Anf. 4 Anna Johansson (S)
Fru talman, åhörare och eventuella tittare! Sveriges riksdag ska denna luciaförmiddag debattera statsbudgetens utgiftsområde 13, Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering.
Den första delen av debatten kommer att handla om segregation, integration, etablering och diskriminering och den andra delen om jämställdhet. Migrationspolitiken debatteras däremot vid ett annat tillfälle, men på det området finns i dag en bred majoritet i riksdagen för att mottagandet måste hållas mycket stramare än med den politik som gällde fram till 2015.
En av vår tids stora utmaningar är segregationen, något som Mats Green från Moderaterna inte nämnde med ett enda ord i sitt anförande. Dessa utmaningar får konsekvenser för människors liv. Och det är inte särskilt svårt att beskriva problemet.
Verkligheten ser helt enkelt helt olika ut beroende på i vilket bostadsområde i en kommun du befinner dig. I vissa områden tjänar människor bra med pengar, är friska, bor stort och med hög standard och ser sina barn gå ut skolan med goda resultat. I genomsnitt kan man i ett sådant område räkna med att leva ungefär ett decennium längre än i vissa andra områden. Där är den ekonomiska fattigdomen större och arbetslösheten högre. Fler dör i hjärt-kärlsjukdomar, färre röstar, trångboddheten är svårare, brottsligheten högre och skolresultaten lägre.
Kort sagt: Vi har stora skillnader i levnadsvillkor och livschanser i vårt land, och klassklyftorna har adresser.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering
Det är som sagt lätt att beskriva segregationen och lätt att fastna i berättelser om problem och misär. Men som socialdemokrat kan jag aldrig nöja mig med att uppröras över orättvisorna och berätta om hur eländigt det är. Vi vill, och vi ska, göra någonting åt de problem som vi ser. Vi är också övertygade om att medborgarna och väljarna förväntar sig av oss politiker att vi åstadkommer något mer än målande eländesbeskrivningar.
Jag vill därför använda det här tillfället till att prata om Gårdsten, ett typiskt så kallat utanförskapsområde i Angered i nordöstra Göteborg. Jag vill prata om Gårdsten, inte för att det är paradiset på jorden eller för att det inte finns några problem där men för att jag tror att det är viktigt att visa att det faktiskt med politisk vilja, investeringar och aktiva åtgärder går att vända utvecklingen i ett område.
Berättelsen om Gårdsten börjar med slitna bostadshus, otrygghet och hopplöshet. Men för drygt 20 år sedan inleddes en förändringsresa. Ett nytt kommunalt bostadsbolag bildades med en styrelse bestående av boende och ett uppdrag att utveckla inte bara fastigheterna utan hela området.
Sedan dess har det investerats i upprustning och miljöanpassning av de gamla husen, och många nya bostäder i olika former har tillkommit. Affärscentrumet har utvecklats, och många boende har fått jobb på eller genom bostadsföretaget. Det har ordnats läxläsning, vuxenvandring och språkförskolor.
Arbetet har utvecklats över tid men hela tiden skett i samverkan mellan bostadsföretag, föreningar, polis, skola, socialtjänst och olika företag. Inte minst har kraften hos dem som bor i området tagits till vara.
I våras tog polisen bort Gårdsten från listan över särskilt utsatta områden. Samtidigt har arbetslösheten minskat, trygghet och trivsel ökat och fler har deltagit i allmänna val. Det har inte varit någon quickfix, och arbetet är långt ifrån färdigt. Men några slutsatser går ändå att dra av exemplet Gårdsten.
För det första: Det går.
För det andra: Det krävs långsiktighet och uthållighet.
För det tredje: Alla aktörer som finns i ett område måste samverka mot ett gemensamt mål.
Insatserna för ett mer jämlikt samhälle och minskad segregation spänner över många områden, som utbildning, bostäder, folkhälsa, kultur, demokrati och jobb. Skattesänkningar och lägre löner löser väldigt få av de utmaningar vi ser. I stället är det investeringar i både människor och infrastruktur som behövs.
Statens insatser mot segregation har alltför ofta skett i form av mer eller mindre kortsiktiga projekt. Hjulet har uppfunnits om och om igen och på många olika platser. Därför välkomnar vi tillkomsten och nu återinförandet av Delmos, en statlig myndighet som ska samla in och sprida kunskap och samordna insatser för att motverka segregationen och dess konsekvenser.
Lika lite som Skolverket ska ta över undervisningen i klassrummen eller rektorernas ansvar i landets skolor ska Delmos självt genomföra hela arbetet mot segregationen. Men om vi ska få ett långsiktigt, uthålligt och samordnat arbete byggt på forskning och kunskap måste vi också ha någon som leder det arbetet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering
Att vuxna har ett arbete att gå till och försörja sig på är fundamentalt för att minska klyftor och skapa jämlika livschanser. De senaste åren har sysselsättningen i Sverige nått rekordnivåer, men trots det står många fortfarande utanför arbetsmarknaden. En särskilt utsatt grupp är utomeuropeiskt födda, i synnerhet kvinnor som är födda utomlands. Även om den genomsnittliga tid det tar för en nyanländ att etablera sig på arbetsmarknaden nästan halverats från nio till knappt fem år de senaste åren behövs fler åtgärder. För oss socialdemokrater var det helt otänkbart att ha kvar ett bidrag för att kvinnor skulle vara hemma med barn i stället för att jobba.
Vi har i stället infört utbildningsplikt, så att den som kommit till Sverige med en så kort utbildning att det blir svårt att få jobb ska erbjudas men också förväntas delta i utbildning. I budgetförslaget för nästa år ökar stödet till de kommuner som tagit ett stort ansvar för flyktingmottagandet, förlängs satsningen på språkträning för föräldralediga och utökas samhällsinformationen till nyanlända, också med stöd till folkbildningen och fler timmar. Ett fortsatt fokus ligger på att få fler utlandsfödda kvinnor i arbete genom bland annat utbildning, attitydförändringar och aktiva arbetsmarknadspolitiska verktyg som extratjänster.
Allt detta och mycket annat är insatser som snabbar på etableringen och förbättrar integrationen och som därmed är väl investerade pengar, både för den som snabbare kan hitta sin plats i samhället och för oss alla.
Diskriminering, rasism, islamofobi, antisemitism, homofobi och så vidare är inte bara oanständigt och kränkande utan hindrar också människor från att bidra till vårt gemensamma samhälle. Vi måste därför göra mer för att alla i vårt land, oavsett hur vi ser ut, vad vi tror på, vem vi älskar och vilket kön eller vilken funktionalitet vi har, ska ha samma rätt att känna trygghet och ha makt över våra liv. Det är därför välkommet att regeringen lägger mer pengar på att motverka diskriminering och rasism.
I grunden handlar debatten om utgiftsområde 13 i statens budget om vilken sorts samhälle vi vill att Sverige ska vara, om vill att det ska vara ett land som slits isär av klassklyftor och motsättningar, där otryggheten ökar för alla, eller ett land där vi alla utgör ett gemensamt vi och där alla förväntas göra sin del men också får sin rättmätiga plats.
För oss socialdemokrater är valet självklart. Vi behöver göra investeringar i det som bygger Sverige starkt. Vi är övertygade om att ett starkare samhälle och en bättre välfärd med jämlika livschanser och lika villkor leder till en tryggare framtid för oss alla.
Till skillnad från Moderaterna och Sverigedemokraterna, som bedriver något slags Maradonapolitik på det här området, det vill säga skär ned resurser och har få eller inga konkreta förslag utan i stället verkar förlita sig på guds hand, är vi beredda att tillsammans med andra investera både pengar och politisk vilja i ett sådant samhällsbygge.
Med detta yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskottets förslag.
(Applåder)
I detta anförande instämde Johan Andersson, Patrik Björck, Serkan Köse, Rikard Larsson och Marianne Pettersson, (alla S).