Tilläggsdirektiv till Assistanskommittén (S 2004:06)

Fru talman! Klimatfrågan är vår tids största utmaning. Sedan slutet av 1800-talet har halten av koldioxid i atmosfären ökat med 80 %, och det är i-länderna som står för merparten. Nu krävs det långsiktiga, professionella och internationellt gångbara beslut för att man ska kunna komma till rätta med denna problematik. För tids vinnande ska jag nu bara punktvis räkna upp det som Folkpartiet vill betona. Definitionen av miljöfordon och miljöbränslen får inte vara så snäv att den nya tekniken och nya alternativ inte kommer ut på marknaden. Forskning och utveckling har nämnts. Det är viktigt, och det kan inte nog betonas. Det är också viktigt att öppna upp för en mångfald av lösningar. Också här ska många blommor blomma. Vi ställer oss därför inte bakom det regelverk som redan har nämnts här i debatten och som begränsar just mångfalden. Vi befarar att en tvingande lag om alternativa drivmedel på mackar kan riskera att låsa marknaden vid en viss produkt så att det hämmar utvecklingen av bättre bränslen. Som ett första steg är vi ändå positiva till att inblandning sker, inblandning av till exempel etanol eller RME, rapsmetylester. Det kan man ju använda i befintliga bilparker. Därför har vi vid ett antal tillfällen jagat på regeringen för att man ska besluta om ökad RME-inblandning i diesel från 2 till 5 %. Vi har också sökt påverka regeringen att påskynda EU-processen för en ökad etanolinblandning till 10 %, och det nämndes också av föregående talare. Fru talman! Vi har agerat mot det regelverk om parametrar rörande densitet och kokpunkt som inte har någon miljöbäring. Tvärtom hjälper det inte till att få fram något miljöalternativ. Det är viktigt med teknikneutralitet, och det är därför som vi har ställt oss avvisande till att straffbeskatta diesel. Vi har krävt en certifiering av alternativa drivmedel för att kunna säkerställa den totala miljönyttan, och vi har bland annat pekat på att en viss procent av etanolen är framställd ur eten som de facto är fossilt. Fru talman! Det handlar om utveckling avseende både drivmedel och teknik. Här borde Sverige som en bilnation kunna inta en tätposition. Ska klimatproblematiken lösas, ska vi nå upp till EU-direktivet och ska Sverige fortsätta att vara en ledande bilindustrination, då krävs det att vi tar ett helhetsgrepp så att det inte blir det oöverskådliga lapptäcke av skatter och regler som vi nu ser. Låt oss nu arbeta aktivt med de här frågorna. Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Likhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet ska främjas. Den enskilde ska få möjlighet att leva som andra. Det ska vara god kvalitet. Ja, det är några av de mål som anges i LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen gäller sedan 1994, precis som LASS, lagen om assistansersättning. Den anger föreskrifter om ersättning från allmänna medel till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans, i dagligt tal kallad assistansersättning. LSS och LASS är två lagar som har betytt och betyder oerhört mycket för många personer med funktionshinder och deras anhöriga. Det innebär också att alla vi andra får möjlighet att träffa, umgås med och arbeta tillsammans med personer med funktionshinder på ett sätt som inte var möjligt före LSS och LASS genomförande. Dessa båda lagar har gällt sedan 1994. Reformen hade inledningsvis en del tillämpningsproblem. Den var också kraftigt felbudgeterad, och kostnaderna ökade dramatiskt, bland annat helt enkelt därför att fler timmar togs ut än man hade räknat med. Man hade varit naiv nog att tro att efterfrågan inte skulle öka när personer med omfattande funktionshinder faktiskt fick möjlighet att leva ett liv som många av oss andra gör utan att tänka på det. Det fanns också en överströmning av tidiga kommunala insatser som blev statliga assistanstimmar. Sedan dess har många miljarder tillförts för att säkerställa reformens syfte. LSS och LASS har också fått både ris och ros. Det fanns, som jag nyss nämnde, inledningsvis en del tillämpningsproblem, och en del nya har tillkommit. En del kvarstår, och en del har vi naturligtvis löst. Trots det bedömer jag att den generella uppfattningen, både från personer med funktionshinder och från handikapporganisationer men också från oss som på olika sätt är aktiva på det här området, är att detta är värdefulla lagar. Stat och kommun har båda ett ansvar, både för finansiering och för genomförande. Likaväl som reformens värde är väl känt, lika omfattande har på senare år debatten om finansieringen blivit. I takt med ökade kostnader för både stat och kommuner ökar också kraven i huvudsak från kommunsektorn på ett samlat statligt kostnadsansvar. Fru talman! Sommaren 2004 beslutade regeringen att tillkalla en parlamentarisk kommitté, Assistanskommittén, för att göra en bred översyn av personlig assistans enligt lagarna LSS och LASS. Enligt direktiven ska kommittén bland annat kartlägga och analysera konsekvenserna av det gemensamma finansieringsansvar som staten och kommunerna har för den personliga assistansen. I september 2005 inkom en skrivelse från företrädare för Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att Assistanskommittén bör få ett utökat uppdrag gällande utredning avseende för- och nackdelar med ett samlat statligt kostnadsansvar. Fru talman! Mot bakgrund av den omfattande debatt som förs i frågan och det jag nyss har redogjort för är det ett enigt utskott som anser att regeringen i tilläggsdirektiv bör ge Assistanskommittén i uppdrag att analysera och redovisa för- och nackdelar med ett samlat kostnadsansvar och ansvar för en och samma huvudman, i det här fallet staten, avseende personlig assistans. I sammanhanget vill jag betona att det är viktigt att det blir just för- och nackdelar i vid bemärkelse. Jag vill också särskilt erinra om att demokrati- och medborgarperspektivet är grundbulten i handikappolitiken. Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande nr 7 innevarande riksmöte.

Fru talman! Vi från Folkpartiet är glada över att vi i dag har ett enigt utskott som tar det här steget. När vi beslutade om utredningen om assistansersättning och översynen som vi också tycker var väldigt viktig ville vi bland annat från Folkpartiet att man också skulle titta på finansieringen. Därför välkomnar vi att vi har fått ett enigt utskott här i dag. Det här grundar sig naturligtvis i något som vi ofta upplever, inte minst i förhållanden med funktionshindrade, nämligen att de upplever att de till och med kan bli kränkta i den egna kommunen på så sätt att de får omtalat för sig hur mycket de kostar och att man får dra in på andra verksamheter bara för att de ska få sin personliga assistans. Kommun- och landstingsförbundet tycker ju också att det ska vara ett statligt finansieringsansvar för detta. Man kan alltid diskutera om det inte då är möjligt att man skulle kunna ha det så som vore naturligt, det vill säga att varje kommun står för sina medborgare. Det vore ju önskvärt att man skulle kunna ha det på det viset, men för vissa kommuner blir det här en väldigt stor belastning, och därför tycker vi att vi bör titta på för- och nackdelar med ett tillbakaförande av kostnadsansvaret, som ju för de 20 timmarna tidigare låg på staten men sedan överfördes till kommunerna. Det här är en så viktig reform att vi måste slå vakt om den, och det känner jag att vi gör här i riksdagen. Vi slår vakt om assistansreformen. Det är oerhört viktigt att vi får den här biten så att vi också i framtiden kan säga: Det här är någonting som ska bestå. Det är ingenting som ska ifrågasättas, utan det här ska vara det som gäller. Jag skulle, fru talman, vilja citera några rader ur ett brev som jag fick för några veckor sedan. Jag har tillåtelse att citera det här. "Hej Kerstin! Var du och lyssnade på honom i somras?" Med "honom" menas Ulf Lundell. Jag fick också inträdesbiljetten med i brevet. "Om inte - så är det kanske en åldersfråga? (Mamma tog en cykeltur förbi Lögarängen ." - det här var i Västerås - ". den kvällen och sade att hon tyckte det lät förfärligt) Men jag tyckte det var häftigt, tur att jag hade en ung assistent med mig så upplevde vi det tillsammans. Det tog lång tid att somna sen på kvällen men det var det värt. Jag tog igen det på morgonen efter ." Jag tycker att det här i väldigt hög grad illustrerar vad en ung människa som är helt beroende av all hjälp kan få vara med om och få ha ett liv lika normalt som andra unga människor i den här åldern: att få gå på en konsert, att få göra det tillsammans med en jämnårig och att kunna få uppleva det på det här viset, vilket kanske inte hade varit möjligt om personen inte hade haft den här personliga assistenten. Jag ska inte säga mycket mer, fru talman, därför att vi är väldigt överens om det här. Jag slutar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Ja, också jag och Kristdemokraterna är glada över det här initiativet och att ett enigt utskott står bakom den här mycket viktiga frågan. Vi vet ju alla att syftet med personlig assistans är att den som är funktionshindrad ska kunna leva ett självständigt och oberoende liv. Då är det viktigt för alla funktionshindrade att känna att det här också långsiktigt är garanterat att fortsätta. Vi vet nu att sedan det blev 20 timmar och kommunen skulle betala har det blivit en ganska stor kostnad för vissa kommuner. Då blir det naturligtvis så med ekonomin att det kan kännas lite osäkert, men det är viktigt att det inte blir så. Jag tycker också att det egentligen hör till när man gör en bred översyn att man har med huvudmannaskapsfrågan och den långsiktiga finansieringen. Nu är det bra att vi kan ge regeringen detta till känna, och jag hoppas att regeringen snabbt kan ge tilläggsdirektiv till den kommitté som sitter nu, allt för att den enskilde funktionshindrade ska kunna få en långsiktig trygghet med assistansersättningen. Med det yrkar jag bifall till förslaget i det liggande betänkandet.

Fru talman! Det har gått tio år sedan rätten till personlig assistans infördes. Människor med omfattande funktionshinder har nu helt nya möjligheter att leva som andra, att klara sitt dagliga liv hemma och delta i samhällslivet. Genom att själva få bestämma vem som ska utföra assistansen har de assistansberättigade fått klart ökad makt över sina liv. Nu pågår i Assistanskommittén en översyn av assistansreformen. Utgångspunkten är att rätten till personlig assistans ligger fast, men det behövs åtgärder för att göra reformen stabil och hållbar också på lång sikt. Vi presenterar ett första delbetänkande i slutet av november. När riksdagen beställde en parlamentarisk utredning av regeringen, och även i andra sammanhang, har Centerpartiet och övriga allianspartier förordat att även det delade huvudmannaskapet bör analyseras och att för- och nackdelar med ett samlat kostnadsansvar, och ett samlat huvudmannaskap för personlig assistans, det vill säga staten, redovisas. Det betyder i klartext att staten tar över kommunernas kostnader för assistansersättning till personer med funktionshinder. Det finns en rad exempel och en rad problem som tagits upp för att motivera en sådan översyn. Det är naturligtvis inte invändningsfritt, men enligt min och Centerpartiets uppfattning är det att föredra om vi vill värna och utveckla en mycket viktig reform. Från Socialdemokraternas sida har det hittills inte varit önskvärt att utreda huvudmannaskapsfrågan - av ideologiska skäl har ansvarigt statsråd sagt. När vi debatterade frågan drog Catherine Persson till och med till med argumentet att det handlade om utredningsresurser vid det tillfället. Det fanns en allmänt motvillig inställning således. Men genom att Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu tagit steg i riktning mot vad vi hela tiden förordat står ett enigt utskott bakom en begäran om ett tilläggsdirektiv. Det tycker jag är bra. Jag yrkar härmed bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Miljöpartiets ledamot i Assistanskommittén väckte i somras i vår partistyrelse frågan om ett ökat uppdrag för kommittén beträffande ett samlat statligt kostnadsansvar. De nappade genast på förslaget, och vi presenterade idén på en presskonferens den 17 augusti. Sedan visade det sig att det fanns flera partier som ville sluta upp bakom förslaget, och nu står vi här. Detta visar att det även inom politiken kan gå snabbt när alla är överens om problembilden, om hur det ser ut och vad som måste göras. Det gäller framför allt när det är enkelt att fatta beslutet, vilket det är i detta fall. Det svåra beslutet kommer när och om vi får förslag till någon sorts lösning från kommittén. Det är naturligtvis viktigt att reformen om personlig assistans vårdas omsorgsfullt. Det har i massmedierna förekommit en hel del misskreditering av den, och därför är det viktigt att verkligen vårda den. Det är en av de viktigaste reformerna på funktionshinderområdet. Den ger den enskilda individen förutsättningar till en helt annan livskvalitet och frihet. Jag har förstått att det i Assistanskommittén finns stor samsyn kring frågan, och då ska det inte behöva ta särskilt lång tid. Inte heller tror jag att det finns så mycket mer att orda om den i den här debatten. Jag vill därför instämma med tidigare talare och yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Många har vittnat om betydelsen av den här reformen, och jag kan bara instämma i det. Den statliga reformen av handikappolitiken för de funktionshindrade kom under den borgerliga regeringen. Sedan såg vi den tyvärr nedmonteras bit för bit under 90-talet då kommunerna fick överta den delen av lagen om stöd och service som gäller de personliga assistenterna. Vi ser hur kommunerna går på knäna när det gäller ersättningen. De har inte fått kompensation för de verkliga kostnaderna. Catherine Persson började också med att säga att reformen till att börja med var underfinansierad - och det var den - men vi har på olika sätt rättat till den. Jan Lindholm sade att Miljöpartiet höll en presskonferens den 17 augusti och att de är glada att alla är med på förslaget. Jag ska inte gå in på det. Vi ska i stället ha en glädjens dag för nu har vi ett enigt utskott som vill ge ett sista tilläggsdirektiv till utredningen. Jag vill bara påminna Jan Lindholm om att jag i början av augusti hade en debatt i Studio Ett med Berit Andnor där jag sade att det första vi tänker göra när socialutskottet sammanträder i höst är att ta initiativ till detta. Vi behöver inte orda mer om det, men Berit Andnor var i alla fall klart emot det. Därför är jag glad och tacksam över att Socialdemokraterna nu ändrat sig så att vi har ett enigt utskott. Jag tror att detta kommer att bli väldigt bra. Jag yrkar bifall till socialutskottet förslag i betänkande SoU7.

Fru talman! Som politiker har jag insett att man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Det händer i många typer av arbete och uppdrag. Jag trodde att det fanns en samsyn och ett sätt att förhålla sig i det betänkande som vi nu har framför oss och som det är avsikten att riksdagen ska fatta beslut om. Men icke så, kan jag konstatera. Det är tråkigt att man söker strid i den här frågan när det faktiskt finns ett enigt utskott som är berett att föreslå regeringen att komma med ett tilläggsdirektiv till Assistanskommittén. Jag vet att jag tidigare sagt att jag inte anser att utredning är det mest primära när det gäller gemensamt statligt kostnadsansvar på det här området. Och jag minns mycket väl att jag fick en fråga från en av Centerpartiets företrädare. Jag minns också vad jag svarade på frågan huruvida jag var beredd att någonsin diskutera ett statligt huvudmannaskap. Jag sade vid det tillfället att jag lärt mig att aldrig utesluta någonting. Man kan säkert leta fram det protokollet om man verkligen vill. Jag tror fortfarande att det finns ett gott skäl till varför vi har ett delat huvudmannaskap. Det finns ett medborgarskapsperspektiv, vilket jag avslutade mitt tidigare anförande med. Icke desto mindre finns det, som jag också framförde, en omfattande kritik. Därför får man vara lite pragmatisk. Det finns många partier som vill utreda frågan. Det finns också många kommuner som anser att det bör vara på ett annat sätt. I stället för att söka strid i frågan vill jag utifrån det vi sett säga: Låt ett enigt utskott gå till regeringen och be dem uppmana Assistanskommittén att utreda frågan! Vi skulle kunna ha en lång debatt, Cristina Husmark Pehrsson, om huruvida man kunde ha finansierat reformen och så vidare, men det är inte avsikten med det tillkännagivande som vi nu gör till regeringen. Detta är inte bra för samarbetet i socialutskottet, när vi försöker få ett enigt utskott. Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Här fanns det tydligen väldigt ömma tår. Det jag gjorde var att ge en historiebeskrivning, en beskrivning av det som hittills varit Socialdemokraternas inställning från statsrådsnivå till Catherine Persson-nivå. Sedan gav jag en bild av vad som hänt och hur ärendet växt fram. Jag avslutade med att säga att det är jättebra att vi kunnat enas om att lägga fram ett förslag om ett tilläggsdirektiv. Det är inte fråga om någon kritik, och det behöver inte finnas några ömma tår. Det var en ren historiebeskrivning av en glad Johansson och en glad representant för dem som hittills inte fått stöd för detta krav. Ta det som en positiv kommentar!