stället tycks striderna därefter ha böljat fram och tillbaka. Givet det militära överläget som regimen har med bättre utbildade soldater och de importerade legoknektarna finns risken för att ett längre utdraget dödande kommer att pågå om inte Gaddafis framfart stoppas.
Från Folkpartiets sida, fru talman, välkomnar vi FN:s resolution 1973. Den innehåller i huvudsak tre delar: ett skärpt vapenembargo, en flygförbudszon och skydd för civila. Vi välkomnar givetvis likaså att Sverige förhoppningsvis, efter ett riksdagsbeslut efter denna debatt, deltar i denna insats med militära komponenter bestående av upp till åtta JAS 39 Gripen-plan, ett Herkulesplan samt spanings- och stödresurser för att verkställa denna FN:s säkerhetsråds resolution.
Det är viktigt för Sverige att ställa upp. Vi har gjort det tidigare. Vi är det enda landet i Europeiska unionen, om jag inte minns fel, som har ställt upp på alla missioner som EU har, säkerhetsmissioner, polismissioner och så vidare, runt om i världen. Det är ett tjugotal. Vi har en lång tradition av att ställa upp för människor som är förtryckta och som har det svårt runt om i världen på olika sätt, och det ska vi givetvis fortsätta med. Det är mycket välkommet att det finns en så pass bred enighet i riksdagen om detta.
Fru talman! I det längre perspektivet kommer också FN:s agerande att få konsekvenser för utvecklingen inom den internationella rätten. Det här är väldigt väsentligt, som flera talare har tagit upp tidigare. Nu används för första gången normsystemet skyldigheten att skydda - responsibility to protect, eller R2P - för att skydda civila i Libyen. Vi kan bara gissa hur många liv som hade kunnat räddas i Rwanda, Darfur och på andra håll i världen om detta varit i kraft för två eller tre decennier sedan. Detta är ytterligare ett steg mot en världsordning där det internationella samfundet kan auktorisera interventioner för att skydda civila mot storskaligt dödande från en övermäktig statsmakt. Det borgar för en ordning där diktatorer inte lika lätt som tidigare kan hänvisa till "inre angelägenheter", som det så fint heter, eller gömma sig bakom folkrätten.
Fru talman! Jag vill samtidigt betona, i likhet med min partikollega Allan Widman här tidigare, att det hade varit välkommet om det funnits ett brett stöd i riksdagen för att Sverige också ska kunna bidra till att slå ut militära mål på marken i Libyen för att kunna skydda civila. Jag noterar att partier som höll en väldigt hög profil för några veckor sedan inte håller en riktigt lika hög profil i den frågan just nu. Samtidigt är det viktigt att vi har respekt för att den positionsförflyttning som nu har ägt rum, från att tidigare ha krävt att USA ska lämna alla militärbaser i hela världen till att acceptera att amerikanskt stridsflyg tar kontroll över nordafrikanskt luftrum, är ett ganska långt steg. Vi välkomnar den processen inom oppositionspartierna.
Men skyddet av de civila i Libyen innebär i praktiken att Muammar Gaddafi måste bort från makten i landet. Det står inte skrivet uttryckligen i de centrala dokumenten, men en logisk tolkning av situationen i Libyen nu ger vid handen att FN:s resolution inte kommer att kunna verkställas utan att den libyske diktatorn avgår eller på annat sätt försvinner från makten. Och ju längre Gaddafi sitter kvar vid makten, desto längre riskerar den internationella militära insatsen i Libyen att tvingas pågå. Om alla andra länder skulle resonera så att stridsflyg endast ska få patrullera luftrum men inte kunna slå ut militära installationer, pansarvagnar, raketramper och annat, ja, då skulle det inte vara möjligt att verkställa FN:s resolution 1973.
Den som vill se ett snabbt slut på våldet i Libyen och en förhållandevis kort internationell mission bör således verka för ett mandat i FN:s säkerhetsråd och att detta mandat som nu har getts ska kunna genomföras fullt ut med hjälp av de verktyg vi förfogar över militärt.
Fru talman! I ljuset av den arabiska våren finns det några andra iakttagelser att notera och viktiga punkter att lyfta fram. I ljuset av revolterna i arabstaterna måste vi i Sverige också analysera och diskutera vår egen och Europeiska unionens relationer och förhållningssätt till vårt södra och sydöstra närområde.
Efter den 11 september läste en rad regimer i arabvärlden av förändringarna i framför allt den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa regimer levde redan då på övertid, men genom att samarbeta med länder i väst om att bekämpa terrorismen, om att acceptera Israels existens i retorik och praktik och i Libyens fall även om att avveckla massförstörelsevapen släpptes de in i stugvärmen igen. Vi fick då bekanta oss med begreppet moderate Arab states.
Detta har i grund och botten fått till följd att Europeiska unionen, grovt sett, har varit intresserad av två saker vad gäller Libyen: Vi vill ha olja därifrån, men vi vill inte ha flyktingar därifrån. När oroligheterna börjar riskerar situationen att utvecklas så att det blir precis tvärtom, att det kommer många flyktingar men ingen olja. Många sydeuropeiska länder har resonerat på ungefär detta sätt.
Men dessa stater som har samarbetat med västvärlden mot terrorismen har inte på motsvarande sätt försökt stärka värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter i sina egna samhällen. De här staterna, så kallade moderate Arab states, som vi nu diskuterar och där det har rasat våldsamma protester i flera månaders tid har i retorik och i praktik accepterat Israels existens, men de har inte gjort någonting för att bekämpa antisemitismen i sina egna länder. De har kunnat sluta olika typer av handelsavtal, associationsavtal och associeringsavtal med Europeiska unionen om investeringar och varuutbyte men inte på samma sätt varit intresserade av att ha ett utbyte kring pluralism och humanism och att investera i sin egen befolknings skaparkraft, energi och framtidstro.
Dessa länder har också på olika sätt, i kraft av att ha varit sunniarabiska stater, varit oroade över utvecklingen i Iran men sällan höjt rösten, om vi ska vara uppriktiga.
Europeiska unionen, fru talman, har fokuserat på att upprätta goda förbindelser med dessa regimer, men vi har bara talat med eliterna, i stort sett. Själva subjektet i sammanhanget, miljoner vanliga människor i Libyen, Egypten, Tunisien och så vidare, har inte varit i fokus för Europeiska unionens relationer med dessa länder. Men nu sveps de här eliterna bort från makten - först Ben Ali, sedan Mubarak och sedan kanske Gaddafi. Vi vet inte vad som händer med Saleh i Jemen och de andra ledarna i regionen. Ingen av dessa stater som efter elfte september släpptes in i den här typen av relationer med västvärlden har varit demokratier. Vi har genom dessa förbindelser delvis bidragit till att de här regimerna har överlevt 2000-talets första decennium. Men de lever i dag på övertid. Deras invånare vänder dem ryggen, och det är dags att vi slutar att hålla dessa regimer om ryggen.
Fru talman! Vi måste därför formulera en ny diplomati och nya relationer med vårt södra grannskap som syftar till att skapa kontaktytor och kanaler rätt in i civilsamhället. Eliternas tid är förbi. Den arabiska våren har visat att västvärlden har underskattat vikten av krav på demokrati och mänskliga rättigheter i våra relationer med staterna i den här regionen.
Men det kommer, fru talman, också en morgondag. Vi måste ha beredskap för att hjälpa till på många olika sätt, inte bara militärt. I närtid handlar det nu om en militär insats, en intervention, för att skydda civila i Libyen, men på längre sikt handlar det givetvis om andra faktorer, mer civila faktorer, demokratibyggande, påtryckningar i relationer med olika typer av politiska och andra ledarskap i regionen, satsningar på utbildning och mycket annat.
Vi var inte likgiltiga inför utvecklingen i Östeuropa efter murens fall. För oss kvittar det inte om det blir demokrati som det blev i Tjeckien eller diktatur som det blev i Vitryssland. Tvärtom anser vi att det under en transformationsprocess är viktigt att också ge stöd till dem som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Samma sak gäller givetvis också i arabvärlden. Vi kan inte vara likgiltiga för utvecklingen i dessa stater, om till exempel Egypten skulle riskera att bli en teokrati inspirerad av Iran. Nu tror inte jag att det kommer att bli så, men vi kan inte vara likgiltiga inför en sådan utveckling i så fall. Det är nödvändigt att vi identifierar aktörer i dessa länder som vill se demokrati, som värnar minoriteters skydd, som vill se marknadsekonomi och lika rättigheter för kvinnor och män och att vi sedan försöker stödja dem på bästa möjliga sätt.
Jag har noterat att det finns debattörer i Sverige som tycks anse att det kvittar om det är Muslimska brödraskapet eller sekulära demokrater som i framtiden kommer att styra i Egypten. Det tycker inte jag att det gör. Likaså finns det de som hävdar att omvärlden inte ska ha några speciella synpunkter på Hamas eftersom de vann de palestinska valen. Jag delar inte den uppfattningen heller. Tvärtom måste vi vara tydliga med att vi stöder demokrater - annars blir det ingen demokrati. Religiösa fundamentalister bygger inte demokrati - de bygger teokrati. Militanta våldsgrupper skapar inte rättvisa - de skjuter raketer.
Det är viktigt att vi inför den morgondag som kommer klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste mycket tydligt stå upp, vilket vi också gör nu, för den legitima rätten för människor i Libyen och de andra staterna att göra motstånd mot korrupta regimer som styr över dem genom diktatoriskt våld. Vi måste vara mycket tydliga i vårt moraliska politiska ställningstagande till stöd för dessa människor som kämpar mot korrupta regimer. Inför morgondagen, när dessa stater får nya ledningar och ska byggas upp igen efter det som tidigare ledare under årtionden har förstört, måste vi vara lika tydliga med att vi står på den sida som de sekulära demokraterna står på och inte är likgiltiga inför hur utvecklingen blir.
Vi måste därför, fru talman, genom vår biståndspolitik, vår diplomati, vår utrikespolitik och så vidare hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Vi har ett moraliskt ansvar för att ställa upp för människor, och det beslut som vi fattar efter denna debatt i Sveriges riksdag kommer att stärka Sverige på det sättet.
Vi är inte födda i det här landet för att vi är extra starka, smarta eller snygga. Vi är födda i det här landet för att vi är lyckligt lottade att vara födda i ett land av frihet och demokrati. Men även här fanns det människor som fick plikta med sina liv för hundra och tvåhundra år sedan.
Nu har vi på samma sätt en skyldighet att ställa upp för de civila i Libyen genom att inom ramen för denna insats auktoriserad av Förenta nationerna bidra till att skydda civila i Libyen.
Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkande UFöU3.
I detta anförande instämde Allan Widman (FP).