Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning

Fru talman! I dag är det, precis som andre vice talmannen sade, Nobeldagen, och hela världens blickar riktas mot Stockholm. Vad kan vara viktigare än att ha en diskussion och debatt om vad som är framgångsfaktorerna inom utbildning och forskning? I dag debatterar vi allt från förskola till forskning. Det är precis så det är. De barn som i dag börjar i förskolan är samtidigt framtidens forskare. Maja som precis har lärt sig att knyta skorna på förskolan Rönnen är kanske morgondagens Nobelpristagare i kemi. Maja ska färdas länge genom utbildningssystemet, och vår politiska uppgift är att göra den resan väl värd. Då krävs det en skola och forskningsresurser i världsklass samt en syn på kunskap som förenar både spets och allas rätt till förstklassig utbildning. Målen måste sättas högt och vara långsiktiga. Utbildning avgör individens frihet, trygghet och möjlighet till utvecklande jobb men också samhällets förmåga till omställning, utveckling och tillväxt. Sverige utvecklas när vi lär oss nytt. Därför vill vi se en politik som öppnar dörrar till ett livslångt lärande med återkommande möjligheter för alla, inte bara några. Möjligheten att utbilda sig är självklart extra viktig när det är lågkonjunktur. All utbildning i Sverige ska vara av hög kvalitet. Vårt högkvalificerade samhälle ställer allt högre krav på formell utbildning. Det kräver att hela utbildningssystemet från förskolan till universitet och doktorandstudier fungerar bra och ger människor de kunskaper och färdigheter som krävs i vårt moderna samhälle. En hög utbildningsnivå hos befolkningen har också bidragit till svenska framgångar under decennier och är central även för en fortsatt stark svensk utveckling. Fru talman! Sverige är ett litet land i en mycket stor värld. Det som gör att det har gått bra för Sverige är att vi har varit duktiga på att tillvarata och utveckla alla begåvningar som finns i vårt land. Sverige har varit mycket duktigt på att skapa möjligheter och åter möjligheter för barn, ungdomar och vuxna att utveckla sina begåvningar, utbilda sig, åter utbilda sig och omskola sig när det behövs ny kompetens. Därför behöver vi möjligheternas utbildningssystem i Sverige. Huvudinriktningen på den socialdemokratiska skol- och utbildningspolitiken är tydlig. Fokus ska ligga på lärande och dokumenterat resultat. Elevernas vilja och lust att lära sig måste stimuleras. Vi vill ha kompetenta, kritiskt granskande och kreativa elever. Det handlar om tydliga mål, systematisk uppföljning och höga förväntningar, ömsesidig respekt för arbetsro och trygghet, ett aktivt värdegrundsarbete och inte minst ett tydligt professionellt ledarskap i skolan. Vi socialdemokrater vill att alla barn, oavsett barnets förutsättningar, föräldrarnas utbildning eller inkomst, ska ha rätt att utvecklas och nå kunskapsmålen. Skolans sätt att fungera har här en avgörande betydelse för om eleverna når målen eller inte. Om inte skolan lyckas i sitt uppdrag slår den sociala bakgrunden igenom. Därför måste alla skolor vara bra skolor. Det finns inga skiljelinjer i svensk utbildningspolitik mellan om man vill ha ordning och reda i skolan eller om man är för eller emot kunskap. Den stora skillnaden handlar i stället om synen på människor, om man ska kunna lära sig mer och hela tiden få en ny chans. Ska vi ha en skola som sorterar elever och dömer ut den som inte har gått en spikrak väg genom alla utbildningar? Eller ska vi ha en sammanhållen skola och ett utbildningssystem som hela tiden ger en chans, en chans och en chans till? Vad vi nu ser i Sverige är en ökad segregation och en uppdelning av barn efter föräldrars inkomst och sociala ställning. Det är en segregation som riskerar att öka i takt med minskade resurser till skolan. Det här är djupt oroande. Den borgerliga majoriteten diskuterar kepsar och mobiltelefoner samtidigt som dörrarna stängs för mängder av unga människor. Fru talman! Jag ska ta det här från början: Förskolan. Det är här som grunden läggs - denna svenska exportsuccé. Delegationer från hela världen kommer för att se på den svenska förskolan, hur man lyckas kombinera omsorg med pedagogiskt utvecklingsarbete, som dessutom leder till jämställdhet. I det borgerligas Sverige behandlas lärarna inom förskolan hela tiden som andra klassens lärare, som inte ska ha möjlighet till forskning och där cheferna inte ska ha rätt till utbildning. Dessutom inför man vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng som drar resurser från förskolan. De barn som har det största behovet av förskolan riskerar att stängas ute. I Stockholm stängs nu förskolor, och barn riskerar att inte komma i kontakt med det svenska språket förrän de börjar i skolan. Vi vill i stället att förskolans roll stärks för alla barn. En förskola med omsorg och lärande på lekens grund ska vara starten på det livslånga lärandet. Vi vill i stället förstärka kvaliteten i förskolan och garantera att alla förskolor har utbildad personal och följer den nationella läroplanen; helt enkelt möjligheternas förskola. Trots att Skolverket konstaterar att en av de främsta anledningarna till att resultaten nu sjunker i den svenska skolan är att segregeringen ökar gör den borgerliga majoriteten tvärtom. Den framgångsrika skolan är den sammanhållna skolan där barn går tillsammans och där man lär av varandra. Vad gör den borgerliga regeringen? Jo, man inför system så att utbildningsvalen skjuts nedåt i åldrarna. De val som görs vid tolv års ålder kommer att påverka möjligheterna att sedan komma in på önskat gymnasieprogram. Utbildningsministern aviserar elitklasser inom grundskolan. Agnarna ska sållas från vetet, och ett nytt parallellt betygssystem införs från förskoleklass. Barn är olika och kräver självklart olika resurser. Stora skattesänkningar leder nu till att lärare sägs upp. Vi vet vilka barn som kommer att få betala för detta. Vi säger i stället att barnen inte ska betala krisen. Därför vill vi öronmärka pengar till skolan och se till att de kommer till användning där de behövs allra bäst. Självklart ska skolan också garantera att alla får läxhjälp. Det är så man skapar möjligheternas skola. Så går jag över till gymnasieskolan, där återvändsgrändens politik blir ännu tydligare och där kunskapskraven sänks för hälften av eleverna. Det handlar inte om, som regeringen påstår, att alla ska läsa på högskolan. Det handlar om att alla ska uppnå en grundläggande kunskapsnivå, som faktiskt de flesta arbetsgivare i dag efterfrågar, det vill säga den grundläggande högskolebehörigheten. Dagens och framtidens arbetsliv och samhälle kräver dessa gedigna kunskaper av alla. Förändringarna på arbetsmarknaden och kraven på att förvärvsarbetande ska kunna byta arbetsplats, yrke eller bransch gör att unga som inte har fått tillräckligt med kunskaper på gymnasiet kommer att få det svårt och än svårare i framtiden. Ungefär hälften av gymnasieeleverna går i dag på yrkesförberedande program. Trots att 80-90 procent av eleverna på dessa program når grundläggande behörighet till högskolan, väljer den borgerliga regeringen att sänka kunskapskraven för alla. Enligt Statistiska centralbyrån tänker sig 60 procent av alla gymnasieelever att studera vidare på högskolan inom tre år efter sin examen. Av dessa finns hälften bland dem som läser på barn- och fritidsprogrammet, 40 procent av dem som går på elprogrammet och en fjärdedel av dem som läser på hotell- och restaurangprogrammet. Åren 2006-2007 nådde enligt Skolverket 91 procent av eleverna på byggprogrammet högskolebehörighet. Det är fler än på teknikprogrammet och bara 0,2 procent färre än bland eleverna på det samhällsvetenskapliga programmet. Ändå väljer man att stoppa dessa elevers möjligheter. Vi vill i stället ha en modern gymnasieskola med såväl förstärkta yrkesinriktade som teoretiska program och självklart en modern lärlingsutbildning med bättre koppling till arbetslivet men utan att göra avkall på kunskapskraven. Fru talman! Så till vuxenutbildningen. Den kommunala vuxenutbildningen har varit den andra chansen i Sverige. För den som hoppat av gymnasiet eller inte fått de betyg som krävs för att utbilda sig vidare har möjligheten att komplettera på komvux varit den stora bryggan till kvalificerad yrkesutbildning och till universitet och högskolor. Det första den borgerliga regeringen gjorde när man tillträdde var att slakta vuxenutbildningen. Och nu när det är lågkonjunktur finns det 30 000 färre utbildningsplatser jämfört med 2006, då det var högkonjunktur. Återvändsgrändens politik är ett faktum. Dessutom har man hittat på mängder av saker som försvårar att läsa vidare. Gamla betyg ratas, man får inte läsa upp betyg på komvux om man bestämt sig för en ny bana och komvuxbetygen hamnar i en sämre kvotgrupp vid antagning till högskolan. Fru talman! Vi vill i stället hela tiden ge människor nya chanser, fler platser på vuxenutbildningen och möjligheter att gå vidare. Detta är inte minst viktigt nu när det är kris. Det är då unga människor ska ha möjlighet att fylla på sina kunskapsluckor. Fru talman! I stället för den återvändsgrändspolitik som de borgerliga för vill vi ha ett utbildningssystem som hela tiden ger nya möjligheter. Vi socialdemokrater vill utveckla svensk skola och höja kvaliteten så att varje barn i Sverige får de chanser som en bra skolgång ger. Det är en investering i framtiden, i människors frihet och möjligheter, i svensk konkurrenskraft och i framtidens jobb. Det är så vi får Nobelpristagare även från Sverige.

Fru talman! Jag vill meddela kammaren att jag kanske kommer att förlänga debatten med några minuter. Eftersom Rossana Dinamarca inte är här kommer jag att ta debatten för Vänsterpartiets räkning. Jag har ju bara rätt att gå upp en gång i den här debatten, så ni får tåla att jag håller ett lite längre anförande. Jag hoppas att det inte gör så mycket. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet anser att investeringar i utbildning måste ge långsiktiga möjligheter till livslångt lärande. Det är en naturlig utgångspunkt oavsett människors bakgrund. Livslångt lärande lägger grunden för utveckling av vårt samhälle, näringslivet, kulturen, välfärdssektorn och individen. Högerregeringen genomför förändringar i det reguljära utbildningssystemet utan att ta hänsyn till arbetsmarknadens behov. Vi i Vänsterpartiet menar att det redan nu råder brist på utbildad arbetskraft inom en rad områden, och denna utveckling förvärras av högerregeringens politik. Fru talman! På grund av regeringens passiva finanspolitik har Sverige drabbats hårdare av den ekonomiska krisen än vad de flesta jämförbara länder gjort. Den svenska arbetslösheten är nu för första gången högre än EU-snittet och beräknas nästa år uppgå till över 11 procent. Regeringens politik har medfört att antalet personer som är anslutna till a-kassan nu är cirka en halv miljon färre jämfört med när regeringen tog över makten 2006. Försämringarna har inneburit att arbetslöshetsförsäkringen inte längre garanterar en skälig inkomsttrygghet vid arbetslöshet. Detta innebär naturligtvis hårdare påfrestningar på den privata ekonomin och för dem som blir arbetslösa. Men urholkningen av arbetslöshetsförsäkringen leder också till att den samlade efterfrågan i ekonomin sjunker, vilket förvärrar lågkonjunkturen. Vänsterpartiets budgetmotion är framför allt inriktad på att skapa fler jobb och utbildningar. För 2011 anslår vi 20 miljarder kronor mer än regeringen till den kommunala sektorn, vilket motsvarar 40 000 fler platser inom den offentliga sektorn. Vi lägger också fram ett förslag om ett investeringsstöd på 8 miljarder till kommunsektorn under 2010. Stödet ska gå till investeringar som hotas i lågkonjunkturen, investeringar som vi behöver för att ytterligare stimulera ekonomin och skapa arbetstillfällen. Det handlar om satsningar och upprustningar av till exempel skolor och sjukhus samt infrastruktur, el, vatten, fjärrvärme, vägar och bostäder. Fru talman! Sverige står inför en stor generationsväxling på arbetsmarknaden. I flera branscher, inte minst i den offentliga sektorn, riskerar vi att stå inför en brist på kvalificerad arbetskraft inom flera områden. Samtidigt som arbetslösheten bland unga är hög finns det eftersatta behov av fortbildning inom stora yrkesgrupper, exempelvis inom äldreomsorgen. Vänsterpartiet anslår därför medel till riktade utbildnings- och kompetenshöjningssatsningar som bidrar till att slussa de yngre in i arbetslivet där pensionsavgångarna kommer att bli många framöver. Vår bedömning är att förslagen i Vänsterpartiets budgetmotion sammantaget ökar antalet sysselsatta med 40 000 personer under 2010. För 2011 och 2012 tyder våra beräkningar på en ökning av antalet sysselsatta med ca 60 000 personer. Fru talman! För att stärka alla elevers rätt till kunskap anser vi i Vänsterpartiet att det behövs en permanent förstärkning av skolans resurser. Framför allt behövs det fler vuxna i skolan. Det behövs pedagogisk personal som kan hjälpa eleverna i deras lärande, men även personal som kan ge stöd på annat sätt. Det innebär att vi avvisar den kortsiktiga resursförstärkning med 500 000 kronor för år 2010 som högerregeringen föreslår under anslaget 1:11. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet anser att all gymnasieutbildning ska ge tillräckliga kunskaper för såväl fortsatta studier som arbets- och samhällsliv och anser därför att försöket med lärlingsutbildning ska upphöra eftersom antalet kurser reducerats. Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommit överens om åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten, bland annat genom att ge dem bättre möjligheter att studera. Vi skjuter till 100 miljoner kronor för 2010 som en följd av att vi föreslår en förstärkning av studie- och yrkesvägledningen i gymnasieskolan. Vidare vill vi tillföra totalt 745 miljoner kronor mer än högerregeringen till anslag 1:15, Statligt stöd till vuxenutbildningen. Av dessa medel går 545 miljoner kronor till ett ungdomslyft med 10 000 platser på komvux samt 700 platser inom yrkeshögskolan. Det stora behovet hos många människor att komplettera sin tidigare utbildning möter vi genom satsningen Kunskapslyftet. Genom satsningen tillförs anslaget 200 miljoner kronor, vilket innebär ytterligare 5 000 platser på komvux. Fru talman! Flickor måste våga gå ut utan att vara rädda för överfall. Vi vill stärka tjejers självförtroende, och därför föreslår Vänsterpartiet att feministiskt självförsvar ska erbjudas alla flickor från årskurs 7. Under detta utgiftsområde avsätter vi totalt 5 miljoner kronor för att stärka arbetet med feministiskt självförsvar ute på skolorna. Vänsterpartiet anser vidare att resurserna till anslag 2:54 för särskilda utgifter inom universitet och högskolor med mera ska öka med 812 miljoner kronor utöver regeringens förslag för 2010. Vi avsätter 400 miljoner kronor för att genomföra en kvalitetsförstärkning av högskoleutbildningen, framför allt inom samhällsvetenskap och humaniora. Vi i Vänsterpartiet vill ge unga bättre möjligheter att studera. Vi vill öka antalet högskoleplatser med 2 500 fler än högerregeringen för 2010 och avsätter därför 122 miljoner kronor för denna åtgärd. Därtill avsätter vi 100 miljoner kronor för praktik och karriärvägledning vid högskola och universitet. Satsningarna är gemensamma med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Fru talman! Enligt vår uppfattning är det ett stort problem med den nuvarande lärarutbildningen att alla examina inte ger behörighet till forskarutbildning. Vi vill därför se en förlängning av vissa examina på avancerad nivå inom lärarutbildningen och avsätter 120 miljoner kronor för detta ändamål. Sist men inte minst vill vi i Vänsterpartiet avsätta 40 miljoner kronor för att finansiera studentinflytande och 30 miljoner kronor till studiesocial verksamhet vid universitet och högskolor efter kårobligatoriets upphörande. Enligt vår mening är det viktigt att studieinflytandet säkras och att den studiesociala verksamheten bibehålls. Fru talman! När vi talar om en likvärdig skola är det viktigt, särskilt för de borgerliga företrädarna, att understryka att det inte betyder att allt ska vara likadant. När det kommer till användningen av ordet rättvisa är det dock exakt lika som avses. Rättvisa handlar för mig om att utjämna skillnader. Vi vet att det finns skillnader i förutsättningar när man väljer att studera vidare. För en del är steget stort, för andra är det mindre. När man ser på den samlade utbildningspolitik som högerregeringen hittills presenterat inser man att det inte handlar om intresse för rättvisa, utan politiken går ut på att begränsa möjligheterna till bildning för en del människor. Regeringen har fått kritik av bland andra TCO och SFS. I sin rapport menar de att bristen på tid mellan lärare och elever har påverkat kvaliteten. Det är en bra rapport. Förhoppningsvis tar regeringen till sig kritiken och förbättrar utbildningen som är viktig för vår välfärd och framtida utveckling. Det är viktigt att människor som går på universitet och högskolor och skuldsätter sig för att kunna göra det lär sig ordentligt. En del klarar kanske att sitta med böcker och dator hemma, men det finns människor som inte klarar sig utan undervisning av lärare. Enligt rapporten kommer bristen på tid mellan lärare och studenter att försämra kvaliteten på högskoleutbildningen. Man föreslår därför minst 15 timmar lärarledd undervisning i veckan. I dag gäller minst nio timmar undervisning i veckan, men det fungerar inte. Vi kan kanske komma in mer på detta under debatten.

Fru talman! I dag på Nobeldagen hyllar vi kunskapen. Då måste man ställa sig frågan hur man uppnår kunskap. Det är en fråga som vi förtroendevalda borde ställa oss oftare så att vi kan fundera över vilka förutsättningar vi vill ge lärare och elever ute i landet. Vilka förutsättningar kan vi ge lärarna så att de på bästa sätt kan lyfta fram det bästa hos eleverna? Hur kan vi ge eleverna förutsättningar att utveckla sina högst individuella möjligheter till kunskap? Jag anser att vi i dag står inför ett stort vägval, likriktning eller mångfald. Jag har många gånger här i kammaren förvånats över att vi har en borgerlig regering som likriktar i stället för att skapa mångfald, som inskränker möjligheterna till individens utveckling och som stänger dörrarna. I morse hörde jag på Ekot att man på Högskoleverket är oroad över att de som börjar gymnasiet inte känner till vilka nya regler alliansregeringen har infört för antagning till högskolan. Finns det något som är viktigt inom utbildning så är det förutsägbarhet. Detsamma gäller inom företagande. Det finns inget som kan stjälpa företagsamhet så som ett hattande fram och tillbaka med regler där procentsatser höjs och sänks och så vidare. Det medför ett otroligt merjobb för alla företagare. För elever som ska börja gymnasiet är det viktigt att veta vart deras gymnasieutbildning leder. Då är det ganska allvarligt att Högskoleverket är oroligt över att de elever som börjar gymnasiet inte vet om vilka nya regler som den borgerliga regeringen har hittat på. Det är ett underbetyg för regeringen. Man ger inte gymnasieeleverna långsiktiga möjligheter att påverka sin egen framtid. Det är detta min kritik handlar om. Vi rödgröna vill skapa en möjligheternas skola och öppna de dörrar som ni har stängt. Det är skolan som ska ge kunskaperna. Om vi ska ha en modern möjligheternas skola i en värld där globaliseringen ökar, där flexibiliteten ökar, där behovet av snabba omställningar ofta ökar, där vi även i framtiden kommer att ha kriser som kräver omskolning är det fel att skapa en skola där man i årskurs 5 måste bestämma vad man ska läsa på högskolan för att ha de rätta meritvärdena för att komma in på det rätta programmet på gymnasiet och sedan på det rätta programmet på högskolan. Det blir stängda dörrar. Det gäller också att skapa resurser. Här i Stockholmsregionen möter vi inte så mycket av krisens Sverige. Jag har nyligen varit i Kristianstad och besökt skolor. Jag intresserade mig för hur kommunen hade klarat krisen. Det är en borgerligt styrd kommun. Jag blev lite förvånad. De kan inte förbruka cirka en tredjedel av de extra miljoner de har fått av regeringen för 2010. Varför? För att de är ansvarsfulla. Min eloge till de kommunekonomer som är ansvarsfulla och inser att man inte kan anställa folk när regeringen ger extra resurser för bara ett år. Eftersom regeringen vägrar att ge kommunerna extra resurser för 2011 och 2012 kan man inte använda pengarna för att anställa långsiktigt. Man måste avskeda i stället. Trots att Kristianstad inte förbrukar cirka en tredjedel av sina extra resurser har man gjort besparingar och nedskärningar på barnomsorgen samtidigt som den ökar i volym. Varför? För att regeringen inte ger resurser långsiktigt, utan kortsiktigt. För att visa på motsatsen kan jag berätta att när jag under förra mandatperioden satt i Kommunförbundets styrelse fick vi vid något budgetmöte höra av Kommunförbundets ekonomer att man hade fått så mycket resurser av en socialdemokratisk regering, stödd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, att man inte behövde klaga längre. Då menade vi allvar med att ge kommunerna möjligheter och resurser att utföra sitt uppdrag. Den här regeringen har glömt bort det. Det handlar om valfläsk; tydligare kan det inte vara. Vi politiker ska ge kommunerna resurser att skapa möjligheternas skola, inte de tidiga valen. När jag räknade upp dem förut glömde jag att vi kommer att få ännu en stängd dörr, nämligen när utbildningsministern ska införa betyg för förskoleklasser som han har utlovat. Det blir intressant. I går fick vi också en intressant Timss-rapport om att Sverige tyvärr har tappat i resultat när det gäller matte och fysik. Det är väldigt allvarligt. Det är viktigt att vi tar till oss detta. Utbildningsministern pratade genast om lärarutbildning. Det är klart att vi ska se över lärarutbildningen. Det kommer en proposition, men jag är inte säker på att den kommer att råda bot på detta. Vi måste också fundera över hur man gör saker och ting snabbare. Då handlar det om något väldigt bra som alliansregeringen har infört, nämligen Lärarlyftet. Jag gillar Lärarlyftet, men jag noterar att man i budgeten för nästa år har tagit pengar från Lärarlyftet. Man gör nämligen inte av med pengarna. Man får inte lärarna att utbilda sig så man börjar plocka pengar för att finansiera andra delar i budgeten. Samtidigt aviserar man en översyn. Det är på tiden. Det skulle man ha tänkt på lite tidigare, tycker jag. Miljöpartiet har varit inne på det två år i rad. Vi menar att man för länge sedan borde ha funderat över hur man ska ändra detta. Det kan till exempel vara riktade satsningar. Det är inte säkert att alla lärare som behöver fortbildning söker. Fortbildning är det snabbaste sättet vi från statsmaktens sida har för att förändra undervisningen i skolan. Fortbildning går snabbare än att förändra lärarutbildningen. Man kan fundera över om den inte borde riktas mot lärare som inte på många år har satt sin fot på en högskola, kanske inte sedan de gick färdigt sin utbildning. Man kan också fundera över, vilket vi föreslår, att höja ersättningsnivån. Det är en hel del ensamstående, framför allt kvinnor med barn, som inte har råd att gå Lärarlyftet eftersom ersättningen är så mager. Vi skulle över huvud taget behöva en starkare kvalitetssatsning. Sedan den här regeringen lade ned Myndigheten för skolutveckling och tog bort kunskapsöverföringen mellan olika skolhuvudmän har vi ett problem när det gäller hur goda erfarenheter ska förmedlas mellan skolor. Det gjorde Myndigheten för skolutveckling. Jag gråter inte över nedlagda myndigheter, men jag kritiserar när uppdrag försvinner som en del av en ideologisk styrning där staten ska dra sig tillbaka och inte uppfylla sitt uppdrag att vara kunskapsförmedlare och bilda nätverk. Det saknas nu. Jag förstår att Skolverket inte utför detta. De får inte göra det enligt den här regeringens tankar. Fru talman! Vi behöver en möjligheternas skola. Vi behöver inte en stängda dörrarnas skola. Vi behöver en framtidens skola i Sverige. För det behöver vi en ny regering.

Fru talman! Sverige befinner sig i ett mycket tufft ekonomiskt läge. De senaste ett och ett halvt åren har Sverige och världen befunnit sig i den största ekonomiska kris som vi har sett sedan depressionen på 30-talet. Det är en global kris som satt djupa och tydliga sår och spår i nationer och branscher, men också i enskilda människors och familjers liv. Trots denna globala kris står Sverige starkare än många andra länder i Europa och världen. De flesta menar att läget stabiliserat sig så pass att man kan tala om att en ljusning och vändning är på väg. Innan vi törs och kan vara tydliga med att vändningen är här återstår mycket av konkret politiskt arbete. I tider som dessa är det oerhört viktigt att satsa rätt, att våga vara tydlig och se konkreta åtgärder som leder till jobb och fler företag som leder till en god tillväxt så att vi kan få en välfärd i vårt land. Fortbildning och utbildning är två grundbultar för att gå mot jobb, välfärd och tillväxt. En satsning på att utveckla kompetenser förbättrar förutsättningarna att möta kriser och snabbt göra en återhämtning. Det är också mycket viktigt för att ge den enskilda människan en stabil grund att stå på för sin egen utveckling och för att kunna vara med när det vänder till goda tider igen. Vi har några stora utmaningar. De har hängt med i många år. År 2006, när alliansregeringen tog över, hade vi en enormt hög ungdomsarbetslöshet. I goda tider var ungdomsarbetslösheten i Sverige en av Europas högsta. Vi fick ned den. Tyvärr har den stigit igen. Det är en stor utmaning som vi måste tackla. Vi har en annan utmaning, nämligen att alltför många elever lämnar gymnasiet utan tillräckliga kunskaper. En tredje utmaning är själva omställningen. Människor ska gå från utanförskap tillbaka till ett arbete. Med reform efter reform och resurs efter resurs möter regeringen dessa utmaningar för att ge den enskilde eleven och den enskilde arbetslöse möjlighet att komma tillbaka och få en framtidstro. I höstens budget från regeringen finns ett kraftfullt paket som innebär att man storsatsar på utbildningsplatser i den reguljära verksamheten. Det är viktigt. Man satsar närmare 4 ½ miljarder kronor extra under 2010 och 2011 för att utöka antalet utbildningsplatser. Det är ungefär 26 000 nya platser som årligen tillkommer. 2 miljarder kronor går till den kommunala vuxenutbildningen, komvux. Det innebär 13 000 nya platser. Det är en storsatsning som omfattar både yrkesvux och teoretiska studier. Eftersom varje helårsplats innefattar mer än en individ räknar vi med att 30 000 personer får del av dessa utbildningsplatser i komvux. Regeringen satsar som sagt mycket på den kommunala vuxenutbildningen och framför allt på yrkesvux. Förutom den extra miljard som tillförs har vi tidigare tillfört 600 miljoner. Det är för att vi har sett att just yrkesutbildningen för vuxna har varit eftersatt. Kommunerna har inte haft råd och den ordentliga viljan att satsa. Nu ser den här regeringen, alliansregeringen, att vuxna människor också kan få en yrkesutbildning med bra kvalitet. Det blir också mer av den varan nu. Komvux är i grunden ett kommunalt ansvar. Staten kompletterar. Det är det som vi nu har gjort med kraft när det behövs. De nya platserna fördelas också efter behov till kommunerna. De som är i störst behov av fler platser får också fler platser. Det ska inte vara som tidigare, att de smetas ut överallt, oavsett om kommunerna har behov av dem eller inte. Nu får kommunerna fler platser om de behöver det. Dessa platser är också beräknade utifrån vad kommunerna själva har sagt att de vill ha och vad de regionala samordnarna har sagt att det finns behov av. Sedan har kommunerna i stort sett fått de utbildningsplatser som de har krävt och önskat sig för att de också ska kunna ha en bra kvalitet i utbildningen. Inom yrkeshögskolan är det 3 000 nya platser som tillkommer. Även yrkeshögskolan fick själv säga hur många platser man behövde, sedan har man tilldelats dessa platser. Det är viktigt att det finns utbildningsplatser inom yrkeshögskolan men också att de är av bra kvalitet. Det blir också 10 000 nya högskoleplatser. Det får vi höra mer om senare i debatten. Dessa nya utbildningsplatser är en viktig pusselbit för att Sverige ska ta sig ur krisen och också för att ge människor ett gott hopp och en bra grund för framtiden. Fru talman! Dessa storsatsningar som regeringen gör är mycket tydliga. När man då läser oppositionens gränslösa förslag framstår de som helt oseriösa. Det låter kanske bra att alltid säga mer, mer, mer om precis allting. Men är det kopplat till verkligheten? Det är viktigt att också se vad som finns där ute. Det gäller att sätta människan först, inte politisk överbudspolitik som Socialdemokraterna och den övriga oppositionen valt att göra. Vi kan också se att oppositionens budgetar spretar åt tre helt olika håll. Ni säger att ni är eniga men visar med all tydlighet i denna budget att det inte alls stämmer. Även om ni har lyckats få ihop ett gemensamt förslag har ni räknat på tre helt olika sätt och kommit fram till tre helt olika kostnader. Det skiljer till och med många miljoner mellan de förslag som ni har kommit fram till. Hur har oppositionen tänkt sig detta? Vem ska sköta alla dessa utbildningsplatser som ni nu säger är så viktiga? Inom de olika utbildningarna säger man själv att man inte klarar av och inte har behov av fler platser. Hur ska ni hantera alla dessa platser? Har retoriken och argumentationen tagit överhanden över verkligheten? Det är faktiskt inte likt Socialdemokraterna att vara så ekonomiskt vårdslösa och oseriösa. Var har den gamla socialdemokratiska politiken där man var ekonomiskt ansvarstagande tagit vägen? Det är ett signum som verkar vara ett minne blott. Ni är splittrade, och ni har underfinansierade förslag. Det är det som numera är signifikant för oppositionens politik. Fru talman! Vad passar bättre än att ha en utbildningspolitisk debatt på Nobeldagen? Det är mycket trevligt. Vi kan med stolthet visa på de stora insatser som regeringen har gjort under denna mandatperiod. Vi har storsatsat på förebyggande verksamhet. Elever ska få det stöd och den hjälp som de är i behov av. Vi har satsat på en bra utvärdering. Vi satsar på lärarna, och vi stärker rektorerna. Allt detta görs för att vi ska få framgångsrika skolor i hela landet. Vi fortsätter att satsa på läsa-räkna-skriva. Vi fortsätter med Lärarlyftet. Det införs ett nytt förskollärarlyft, vilket är viktigt. En rektorsutbildning införs och blir obligatorisk, och vi fördubblar anslaget för den. En ny lärarutbildning kommer, vi har satt en ny gymnasieskola i sjön, och vi satsar 250 miljoner kronor på att vi ska kunna implementera dessa olika reformer. Vi genomför reformer som stärker elevernas möjligheter att nå målen i skolan. Vi stärker deras möjligheter till jobb och en bra framtid. Vi gör kraftfulla satsningar som ger elever och studenter möjligheter att gå en ljusare framtid till mötes samtidigt som vi stimulerar till och ger förutsättningar för fler jobb. Jag yrkar bifall till utskottets förslag med anledning av propositionen. (Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Sofia Larsen när det gäller fördelningen av resurser till komvux, alltså vuxenutbildningen. Det är intressant att regeringen först avskaffade fördelningen av resurser till komvux över hela landet utifrån utbildningsbakgrund. Nu säger Sofia Larsen att resurserna fördelas efter behov ute i landet. Det är intressant. Kan Sofia Larsen utveckla detta? Det verkar som om ni har velat uppfinna ägget en gång till. Det fanns ett sådant system i landet som var ganska effektivt och som byggde på invånarnas utbildningsbakgrund. Det avskaffade ni. Nu verkar ni ha insett att det behövs en sådan fördelning av resurserna till vuxenutbildning och återinför detta. Hade det inte varit bättre att helt enkelt behålla det gamla systemet?

Fru talman! Först och främst ska jag säga att det nu satsas mycket på platser i den kommunala vuxenutbildningen. Det är ett viktigt grepp för att många människor ska kunna få en bra grund att stå på. Resurserna fördelas också enligt de önskemål som har funnits från kommunerna själva och från de regionala samordnarna som regeringen har tillsatt. Det innebär att man ser på vilket antal utbildningsplatser det finns behov av och hur många människor som har behov av detta. Då handlar det inte bara om den bakgrund man har som enskild människa utan också om ett behov kopplat till arbetslöshet och kopplat till vad man ser behövs för att komma in på arbetsmarknaden. Det är mycket viktigt. Det gäller också att kunna se vilka önskemål som finns. Det som jag tycker är glädjande är att vi från regeringen också har kunnat tillgodose de önskemål och behov som har funnits från kommunerna. Det känns bra, och det är bra att regeringen har kunnat erbjuda det. Jag kan passa på att ställa en fråga till Mats Pertoft. Han talade om att det är viktigt med mångfald. Det var bra att han sade att mångfald är bättre än likriktning. Men hur ska Mats Pertoft kunna genomföra en politik med mångfald när han vill regera ihop med socialister och vänsterpartister? Socialisternas signum har inte direkt varit mångfald.

Fru talman! Förunderligt är det i ideologiernas värld. Jag kan upplysa Sofia Larsen om att det största hot mot mångfalden som jag möter när jag diskuterar dessa saker till exempel med friskolevärlden är den borgerliga alliansregeringen. Det satsas väldigt mycket på vuxenutbildningen, och det är bra. Det är bra att ni har lärt er läxan. Första året efter ert maktövertagande chockade ni ju Kommunsverige med era drastiska och dessutom oväntade neddragningar inom vuxenutbildningen. Samtidigt får i alla fall jag signaler om att kommunerna inte alls får så mycket som de har begärt. Sofia Larsen har inte svarat på min fråga om vad det är som gör att ni först avskaffar den tidigare resursfördelningsmodellen - en modell för att fördela vuxenutbildningsmedlen till landets alla kommuner - för att sedan införa en annan modell. Hade det inte varit bättre att behålla den förra modellen som dessutom var betydligt mer objektiv och långsiktigt hållbar eftersom den byggde på utbildningsnivån i kommunerna och även hade fungerat i många år? Den frågan har Sofia Larsen alltså inte svarat på. Långsiktigt måste utbildningsnivån höjas, särskilt i de kommuner där utbildningsnivån är låg. Det måste även alliansregeringen inse. Man kan inte bara bygga det här på gissningslekar. Min fråga kvarstår: Varför först avskaffa en modell för att sedan införa en liknande men sämre modell?

Fru talman! Det är inget konstigt att antalet utbildningsplatser inom den kommunala vuxenutbildningen varierar efter konjunktur. Så har det alltid varit, oavsett vem som suttit vid regeringsrodret. Socialdemokraterna och Miljöpartiet drog under förra mandatperioden drastiskt ned anslaget till vuxenutbildningen. Att i en högkonjunktur dra ned något är helt naturligt för att sedan i en lågkonjunktur igen stärka resurserna. Så fungerar samspelet, och detta är helt naturligt. Skillnaden är ett par tusen platser när det gäller vad kommunerna önskade och vad de sedermera fick. Den kommunala vuxenutbildningen är i grunden ett kommunalt ansvar. Staten skjuter till, stimulerar till ännu mer. Det har aldrig funnits något hinder, och finns inget hinder, för en kommun att lägga till lite extra om man så skulle vilja. Detta är alltså kommunens huvudansvar. Vi har sett till att yrkesvux, yrkesutbildningen inom komvux, stärks, något som kommunerna tyvärr inte prioriterat i den utsträckning som vi hade önskat och som vi nu kan se att de som går på yrkesvux tidigare önskat. Den här regeringen har gjort det som Mats Pertofts tidigare regeringskamrater inte hade möjlighet eller vilja att göra. Att det behövs en högre utbildningsnivå håller jag helt med om. Men viktigt är att också kunna se till att alla som så önskar kan få en utbildning på den nivå som tillförs. Man ska få en andra chans, men man ska också kunna ha en tydlig fortsättning. I dag saknar var tredje 20-åring en färdig gymnasieutbildning. Vi behöver platser för det. Men vi ska framför allt ha en grundskola och en gymnasieutbildning som klarar sin utbildning, så att vuxenutbildningen blir namnet värd.

Fru talman! Det Sofia Larsen säger om att vi vill ha mer än den borgerliga regeringen är helt riktigt. Vi tycker inte att det är okej att ungdomsarbetslösheten närmar sig 27 procent. Därför säger vi att man måste sätta in åtgärder. Något är fel när vi nu när det är lågkonjunktur har 30 000 färre utbildningsplatser inom den kommunala vuxenutbildningen än vi hade 2006 när det var högkonjunktur. Sofia Larsen kan prata hur länge och hur mycket som helst om vikten av detta. Men ni satsar ju inte. Ni väljer att sänka skatterna i stället för att anslå pengar till det som i en kris är väldigt positivt, nämligen att man utbildar sig. Att täppa till kunskapsluckor är otroligt viktigt. På samma sätt är det med kommunerna. En mängd människor har tvingats ut ur arbetslöshetsförsäkringen, precis som cancersjuka nu kastas ut ur sjukförsäkringen. Detta drabbar kommunerna. Någonstans måste pengarna tas. En mängd människor står och knackar på hos socialkontoren för att där söka socialbidrag. De pengarna hade i stället kunnat användas till skolan. Självklart måste staten då gå in med pengar långsiktigt så att man vet vad som gäller 2010 och 2011. Vi var väl på samma träff i går där Lärarförbundet berättade om varslen. Nu är det 500 lärare som har sagts upp, och fler står på tur. Att inte tro att det här drabbar eleverna och resultaten är, tycker jag, ganska naivt. Er politik är att det är viktigare att sänka skatterna än att satsa på barn och ungdomar. Om det här pratar vi alltså på Nobeldagen. Detta är anmärkningsvärt.

Fru talman! Marie Granlund tycker inte att det är okej med en hög ungdomsarbetslöshet nu i en lågkonjunktur. Men uppenbart tycker hon att det var helt okej att Sverige hade Europas högsta ungdomsarbetslöshet under den högkonjunktur som vi 2006 befann oss i och när alliansregeringen tog över. Då satt den socialdemokratiska regeringen väldigt tryggt och sade: Vi behöver inte göra någonting. Ungdomarna får klara sig själva. Men Sverige hade, som sagt, Europas högsta ungdomsarbetslöshet under den högkonjunktur som vi då befann oss i. Vi ska inte acceptera den ungdomsarbetslöshet vi nu har. Därför gör vi nu stora insatser. Vi stimulerar till företagande och fler jobb, och vi ger ordentliga möjligheter till fler utbildningsplatser. Kommunerna får önskade utbildningsplatser, och yrkeshögskolan får det antal platser som man säger att man maximalt klarar av. Det är inte seriöst att köra med de siffror som Socialdemokraterna kör med. Det är, som sagt, förvånande att man har lämnat den tidigare ansvarsfulla ekonomiska politiken. När det gäller att sänka skatterna går ni med på tre fjärdedelar av allt som regeringen hittills sagt - året efter och hela tiden går ni med på det regeringen senast gjort. Det ska bli mycket spännande att se hur det är nästa höst. Då är ni säkert också med på ett fjärde jobbskatteavdrag. Jag ska passa på att ställa en fråga till Marie Granlund som i drygt tio minuter i stort sett bara pratade om regeringens politik. Knappt ens under några sekunder valde Marie Granlund att prata om den egna politiken. Också detta är anmärkningsvärt i en budgetdebatt. Men det blir kanske så när man inte har så många egna konkreta förslag. Marie Granlund sade också att det ska vara öppna dörrar. Självklart ska det vara öppna dörrar. Men vilka dörrar vill ni öppna som regeringen hittills inte har öppnat? Ni har ju inga egna förslag om att stärka för ungdomarna och skolan.

Fru talman! Det är otroligt att en företrädare för ett regeringsparti står här och säger att man gör insatser. Det gör man inte! Ungdomsarbetslösheten ligger på 27 procent. Vad kommer sedan att hända med dessa unga? Att vara ung och inte känna sig behövd - att känna att ingen efterfrågar vad man kan - är förödande. Detta är något som vi 10-15 år framöver kommer att få leva med. Åtgärder måste sättas in. Det kan man göra om man vill. En gång i tiden samarbetade Centerpartiet och Socialdemokraterna. Under förra krisen genomförde vi ett brett kunskapslyft. Nu säger man bara att det är helt okej att det finns färre platser i dag än det fanns när det var högkonjunktur. Båda har vi lyssnat på Skolverkets rapport om vad det är som gör att resultaten i den svenska skolan sjunker. Skolverkets analys är att den sammanhållna skolan tyvärr börjar bli ett minne blott. Därför vill jag fråga Sofia Larsen om det över huvud taget finns några tankar på hur man ska minska segregationen och klyftorna. Nu går utvecklingen åt fel håll. Skolverket säger att tidiga val inte är bra, men sådana inför ni. Det tycker inte vi är bra. Skolverket säger också att klyftorna och skillnaderna ökar, men det gör ni inget åt. Ni vägrar att styra resurserna dit där de allra bäst behövs. Tar man över huvud taget Skolverkets rapport på allvar?

Fru talman! Socialdemokraterna lämnade efter sig en situation där var tredje 20-åring inte har en färdig gymnasieutbildning. Var tredje 20-åring i Sverige har inte en färdig gymnasieutbildning. Det Sverige, den situationen för våra ungdomar i detta land, lämnade Socialdemokraterna efter sig. Det denna regering har gjort är att gå ifrån en skola som sorterar. Vi går ifrån den skola som Socialdemokraterna stod för, där man lämnar alldeles för många barn och elever åt sig själva. Vi ser nu till att man från den dagen man börjar både förskolan och skolan ska få stöttning och stimulans utifrån varje enskild persons egna förutsättningar och behov. Det handlar om tidiga insatser med läsa-skriva-räkna, en bra uppföljning och ett tydligt ledarskap i form av en ny rektorsutbildning. Vi ger lärarna verktyg och en fortbildning värd namnet. Det har vi i Allians för Sverige och regeringen genomfört. Vi genomför en skola där alla ges en ärlig chans, och vi lämnar den skola som sorterar - den skola som Socialdemokraterna lämnade efter sig.

Fru talman! När man lyssnar på Sofia Larsen blir man lite förbannad eftersom hon anklagar oss i oppositionen för att inte satsa någonting utan bara lova. Precis som de första talarna sade har denna högerregering minskat skatterna för de rika. De fattigas högre skatter går till dem som redan har, och man fördelar resurserna utifrån dem som har det bäst ställt. Det är inte vår politik. Vänsterpartiets politik bygger på rättvisa och fördelning. För att Sofia ska få höra det igen kan jag säga att vi tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna har satsat 100 miljoner mer än högerregeringen på utbildning och förstärkning av studie- och yrkesvägledning på gymnasiet. Vi i Vänsterpartiet lägger 745 miljoner kronor mer än regeringen i anslag till stöd för vuxenutbildning. När det gäller ungdomslyft har vi 545 miljoner kronor till det, och det innebär 10 000 fler platser på komvux och 700 fler platser inom yrkeshögskolan. Detta är en satsning, och det är också ett bevis på att vi har en mycket bättre politik när det gäller rättvisa och resurser. Vad har ni gjort? Jo, klassklyftorna ökar, och sorteringsskolan är ett faktum. Varje gång man är i ett område som Hässelby gård och Botkyrka - överallt - säger människor att det är en sorteringsskola. De fattiga är kvar utan resurser, utan vuxna och utan stöd, och lärarna har inte rätt utbildning.

Fru talman! Först skulle jag vilja ge en eloge till Amineh Kakabaveh som faktiskt var den enda från oppositionspartierna som i sitt anförande pratade om sin egen politik och de budgetåtgärder vi i dag ska diskutera. Om jag ska ge en kort kommentar kring skattepolitiken är det så att det regeringen har gjort är att stimulera och se till att människor med vanliga och normala inkomster får mer pengar i sin egen plånbok. Vi ser till att man får bestämma mer över sitt eget liv. De flesta som jobbar har fått 1 500 kronor mer kvar i sin egen plånbok. Det har aldrig någon överenskommelse gjort tidigare vad gäller till exempel de fackliga i den delen. Jag tycker nog att Vänsterpartiet behöver ta debatten med sina egna kamrater, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som också vill sänka skatterna. Det är snarast den debatten Amineh behöver ta, inte den med oss på allianssidan. En sak är märklig. Är det verkligen så att en av de största posterna i Vänsterpartiets budgetförslag är en satsning på feministiskt självförsvar? Det kan vara viktigt, men i en tid då en skola med stora luckor har lämnats efter anser jag att vi behöver satsa på andra saker först - tidiga insatser, stöd och hjälp. Jag skulle också vilja säga att det är något verklighetsfrämmande när Vänsterpartiet plockar bort de satsningar vi har på läsa-räkna-skriva, som är så otroligt viktigt. Det handlar om att ge alla en chans från start. Vi står för inkludering. Den politik ni verkar föra är exkludering. Hur kommer det sig, egentligen?

Fru talman! Jag tycker att det är lättare sagt än gjort. I alla fall jag träffar varje dag 200-300 elever i olika eftersatta och socialt utsatta områden, och där ser man verkligen vilken effekt högerregeringens politik har haft på fattiga människor. Det är inte konstigt att vi satsar 5 miljoner på feministiskt självförsvar. Mäns våld mot kvinnor kostar nämligen så mycket mer - tio gånger mer än 5 miljoner. Vi satsar i Sverige och i världen eftersom det är viktigt att flickor vågar stå på sig, vågar andas och kan gå ut utan att vara rädda. Det ska man satsa på när de är barn. Det är viktigt för oss att satsa på ungdomarna. Det är en självklarhet att de har rätt att gå ut utan att vara rädda för att bli överfallna. De ska inte behöva ha nyckeln i ena handen och mobilen i den andra när det är mörkt. Vi vill skapa ett samhälle där det finns möjlighet för alla att andas. Det tycker vi är viktigt. Vi är stolta över vår politik när det gäller skatterna. Vi vet att det är skatterna som ger möjligheter. Ni sänker skatterna och ger inte heller kommunerna möjlighet att bedriva sina verksamheter. Precis som svenska folket tycker vi att det är viktigare att satsa på skattefinansierade verksamheter än att sänka för de rika och att de fattiga ska betala för 20 procent av Sveriges rika människor. Det är det vår politik bygger på - rättvisa. Vi tycker att det är viktigt att satsa på de små, för de är vår framtid. Det har vi också tydligt gjort klart. Jag behöver kanske inte upprepa en gång till hur mycket Vänsterpartiet vill satsa, enskilt och tillsammans med de rödgröna, för det är tydligt och klart: 100 miljoner mer än regeringen.

Fru talman! Jag håller helt med Amineh Kakabaveh om att kvinnors rättigheter är ett otroligt viktigt område som ska satsas på, och det gör regeringen bland annat inom rättsväsen och även Jämställdhetsdepartementet och de delarna. En kort kommentar vad gäller skatterna: Det jobbskatteavdrag som nu genomförs ger faktiskt mest till dem som Amineh diskuterar, nämligen de med låga och normala inkomster. Max i jobbskatteavdraget är 1 752 kronor. Det spelar ingen roll om du tjänar drygt 28 000 kronor i månaden eller om du tjänar 3 miljoner kronor i månaden. Det är en fördelningspolitik som ger mest till dem med låga och normala inkomster, en fördelningspolitik som oppositionen och Vänstern aldrig tidigare har klarat av. Det är på grund av denna politik som vi nu kan ge kommunerna 17 miljarder kronor extra under nästa år. Jämfört med 2006, då Vänsterpartiet samarbetade med dåvarande sosseregeringen, kommer denna regering att ha tillfört 38 miljarder kronor till kommunsektorn 2010. Det är ytterligare 38 miljarder kronor som kan gå till välfärd för människor ute i Sveriges kommuner. Detta är en politik för alla människor, och den är vi stolta över.

Fru talman! I måndags kom en intressant rapport från Sveriges Kommuner och Landsting. Den visar på de faktorer som avgör vilka resultat eleverna uppnår. Saker sker inte av en slump, utan när framgångsfaktorer samverkar kommer också resultaten. Med andra ord: Varför är vissa skolor framgångsrika? Och varför är andra skolor i samma kommun eller skolor i likvärdiga områden utan sådana goda resultat? SKL visar att kommuner med helt olika förutsättningar pekar på samma faktorer som gör att de uppnår goda resultat. Det visste vi i alliansen när vi arrangerade vår hearing den 1 april 2008. Den hette Framgångsrika skolor. Att vi där bjöd in forskarna Lennart Grosin och Trevor Dolan var ingen tillfällighet. Det är just de som har lärt oss vad som gör skolor framgångsrika. SKL är naturligtvis ute efter att hitta anledningen till att vissa skolor lyckas bättre än andra. I rapporten kommer man fram till följande sju faktorer 1. gott ledarskap 2. kompetenta lärare 3. höga förväntningar på alla elever 4. uppföljning av verksamheten 5. tydlig ansvarsfördelning mellan politiker och tjänstemän 6. tidig uppfångning av barn med behov av särskilt stöd 7. samsyn på mål och inriktning för verksamheten. Jag läste naturligtvis rapporten, och så funderade jag över de sju punkterna. Vad har vi i alliansen gjort under våra tre år i regering som kan bidra till att elever uppnår bra resultat? När det gäller ledarskapet är svaret en obligatorisk, akademisk rektorsutbildning med hög kvalitet. Den får vi höra mer om senare i dag. För att lyfta lärare har vi Lärarlyftet. Nu kommer också Förskollärarlyftet. Det kommer förslag om en ny lärarutbildning i en proposition i månadsskiftet januari/februari. Vi pratar ofta om höga förväntningar och vikten av höga förväntningar. När jag har frågat varför det går dåligt i skolan har alltför många politiker och tjänstemän sagt till mig: Ja, med dessa elever kan man inte förvänta sig mer med tanke på hur föräldrarna är och vilket ursprung de har. Jag är så trött på att höra det. En kommun som tidigt började prata om höga förväntningar var Haninge. Det skedde först genom en socialdemokratisk ordförande och därefter genom en moderat. De har verkligen satt på kartan att deras elever lyckas när man har höga förväntningar på dem. När det gäller uppföljning av verksamheten pekar jag i första hand på kunskapskontroller och på nationella prov redan i årskurs 3. Det mötte stort motstånd när vi beslutade om det. Men kritiken har tystnat, och nu tycker även sossarna att det är bra. Frågan är varför Socialdemokraterna kallar det sortering när vi genomför uppföljningsåtgärder men inte när de själva föreslår det. Den fjärde punkten gäller ansvarsfördelningen mellan politiker och tjänstemän. Alliansen har gjort en del, inte minst genom den nya skollag som är på väg fram, men detta är huvudsakligen en kommunal fråga. Jag tittade på vilka kommuner som SKL har med i sin rapport. Det är 16 kommuner med synnerligen bra resultat. Elva av dem har en moderat kommunstyrelseordförande, en har en folkpartistisk och fyra har en socialdemokratisk ordförande. Det är fem skånska kommuner, och samtliga fem har moderata ordförande. SKL betonar vikten av att tidigt fånga upp barn med särskilda behov. Vad har vi gjort åt det? Vi har återinfört speciallärarutbildningen, och vi genomför en läsa-skriva-räkna-satsning för en halv miljard om året. Jag kan inte förstå hur Vänstern kan vara emot den satsningen. Alliansen har lagt fast sin politik genom budgetpropositionen. Vi värnar starka offentliga finanser. Vi har ordning och reda på bankerna. Vi lägger mer pengar på kommuner, mer pengar på infrastruktur och mer pengar på pensionärer. Vi satsar på utbildning och omställning. Vi har en politik som gör att det lönar sig bättre att arbeta och som gör att fler vill anställa. Mot det står en vänsterkartell som vill höja skatter för samtliga och ersättningar för dem som inte arbetar. Oppositionens budskap är hela tiden: Alliansen ger för lite. Det är för sent. Det är för magert. Det är för klent. Det gäller till exempel oppositionens önskemål om fler platser på komvux och yrkesvux. Vi lägger nu 2,11 miljarder på dessa. Vänstern lade som mest 1,89 miljarder under den förra mandatperioden. Vi lägger så mycket som kommunerna och samordningsmänniskorna vill ha. De säger att det behövs ca 20 000 platser, och det får de. Men Socialdemokraterna säger att de vill ha ytterligare 25 000 platser utöver det. Vi bygger vår satsning på vad huvudmännen vill ha. Ska man då anta att de ljuger inför regeringen och att de i själva verket vill ha 45 000 platser? Det är inte seriöst och inte ansvarstagande. Jag undrar dessutom varifrån lärarna skulle komma om vi skulle inrätta 45 000 platser. Skulle de kanske vara outbildade? Varifrån skulle lokalerna komma? Skulle det vara något slags Ur och Skur i det fria? Har ni inga krav på kvaliteten när ni äskar nya platser? Oppositionens budget spretar i vanlig ordning. De flesta punkterna står endast ett parti för, och när ni satsar på samma sak har ni ofta olika summor till satsningarna. Alla står bakom satsningarna på ROT-avdrag för skolan. Det är en satsning som många säkert hade välkomnat, men som vanligt är det något fel. I det här fallet är det fel på anslaget. 400 miljoner per år ska fördelas på 200 skolor. I min lilla kommun har vi aldrig lyckats reparera en skola för 2 miljoner. Till en sådan satsning behövs nog tio gånger mer. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet. (Applåder)

Fru talman! Jag konstaterar att Margareta Pålsson är nöjd med utvecklingen. Jag kan inte vara nöjd när så många människor är arbetslösa. Jag kan inte vara nöjd när så många ungdomar är arbetslösa. Det första ni gjorde när ni kom till makten var att slakta komvux. Det är klart att det tar tid att bygga upp det igen. Allt det här hade kunnat vara på plats och vara färdigt när konjunkturen vände. Det skiljer 30 000 platser. Det var absolut möjligt att ha det. Det fanns 2006. Ni tog bort det eftersom det här med återkommande utbildning inte är viktigt. Det är inte viktigt att hela tiden få en chans till, att kunna byta bana och göra någonting åt sin situation när det värsta inträffar. Ni blir svaret skyldiga. Om era åtgärder har haft effekt, varför är då arbetslösheten så hög? Det är uppenbart att det behövs mer. På samma sätt är det med skolan. Det största lärarförbundet är djupt oroligt eftersom vi i går kväll fick reda på att 500 lärare sägs upp och 1 000 till är varslade. Bekymrar inte det er alls? Kommunerna säger att de inte vågar ha de anställda kvar eftersom man inte vet hur ekonomin ser ut 2011 och 2012. Det krävs långsiktighet i det här. Annars kommer barnen att få betala krisen, precis som de fick göra på 90-talet. Det krävs faktiskt ett ansvarstagande för att barnen inte ska behöva göra det. Tycker Margareta Pålsson att det är okej att 500 lärare nu sägs upp?

Fru talman! Jag har aldrig sagt att jag är nöjd med hur det ser ut. Jag har aldrig sagt att jag är nöjd med den höga arbetslöshet som vi har. Jag har aldrig sagt att jag är nöjd med det underskott vi har i våra statsfinanser. Vi är inne i den djupaste lågkonjunktur som Sverige har skådat sedan 30-talet. Att det skulle gå spårlöst förbi välfärdssektorn är en utopi som jag inte tror att någon egentligen tror på. Det är klart att det märks. Däremot är jag nöjd med det sätt som vår regering sköter den här lågkonjunkturen på. Vi ser nu att de flesta länderna i Europa har misslyckats med sin ekonomi. Misslyckats är kanske fel ord att använda, men de har det ännu mer bekymmersamt än Sverige. Man kan enligt den senaste uppföljningen på Finansdepartementet konstatera att vi kommer att ha ekonomin i balans 2014. Det kommer vi att vara rätt så ensamma om i Europa. År 2014 tror finansministern att vi åter har överskott. Det är jag nöjd med. Jag är naturligtvis inte nöjd med att 500 lärare är uppsagda. Men jag tror att de flesta uppsägningarna beror på att det är färre elever. Som vi ser i SKL:s rapport är det inte mer pengar som i första hand behövs för att nå framgång i skolan. Framgångsrika skolor beror just på de sju faktorer som jag räknade upp.

Fru talman! Nej, det är klart att en kris inte går spårlöst förbi. Men man kan göra allt som står i ens makt för att människor ska komma undan så lätt som möjligt. När vi lämnade makten 2006 hade vi ett överskott i statens finanser. Nu lånar man till skattesänkningar. Det säger ganska mycket. Man gör så i stället för att folk ska betala lite mer i skatt så att man kan satsa på utbildning. Man kan satsa på skolan så att inte lärare behöver sägas upp, och man kan satsa på utbildning så att människor får möjlighet att reparera sina kunskapsbrister i stället för att behöva knacka på hos socialkontoren och söka socialbidrag. Det finns ett val. Det finns hela tiden ett val. Jag skulle också vilja fråga om Margareta Pålsson anser att den komvuxutbildning som bedrevs 2006 inte var kvalitativ. Uppenbarligen gick det då att ha väldigt många fler platser och bereda väldigt många fler människor möjligheten att faktiskt komma vidare i sina liv. Det är så man ska hantera en kris, nämligen att ge möjligheter att göra någonting nytt. Det är det som ni inte gör. Jag tror inte att mer pengar till skolan alltid är lösningen. Men som det ser ut nu skulle jag vilja fråga: Tror inte Margareta Pålsson att lärare gör skillnad? Kommer ni att gå ut med att det ska vara färre lärare i skolan för att den kommer att bli mycket bättre då? Det är ju nonsens! Det är klart att lärare gör skillnad! Det är klart att hur stora klasserna är gör skillnad för elevernas kunskapsinhämtning. Vi vet vilka elever som drabbades hårdast av krisen på 90-talet. Det var elever som inte hade föräldrar som kunde stötta och hjälpa till, och det är därför som det är så viktigt att staten tar sitt ansvar och ger kommunerna möjlighet att även när det är kris ha kvar den kvalitet som man haft i skolan.

Fru talman! Marie säger att vi lånar till skattesänkningar. Ja, vi lånar. Sedan är frågan vad det är som vi lånar till. Lånar vi till de stora satsningarna på kommunsektorn? Lånar vi till skattesänkningar? Lånar vi till satsningen på de arbetslösa, eller lånar vi till infrastrukturen? Ni väljer naturligtvis att säga att vi lånar till skattesänkningar. Ni påstår alltid att de här skattesänkningarna är roten till allt ont, och jag undrar precis som Sofia undrade: Hur kan det då vara så att ni säger ja till 75 procent av våra skattesänkningar? Det har varit så hela mandatperioden att när vi kommer med budgeten och föreslår ett jobbskatteavdrag skriker ni i högan sky: Nej, nej, nej! Och året därpå säger ni: Ja, vi tar det men vi tar inte det nya. Så går det ett år till och så skriker ni när vi kommer med vårt förslag och säger sedan: Okej, vi tar ettan och tvåan, men vi tar inte trean. Och så kommer det fjärde skatteavdraget och då säger ni: Okej, vi tar det tredje, men vi tar inte detta i alla fall. Det ska bli spännande att se i valrörelsen om ni ska stå här och säga nej till det fjärde fortfarande. Vi vet ju vem det drabbar mest om ni skulle återställa våra jobbskatteavdrag. Det drabbar dem mest som tjänar minst. De lågavlönade som har fått ungefär en månadslön mer om året tack vare våra jobbskatteavdrag skulle verkligen lida av om ni tog bort jobbskatteavdraget. När det gäller satsningarna på ungdomsarbetslösheten gör vi mycket. Om vi gör tillräckligt får framtiden utvisa, men jag kan säga att ni inte gjorde tillräckligt när vi i en högkonjunktur hade Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det är illa som det ser ut nu, men med er politik blir det ännu dyrare att anställa en ung människa, och det leder inte till att fler får arbete.

Fru talman! Margareta Pålsson tar upp det här med budgeten i stort och ansvarsfull budgetpolitik och ekonomi, och jag tänkte fråga lite om det. Om man lyssnar på expertisen framgår det att de är väldigt tydliga med vilka stödåtgärder som ger mer jobb i en krissituation. Det mest effektiva sättet enligt ekonomerna att skapa nya jobb är att öka bidragen till kommunsektorn. I stället väljer alliansen att gå vidare med ytterligare ett jobbskatteavdrag. Det är ganska anmärkningsvärt att man är ineffektiv och bygger sin politik på okunskap. Dessutom, om ni i stället för att bara ge extra bidrag till kommunerna 2010, vilket är rent valfläsk, även skulle ge det bidraget 2011 och 2012, då skulle kommunerna kunna behålla lärare i anställning som de nu måste avskeda. Ingen ansvarsfull ekonom eller personalchef vågar behålla personer anställda bara över ett år. Man vill ha det finansierat. Man vill ha pengar att betala ut lönerna för flera år i rad med om man är ansvarsfull. Vad säger Margareta Pålsson om denna ansvarslösa politik som alliansen för?

Fru talman! Jo, hon säger att det är en ansvarsfull politik. Mats Pertoft pratade om experter. Hela världen är full av experter. Somliga benämns som experter av andra, somliga utropar sig själva till experter. Och man lyssnar naturligtvis på dem man vill. Om det är så att det viktigaste är att öka pengarna till kommunsektorn kan jag konstatera att vi när nästa år kommer har ökat anslagen med 38 miljarder. Det är väl lite svårt för Mats Pertoft att tala om när hans regering gjorde en sådan satsning! Nästan alla utvecklade länder har infört någon form av jobbskatteavdrag. Du kanske lyssnade med samma intresse som jag när Obama vann presidenttiteln i USA. Vad pratade han om? Jo, jobbskatteavdrag! Denne store man som kommer till Oslo i dag för att motta fredspriset tycker att det är en framgång när det gäller att skapa arbete, precis som vår regering. Om han sedan kallas expert eller något annat kan vi diskutera en annan gång. Jag skulle vilja fråga Mats, nu när jag har lite tid över, vad han tänker om betygen i framtiden och vad hans kompisar i Socialdemokraterna och Vänstern tänker om betygen. Vad är er gemensamma bild? Ska vi ha betyg och när ska de börja ges?

Fru talman! Jag får väl hjälpa Margareta Pålsson med minnet. Jag har sagt det flera gånger och jag kan upprepa det flera gånger till. Vi kommer i det rödgröna samarbetet att ge besked i skolfrågorna i god tid före valet. Jag antar att ni måste göra något liknande när det gäller om skolan ska förstatligas eller inte och vad alliansen nu har enats kring. Det finns många frågor som man diskuterar i de olika samarbetena. Men jag noterar att vad Margareta Pålsson gör är att hon inte med ett ord svarar på min kritik mot att alliansen ser till att kommunerna måste avskeda lärare. Alliansen ger inte några extra resurser 2011 och 2012. Man gör det bara ett år, valåret, för man vill så förtvivlat gärna vinna valet även om SCB:s siffror i dag pekar på en rejäl rödgrön majoritet på 50 procent. Fortfarande svarar Margareta Pålsson inte på min fråga. Inom det rödgröna samarbetet säger vi att vi vill ha jobb, och det effektivaste sättet att skapa jobb är att satsa på kommunerna. Där går pengarna direkt till anställningar. Vi vill ha fler lärare. Vi vill behålla de lärare vi har. Det effektivaste sättet att få fram fler lärare och behålla dem vi har är att ge större bidrag till kommunerna även 2011 och 2012. Regeringen gör ingenting, varken det ena eller det andra. Vad säger Margareta Pålsson om detta? Har ni skippat frågan om att vi ska ha lärare? Ni tycks tro att eleverna lär sig ändå.

Fru talman! Tyvärr är jag inte så snabb i matte att jag här och nu kan räkna ut hur många promille 500 lärare är av de upp emot 150 000 lärarna i enbart grundskolan. Kan jag få lite hjälp av de matematiskt begåvade? Det är inte så att vi inte vill ha några lärare. Jag är dock helt övertygad om att lärartätheten inte har minskat på grund av att så många elever försvunnit från grundskolan. Det är stor skillnad mellan oss i alliansen och er i vänsterkartellen. Vi har stor tilltro till våra kommunpolitiker. Vi har alltid hyllat det kommunala självstyret. Vi har alltid hyllat principen att de ska få pengarna och att de som är nära verksamheten ska bestämma vad de ska göra med dem. Vi kan inte sitta här och säga att de ska göra si eller så. Vi tror på dem, och om de inte sköter sig - det är naturligtvis med dem på samma sätt som med riksdagsledamöter, att alla inte är perfekta - kommer de, precis som vi, att bytas ut vid nästa val. Att säga att vi inte bryr oss om att det ska finnas lärare är att ta i, Mats.

Fru talman! En politik är trovärdig när man även i sådana kriser som den Sverige och andra länder hamnat i satsar på barn och ungdomar. De är vår framtid. I stället för att satsa på barn och ungdomar har högerregeringen minskat deras möjligheter att utbilda sig och arbeta. Vi har många ungdomar som är arbetslösa i områden som redan är socialt och ekonomiskt utsatta. I stället för att ge resurser drar man in pengarna. Man ger inte pengar till kommunsektorn. Man sänker skatterna. Verksamheten inom den kommunala sektorn är skattefinansierad, vilket gör det möjligt att utbilda människor som ska finnas i bland annat skolorna. De behövs där. Nu har dock högerregeringen sagt upp många lärare och andra vuxna inom den kommunala sektorn. Samtidigt är många ungdomar arbetslösa. Vad har regeringen gjort? Ingenting. Man säger att det är ekonomisk kris och att vi inte kan stå utanför den. Det är lätt att stå i talarstolen och säga till svenska folket vad man har gjort och inte gjort, men folket vet eftersom det är de som arbetar, det är de som befinner sig i verksamheterna och ser effekterna av högerregeringens politik vad gäller unga, vuxna, äldre, de resurssvaga, de i ekonomiskt eftersatta områden. Särskilt gäller det ungdomarna. Man har bland annat dragit in 600 miljoner kronor från komvux.

Fru talman! Amineh Kakabaveh började med att ta upp segregationen. Den är betydande i Sverige. Vi har stora områden där det råder ett utanförskap. Det gäller i synnerhet de tre stora kommunerna. Segregationen har emellertid inte tillkommit under den nuvarande regeringens tid. Det kan vi nog vara helt överens om. Alla är vi besjälade av att problemen i dessa områden ska åtgärdas, så att de blir mindre. Men att påstå att vi säger upp lärare eller att vi inte gett några pengar till kommunerna är att ta i lite väl mycket. Kommunerna har nästa år fått 38 miljarder mer på tre år än vad de hade under den tidigare regeringens tid. Då kan man inte säga att vi dragit in några pengar. Amineh säger i sitt anförande att krisen har förvärrats i Sverige mer än i andra länder. Det är helt enkelt inte sant. Sverige har sådan ordning på sina statsfinanser att vi kommer att komma tillbaka till ett nolläge och till ett överskott tidigare och fortare än andra länder i Europa. När det gäller jobbskatteavdraget, som tydligen är det mest förhatliga för Vänstern, kan vi räkna ut vad en av de kvinnor som Amineh säger sig värna fått. Låt oss ta ett exempel med en ensamstående kvinna. Med 22 000 kronor i månadslön får hon under fyra år sammanlagt 71 000 kronor mer med vårt jobbskatteavdrag. Hur ska du, Amineh, kunna tala om för henne att ni kommer att ta 71 000 kronor från henne om ni vinner valet? På fyra år tar ni 71 000 kronor.

Fru talman! Jag kan säga till Margareta Pålsson att den kvinnan och andra kvinnor kan jag lätt övertala eftersom pengarna går tillbaka till kommunsektorn där deras trygghet finns - deras barn går i skola, deras mammor och pappor kommer till äldrevården, de själva hamnar inom sjukvården. Det satsar vi på. Vi satsar på solidaritet och rättvisa. Jag tror att många förstår att det som skiljer Vänsterpartiets politik från högerpolitiken är att den bygger på rättvisa, på en fördelningspolitik. För oss är det en fråga om solidaritet, vilket de flesta människor i Sverige vill ha. När jag säger detta är det för att Sverige har en arbetslöshet på nästan 11 procent. Den är mycket högre än i jämförbara länder inom EU. Ungdomsarbetslösheten är hög. Vi kan inte säga att det inte stämmer eftersom den ligger på 25 procent. Det är skamligt att påstå att det gjorts många bra satsningar. Jag vet inte varför ni, Margareta Pålsson, är så nöjda med det ni har gjort. Det ska ni inte vara, för en ungdomsarbetslöshet på 25 procent och en total arbetslöshet på i genomsnitt 11 procent är mycket. Det talas om att vi har välstånd, ekonomin är bra och rikedomarna har ökat. De människor som verkligen har drabbats är de som har det sämst ställt - ungdomar, människor med utländsk bakgrund, funktionshindrade, arbetslösa, äldre. Det är dessa grupper samhället måste satsa på. Man kan inte satsa på människorna genom att sänka skatterna i kommunsektorn.

Fru talman! Det finns en del människor i Sverige som inte riktigt förstår hur bra Vänsterns politik är. Lycka till med att förklara för de lågavlönade att det blir bra för dem när de blir av med 71 000 kronor i rena pengar i plånboken. I stället kommer de att få tillbaka dem i kommunerna. Återigen: 38 miljarder innebär ganska mycket pengar för kommunerna. 38 miljarder! Om någon tror att vi är stolta eller nöjda med att vi har en så pass hög ungdomsarbetslöshet är det helt fel. Vi talar ständigt om denna ungdomsarbetslöshet och vilket problem det är. Vi hade Europas högsta arbetslöshet när ni regerade, Amineh Kakabaveh - i en högkonjunktur; i en högkonjunktur borde de flesta vara i arbete. Vi vet att en av anledningarna till den ungdomsarbetslöshet som finns är att ungdomarna misslyckats med skolan. De har gått i er skola under många år. 30 000 kommer varje år ut från gymnasiet utan att ha klarat av det. I den stora gruppen arbetslösa återfinns naturligtvis de som inte har någon utbildning. Vi gör vad vi kan. Vi satsar på komvux och på Arbetsförmedlingen. Vi har insatser inom jobbgarantin, bland annat något som heter Lyft. Vi har startat näringsverksamhet. De som jobbar deltid kan läsa sfi på deltid. Vi har arbetslivsinriktad rehabilitering. Vi satsar på folkhögskolorna. Vi har lägre kostnad för att anställa ungdomar för att de ska kunna få jobb. (Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i utbildningsutskottets betänkande nr 1, Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning . Det är väldigt intressant att lyssna på denna debatt. Det har inte kommit fram särskilt mycket konkret. Vänsterpartiet har varit något mer konkreta än de övriga oppositionspartierna i sina inlägg. Det blir väldigt symtomatiskt när Miljöpartiets företrädare under ett replikskifte säger att man kommer att ge besked om skolpolitiken i god tid före valet. Det påminner mig om ett resonemang som vår moderat Fredrik Schulte har fört i kammaren tidigare och som jag tyckte var mycket konkret. Oppositionen säger nej till allting vi gör men presenterar inte några egna alternativ. Det enda man säger är att man i god tid före valet kommer att presentera sina alternativ. Då är det ungefär som om man går in på McDonalds och ska köpa mat: - Vad vill du beställa? säger tjejen i kassan. - Jag vill inte ha Big Mac. - Nähä, men vad vill du beställa? - Jag vill inte ha cheeseburgare, jag vill inte ha QP-menyn och jag vill inte ha någon milkshake. - Men vad vill du beställa? - Ja, det ska jag berätta för dig i god tid innan du ska börja laga maten. Det blir väldigt märkligt i de här debatterna. Vi i alliansen reformerar skolpolitiken, genomför steg för steg reformer och är mycket konkreta redan före valet inför väljarna och efter valet i budgetpropositioner och i alla de olika propositioner och betänkanden vi lägger fram. Det blir väldigt svårt när man hela tiden möts av en opposition som bara luddar till allting och egentligen inte kommer med någonting konkret. Man talar mycket om resurser. Det är klart att resurserna är jätteviktiga, och vi ökar dem. Men vi såg också Timssmätningen i går. De svenska gymnasieeleverna presterar sämre i matematik än gymnasieeleverna i Armenien. Jag kan upplysa er om att den svenska bruttonationalprodukten per capita är 37 000 dollar. Den armeniska bruttonationalprodukten är 4 270 dollar. Vilka tror ni kan satsa mest på sin skola? Men om vi jämför resultaten är de svenska skolelevernas resultat i matematik i dag ungefär i paritet med de armeniska skolelevernas. Det måste alltså finnas också någonting annat än resurser här, och det är givetvis detta vi måste diskutera. Det var väldigt trist att ta del av Timssundersökningen som presenterades i går. Jag är övertygad om att vi alla känner så. Att kunskapsresultaten i matematik och fysik fortsätter att försämras visar hur oerhört viktigt det har varit att alliansregeringen med kraft har ändrat kursen för skolpolitiken i Sverige. Timssundersökningen är ytterligare ett bevis på de stora brister som under många år av socialdemokratiskt styre byggts upp och förstärkts i den svenska skolan. När vi presenterade vår gemensamma skolpolitik i februari 2006 - oppositionen har några månader på sig, kan man säga - var det detta som vägledde oss just vetskapen om att utvecklingen under lång tid gått åt fel håll och att den socialdemokratiska ledningen i Sverige under tolv år vid makten inte förmått genomföra nödvändiga reformer för den svenska skolan. Väljarna såg också bristerna i den svenska skolan. Väljarna gav oss i alliansen ett mycket tydligt mandat att göra upp med den socialdemokratiska skolpolitiken, göra upp med den politik som ligger till grund för de försämrade kunskapsresultat som vi har sett. Vid sidan av frågor om jobb och sysselsättning och om att bryta utanförskapet var skolpolitiken det tydligaste mandat väljarna gav till den här regeringen för förändring. Kunskapsresultaten var för låga, avhoppen för många, ordningsproblemen för stora och läraryrkets status för svag. Därför är det mycket glädjande och viktigt, fru talman, att vi i dag kan ta ytterligare steg för att reformera den svenska skolan. En rad av de förändringar som nu kommer att ske efter att budgeten klubbas i riksdagen kommer att vara långsiktiga investeringar för en bättre svensk skola. Låt mig ta några exempel! Lärarlyftet fortsätter. 1 miljard avsätts för detta år 2010. Det ökar kompetensen inom lärarkåren och ger extra kunskaper och stimulans åt de lärare som deltar. Genom Förskollärarlyftet kommer också dessa möjligheter att komma personalen i förskolan till del. Vi avsätter ytterligare 200 miljoner för Förskollärarlyftet. Läsa-skriva-räkna-satsningen fortsätter. Vi avsätter en halv miljard för att stärka läs- och skrivfärdigheterna i skolans lägre åldrar. Dessa resurser kan gå till kvalitetsförstärkning, extra stödundervisning och extra lärarresurser. Jag noterar att Vänsterpartiet är emot denna riktade satsning. Det är lite oklart, men det finns en risk att oppositionen kommer att gå till val på att kräva besparingar på många hundra miljoner kronor av det riktade stödet för att skolelever ska lära sig att läsa, skriva och räkna bättre. Det finns en risk för att vi kommer att få en valrörelse där oppositionen går till val på att riva upp de stora riktade satsningarna på att stärka läs- och skrivfärdigheterna för de yngsta barnen i skolan. Nu påbörjas också genomförandet och implementeringen av den nya gymnasieskolan, det vi på politikerspråk och på skolspråk kallar Gy 11. Det är en viktig och efterlängtad reform, inte minst för att den höjer statusen för yrkesprogrammen genom att förstärka inriktningarnas yrkesprofil. Den kommer att öka anställningsbarheten och höja utbildningarnas kvalitet. Försöken med lärlingsutbildningar fortsätter. Det är likaså en efterlängtad reform som ökar möjligheterna för eleverna att få arbete som motsvarar deras utbildning och kompetens. Vi noterar att Vänsterpartiet vill riva upp även lärlingsutbildningen. Det återstår att se om oppositionen gemensamt ska gå till val på att avskaffa lärlingsutbildningarna i den svenska skolan. Fru talman! Vi i alliansen har genomfört en rad viktiga reformer för svenskt skolväsen. Det jag har nämnt i detta anförande är bara några. Inom kort kommer också propositionen om den nya lärarutbildningen. I vår kommer vi i utskottet att få sätta tänderna i förslaget till ny skollag. Vi har också lagt grunden för kraftigt ökade satsningar på forskning. När vi i alliansen tog över regeringsmakten satsade Sverige ungefär 25 miljarder per år på forskning. När den nya forskningspolitiken kommer att vara fullt utbyggd om två år kommer vi att satsa ungefär 30 miljarder. Det är en mycket stor substantiell ökning till forskningen i Sverige. Den ekonomiska krisen, fru talman, ställer också krav på att öka antalet platser inom vuxenutbildningen, yrkeshögskolan, universiteten och högskolorna. Det gör regeringen. Det är en stor utbyggnad som vi nu genomför för att utbildningsväsendet ska kunna spela en mer omfattande roll för omställning, vidareutbildning och ökad anställningsbarhet för många av dem som friställs till följd av den globala finansiella krisen eller väljer att studera men skulle arbeta om konjunkturen medgav det. Men att kraftigt öka antalet platser är inte helt okomplicerat. Man kan tro att det är okomplicerat när man lyssnar på oppositionen, men det är inte så. Det är nämligen inte gratis. Det måste genomföras på ett sådant sätt och i en sådan omfattning att kvaliteten inte går förlorad. Det ökar givetvis kraven på att hitta praktikplatser. Det ställer krav på organisation för att inte lärartätheten ska minska. Det måste göras med beaktande av hur konjunkturen ser ut och vilka prognoser vi har för att inte skapa inlåsningseffekter. Vår bedömning är att de uppgifter som vi har mottagit från lärosätena, Myndigheten för yrkeshögskolan och de regionala samordnarna, alltså landshövdingarna, ger en bra bild av hur många nya platser som kan skapas utan att kvaliteten drabbas och utan att organisationen går över styr. En genomgång av oppositionens tre olika budgetförslag visar att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte har tagit hänsyn till detta. Sofia och Margareta, centerpartisten och moderaten före mig, har förtjänstfullt gått igenom hur stora satsningar oppositionen föreslår och visat att de är orealistiska. Fru talman! Man ägnar sig åt en överbudspolitik som i slutändan varken statskassan, kommunerna eller lärosätena kommer att klara av att genomföra. Det har gjorts bedömningar om antalet platser inom den högre utbildningen. Det är nu ungefär 10 000 platser som ska ökas på. Det är 1 000 i Uppsala och några hundra på andra lärosäten och så vidare. Det bygger på vad lärosätena själva säger. Lärosätena säger själva: Vi klarar av att ta emot så här många studenter med bibehållen kvalitet. Socialdemokraterna säger då: Ni ska ta emot ännu fler. Det är klart att kvaliteten då kommer att försämras. Det är inte konstigt. Representanten för Vänsterpartiet nämnde tidigare i sitt anförande den rapport som kom från TCO häromdagen. Den visade att den lärarledda tiden på universiteten har minskat. Det är en följd av den politik som den tidigare majoriteten bedrev med Amineh Kakabavehs eget parti som stödparti. Man ökade kraftigt antalet platser i den högre utbildningen men man ökade inte resurserna i samma utsträckning. Det blev mer storgruppsföreläsningar, mindre tid för handledning, en försämrad lärartäthet, och så vidare. Det var precis de problemen som byggdes upp under den förra regeringens tid. Vi ökar nu platserna för nästa år inom den kommunala vuxenutbildningen med 10 000 platser och därutöver med nästan 10 000 till. Då kommer Socialdemokraterna och säger: Det räcker inte, vi ska ha ytterligare 15 000 platser. Sedan tillkommer ytterligare 10 000 platser på det i någon specifikt riktad ungdomssatsning. Plus de ytterligare 10 000 vi föreslår blir det 35 000 extra platser. Om man räknar på två års sikt blir det 45 000 extra platser, vilket Margareta Pålsson förtjänstfullt nämnde. Det är en ökning av den kommunala vuxenutbildningen inom ett år med 26 procent. Det är klart att om man ska bibehålla kvaliteten, hitta lärare för de här utbildningarna och inte bidra till inlåsningseffekter är det en orealistisk satsning helt enkelt. Ni tar lättvindigt på kvalitet, agerar ekonomiskt oansvarigt och visar att ni ingenting har lärt av de tidigare tolv åren av socialdemokratiskt styre och de konsekvenser det fick för den svenska skolan, den svenska högre utbildningen och den kommunala vuxenutbildningen. Fru talman! Med de orden vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! Det finns mycket att kommentera i Fredrik Malm anförande. Beträffande vad vi rödgröna ska göra efter valet eller när vi ska beställa våra hamburgare kan man fråga sig: När kommer Fredrik Malm att beställa hamburgaren förstatligad skola av alliansen? Vad kan vi förvänta oss i den frågan? Men det är inte min huvudfråga, utan det var mer retoriskt. Fredrik Malm talar mycket om kvalitet på högskolan. Det är väldigt bra. Jag gillar det. Jag tycker att det är bra. Det enda som är synd och bedrövligt är att alliansen inte har ett enda förslag om satsningar på kvalitet i högskolan. Det är vad som saknas. Jag är helt överens med Fredrik Malm om att vi behöver mer lärarledd undervisningstid på högskolan. Det är precis vad som behövs. Om jag minns rätt var det också vad som efterlystes av Folkpartiet under många år i opposition. Men var finns det i budgeten? Ni ökar antalet platser, men ni gör inga kvalitetssatsningar. Jag vill påpeka att vi rödgröna har ett gemensamt förslag på 400 miljoner för just kvalitetssatsning som bland annat SFS och andra högskoleorganisationer har uppmärksammat väldigt positivt. Varför talar Fredrik Malm så länge och så ordrikt om kvalitet när han inte kan komma med någonting? Det är ganska anmärkningsvärt att Folkpartiet som ändå bröstar sig med högskolepolitik och så vidare inte inser att man behöver ha pengar för att få fler timmar lärarledd undervisning på högskolan.

Fru talman! Jag kan påpeka att jag givetvis precis som Vänsterpartiet borde ha noterat i inledningen av mitt anförande att jag skulle överskrida den anmälda talartiden en del med tanke på att vi bara har en företrädare i debatten för Folkpartiets del. Fru talman! Det Mats Pertoft tar upp är intressant. Det är klart att det alltid är lättare att mejsla ut en budget när man sitter i opposition. Då kan man lova lite mer och kanske inte heller granskas lika hårt. Om vi ska gå till fakta lades det år 2008 ungefär 44 miljarder på utgiftsområde 16 som vi diskuterar. I år blir det 53 miljarder. Det är en ökning med 9 miljarder kronor. Det har skett mycket stora förstärkningar till hela skolväsendet sedan alliansen tog över efter förra valet. Det har givetvis skett därför att vi har prioriterat detta. Vi har genomfört andra reformer som har frigjort resurser så att vi kan satsa mer resurser på skolan. Nu har vi gjort en bedömning och prioritering från alliansen. Vi har gjort betydligt större satsningar på forskning än vad vi kanske har gjort på en del andra områden. Det är ändå så att det har skett förstärkningar och att alla lärosäten får ökade anslag. Det blir en lite märklig kritik från oppositionen om man säger att vi inte satsar på kvalitet. Utbildningsministern har också aviserat att det kommer en proposition i vår - den skulle i och för sig ha kommit något tidigare - om kvaliteten inom grundutbildningen i den högre utbildningen.

Fru talman! Jag blir inte riktigt klok på Fredrik Malms svar. Jag tror att han helt enkelt står inför det faktum att han för några minuter sedan anklagade oppositionen för att satsa lättvindigt på kvalitet och inte hade läst på. Han hade inte insett att hans regering inte har satsat någonting i den här budgeten på ökad lärarledd tid i högskolan, som är lika med kvalitet, utan det har vi från oppositionen gjort. Våra budgetar är finansierade. Du kan gärna ta en koll i budgetdebatten om du vill misstänkliggöra det. Ni satsar inte på kvalitet och mer lärarledd undervisning i högskolan. Det krävde Folkpartiet i många år när ni satt i opposition, men ni levererar inte. Det är problemet. Ni ställer högre krav, men ni finansierar det inte. Det är en massa ord hela tiden. Även om ni kanske i vår lägger fram en proposition om kvalitetsindikatorer i resursfördelningssystemet måste ni ha pengar. De kommer Anders Borg inte att ge er. Vi visar att vi har pengar och faktiskt prioriterar studenterna och utbildning. Vi vet att även studenter behöver lärare och behöver lyssna på en människa som berättar för dem. Det är precis den kritik som vi fick i går när det gällde utbildning av lärare för undervisning i matematik på gymnasiet. Vi behöver lärare som förklarar för studenterna hur det hela går till. Den tiden finns inte på högskolan i alliansens Sverige.

Fru talman! Det blir mycket märkligt. Sverige har aldrig satsat mer på den högre utbildningen än vad vi gör nu. Mats Pertoft står här och säger att det saknas pengar och att det inte kommer några pengar. Socialdemokraterna satt i minoritetsregering i tolv års tid. Ni var med som stödparti större delen av den tiden. Det var då den politik som vi nu förändrar byggdes upp. Man ökade kraftigt antalet platser, men man sköt inte till resurser. Det var en sänkning av resurserna per student med ungefär 20 procent enligt Högskoleverket före förra valet. Det är klart kvaliteten drabbas om det i dag går ungefär 170 000 studenter i den kommunala vuxenutbildningen. Socialdemokraterna vill i varje fall öka med 35 000 till. Det är en ganska rejäl ökning. Det kan låta bra, men det ska också genomföras i praktiken. Lärosätena säger: Vi klarar av 10 000 platser till. Det är vad vi nu genomför. Ni säger då: Nej, det ska vara 12 500 platser. Hur tror du det ska gå, Mats Pertoft? Lärosätena själva säger: Vi klarar inte av att bygga ut mer så snabbt. Vi har inte lärare för det. Vi kommer inte att kunna upprätthålla kvaliteten. Då offrar man ju innehållet i utbildningen och kvaliteten för någon sorts kvantitativt mål för att det alltid handlar om att bjuda lite över den sittande regeringen. Om man är ansvarsfull som opposition måste man väl ibland kunna medge att regeringen också gör någonting bra. Ni borde kunna säga att det här är en klok satsning och en rimlig avvägning, för det är det. Mats Pertoft vet inte bättre än Anders Borg hur Anders Borg kommer att reagera i en eventuell förhandling med Jan Björklund och Utbildningsdepartementet om satsningar. Anders Borg har hittills visat att han är den finansminister som har släppt loss mest pengar till utbildningssystemet i Sverige. Det kommer han säkert också att fortsätta att göra.

Fru talman! Jag börjar med att tacka Fredrik Malm för att han har berättat om hur mycket mer vi vill satsa på utbildning och hur många fler platser som vi tycker är viktiga när det är lågkonjunktur och människor är arbetslösa. Det är alltid viktigare att utbilda sig än att sitta och rulla tummarna. Jag har några frågor till Fredrik Malm. Den första gäller det som Margareta Pålsson sade här tidigare om att det inte spelar någon större roll att så många lärare nu varslas och sägs upp. Jag skulle vilja fråga Fredrik Malm var gränsen går. Är det okej att 1 000 lärare försvinner eller 2 000, 3 000 eller 50 000? Var går gränsen för när lärare verkligen gör skillnad för er? Någonstans måste väl ändå detta spela någon roll även för den borgerliga regeringen. Fredrik Malm raljerar över oenigheten och säger sedan själv att man inte var enig om skolpolitiken inom den borgerliga alliansen förrän i februari. Jag skulle vilja fråga: Vad kommer att hända om ni får regera? Enligt SCB verkar det inte vara så, men opinionsundersökningar är bara opinionsundersökningar. Vad kommer att hända om ni verkligen får regera? Ska skolan förstatligas? Björklund har sagt att steg ska tas nästa mandatperiod. Är ni överens om det? Jag tror att många ute på skolorna undrar över det här. Kommer frivux att återupptas, till exempel? Hur blir det med överprövning av betyg? Man har ju tillsatt en utredning om det bara för att stilla Vänsterpartiets iver. Hur blir det med ordningsbetygen, som Reinfeldt inte vill ha men som Björklund vill ha? Den sista frågan är: Vilket land hade högst ungdomsarbetslöshet 2006?

Fru talman! Socialdemokraterna talar om lärarna. Vi satsar nu 53 miljarder kronor på skolväsendet. Men det är inte staten som anställer lärarna, och det vet Marie Granlund också. Det är inte heller vi här inne i riksdagen som gör de kommunala prioriteringarna. Vad vi kan säga är att vi skjuter till mycket stora extra resurser till kommunsektorn. Vi gör extra satsningar på fortbildning för lärare. Vi skapar en ny lärarutbildning. Vi genomför reformer för validering för lärare som inte har behörighet för att de ska kunna bli behöriga och så vidare. Vi gör mycket stora satsningar. Att människor blir friställda i kommunsektorn under en stor ekonomisk kris är ingenting som vi helt och hållet kan förhindra. Men vi kan på olika sätt dämpa krisen. Det är det som alliansregeringen har gjort, och det på ett ganska framgångsrikt sätt. Det är inte bara lärarna i kommunsektorn som kan hotas av uppsägning. Det gäller också många andra kommunanställda. Men de satsningar som vi gör på att förstärka ekonomin i den kommunala sektorn kommer också att dämpa krisen; det är vi övertygade om. Det handlar givetvis också om kommunala prioriteringar. Fru talman! Man talar här om detta med att vara överens och inte överens. Vi är sju partier här i riksdagen. Vi kan mycket väl ha diskussioner internt i våra partier. Men det är en väsentlig skillnad när man sedan lägger fram förslag i riksdagen. Vi i alliansen har en ordning där vi diskuterar, förhandlar och kommer fram till olika saker och ting. Sedan står vi lojalt bakom det. Men det hindrar inte att vi i Folkpartiet, Centerpartiet, Moderaterna eller Kristdemokraterna kan föra en vital intern diskussion i våra partier och driva på i olika frågor. Jag är ganska övertygad om att väljarna ser det. Vad vi väntar på nu är ett besked från oppositionen om vilken politik ni vill driva. Det är det som väljarna väntar på just nu.

Fru talman! Vi är fullständigt överens om att återvändsgrändspolitiken med tidiga val, sortering och minskade möjligheter att få en chans till är förödande. Här måste vi öppna dörrarna; det är vi fullständigt överens om. Jag blir inte tryggare av att Fredrik Malm står och säger att det inte bara är lärarna som drabbas. Nej, det är klart - det är äldreomsorgspersonal, vårdbiträden och så vidare. Så är det; det är helt rätt. Det är därför man måste göra någonting åt det här. Fredrik Malm svarar inte på var taket är. När är det okej? 500 lärare är tydligen okej. Är 1 000 okej eller 2 000, 3 000, 4 000, 5 000 eller 6 000? Var går gränsen för att det inte är okej längre och när man måste göra någonting åt saker och ting? Unga har ju rätt till likvärdig utbildning. Det är inte vilka frågor som helst vi pratar om när det gäller oenigheten inom den borgerliga regeringen. Förstatligande är inte någon småsak. Kommer det att tas steg nästa mandatperiod i det här? Vad man förstår av Jan Björklund kommer de andra partierna att vika sig. Kommer det att bli på det sättet? Det här skapar stor oro ute på skolorna. Jag tror att det är viktigt att man berättar hur det är eller också lägger det åt sidan och säger att det inte är aktuellt så att skolorna får arbetsro. Det är jätteviktigt. Jag kan konstatera att jag inte fick svar på frågan om vilket land som hade högst ungdomsarbetslöshet 2006. De borgerliga ledamöterna verkar ha smittats av statistiksjukan där man inte riktigt vet vad som gäller. Det var inte så att Sverige hade högst ungdomsarbetslöshet. Det var flera länder som före 2006 hade en värre situation, till exempel Frankrike och Italien. Varför säger ni då att det var Sverige?

Fru talman! Det är alltid lika fascinerande när Socialdemokraterna talar om att den borgerliga skolpolitiken leder till en sorts återvändsgränd. Vi försöker vända en utveckling där nästan fyra av tio elever inte fick slutbetyg från gymnasiet. Vi försöker vända en utveckling där antalet avhopp från gymnasieskolans olika program var mycket stort. Endast ungefär 15-20 procent av de killar som läser det individuella programmet fick i slutändan över huvud taget ett gymnasiebetyg. Skolan blev en utslagningsmaskin, Marie Granlund. Den blev en utslagningsmaskin där de elever som hade Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg trängandes med varandra i bokhyllan hemma och som hade akademikerföräldrar fick det stöd och den hjälp de behövde. Annars flyttade deras föräldrar dem till en annan skola. Men för en stor grupp ungdomar och elever - arbetets söner, Marie Granlund - gick det inte lika bra i den svenska skolan. Vi försöker vända detta. Det är klart att man kan använda en retorik där man kallar detta för en återvändsgränd. Men det är inte en återvändsgränd, utan det är en möjlighet att över huvud taget komma ut på motorvägen och framåt i livet för många ungdomar. Jag tycker att det är en lite tråkig attityd från oppositionens sida, minst sagt, i frågan. Vad gäller arbetslösheten är det ingen hemlighet att ungefär en kvarts miljon var öppet arbetslösa under den förra mandatperioden. Därutöver fanns en bit över 100 000 människor, ungefär, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det fanns också en mycket stor grupp människor som egentligen ville jobba men som pluggade. De kallas för latent arbetssökande. De finns med i statistiken i alla andra länder, men just i Sverige valde Socialdemokraterna att stoppa dem i en annan kategori. Det fanns även en mycket stor grupp människor som var förtidspensionerade och en annan grupp som var sjukskrivna trots att ett antal människor inom denna kategori faktiskt kunde och ville jobba. Även om de inte kunde jobba heltid kunde de i alla fall jobba deltid. Totalt sett var arbetslösheten under Göran Perssons styre i Sverige avsevärt mycket högre än vad ni berättade för väljarna. När vi sedan avslöjade denna myt och denna bluff valde väljarna att gå på den linjen och välja en ny regering i Sverige.

Fru talman! Fredrik Malm påpekade att Vänsterpartiet vill få bort lärlingsutbildningarna. Fredrik Malm och alla andra vet att regeringens satsningar sker på vissa ämnen. Det vi vill är att kärnämnena ska lyftas. Alla elever ska få samma möjlighet att utöka sin kunskap i alla ämnen, och inte bara när det gäller att räkna och skriva. Detta är viktigt. Därför vill vi ha fler lärare, mer utbildad personal och fler pedagoger inom skolorna. Då ger man möjlighet till rätt kunskap, likvärdig kunskap och omfattande kunskap. Det är också viktigt. Det andra som Fredrik Malm påpekade var att jag lyfte fram vad som skrivs om andelen lärartid för studenter i högskolan enligt den rapport som har kommit. Ni klagar på vad vi gjorde för tre eller sex år sedan tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men frågan är: Vad har ni gjort? Ni pratar hela tiden om att ni satsar på kvalitet i högskolan, men i dag har tre av tio heltidsstuderande mindre än sex timmar lärartid. Ni talar hela tiden om att ni vill satsa på kvalitet, på skolan och på högskolan, men vad har ni gjort? Varför har ni inte förbättrat detta? När vi satt vid makten fattade vi beslut om minst nio timmars lärartid. I dag är det mindre än sex timmar. Vad säger Fredrik Malm om detta?

Fru talman! Det är klart att det är bekymmersamt. Det är oerhört bekymmersamt att studenter som förväntas läsa heltid inom den högre utbildningen, vilket ska vara 40 timmar i veckan, kanske har 37 timmar i veckan som är egen tid. Då ska man sitta på Carolina Rediviva och läsa på, och sedan har man föreläsningar några timmar. Det är mycket bekymmersamt, för det sänder en signal till de studenter som läser de här utbildningarna att de egentligen inte läser på heltid. Regeringen har för avsikt att återkomma i vår med en proposition som vi kommer att behandla. Vi har också gjort mycket stora satsningar på den högre utbildningen i Sverige, inte bara på forskningen. Praktiskt taget alla lärosäten har fått ökade resurser. Det finns också ett ansvar hos lärosätena själva när det gäller hur man lägger upp sin undervisning, hur brett utbud av kurser man har och en del annat. Det finns heller ingenting som hindrar ett lärosäte att fördela om pengar till humaniora, teologi och så vidare från andra områden i lärosätets budget. Vad gäller lärlingsutbildningarna är det väldigt märkligt att det är just de partier som kallar sig för arbetarpartier - de partier i Sverige som alltid har stått upp för de människor som inte alltid haft det så lätt utan som fått slita och kämpa hårt för sina rättigheter ute i industrin, på fabriksgolven och i produktionen på olika sätt och agerat för att arbetarna ska få det bättre - som i dag bygger upp, Marie Granlund, återvändsgrändens politik. Det är ni som inte riktigt accepterar att det finns många i Sverige som vill ut och jobba, hjälpa till, tjäna pengar och bygga upp ett bra liv men som kanske inte vill plugga alldeles för länge.

Fru talman! Problemet är er politik, Fredrik Malm. Det är tillfälliga satsningar. Det vi i Vänsterpartiet vill tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är att det ska vara långsiktig utbildning och långsiktiga satsningar inom välfärden och utbildningen. Det är det som är det viktigaste. Därför menar vi att det är viktigt att satsa på eleverna redan från början, så att det finns utbildade lärare som har ett jobb som är kontinuerligt och inte bara tillfälligt i vissa ämnen. Vi vill att de ska lära sig alla kärnämnena. Hela utbildningsprogrammet bygger ju på att man lär sig kärnämnena och satsar på dem. Det är viktigt att komma ihåg detta. Självklart står vi i Vänsterpartiet för dem som är socialt utsatta och som annars inte kommer till tals, varken här i talarstolen eller någon annanstans. Vi är väldigt stolta över att företräda dem, och det kommer vi fortsätta att göra. Tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer vi att satsa på skolan och utbildningen på alla nivåer. När det gäller lärartiden i högskolan konstaterar Högskoleverket att resurserna per student ligger kvar på samma nivå som 1998. Det är väldigt viktigt att komma ihåg det. Så många år har gått, ett decennium, och fortfarande är resurserna på den nivån. Så påstår man här i talarstolen att man satsar. Visst, de satsningar ni har gjort är bra men de är inte tillräckliga. I så fall skulle det inte komma någon sådan rapport om bristande möjligheter och resurser.

Fru talman! Amineh Kakabaveh har givetvis rätt i att det vi gör är bra och fel i att det vi gör inte är tillräckligt bra. Så skulle jag kunna säga. Men det är klart att vi alltid behöver göra mer. Så är det. Det nämns att lärlingsutbildningen skulle vara en tillfällig satsning. Det är den inte alls. Det är en försöksverksamhet, och det är något helt annat. Vi har inte alls för avsikt att genomföra detta som något tillfälligt window of opportunity under alliansregeringen. Vi har för avsikt att detta ska permanentas och att den här möjligheten ska finnas. Jag vill också påminna om att man formellt sett är i arbetsför ålder i Sverige mellan 16 och 65. Gymnasieskolan är formellt sett frivillig även om de allra flesta går där. Är det då för mycket begärt att om man som 16-åring är specifikt intresserad av en bransch där det finns intresse av att anställa människor också får gå en lärlingsutbildning där man inte bara behöver sitta inne i klassrummet på skolan utan i stället kan vara ute på en arbetsplats uppemot hälften av tiden med ett kontraktsförhållande med en arbetsgivare och få handledning samtidigt som man läser in skolan? Vi i alliansen tycker att den vägen också borde kunna finnas. Det är ingen som tvingar någon att gå på gymnasiet. Men om man går på gymnasiet ska det väl ändå finnas lite olika vägar där? Det är tråkigt att de partier som i nästan hundra år har sagt sig stå upp för arbetarklassen i Sverige i dag är de partier som med kraft motsätter sig lärlingsutbildningar och att man renodlar de yrkesinriktade programmen. Ni har ju inte LO med er där heller. Vänsterpartiet har förvisso väldigt sällan LO med sig, men Socialdemokraterna har inte heller LO med sig här. Jag tror att det finns ett betydande stöd för lärlingsutbildningarna även bland vänsterväljare. (Applåder)

Fru talman! Vi får föra en intressant debatt när det gäller utbildningsfrågorna. Att skolpolitiken under många år har varit föremål för stora förändringar kan vi i dag konstatera utifrån dagens debatt. Vi har tyvärr under lång tid sett en trend där svenska elever har halkat efter i kunskapsutvecklingen. Utbildningsutskottet fick så sent som i går en väldigt bra genomgång av det totala misslyckande som den tidigare socialdemokratiska politiken har gett och tyvärr försvårat för eleverna i våra skolor. I går handlade det om gymnasieskolan. Vi har också noterat en allt större segregering, där skillnaden i resultat mellan olika skolor har ökat. Därför har det varit väldigt viktigt med de reformer som alliansregeringen i dag har satt in med fokus på kunskap och på att fler elever ska vara med och nå målen. Det är bra och viktiga beslut. Förslaget till ny lärarutbildning kommer inom kort, och en ny skollag är på väg. En viktig uppgift är också att tidigt upptäcka elever som behöver särskilt stöd för att få möjlighet att nå målen. Ju tidigare, desto större är möjligheterna för skolan att ge den rätta hjälpen och det rätta stödet som barn och elever har rätt att få. För att nå dit har alliansregeringen tagit initiativ för att tidigare kunna upptäcka barn som behöver stöd och hjälp och fått ett majoritetsbeslut i riksdagen för det. Det har handlat om tidigare nationella prov, skriftliga omdömen vid tidigare ålder och en läs- och skrivarsatsning för elever i årskurs 1-3. Bland annat dessa åtgärder tror vi är en väg att upptäcka barn med studiesvårigheter men också naturligtvis barn med särskilda begåvningar. Fru talman! Lärare spelar en oerhört viktig roll för elevernas kunskapsutveckling. Att ha kunniga och behöriga lärare är avgörande för att fler elever ska nå kunskapsmålen. Det här är en utgångspunkt som är oerhört central för oss kristdemokrater och för hela alliansen. Den stora satsningen på Lärarlyftet är välkommen. Det är en åtgärd som hjälper obehöriga lärare att bli behöriga. Redan behöriga lärare kan också få kompetensutveckling. Under hösten påbörjades Förskolelyftet, en särskild satsning med 200 miljoner kronor årligen. Söktrycket är i dag mycket stort. En särskild satsning görs också på rektorerna i och med den kommande befattningsutbildningen för rektorer. Det här kommer vi att diskutera senare i dag. Fru talman! I början av nästa år kommer regeringen också att lägga fram ett förslag om en förbättrad lärarutbildning för att stärka kvaliteten i svensk skola. För 2010 görs ytterligare satsningar som lägger grunden för ökad måluppfyllelse men också en bättre arbetsmiljö för våra lärare och pedagogiska ledare. Det här är åtgärder som visar att alliansregeringen på stort allvar inser lärarens och rektorns betydelse för en skola där barn och unga ska få kunskapsutveckling. Det här visar också SKL-rapporten, som vi fick ta del av tidigare och som Margareta Pålsson på ett förtjänstfullt sätt har beskrivit. Fru talman! För att elever ska nå kunskapsmålen är det viktigt att varje elev känner att han eller hon får utlopp för sin kreativitet. Elever som är mer praktiskt lagda måste få samma uppmuntran som elever som är mer teoretiskt begåvade. Därför är jag naturligtvis oerhört glad, tillsammans med mitt parti Kristdemokraterna, över den nya gymnasiereform som riksdagen tidigare har beslutat om, som ökar möjligheten för olika begåvningar, för olika elever. Det är tre ingångar i en gymnasiereform som vi snart också får se genomförd. Kvaliteten på yrkesprogrammen höjs. Och eleverna ges en möjlighet att välja mellan högskoleförberedande program eller program som ger tillräckliga kvalifikationer för att man ska kunna gå direkt ut i arbetslivet, om det är det man önskar. Men man har också möjlighet att få behörighet till högskolan. Jag är övertygad om att det här är en reform som kommer att ge fler elever möjlighet att genomföra sin gymnasieutbildning, så att de inte hamnar i socialt utanförskap. Det kommer även att minska segregationen. Vi vet också att regeringen satsar resurser på platser inom yrkesvux, just för att stärka yrkeskompetensen och öka möjligheten för arbetslösa att få ett jobb. Det är intressant att höra Socialdemokraternas retorik i dag. Jag har faktiskt med ett visst nöje lyssnat till den. De platser som regeringen nu tillför har ju tagits fram i samarbete med regionala samordnare. Min fråga till Socialdemokraterna och Marie Granlund är naturligtvis om hon har träffat de regionala samordnarna. Jag satt för tre fyra dagar sedan och pratade med dem. En del av samordnarna, som är från de olika länen, är socialdemokrater. Det är landshövdingar. Det är andra från oppositionen, beroende på hur det ser ut i länet. Prata med tidigare ministern Barbro Holmberg från Gävle, som står bakom det äskande som man har gjort till regeringen! Prata med era partikamrater! Retoriken i kammaren visar att Socialdemokraternas krav på fler platser inte har ett dugg med verkligheten att göra. Det som man från de regionala samordnarna har äskat är ju det som statssekreterargruppen i regeringen nu också har rekommenderat regeringen att skriva ut. Prata med era egna partikamrater! Att ni inte litar på alliansen har jag förstått. Men ni litar förhoppningsvis på era egna partikamrater. Skolans sociala miljö och skolans fostrande ansvar kan inte nog strykas under. Skolan har naturligtvis som huvudsaklig uppgift, fru talman, att förmedla kunskaper. Men skolan ska också förmedla normer och värderingar. Begrepp som kamratskap, ansvar och hänsyn ska prägla skolans arbetsmiljö. Och det är viktigt att vuxenvärlden sätter tydliga gränser. När man ser att kränkande behandlingar förekommer eller när mobbning upptäcks ska vuxenvärlden reagera. Varje barn borde kunna gå till skolan och känna trygghet. Trygga miljöer är en viktig grund för lärande. Trygghet måste få genomsyra skolan. Fru talman! När det gäller att nå framgång i det här arbetet är jag väldigt glad att vi i alliansen har tillfört 45 miljoner till Skolverket för att man ska titta på och utvärdera de befintliga metoder som används just mot mobbning och kränkande behandling. Det är nämligen väldigt viktigt att vi har evidensbaserade sådana metoder, så att vi vet att de leder fram till den nytta som det är tänkt. Oppositionen i dag har ärligt talat inte mycket att komma med. En spretig oenig opposition med otydlig kritik möter alliansen. Det kommer vissa slagord, som rättvisa och sortering. Och Socialdemokraterna tycks inte känna till sin egen politik. Jag är oerhört förvånad över Marie Granlunds agitation i kammaren. Under den tidigare regeringen var hon ansvarig ordförande i näringsutskottet. Jag ska då berätta att 2006, samma år som alliansen fick förtroendet från väljarna, hade vi ett utanförskap på 1 693 000 personer. Av detta var 21 procent ungdomsarbetslöshet. Var går gränsen? Den frågan har Marie Granlund ställt i dag till alliansen. Var går gränsen för arbetslösheten? Jag frågar: Var går gränsen för ert utanförskap? Var går gränsen för Socialdemokraternas utanförskap? Är det 1 miljon? Är det 300 000 till? Är det 500 000 till? Var går gränsen? Med den spretiga politik som oppositionen här visar på har man inte särskilt mycket att komma med. Miljöpartiet hälsar jag välkommen till alliansens politik när det gäller lärlingsplatser. Vänsterpartiet vill ta bort dem. Vänsterpartiet säger nej till skriva-och-räkna-satsningar i tidiga åldrar. Var är Socialdemokraternas politik? I dag är det ett vakuum. Man vill inte känna till sin tidigare politik. Man berättar ingenting om framtiden. Det är en vakuumpolitik som presenteras i dag när det gäller utbildningsfrågorna. Fru talman! Jag är väldigt glad över de insatser som Kristdemokraterna gör tillsammans med andra i alliansregeringen. Vi ska fortsätta det här arbetet för att uppnå en skola där varje elev ska känna trygghet, där varje elev ska få rätt till den kunskap som vi vill att de ska få och där man ser varje elevs individuella värde. Förr detta behövs kompetenta lärare, en tydlig ledning och styrning och en bra rektorsutbildning. Det arbetet ska vi fortsätta med framgent. Fru talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i sin helhet i betänkandet och avslag på oppositionens förslag. (Applåder)

Fru talman! I dag på Nobeldagen när hela världens blickar riktas mot Stockholm och Sverige debatterar den svenska riksdagen också forskning och högre utbildning. Kan det egentligen bli bättre än så? Talmännen förtjänar beröm för denna framsynta planering, tycker jag. Jag hade planerat att inledningsvis också hälsa högskole- och forskningsministern välkommen till hans första budgetdebatt i egenskap av minister. Jag hade tänkt säga: Du är efterlängtad. Nu får jag väl i stället säga: Du är eftersökt. Jag beklagar att högskoleministern inte är här i dag, för jag hade sett fram emot en spännande och tydlig debatt. Det finns många obesvarade frågor som väntar på svar. Jag hade hoppats att ministern skulle ta tillfället i akt att räta ut en del av dessa frågetecken under dagens debatt. Jag lade faktiskt upp en fråga på min Facebooksida häromdagen. Jag gav människor en möjlighet att skriva eller mejla frågor till mig som de ville ställa till högskoleministern under den här debatten. Nu är han inte här. Men jag låter ändå de här frågorna hänga lite i luften, så kanske de blir besvarade under debattens gång. Christian ville att jag skulle fråga varför Stockholms stad inte låter folk behörighetskomplettera på komvux. Detta leder bara till att många inte kommer in på sina drömutbildningar för att de saknar en kurs eller två. Sedan skriver han att antalet helårsstudenter på komvux har halverats sedan valet i Stockholm. Klas-Herman Lundgren, ordförande för SFS, mejlade mig. Han ville att jag skulle ställa frågan om högskoleministern tycker att det är acceptabelt att tre av tio heltidsstudenter har mindre än sex timmars lärarledd undervisning i veckan. Det är en viktig fråga, inte minst när man läser regeringens tomma budget på det här området. Malin undrade när det kommer några ökade resurser till utbildningsvetenskaplig forskning. Jag kan ställa mig frågan hur en regering som så ofta talar om kunskap kan vara så kliniskt ointresserad av utbildningsvetenskaplig forskning, när man skulle behöva fylla på. Magdalena undrar vad som egentligen hände med de utlovade kvalitetssatsningarna på högre utbildning och om regeringen har några förslag för att koppla utbildningar mer till arbetsmarknaden under studietiden. Jag är också nyfiken på svaret. Benny avslutningsvis mejlade mig och undrade vilka resurser regeringen tänker avsätta till stipendier för att säkra att Sverige fortfarande kan ha en berikande internationell blandning av studenter på sina lärosäten. Han undrar om det är sant att regeringen tänker sig att i princip låta 7 000 studenter konkurrera om några hundra stipendier. Ja, hur blir det? Man frågar sig. Det var bara några av frågorna. Jag hoppas att vi kan få svar på detta under debatten eller att högskoleministern behagar dyka upp i någon annan diskussion och debattera detta längre fram. Fru talman! Dagens debatt präglas naturligtvis av den ekonomiska situationen i Sverige och världen. Under de närmaste åren kommer arbetslösheten att fortsätta att växa. Det måste hanteras på både kort och lång sikt. På kort sikt måste sysselsättningen hållas uppe så att inte arbetslösheten biter sig fast och kvaliteten i välfärden tillåts urholkas. På längre sikt måste vi få fram fler livskraftiga företag och höja produktiviteten så att den svenska konkurrenskraften stärks. Vi socialdemokrater har i vår budget presenterat ett investeringsprogram för 100 000 nya jobb och utbildningsplatser. Jag vill särskilt lyfta fram det investeringsprogram vi vill göra för unga människors chanser. Vi föreslår ett brett ungdomspaket med åtgärder för att med jobb och utbildning i dag rusta de unga inför morgondagens arbetsmarknad. Vi vill investera i entreprenörskap och forskning. Vi vill se mer resurser till forskning, bättre villkor för mindre och växande företag och en särskild satsning på besöksnäringen. Vi lägger fram flera förslag på kulturområdet och förbättrar förutsättningarna också för de kreativa näringarna, och så vidare. Fru talman! Vi socialdemokrater är övertygade om att investeringar i forskning är en av nycklarna till framgång för Sverige. Sverige är ett litet land med stora ambitioner, och Sverige ska vara en ledande kunskaps- och forskningsnation. Men då måste forskningsresultaten bättre komma arbetslivet till del genom att man förstärker förutsättningarna för kommersialisering, till exempel genom holdingbolag och inkubatorer vid landets högskolor och universitet. Vi vill också ge fler småföretag möjlighet att växa genom innovativa varor och tjänster. Vi vill öka forskningsanslaget riktat till små och medelstora företag. Vi vill ge bättre möjligheter för mindre och medelstora företag att ta emot doktorander. Sammantaget innebär vår budgetmotion att vi lägger fram förslag om att stärka resurserna till forskning, utveckling och kommersialisering med drygt 2 miljarder kronor mer än regeringen under den kommande treårsperioden. Fru talman! Men om Sverige ska vara en ledande kunskapsnation måste målet och ambitionen för högskolepolitiken och yrkeshögskolan sättas lika högt. Alla människor som har behörighet och som vill studera borde få möjlighet att studera vidare vid universitet och högskolor i framtiden. Sverige har inget att vinna på att ransonera kunskap. I ett läge av dramatiskt växande arbetslöshet hos dagens ungdomsgeneration ställs denna fråga på sin spets. Jag kan konstatera att regeringen nu tvingas backa från sitt tidigare motstånd mot att bygga ut högskolan. För bara ett år sedan avfärdades oppositionens krav på 10 000 fler högskoleplatser, trots att varslen stod som spön i backen, trots att söktrycket ökade, trots att ungdomsgenerationen var större än på mycket länge. Resultatet blev ett förlorat år och troligtvis ännu högre ungdomsarbetslöshet i dag. Det var ett misstag då. Nu är regeringen på väg att göra ytterligare ett misstag. De nya platser som föreslås är tvååriga. Problemet är att ganska få högskoleutbildningar är tvååriga. De allra flesta är betydligt längre än så. Det finns fortfarande ingen långsiktighet, inget strategiskt tänk. Allt reduceras till lite budgettricksande. Jag är tvärtom övertygad om att Sverige har ett växande behov av välutbildad arbetskraft. Både inom ramen för yrkeshögskolan och universitet finns ett växande behov. Svensk förvaltning och svenskt näringsliv står inför en generationsväxling som inte får gå fel. Vi socialdemokrater är tydliga med att vi vill styra ytterligare platser på dessa utbildningar till de områden där söktrycket är högt och där det råder en bristsituation på arbetsmarknaden. Inte heller här visar regeringen något nytänk. Jag menar att det också finns rent humanistiska perspektiv på en mer offensiv utbildningspolitik. Jag är övertygad om att kunskap och bildning vidgar människors vyer och bidrar till deras personlighetsutveckling. Det stärker självständighet, kritiskt tänkande, problemformulering och reflexion. Bildning stärker med andra ord vår demokrati och bidrar till sammanhållningen i samhället. Fru talman! Det mest anmärkningsvärda i regeringens budget är annars det som har diskuterats lite här tidigare. Det är att det återigen inte läggs en enda krona mer på kvalitetssatsning i högre utbildning. Vi socialdemokrater är tydliga med att resursfördelningssystemet måste göras om. Vi är principiellt öppna för att delar av anslagen till grundutbildningen fördelas efter nationella kvalitetskriterier. Det främjar utveckling och kan också ge bättre information till studenterna om var kvaliteten är särskilt god. Men det krävs också ökade resurser för att garantera basal kvalitet i undervisningen och säkra vetenskaplig grund i all utbildning. Vi har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet presenterat ett kvalitetspaket där 400 miljoner kronor avsätts framför allt till humsamområdet i syfte att öka andelen lärarledd tid. Vår utgångspunkt är att studenterna har rätt till fler föreläsningar, fler disputerade lärare, fler seminarier och mer tid med sina handledare. För att öka kvaliteten i grundutbildningen och samtidigt ge fler studenter bättre kontakter och nätverk i arbetslivet föreslår vi dessutom en riktad satsning på praktik och förbättrad studie- och yrkesrådgivning på landets universitet och högskolor. Inte minst Högskoleverkets senaste rapport som kom i dag visar på behovet av bättre yrkes- och studierådgivning för att också de studenter som är inne i det system som ni har skapat ska kunna välja rätt och göra kloka val. Jag vill också nämna att vi föreslår 100 miljoner kronor ytterligare som ska avsättas till fler meriteringstjänster för yngre forskare, och ytterligare 25 miljoner kronor ska riktas till Utbildningsvetenskapliga kommittén för att stärka forskningen på området. Fru talman! Socialdemokratin presenterar en budget som investerar i människor och kunskap. Skillnaderna mellan oss och regeringen är tydliga. Jag hoppas att dagens debatt kan vara klarläggande på området.

Fru talman! Det har talats mycket i den här kammaren om hur viktigt det är med högre utbildning och utbildning över huvud taget. Det är viktigt för Sverige som kunskapsnation och för vår fortsatta utveckling. Jag brukar fylla i och prata om att det också är viktigt för individerna att kunna utvecklas som människor. Högskolan kan ge många den möjligheten. Jag tänkte inte prata mer om det i dag förutom att säga att jag håller med om det mesta av det som har sagts på det området. I stället tycker jag att det är viktigt att vi belyser ett par aspekter. Det gäller först och främst kvaliteten. Vi har redan pratat en del i den här debatten om kvaliteten i den högre utbildningen. Undersökningen från TCO har nämnts som visar att tre av tio studenter får fem timmar eller mindre undervisningstid i veckan. Det ska nämnas att timmarna är undervisningstimmar som kan vara 45 minuter. Det är lite som många studenter får i undervisning trots att de går på en högskoleutbildning som ska vara heltid. Heltid för en student kanske inte är att man får undervisning och lärarledd tid 40 timmar i veckan. Det finns förstås ett värde i att ha egen tid också. Men om man kommer ned på tre 45-minuterstimmar lärarledd tid i veckan är det inte något som borgar för kvalitet. Då undrar man vad som görs åt den situationen. Vi, de rödgröna, har en gemensam satsning på 400 miljoner kronor som vi föreslår ska gå just till att stärka upp det och ge möjligheter för studenter att få fler undervisningstimmar. Regeringen avvisar detta och menar att det inte behövs några mer pengar. I stället pekar man på de satsningar man redan har gjort. Jag har försökt sätta mig in i om det verkligen är några satsningar. Man började med att ta bort högskoleplatser som man nu tydligen vill återföra och göra det som en kvalitetssatsning. Jag tror det var 120 miljoner kronor. Det kan möjligtvis betraktas som en kvalitetssatsning, även om man kan ifrågasätta värdet av att ta bort högskoleplatser i sådana här tider. Senare gjorde man en kvalitetssatsning, som man sade, på 240 miljoner kronor. Om jag har förstått det hela rätt började man med att finansiera det genom att ta bort 200 miljoner kronor. Hur det kan borga för kvalitet undrar man också. Det ska ändå påpekas att oavsett om det nu var några riktigt bra kvalitetssatsningar eller inte, vilket jag tycker att det har visat sig att det inte var, är det det läge vi nu befinner oss i, att tre av tio studenter får fem timmar eller mindre undervisningstid. Det är väl inte rimligt. Är man nöjd med detta? Är man inte nöjd med det borde man väl rimligtvis göra något åt det, som vi i oppositionen gör som föreslår att vi ska satsa 400 miljoner kronor på det. Det är möjligt att det inte är tillräckligt för att få en helt acceptabel situation, men då får man gå vidare i nästa läge. Det är väl ändå rimligt att göra någonting. Det har också pratats om fler platser. Den borgerliga regeringen föreslår 10 000 platser på två år och menar att det är den perfekta avvägningen. Till och med i betänkandet berömmer man sig själv väldigt utförligt för en mycket väl avvägd politik. Det är ju alltid bra när människor är nöjda med sig själva, men det vore bra om det här var väl genomtänkt också. Fredrik Malm nämnde tidigare att det är just det här som högskolan klarar av. Då undrar jag: När de här 10 000 platserna har funnits i två år, är det då helt plötsligt omöjligt att upprätthålla kvaliteten på dessa 10 000 platser? Ska man ta bort dem då? Är anledningen till att man tar bort dem att det inte längre går att ha kvalitet efter just två år? Hur kommer det sig att man ska ha platser i just två år när det, som tidigare nämnts, är väldigt få utbildningar som faktiskt är två år? Vad ska de studenter som kommer in göra sedan? Det kan man fråga sig. Förhoppningsvis har vi om två år en annan regering, och det löser sig för de här studenterna. Det är det vi får sätta vårt hopp till. Vi i den rödgröna oppositionen föreslår nämligen att vi faktiskt ska fortsätta ha platser även år tre. Det kan tyckas ganska rimligt. Ytterligen en gemensam satsning är karriärcentrum. Vi ser att det är ett glapp när man går över till arbetslivet. Förutom att regeringen har roat sig med att ta bort möjligheten att få a-kassa för studenter som inte har jobb vill man heller inte kännas vid vår satsning på karriärcentrum om 100 miljoner kronor som skulle möjliggöra och underlätta för studenterna att faktiskt kunna få de här jobben direkt. Det är tråkigt. Miljöpartiet säger vidare att kopplingen mellan högskolan och övriga samhället borde stärkas, särskilt när det gäller arbetslivet, genom att man borde få utökad möjlighet till praktik på många fler utbildningar än i dagsläget. Detta borde vara sökbart för de flesta och göras med en hög kvalitet och med en kvalitetssäkring. För det avsätter vi i vårt budgetförslag 50 miljoner kronor. Jag tänkte prata lite om forskning. Jag har sagt det många gånger tidigare, men det förtjänar att sägas igen: Det är bra med en stor satsning på forskning. När man nu inte vill satsa på kvalitet i högskolan är det åtminstone bra att man kan satsa på något område när det gäller det här, och då är det bra att det satsas på forskning. Problemet här är bara att det är en sådan enorm detaljstyrning från staten när det gäller vilken forskning man vill ha. Samtidigt har man bemödat sig om att ta bort de särskilda anslagen för genusforskning, och man har till skillnad från oppositionen inte stärkt den utbildningsvetenskapliga forskningen. Man kan undra om det beror på att alliansen är rädd för att forskningen i många fall visar att alliansens skolpolitik inte är särskilt korrekt i så måtto att om man vill ha bra resultat finns det bättre sätt än alliansens. Det är klart att det är otrevligt att höra den typen av saker, och därför vill man kanske inte finansiera forskningen. Så skulle det kunna vara, men det skulle också kunna vara något annat. Faktum kvarstår att de här satsningarna inte är så stora. Slutligen vill jag säga någonting om kårobligatoriet. Även här vill jag säga att jag tycker att det är väldigt bra att även landets studenter nu får möjlighet till föreningsfrihet. Tyvärr upplever jag att frihetsyran är betydligt större här i kammaren än bland landets studenter. Jag tror att det mycket beror på att den här föreningsfriheten inte upplevs som något välkommet när regeringen samtidigt slår undan benen för studentinflytandet. Det är inte rimligt att man ska behöva välja mellan föreningsfrihet och inflytande för studenter. Det handlar om att den utredning som ligger till grund för förslaget om avskaffande av kårobligatoriet menade att när det nu inte är obligatoriskt för studenter att vara med kommer studenterna inte längre, med den knappa ekonomi de har, att prioritera medlemskap i kårerna. Det är ofta ganska dyra medlemskap. De kommer att sänka avgifterna, folk kommer att gå ur, och det kommer att innebära ett enormt tapp av pengar för dem som faktiskt driver studentinflytandet. Då föreslogs det att det ska skjutas till pengar för att garantera detta. Utredningen föreslog 95 miljoner plus 30 miljoner kronor. Redan i kommentarerna var det tydligt att det här var någon form av minimum och definitivt inte en finansiering av den verksamhet som redan fanns. Det var en rejäl neddragning. Men det skulle nog kunna fungera. Av dessa 95 miljoner plus 30 miljoner nöjer sig regeringen med att lägga 30 miljoner kronor - 20 miljoner för nästa år men långsiktigt 30 miljoner. Det är inte rimligt att så helt ta bort möjligheterna. Då frågar man sig: Vad händer nu? Det visar sig att vissa universitet förstår att det här är ett problem och att studentkårerna behöver pengar. Man skjuter då till pengar till kårerna från utbildningarna. Det är väl bra. Problemet är att det ju blir en kvalitetssänkning på utbildningen som regeringen tvingar universiteten att göra för att kunna ha kvar studentinflytandet. Det är en absurd situation. Det finns också högskolor som inte skjuter till några pengar. Man kanske inte har pengarna eller också tycker man att man inte vill ta från utbildningarna. Men det innebär ju i sådana fall att möjligheterna för studentkårerna helt slås undan. Det finns ett antal kårer som klarar sig bra, och det är väldigt bra. Men det som är lustigt är att regeringen i det här fallet dessutom ser till att de här kårerna oroar sig för sin skattefrihet. Av någon anledning verkar det som om man bemödat sig om att göra kårerna missnöjda, vilket är en väldigt konstig situation. Mot bakgrund av allt detta vore det mycket bättre om vi biföll Miljöpartiets förslag. Nu är detta inte klart att debattera här eftersom vårt förslag inte har vunnit bifall i den övergripande budgeten. Men jag vill ändå nämna det.

Fru talman! Den senaste gången jag åkte med Arlanda Express fanns en liten folder i stolsfickan framför som fångade mitt intresse. Den hette Från dynamit till Skype - en liten guide till forskarnationen Sverige och handlade om ett antal svenska forskare och vad de har åstadkommit. Det som fängslade mig mest i broschyren var själva förordet där ledningen för tågbolaget förklarade hur deras tidigare kampanjer, där de hade låtit svenska författare, musiker och idrottsprofiler hälsa tågresenärer välkomna till Stockholm, hade ändrat inriktning. Det var nämligen en tysk resenär som hade frågat varför inte någon av Sveriges framträdande vetenskapsmän fanns med bland de personer som hälsade välkommen. Ledningen hade inget bra svar på det. De bestämde sig i stället för att presentera några av de svenska uppfinnare vilkas innovationer har gjort skillnad för världen. Det är ju någonting vi påminns om just i dag. Vetenskapliga upptäckter från hela världen hyllas i samband med utdelningen av Nobelpriset, en utmärkelse som är ansedd som världens mest prestigefyllda vetenskapliga och kulturella pris och som naturligtvis är ett mycket starkt varumärke för Sverige, precis som ABBA eller Zlatan Ibrahimovic. Är det inte samtidigt något ganska typiskt svenskt över den tidigare kampanjen som tågbolaget drev? Det är så självklart att vi i Sverige kan tillåtas vara duktiga och uppskattas för framstående insatser inom idrott och kultur, däremot inte när det kommer till teoretisk utbildning. Men tack vare alliansregeringen kommer förhoppningsvis en attitydförändring till stånd, och det behövs. Ett inslag i det kan vara regeringens satsning på att låta duktiga gymnasieelever välja en spetsutbildning i ämnen som matematik, historia och biologi eller att Christer Fuglesang har utsetts som ledamot i Teknikdelegationen. Vi vet också att införandet av meritpoäng vid ansökan till universitet och högskolor har uppskattats. Helt plötsligt har elever som strävar efter att fördjupa sina kunskaper fått lön för sin flit genom att de kan få extrapoäng för kurser med ett betyg motsvarande godkänt eller bättre. Det här naturligtvis också någonting som vi får vara tacksamma för eftersom det förbättrar studenternas förkunskaper då de går vidare till högre utbildning. Fru talman! Det måste bli inne att visa framfötterna i skolan. Vi behöver fler positiva förebilder. Det är därför som det är så bra med Arlanda Express nya kampanj där de inte bara tar upp Nobel och Linné utan också unga vetenskapare, till exempel IT-entreprenören Niklas Zennström som grundade Skype och Mats Leijon som klarade sin utbildning till civilingenjör på tre år, disputerade och i dag verkar som forskare, professor, företagare och entreprenör. Det är sådana förebilder Sverige behöver. Om vi tittar mer specifikt i budgeten vill jag bland regeringens stora satsningar på högre utbildning och forskning särskilt nämna de 10 000 nya platserna på högskolan, nya platser på läkarutbildningen, 1 miljard till forskning och innovation och 150 miljoner till förberedelserna för arbetet med den tvärnationella forskningsanläggningen ESS som planeras till Lund. Oppositionen har också presenterat sina skuggbudgetar, och nog förvånas jag. Trots rejäla, seriösa satsningar där regeringen har förankrat med universitet och högskolor hur många nya högskoleplatser de kan starta utan att ge avkall på kvaliteten har de 10 000 extraplatserna som föreslås toppats av oppositionen med ytterligare 2 500 - ytterligare 25 procent! Det är inte seriöst och gynnar, som så ofta då de rödgröna planerar, kvantitet före kvalitet. Ser man sedan till de medel som partierna har avsatt för sin gemensamma satsning, alltså 2 500 platser, kan man notera att det spretar alldeles förskräckligt, alltifrån Vänsterpartiet som avsätter 122 miljoner för detta ändamål till Miljöpartiet som satsar 210 miljoner och Socialdemokraterna som satsar 265 miljoner för samma antal platser. Vilken trovärdighet skapar det? Frågan är också vilken typ av utbildningsplatser som oppositionen vill bygga ut. Regeringen satsar i år på ytterligare platser på den dyra läkarutbildningen. Mikael Damberg nämnde i sitt anförande att Socialdemokraterna minsann satsade på de platser som det finns behov av, men det var nog en politik som inte gällde under den tid som Socialdemokraterna styrde i regeringsställning. Under den här mandatperioden har regeringen ökat på antalet platser med sammanlagt 26 procent på just läkarutbildningen. Tidigare regering tvingade ju ut begåvade svenska studenter till andra länder för att hämta hem hela sina läkarutbildningar, men nu är det alltså okej att kunna plugga till läkare också i Sverige. Det här är ganska viktigt. Jag kollade på Socialstyrelsens hemsida. År 2008 härrörde 60 procent av de 1 400 läkarlegitimationer som utfärdades från en utbildning som var inhämtad i ett annat land än Sverige - 60 procent av dessa 1 400. Regeringens satsning pekar på att detta är något viktigt att plocka upp. Fru talman! Jag nämnde regeringens satsning på forskning och innovation. Förra året presenterade alliansen en historisk satsning. Den gäller åren 2009-2012. Det är en planering vi jobbar efter nu, och redan det första året satsades 2 miljarder på forskning, vilket var mer pengar än vad den tidigare regeringen lade under hela den föregående fyraårsperioden. Det gjorde vi på ett år. För 2010 satsar vi ytterligare 1 miljard, men det som fascinerar mig mest är nog att Socialdemokraterna likväl inte kan avhålla sig från att öka insatserna med ytterligare 100 miljoner. Tänk om ni hade varit lika generösa då ni själva satt vid makten och faktiskt hade möjlighet att påverka statens budget. Slutligen vill jag framhålla satsningar på forskningens infrastruktur. Det gäller ESS som är en anläggning som kan bidra till utvecklingen av bättre och mer hållbara material för ett hållbart samhälle. Anläggningen har rönt stort intresse, och tillsammans med anläggningen Max IV, som börjar byggas nästa vår, talas det nu om ett man ska etablera en "vetenskapskorridor" mellan Lund och universitetet i Hamburg. Det är rätt häftigt - en utveckling som verkligen kan få stora spin-off-effekter för tillväxten i hela Sverige. Regeringens satsningar på utbildningsområdet i budgetpropositionen för 2010 är såväl positiva som seriösa. De sker i ett svårt ekonomiskt läge där en global finanskris råder med bland annat hög arbetslöshet som följd, men tack vare god ordning på de offentliga finanserna kan de likväl genomföras. Fru talman! Satsningarna i budgeten är välbehövliga. Satsningarna genomsyras av en medveten strategi och hög grad av systematiskt kvalitetsarbete. Satsningarna kommer att rusta Sverige och våra invånare för framtiden. Jag vill därför yrka bifall till förslaget i betänkandet UbU1. (Applåder)

Fru talman! Först vill jag kommentera frågan om de 10 000 nya platserna. Det är litet märkligt att ni för ett år sedan när vi sade att ungdomskullarna växte, att arbetslösheten växte dramatiskt och att vi hade ett ökat söktryck avvisade alla planer på en utbyggd högskola. Nu berömmer man sig för att man har lagt till 10 000 platser i det här läget. Hade det inte varit smartare - kan oppositionen få det berömmet - att fatta det beslutet för ett år sedan så att de unga människor som sökte in till högskoleutbildningarna 2009 faktiskt skulle ha kunnat gå på utbildningarna då i stället för att vänta? Faktum är att det fanns färre högskoleplatser att söka hösten 2009 än det fanns hösten 2006, trots att vi då hade en högkonjunktur och nu har en lågkonjunktur. Unga människor är arbetslösa. Det är en ganska osmart politik. Sedan blir vi angripna med att det här är exakt uträknat. Jag vet inte vilka universitets- och högskolerektorer ni har talat med om den processen och förankringen av de 10 000 platserna. Det är ett skämt. Vi kan återkomma till det i något annat sammanhang. Jag vet inte om landshövdingarna var med i den processen eller de regionala samordnarna. Det var de nog inte eftersom rektorerna hade ett dygn på sig att svara på telefon hur många platser de trodde att de kunde skaka fram. Det kan man ju diskutera. Det intressant är att vi kan bygga ut med flera platser, 2 500 fler platser inom högskolan och ännu fler platser inom yrkeshögskolan därför att det finns ett behov. Vi har föreslagit att man ska ha en kompetenskommission som tittar på arbetsmarknaden och ser var det finns bristutbildningar. Var finns ett högt söktryck? Det är flera universitet och högskolor som har utbildningar där det finns ett högt söktryck men som faktiskt inte har rätt att bygga ut. Varför inte göra någonting smart och nytt? Vi har tänkt en del nytt sedan förra valet. Vi styr resurser tydligare nu mot de bristyrken som finns och ger fler unga människor möjlighet att förverkliga sina utbildningsdrömmar. Det är smart politik. Men det är klart att det blir mer kvalitet i utbildningarna när man satsar 400 miljoner kronor på ett kvalitetslyft som vi har föreslagit i utbildningarna och därtill 100 miljoner kronor till coachning och praktikkoppling.

Fru talman! Mikael Damberg frågar mig varför inte regeringen satsade på de här 10 000 platserna redan förra året. Faktum är ju att då fanns det extraplatser. Vi vet att det fanns extra utrymme med studieplatser inom universitet och högskolor. Dessutom flyttade regeringen platser när ett akut behov uppstod. Till Västsverige flyttades platser från andra utbildningar där inte söktrycket fanns för att stärka regionen i västra Sverige. Det tycker jag är ett ansvarsfullt sätt att jobba. Vi är inte betjänta av att ha massor av tomma platser, för det innebär ju också att man måste ha lokaler för att kunna vara redo och att man måste säkra upp med kvalificerad personal. Damberg undrar på vilket sätt högskolorna blev involverade och menar att det här mer är ett skämt. Vid mitt hemuniversitet i Linköping svarar rektorn att de inte vill därför att de inte kan garantera kvaliteten. Därför avstod Linköpings universitet från att begära extra tilldelning av platser. Tar man sig an nya platser blir det ett åtagande inför framtiden. Jag vill passa på att fråga Mikael Damberg: Hur anser du att vi ska jobba vidare med kvalitetsarbetet? Vetenskapsrådet har börjat göra utvärderingar inom forskarvärlden. Vi anslår extra mycket pengar till forskningen. På vilket sätt anser Mikael Damberg att man ska jobba vidare för att säkra forskningen? Är Socialdemokraterna beredda att gå med på att göra utvärderingar av hittillsvarande forskningsresultat?

Herr talman! Jag tror att Linköpings universitet hade varit mycket mer intresserat av att göra någonting bra på högskolan och kanske ta sig an några platser till om man hade fått 400 miljoner kronor i kvalitetssatsning och fått ökad lärartid för att kunna ge studenterna det de behöver. De hade kanske varit mer intresserade om de hade vetat att det var en långsiktig politik och inte en tvåårssatsning. De kan också räkna. De studenter som man tar in kommer att vara inne i systemet mer än två år. Det är klart att det skapas en ryckighet med det här. Poängen hos oss är att vi tänker nytt. Vi tittar på de sektorer som har behov av ökad arbetskraft och där studenter söker. Det hade varit ett smartare system att jobba med för att tillgodose både ungdomars möjlighet till utbildning och arbetsmarknadens behov. Problemet för regeringen är att det här är andra budgeten i rad där det inte kommer en enda krona till kvalitet. Nu bygger ni ut högskolan med 10 000 platser utan att säkra kvaliteten, det ni kritiserade oss för under hela förra mandatperioden. Ni bygger ut utan att satsa på kvaliteten. Vi har i vår budget lagt fram ett kvalitetsprogram med 400 miljoner kronor plus att vi bygger ut högskolan. Det är så man ska göra, det var så ni tyckte att man skulle göra under förra mandatperioden. Det är konstigt att ni ändrar er argumentation efter om ni sitter i opposition eller i majoritet. Det handlar om kvalitet, som är viktig. Jag tycker att det blir med dessa 10 000 platser som Sture Nordh sade häromdagen: Man kan inte ha fler "tänkte inte på det"-lagar. Han tänkte på socialförsäkringssystemet. Ni tänkte inte på att vissa skulle ramla ur systemet. Littorin tänkte inte på att a-kassorna inte kommer att hinna betala ut pengar eller så. Ni har gjort samma sak med de här platserna. Ni tänkte inte på att vi i praktiken har högsta ungdomsarbetslösheten i hela Europa, och unga människor kommer inte in på sina universitetsutbildningar. Det är inte smart politik. Det här beslutet borde ha fattats för ett år sedan. Jag tycker att det kunde vara trevligt om ni i den borgerliga majoriteten kunde erkänna att ni gjorde fel förra gången. Ni tänkte inte på det heller.

Herr talman! Det är nog så att vi har tänkt. Vi har en strategi och ett systematiskt kvalitetsarbete i hela Utbildningssverige i dag. Vi börjar med de allra minsta barnen, följer upp deras resultat, ger dem verktygen för att kunna hämta in kunskaper under resans gång. Det är ett livslångt lärande. Vi vill ha avstigningsplatser där varje skolsegment ska klara sin uppgift. Senast i går fick vi utredningen Timss Advanced. Där ser vi att förkunskaperna inom matematik hos studenter i naturvetenskapliga ämnen och teknik inte håller måttet. Detta är någonting som oroar Högskoleverkets chef, universitetskansler Flodström. Det är just därför som det är viktigt att vi gör satsningar genom hela utbildningssystemet, alltifrån grundskola och sedan gymnasieskola till högskola, för att ge högskolan förutsättningar att klara utmaningarna. Universitetskanslern menar att i den situation som råder nu handlar det om att ge studenterna högre förkunskaper. De som är duktiga studenter ska kunna få en utmaning. Det handlar om att lyfta de studenter som har en lägre kunskapsnivå till en fullgod akademisk nivå. Vidare handlar det om, den sista utmaningen, att kunna bibehålla kvaliteten inom universitet och högskolor. Universitetskanslern pratar inte i det här läget om resurser. Det handlar mer om att stötta de studenter som kommer in, ge dem en adekvat utbildning och lyfta dem till en adekvat nivå som borgar för en god högskoleutbildning.

Herr talman! Jag undrar om vi skulle kunna få svar från Betty Malmberg om hon tycker att kvaliteten i högskolan är bra i dag. Är det rimligt att tre av tio studenter får fem timmar eller mindre i veckan? Det är undervisningstimmar på kanske 45 minuter. Många får mindre än fem. Är det rimligt och bra? Betty Malmberg säger: Vi har tänkt. Man undrar hur regeringen har tänkt när det är som det är och det inte görs någonting. Vi i den rödgröna oppositionen satsar 400 miljoner kronor, för vi menar att det här är ett viktigt område och att det måste göras saker. Hur har regeringen tänkt när man helt struntar i detta? Det måste rimligtvis vara så att man har tänkt: Det är bra som det är nu. Vi har viktigare saker för oss än att tänka på kvaliteten i högskolan. Jag undrar uppriktigt hur man har tänkt - om man nu har tänkt, vilket man uppenbarligen gjort. Jag undrar vidare: Ser regeringen över huvud taget inte problemet med att man tog bort kårobligatoriet och inte finansierar ett studentinflytande? Antingen måste det tas av medlen för kvaliteten på högskolorna eller också tappar man studentinflytandet helt. Ser man inte det? Har man tänkt på det men tyckt att det är bra? Eller hur har man tänkt egentligen?

Herr talman! Lage Rahm tyckte jag var smått konspiratorisk i sitt anförande förut. Lage Rahm talar om att universitet och högskolor inte vill ha studentinflytande. Han slår inte bara på regeringen, utan han säger till och med att vissa universitet och högskolor inte vill ha studentinflytande och att satsningar på utbildningsvetenskap inte var så viktiga därför att man kanske inte ville veta vad en utvärdering skulle leda till. Jag kan gå i god för att kvaliteten kan och ska bli bättre. Det har den borgerliga regeringen uttalat hela vägen. Vi har gjort satsningar, precis som Lage Rahm påpekade i sitt anförande, på 360 miljoner hittills. Det som felar just nu är en kvalitetsproposition som är aviserad och som ska komma, som Fredrik Malm berättade tidigare. Då kommer vi att med fakta kunna visa på vilket sätt vi ska jobba vidare för att stärka kvaliteten. Men som sagt har vi redan gjort insatser som tidigare regeringar inte gjorde. Vad beträffar studentinflytandet har vi skickat extra pengar. Vi väljer att stötta studenterna därför att vi tycker att studentinflytandet är viktigt. Det jag har noterat när jag pratat med kårer är att högskolorna ser studentinflytandet som viktigt och därför väljer att satsa på det. Jag måste få chansen att ställa en fråga till Miljöpartiet. Jag noterar i betänkandet att ni hävdar att alliansregeringen har haft fel fokus i utbildningspolitiken och att feltolkningar, avsiktliga eller inte, av internationella jämförande undersökningar har legat till grund för politiken. Då vill jag ställa en rak fråga till Lage Rahm: Menar Lage Rahm att Timss Advanced inte är en viktig undersökning som kan leda till stordåd inom svensk utbildningspolitik om vi lyckas bemöta det dåliga resultatet?

Herr talman! Jag ska börja med att svara på Betty Malmbergs fråga - jag tycker om när man svarar på frågor. Nu vet jag inte precis vilket stycke hon citerade. Det berör inte heller mitt område, men jag ska ändå försöka ge ett svar. Det har påvisats i en utredning som en reporter på Sveriges Radio gjorde att dåvarande och även nuvarande skolministern regelmässigt feltolkade undersökningar. Jag tror att det är det som åsyftas, men jag är inte helt säker. Jag återkommer i så fall. Jag vill också påtala att Betty Malmberg menade att jag sade att vissa högskolor inte vill ha studentinflytande. Det tror jag verkligen inte att jag sade, men om jag sade det var det en felsägning. Det tror jag inte alls. Däremot är det så att vissa högskolor kanske ser att de inte har möjlighet att ta pengar från undervisningen och ge till studentkårerna. Jag kan förstå det. Jag tycker inte att det är någonting som högskolor ska behöva välja mellan, att antingen ha studentinflytande eller ha lite högre kvalitet i utbildningen. Det är inte en rimlig sits som regeringen sätter dem i. Det är klart att det är bra att det kommer en kvalitetsproposition. Problemet är att ni redan har lagt budgeten, och i den finns inga extra pengar till kvaliteten i högskolan. Slutligen gäller det kårobligatoriet. Ja, regeringen lägger, men regeringen lägger ungefär en fjärdedel av vad som var miniminivån för att kunna upprätthålla studentinflytandet. Det är väl inte rimligt att tro att det fungerar.

Herr talman! Jo, visst kan det väl vara så, om vi ser det utifrån er horisont i vänsterkartellen, att man ska detaljstyra vad pengar ska gå till i universitetens budgetar helt och hållet. Men vi från alliansregeringen vill ha en större frihet. Lage Rahm höjer på ögonbrynen, men jag refererar till det han nämnde om huruvida det ska vara studentinflytande eller kvalitet i utbildning. Vi i alliansregeringen vill ha en större frihet för universitet och högskolor, på det viset att de själva kan flytta pengar och ta ansvar för de budgetar som de har. Göteborgs universitet har gjort ett intressant upplägg, tycker jag. Man styrde helt enkelt över pengar därför att man ansåg att kvaliteten var för dålig och att det var för få lärarledda föreläsningar på just humsamområdet. Då styrde de medel just för att förbättra och säkra kvaliteten där. Vi skulle vilja se mer av den typen av agerande också. Men det förtar inte att det ska komma en kvalitetsproposition. Lage Rahm undrar var de pengarna ska finnas. Man har rent formellt en möjlighet via vårpropositionen naturligtvis. Men det finns också aviserat i budgetpropositionen redan nu att med avgifterna för internationella studenter kommer de pengarna att säkras och övergå till kvalitetssatsningar. Nu är det här en satsning som Lage Rahm inte tycker om, vad jag förstår av er budgetskrivning. Jag vill bara passa på att säga att det citat jag nämnde förut fanns i er budgetmotion som behandlas i dagens betänkande. Det var därför jag tog mig friheten att citera det.

Herr talman! Kunskap lyfter Sverige, och människor växer med kunskap. Att satsa på utbildning är att investera i Sveriges framtid. Ett samhälle baserat på respekt för de demokratiska värdena och de mänskliga rättigheterna förutsätter att utbildning och kunskap prioriteras. Det är det som alliansregeringen och allianspartierna i Sveriges riksdag nu visar med den här budgetpropositionen på utbildningsområdet, att det är satsningar hela vägen igenom. Det är också många satsningar framåt. Vi har varit inne mycket på den krissituation som nu råder. Vi satsar på många vägar framåt - inte en massa omtag - på yrkeshögskola, högre utbildning och forskning, yrkesvux med mera. Det är, som redan nämnts, inte vilken dag som helst vi debatterar detta. Det är Nobeldagen, den dag då det är exakt 100 år sedan Selma Lagerlöf mottog sitt Nobelpris i litteratur. Vi har i Sverige haft andra pristagare senare. Tyvärr har de varit ganska få de senaste åren, och jag hoppas att vi i framtiden får fler. Nu debatterar vi mest högre utbildning och forskning. Alliansen har, som tidigare nämnts, gjort satsningar på kvalitet i grundutbildningen, till exempel inom humaniora och samhällsvetenskap. Det har också framkommit att man just nu förbereder en kvalitetsproposition för grundutbildningen, som vi kommer att återkomma till. Det är snart ett år sedan vi beslutade om forsknings- och innovationspropositionen med det största tillskottet till svensk forskning i modern tid. Vi deltar aktivt i Europasamarbetet när det gäller forskning. ESS, som är planerat att bli en av världens största forskningsanläggningar, är också ett gemensamt samarbete, där Sverige verkligen har varit väldigt aktivt. Internationaliseringen, där studenter och lärare har ett utbyte med andra universitet både i Europa och i andra delar av världen, är en viktig utmaning för Sverige i en global kunskapsvärld. Vi har också börjat färden mot självständigare universitet och högskolor. Herr talman! Vi är mitt uppe i flera globala kriser på en gång. Det gäller finanskris, jobbkris och klimatkris. På utbildningsområdet finns ett antal mycket viktiga satsningar för att möta, lindra och gå stärkta ur dessa kriser. För att mildra effekten av ökad arbetslöshet är det angeläget att kombinera aktiva arbetsmarknadsåtgärder med satsningar inom utbildningsväsendet. Det finns av flera anledningar ett ökat behov av högskoleplatser. För bara ett par år sedan fanns det många lediga platser, men nu behövs det nya. De flesta lärosäten tillförs nu också nya platser, och tilldelningen överensstämmer i huvudsak med hur många platser lärosätena meddelar att man tillfälligt kan utnyttja utan att ge avkall på kvaliteten. Det är fler människor som när det är ont om jobb tar chansen att skaffa sig en längre utbildning. Dessutom är det fler ungdomar som nu lämnar gymnasieskolan. Det innebär just nu 10 000 nya platser per år de närmaste två åren i en utökning. Jag tänker på det som man från oppositionen har fört fram i debatten, att man behöver en kompetenskommission och så vidare. Det är faktiskt så att de samordningsmän som har funnits runt om i Sverige har fungerat precis på det sättet, men vi väljer att sätta en annan etikett på funktionen. Jag vill bara kort nämna att vi än en gång bygger ut antalet läkarutbildningsplatser. Betty Malmberg har talat om hur många det blir. Det är faktiskt en ökning med 26 procent under denna mandatperiod. Det är en kraftfull ökning av antalet läkarutbildningsplatser. Sverige har problem med rekryteringen av studerande till ingenjörsutbildningarna. Det finns också en stor skillnad i intresset hos kvinnor och män för dessa utbildningar. Därför har det varit väldigt viktigt att öka intresset för matematik, naturvetenskap, teknik samt informations- och kommunikationsteknik bland barn och ungdomar. Teknikdelegationen, som tillsattes sommaren 2008 för att bland annat kartlägga behovet av välutbildade människor inom nämnda områden samt öka intresset för högskoleutbildning inom dessa områden, ska redovisa sitt uppdrag i april 2010. Likaväl som man på Arlanda Express pratar om framgångsrika svenska forskare var det intressant att se hur SVT i Skavlans program lyfte fram och visade människor med ingenjörsutbildning och vilka olika vägar man kan ta i livet. Det var bland annat satsningen på duktiga unga människor inom nanoteknologiforskning. Forskningssatsningarna i Sverige är unikt stora med en varaktig ökning med 5 miljarder kronor 2008-2012. De tre viktiga strategiska områden som lyftes fram i forsknings- och innovationspropositionen var just klimat, teknik och medicin, som kommer att på både kort och lång sikt ge svaren på en del av de utmaningar vi ser i de kriser vi befinner oss i. Men det räcker inte med bara forskning. Ett väl fungerande system för kunskapsöverföring mellan lärosäten och näringsliv är en av grunderna för att forskningsbaserade innovationer ska komma fram och utvecklas. Lärosätena har sedan i somras en förtydligad uppgift. De ska verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Innovationskontoren är ett sätt att ytterligare stärka denna process. Centerpartiet ser gärna en möjlighet till fler innovationskontor vid lärosäten än de i dag beslutade. Herr talman! Alliansregeringen har gett alla högskolor möjlighet att ansöka om tillstånd att utfärda examina på forskarnivå på områden smalare än dagens vetenskapsområden. Av budgetpropositionen framgår följande: Regeringen anser att förstklassig forskning och forskarutbildning kan bedrivas vid såväl större som mindre lärosäten och att det finns anledning att ta vara på de mindre högskolornas starka sidor, till exempel att forskningen där ofta sker i nära samverkan med aktörer utanför högskolan, vilket kan främja en forskarutbildning som är anpassad till arbetsmarknaden utanför högskolan. Jag vill passa på att nämna att till exempel Högskolan i Skövde har för avsikt att lämna in en ansökan om att få utfärda examina på forskarnivå. Här har man satsat stort på att utveckla forskning, innovation och tillväxt genom att samlokalisera högskolans forskning och företagen i teknikparken Gothia Science Park i det nybyggda forskningshuset Portalen. Man organiserar arbetet på ett sådant sätt att man tillsammans stärker utvecklingen. Herr talman! Det är ett par ytterligare saker som jag också vill ta upp. Först är det jämställdheten i högskolan. Två tredjedelar av de studerande är kvinnor, men på toppen av den akademiska karriären finns 19 procent kvinnliga professorer. För två år sedan fanns 17 procent kvinnliga professorer. Det är en förbättring, men det går alldeles för långsamt. Det duger inte. Det har därför inrättats en delegation för jämställdhet i högskolan. Jag ser fram emot resultatet från den. Den andra delen jag vill lyfta fram är internationaliseringen. Vi är beroende av en god internationalisering därför att hög kvalitet i högre utbildning och forskning är avgörande för Sveriges attraktionskraft som kunskapsnation. Med all respekt för oppositionens förslag, men man beklagar sig över att de egna förslagen står i skarp kontrast till den borgerliga regeringens. De flesta förslagen ser nästan likadana ut. Det handlar om samma saker. Det är mycket samsyn, och det är mycket likadan politik i fråga om vad som ska göras för att råda bot på det som också alliansregeringen har lyft fram för fjärde gången i sin politik. Jag uppskattar att oppositionen har sett att den politik som alliansregeringen för är en riktig politik för att lyckas. Socialdemokraterna leker följa John men låtsas att man har mer pengar att spendera. Men det är inga förslag som står i direkt kontrast till regeringens förslag. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Jag är samtidigt glad för alla de satsningar som görs i högre utbildning och forskning för att människor ska kunna skaffa sig utbildning och kompetens. Vi satsar på utbildning och forskning därför att vi vet att vi måste möta framtidens utmaningar med kunskap och kreativitet. (Applåder)

Herr talman! Ulrika Carlsson talar gott om internationaliseringen av utbildningarna i Sverige utan att ens nämna att beslutet att införa avgifter för utländska studerande äventyrar hela förslaget. Det går stick i stäv med regeringens ambition om internationalisering, att svensk utbildning ska vara attraktiv för studenter från världen över. Vilka ska betala de 70 000 svenska kronorna för att söka sig till Sverige? I många delar av världen, till exempel Storbritannien, Kanada och USA, där språket är engelska, finns bättre universitet. Tror ni verkligen att folk kommer att göra detta? Det är inte bara Vänsterpartiet som har dessa farhågor. Vår kritik är befogad, och SFS, Saco, TCO och andra aktörer, till och med lärosäten och Högskoleverket, anser att kritiken är befogad. De befarar att kvaliteten kommer att försämras genom att folk inte kommer att söka sig till Sverige för att studera. Man gör skillnad mellan studenter och studenter, mellan dem som kan betala och dem som inte kan betala. Hur ser ni på detta? Det är lätt att hävda att Sverige är bra. Visst är det bra att Sverige är generöst, så generöst att människor kan komma hit och berika vårt land, vår utbildning och vårt arbetsliv. Dessa människor är investeringar för Sverige. Vad tycker Ulrika Carlsson om detta?

Herr talman! Amineh Kakabaveh säger att det finns en risk för att vi kommer att tappa en del av de internationella studenter vi har i dag med anledning av att vi skulle ta ut studieavgifter. På några minuter hinner jag inte gå igenom alla förslag som finns i budgetpropositionen, men den finns lätt tillgänglig på hemsidan där man kan läsa alla siffror och förslag. Vi har ägnat en stor del av debatten till att diskutera kvaliteten i den högre utbildningen. Amineh Kakabaveh menar att vi inte kommer att kunna konkurrera med vår utbildning om vi börjar ta betalt för den. Nej, inte om vi själva anser att den har så låg kvalitet att den inte skulle vara konkurrenskraftig. Vi ska inte konkurrera med gratis utbildning utan vi ska konkurrera med utbildning som har hög internationell standard och kvalitet. Därför vet också Amineh Kakabaveh att det i budgetpropositionen står nämnt att olika typer av stipendiesystem kommer att utvecklas för att säkerställa att människor i utvecklingsländer får möjlighet att ta del av den utbildning vi har i vårt land. Mycket av utbildningen på högskolor och universitet bedrivs redan i dag på engelska och är därmed relativt lättillgänglig. Det ska också finnas stipendiesystem för andra utanför Europa. Det är de studenterna vi pratar om. Inom Europa kommer samma regler att gälla som tidigare.

Herr talman! Problemet kan inte lösas via stipendier. De är orättvist fördelade. De rika studenterna kan söka stipendier medan de fattiga studenterna inte har möjlighet till detta. Det är inte lösningen på problemet. Ulrika Carlsson menar att kvaliteten ska gå före konkurrensen. Kvaliteten försämras inte i utbildningen därför att det finns tillgång till gratis studier i Sverige. Snarare är det tvärtom. Jag har många vänner och bekanta från Iran, Turkiet och andra delar av världen. De vill gärna stanna i Sverige. De vill få arbete och stanna i Sverige. De vill inte åka vidare. Även om de skulle åka tillbaka till sina hemländer är de faktiskt ambassadörer för vårt land Sverige. De berikar sina hemländer. Det finns många studenter inom teknologi, till exempel inom Ericsson, som vill stanna, eller så åker de till sina hemländer och är ambassadörer för Sverige. Vad är det för fel i detta? Jag förstår inte varför Sverige ska begränsa dessa möjligheter för människor som vill stanna här eller åka tillbaka till sina hemländer och berika dem. Jag har också en fråga om kvalitet. Vi från de rödgröna satsar 400 miljoner på kvalitet. Just nu har kvaliteten försämrats. Undersökningar från till exempel TCO visar att det inte finns lärartid för studenter. Det är viktigt att ni gör förbättringar. Vad anser ni om den rapporten?

Herr talman! Hela frågan måste handla om hur vi använder de resurser vi har. Hur skapar vi resurser för att hålla god kvalitet i högre utbildning och forskning? Att bara rika skulle kunna söka stipendier som vi kommer att inrätta stämmer inte alls. Vi kommer att införa några olika stipendiesystem, men vi kvalitetssäkrar möjligheter för människor som inte har de ekonomiska förutsättningarna från sina länder att få ta del av stipendier för att komma hit och skaffa sig en utbildning. Den här regeringen har också verkat för en större öppenhet att kunna arbeta kvar i Sverige. Vi tittar över många regler för att göra det möjligt för människor att antingen resa tillbaka och berika sina länder med den kunskap man har tillgodogjort sig eller använda den när man stannar kvar. Därför är det viktigt att se helheten och inte bara lyfta ut vissa delar och jämföra dem med varandra. Vi vill skapa en helhet med en högre kvalitet för alla, ge möjlighet för svenska lärosäten att arbeta internationellt och vara konkurrenskraftiga med utgångspunkt i god kvalitet. Det ska inte handla om att enbart söka sig hit för att studierna är gratis. Sedan blir det ändå inte gratis eftersom man som student samtidigt ska leva och bo, så det är många olika aspekter som kommer in här. Jag motsätter mig bilden av att det bara är rika som skulle kunna söka kommande stipendier. I så fall tror jag att det snarare är en fara i dag för att det är de som redan har resurser som har möjlighet att ta sig till Sverige. Jag tror att vårt nya system kommer att öppna möjligheten för fler människor med goda talanger att komma hit och skaffa sig en utbildning att sedan använda antingen här eller i sitt hemland.

Herr talman! Jag har tre frågor till Ulrika Carlsson. Jag tror att Klas-Herman Lundgren från SFS och vi andra skulle vilja ha ett svar på frågan om Ulrika tycker att det är acceptabelt att tre av tio heltidsstudenter på våra universitet och högskolor har mindre än sex timmars lärarledd undervisning i veckan. De svar vi har fått hitintills har främst handlat om att ni har gjort en forskningssatsning. Det har vi hört från Fredrik Malm. Problemet är att den forskningssatsningen nästan helt går humsamområdet förbi. Det kommer inga stora pengar rullande till humsamutbildningar via forskning. Det finns heller inget direkt samband, tyvärr, mellan forskningskvalitet och utbildning. Det har vi sett på Karolinska Institutet när det gäller sjuksköterskeutbildningen, så det svaret håller inte riktigt hela vägen. Det kommer nu en proposition men inga pengar. Sedan kan de internationella avgifterna på något sätt styras till lärarledd undervisning. Men de avgifterna, om jag har förstått planeringen rätt, ligger många år framåt i tiden. Den stora frågan är, om man tycker att det är ett problem med för lite lärartid i undervisningen, varför det inte finns pengar för det i budgeten nu? Det är den första frågan. Först blev vi anklagade för att leka Följa John, och nu talar man om 10 000 platser på högskolan. Snacka om att leka Följa John! Vi föreslog en rejäl satsning på högre utbildning förra året. Vi tyckte att det behövdes därför att vi såg att arbetslösheten höll på att skjuta i höjden. Varför behövs det 10 000 platser nästa år? Hade inte de platserna behövts i år? Och skulle kvaliteten ha varit sämre i år än vad den blir nästa år? Det är den andra stora frågan man måste ställa sig. Den tredje frågan handlar om forskning i hela landet. Ulrika Carlsson tog upp det här, och det tycker jag var bra. Men den skarpa frågan man måste ställa sig är: Varför då skapa ett fördelningssystem mellan universitet och högskolor som egentligen leker Svälta räv med de nya universiteten? Jag förstår inte logiken.

Herr talman! De två första av alliansregeringens år tillförde vi kvalitetspengar till samhällsvetenskap och humaniora just för att vi såg det som en mycket angelägen åtgärd att genomföra snabbt. Jag vet att det inte räckte jättelångt. Jag vet att det inte räckte till att känna att nu är vi nöjda och har gjort färdigt. Men det var viktigt att i ett akut läge göra det snabbt. Jag tycker inte att det räcker med den korta tiden. Därför måste jag hänvisa till den kvalitetsproposition som kommer för grundutbildning som ska ge oss chansen att fördjupa oss i diskussionerna om varför det är så viktigt. Den andra frågan, om pengarna inte skulle ha behövts i år, har delvis besvarats av mina allianskolleger med att det skedde en viss omfördelning av platser, vilket bidrog till att det platsutrymme som var ledigt användes något mer effektivt än tidigare. Om du, Mikael Damberg, tyckte att det var orättvist att jag nämnde leken Följa John, nämnde du nu Svälta räv, och det är ju trevligt att vi har lite olika bilder som vi skulle kunna visa på. Men du vet också väl att vice ordföranden i utbildningsutskottet använder favorituttrycket hafs och slafs i politiken. Jag tycker att det är viktigt att vi visar att vi underbygger de förslag på utbildningsområdet som vi kommer fram med just för att kunna säkra kvaliteten. Lärosätena visste att det var en tillfällig ökning av platserna. De gick ändå in och garanterade att de kunde ta in ett visst antal fler studenter med de förutsättningar som gavs. Forskning i hela landet är jätteviktigt. Just därför har vi med propositionen breddat möjligheten för alla lärosäten, alla högskolor och universitet, att utveckla sin forskning. Jag har precis som Mikael Damberg tagit del av den oro som finns vid universitet och högskolor. Det gäller inte bara de fyra nya universiteten, utan alla vet att man måste konkurrera med både hög kvalitet på sin forskning och hög kvalitet på sina studenter. Jag ska be att få fortsätta svara på frågorna lite senare.

Herr talman! Ulrika Carlsson svarar fortfarande inte på frågan varför det skulle vara mer kvalitet med 10 000 platser nästa år än i år. Det hade väl kunnat gå att använda samma process förra året, som vi föreslog just därför att vi såg att arbetslösheten var så hög. Nu kommer de studenter som ville komma in på sin utbildning att få vänta ett helt år på att komma in. De går arbetslösa i stället. Det var ett felaktigt val man gjorde. När det gäller de nya universiteten ska jag inte förlänga debatten för mycket, men det är klart att de är oerhört frustrerade över att de inte spelar efter samma regler som de andra. Spelreglerna är så riggade att de inte kan konkurrera på samma villkor. Det här borde ni i Centerpartiet ha åtgärdat om ni tycker att det är viktigt med forskning och utveckling i hela landet. Det har vi sett till i vår budget för att rätta till de värsta avarterna. Ulrika sade förut i sin inledning att vi är överens om allting i detta. Nej, vi ger besked på ett antal punkter som skiljer sig från era. Vi ger beskedet till unga människor att vi vill ge fler möjligheter att förverkliga sina utbildningsdrömmar. På lång sikt är vårt mål fortfarande att 50 procent ska kunna gå vidare till högre utbildning. Vi vill genomföra ett ordentligt kvalitetslyft. Det är ett viktigt besked till de studenter som är inne i högskoleutbildningarna i dag. Vi vill ha fler seminarier och fler föreläsningar, och vi har avsatt pengar för detta. Vi anser att alla universitet och högskolor runt om i landet är viktiga och behövs för att lyfta utbildningsnivån och skapa tillväxt och fler jobb i hela landet. Därför riggar vi ett forskningsfinansieringssystem som ger möjlighet för alla att växa och utvecklas. Till de studenter som i dag är inne på universitet och högskolor, som viger flera år av sitt liv åt högre utbildning, säger vi: Det lönar sig. Men vi kommer inte att glömma er nu när det är dåliga tider. Vi vill rikta särskilda insatser på att ni ska komma ut på praktik- och traineeplatser. Det är en väldig skillnad mot den borgerliga politik som har förts på senare år, som innebär att man har minskat antalet studieplatser och därmed förnekat unga människor deras möjligheter att förverkliga sina utbildningsdrömmar. Man har svikit vallöftet om miljardsatsningar på kvalitet. Man har stängt dörren för människor med arbetslivserfarenhet att komma vidare till studier. Man har försökt svälta ut de nya universiteten. Man har försvagat studentinflytandet. Dessutom har man stängt ute svenskt näringsliv från möjligheten att vara med och forma viktiga branschforskningsprogram för att trygga och skapa nya jobb i vårt land. Det är klart att det är skillnad också på utbildnings- och högskolepolitikens område.

Herr talman! Det som Mikael Damberg lyfte fram i sin replik stämmer inte med verkligheten. Jag har redan svarat på frågan varför det inte hade varit kvalitet att tillföra nya platser. Vi gjorde ju en viss omfördelning som gav möjligheten att på vissa områden stärka utbildningarna men också att ha fler utbildningsplatser. Det är viktigt att vi har väl underbyggda underlag för de olika beslut som vi fattar eftersom det handlar om långsiktiga investeringar för alla de studenter som väljer att läsa en högskoleutbildning. Vi har ökat antalet platser och möjligheten för människor att välja olika typer av rejäla utbildningar i vårt land. Då vill jag lyfta fram yrkeshögskolan som på olika sätt verkligen stärker kvaliteten. Många branscher som har haft bra kvalificerade yrkesutbildningar ser att det finns ytterligare en möjlighet att stärka kvaliteten i den utbildning som också där finns. Alliansregeringen har inte satt upp ett 50-procentsmål. Det blir väldigt mycket en sortering; hälften hit och hälften dit. Vi vill att alla som har möjlighet ska få skaffa sig en utbildning av god kvalitet, både som ung i gymnasieskolan och i de utbildningar som man sedan väljer att läsa, oavsett om det är en yrkesvuxutbildning, en yrkeshögskoleutbildning eller en högskole- eller universitetsutbildning. Man ska ha många möjligheter och vägar framåt. Och man ska ha möjligheter till ett livslångt lärande genom att göra en del byten. Vi har inte stängt dörrarna till universitet och högskolor för dem som har hunnit få lite arbetslivserfarenhet. Vi har talat mycket om att ha möjlighet att validera kunskaper. Då handlar det om den faktiska kunskapen och inte om en åldersdiskriminering, att har du bara nått en viss ålder finns det platser. Det handlar faktiskt om kvalitet.

Herr talman! Ulrika Carlsson nämnde tidigare att vi inte ska konkurrera med gratis utbildningar utan med kvalitet. Då kan man fråga sig varför regeringen i propositionen tar tillbaka de pengar som man förmodar att universitet och högskolor får in på att införa avgifter för studenter från länder utanför EU och EES. Varför tar man tillbaka pengarna om man tänkt sig att de ska gå till att höja kvaliteten? Om nu de 100 miljoner som man tänkt få in skulle höja kvaliteten så bra, varför säger man då nej till oppositionens förslag om 400 miljoner kronor utan avgifter från fattiga studenter från u-länder? Om logiken är att kvaliteten i utbildningen höjs när man börjar ta betalt, varför har vi fortfarande gratis utbildning för svenska studenter? Det är rimligtvis så att kvaliteten i utbildningen inte beror på om man tar betalt för den eller inte, utan den beror på helt andra faktorer. Då vore det rimligt att man sade det. Att regeringen inte lägger några nya pengar på kvalitet - och jag visade i mitt anförande att det knappt lades några pengar tidigare heller - får mig att undra: Är det bra nu? Är det rimligt och bra att tre av tio studenter får mindre än sex timmar lärarledd tid i veckan och kanske så lite som två tre timmar? Om det inte är bra, varför gör man inte något? Är det rimligt att, som studentkårerna menar, studentinflytandet äventyras eftersom regeringen inte satsar några pengar? Är det bra? Om inte, varför lägger man inte åtminstone miniminivån?

Herr talman! Jag ska försöka vara tydlig när jag besvarar dessa frågor som jag har fått ett par gånger innan. När jag talar om att konkurrera med kvalitet och inte med gratis utbildning handlar det inte om att sätta det ena mot det andra. När vi talar om kvaliteten i högre utbildning i Sverige är det den vi ska konkurrera med. Men det har bildats en möjlighet att ta betalt för att hjälpa studenter att söka till Sverige för att man utlovar att det är gratis här. Det är det man säljer utomlands. Sverige gör det inte, men det har bildats en sådan marknad. Det är det som vi motsätter oss, alltså att det är gratis utbildning man lockas hit med. Man ska lockas hit med att det är utbildning av hög kvalitet. Jag nämnde i mitt anförande att vi har gjort kvalitetssatsningar på humaniora, samhällsvetenskap med mera. Vi kommer dock i den kommande kvalitetspropositionen för grundutbildning att ytterligare presentera på vilket sätt man ska stärka kvaliteten i den högre utbildningen. När det gäller dem som har allra minst antal timmar per vecka har jag sagt att det inte är tillräckligt. Att studera på heltid är en heltidssysselsättning. Jag kan dra en liten parallell som man kan nagelfara och se hur bra den stämmer. När vi hade Timss Advanced när det gällde matematik till exempel och diskuterade varför resultaten var så dåliga talade man mycket om att eleverna är hänvisade till sig själva och till egenstudier. Att enbart ha egenstudier är inte alltid ett sätt stärka kvaliteten, så där måste vi komma tillbaka. När det gäller studentinflytandet är det viktigt ur flera aspekter att man har ett gott studentinflytande, för det är också en kvalitetsfaktor. Därför förstår jag inte vad Lage Rahm menar med att man måste satsa på antingen studentinflytande eller kvalitet. Det handlar om att göra både och.

Herr talman! Jag tackar Ulrika Carlsson för att hon svarade på samtliga frågor. Det är inte alltid det görs, så det uppskattar jag. Jag är dock inte nöjd med svaren. Jag menade aldrig att man skulle välja mellan studentinflytande och kvalitet, utan jag menade att regeringen nu tyvärr tvingar universitet och högskolor att göra detta val. Det är inte rimligt. Jag tycker att regeringen därmed inte tar ansvar för studentinflytande och kvalitet och undrar hur man har tänkt. Regeringen borde i stället ha skjutit till åtminstone det minimibelopp som utredningen föreslog och som Miljöpartiet föreslår i sitt budgetförslag. Det är glädjande att höra att Ulrika Carlsson menar att man inte ska sätta det ena mot det andra när det gäller gratis och kvalitet. Jag håller med. Man ska inte välja det ena eller andra, utan det rimliga är att vi i Sverige ska ha gratis högre utbildning och att den ska vara av hög kvalitet. Just av den anledningen finns ett gemensamt rödgrönt förslag om 400 miljoner kronor till kvalitetssatsningen. Vi avvisar också avgifter och lägger till de pengar som regeringen tar bort från universitet och högskolor för de avgifter de kanske får in från utländska studenter. Jag undrar fortfarande: Om det inte är bra som det är i dag, varför gör inte regeringen mer? Svaret är att det kommer en proposition. Men kommer det mer pengar i propositionen? Jag har förstått det som att det inte kommer ens i närheten av de 400 miljoner kronor som oppositionen föreslår. Men om det kommer mer pengar välkomnar jag det.

Herr talman! Först vill jag klargöra ett uttryck som vi använder lite slarvigt i debatten. Vi talar om gratis utbildning. Den är inte gratis, utan vi lägger ganska mycket pengar på utbildning. Regeringen har inga som helst tankar på att införa studieavgifter för svenska studenter eller för studenter inom EU. Däremot diskuteras och förbereds en proposition om studieavgifter för studenter som kommer från länder utanför EES-området. Vi kommer att kombinera detta med ett bra stipendiesystem. Jag nämnde i mitt anförande att vi vill gå mot ökad autonomi och ökat självstyre för högskolor och universitet. Samtidigt vill vi stärka kvaliteten och ställa krav på den. Jag vill därför inte medverka till att vi duttar ut och öronmärker lite här och lite där. Vi har precis sagt att den tredje uppgiften som högskolan hade tidigare ska ingå i huvuduppdraget. Då blir det märkligt om vi öronmärker pengar här och där. Det här är alla resurser vi har. Hur använder vi dem på ett sätt så att vi både stärker kvaliteten och ökar studentinflytandet? Min förhoppning är att vi ska kunna visa på delar av det i den proposition som kommer framöver och som kommer att behandla kvaliteten i grundutbildningen. Jag ser med glädje fram emot förarbetet, som inte är klart, och de debatter vi kommer att ha där vi ytterligare kan utveckla vad vi menar utan risk för de schabloner och korta förklaringar som lätt används i ett hastigt replikskifte. En fråga var också: Varför säger vi nej till 400 miljoner kronor när det gäller kvalitetssatsning? Vi väntar på propositionen. Jag måste vidhålla det svaret, för det är det som gäller.

Herr talman! Att komma i slutet av en debatt innebär alltid att man har fått skriva om sitt anförande ett antal gånger. Jag ska dock försöka göra en gemensam sammanfattning som ni alla säkert kommer att tycka är alldeles utmärkt. Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet så att det är gjort. Jag måste kort kommentera det som har sagts tidigare i debatten. Vi har allihop fått höra oppositionens syn på alliansens utbildningspolitik. Jag vill stanna upp vid och kommentera tre olika beteckningar. Vi har fått veta att vi inom alliansen sorterar eleverna. Ja, det kanske vi gör - till skillnad från den tidigare regeringen. De sorterade ju inte. De lade alla elever i en hög och sade att alla ska kunna lika mycket och likadant. Man kan jämföra med om vi skulle plocka in en höjdhoppsställning här i plenisalen - det kan vara opraktiskt, men vi tänker oss det - och lägger ribban på 1,90. Sedan säger vi till samtliga i utskottet: Vi sorterar inte bort någon. Vi kommer att tillåta alla att hoppa 1,90 i dag innan vi är klara. Så resonerar vi inte inom alliansen när det gäller utbildning. Vi säger: Vi är olika. En del hoppar en meter, någon hoppar 40 centimeter, någon glider över och någon hoppar 2,30. Vi tycker att alla har gjort sitt bästa utifrån sina förutsättningar, men alla ska inte göra likadant. Det bygger naturligtvis på vår människosyn. Vi har en människosyn som bejakar olika typer av kunskap. Vi gör ingen värdering av det. All kunskap är viktig och behövs. Vi har också fått höra att vi, till skillnad från oppositionen, slaktar vuxenutbildningen. Tidigare i debatten har mina kolleger stannat upp vid de regionala samordnarnas och högskolornas begäran om platser, vilket vi i alliansen har haft som utgångspunkt vid vår tilldelning. Yrkeshögskolorna anser att de inte kan bygga ut med mer än de ungefär 4 500 platser som tillförs 2010. Oppositionen gör som de alltid brukar göra. Man kan likna det vid en tennismatch där vi ställer högskolan på ena sidan planen och vräker in bollar på andra sidan planen och säger: Spela nu en match med hög kvalitet. Det är svårt. Det är bättre att bollarna kommer en och en så att man får sikta på en boll i taget. Det är kvalitet. Vi har en utbyggnad som är klok och förståndig och enligt högskolornas önskemål. Vi har en utbyggnad av högskolorna som är klok. Alliansen och vi kristdemokrater menar att kvalitet och platser måste följas åt. Mängd är inte någon definition på kvalitet. Vi har fått höra att vi i god tid före valet ska få veta vad oppositionspartierna kommer att tycka i de här frågorna. Det känns ju betryggande. Det är oerhört mycket som vi kommer att få veta några veckor före valet. Spänningen blir inte mindre för varje månad som går. Frågetecknen är fortfarande många. Så över till alliansen. Mina kolleger har tidigare på ett alldeles utmärkt sätt redovisat hur vi avser att bygga ut högskolorna. Det handlar naturligtvis om en satsning som är mycket klok och balanserad. Den följer också de behov som har efterfrågats från högskolor och yrkesutbildningar. Yrkesutbildningen har länge varit eftersatt. Alliansregeringen har på allvar påbörjat återrestaureringen av yrkesutbildningen som varit försummad under flera år. Vi har infört gymnasial lärarutbildning. År 2009 samlades all eftergymnasial yrkesutbildning i en gemensam organisation, den så kallade yrkeshögskolan. För några veckor sedan beslutade riksdagen att förbättra yrkesförberedande program på gymnasiet och göra den gymnasiala lärlingsutbildningen permanent från 2011. Vi har fått höra om satsningarna. Jag ska inte utveckla det ytterligare. Det är onödigt med upprepningar när debatten har pågått så länge. Jag vill ändå stanna upp en liten stund vid något som har berörts tidigare i debatten, nämligen kårobligatoriet. Jag är glad över det principiellt mycket viktiga beslutet. Att kollektivansluta människor till föreningar är något som för länge sedan borde ha varit borta. Därför är riksdagens beslut välkommet. Samtidigt är det viktigt att studentkårernas arbete med studentinflytande inte går om intet. Regeringen tillskjuter 20 miljoner kronor för att garantera studenternas medverkan i lärosätenas kvalitetsarbete. Sveriges förenade studentkårer får ett bidrag på 2 ½ miljoner kronor för att klara av den omställning som det slopade obligatoriet för med sig. Bidraget innebär dock inte att kårerna inte behöver engagera sig i medlemsvård. Det gäller för studentkårerna som för allt annat föreningsarbete. Kårmedlemmarna kommer även i framtiden att vara nödvändiga för att finansiera kårernas verksamhet. Avskaffandet av obligatoriet kommer därför att ställa hårdare krav på kårerna att ta hand om sina medlemmar. De måste ha ett innehåll som lockar studenterna att bli medlemmar. Det kommer i sin tur att leda till en bättre kårverksamhet. Herr talman! Jag är mycket glad för det här betänkandet. Jag är väldigt glad över alliansens skolpolitik, och jag är väldigt glad för att vi har fått en skolpolitik som inte bara bygger på kvantitet utan också på kvalitet där all kunskap är viktig. (Applåder)