Anf. 3 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen.
Målet som slogs fast i Lissabon i mars 2000, nämligen "att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning", är storslaget. Men det känns tämligen orealistiskt just nu, med tanke på var vi befinner oss 2006, att detta skulle uppnås till 2010.
Vi kristdemokrater tycker att Lissabonprocessen ska göras mer målinriktad, stramas upp, fokusera på färre mål och formuleras i konkretare ordalag och satsa på forskning och utveckling, en fungerande inre marknad, ett fungerande näringslivsklimat och därmed ett jobbskaparklimat.
Det är naturligtvis också så att regeringen inte på bortaplan i EU kan besluta om storstilade pamfletter som sedan inte motsvaras av handling på hemmaplan. Inom ramen för Lissabonstrategin har regeringen år efter år medverkat till antagande av rådsrekommendationer till Sverige som man faktiskt inte fullföljt på hemmaplan. 2004 fick Sverige följande fem rekommendationer, och det var inte första året, utan många av dem har upprepats år efter år. Rekommendationerna handlade om att
gynna tillväxten av små och medelstora företag
motverka det ökande antalet långtidssjukskrivna
undanröja arbetslöshetsfällor
följa upp integrationen av invandrare
minska antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid och öka möjligheterna till utbildning för lågutbildade.
Det här tycker jag man ska betrakta som en bilbesiktning. Det är hjälp till självhjälp. Det är råd utifrån ett EU-perspektiv om hur vi i Sverige ska förbättra vår möjlighet att bidra till uppnående av målen i Lissabonstrategin.
De här rekommendationerna har Sverige under den socialdemokratiska regeringen haft flera år på sig att åtgärda, men man har faktiskt inte gjort särskilt mycket. För det här tycker jag att regeringen förtjänar stark kritik. Det finns en stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som präglar regeringsmakten, som fortsätter - nästan med en dåres envishet - att hävda att Sverige är bäst i världen. Jag menar att det inte finns något som är så farligt för en regering som att inte inse att landets framtida konkurrenskraft ligger i möjligheten att förändra.
Hur har regeringen använt den här tiden för att åstadkomma detta och uppfylla de rekommendationer vi fått av EU? Jag vill titta lite på det i det här anförandet. Sverige har haft relativt blygsamma sänkningar av inkomstskatterna, och det har skett ganska motvilligt och inte minst, ur ett låginkomsttagarperspektiv, från en mycket hög nivå. Fortfarande bor i Sverige världens högst beskattade låginkomsttagare. Det är orättfärdigt, tycker jag. Och de har inte tillgång till världens bästa välfärd, tvärtom - nedrustningen är ett faktum. I varje ny rapport från Socialstyrelsen kan vi se det tydligt.
Skattenivån på totalen har faktiskt höjts. Staten får in 350 miljarder kronor mer per år i skatteintäkter än till exempel 1994. Trots de ökade skatteintäkterna har vi avvecklat 13 500 äldreboenden bara sedan 2002, det finns 20 000 färre vårdplatser, det är 126 000 personer som har blivit förtidspensionerade, det är 1 200 färre poliser på gatorna, och vi har 24 000 färre företagare i landet i dag än vi hade år 1994. Sverige är på 14:e plats i BNI-ligan. Norge, Danmark och Island ligger långt före oss. BNI växer långsammare än BNP - tillväxten ger ingen ökad köpkraft.
SNS-studien som presenterades i januari visar att Sverige är "det mest utpräglade fallet av jobless growth i hela industrivärlden". I Danmark höjer 1 % tillväxt sysselsättningen med 0,25 %, i USA med 0,5 % och i Spanien med 0,6 %. I 33 av 35 länder skapar ökad tillväxt fler jobb, men inte i Sverige. Förklara varför, Bosse Ringholm!
Herr talman! 55 000 personer erbjuds nu temporära åtgärder över valet. Den öppna arbetslösheten sjunker, men den totala arbetslösheten sjunker inte. Arbetslösheten ökar för långtidsarbetslösa och för ungdomar, allt enligt Ams dagssiffror i dag. Endast 42 % av befolkningen arbetar. Varje enskild inkomsttagare måste försörja sig själv samt 1,5 person till. 1,7 miljoner svenskar - det är 31 % - i arbetsför ålder är antingen borta från jobbet eller saknar möjlighet till egen försörjning. Det här är ett stort misslyckande.
Vi har många soloföretag i landet, men det är bara vart fjärde företag som har haft råd att anställa. Andelen egenföretagare och nyföretagande ligger i botten bland OECD-länderna. Och som sagt var - vi har 24 000 färre företagare i dag än 1994, då den socialdemokratiska regeringen tillträdde. Det är nästan det här som jag känner den allra största oron och frustrationen över. Det är ju där som jobbskapandet kan ske, när entreprenörskraften släpps loss.
Mellan 1995 och 2004 ökade antalet företagare i Europa, gamla EU-15, med i genomsnitt 9 %, men under samma tidsperiod minskade antalet företagare i Sverige med 9 %. Vi går mot strömmen. Vi misslyckas.
Lissabonstrategin handlar om jobben, Bosse Ringholm. Förutsättningar för jobbskapande är goda villkor för näringsliv och entreprenörskap. Det är grunden för välfärden, som vi alla värnar, och här har skett ett stort misslyckande. Alliansen har en rad förslag för att förbättra möjligheterna för Sverige att hävda sig i Lissabonstrategin. Det handlar om att bidra aktivt till att förbättra det totala målet. Nyamko har förtjänstfullt nämnt ett antal områden där vi har lagt fram förslag, och det finns fler än så.
Välfärden har alltså också försämrats som en följd av det här. Vi har inte gjort vår hemläxa från EU i övrigt. Och vad värre är: Den socialdemokratiska regeringen har försummat många års möjlighet att åstadkomma förbättringar för jobbskapande och för framtida välfärd, som är nödvändigt. Därför menar jag att det absolut är dags för byte av regering, för Sveriges skull, för jobbens skull, för de arbetslösas skull och för EU:s skull.