Upphävande av kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet

Anf. 9 Margareta Larsson (SD)

Anf. 10 Metin Ataseven (M)

Anf. 11 Sven Britton (S)

Anf. 74 Catharina Bråkenhielm (S)

Herr talman! I dag ska vi behandla en proposition som innebär att man ska sluta tvinga människor att sterilisera sig när de vill ändra sitt kön. Det är inte en dag för tidigt. För ett år sedan lade man här i riksdagen efter en långdragen process fram en proposition som innehöll ett borttagande av kraven på att sökande som ville ändra sin könstillhörighet skulle vara ogift och svensk medborgare. Det här var väldigt bra, men just då saknades en pusselbit. Vid det tillfället kände regeringen sig inte mogen och färdigutredd att fullt ut ta steget och slopa kravet på sterilisering för att få genomföra ett könsbyte. Kristdemokraterna höll emot borttagandet av tvångssterilisering i åtskilliga år. Så sent som sommaren 2011 sade man nej. Under debatten i riksdagen förra våren användes som argument för att skjuta upp frågan ett år till att all annan lagstiftning som kan bli berörd först måste gås igenom. Vilka lagar som krävde omfattande förändringar var oklart. Nu är genomgången klar, och det blev en tummetott. "Henne" byttes mot "denne" och "kvinna" byttes mot "person" i sekretesslagen. Det var allt. Så var det med den viktiga genomgången, som hindrade ett beslut förra året. Nu står vi här i dag med ett förslag om att ta bort det mycket omoderna och kränkande kravet på att en människa ska tvingas sterilisera sig. Det är jag mycket glad för. Steriliseringstvång hör inte hemma i ett modernt och fritt samhälle, och det har nästan alla förstått. Ingen ska någonsin behöva utföra ett fysiskt ingrepp för att få en social rättighet. Före valet 2010 var alla dåvarande partier utom Kristdemokraterna överens om att avskaffa tvångssteriliseringarna i landet. Statsminister Fredrik Reinfeldt gav till och med detta besked i sitt tal på Stockholm Pride. Sedan hände ingenting förrän 2012 då regeringen beslöt att frågan skulle utredas igen. Folkpartiet sade att de kunde leva med det beslutet, och Centerpartiet sade att de var nöjda med att små steg långsamt togs i rätt riktning. En kohandel med de transsexuellas mänskliga rättigheter började. Till slut fick KD krypa till korset. Under den tiden blev ytterligare människor tvångssteriliserade. Herr talman! Den svenska lagstiftningen om ändrad könstillhörighet var modern när den kom 1972 men blev så klart föråldrad med åren. År 2006 beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen att utreda frågan. Ett år senare var utredningen klar, men det kom aldrig något förslag från den borgerliga regeringen. År 2010 var Socialstyrelsen trött på att vänta och lade fram ett eget lagförslag som utan större invändningar remitterades till olika instanser. Herr talman! Vi har i Sveriges riksdag ett helt parti som står bakom tvångssteriliseringarna, och det är Sverigedemokraterna. SD anser att frågan inte är tillräckligt utredd. Det är bara trams och helt taget ur luften. Den har utretts under många år. Detta är klassiskt manér - enbart tomma ord och ett sätt att förhala frågan. Jag förutsätter att de i dag i talarstolen redogör för sina skäl att gå emot de mänskliga rättigheterna. Vi kan inte ha en ordning där det konstateras att tvångssterilisering av transsexuella kränker de mänskliga rättigheterna - rättigheter som Sverige bejakar - samtidigt som ett parti i Sveriges riksdag och delar av ett regeringsparti i samma andetag säger att de av formella skäl ändå vill fortsätta med denna fullkomligt vidriga hantering. Tvångssterilisering kan aldrig ursäktas. Sverige har en mörk historia och har historiskt sett velat hålla genpoolen ren genom att i olika sammanhang använda sig av tvångssterilisering. Nu är vi äntligen på väg att bli av med denna sista skrämmande rest. Trots detta ser vi hur mörkermän i KD och Sverigedemokraterna vill behålla denna typ av stöveltramp från 30-talet. Sverige har anslutit sig till konventioner och andra överenskommelser vad gäller de mänskliga rättigheterna. Mot den bakgrunden är det angeläget att kravet på sterilisering omgående tas bort. År 2009 kritiserade Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Sverige. Han menade att kravet på tvångssterilisering bryter mot principen om mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Nu är frågan nästan passé i och med att det finns en domstolsdom som förhindrar tvångssterilisering. En dom från kammarrätten i januari i år fastslår att den som vill byta juridiskt kön inte längre ska tvingas till ingreppet. Därmed blir det steriliseringskrav som fortfarande står kvar i könstillhörighetslagen olagligt att tillämpa. Trots detta går två KD-ledamöter emot sin egen regerings förslag som de anser skapar ett tredje kön. Det har de hittat på, för det finns bara två kön. Det kommer inte att kunna bli ett tredje kön även om steriliseringar av transsexuella stoppas. De anser att förslaget får långtgående konsekvenser och att det saknas goda skäl för att införa det. Vad menar de med att goda skäl saknas? Har de pratat med någon transsexuell eller åtminstone läst lite fakta från dem? Herr talman! Det här är ingenting annat än ultrakonservatism. Bevare mig för det! Det är så långt ifrån både mänskliga rättigheter och alla människors lika värde man någonsin kan komma. Två riksdagsledamöter i KD:s relativt lilla parti är en betydande del av det partiet. När det gäller transsexuellas psykiska hälsa vet vi att de många gånger mår mycket dåligt av sin situation. Vi vet att självmordsfrekvensen är extremt hög och att depressioner är vanliga för dem i deras trånga situation. Under den långa utredningstiden för en könskorrigering behövs det mycket stöd och hjälp. Vi vill absolut att utredningsenheterna ska få i uppdrag att ansvara för det stödet under den långa utredningstiden. Det är endast de enheterna som har den spetskompetensen. I förra årets debatt i kammaren i det här ärendet sade KD:s Anders Andersson att transsexuella personer ofta lever i en mycket utsatt situation. Den psykiska ohälsan är hög i gruppen, och självmordsfrekvensen ligger högt över genomsnittet. De utsätts ofta för samhällets fördomar, och de lever också under stor risk att utsättas för kränkningar och våld. För många i den människogruppen leder det till ensamhet och isolering. Därför undrar jag nu, Anders Andersson och KD, varför ni inte kan stödja förslaget om att utredningsenheterna under tiden för behandling och utredning för könskorrigering kan få ge denna experthjälp. Inte kan ni väl ändå på allvar mena att personerna som utreds för könsbyte ska tvingas tillbaka till sina lokala vårdcentraler? Sammanfattningsvis är det här ett bra förslag som skulle kunna lyftas upp till ett mycket bra förslag om den del som rör stöd och hjälp ändå hade lagts in i förslaget. Jag yrkar bifall till reservation nr 3. (Applåder) I detta anförande instämde Christer Engelhardt och Gunnar Sandberg (båda S), Agneta Luttropp (MP) och Eva Olofsson (V).

Anf. 75 Agneta Luttropp (MP)

Anf. 76 Per Ramhorn (SD)

Anf. 77 Catharina Bråkenhielm (S)

Anf. 78 Per Ramhorn (SD)

Anf. 79 Catharina Bråkenhielm (S)

Anf. 80 Per Ramhorn (SD)

Anf. 81 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Sju av riksdagens åtta partier stöder den här propositionen. Vi är ett av de sju. Jag vill dessutom yrka bifall till reservation 2. Den handlar om 18-årsgränsen som det har pratats om här förut. Jag är väldigt glad över att det finns en otroligt bred majoritet i riksdagen för det här förslaget. Det är ett förslag som är väldigt viktigt sett till mänskliga rättigheter. Människor ska ha rätt att vara det de är. De ska ha rätt att vara accepterade. Fördomar och diskriminering måste bekämpas. Sverigedemokraterna pratar ofta om barnen och barnens bästa. Det finns säkert väldigt lite forskning om det här, men jag är säker på att det finns lika lite forskning om hur det är att vara barn med föräldrar som inte har kunnat göra ett könsbyte, känner att de lever i fel kropp och i fel kön och mår dåligt av det. Barn har ofta lyfts fram när det gäller till exempel homosexuellas rättigheter. De har lyfts fram när man har pratat om adoption, att homosexuella ska ha samma rättigheter som andra att adoptera. De har lyfts fram när man har pratat om rätten att gifta sig och när det gäller ensamstående kvinnors rätt till insemination. Jag tror så här: Har man föräldrar som älskar en och är trygga i sig själva mår man också bra under sin uppväxt. Det var ett väldigt viktigt steg att det för lite mer än ett år sedan äntligen kom en förändring av den gammalmodiga lagen - den hade hunnit bli det; den var ju från 1972 - om ändrad könstillhörighet. Det tillsattes en utredning redan 2006 av den dåvarande regeringen, men det hände liksom ingenting. Jag tycker att det är viktigt att säga att det var Socialstyrelsens beslut att på eget initiativ göra en utredning och lägga fram ett förslag som satte fart på det hela och naturligtvis också engagemang hos alla dem som har kämpat för den här förändringen, olika intresseorganisationer och olika partier. Det var ett viktigt steg att vi för ett år sedan förändrade lagen och tog bort att man måste vara ogift och svensk medborgare. Det var viktiga steg framåt, men vi väntade med beslutet att ta bort kravet på sterilisering. Vi hade faktiskt ett utskottsinitiativ från Vänsterpartiet och Miljöpartiet i frågan. Det fick vi inte igenom då, men vi är glada att beslutet fattas nu. Vi hade också en gemensam motion från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet där vi lade fram just ett sådant förslag som det liggande. Vi fick avslag på den motionen - frågan behövde utredas mer, sade man. Nu ligger ett förslag, en proposition, som är precis likadant som förslaget vi lade fram för ett år sedan. Människor har alltså tvingats vänta och leva i en tuff och svår situation onödigt länge, ett år längre än nödvändigt. Sverigedemokraterna och två personer från KD kommer att gå emot förslaget. Då kan man utifrån de juridiska argumenten konstatera att rättsväsendet i Sverige redan har sagt sitt. Stockholms kammarrätt har redan fällt en dom och sagt att det bryter mot de mänskliga rättigheterna att ha tvångssterilisering. I praktiken gäller den domen, för den har inte överklagats. Riksdagen kommer lite efter här i stället för före. Det var synd, kan vi tycka, men det här förutsätter att det har gjorts en juridisk prövning. Jag tycker att det är väldigt skönt att vi får bort den sista resten, tvångssteriliseringen, när det gäller de transsexuellas situation. Jag vet att många som har kämpat länge för det här är väldigt glada i dag. Vi har en invändning, och det är samma invändning som Miljöpartiet tog upp förut, mot 18-årsgränsen. Det görs en genomgående utredning. Det är inte bara att komma och säga att man vill byta kön, utan man träffar läkare och psykologer, och det hela gås igenom ordentligt. Det vi vet i dag är att 18-årsgränsen ställer till det för väldigt många. Puberteten innebär stora förändringar för många. Vi vet själva att det händer mycket i kroppen. Det händer mycket med ens könsidentitet avseende vem man är, med sexualiteten och annat. Om man då upplever att man är en kvinna men har en mans kropp eller tvärtom och ska gå igenom puberteten blir det självklart en jobbig period. Att behandling sätts in senare innebär att man får gå igenom mycket större och mer omfattande behandlingar och operationer längre fram. Vi tycker att man inte ska ha en statisk 18-årsregel, utan man ska utgå från en omfattande utredning gällande den enskilda personen. Där vill vi ändra. Herr talman! Vi har tagit ett viktigt och kommer att ta ett viktigt steg framåt när det gäller de transsexuellas situation. Det kommer fortfarande inte att vara lätt. Det gäller även andra människor med olika transidentiteter. Det kommer inte att vara lätt, och det ser vi utifrån den beskrivning som finns. En rad organisationer har tagit upp kravet om skadestånd för den tvångssterilisering som människor har tvingats genomgå för att de ska kunna göra ett juridiskt könsbyte. Det finns beskrivningar från de människor som nu kräver skadestånd om vad det har inneburit för dem att ha tvingats sterilisera sig mot sin vilja, den kränkning de har känt, att inte ha blivit sedda och hörda på, att ha tvingats ta ställning om de ska ha barn eller inte i framtiden och fatta svåra beslut för att kunna göra ett juridiskt könsbyte. Jag vet att RFSL har bjudit in många av oss till att fira med dem i kväll, och jag tycker att vi som står bakom förslaget har all anledning att tillsammans med RFSL och andra organisationer, men med framför allt med alla transsexuella, att glädja oss i dag.

Anf. 82 Anders W Jonsson (C)

Anf. 83 Eva Olofsson (V)

Anf. 84 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag tackar Eva Olofsson för den frågan. Som jag ser det är den här 18-årsgränsen ingenting som är skrivet i sten. Däremot finns det all anledning att ha en försiktighetsprincip. Innan vi ger oss in och opererar 15-, 16-, 17-åringar med hjälp av könskorrigerande kirurgi tycker jag att man måste vara helt övertygad. Många hamnar i en sen pubertet. Vi vet att det under puberteten händer oerhört mycket i en ung människas kropp. Det handlar om könsidentitet och de här sakerna. Innan man ger sig in och gör den definitiva kirurgin måste man vara helt och hållet säker. Det gör att jag tycker att det i det här förslaget är rimligt att ha en 18-årsgräns, men jag säger inte att den för all tid är given. Visar forskning och ytterligare utveckling på det här området att det finns anledning att ompröva detta är jag också beredd att göra det. Men i första hand är det alltså en försiktighetsprincip när det handlar om att göra könskorrigerande operationer. Det är därför jag tycker att det är bra att vi har den gränsen i det här förslaget.

Anf. 85 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Jag tror nog att vi alla är överens om att detta inte är något man ska kunna göra lättvindigt. Det är omfattande fleråriga utredningar för dem som vill byta kön. Det jag känner är att vi har satt den här gränsen och att vi då tvingar människor att leva längre i fel kön men framför allt också genomgå behandlingar som på ett mycket mer omfattande sätt är plågsamma för den det handlar om. Det blir ju en, så att säga, ganska utsträckt tid som man får leva i fel kön. Jag tycker att vi borde kunna omsätta den här försiktighetsprincipen i att man faktiskt har en genomgående utredning av den enskilda unga personen. Då behöver vi inte ha en strikt åldersgräns utan vi kan gå på vad den enskilda individen tillsammans med läkare, psykologer etcetera kommer fram till. Jag är glad att ni säger att det inte är skrivet i sten. Men jag har för mig, om jag nu kommer ihåg rätt, att man skulle titta vidare på den här frågan. Jag hoppas att man gör det och kommer till ett annat ställningstagande än en strikt åldersgräns.

Anf. 86 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag har stor respekt för den inställning som Eva Olofsson har i den här frågan. Men jag vill känna mig helt och hållet säker på att vi inte släpper fram könskorrigerande kirurgi på en 15-, 16-, 17-åring, där det några år senare visar sig att den åtgärden vilade på en felbedömning. Det är det som gör att jag vill vara hundraprocentigt säker på att diagnosen är den rätta innan man vidtar den här typen av ganska dramatiska förändringar av en människas kropp. Därför tycker jag i dagsläget att det är klokt att ha en 18-årsgräns. Men jag är mycket väl beredd att ompröva det senare om forskningen visar att man med hundraprocentig säkerhet kan ställa diagnosen tidigare. Men jag vill ha en försiktighetsprincip vad det gäller den här frågan.

Anf. 87 Helena Bouveng (M)

Herr talman! Möjligheterna att vara den man är är störst i ett fritt och demokratiskt samhälle där alla är lika inför lagen och alla människor har samma rättigheter. Alla i Sverige ska bemötas och bedömas som individer. Dock har det länge funnits områden kvar där hänsyn inte tagits till individuella önskemål. Och en av de sista bastionerna, där människorna inte fått bestämma helt och hållet över sig själva, har varit vid könskorrigeringar, där sterilisering varit ett tvång. Sverige var det första land i världen som i lag reglerade möjligheten för människor att genomgå könsbyte i och med att den nuvarande lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall infördes 1972. Den då unika lagen innebar ett stort steg framåt och var ett tydligt exempel på att Sverige redan då låg långt framme när det gällde rättigheter för hbt-personer. Sedan lagen infördes har fler än 750 människor i vårt land fått sin könstillhörighet ändrad. Fram till förra året var man tvungen att vara ogift och svensk medborgare. År 2012 ändrade alliansregeringen på dessa krav. I dag tar vi ett steg till, då sju av åtta partier står bakom förslaget om att även steriliseringskravet för ändrad könstillhörighet och förbudet mot att spara könsceller avskaffas. Även remissrundan visar på att det finns en mycket bred uppslutning kring propositionen. Herr talman! För mig, för Moderaterna och för alliansregeringen är det självklart att transpersoner likt andra ska ha rätt till möjligheten till föräldraskap och egna biologiska barn. Artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna tillerkänner alla rätt till respekt för sitt privatliv och sitt familjeliv. I den rapport som kommissionären för mänskliga rättigheter redovisar framgår det tydligt att kravet på en transsexuell person att genomgå sterilisering inför könsbyte kränker respekten för den enskildes fysiska integritet. Av de fyra krav som fanns 1972 finns endast kravet på uppnådd ålder kvar. Här upplever vi att frågan behöver ytterligare analyseras; den bereds för närvarande i Regeringskansliet. Jag kan inte annat än hålla med Anders W Jonsson i hans svar till Eva Olofsson, att det finns en hel del svårigheter men att ingenting är gjutet i sten. Herr talman! Frågan om ny lag vid fastställelse av könstillhörighet kan möjligen uppfattas som något perifer, en fråga som berör en liten grupp människor i vårt samhälle, de transsexuella. Naturligtvis kan man välja att betrakta det så, men likväl är det viktigt och helt livsavgörande för de berörda att behandlas enligt de konventioner och lagar som Sverige står bakom, att oavsett hudfärg, sexuell läggning eller religion behandlas likvärdigt. Det är med stor glädje vi nu kan se att den enskilde kommer att få större makt över sin vardag och sin familjebildning och att det inte längre är staten som har det sista ordet i familjefrågan. Det är glädjande att fler livsdrömmar med den moderniserade lagen nu kan gå i uppfyllelse. Det är en likvärdighetsfråga att transpersoner ska kunna leva ett fullvärdigt liv på samma villkor som alla andra människor. (Applåder)

Anf. 88 Barbro Westerholm (FP)

Herr talman! Somliga dagar känns det större att stå i riksdagens talarstol än andra. Det har inte med omfattningen av beslutet att göra, om det gäller många eller få. I dag ska vi fatta beslut i steriliseringsfrågan. Den rör inte så många men den går djupt in i själen. Det handlar om mänskliga rättigheter för en grupp människor som alltför ofta har diskriminerats, utsatts för fördomar och kränkningar av olika slag. Europarådets kommissionär Thomas Hammarberg har påtalat att det var ett brott mot mänskliga rättigheter att vi hade steriliseringskravet vid könsbyte. Som Helena Bouveng sade betraktades lagen, när den kom på 70-talet, som väldigt modern och framsynt, och andra länder såg på oss som ett framåtsträvande land. Men lagar blir föråldrade, utvecklingen går vidare. Människors rätt att välja liv utifrån hur de själva vill leva, så länge de inte skadar andra, har förstärkts. Det är egentligen utgångspunkten i FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Ja, det har tagit tid. Det gör det i frågor som gäller livets början, livets slut och sex och samlevnad. Det finns några som går före och upptäcker det förlegade i lagstiftningen, men det tar tid att få andra ute i samhället att se på det med samma ögon som de som ligger i täten. Det är vad som hänt i steriliseringsfrågan. Jag är stolt över att stå här i dag, stolt över att vi äntligen har kommit i mål med att avskaffa steriliseringskravet för människor som vill byta kön. Det kommer att förändra för många. Nu kan människor själva välja hur omfattande ingreppet ska bli vid könsbyte. Man utestänger inte möjligheten att få barn, vilket är väsentligt. Jag tror att det kommer att påverka människor psykiskt under den period då de undergår behandlingen. Det har kraxats mycket om hur dessa barn får det, vad som kommer att hända med dem. Vår erfarenhet visar att det allra viktigaste för barn är att födas önskade. Det går igen när det gäller barn till ensamstående kvinnor. Det går igen när det gäller barn som föds av surrogatmödrar och adopteras av andra föräldrar. Utifrån den erfarenhet vi nu har växer det fram en bild av att dessa barn har det bra. Därför har vi ingen anledning att tro att barn som föds av och kommer att växa upp med en förälder som bytt kön skulle få det sämre. Det är jag väldigt övertygad om. Naturligtvis kommer vi att följa frågan noga. Sedan har vi 18-årsgränsen. Jag tycker att den är knepig. Anders W Jonsson har varit inne på hur knepig den är. Det är fråga om ett betydande ingrepp, och i puberteten, under tonåren, händer mycket med människor. Jag vill därför få mer kunskap om den frågan. Om medicinsk, psykiatrisk och psykologisk expertis kommer med övertygande bevis för att det ska bedömas individuellt då är jag helt med på noterna, men jag är inte där än, och det är inte Folkpartiet heller. Den frågan behöver alltså följas upp liksom alla andra beslut vi fattar i riksdagen. Jag tycker att vi ibland är lite dåliga på att efteråt följa upp den lagstiftning som vi med goda avsikter beslutade om för att se om den verkligen blev använd ute i samhället på det sätt som var tänkt. Någon av er sade att i kväll ska vi fira. Ja, det hoppas jag verkligen att vi ska. Jag kommer ihåg den 7 juni 1994 när vi firade partnerskapets tillblivelse. Det var stort. Vi sov inte alls den natten. Kanske sover vi några timmar i natt, jag vet inte, men det här är stort. Det har gått fort. På de 15 år som följde har människor av samma kön fått rätt till adoption och till insemination i parförhållanden, och vi har fått det könsneutrala äktenskapet. Internationellt undrar man hur vi burit oss åt. Jag tror att det till stor del berott på att frågorna fått mänskliga ansikten. Människor som lever i samkönade förhållanden och människor som bytt kön har trätt fram och visat att de inte är farliga, att de är precis lika vanliga som alla andra men har valt att leva på ett lite annorlunda sätt. Jag vill tacka alla dessa modiga människor som visade hur vi lagstiftare skulle vandra vidare. (Applåder)

Anf. 89 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Transsexuella personer lever ofta i en mycket utsatt situation. Den psykiska ohälsan är hög i gruppen, och självmordsfrekvensen ligger högt över genomsnittet. De utsätts ofta för samhällets fördomar och lever under stor risk att utsättas för kränkningar och våld. För många leder det till isolering och ensamhet. Det sade jag, som påpekats, i debatten för ett år sedan, och jag finner anledning att upprepa det i dagens debatt. Utifrån denna insikt var de förslag som presenterades för ett år sedan i propositionen Ändrad könstillhörighet viktiga. I såväl socialutskottets betänkande förra året som i debatten den 10 juni, som föregick beslutet, var vi tydliga med att om ett år kommer en proposition där vi ger den lagliga grunden för upphävande av kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet. Transsexualism utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt, och därför möts många transsexuella personer med hat, rädsla och avståndstagande. Detta är oacceptabelt och strider mot principen om alla människors lika och okränkbara värde. Därför är det enligt min mening självklart att hälso- och sjukvården ska göra vad den kan för att ge stöd och hjälp till könsbyte för personer som önskar det. Regeringens proposition förra året undanröjde direkt två av de krav som vi anser och ansåg var orimliga. Man ska inte längre behöva vara svensk medborgare, och man ska inte längre behöva vara ogift. Tydliga besked gavs också i propositionen om att kravet på sterilisering ska avskaffas. Nu finns den proposition som har aviserats på riksdagens bord med en lagändring från den 1 juli 2013. Herr talman! Att ta ställning i denna fråga är inget enkelt beslut. Vi kristdemokrater har efter ingående samtal och analys i vår riksdagsgrupp och i vår partistyrelse kommit fram till att det inte finns tillräckliga skäl för att motivera ett fortsatt krav på sterilisering vid ändrad könstillhörighet. Detta är också min bestämda uppfattning. Samtidigt vill jag i denna debatt markera vikten av en ödmjuk hållning och uttala min respekt för dem som argumenterar för en annan uppfattning. Vi har utifrån en rad aspekter noga övervägt frågan om sterilisering vid könsbyte. Att genom sterilisering beröva en människa möjligheten att få barn och därigenom hindra livet är ett mycket genomgripande och allvarligt ingrepp. En tolkning av naturrätten som sedan lång tid gjorts i den kristna traditionen är att överheten i form av det offentliga och vi som lagstiftare saknar eller har oerhört begränsad rätt att påtvinga en person sterilisering. Det är utifrån detta synsätt som vårt ställningstagande har kommit. I propositionen som nu föreligger finns en hänvisning till kammarrätten i Stockholm som i en dom den 19 december 2012 meddelade att steriliseringskravet innebar ett sådant integritetskränkande ingrepp som inte kan anses förenligt med 2 kap. 6 § regeringsformen och i artikel 8 i Europakonventionen. En grundläggande aspekt gällande mänskliga rättigheter som har framförts av såväl FN som Europarådet är att ingen ska tvingas genomgå en medicinsk behandling eller ett medicinskt ingrepp för att få sin juridiska könstillhörighet ändrad. Därför yrkar jag bifall till den proposition som nu upphäver kravet på sterilisering vid ändrad könstillhörighet. Herr talman! De lagändringar som föreslås i denna proposition är två. Den första är en ändring i lagen från 1972 om fastställande av könstillhörighet i vissa fall där punkt 5 i paragraf 1 kommer att strykas. Motivet till detta har jag i korthet redovisat här. Det framgår även i propositionen och i utskottets betänkande. Den andra lagändringen gäller offentlighets- och sekretesslagen från 2009. Syftet med denna ändring är att tillgodose alla barns trygghet och rättssäkerhet. Utifrån föreslagen ändring i könstillhörighetslagen som aviserades redan för ett år sedan blir det nödvändigt att följa upp detta i sekretesslagstiftningen så att inga tvivel råder om att alla barns trygghet och rättigheter tillgodoses och att inga sekretesshinder ställer någon vid sidan om. Herr talman! Inför varje lagstiftningsbeslut är det nödvändigt att ta del av Lagrådets yttrande och analysera vad som där framförs. Det är också angeläget att lyssna in vad övriga remissinstanser har sagt. I Lagrådets yttrande har två ledamöter lämnat förslaget utan erinran. En ledamot har framfört synpunkter på den föreliggande propositionen. Men jag vill också i denna debatt fästa uppmärksamhet på att den ledamot i Lagrådet som har framfört synpunkter trots detta väljer att avsluta sin skrivning med följande: "Bristerna är emellertid inte av det slaget att jag på grund av dessa funnit anledning att direkt motsätta mig att förslaget nu läggs till grund för lagstiftning." Vidare har en rad remissinstanser framfört synpunkter och lyft fram behovet av uppföljning och analys, framför allt ur ett barnperspektiv. Bland dessa remissinstanser finns Barnombudsmannen, Juridiska fakulteten i Uppsala, Ungdomsstyrelsen, SSR, Karolinska Institutet, Socialstyrelsen och Bris. Ingen av dessa remissinstanser motsätter sig nu föreliggande lagförslag - tvärtom. Herr talman! Jag vill i mitt anförande också peka på att regeringen i propositionen tydligt har beaktat synpunkter från remissinstanserna när det gäller just barnperspektivet. Det är viktigt att tillämpningen sker på ett rättssäkert sätt och på ett sätt som tillvaratar såväl föräldrarnas som barnens rättigheter. Jag välkomnar därför att regeringen under innevarande år ger en utredning i uppdrag att göra en tidig utvärdering av hur reformen har fungerat i föräldraskapsrättsligt avseende. Detta är en viktig markering både gentemot barn och gentemot remissinstanserna. Vi kristdemokrater menar att varje fråga som involverar barn och deras uppväxtvillkor är en fråga som kräver noggrann genomlysning. Det är också motivet till beredning och analys i detta ärende. Vi har alltid varit och kommer alltid att vara eftertänksamma och försiktiga när det gäller lagar som berör barnen. Vi kommer att fortsätta att föra barnens talan. Barnens rätt och barnens skydd är och ska vara en politiskt prioriterad fråga. Herr talman! Jag yrkar bifall till regeringens proposition och till förslaget i socialutskottets betänkande 24. (Applåder) I detta anförande instämde Emma Henriksson (KD).

Anf. 90 Catharina Bråkenhielm (S)

Herr talman! Efter att jag har lyssnat på lysande anföranden från Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna som från hjärtat har glatt sig åt detta i dag kommer Anders Andersson från det fjärde partiet upp i talarstolen, och det känns inte på samma sätt. Kristdemokraterna vill nog egentligen säga nej. Det känns mycket krystat, och det känns precis som om detta sker under galgen. Anders Andersson säger att det inte finns tillräckliga skäl för att behålla kravet på sterilisering och att man då måste gå med på detta men att man ska visa respekt för dem som har andra åsikter som står för att det ska ställas krav på sterilisering, alltså de människor som går mot de mänskliga rättigheterna. Det känns inte okej för mig. I Svenska Dagbladet skriver riksdagsledamoten Tuve Skånberg att han inte tycker att hans parti har svängt i denna fråga. Då undrar jag: Är ni tvingade till detta, eller är det från hjärtat ni känner att ett sådant här bedrövligt steriliseringstvång ska tas bort? Jag skulle vilja att du, Anders Andersson, lite grann utvecklar vad som egentligen är KD:s ståndpunkt. Du räknar upp en massa saker, bland annat att barnen är viktiga. Du yrkar bifall till förslaget, men det känns inte som om ni gör det. Du får gärna utveckla detta.

Anf. 91 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Det är inte krystat. Jag beklagar om Catharina Bråkenhielm upplever att detta inte är ett beslut som jag vill redovisa med ödmjukhet men ändå med tydlighet. Vi kristdemokrater har gjort en ingående analys. Vår partistyrelse avsatte mycket lång tid för det slutliga beslutet, och det var ett enigt beslut i partistyrelsen. Partistyrelsen tog ställning för att det inte fanns någon grund för att behålla ett krav som har funnits sedan 1972. Det är därför som vi lägger fram förslaget. Det är också, som jag utvecklade, bakgrunden till och utgångspunkten i det som ofta uppfattas som naturrätten. Det är det som vi har haft som utgångspunkt, nämligen att vi, du och jag här i riksdagen, inte har rätt att kränka människor och sätta oss över livet. Samtidigt förstår jag att du, Catharina Bråkenhielm, vill försöka framställa Kristdemokraterna utifrån ditt perspektiv och på ett sätt som skulle vara lite tvivelaktigt. Jag noterade att du i ditt anförande talade om de gångna tiderna. Du nämnde den socialdemokratiska regeringen. Det är visserligen länge sedan ni var i regeringsställning. Men det var faktiskt fram till 2006. Den sista utredningen som ni hade möjlighet att tillsätta ledde till ett förslag om krav på att inte behålla steriliseringen utan att ersätta den med kastrering. Jag tror inte att du har glömt det. Det var vad socialdemokratiska utredningsdirektiv från 2005 och 2006 ledde till. Vi har inte följt det förslag som kom av den socialdemokratiska utredningen. Vi har låtit Socialstyrelsen titta på frågan igen och komma igen under alliansregeringen under 2010. Det är det som är utgångspunkten för det här ställningstagandet. Jag vet att det finns historiska saker man inte vill nämna. Det här är väl en del av den socialdemokratiska historien som du och andra vill glömma den här dagen. Jag vill se framåt, och jag vill se respekt och värdighet i varje fråga. Det är därför jag har argumenterat utifrån just vårt ställningstagande som kristdemokrater.

Anf. 92 Catharina Bråkenhielm (S)

Herr talman! Det var inte det som var min fråga; min fråga var helt annorlunda. I mitt anförande tog jag också upp historien. Det finns mycket mörkerhistoria från många partier. Där är vi dock inte i dag - vi står 2013 och ska ta ett beslut som är modernt och innehåller mänsklighet och hjärta. Det är det jag vill diskutera, och det var det min fråga gällde: om hela KD är med på detta och om man i sitt parti verkligen stöder människor som inte stöder de mänskliga rättigheterna. Det var frågan. Anders Andersson gick dock runt och, som i alla replikskiften, tillbaka till det Socialdemokraterna gjorde för x år sedan. Jag tycker att det är i dag och framåt politiken handlar om. Min nästa fråga handlar om den hjälp under utredningstiden man har gått emot. Precis som du sade i ditt anförande och i debatten förra året är de här människorna utsatta och mår väldigt dåligt under den tid de står inför utredningen. Varför säger man då nej till att utredningsenheterna, som har den absoluta spetskompetensen, ska kunna få ge stöd och hjälp åt dem som utreds? Det tycker jag är en jätteviktig fråga. Vi vet att självmordsfrekvensen är otroligt hög bland transsexuella personer och att de mår väldigt dåligt. De ska väl ändå inte tvingas tillbaka till någon instans i primärvården där den här kompetensen inte finns? Det är ändå ganska få människor det rör sig om, så kompetensen finns inte på så väldigt många ställen. Vad är det som gör att man säger nej till detta? Vi har hört dig både i anförandet och förra året tala om just den utsatthet den här gruppen människor befinner sig i. Varför förvägrar man dem experthjälp under utredningstiden?

Anf. 93 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Jag noterar att Catharina säger att jag inte svarar på hennes fråga. Det beror på att du inte vill lyssna när jag råkar citera socialdemokratiska beslut, Catharina. Jag vill säga att det i den här frågan är viktigt att påminna sig om att utredningarna som fanns innan alliansregeringen tog ansvar för det inte ledde till de beslut vi sitter med i dag - tvärtom. Det var Socialdemokraterna som signerade de besluten. Jag påminner om detta för att visa på frågans komplexitet. Du försöker nämligen göra frågan så enkel. Jag ser att det finns en komplexitet, men regeringen har lagt fram ett förslag och jag yrkar bifall till propositionen och förslaget i det utskottsbetänkande som finns. När det gäller att ge stöd också under utredningstiden, vilket din andra fråga handlade om, har jag respekt för det resonemang som finns. Men jag vill också säga att när jag tar del av hur arbetet bedrivs, under första året, andra året och efter två år, alltså hur man följer detta, kan jag se att hälso- och sjukvården i dag - och jag vill säga i framtiden också - har ett ansvar att professionellt ge det stöd och den hjälp personerna behöver. Det handlar om psykiatriker och psykologer, och det handlar om hela hälso- och sjukvården, alltifrån primärvården till slutenvården, för att sedan kunna leda fram och ge det stöd den som söker har behov av för att känna sig trygg och för att den ska kunna känna att sjukvården lever upp till det. Jag vill alltså säga att experthjälp och stöd finns i det arbete som nu föreläggs. Det är därför propositionen och riksdagens socialutskottsbetänkande stannar på denna ståndpunkt. Vi har analyserat och ser att det finns en sådan organisation i den samlade hälso- och sjukvården, och det vill vi fortsätta att uppmärksamma.

Anf. 94 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Jag hörde orden om kränkningar, våld och hat som har drabbat och fortfarande drabbar personer som är transsexuella. Det är någonting även Kristdemokraterna vill motverka - men inte om man är 17 år. Min fråga gäller egentligen följande: Både Centerpartiet och Folkpartiet öppnade en dörr till att sänka åldern för könsbyte. Man säger också att det inte är skrivet i sten, som man uttrycker det. Då är min fråga hur Anders Andersson ser på det här.

Anf. 95 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Jag vill instämma i det bland annat Anders W Jonsson redovisade, nämligen att det är en försiktighetsåtgärd. Jag upplever också att mina övriga allianskolleger redovisade detta. I tonåren befinner sig ungdomar i utveckling, och vi är inte beredda att i dag tala om någon ändrad åldersgräns. Vi vet att frågan analyseras, men det finns inte anledning att nu göra detta. Jag vill säga att jag tror att det här är oerhört viktigt. Alla faser i livet är känsliga, både yngre och äldre. I det här fallet, under tonåren och när det gäller könsidentitet, tror jag dock att det är viktigt att man inte rusar i väg, vilket jag upplever att Miljöpartiet är beredda att göra. Alliansregeringen och jag som kristdemokrat är angelägna om att ha en försiktighetsprincip och ett barnperspektiv i fokus när vi tar ställning. Det är därför propositionen och utskottets ställningstagande ligger på bordet i dag.

Anf. 96 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Jag upplever att den dörr både Centerpartiet och Folkpartiet ändå öppnar är ganska stängd hos er. Man kan också fundera på följande: Ett par av de remissinstanser som inte är helt nöjda med betänkandet är Barnombudsmannen, som ju - det är jag övertygad om - har ett både kurativt och psykologiskt perspektiv på åldersgränsen. Detsamma gäller KI, som - det är jag lika övertygad om - har ett medicinskt perspektiv här. Det ser man dock inte som viktigt. Att kränkningar och våld drabbar en 17-åring är inte alls så viktigt som om det drabbar en 18-åring. Därför frågar jag återigen: Är dörren helt stängd när det gäller det här? Gör ni inte den bedömning som i alla fall ett par av allianspartierna gör, alltså att åtminstone ha dörren öppen?

Anf. 97 Anders Andersson (KD)

Herr talman! Utifrån ett barnperspektiv och respekt för barns utveckling under olika åldrar, inte minst tonåren, har vi slagit fast att det är en försiktighetsprincip som ska gälla. Det vi gemensamt i regeringen har skrivit - och det är det som finns citerat i utskottsutlåtandet - är att den nuvarande åldersgränsen för fastställande av könstillhörighet är föremål för utredningsarbete inom Regeringskansliet. Socialutskottet anser inte att riksdagen bör föregripa resultatet av detta arbete, och därför avslås motionerna. Det är ett ställningstagande vi har gemensamt. Det är det ställningstagande som föreläggs för riksdagen i dag, och det är det ställningstagande jag står bakom.

Anf. 98 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Låt mig börja mitt anförande med att säga att jag under inga förutsättningar vill se någon enda människa steriliserad mot sin vilja. Jag säger det igen: Jag vill inte se någon enda människa steriliserad mot sin vilja. Att höra inledningar om att man är mörkerman och liknande är beklämmande och ovärdigt en riksdagsledamot. Det gör att jag - innan jag tar sakfrågan - får problem med själva yrkandet. Vi motionärer kan inte rösta med Sverigedemokraterna. Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen So14 och dess yrkande om avslag på propositionen 2012/13:107 med den motivering som anförs i motionen, och jag yrkar avslag på förslaget i betänkandet SoU24 samt avslag på reservation 1 av Sverigedemokraterna med den motivering som anförs i reservationen. Riksdagsordningens 5 kap. 3 § säger: "Under överläggningen om ett utskottsbetänkande får en ledamot yrka bifall till och avslag på de förslag till beslut som behandlas i betänkandet." Reservation 1 av Sverigedemokraterna och motion So14 skiljer sig åt genom sin motivering. Om jag nu skulle nekas att yrka och votera på detta sätt innebär det att jag som ledamot inte har något yrkande att rösta på. Jag kan inte rösta på förslaget i betänkandet på grund av min motion och dess yrkande, och jag kan inte rösta på reservation 1 av Sverigedemokraterna på grund av den motivering som reservationen har. Reservation 1 är ju inte ett rent avslagsyrkande utan har också en medföljande SD-motivering. Om det finns fler än två yrkanden som kan ställas mot varandra ska enligt 5 kap. 6 § riksdagsordningen kammaren först besluta vilket yrkande som ska vara motförslag till utskottets förslag. Skulle talmannen vägra att ställa proposition på motion So14 kommer jag att begära att kammaren avgör frågan, med motiveringen att om jag inte har något alternativ att rösta på är det mot andan i riksdagsordningens 5 kap. 3 §. Det om det formella. Nu övergår jag till ärendet. Regeringen lade den 14 mars fram propositionen 2012/13:107 Upphävande av kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet , med förslag till lagändring för proceduren kring personer som fått tillstånd att genomgå ett könsbyte. Det finns allvarliga invändningar mot lagändringen, och jag vill gå igenom åtta av dessa. Den öppnar för möjligheten till ett tredje kön. De medicinska riskerna. Frågan om nuvarande lag verkligen innebär en tvångssterilisering som strider mot Europakonventionen. Är operationen en del av en adekvat behandling på en rätt ställd diagnos? Barnperspektivet. Det lagstiftningsmässiga beredningsunderlaget, som har förklarats vara svagt. Den medicinska professionens invändningar såsom de har formulerats av professor emeritus Marc Bygdeman. Sist men inte minst patientföreningen Benjamins avslagsyrkande. Herr talman! Jag vill gå igenom dessa åtta skäl till avslag ett och ett. Den punkt i lagen som föreslås förändras är ett upphävande av den hävdvunna proceduren att en kvinna som genomgår ett könsbyte till man därmed också opererar bort möjligheten att fortplanta sig som kvinna, och motsvarande för en man. Den föreslagna lagförändringen får långtgående konsekvenser. Den mest centrala är att Sverige därmed skulle införa möjligheten att skapa ett tredje kön, någonting mitt emellan man och kvinna - det kallas "person" i lagtexten - män som föder barn. Detta är ett mycket drastiskt steg som vi motionärer tycker att det saknas goda skäl att genomföra. Den statliga Könstillhörighetsutredningen 2007, som tillsattes av Socialdemokraterna som mycket riktigt påpekades, gjorde en noggrann genomgång av medicinska, psykologiska och juridiska hänsyn beträffande behandling av personer som lider av diagnosen könsidentitetsstörning. Den slog fast att det i grunden är "rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Även om det framstår som ett extremt undantagsfall, vill vi undanröja möjligheterna att en person som är folkbokförd som man föder ett barn." Att över huvud taget kunna ha en lag som tänker sig att en man föder barn är ett rättspositivistiskt sätt att se på det, och inte i enlighet med naturrätten. Jag vill då gå in på de medicinska riskerna. Utredningen beaktade även medicinska skäl till att bibehålla nuvarande lagstiftning på grund av de medicinska riskerna med att behålla de kvinnliga fortplantningsorganen samtidigt som patienten i övrigt opereras om till man. En sådan operation medför med nödvändighet en hormonbehandling, och de ökade medicinska riskerna hos patienten ansågs av de enhälliga utredarna utgöra goda skäl att avstå från att införa en sådan möjlighet. Häromdagen fanns det i tidningen Dagen och Världen idag en artikel av fem forskare och barnläkare, och jag vill citera deras sakexpertis just när det gäller den medicinska sidan: "Vad innebär det hormonellt att en transsexuell person behandlas med könshormon för att upprätthålla könsbytet? Flera studier har visat att de individer som bytt kön från kvinna till man har en ökad risk för det så kallade metabola syndromet. Det innebär, på grund av den nödvändiga testosteronbehandlingen, att insulinvärden och blodfetter påverkas till högre nivåer och att risken för hjärt-kärlsjukdom därmed ökar. Liknande problem, men i mindre utsträckning, ser man vid östrogenbehandling hos män som önskat bli kvinnor. Patientkategorier, där det finns paralleller med hormonbehandlingen i samband med könsbyten, är kvinnor med cystbildningar på äggstockarna respektive kvinnor med en medfödd obalans i binjurebarksfunktionen. Dessa båda tillstånd har en kraftigt ökad risk för metabola syndromet just på basen av höga testosteronnivåer. För kvinnor med en medfödd obalans i binjurebarksfunktionen är testosteronnivåerna redan höga under fosterstadiet och detta leder till en oönskad hormonell prägling under deras fosterliv. Genom att kvinna-till-man-individen behåller sina äggstockar samtidigt som hon behandlas med testosteron, kommer hon i hög grad att riskera utveckling av cystbildningar på äggstockarna. Detta leder till en egen hög produktion av testosteron under lång tid, även under en eventuell graviditet (det vill säga även under tiden då det görs uppehåll i testosteronbehandlingen). Vill vi verkligen med ny lagstiftning riskera att ett foster utsätts för denna obalans i både könshormoner och höga insulinnivåer? Det kommer otvetydigt att hormonellt prägla fostret och riskera att omprogrammera det så kallade genuttrycket (epigenetik). Mot denna bakgrund ter det sig oansvarigt att bortse från de medicinska konsekvenserna för barnet. Men inte bara det. Vilka risker har modern själv för graviditetskomplikationer i form av höga insulinnivåer och havandeskapsförgiftning? - - - Riksdagen verkar nu vara på väg att sanktionera något som vi hävdar inte är i barnets tjänst. Och Sveriges lagstiftande församling fjärmar sig även från FN:s barnkonvention som är tydlig med att 'Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet' (kap 3)." Så långt de fem barnläkarna. Som grund för förslagen hänvisar regeringen inledningsvis till en rapport som kommissionären för de mänskliga rättigheterna publicerade i juli 2009 och i vilken det konstateras att artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna tillerkänner alla rätt till respekt för sitt privatliv och sitt familjeliv. I fråga om steriliseringskravet anges i kommissionärens rapport att respekten för den enskildes fysiska integritet tydligt kränks av kravet på att en transsexuell person genomgår sterilisering eller någon form av könskorrigerande kirurgi innan ändring av könstillhörigheten beviljas. Regeringen hänvisar vidare till en dom från kammarrätten i Stockholm den 19 december 2012 om fastställelse av ändrad könstillhörighet. Kammarrätten fann att bestämmelsen om steriliseringskravet i 1 § könstillhörighetslagen inte skulle tillämpas i målet. Mot dessa invändningar kan man svara: Ett argument mot dagens lagkrav på sterilisering vid könsbyte har varit att detta är ett påtvingat, oåterkalleligt fysiskt ingrepp. Men steriliseringen är inte påtvingad, och inte heller oåterkallelig, eftersom blockeringen av sädes- och äggledare kan återställas. Hormonbehandlingen i sig leder dessutom till sterilitet visar utredningen: "För både man-till-kvinna-transsexuella och kvinna-till-man-transsexuella gäller att infertilitet normalt uppträder efter en tids hormonterapi." Fertiliteten kan möjligen återkomma om hormonbehandlingen avbryts relativt snart. Av de 47 länder som är medlemmar i Europarådet ställer 29 krav på sterilisering för att bevilja ändring av könstillhörighet, det vill säga att en majoritet av länderna ställer ett krav på detta. Det är bara fyra länder, bland annat Storbritannien, som inte ställer krav på sterilisering eller upphävd fortplantningsförmåga. Bland de länder som ställer krav på sterilisering finns också en prövning av lagen mot landets grundlag och mot Europakonventionen, bland annat genom författningsdomstolar som finns i dessa länder, utan att dessa har kommit till samma resultat som kammarrätten i Stockholm den 19 december 2012. Om en behandling som innebär infertilitet och sterilisering skulle vara omöjlig att förena med Europakonventionen vore behandling med det eftersträvade könets hormoner inte möjlig. Det innebär nämligen infertilitet. Och så den viktigaste frågan: Enbart sterilisering vid könsbyte tillämpas dock så gott som aldrig, och med så gott som aldrig menar jag ett enda exempel sedan 1972. Alla övriga transsexuella som opereras vill dessutom att deras ursprungliga könskörtlar tas bort, alltså inte bara sterilisering med blockering av ledarna utan också borttagning av könskörtlarna. Det är rapporterat om en enda man av över 500 opererade - i dag är det ännu fler än 500 - sedan 1972 som har valt att behålla sina könskörtlar. Hela diskussionen som vi har i dag handlar om en person, och vi vet inte säkert vad som hände honom senare, om han genomgick en full borttagning av könskörtlarna senare i livet. Vi vet heller inte om han var rätt diagnostiserad. Med yrkesexpertisen i ryggen tycks det alltså tydligt att kraven på att med lagens stöd bifalla de extrema undantagsfall där någon önskar opereras till man men samtidigt ha kvar möjligheten att få barn inte är medicinskt motiverade. Könstillhörighetsutredningen anför dessutom att en sådan önskan kan ha psykiatriska orsaker och behandlas därefter, snarare än att bifallas av lagstiftaren. Som utredarna skriver: "Detta skulle möjligen tala för att patienten inte är transsexuell utan har någon annan form av psykiatrisk diagnos." Barnperspektivet saknas i lagändringen. Vad gäller de eventuella barn som skulle födas och växa upp under dessa omständigheter finns allvarliga frågetecken. Jag har redan talat om tiden då de är i sin mammas mage och om den prägling som skulle kunna ske hormonellt. Men det är också allvarliga frågetecken kring hur ett sådant barn skulle kunna relatera till både sin förälder och sin egen könstillhörighet - frågetecken som är alltför viktiga för att avfärdas som nedsättande mot den vuxne. Lagstiftaren har alltid att i första hand ta hänsyn till den svagare parten, i det här fallet barnet, i enlighet med FN:s barnkonvention. Utredarna understryker därför att diskrimineringsargumentet inte på något sätt är tillämpbart i det här fallet: "Det kan inte anses diskriminerande eller nedsättande på något sätt att konstatera att en förälders transsexualitet sannolikt innebär en viss förvirring för ett barn." Rent lagstiftningsmässigt är det också ett problem att det varit en alltför svag beredning av denna proposition som syftar till att införa ett tillstånd där en juridisk man kan föda barn, det vill säga skulle vara ett mellanting mellan man och kvinna. Konsekvenserna av en sådan dubbel könstillhörighet är inte utredda, vare sig ur barnets synvinkel eller ur juridisk synvinkel. Denna svaga beredning strider mot grundlagens krav på lagstiftaren, vilket bekräftas av att en jurist i Lagrådet, inte hela Lagrådet, riktat skarp kritik mot regeringens proposition med hänvisning till det svaga förarbetet: "En av Lagrådets centrala uppgifter är att granska hur framlagda förslag förhåller sig till rättsordningen i övrigt (8 kap. 23 § 1 regeringsformen). En förutsättning för att Lagrådet ska kunna göra en sådan granskning är att det i beredningsunderlaget för framlagda förslag finns en analys av denna fråga. Det underlag som finns i detta hänseende när det gäller det nu framlagda förslaget uppfyller uppenbarligen inte heller enligt regeringens bedömning de krav som man normalt bör ställa eftersom man förklarar sig ha för avsikt att tillsätta en utredning med uppgift att utreda de frågor som egentligen borde vara utredda innan ett förslag lades fram. Från de synpunkter som Lagrådet har att beakta måste alltså underlaget för de framlagda förslagen anses vara behäftat med betydande brister." Ett dussin remissinstanser förordar ytterligare analys av de juridiska konsekvenserna samt uppföljning av rättstillämpningen. Helt riktigt kommer de fram till att ändå bifalla förslaget men att det finns brister i den här belysningen. Jag kommer nu till de två sista argumenten. Det första som jag vill anföra är professionen, tolkad av Marc Bygdeman som är professor emeritus vid kvinnokliniken på Karolinska sjukhuset. Han har under många år opererat transsexuella personer och är den som har utfört flest operationer av detta slag. Han har i tidningen Världen idag den 17 april uttalat: "Min utgångspunkt är att de som vill genomgå könsbyte måste acceptera de ingrepp som könsbytet innebär, och genomgår man de operationerna blir man steril som följd av det. Jag tycker att det ska vara en förutsättning för att man ska få byta personnummer till det andra könet. Jag tycker att man ska ställa som krav att man måste genomgå de operationer som krävs innan man kan få ett nytt personnummer. Enligt min uppfattning bör inte en person med manligt personnummer se ut som en kvinna, eller motsatsen. Min uppfattning är att personer som inte vill göra ingreppen inte är transsexuella. Antingen är man det eller så är man det inte. Man får fatta ett beslut, i det här avseendet liksom i många andra. Tillstånd att byta kön bedöms av Socialstyrelsens rättsliga råd, som hittills haft som princip att inte tillåta en ändring av personnumret om personen inte genomgått de könsförändrande ingreppen. Min förhoppning är det att ska vara så i framtiden också." Professor Marc Bygdeman invänder mot skapandet av en form av "mellanting", där personer tillåts byta kön, med nytt personnummer av det andra könet, utan att några könskorrigerande ingrepp görs. En konsekvens av lagändringen, som Marc Bygdeman menar är orimlig, är att en man som bytt kön till kvinna fortfarande kan bli far till ett barn och vice versa för det motsatta könet. Till sist vill jag anföra Patientföreningen Benjamins brev. Patientföreningen företräder personer som är på väg att få, har eller har haft diagnosen transsexualism. De har inte fått företräde inför socialutskottet, men här i min framställning kommer de att få sista ordet. De skriver: "Tuve Skånbergs (KD) och Annelie Enochsons (KD) motion 2012/13:So14 tar i motiveringen upp just de invändningar som vår förening haft mot regeringens proposition. För det första är begreppet 'tvångssterilisering' mycket märkligt i sammanhanget eftersom ingen i vår patientgrupp någonsin tvingats till en sterilisering. En sterilisering är istället, som en följd av borttagande av könskörtlarna, en naturlig del av behandlingen. För det andra har vi inget behov av att införa ett tredje kön, kallat 'person'. Människor som tidigare lidit av transsexualism vill vara män och kvinnor som alla andra. För det tredje har en jurist i Lagrådet uppmärksammat de brister som finns i underlaget. Regeringen har inte tillräckligt utrett de juridiska konsekvenserna av lagförslaget. Denna utredning borde ha genomförts innan propositionen lades fram. I regeringens proposition 2011/12:142 stod det tydligt definierat att lagen är till för människor som lider av transsexualism eller någon form av DSD-diagnos. Socialstyrelsen följer diagnoskoden ICD-10. Där beskrivs transsexualism som följande: 'En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.' 'Motsatta könet' utesluter eventuella mellanformer, som en 'man med livmoder och äggstockar' eller en 'kvinna med testiklar'. Att 'kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt' leder alltid till att könskörtlarna avlägsnas. Inte en enda f.d. transsexuell kan därför påstå att steriliseringen var ett individuellt val. Vill man inte avlägsna könskörtlarna, lider man inte av transsexualism. Riksdagen försöker anpassa lagen efter en grupp människor som den aldrig varit avsedd för. Förarbetet till könsidentitetslagen visar tydligt att det handlar om 'transsexualism', men proposition 2012/13:107 tar inte hänsyn till patientgruppens behov över huvud taget. Att kravet på sterilisering över huvud taget står med i lagen beror på att den skall hjälpa enbart transsexuella - som är en patientgrupp - inte transpersoner - som inte är en patientgrupp. Att anpassa lag (1972:119) efter transpersoner saknar stöd i förarbetet. 1 § är avsedd för människor som lider av transsexualism. Inga andra. Föreningen Benjamin stöder Skånbergs och Enochsons motion. Vi uppmanar riksdagen att avslå propositionen." I detta anförande instämde Annelie Enochson (KD).

Anf. 100 Catharina Bråkenhielm (S)

Herr talman! Alla teknikaliteter i ditt långa tal får mig att fundera lite grann på om du någonsin har hört talas om ordet lycka, Tuve Skånberg. Jag blir ganska ledsen när jag hör din uppräkning och hur du sätter dig till doms över andra människors sätt att leva. Men som tur är delas inte din åsikt av särskilt många. Du säger i ditt anförande att ingen ska tvingas till sterilisering. I samma andetag talar du om att man inte får lov att byta kön. Detta skulle jag vilja att du utvecklar. Du vill tvinga människor att leva i fel kropp. Det är ett hot som du uttalar från talarstolen. Du tar också upp barnperspektivet. Vi vet att barn till lyckliga föräldrar är lyckliga barn.

Anf. 101 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Jag beklagar att talet blev långt. Jag har inte varit en del av underlaget i socialutskottet och har inte haft möjlighet att framföra detta. Patientföreningen Benjamin har inte heller haft möjlighet att framföra detta till utskottet. Därför fick det ta den tid det tog, och jag tackar herr talmannen för möjligheten att få tala till punkt. Det är riktigt att vi motionärer inte vill tvinga någon. Vi menar att denna sjukdom, diagnostiserad i enlighet WHO:s kriterier, innebär att man vill göra ett könsbyte så långt det går för att efterlikna det eftersträvade könet. Det innebär att den som inte vill byta kön också radikalt inte uppfyller kriterierna för diagnosen. Det är en medicinsk behandling och ett medicinskt avgörande, inte ett politiskt. När det gäller barnperspektivet var jag tämligen fyllig avseende både den fysiska hormonella belastningen under graviditeten och den belastning som det innebär att växa upp med att man blivit född av sin pappa.

Anf. 102 Catharina Bråkenhielm (S)

Herr talman! Anser inte Tuve Skånberg att transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter? Anser inte Tuve Skånberg att Sveriges rikes lag och våra domstolars lagar ska gälla? Anser inte Tuve Skånberg heller att Europakonventionens artikel 14 gäller? Vem har gett Tuve Skånberg makt att ställa sig över lagar och andra människors rätt till lycka? Tuve Skånberg säger också att det inte är ett politiskt beslut. Jo, det är det. Därför har vi en votering om detta i dag. Det är ett klockrent politiskt beslut. Man får ställa sig på ena eller andra sidan, röd eller grön knapp.

Anf. 103 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Med förlov sagt undrar jag om Catharina Bråkenhielm verkligen är klar över skillnaden mellan transpersoner och transsexuella. Transsexuella är en patientgrupp som har fått denna diagnos. Det är en svår sjukdom med förhöjd suicidalitet, och de har stora problem. Transpersoner lider av en annan problematik. De är inte hjälpta av ett könsbyte som inte är diagnostiserat. De kan hjälpas av andra diagnoser, andra inställningar och samhällets tolerans, min och din. De är dock inte hjälpta av den diagnos som de inte finns under. Jag tror att patientföreningen Benjamin gjorde detta tydligt och klart. Det kommer att finnas möjlighet att ta del av det om man inte ville ta del av det i utskottet eller genom anförandena i kammaren.

Anf. 104 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Catharina tog upp en del av det som jag hade tänkt fråga om, så jag ska hålla mig till barnperspektivet. Ett par av remissinstanserna har stor kompetens när det gäller barn och står verkligen på barnens sida, och det är Bris och Barnombudsmannen. De har båda sagt ja till propositionen. En del av dem som vill byta kön är föräldrar, och då finns det redan barn. Vad ska ni göra med dessa barn? Ni ser det ju ur ett barnperspektiv. Ska ni utgå från att de har det sämre för att de har en förälder som har bytt kön? Jag är, precis som Barbro Westerholm, övertygad om att barn som är älskade och välkomna har det bra. Med ert resonemang skulle man också säga att de barn som finns i samkönade äktenskap eller förhållanden inte heller har det bra. Låt oss slå ut antalet könsbyten på de 30 år som man har tittat på detta. 426 könsbyten på 30 år ger ett medel på 14 per år.

Anf. 105 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! När det gäller barnperspektivet använde jag, med herr talmannens stora tålamod, en betydande del av mitt anförande till att med goda forskare visa att det finns en riskbild för dessa barn under graviditeten. De får en belastning av hormoner som gör att deras könsuttryck kommer att ändras. Det är inte till barnens fördel. Det är märkligt att socialutskottet inte har velat väga in detta och inte ens velat ta in dessa röster och lyssna på dem. Det hör till beredningen i socialutskottet att göra det. Nu har det kommit, den sista eftermiddagen innan beslut ska fattas, och det har funnits att läsa i dagspressen för den som har önskat det. Skillnaden mellan transpersoner och transsexuella är man i socialutskottet heller inte klar över i sitt betänkande, utan man talar för alla transpersoner, människor med olika identitetsstörningar. Jag företräder en patientförening för transsexuella. De har fått denna diagnos och gått igenom behandlingen. De vill inte ha den lagändring som är föreslagen. Det är inte omöjligt att det redan finns barn. Dessa barn är naturligtvis lika välkomna som alla andra barn. Patientföreningen har inget att säga om att barnen skulle komma i något annat läge. Alla barn är värdefulla, välkomna och har självklart rätt att bli respekterade och älskade för sin egen skull. De har dock även rätt att skyddas från en ökad hormonell belastning och en ökad belastning när det gäller utanförskap och annorlundaskap. Det har riksdagen förpliktat sig genom barnkonventionen.

Anf. 106 Agneta Luttropp (MP)

Herr talman! Eftersom det gällde de medicinska skälen om vad det kan innebära, att det kan innebära ökad risk och så vidare, tar vi den punkten. Då har jag en kort fråga: Är självmord en bättre väg att gå? Man vet ju många gånger att den risken är mycket högre. Så det är frågan. Om man inte tillåter personer som vill byta kön - och inte vill välja mellan att byta kön och att avstå från barn - att slippa sterilisering, då kan självmord vara utvägen för en del. Är det en bättre lösning?

Anf. 107 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Nej, självmord är själva anledningen till att vi har den här lagstiftningen. Som Anders Andersson åberopade har Kristdemokraterna försökt att borra i botten kring detta. Vi har haft seminarier, vi har haft Socialstyrelsen på seminarier, och vi har haft företrädare för professionen genom Marc Bygdeman. Man säger entydigt: Vi har den här lagstiftningen därför att vi inte kan se självmord som en lösning - det är absolut otänkbart. Men de har också att rätta sig efter den diagnos, WHO:s definition av diagnos, som innebär att man så långt som möjligt söker efterlikna det önskade könet. Det är alltså inte den person som är osäker i sin könsidentitet och som ena dagen vill vara kvinna, andra dagen man och kanske tredje dagen något odefinierat, ett kön mitt emellan, som omfattas av den här lagen. Lagstiftningen är tydlig. Detta är på medicinska indikationer, och det är avsett just för att hjälpa människor i en utomordentligt svår situation. Personerna i den här patientgruppen blir inte hjälpta av det lagförslag som ligger.

Anf. 108 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Jag vill ta upp frågan med Tuve Skånberg. Han pratar om Föreningen Benjamin, som företräder de transsexuella. Men jag tror att Tuve Skånberg vet att det finns många fler föreningar. RFSL har transsexuella människor i sin förening som de har kämpat för. Vi har föreningen Kim och FPES. De har ifrågasatt just detta att man ska se bara Föreningen Benjamin som de transsexuellas företrädare. De här organisationerna har kämpat i åratal för att få bort kravet på tvångssterilisering. De har gjort det utifrån önskemål från de medlemmar som de har. Som jag sade i mitt anförande pågår det ett arbete. Av de 800 personer som har gjort könsbyte är det 165 personer som själva mycket tydligt uppfattar att de har blivit tvingade till en sterilisering som det inte alls är säkert att de hade valt själva, om de hade fått möjligheten att välja, om inte lagstiftningen hade funnits om att ifall de ville byta juridiskt kön måste de genomgå sterilisering. De har känt att man inte har brytt sig om deras synsätt. Man har liksom tvingat dem att säga att de aldrig vill ha egna barn. De har fått göra val som har gjort att de har känt sig kränkta i sina mänskliga rättigheter. Jag tror att det är viktigt att se att transsexuella människor och människor som vill göra ett könsbyte inte är en grupp människor som tycker lika, utan det finns människor där, liksom på alla andra områden, som kan ha olika synsätt. Men den alldeles grundläggande frågan tycker jag är att det handlar om en mänsklig rättighet, att individen själv måste kunna ta ställning till om hon vill bli steriliserad eller inte. Det är det jag ifrågasätter mest i ditt ställningstagande.

Anf. 109 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Till att börja med: Det är inte en mänsklig rättighet att få byta kön, utan det handlar om en medicinsk diagnos på klara, tydliga kriterier som WHO har satt upp. Det är alltså inte så att alla som har identitetsstörningar är hjälpta av ett könsbyte, även om de själva begär det. Det måste ha blivit fastställt att man stämmer med de kriterier som WHO har ställt upp. Är det inte också så - rätta mig om jag har fel - att andra organisationer vill ta bort diagnosen, att detta är en sjukdom, en psykiatrisk sjukdom, en diagnos? Föreningen Benjamin säger att de är en patientförening. De säger att detta är en sjukdom och att de är tacksamma för samhällets stöd att få byta på samhällets bekostnad, medan andra som brottas med de här sakerna och sin könsidentitet, som Kim, säger att de vill ta bort själva diagnosen. Är det inte så att RFSL vill ta bort diagnosen? Då är det inte längre en sjukdom, och då faller det inte under WHO:s kriterier. På vilken grund ska man då operera, om man går emot diagnoskriterierna?

Anf. 110 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Jag tror att det finns en skillnad, som du säger. Jag tror att det finns en bredare syn på kön. När det gäller transsexuella har vi däremot en utredning, och sjukvården tar detta på stort allvar - man kommer inte bara dit och byter kön, så att säga. Jag tror att både du och jag vet att det är en omfattande utredning som görs innan man hamnar i läget att man har möjlighet att få medicinska behandlingar för ett könsbyte. Jag har träffat inte dem som opererar men dem som arbetar på den enhet som jobbar med de människor som är transsexuella. De har beskrivit för mig hur genomgående man pratar och vilka svårigheter det kan vara under den ganska långa period man håller på med könsbytet, där man först får gå igenom och diskutera att det faktiskt är detta som det handlar om - att det inte är något annat som gör att det går att förutsätta att man sedan ska ändra sig. Jag tror att vi har två diskussioner här. Huvudfrågan för mig gäller: När man vill göra det här könsbytet och har gått igenom hela den här bedömningen hos sjukvården ska det vara individen själv som tar ställning till steriliseringskravet. Det är inte staten som ska ha ett krav på tvångssterilisering. Det anser jag är en mänsklig rättighet. Sedan tror jag att vi också står ganska olika när det gäller att diskutera könsidentitet i en bredare bemärkelse. Jag tror att du har rätt i att det inte är Föreningen Benjamin som för den striden, utan det är RFSL och andra organisationer. Jag vill också gärna ta upp barnperspektivet. Det som rör det medicinska tycker jag att sjukvården ska diskutera med personen. Beträffande det som berör könsidentiteten handlar det, starkt överdrivet, om att vi lever i samhälle där man har många möjligheter att identifiera sig med kvinnor och män utanför sin familj och annat. Här handlar det främst om att bekämpa fördomar och diskriminering av människor och att ha ett öppet, tolerant samhälle.

Anf. 111 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Låt mig till sist få säga: Den största respekt, den största tolerans för dem som är transpersoner! Det är en svår situation som de upplever. Men de är inte transsexuella - de har inte den här diagnosen. Jag vill sluta med att citera vad patientföreningen Benjamin skriver: "Att kravet på sterilisering över huvud taget står med i lagen beror på att den ska hjälpa enbart transsexuella - som är en patientgrupp - inte transpersoner - som inte är en patientgrupp. Att anpassa lag (1972:119) efter transpersoner saknar stöd i förarbetet. 1 § är avsedd för människor som lider av transsexualism. Inga andra." När allt kokar ned är detta är medicinsk fråga. Det handlar om diagnoser. Det handlar inte om att stå på barrikaderna för ett annat samhälle och ett tredje kön, utan det handlar om att hjälpa en mycket utsatt grupp med den adekvata medicinska behandling som de behöver - de och inga andra.