Svenskt deltagande i en EU-ledd militär förstärkningsstyrka till stöd för FN-insatsen i Demokratiska republiken Kongo

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet som det sammansatta utskottet har producerat och avslag på reservationen. Herr talman! I min bokhylla har jag en bok som heter Med FN i Kongo - Sveriges medverkan i den fredsbevarande operationen 1960-1964 , skriven av Nils Sköld. Den har jag fått genom Karl-Olof Fransson i Månsarps försorg. Karl-Olof är FN-veteran från Kongo och fortfarande engagerad i FN-frågor. Det beslut vi ska ta här i dag är på något sätt en fortsättning på hans och hans kamraters insats den gången, och även insatsen från dem som har varit utsända från Sverige under de två missioner som vi tidigare under mandatperioden har fattat beslut om. De glömmer aldrig Kongos folk och den insats som har gjorts, men under lång tid såg det internationella samfundet bort från Kongos folks lidande och behov av stöd utifrån. Vi vet att landet under lång tid också hette Zaire. I bokens inledning står det: "Från början avsåg insatsen att ge Kongo det militära och tekniska bistånd som behövdes med hänsyn till det militära ingripandet från belgisk sida och att viktiga samhällsfunktioner kollapsat. På grund av de kaotiska och komplexa inre förhållandena i landet fick FN sedan ta på sig uppgifter, som gick långt utöver vad man normalt inräknar i en fredsbevarande operation." Det står också: "Lumumba och Gizenga ville skapa en centraliserad enhetsstat. Kalonji och Tshombe arbetade för ett mycket löst sammanfogat kongolesiskt statsförbund medan Kasavubu och Mobutu intog en mellanställning." Mycket av det här som man redan då skissade på och speglade kan vi också märka i dagens kongolesiska verklighet. Den 18 juni 1960 sade utrikesminister Östen Undén i ett radioeko bland annat: Det är ett ansvarsfullt uppdrag den svenska truppen får, men vi tvivlar inte på att den ska fullgöra uppgiften som den gjort med uppdraget i Gaza-området. Att precisera uppgiftens innebörd är inte så lätt. Meningen är inte att truppen ska delta i strider eller verka för något politiskt program eller blanda sig i de inre förhållandena. Det man bland annat ser i boken jag nämnde är en bild av hopsamlandet av undangömda vapen i samarbete med ANS-bataljon. Man genomförde alltså en avväpning, och det är en fråga som fortfarande också är aktuell. Vi vet att bakgrunden till den senaste konflikten är vapeninflödet och att vapenembargot inte har fungerat som avsett var. I boken ser vi också att rötterna till de konflikter som ofta benämns Afrikas världskrig under senare år finns att hitta i historien. Man möter samma problem, men situationen är både värre och mer förhoppningsfull i dag. Hoppet är att man organiserat och genomfört en folkomröstning om konstitutionen. Nu ska vi ta nästa steg genom att hålla allmänna val i detta närmast väglösa land där inget underhåll av infrastrukturen gjorts sedan 60-talet och med en många gånger närmast frånvarande administration. Det i sig är en organisatorisk utmaning. Före folkomröstningen hade man inte kunnat hålla val på 40 år. År 1960 hade Kongo 14 miljoner invånare. Den senaste siffra som jag funnit anger invånarantalet till mellan 50 och 60 miljoner varav hälften är under 15 år. De tidigare insatser som denna kammare beslutat om har varit viktiga bidrag till förutsättningarna för att valet nu närmar sig och för att vi ska kunna göra den aktuella insatsen. Det finns dock starka egenintressen av att läget i Kongo, eller i varje fall i delar av Kongos territorium, inte stabiliseras. Dessa intressen vill behålla kontrollen över naturresurserna eftersom de ger stora inkomster. Jag har varit mycket orolig för att det funnits, och fortfarande finns, intressen som vill störa valprocessen bland annat i Kivuprovinsen i den östra delen av landet. Man vill behålla makten och inflytandet, långt borta från huvudstaden. Jag hoppas att den oron inte kommer att besannas efter genomförandet av den framgångsrika folkomröstningen. Den oro som jag ger uttryck för visar på problemets omfattning och på historiens bittra erfarenheter hos det kongolesiska folket. Men det finns också mycket hopp. När vi, en grupp svenska parlamentariker, besökte talmannen i Kongos parlament, Olivier Kamitatu, underströk han vikten av att kunna lösa säkerhetsfrågan så att människorna kan gå och rösta. I östra Kongo hade man märkt att matbristen delvis berodde på att kvinnor helt enkelt inte vågade gå ut på fälten eftersom de var rädda för att bli våldtagna. Det är nämligen kvinnorna som står för matproduktionen, för skördandet. På ett sjukhus mötte vi svårt skadade kvinnor som utsatts för detta våld. Att genomföra val i ett sådant land kräver särskilda förutsättningar, och det är lätt att förstå talmannens oro. Den är befogad. Därför känns det viktigt att kunna hjälpa till så att folk får möjlighet att rösta och kan påbörja vägen tillbaka till ett normalt liv och till demokrati och mänskliga rättigheter. Kongos befolkning måste få hjälp på den vägen. Därför behövs det fler som är aktiva och ger stöd - inte de gamla kolonialintressenterna, vapenmånglarna och de som traktar efter mineraler och ädelstenar. Jag välkomnar att det gjorts besök från svensk sida. Det är viktigt att svenska politiker och företrädare för den svenska regeringen finns på plats. Nu senast besökte Carin Jämtin området. Det är mycket positivt. Det är lättare att driva dessa frågor om vi själva varit närvarande på platsen. Att som riksdagsledamot tillsammans med kollegerna i kammaren få ta sin del av ansvaret och sända i väg svenska män och kvinnor för att därigenom skapa förutsättningar för en fredlig och demokratisk utveckling är något som vi måste ta på stort allvar, och vi tar det också på stort allvar. Vi kan dock aldrig utesluta att något kan gå fel. Vi kan aldrig förutsäga vad som kan hända i detta väldiga land, ett land av Västeuropas storlek. Vi vet att 18 svenskar omkom i Kongo på 60-talet. Det har varit många missioner sedan dess. Vi har i färskt minne de tragiska händelserna i Afghanistan. Det är ett stort ansvar som vi tar på oss. Vi har lyssnat noga på de föredragningar som vi fått från inte minst Försvarsmakten. Vi har varit noga med att ställa följdfrågor för att förvissa oss om att vi tillsammans med myndigheterna gör vad vi kan för att säkerställa operationen. Det är viktigt att göra det för den svenska befolkningens skull och för Kongos folk. Jag vill tillägga att vi måste se den här insatsen även i ett bredare sammanhang. Vi har gett bistånd för att valprocessen ska kunna genomföras. Förra året gav vi humanitärt bistånd för 100 miljoner. Vi gör insatser på många olika plan. Tillsammans bidrar de till att valprocessen kan genomföras, men också till att utfallet från den ska bli så bra som möjligt. Låt mig tillägga att jag är mycket glad över att skrivningen om resolution 1325 är så tydlig i betänkandet samt över att den kommer att följas upp. Allra sist: Vi måste också tänka på grannlandet Kongo-Brazzaville. Skulle det uppstå oroligheter måste vi vara medvetna om att det är ett mycket fattigt och utsatt land som kan dras in i konflikterna, inte minst i form av flyktingströmmar över Kongofloden. Jag hoppas dock innerligt att vi inte behöver se en sådan utveckling. De nu aktuella insatserna kommer att bidra till att förhindra det. Det här känns väldigt ansvarsfullt och väldigt bra. Jag ser fram emot att kunna följa valet, om än på avstånd.

Herr talman! I dag pågår ett stort antal konflikter runtom i världen. Många av dessa utspelar sig på den afrikanska kontinenten där miljoner civila under de senaste åren dödats i olika inbördeskrig och regionala konflikter. Orsakerna varierar, men många gånger handlar det om kampen om resurser, maktmissbruk eller etniska motsättningar. Ett viktigt kännetecken är att det främst är civila som drabbas, inte minst kvinnor och barn. De dödas, våldtas och lemlästas. Ett annat är att de överlevande tvingas leva i omfattande misär och djup fattigdom. Konflikten i Demokratiska republiken Kongo räknas som en av de värsta konflikterna sedan andra världskriget. Sedan år 1997 har miljoner människor dödats till följd av kriget. En absolut majoritet av offren har varit civila. Många har varit barn. Den humanitära situationen är fortsatt mycket allvarlig. Så många som tusen människor dör dagligen av konfliktrelaterade orsaker som infektioner och undernäring, men också på grund av fortsatta våldsamheter. Det är förfärligt och svårt att sätta ord på denna djupa tragedi. Fredsprocessen har gjort viktiga framsteg, men den är skör och utmaningarna många. De väpnade konflikter som pågått i de östra delarna av landet inverkar allvarligt på den humanitära situationen. Krig och konflikter i grannländerna har dessutom försvårat läget. Sommarens och höstens val i Kongo kan vända utvecklingen, men vi får inte vara naiva. Det kan också leda till ökad spänning och oroligheter. Det är viktigt att Sverige kan vara med och bidra till en bättre situation i Kongo. Riksdagen ska nu fatta beslut om en styrka om max 200 personer under en begränsad period. Ett 70-tal svenska soldater och befäl planeras delta i den EU-ledda militära styrkan i Kongo för att främja säkerheten i samband med valet som förutses äga rum den 30 juli. Jag vill å Moderaternas vägnar yrka bifall till det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets förslag i betänkandet UFöU2. Vi ställer oss till fullo bakom de män och kvinnor som nu är beredda att göra en icke helt ofarlig och beundransvärd insats för gemensam säkerhet och utveckling. Herr talman! Det internationella samfundet har ett ansvar att ingripa när det begås grova övergrepp och våld mot civilbefolkningen. Det måste gälla oavsett om det sker i Darfur, Kongo eller Kosovo. För Sveriges del handlar det om att visa internationellt engagemang genom att bidra till att främja fred och säkerhet globalt och i vårt närområde. Vi kan inte lämna pågående och begynnande konflikter åt deras öde. Vi kan inte vara passiva när det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är därför positivt att FN fattat beslut om vår skyldighet att skydda civilbefolkningen mot massiva övergrepp. I en global värld är det centralt att vi har förmåga att ingripa militärt och civilt och agera långt utanför vårt eget lands gränser samt att tillsammans med andra kunna bidra till att öka säkerheten. Genom att öka säkerheten i världen ökar vi också vår egen säkerhet. Det finns ett växande behov av internationella insatser på olika håll i världen, och efterfrågan från FN, EU och Nato vad gäller Sveriges medverkan fortsätter att vara stor. Sverige behöver en nationell strategi som vägledning för hur vårt deltagande i internationella operationer bör utformas framöver, var och hur vi kan göra bäst nytta för att främja säkerhet och utveckling. Vi ser i dag hur säkerhetsarrangemangen och samordningen av utvecklingssamarbetet blir allt viktigare. Det gäller inte minst Kongo. Alltför ofta når den humanitära hjälpen inte fram. Ofta handlar det om att säkerhetsläget i mottagarlandet är alltför allvarligt och att biståndsarbetarnas säkerhet inte kan garanteras. Men det handlar också om att det finns mörka krafter som gagnas av att det råder fortsatt instabilitet i landet och som direkt eller indirekt försvårar eller förhindrar den humanitära hjälpen att nå fram. Inte minst i dessa sammanhang kan våra soldater göra viktiga fredsfrämjande insatser. Herr talman! Det finns nu en öppning om att få till stånd en positiv utveckling i Demokratiska republiken Kongo. Det förutsätter att sommarens och höstens val genomförs enligt demokratins spelregler och att det internationella samfundet visar ett fortsatt omfattande och långsiktigt engagemang. Då ska Sverige vara med och ta sin del av ansvaret.

Herr talman! Demokratiska republiken Kongo är ett otroligt stort land med en befolkning som är pinad av krig och konflikter sedan många år. Som framgår av betänkandet, och som Carina Hägg säkert har tagit upp och även Gunilla Carlsson, dör alltså ca 1 200 personer varje dag, som en indirekt följd av konflikterna och kriget. Det är alltså 1 200 personer som dör av svält och andra umbäranden, trots att det nu formellt råder fred i Demokratiska republiken Kongo. Mitt i detta jättestora land och denna humanitära katastrof finns det ändå positiva tecken. Att processen nu har kommit så långt att man planerar för att genomföra val till de centrala politiska institutionerna ger oss hopp. Det är också för att stödja den här processen som Sverige nu, förhoppningsvis, ska besluta, vilket jag är glad över, att skicka en styrka om högst 200 personer som ett bidrag till den EU-ledda militära multinationella styrkan i Kongo. Vi moderater ställer, som ni hörde i det föregående anförandet, upp på förslaget. Vi yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Men jag skulle också vilja kommentera en del av det som står i betänkandet. Vi i utskottet och i riksdagen har ju inte någon operativ uppgift. Vi kan inte dagligen följa säkerhetsläget vare sig i Kongo eller i Afghanistan. Det här är farliga uppdrag. De ställer oerhört stora krav på soldaterna, alltså det förband som åker dit, men också på den struktur som finns när man kommer till området. I det här fallet är det EU som har det övergripande ansvaret, för den här styrkan är EU-ledd. Vi litar på de bedömningar och de försäkringar som vi har fått från Försvarsmakten avseende hur sjukvårdsberedskapen samt andra funktioner är tillgodosedda. Det ligger i det här uppdragets natur, det som det svenska förbandet ska göra, att man kan komma att hamna i mycket farliga och svåra situationer. Det är också därför som Försvarsmakten föreslår ett specialförband till detta. Det här är inte ett enkelt uppdrag på något sätt. Det är förenat med stora risker. I det här ärendet är vi helt överens med regeringen. Men jag skulle ändå vilja ta upp den brist på långsiktighet som präglar regeringens hantering av de här frågorna i allmänhet. Vi har ju nu, ett antal gånger under mandatperioden, fattat beslut om att sända styrkor utomlands. Vi har ställt upp på det här, men vi saknar fortfarande en strategi för de internationella insatserna, och regeringen saknar en strategi för vad Sverige ska anmäla för förband till de olika styrkeregister som finns. Vi har just nu väldigt många insatser, små insatser, spridda över hela världen. Den framgångsrika svenska insatsen i Liberia planeras att avslutas. Men uppdraget i Liberia är inte klart. Det är ingenting som är färdigt där, utan något annat land kommer att tvingas fylla vår plats. Detta sker samtidigt som ingenting är bestämt eller planerat när det gäller vad som ska bli nästa större insats - vi alla tror att det kommer att bli i Afrika. Och vi är i full färd med att bygga upp Nordic Battle Group, så att den ska kunna vara färdig och insatsberedd till den 1 januari 2008, men det finns inga beslut om fortsättning eller om de åtaganden och de behov som finns inför 2011. Inga sådana beslut har fattats. Herr talman! Det är nog ändå så att vi faktiskt måste bestämma oss, nationellt, för var vi ska vara och med vad. Sedan ska vi självklart se hur vi bäst möter de behov som EU och FN har. Vi kanske även bör titta på vilka speciella förmågor som Sverige har och som inte så många andra länder har, behov som vi kan fylla, i stället för att bidra med förbandstyper som redan finns i överflöd från andra länder. Det är också viktigt att vi försöker kraftsamla. Även om vi gör många bra saker på de ställen vi är, så är frågan om vi gör rätt saker. Helhetsintrycket blir att Sverige kraftsplittrar och fattar lite kortsiktiga beslut. Vi efterlyser alltså, återigen, en långsiktig strategi, och det är inte första gången i kammaren. Min uppfattning är att vi behöver färre men större insatta förband. Det ger bättre resursutnyttjande, bättre övningsmöjligheter för ledning av högre förband, och det ger också möjlighet till större inflytande. Än en gång vädjar jag till den politiska majoriteten: Ge oss en strategi för de internationella insatserna som anger politiska mål och som skapar bättre förutsättningar för ett effektivt resursutnyttjande!

Herr talman! Jag vill bara kort instämma i det som Karin Enström tog upp om bristen på en nationell strategi för internationella insatser. Det finns många behov i världen av fredsfrämjande arbete, i Afghanistan, Östtimor, Somalia, Sri Lanka. Det finns en oändlig lista. Men det är viktigt när man har begränsade resurser att göra rätt saker. Den insats som vi i dag diskuterar och förmodligen senare i veckan fattar beslut om handlar om Kongo. Den svenska försvarsmakten har enbart under denna mandatperiod åkt in och ut ur Kongo tre gånger. Man kan nästan säga att vi tillbringar mer tid på väg till Kongo och tillbaka från Kongo än i Kongo. Det är då inte något som svarar upp mot de krav, som jag gärna instämmer i, som Karin Enström nämnde på större insatser och färre insatser. Jag skulle till den listan också vilja lägga längre insatser. Det här ärendet har gått med en projektils hastighet genom riksdagen, och det är inte alls ovanligt. Vi har haft tre dagars beredning i utskottet. Först i fredags, efter att utskottet hade antagit betänkandet, beslutades operationsplanen. Den 12 juni, i går, sattes den här operationen formellt i gång. Beslut i flykten är inte bra. Det ger flera dåliga konsekvenser. Oftast blir besluten illa genomtänkta. Och i det här specifika fallet tvingas riksdagen, när inte alla detaljerna finns på plats när ärendet når vårt bord, göra medskick till regeringen. Och Folkpartiet har gjort ett tydligt medskick när det gäller sjukvårdsinsatser. Vi har fått ett mycket tydligt besked i utskottet - det har givits vid upprepade tillfällen - om att generalläkarens rekommendation inte kommer att följas. Skadade svenska soldater kommer inte att kunna garanteras vård av kirurger inom en timme. Konsekvensen av detta kan bli endera av två. Den ena konsekvensen är att vi tar risker med svensk personals säkerhet, och det är naturligtvis oacceptabelt. Den andra konsekvensen är att det här förbandet aldrig kommer att sättas in i en egentlig konflikt därför att det inte kan användas utan dessa sjukvårdsresurser. Inget av dessa alternativ är acceptabelt. Om förbandet inte kommer till användning är det 60 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar som inte får någon effekt. Antingen har vi för många soldater och för lite sjukvård inom den ekonomiska ramen eller så behöver den ekonomiska ramen utökas. Det senare alternativet borde inte vara en omöjlighet i en budget som fortfarande uppgår till 40 miljarder kronor. Det är viktigt med genderfrågor i samband med fredsfrämjande arbete. Folkpartiet tycker också att det i grunden är bra att det skickas en genderkonsult till OHQ, Operation Headquarter , i Potsdam från Sverige. Men jag vill gärna säga att ännu viktigare än genderkonsulter är att sjukvården finns på plats för våra soldater. Den prioriteringen måste vara tydlig från den här kammaren. Jag är ledsen över att Leni Björklund, vår försvarsminister, inte är här i dag. När hon kommer med en halv- eller trekvartsfärdig produkt till riksdagen som ska kompletteras efter hand är det viktigt att någon ur det politiska ledarskapet finns på plats för att fylla i luckor och svara på de frågor som vi har. Herr talman! Med anledning av att vi nu har nödgats ändra ordningen för votering de sista veckorna kommer jag inte att yrka bifall till reservationen. Jag hoppas att mitt engagemang har visat hur allvarligt Folkpartiet tycker att detta är.

Herr talman! Jag behöver inte tillägga särskilt mycket till vad som redan har sagts om behovet av insats i Kongo och om situationen i Kongo och hur tillfredsställande det är att Sverige kan bidra med sin del och ta sin del av ansvaret. Anledningen till att jag har begärt ordet är den reservation som Folkpartiet och Allan Widman inte vill yrka bifall till på grund av de speciella omständigheter som råder. Jag vill peka på vad som står i reservationen och hur det kontrasterar mot det som står i betänkandet. Det sammansatta utskottet har haft ovanligt god tillgång till information från Försvarsmakten. Vi har kunnat ställa de frågor som vi har velat ställa. Man har också varit tydlig när det gäller att tala om vad som är Försvarsmaktens ansvar. Vi har fått den information vi behöver. Vi litar på att ni gör det bästa möjliga av situationen. Reservationen säger egentligen inte så mycket annat. Man skulle kunna tro att Allan Widman hade ett helt annat yrkande mot bakgrund av vad han sade här. Det står egentligen bara att man vill att regeringen ska återkomma och rapportera. Det gör regeringen regelbundet, och det gör Försvarsmakten också, om alla våra internationella insatser. Det känns som om Folkpartiet vill säga något annat. Vad det kan vara kan jag bara spekulera i. Det andas misstro. Det tycker jag är tråkigt. Att oppositionen misstror regeringen är helt på sin plats och helt i sin ordning, att man ifrågasätter likaså. Men här andas en misstro om att Försvarsmakten inte vill ta hand om sin insats på bästa tänkbara sätt, trots att vi har fått helt andra försäkringar under de långa frågestunderna. Jag vill uttrycka mitt beklagande över det.

Herr talman! Jag förundras lite över det som Tone Tingsgård säger. Hon har, precis som jag, närvarat vid de två utskottssammanträden som har varit i det här ärendet och de föredragningar som vi har fått. Hon vet mycket väl att budskapet från Försvarsmakten har varit kristallklart: Vi kommer inte att klara våra egna rekommendationer. Du säger att Allan Widman och Folkpartiet överprövar Försvarsmaktens bestämmelser. Så är det ju inte. Det är Försvarsmakten som överprövar sina egna rekommendationer, fastställda i en tid då det svenska försvaret levde långt mindre farligt än vad man gör i dag. Folkpartiet är i grunden positivt till den omställning som nu sker inom Försvarsmakten. Vi tror att säkerhet måste byggas utanför landets gränser i allt större utsträckning. Av det skälet känner vi respekt för att det kan vara bråttom att sy ihop operationerna. Det får inte bli otillständigt bråttom. Det får inte bli så att vi hoppar över viktiga detaljer. I stället för att reservera oss mot insatsen i sin helhet valde vi att göra ett medskick, eftersom vi respekterade det som Regeringskansliet sade: Detta är ännu inte färdigt. Därav blev det ett medskick. Det förhindrar inte att detta är en oerhört viktig fråga. Som avslutning på mitt inlägg vill jag ställa en fråga till Tone Tingsgård. När du hör av insatschefen i Försvarsmakten att vi inte uppfyller generalläkarens rekommendationer och att detta beror på att anslaget inte är tillräckligt, vilket ansvar känner du som riksdagsledamot - ledamot i den enda församling som faktiskt kan skicka soldater utomlands att våga sitt liv för andras?

Herr talman! Jag hörde precis samma saker som Allan Widman, nämligen att regeringen säger att det här inte är färdigt och färdigförhandlat. Jag kan inte tro att det i en så sammansatt insats som det här är fråga om är en ensidigt svensk fråga eller att det finns några andra generaler som skickar i väg sina insatser utan att försäkra sig om att det finns sjukvårdsinsatser. Mot bakgrund av den erfarenhet vi har av internationella insatser känner jag mig ganska säker på att man gör allt som står till buds. Jag håller med om att det här har gått fort. Det har det gjort många gånger. Det är bra att riksdagen kan vara snabb när det gäller att få i väg de här insatserna. Jag känner inte oron. Jag tycker att man i den här situationen kan förvänta sig att även Folkpartiet och Allan Widman är lite försiktiga med att sprida sådan misstro som den här reservationen andas. Det är det som är min invändning, inte att man ifrågasätter. Jag har inte påstått att Folkpartiet överprövar. Genom att lägga en reservation med det här innehållet säger man någonting utöver vad som står. Det som står är inte så farligt.

Herr talman! Jag konstaterar att Tone Tingsgård förmodligen genom sin tystnad så att säga bekräftar det jag har sagt i talarstolen, som inte alls är någon tanke att sprida misstanke utan som helt enkelt är ett förmedlande av det svar som Försvarsmakten har gett: Man kommer inte att uppfylla sina egna rekommendationer. När vi i Folkpartiet får det beskedet känner vi att det är nödvändigt att reagera på detta. Om man inte klarar av att följa de regler som finns för säkerheten måste någonting hända. Antingen får man ändra på insatserna, eller så får man tillföra medel. Tone Tingsgård säger att hon känner sig trygg i att andra nationer också finns med, och jag förmodar att hon hoppas på att de nationerna ska ta det ansvar för sjukvården som är så svårt att ta här hemma. Men låt mig säga att när det bränner till i de internationella insatserna visar erfarenheter, trots alla planer och trots allt tal om solidaritet, att varje nation står sig själv närmast. Då är det ytterst Sverige som ska garantera den sjukvård som svenska soldater ska ha.

Herr talman! Jag är den första att stryka under på det. Vi som sitter i försvarsutskottet känner ett särskilt ansvar just för de insatsstyrkor som vi skickar. Jag tycker att det finns alla skäl i världen att också uttrycka sin tillit för dem som leder sådana insatser likaväl som att peka på en regel. Jag fäster i det här fallet större vikt vid svaren som tar sikte på att vi gör det som vi kan i stället för att till varje pris se till att en regel som är ganska gammal följs till punkt och pricka. Det är det jag vill säga. Är inte invändningen större än så här borde man kunna enas och vara ihop med kamraterna i utskottet i en så viktig fråga, inte minst med tanke på dem som ska göra jobbet.