Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning

Anf. 112 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Jag vill börja med att hänvisa till det särskilda yttrande vi har under punkt 1.

Med bankett, prisceremonier och högtidliga tal har vi nyligen firat och hyllat nobelpristagarna, som "hafva gjort menskligheten den största nytta" inom olika vetenskaper. Nobelfestligheterna gör oss påminda om att kunskaper, innovationer och omprövningar av gamla sanningar börjar med en skola som ger alla barn och elever rätt förutsättningar för att växa och nå framgång.

För oss moderater är det en självklarhet att Sverige ska vara ett land som byggs med och konkurrerar med kunskap. Det är mer kunskap och en välutbildad arbetskraft som får Sverige att växa. För den enskilda individen innebär utbildning och kunskap en väg till jobb, trygghet och gemenskap. Det är därför oroande att vi under en lång tid har tappat i det som är grunden till all annan kunskapsinlärning, nämligen att läsa, skriva och räkna.

I valrörelsen var svaret från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att det var Alliansen som hade skurit ned på skolan. Men lyckligtvis vet vi att det inte stämmer. Tvärtom bekräftade OECD häromveckan att Sverige var ett av de länder som investerade mest i skolan under finanskrisens värsta dagar, då andra länder skar ned inom olika områden av välfärden, så också inom skolan. Detta skedde inte i Sverige.

Nej, de fallande kunskapsresultaten beror snarare på en tidigare oförmåga att vända utvecklingen och ett misslyckande med att sätta fokus på vad som är verkligt viktigt i skolan: elevernas lärande och kunskapsutveckling.

Herr talman! Med målsättningen att höja elevernas kunskapsresultat genomförde därför Moderaterna och Alliansen historiska reformer i den svenska skolan - ny skollag, nya läroplaner och karriärtjänster för lärare, för att nämna några. Samtidigt kan vi slå fast att vissa av reformerna inte blev som vi hade tänkt. Därför ser vi, i likhet med Riksrevisionen, att bland annat statsbidragslösningarna inte alltid fungerat på det sätt som var önskvärt. Pengarna har inte alltid nått de skolor och kommuner som behövt resurserna allra bäst.

Nu vill vi moderater i stället tydliggöra Skolinspektionens granskningar så att de fokuserar än mer på elevernas resultat och på undervisningens kvalitet. Granskningarna ska ligga till grund för ett skräddarsytt och nationellt finansierat kunskapskontrakt mellan Skolverket och skolan i fråga. Det ger oss bättre möjligheter att rikta de statliga resurserna till just de skolor vilkas resultat är svaga och inte till de skolor som redan i dag fungerar väl.

Herr talman! Mer måste göras för att vända utvecklingen i skolan. Moderaterna har lagt stor vikt vid att stärka kunskapsfokuset i skolan. Vi vill fortsätta att utveckla förskolan så att alla förskolor kan bli bra förskolor och ge alla barn en bra start på deras kunskapsresa.

Vi vill bland annat titta närmare på hur systemet med karriärtjänster, där särskilt skickliga lärare får ett lönepåslag på 5 000 kronor i månaden, också ska kunna omfatta förskollärarna. Erfarenhet och kompetens måste synas i lönekuvertet. Vi vill också skapa en mer förskoleanpassad rektorsutbildning och se till att överlämningen mellan förskola och förskoleklass blir bättre och mer likvärdig.

Herr talman! En tydlig slutsats från Nobelfestligheterna är att pristagarna kommer från länder som i de flesta fall har en tidigare skolstart och mer undervisningstid i bland annat matematik. Därför tycker jag att det är oroande att regeringen inte vill göra grundskolan tioårig eller utöka undervisningstiden i matematik och idrott.

Min fråga är varför regeringen på det medvetna sättet motsätter sig reformer som gör att våra sexåringar och högstadieelever får bättre stöd och hjälp att lära sig läsa, skriva och räkna.

Herr talman! I hela Skolsverige pågår just nu historiska insatser för att hjälpa de 45 000 nyanlända barn som hittills kommit till Sverige att komma in i den svenska skolan. Men tyvärr ser vi att både lärarna och verktygen är för få. Tack vare alliansregeringens förberedande arbete, som regeringen nu förtjänstfullt fullföljer, rullar det under 2016 ut nya verktyg som kommer att underlätta och effektivisera det grundläggande kartläggningsarbetet. Det är en viktig del i att ge fler barn och elever en bra start i skolan. Samtidigt tror jag att vi alla här i kammaren inser att det inte är tillräckligt.

Jag är därför glad att vi har kunnat hitta en bred och blocköverskridande samsyn i flertalet avgörande frågor som kommer att underlätta de nyanlända barnens skolgång i Sverige. Det är en mycket bra start.

Herr talman! Om vi ska lyckas hela vägen i mål krävs det mer. Vi har därför i dag presenterat några nödvändiga förslag som vi anser behövs för att stärka de nyanlända elevernas förutsättningar.

För det första: I dag är övergången från förberedelseklass till ordinarie klass inte formaliserad, och övergångarna sker godtyckligt. Vi föreslår att Skolverket ska ta fram underlag för vilka kunskapsmål en elev bör uppnå för att få gå vidare till en ordinarie klass.

För det andra: Ingen elev ska slussas vidare från klass till klass och till en nivå som han eller hon inte klarar av. Därför måste elevernas kunskapsnivå och måluppfyllelse få ett större fokus när eleverna ska gå vidare.

För det tredje: Moderaterna vill ändra skollagen och möjliggöra för ett nytt gymnasieprogram som kombinerar innehållet i programmen Språkintroduktion och Yrkesintroduktion för att nyanlända elever snabbare ska få en utbildning som leder till jobb.

För det fjärde, det kanske viktigaste: Nu måste vi göra det praktiskt möjligt för skolor att anställa pensionerade lärare. Därför föreslår vi att vi tar fram ett förslag till ett tillfälligt regelverk som ger skolor möjlighet att ta till vara pensionerade lärares kunskaper.

Slutligen konstaterar jag att vi närmar oss jul. Mitt enskilt största bekymmer är om jag ska hinna hem till barnens skolavslutning i morgon kväll. Det är ett ganska litet bekymmer i det stora sammanhanget. Vi är ett antal fler människor i det här landet som firar jul 2015 än det var 2014. Jag hoppas att alla ska få en riktigt god jul i trygghet och säkerhet. Det vill jag även önska mina kollegor i kammaren. God jul till er alla!

(Applåder)

I detta anförande instämde Michael Svensson (M).

Anf. 113 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Den härliga julstämningen till trots hör det till att som utskottets ordförande begära replik på representanter för det största oppositionspartiet. Jag vill säga att många av de förslag som Camilla Waltersson Grönvall framför är bra. Jag vill också säga att om den samsyn som vi kunnat se vad gäller nyanländas förutsättningar för att klara skolgången kunde spilla över på övriga skolförslag skulle jag se ganska positivt på utskottets möjligheter att bidra i arbetet med att vända kunskapsresultaten, få skolan mer jämlik och locka fler till läraryrket.

Repliken rör det anförande som Camilla Waltersson Grönvall höll, framför allt det budgetalternativ som Moderaterna presenterat. I Moderaternas budgetmotion kan man läsa att "vi förstärker även anslagen till vår tidigare satsning på fler karriärtjänster i utanförskapsområden genom att avsätta dubbelt så mycket medel som tidigare. Från och med 2016 ökar anslaget från 26 miljoner kronor till 36 miljoner kronor 2017", och därefter sker en fortsatt ökning.

Jag vill fråga hur jag ska förstå detta. Har Moderaterna och Camilla Waltersson Grönvall tagit del av regeringens förslag om 50 miljoner kronor till Samverkan för bästa skola och därtill en lärarlönesatsning som till en början är 1 ½ miljard och sedan 3 miljarder? I förslaget sägs att satsningar på Samverkan för bästa skola inkluderar en satsning på högre löner för lärare i skolor med svåra förutsättningar. Kostnaden för satsningen på högre löner föreslås uppgå till 50 miljoner kronor för 2016 och 50 miljoner kronor per år från 2017.

Dessutom är ett kriterium för lärarlönesatsningarna, som alltså är 1 ½ miljard 2016 och därefter 3 miljarder på årsbasis, att läraren ska ha tagit ett särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer, till exempel låga kunskapsresultat, stor andel elever som inte fullföljer sina studier och så vidare.

Hur ser Camilla Waltersson Grönvall på regeringens förslag i relation till hennes eget?

Anf. 114 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Som jag tidigare sa är det glädjande att vi kan hitta en rad områden där vi har en samsyn. Jag konstaterar att den politik som alliansregeringen förde under åtta år inte var speciellt påhejad av den dåvarande oppositionen. Det var inte många reformer som oppositionen stödde i de delarna.

I dag ser jag, tack och lov, att man inte river upp dessa reformer utan arbetar vidare i den anda som vi en gång påbörjade, nämligen fortsatt kunskapsfokus och en fortsatt satsning på en rad viktiga områden.

Men det finns också ett antal skillnader. Jag ser att de förslag som regeringen lägger fram inte stämmer fullständigt överens med våra. Det gäller till exempel den satsning som vi gör på karriärtjänster i utanförskapsområdena. Den riktas till särskilt yrkesskickliga lärare. Det beror på att bland annat OECD pekar ut Sverige som ett av de länder som inte använder sina absolut mest yrkesskickliga lärare på områden där behoven och utmaningarna är som störst.

Jag hade naturligtvis önskat att regeringen skulle ha följt en modell som tydligt visar att vi behöver en mycket skicklig och kompetent yrkeskår på områden där våra utmaningar är som allra störst. Därför är min fråga till Lena Hallengren varför man inte väljer en sådan modell. Den pekas tydligt ut inte bara av allianspartierna utan även av andra.

Det finns ytterligare en rad åtgärder som behöver vidtas. Vi behöver titta på lärarutbildningen och så vidare. Det finns många delar i detta. Vad gäller specialpedagogiken konstaterar jag att en tidigare socialdemokratisk regering lade ned vår specialpedagogutbildning. I dag satsar man dock på den, och det gläder mig att man hittat tillbaka till den resursen och inser vikten av den.

Anf. 115 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Man kan visserligen gå 12-13 år tillbaka i tiden, men om vi håller oss till den budget som betänkandet gäller och som vi nu diskuterar vill jag säga att där finns en satsning på nästan en halv miljard till specialpedagogik, men den satsningen stöder inte Moderaterna. Man kan ju fundera på varför de inte gör det, om det finns ett stort behov.

Jag konstaterar också att högre löner för lärare i skolor med svåra förutsättningar går till precis det som Camilla Waltersson Grönvall åsyftar, nämligen att belöna lärare som har tuffa utmaningar.

Nu kommer jag till min sista fråga, som kanske kunde få ett svar, till skillnad från de övriga frågorna. Camilla Waltersson Grönvall talar om att inte riva upp reformer. Jag antar att en tanke med detta är att man ska ha långsiktighet i skolan och spelregler som alla förstår. Anna Kinberg Batra har i dag sagt att det inte ska ske några besparingar på skolan. Då undrar jag hur jag ska förstå att Moderaternas budget på detta utgiftsområde är 3,2 miljarder lägre. Det må vara yrkeshögskolor, universitet och högskolor, men det är faktiskt också 3 miljarder mindre till lärarlönesatsning, Samverkan för bästa skola, specialpedagogik, skolmiljöer, fritidshem med mera. Betyder detta att Moderaterna inte kommer att ha någon minuspost på det här området när vi nästa år ska diskutera budgeten i kammaren?

Anf. 116 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Vi är i en tid då det ställs hårda krav på politiken. Vi har svåra utmaningar att möta. De utmaningarna kräver tuffa beslut, rejäla reformer och svåra avvägningar.

Vi moderater säger inte att situationen i landet inte kommer att kräva omprioriteringar, men vi ger beskedet att vi inte kommer att spara på skolan. Det är ett löfte och ett besked som vi ger i dag.

Vi kommer att ta ansvar för svensk skola och för de reformer som krävs för att skolan ska utvecklas åt rätt håll och för att vi ska kunna möta de utmaningar som finns. Exakt hur de lösningarna ser ut kommer vi naturligtvis att återvända till, allra senast under den budget som vi kommer att arbeta med. Men beskedet här och nu är att vi absolut inte kommer att spara på svensk skola.

I de utmaningar vi ser ute i landet krävs det också en regering som är handlingskraftig och har visioner och idéer när det gäller att möta dessa utmaningar. Men med en politik som inte gynnar skapandet av jobb och därmed inte får fler i arbete är den stora frågan - som Lena Hallengren tyvärr inte har tillfälle att svara på just nu - hur man ska klara alla dessa utmaningar utan att få större inkomster.

Anf. 117 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Jag tänkte ta vid där Lena Hallengren slutade och fortsätta tala om Moderaternas budgetförslag. Jag vill också skicka med att Vänsterpartiet ser fram emot att under flera år framöver få se budgetförslag från Moderaterna där man inte gör några som helst besparingar på skolans budget.

Moderaterna går ut med att man inte ska spara på skolan framöver för att man ska klara av utmaningarna. På vilket sätt återspeglas detta i budgeten? Jag anser inte att Lena Hallengren fick något svar om detta.

Jag har också en till fråga och en synpunkt som jag vill framföra för Camilla Waltersson Grönvall. Det handlar om de nyanlända barnen. Många av oss som sitter härinne kan hålla med om precis vartenda ord som Camilla Waltersson Grönvall sa i sitt anförande. Men problemet i dag är inte enbart att det är många nyanlända barn som kommer till vår svenska skola. Det handlar också om att vi har haft en borgerlig regering som inte har sett till att bygga upp ett system, trots att det under ett antal år har varit fler barn som har kommit till den svenska skolan. Det är detta som har lett till det läge vi har i dag, där det behöver vidtas panikåtgärder och man måste se över alla lagar och regleringar för att ha ett värdigt mottagande för nyanlända barn i skolan. Vad har Moderaterna gjort vid regeringsmakten i åtta år för att se till att bygga upp ett sådant system?

Låt mig också återkomma till julhälsningen och tacka för den från Vänsterpartiets sida och också önska Camilla Waltersson Grönvall en god jul. När nu Moderaterna är med och driver frågan om tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller vet jag dock inte om denna hälsning från Moderaterna bör gå ut till alla människor som kommer att påverkas av denna politik.

Anf. 118 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! Till skillnad från Daniel Riazat tillhör jag ett parti som välomvittnat tar ett stort ansvar för Sveriges ekonomi och fortsatta välfärd. Det har vi bevisat i regeringsställning, och vi fortsätter att ta ansvar också i opposition, till skillnad från Vänsterpartiet, som inte är mest känt för att ta ansvar för att kunna finansiera sina förslag. Jag tänker inte bemöta det sista Daniel Riazat sa, för jag tycker att det är lite under hans värdighet.

När det gäller systemen för att möta nyanlända är det nog tyvärr alltför många som har blivit tagna på sängen. Vi hade en tidigare partiledare som tog upp detta tidigt och har pratat om det länge. Vi moderater har också under lång tid och från vår nuvarande partiledare framfört att mer måste göras. Därför är vi också väldigt glada över de överenskommelser som har kommit till stånd, men vi ser att de inte är tillräckliga. Vi behöver också ta ett annat nationellt ansvar.

Kommunerna har tagit ansvar i väldigt varierande grad. Jag har rest mycket i landet under de senaste åren och besökt både socialdemokratiska, vänsterstyrda och moderatstyrda kommuner som har tagit ett fantastiskt ansvar och hittat många lösningar på en besvärlig utmaning - detta ska inte ses som ett problem utan som en utmaning. Vi behöver se till att dessa exempel nu blir nationellt tillgängliga. Det är en av de viktigaste uppgifterna.

Anf. 119 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Jag tackar Camilla Waltersson Grönvall för svaret. Frågan återstår fortfarande. Både jag och Lena Hallengren undrade hur Anna Kinberg Batras uttalande återspeglas i det budgetförslag som ni har presenterat och som ni tänker rösta för. Den andra frågan gäller de nyanlända barnen och varför Moderaterna under många år vid makten inte byggde upp ett system så att vi åtminstone till viss del kunde ha sluppit dagens panikåtgärder.

Självklart befinner vi oss i ett läge där väldigt många personer kommer samtidigt. Oavsett om det är rödgröna eller blå kommuner måste man se över hur man kan förenkla och förbättra systemet för att få till stånd ett värdigt mottagande och skolgång. Invandringen till Sverige är dock inget nytt. Att det kommer nyanlända barn till skolan är inget nytt. Moderaterna har suttit vid makten under åtta år då det har kommit väldigt många barn från andra länder, varav många ensamkommande. Då är frågan: Hur kommer det sig att man nu talar om att vi måste satsa mer när man inte gjorde det under sina år vid makten? Jag menar att det handlade om att ni prioriterade skattesänkningar före välfärden och skolan.

Jag vill ha ett svar på de frågor jag har ställt, för jag tror att de som tittar på debatten eller kommer att läsa den i efterhand vill ha ett svar från Moderaterna.

Anf. 120 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Herr talman! En kollega talade nyss om sådant som låg 12-13 år tillbaka i tiden. Jag tror dock att det räcker med att Daniel Riazat tittar på hur situationen i Sverige och i Sveriges skolor var för ett och ett halvt år sedan. Det är inte med en moderatledd regering som människor har fått bo i tältläger, på trottoarer eller ute på gatan. Det är inte en alliansregering som har tvingats fatta de besluten. Det är en annan regering, och det är hos den regeringen som ansvaret ligger.

Däremot är vi beredda att fortsatt medverka till att hitta lösningar på problemen. Men det akuta läge som råder just nu och som Daniel Riazat talar om har inte uppstått under en alliansregering. Den situationen har uppstått under en regering som leds av Stefan Löfven. Det är till honom frågan måste ställas.

Vi prioriterade en politik som ledde till att människor kom i arbete. Den kopplingen har vi, hur goda pedagoger vi än har velat vara, misslyckats med att få ut till Vänsterpartiets ledamöter. Det är viktigt att fler kommer i arbete för att fler ska kunna vara med och bekosta vår gemensamma välfärd.

Vad vi tvingas på nu är att vi ser en politik tas fram som kommer att leda till att färre kommer i arbete och därmed färre som kommer att kunna bidra till den allmänna välfärden. Det är vårt stora problem hur vi ska kunna bekosta den välfärd som också innebär att vi behöver göra satsningar på skolan.

Avslutningsvis när det gäller skolan återkommer vi allra senast i budgeten till hur vi tar ansvar för den svenska skolan, för det kommer vi att göra.

Anf. 121 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att inte yrka på någonting utan säga att vi i Sverigedemokraterna ställer oss bakom vårt särskilda yttrande som vi har i frågan. Vi har ju satsat mer pengar än regeringen inom skolan. Om jag minns rätt, mellan tummen och pekfingret, är det någonstans på 400 miljoner.

Herr talman! I dag tänkte jag som gammal idrottslärare prata om livräddning. Det kan faktiskt vara aktuellt ifall isarna börjar frysa på lite.

Jag har jobbat som lärare i 15 år och har sett hur lärarkollegiet under den tiden har drunknat. De har drunknat i uppgifter och drunknat i timmar. De har drabbats av saker som de själva inte har valt att ta på sig.

De som har kunnat simma har simmat in till land och flytt yrket. Det är många duktiga, kompetenta lärare som vi har förlorat på det sättet. I dagsläget hjälper det inte att vi politiker står på torra land och slänger in en massa ideologiska livräddningslinor som vi funderar på eller kommer och skriker om vilket simsätt som lärarna ska använda för att kunna ta sig vidare. De är inte beredda att tänka på simsätt. De simmar för att hålla sig över ytan över huvud taget. De få kompetenta, duktiga lärare som vi har och som stannar kvar i yrket simmar för att överleva.

I det här fallet vill jag hänvisa till att just livräddning är det som mitt anförande kommer att handla om. En person som drunknar funderar inte på hur man ska simma. En person som drunknar funderar på hur man över huvud taget ska överleva dag från dag, timme för timme, sekund för sekund.

Det hjälper inte med det vi har nu, massor med halvlösningar som presenteras. Vi kastar ut en massa livbojar som inte håller måttet. De sjunker efter ett tag. Och framför allt tar vi fram halvlösningar där till exempel kommunen måste stå för halva satsningen. Det är goda tankar och låter bra, men tyvärr blir det negativt, för kommunerna har i dag inga pengar för att göra egna satsningar. Jag blev uppmärksammad på hur det är med den miljard som vi satsar på att försöka bygga upp skollokaler igen. Alla här inne vet om att de är undermåliga. Men skolorna har inte själva råd att satsa några pengar på att få ordning på det.

Alla vi som har gjort livräddning på riktigt känner till att när man försöker livrädda någon ligger personen inte snällt och stilla, så att man kan simma in med personen till land utan plaskar hejvilt. Det kommer lärarkollegiet att göra oavsett vilka idéer vi presenterar för dem, för de är just nu inte intresserade av nya tankar. Vi som sitter här inne och är politiker känner till att det finns ett stort systemfel som måste åtgärdas i grunden. Det är ingen lätt uppgift för någon av oss.

Sverigedemokraterna har valt att lyssna på OECD:s rekommendationer. Det är sanningar som gör ont. Det var inga trevliga lösningar som OECD presenterade för oss. Man nämner bland annat den dåliga lärarutbildning som finns i dagsläget. Det handlar om stommen för att få bra elever, om vi har en bra kock och en dålig kock och eleverna är samma råvaror som för 20 år sedan - jag tror inte att de svenska eleverna har blivit dumma på 20 år. En bra kock tillagar bra mycket bättre mat än en dålig kock. Vi måste satsa på de duktiga lärare som vi har kvar i systemet och återvinna dem som vi har förlorat. Jag återkommer till vilka lösningar vi har.

Vi måste sluta med ideologiska reformer. Allt måste vara baserat på forskning och kunskap. Är det förändring vi ska göra i skolan ska det vara bra för eleverna, lärarna och de många olika skolhuvudmännen.

Vi måste kanske ändra den hållning som vi har. När det gäller tanken att vi skulle föra in rektorer i systemet som inte har jobbat som lärare vill vi sverigedemokrater peka på kunskap om de anställdas vardagliga situation samt ett mycket tydligt ledarskap. Man behöver inte vara lärare, men för att kunna jobba som rektor är det en bra förutsättning att ha gått lärarutbildningen.

I dagsläget finns det en totalt obefintlig gemensam it-satsning i den svenska skolan. Jag riktar mig här till Gustav Fridolin, för jag vet att han för några dagar kom ut med något i medierna. Jag tror att det är en konkret, bra satsning att börja med. Men vi måste våga ta en helhetstitt på systemet. Det får inte bli så att små, personliga intressen hos företagare gör att man tar över små system runt om i Sverige. Det måste vara enhetligt från starten. Jag återkommer till vilka lösningar det kan vara konkret.

Jag ser att tiden rinner, så jag ska komma med några snabba lösningar. Lösningar som Sverigedemokraterna vill presentera är bland annat jourklasser för de elever som inte klarar av den vanliga klassrumsmiljön - jag går inte in djupare på det. Vi vill ha en karriärstege på riktigt, inte en karriärstege baserad på att en rektor har fått mandat att dela ut pengar hit eller dit, för det är fel. Hälften av rektorerna är inte ens lärarutbildade. Hur ska de kunna veta vilken kvalitet som gör att man är duktig lärare i klassrummet?

Vi vill också att det ska bli en återanställning av omkringpersonalen. Alla vi som har jobbat som lärare har under de senaste 20 åren sett hur vaktmästare, studie- och yrkesvägledare, skolsköterskor och kuratorer - alla de människor som faktiskt hjälper lärarkollegiet att må bra och göra så att lärare får vara lärare - har plockats bort av kommunerna, för att de har haft så dålig ekonomi. Återanställer man de personerna när kommunerna sedan får bra ekonomi? Nej, tyvärr inte, utan då är det en vinst i stället.

It är bara ett verktyg - det vet vi alla här inne. Men om vi använder det på rätt sätt kan vi spara enormt mycket tid för lärarkollegiet att få ägna sig åt det man faktiskt vill göra.

Vi vet också att kopplingen mellan skola och verklighet tyvärr saknas ibland. Sverigedemokraterna är för alla modeller där vi ser till att föreningar och företag kommer in i den svenska skolan igen. Mycket av det är till och med avdragsgillt för företagen, så det är en vinn-vinnsituation för allihop.

När det gäller klassrumsmiljön och utemiljön kom det - hör och häpna - forskning för några veckor sedan. Det visar sig att barn som mår psykiskt bra också presterar bra. Det har med den faktiska miljön att göra.

Det är två frågor som vi bör ställa oss allihop här inne. Det är faktiskt rekommenderat av OECD. Jag uppmärksammar er återigen på de två frågorna. Vad är kännetecknet på en bra lärare? Vad är en bra lärarutbildning? När vi har svaret på de två frågorna tror jag inte att det är något problem för oss alla i åtta partier att sätta oss i ett rum och komma överens om vad vi ska göra.

Det kopieras väldigt mycket inom politiken, har jag förstått. Sverigedemokraterna har presenterat tio konkreta lösningar på hur vi skulle kunna förbättra den svenska skolan. Jag har sett lite sämre varianter av våra förslag läggas fram av andra partier. Det är säkert med en god tanke i det hela och att man vill följa sin ideologi.

Jag tror på den finska modellen - jag är helt övertygad. Jag riktar mig direkt till statsrådet Gustav Fridolin: Samla oss, sätt oss i ett rum, gör som man gjorde i Finland för 25 år sedan! Stoppa in alla politiker i ett rum och kom överens om vad vi vill göra! Jag är helt övertygad om att vi med lite god vilja skulle kunna jämka oss till varandra beträffande 50-60 procent av skolpolitiken, för att på så sätt få en gemensam hög på bordet, för lärarna, eleverna, föräldrarna, friskolorna och de kommunala skolorna - en trygghet för alla därute som jobbar inom skolan. Vem som än vinner valet 2018 eller 2022 eller framåt vet då vad som gäller - en trygghet.

Jag vill avsluta genom en liten modifikation av Queens kända låt, till alla mina kollegor ute i landet: You are the champions of the World. Utan er skulle vi aldrig stå här, någon av oss.

Ett löfte till er, i dessa juletider, är att när Sverigedemokraterna tar över 2018 kommer jag att ge er en god arbetsmiljö och också en karriärmöjlighet som är värd namnet, att faktiskt komma och jobba som lärare. Vi kommer inte - hur mycket vi än vill - att kunna lösa lärarkrisen genom att vi tar personer som finns i systemet och snabbutbildar dem. Vi kan inte lösa lärarproblemet genom att försöka snabbutbilda eller validera. Men vi kan lösa lärarproblemet genom att få tillbaka lärare. Jag vet att vi tvistar om hur många lärare som finns, men det är 30 000 lärare ute i näringslivet. Där har vi den snabba, lätta lösningen. De är lärare, och dessutom har de yrkeserfarenhet. Den lösningen tror jag på.

God jul till er allihop!

(Applåder)

I detta anförande instämde Runar Filper och Robert Stenkvist (båda SD).

Anf. 122 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag ska göra tre korta reflektioner och ställa en fråga till Stefan Jakobsson med anledning av hans anförande.

Först vill jag säga att OECD faktiskt inte har levererat några lösningar. De har pekat ut problem, utmaningar och svårigheter som den svenska skolan och utbildningssystemet står inför. Den som hittar en lösning i det som OECD har skrivit har nog läst in lite för mycket av sina egna förslag, och med lite för stor välvilja.

Det andra som jag vill säga är att en nationell it-strategi arbetas fram, och detta uppdrag har Skolverket fått. Det är verkligen övergripande och ett helhetsperspektiv. Jag tror att det är mycket angeläget, och det är inte en dag för tidigt.

Det tredje som jag vill säga är att Stefan Jakobsson har helt rätt i att lärarnas arbetssituation behöver förbättras. Jag tycker dock att det är lite magstarkt att i olika sammanhang jämföra det med livräddning. Man talar om hur de drunknar, att de inte kan simma och hur de flyter upp på land.

Jag skulle vilja säga att det ser ganska olika ut. Det är viktigt att vi är medvetna om att olika kommuner har olika förutsättningar. Olika elevgrupper ger lärarna olika utmaningar. Men vi som politiker har enorma utmaningar att försöka lätta på den administrativa bördan, se till att de får fler kollegor och att det finns människor att rekrytera med mera.

Sedan ska jag komma till själva frågan. Eftersom detta är en budgetdebatt har jag naturligtvis läst även Sverigedemokraternas budgetalternativ. Det är mycket svårt att förstå hur plus och minus går ihop med att begränsa invandringen. Men det är en fråga som diskuteras i alla debatter. Därför ska jag hålla mig till den del som gäller just utbildningspolitiken.

Först påstår man att man har ett överskott på utgiftsområde 16, och därefter röstar man på Moderaternas alternativ som innehåller en neddragning på 3,2 miljarder. Sedan ska notan på minus 90 miljarder kronor skickas till kommunerna. Vad tror Stefan Jakobsson och Sverigedemokraterna att minus 90 miljarder kommer att betyda för kommunerna? Kommer skolan att hållas skadeslös? Vad kommer det att innebära för fritis, förskola, skola och vuxenutbildning? Har ni reflekterat över konsekvenserna av minus 90 miljarder?

(Applåder)

Anf. 123 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Jag tar allt i tur och ordning. Det är möjligt att vi har läst in för mycket i det som OECD skriver. Men jag som lärare kan se att det som OECD beskriver är exakt de saker som vi har sett som problem, och jag tycker mig faktiskt kunna utläsa lösningar i texten.

Det är jättetrevligt med en it-satsning. Vi är överens om det. Men se till att den blir tillräckligt stor och övergripande och att den blir statlig. Det är min rekommendation.

Vi är helt överens om arbetsmiljön. Jag tar kanske inte upp alla de lärare i Sverige som har det bra, och jag kanske inte tar upp alla väl fungerande skolor. Alla vi här inne vet att de finns, och de som lyssnar kanske också vet att de finns. Jag är den förste att lyfta fram de goda exemplen. Men jag talar utifrån den situation som vi har i dag. Jag vill verkligen komma med konkreta lösningar för dem som har svårigheter. Jag behöver inte komma med lösningar för dem som redan har löst detta själva.

När det gäller de 90 miljarderna vet jag inte hur många gånger som Oscar Sjöstedt har tagit upp detta. Men jag tar upp det en gång till.

Det stämmer att vi vill satsa mycket pengar på skolan. Det är nummer ett. Och det stämmer att det blir en neddragning i kommunerna. Om vår politik i dagsläget hade införts från dag ett, alltså från och med den 1 januari, hade det skett en så kraftigt minskad invandring till Sverige att de pengar som kommunerna ska använda för detta ändamål inte hade behövt skickas ut från staten. Det är dessa pengar som vi använder till andra saker i stället.

Jag hoppas därför att vi nu kan släppa denna debatt en gång för alla. Det handlar inte om att vi ger mindre pengar till kommunerna. Det handlar om att vi förutsätter att vår politik går igenom, och då kommer pengarna inte att behövas ute i kommunerna. Jag hoppas att jag har varit tydlig med detta.

Anf. 124 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag vill gärna understryka att alla i denna kammare, inte minst vi som sitter i utbildningsutskottet, är väldigt viktiga när det gäller att ge en bild av den svenska skolan. Jag håller med om att det finns lärare som har det mycket svårt, och det finns skolor som har mycket tuffa utmaningar. Vi försöker på olika sätt hjälpa dem genom Samverkan för bästa skola, kompetensutveckling och olika former av stöd för att lärare ska känna att de klarar de utmaningar som de står inför. Men vi måste akta oss för att svartmåla den svenska skolan.

Jag vill skicka med en sista vädjan till Stefan Jakobsson. I alla anföranden som vi gör i våra skolor håller det inte att vi inte nämner allt det som går bra. Då blir bilden att allt är nattsvart. Jag vill gärna säga det.

Jag vet inte på vilket sätt vi ska kunna släppa diskussionen om minus 90 miljarder. Jag vet inte vilken kommun som Stefan Jakobsson ser framför sig. Jag bor i Kalmar kommun men är, som sagt, inte kommunpolitiker. Jag är inte helt säker, men jag tror att detta skulle betyda ungefär 90 miljoner för Kalmar kommun. Inte ens med den mest kreativa bokföring kan man spara 90 miljoner på invandrare, på nyanlända och på flyktingmottagande. Det kommer förstås att påverka skolor. Lärare kommer att få gå hem. Det kommer att vara fritidspedagoger och specialpedagoger som inte kommer att kunna jobba. Elevassistenter och elevhälsan kommer att påverkas.

Ni kan inte på fullt allvar tro att vi, när ni sitter i Sveriges riksdag, inte ska diskutera 90 miljarder i sänkta statsbidrag till kommunerna. Det kommer att betyda förändringar i verkligheten, och det kommer att betyda förändringar i den svenska skolan. Det kommer definitivt inte att gå i den riktning som jag tror att OECD skulle förespråka.

(Applåder)

Anf. 125 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! När vi tittar i tidningarna kan vi se att sanningen tyvärr är att åtta av tio lärare är beredda att lämna yrket. Vi måste tala med den majoritet av lärarna som är beredda att lämna yrket. Om vi redan i dag har en stor flykt av lärare måste vi se till att fokusera på dem som kan tänka sig att lämna läraryrket. Vi kommer nämligen aldrig att hinna utbilda i den takt som de lämnar yrket.

Jag tror att vi alla här inne är mycket överens om vikten av en bra lärare - en bra, kompetent och duktig lärare som är ledarskapsutbildad. Det talar vi om på lärarutbildningen, som vi inte anser är bra.

Om vi tycker att detta är viktigt säger jag återigen, och jag tittar även på ordföranden i utbildningsutskottet: Kalla oss inte till små hitta-på-lösningar som Skolkommissionen, Gymnasieutredningen och så vidare. Kalla oss och föreslå en riktig och konkret lösning för alla partier, och släpp inte ut oss förrän vi är överens, så att det blir lugn och ro i skolpolitiken.

Jag är verklighetspolitiker, och jag är även kommunpolitiker och ser hur det ser ut i kommunen. Vi har testat socialdemokratisk politik och allianspolitik ute i kommunerna under många år. Ni påstår att vår lösning inte kommer att fungera. Men pröva vår lösning ett år, så får vi se om den fungerar. De andra lösningarna har vi prövat, och det har visat sig att de inte har fungerat och framför allt inte nu.

Anf. 126 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Jag måste säga att jag blir mycket provocerad när jag hör Stefan Jakobsson tala om få kompetenta lärare i den svenska skolan. Lena Hallengren tog också upp detta i sin replik. Jag undrar verkligen hur många skolor som Stefan Jakobsson och Sverigedemokraterna har varit ute i.

Dagligen går tiotusentals lärare till sitt arbete och gör sitt absolut bästa för att se till att ge eleverna den utbildning som de har rätt till. Stefan Jakobssons kommentar är därför mycket provocerande.

Jag tänkte fokusera på någonting annat. Jag tänkte fokusera på Sverigedemokraternas vändning när det handlar om vinster i välfärden och inte minst i skolan. Under många år har vinstdrivande aktörer skördat stora pengar inom den svenska skolan på bekostnad av elever och på bekostnad av personal och kvalitet.

Sverigedemokraterna sa före valet: Vi ska se till att sätta stopp för dessa giriga aktörer. Vi ska se till att sätta stopp för riskkapitalbolagen. Vi ska se till att sätta stopp för resursslöseriet och se till att alla skattepengar går till det som de är avsedda för, och i detta fall till skolan.

Men sedan hände någonting. Efter att Sverigedemokraterna hade haft ett antal möten med Svenskt Näringsliv och andra aktörer vände de helt plötsligt i denna fråga. På den senaste kongressen, landsdagarna eller vad ni nu kallar det, beslutade ni att ni inte längre bara ska ha en fascistisk framtoning utan också mycket tydligt gå in i en mer nyliberal och kapitalistisk tolkning av i detta fall skolpolitiken.

Jag undrar: Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna sviker sina väljare på detta område? Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna anser att det är okej att vi har aktörer som tjänar miljarder i skattepengar på våra elever och personal i stället för att satsa på kvaliteten?

Anf. 127 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Jag vill återigen säga till Daniel Riazat: Sluta att sätta epitet. Vi har fortfarande folk som sitter och tittar på detta. Du känner inte mig personligen. Jag tycker att det är mycket bombastiskt av dig att sätta epitet på människor som du inte ens känner personligen. Jag tycker att du gör bort dig själv varje gång du säger så, Daniel Riazat.

Frågan var vilka skolor som jag hade besökt. Daniel Riazat, jag har inte besökt skolor. Jag har jobbat i skolor. Jag har jobbat 15 år på sju olika skolor och träffat otroligt många kollegor.

Min fråga till Daniel Riazat är: Hur länge har du jobbat som lärare? Det är en fråga som jag skulle vilja ha svar på.

Att stå och måla upp osanningar tillsammans med sanningar är ett klassiskt epitet som Vänsterpartiet håller på med.

Det är riktigt att vi har haft landsdagar, och det är trevligt att Daniel Riazat ens vet vad de heter. Jag vet nämligen inte vad Vänsterpartiets samlingar heter. Uppenbarligen har han suttit och tittat. Det är trevligt när man får se bra politik i tv.

När det handlar om den vändning som vi skulle ha gjort är det snarare tvärtom. Det som vi har gjort nu är att se till att vi kommer att tvinga alla friskolor att skaffa sig en buffert och en soliditet i företaget innan de över huvud taget får ta ut någon vinst. Jag är mycket tacksam över att Daniel Riazat lyfter fram denna fråga, så att jag får möjlighet att förklara i tv. Det handlar om att företagen måste besitta en soliditet innan de får ta ut någon vinst.

Den samlade vinsten för friskolorna förra året var 76 öre per samlad hundralapp. Jag vill att Daniel Riazat avslutar sin dag med att gå ned till korvgubben som står här utanför och fråga om han är beredd att tjäna 76 öre per hundralapp. Jag tror att han skulle lägga ned sitt företag med omedelbar verkan.

Anf. 128 Daniel Riazat (V)

Herr talman! Man kan ju vrida debatten och försöka få den att endast handla om att sätta epitet, vilket jag inte ens har gjort på just Stefan Jakobsson utan på det parti han företräder. Debatten handlar dock om någonting annat. Det var ett bra försök att komma undan från vad det egentligen handlar om, nämligen att med siffertrixande kunna säga att det handlar om väldigt små summor.

Faktum är att de utredningar som har gjorts när det gäller vinster i välfärden visar att över 10 miljarder per år har tagits ut av vinstdrivande aktörer. En stor majoritet av pengarna har gått till skatteparadis. Det är precis det Sverigedemokraterna indirekt och direkt har varit med och stöttat under Alliansens tid vid regeringsmakten. Även i dag väljer man att på ett väldigt tydligt sätt företräda de giriga aktörer som vill sko sig på våra barn och vår personal.

Frågan blir återigen, Stefan Jakobsson: Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna i valrörelsen sa att man tänker se till att stoppa de giriga aktörerna som gör sådana övervinster, men därefter - ganska kort tid efter valet, får jag väl säga - inledde samtal med de delar av näringslivet som företräder den här frågan och helt plötsligt ändrade sig? Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna gjorde på det sättet?

Sedan måste jag återkomma till det faktum att det budgetförslag Sverigedemokraterna lägger fram inte på något sätt är en realistisk budget. Det har sagts tidigare. Vad ni än kommer att göra kommer det nämligen att finnas människor som ser ut som jag och andra i den här riksdagen, och det kan ingen sverigedemokratisk budget sätta stopp för.

Anf. 129 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt frågan i den sista delen, men jag bemöter de andra frågorna.

Jo, det handlar om pengar. Om Daniel Riazat hade följt hela landsdagarna och sett hela det dokument vi har tagit igenom hade han sett att Sverigedemokraterna i punkt 4 hindrar detta. Vi ger partistyrelsen möjlighet att faktiskt gå in och se till att det inte handlar om pengar som ska sticka iväg till Caymanöarna. Det handlar om soliditet - att tvinga företagen att ha så stark soliditet att det inte blir som i Eskilstuna, där man hade en friskola som en måndagsmorgon hade en lapp på dörren där det stod: Tack för den här tiden, men nu är det över.

Det handlar om säkerheten. Man ska se till att företagen inte tar ut några övervinster och att eleverna har en säkerhet i att ha en skola att gå till. Man ska se till att en skola kan ha kvar eleverna en tid även om skolan skulle gå i konkurs. Alla vi som har jobbat i de kommunala enheterna vet nämligen att den svenska skolan inte klarar av om det kommer 200 nya elever en måndagseftermiddag. Om vi däremot får en eller två månader på oss att rigga för det klarar man av det. Det är alltså den bufferten och soliditeten vi vill att företagen ska skaffa sig.

Anf. 130 Christer Nylander (L)

Herr talman! Det var med stigande förvåning jag lyssnade på Stefan Jakobsson, och ett tag hoppades jag att jag hörde fel. Jag hoppas faktiskt fortfarande det, för den beskrivning han gav av svensk lärarkår var nog något av det mest udda jag har hört i den här kammaren.

Jag uppfattade det som att han sa att vi har några få kvalificerade lärare kvar och att de som är kvar är de som inte har lyckats fly - de som inte har lyckats simma i land i en livräddningsoperation. Jag hoppas som sagt att jag hörde fel, men jag skulle vilja att Stefan Jakobsson utvecklade sin syn på svensk lärarkår. Det där tycker jag nämligen var ett rejält övertramp i den skolpolitiska debatten.

Anf. 131 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Tack så mycket för att jag får svara på den frågan, Christer Nylander. Självklart vet både du och jag att det finns otroligt många duktiga och kompetenta lärare kvar. Det vi vänder oss starkt emot är den nuvarande lärarutbildningen, som tyvärr inte producerar lika duktiga lärare som förut.

Förhoppningsvis kommer den nya lärarutbildning som nu är på gång att se till att vi faktiskt har lärare som fungerar även ute i bygdeskolor. Årskurs 1-9, 4-7, 1-7 eller 4-9, det vill säga alla varianter som finns i ett eller två ämnen, gör det nämligen otroligt svårt för lärarna att betygssätta ute i landsbygdsskolorna i dag. Sverigedemokraterna är hela Sveriges parti; vi vill verkligen att minsta lilla skola - även Singö skola med sina 14 elever - ska kunna överleva. Då måste vi se till att vi har lärare som är kompetenta att utveckla detta.

Jag tror att det finns mycket att göra inom lärarutbildningen, och jag är helt övertygad om att många lärare som finns i dag kanske har fått en dålig lärarutbildning. Det är bara att titta på den forskningsanalys som kom för tre dagar sedan, där man kom fram till att det finns mycket att förbättra i lärarutbildningen. Det finns mycket vi skulle kunna göra effektivare, som en tydligare ledarskapsutbildning och att ge dem bättre verktyg så att de fungerar bättre som lärare.

Camilla Waltersson Grönvall nämnde även användningen av de kompetenta och duktiga lärare vi har i dag - mentorskapet på riktigt. Det handlar om alla nyexaminerade lärare som kommer ut och många gånger kastas rätt in i verksamheten nästan utan någon som helst hjälp och stöd. Jag var själv en sådan person som fick noll mentorskap; det var ett namn på ett papper.

När jag ändå har en företrädare för Alliansen här vill jag ta upp att jag tror att vi har en fråga som är likvärdig för oss. Det handlar om det här med att vi verkligen vill satsa pengar på de kompetenta lärare som är beredda att ta ett ansvar i de tuffa områdena. Det kan handla om för snabba eller för långsamma elever eller om barn med icke-svensk bakgrund som har språksvårigheter och sådant.

Jag har några frågor där, och det gäller hur ni tänker om de löner ni vill sätta för de lärarna. Ni avser nämligen att sätta 5 000 kronor extra. Har lärarna de lönerna bara när de jobbar i de tunga områdena? Kommer de att behöva gå ned i lön efteråt? Vilken utvecklingsmöjlighet har de? Kommer de alltid att behöva stanna kvar i de här jobbiga områdena innan de kan höja sina löner?

Anf. 132 Christer Nylander (L)

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vi har en central karriärväg för svenska lärare att söka sig till de skolor som har de största utmaningarna. Därför har Alliansen utformat ett program för att locka dem till detta.

Jag tänker dock inte låta Stefan Jakobsson komma undan. Det var nämligen inte lärarutbildningen Stefan Jakobsson kritiserade, och det var inte bristen på lärare i bygdeskolor Stefan Jakobsson kritiserade. Han gav i stället en generell beskrivning av svensk lärarkår. Han sa att vi har några få kvalificerade lärare kvar, nämligen de som inte orkade simma i land och ta sig därifrån. Jag uppfattade inte att Stefan Jakobsson tog avstånd från den beskrivningen, utan han står tydligen fast vid den.

Jag kanske inte hörde fel, utan det kanske är så att Sverigedemokraterna har den bilden av den svenska lärarkåren. Jag skulle vilja be Stefan Jakobsson fundera en gång till på om han inte bör be om ursäkt för det uttalandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lena Hallengren (S).

Anf. 133 Stefan Jakobsson (SD)

Herr talman! Nej, jag tror inte att jag behöver be om ursäkt, Christer Nylander, för jag tror att jag beskriver många lärares vardag. Tyvärr har det under många år skickats ut lärare från lärarutbildningen och in i systemet som inte håller den kvalitet den svenska skolan i dag kräver.

Pratar man med lärarna av i dag ser man att det är en helt annan sorts lärare vi behöver i den svenska skolan. De måste vara flexibla och väldigt trygga inom sitt område. Vi har tyvärr inte gett många lärare rätt kompetens att vara så trygga i sin roll. OECD nämner i sin rapport att en tredjedel av lärarna i dag är undermåliga och inte har den ledarskapsutbildning eller kunskapsutbildning de behöver. Det är inte deras fel, utan det är utbildningens fel. De har inte fått de verktyg de behöver. OECD föreslog också att vi behöver titta ordentligt på att centralisera och se till att vi får bättre lärarhögskolor och en bättre lärarutbildning.

Jag tänker alltså inte be om ursäkt för någonting, men däremot vill jag vara tydlig med att det är den utbildning vi har gett lärarkollegiet som har gjort att de inte har rätt verktyg. Det är som att skicka ut en snickare med bara ett snickarbälte att försöka fixa ett helt hus - det går inte. Vi måste ge dem bättre verktyg, och vi måste se till att fortsätta hjälpa dem på vägen. Camilla Waltersson Grönvall föreslog det, och det är ett gott tecken. Jag tror säkert att Liberalerna kommer att återkomma med egna tankar om det också.

Anf. 134 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! En sådan här bit in i debatten funderar man på om man ska skriva om sitt anförande kopplat till de olika inlägg som har gjorts tidigare. Jag väljer dock att hålla mig till det jag har förberett.

Ingen kan väl säga emot mig när jag påstår att det lackar mot jul och att höstterminen börjar lida mot sitt slut. De flesta betyg är väl satta i den svenska skolan, men jag kan tänka mig att det fortfarande övas frenetiskt inför julavslutningar av olika slag. Det är sånger som ska tränas in, julspel som ska göras och så vidare.

Samtidigt som det sker tror jag att många känner en stor tillfredsställelse, för man vet att man har gjort ett gott jobb. Många elever vet att de på olika sätt nått de mål de hade föresatt sig, och många lärare känner att de tillsammans med sina elever har lyckats nå de mål som fanns. Men samtidigt är det säkert så att en del känner att kraften, engagemanget, resurserna och tiden inte räckte till och att de inte nådde dit de hade förhoppningar om att nå. Det är väldigt olika, och olika ska det få vara. Men alla skolor behöver hålla en hög kvalitet. Det är vårt fokus.

Sverige är ett av de länder som satsar mest resurser på skolan. Det blir så lätt att vi diskuterar olika anslag i budgeten. Det ska vi givetvis debattera. Men det är viktigt att fundera på: Vad gör vi med de resurser som vi de facto har?

Centerpartiet har gjort andra prioriteringar i sin budget än den som regeringspartierna har gjort. Vi har därför ett särskilt yttrande kopplat till betänkandet. Vi har föreslagit mycket resurser när det gäller jobb för unga. På den posten som vi har prioriterat väljer regeringen att dra ned tiotals miljarder. Regeringen ersätter möjligheten till det första riktiga jobbet med ett antal åtgärder.

Herr talman! Centerpartiet antog i höstas ett nytt program för sin utbildningspolitik. Det ligger till grund för både den nationella nivån och den lokala nivån. Vi utgår från att beslut ska fattas så nära människor som möjligt. Vi vill skapa en skola för framtiden. Det är en skola för jobb oavsett var i landet man bor och oavsett vilken ekonomisk bakgrund man har. Vi vill ha en skola med mindre detaljstyrning och med en större tilltro till professionen.

Det är en skola med duktiga lärare som ser eleven och som kan ge eleven de utmaningar som behövs för att kanske nå ännu längre än vad den själv kanske hade vågat hoppas. Det är en skola som växer underifrån tillsammans med dem som det berör och ger alla en bra grund oavsett om de har svenska som modersmål eller kommer någon annanstans ifrån. Alla ska få samma förutsättningar.

Det är också en skola där entreprenörskap och företagande finns med som en tydlig röd tråd genom hela utbildningen och med en högre utbildning som har en nära samverkan med arbetslivet. Det har redan varit uppe i debatten att också lärare behöver få en minskad administrativ börda och kunna satsa just på undervisningen.

Förutsättningar för detta finns på många olika sätt. Alliansregeringen genomförde ett antal mycket viktiga reformer. Det handlade om en ny lärarutbildning, nya styrdokument och en ny skollag. Väldigt mycket finns på plats.

När det gäller Centerpartiets syn på detta är det tre olika saker som jag vill lyfta upp alldeles särskilt. Det är lärarens avgörande roll för studenternas och elevernas framgång. Det är också valfrihet för elever, lärare och föräldrar, och det är att utbildning ska leda till jobb.

När det gäller lärarna är vi medvetna om den brist som finns. Vi är överens med regeringen om att det behöver vara fler vägar till läraryrket. Det känns jättebra, och det är också viktigt att vara med och utforma det.

Samtidigt behöver vi göra mer för att lärare ska stanna och utvecklas i sitt yrke. Där vill jag lyfta fram alliansregeringens satsningar kopplat till Lärarlyftet, Mattelyftet, Läslyftet och många olika kompetenshöjande delar. Men det handlar också om karriärvägarna och att få möjlighet att göra karriär i sitt yrke. Det ska inte enbart vara att börja som rektor, politiker eller någonting annat, men den friheten är givetvis värd att ha kvar.

Vi behöver ha kvar många av de äldre lärarna som finns i den svenska skolan. Det gäller inte minst behovet att utbilda många nyanlända. De är lärare som är duktiga på själva språkutbildningen. Jag tänker inte minst på många av de så kallade lågstadielärarna. De är rentav experter på just läsinlärning och språkutveckling. De ska få finnas kvar och utvecklas.

Varför regeringen ska höja löneskatten för de pensionerade lärarna ter sig för mig obegripligt. Företrädare för regeringspartier har också suckat över detta och medgett att det är ett problem. Det är synnerligen olyckligt för skolan, eleverna och de enskilda lärarna.

Det fria skolvalet i Sverige är något som vi ska vara mycket rädda om. Möjligheten att välja skola och att det finns olika inriktningar är också en viktig förutsättning för att eleven ska hitta rätt. Jag och Centerpartiet ser med oro på de tendenser som finns att vilja inskränka den möjligheten.

I det sammanhanget vill jag också lyfta upp en annan fråga som är central, nämligen möjligheten till fjärrundervisning. Den möjligheten för olika skolor behandlas nu i en utredning. Vi från Centerpartiets sida skulle vilja gå ännu längre när det handlar om att öppna möjligheten i alla relevanta ämnen. Varför kommer inte det att vara möjligt framöver, Gustav Fridolin?

Den tredje delen handlar om utbildning till jobb. Tyvärr missgynnar regeringens budget de olika delarna. Vi kan till exempel titta på lärlingsutbildningarna, som vi med glädje ser att det finns ett ökat intresse för. Där ser vi tyvärr att man gör minskningar i budgeten, vilket är olyckligt.

Valmöjligheterna i yrkesprogrammen är viktiga för Centerpartiet. Där kan alla program leda till en högskolebehörighet. Min fråga till statsrådet Hadzialic, som väl kommer att finnas med senare i debatten, gäller det livslånga lärandet. Handlar det enbart om teoretiska kunskaper, eller kan det också handla om yrkeskunskaper?

Under hösten har många skolor tagit emot barn och ungdomar som varit på flykt och äntligen kommit till ett land med relativt sett lugn och ro. Jag känner stor beundran för den insats som många lärare gjort och gör varje dag.

Här finns det stora utmaningar. Vi är som centerpartister givetvis engagerade på både den nationella nivån och den lokala nivån. Det finns flera förslag på lösningar. Jag hoppas att regeringen lyssnar på dem.

Herr talman! Jag vill därmed avsluta mitt anförande. Jag passar på att önska hela Skolsverige, mina kollegor i debatten och även herr talmannen en riktigt fröjdefull och fridfull jul!

(Applåder)

Anf. 135 Christer Nylander (L)

Herr talman! Tidskriften Alltinget publicerade nyligen en lista över de lagförslag som Utbildningsdepartementet lagt fram den senaste tiden sedan valet. Här är hela den listan. Det är fem lagförslag som än så länge har kommit från Utbildningsdepartementet.

Två av dem handlar om förlängning av registerlagar, ett handlar om att man ska förändra återbetalningen av studieskulder, och ett handlar om förbättringar för nyanlända, ett förslag som Alliansen och regeringen gemensamt vill genomföra. Det gemensamma för alla fem lagförslagen som regeringen har lagt fram sedan valet är att de är beredda under alliansregeringen.

Samtidigt konstaterar OECD att det finns ett stort behov av fortsatta, omfattande reformer av den svenska skolan för att lyfta svenska skolans kunskapsresultat och se till att den svenska skolan blir en av de bästa i Europa. Det som regeringen gör är väldigt lite i jämförelse med det som skulle behövas.

Den har gjort något mer. Den har tillsatt några utredningar och en skolkommission som ska tänka till 2017, och den gör en del budgetförändringar som jag i grunden tycker är ganska bra. Den behåller en del av de satsningar vi gjort på lärarkarriär och en del av de satsningar som Alliansen introducerade för lärarfortbildning. Men det är ett väldigt lågt reformtempo just nu för regeringen. Vill man lyfta upp svensk skola måste ambitionerna vara mycket högre än det som regeringen visat hittills.

En del av det som regeringen föreslår går till och med på tvärs med vad OECD tycker. Ett stort problem som vi har i svensk skola är att vi har en otydlig styrning. Det är ett dubbelt kommando där staten står för besluten om vilka kunskapsnivåer som ska nås och kommunerna är de som ska försöka att finansiera detta. Det gör att det blir en otydlighet i hela styrningen, vilket också gör att ansvarsutkrävandet blir svårt.

Liberalernas svar på den frågan är att vi nog borde se till att staten tar över huvudansvaret för skolan från kommunerna. Vi får då en tydligare koppling mellan de som bestämmer vilka kunskapsnivåer som man ska sträva efter och de resurser som finns för att nå de kunskapsnivåerna.

Det skulle förmodligen innebära att färre politiker har chans att lägga sig i och krångla till vardagen för lärarna. Det skulle också innebära att lärarna och rektorerna ute på skolorna skulle få mer makt över sin vardag. Det skulle vara ett bra sätt att styra upp svensk skola och ge den större chanser att nå kunskapsresultaten.

Regeringen gör tvärtom. Med förslaget i budgetpropositionen tar staten ökat ansvar för att rusta upp skolgårdar. Det är inget fel med fina skolgårdar. Men det är en konstig idé att just staten ska se till att det blir gjort när det är kommunerna som är huvudmän. Man har också idéer om att man ska förbättra toaletterna. Det är en bra idé att ha bra toaletter. Men det är en konstig idé att staten ska, för att använda skånska, "kludda till" styrsystemet ytterligare genom att ta över en hel del satsningar som det borde vara naturligt att den som har huvudmannaskapet över skolan ska stå för.

Det är att gå åt fel håll. Låt oss i stället konstatera att om vi ska få en tydligare styrning av skolan, som många experter uppfattar att det finns behov av, är det bättre att staten tar över huvudmannaskapet från kommunerna.

Herr talman! En central fråga som vi varken kan diskutera för lite eller för mycket i kammaren är att det kommer många nya människor till Sverige nu och hur vi ska se till att de som är i skolåldern får en bra start i Sverige.

De som kommer i lågstadieåldern klarar sig förmodligen ganska bra. Det finns statistik som visar att för framför allt tjejer som kommer till Sverige i lågstadieåldern är det god chans att det går bra.

Men de som kommer i tonåren och har en trasslig skolbakgrund - de kanske till och med är analfabeter när de kommer hit - får ofta svårt att klara grundskola och gymnasieskola. De får sedan också svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Därför måste vi tänka kreativt för att lösa situationen för framför allt dessa.

Vi måste också tänka mer kreativt så att vi värnar den ordinarie verksamheten samtidigt som vi lägger mycket resurser på de nya som kommer hit. Med ett dåligt mottagande ute i skolorna riskerar man att förstöra även den ordinarie verksamheten i klassrummen. Då riskeras kvaliteten både för de nyanlända och för dem som redan går i svensk skola.

Vi måste få en bättre kvalitet på introduktionen. Därför gläder det mig att regeringen fullföljer de idéer som Alliansen hade på detta område för att öka kvaliteten. Vi måste se till att de som kommer nya till Sverige får en bra start samtidigt som vi värnar kvaliteten i den ordinarie verksamheten.

Herr talman! Ett huvudsakligt problem i regeringens skolpolitik är att man saknar en långsiktig idé om vad man vill. Under åtta år av alliansstyre hade vi en tydlig idé om att återupprätta kunskapsskolan. Vi höll högt reformtempo för att förbättra kunskapsresultaten i svensk skola. Vi börjar nu se ett ökat intresse för de reformer vi genomförde.

Vi gjorde inte allting rätt, och vi hade kanske gjort någonting annorlunda om vi hade fått göra det en gång till. Men vi hade en grundläggande idé om att Sverige måste återupprätta kunskapsskolan och återupprätta synen på kunskap för att klara den tuffa konkurrens som Sverige står inför.

Herr talman! Jag ser inte att den nuvarande regeringen har en övergripande idé om vad man ska nå. Det är kanske förklaringen till att man kommer med så få reformer. Man har ingen idé om vad man behöver göra.

Vi har en del gemensamma idéer när det gäller nyanlända, men generellt när det gäller att höja kunskapsresultaten i svensk skola är det idélöst.

De frågor vi borde ägna mer tid åt är otydligheten i styrningen, bristande arbetsro, behovet av ordning och reda i klassrummet, höjningen av läraryrkets status och mycket mer. Det finns en hel del att göra, herr talman, men tyvärr saknas det en övergripande idé i det som den svenska regeringen gör på skolområdet.

(Applåder)

Anf. 136 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Det är positivt att Folkpartiet som enda oppositionsparti står upp för den lärarlönesatsning som nu görs. Den är inte enkel och man kan föra många diskussioner om vilka avvägningar som görs och vilka grupper som ingår och inte, på samma sätt som man kan göra med karriärtjänster och förstelärartjänster. Det är dock uppenbart att vi på olika sätt måste göra läraryrket mer attraktivt.

I sitt anförande raljerade Christer Nylander över några av reformerna och ifrågasatte om de verkligen var statens uppgift. Men de stora reformerna som Folkpartiet inte stöder handlar om fritidshem, specialpedagogiska insatser, skolbibliotek, läxhjälp, elevhälsa och nationella skolutvecklingsprogram.

Hur ställer sig Christer Nylander och Liberalerna till det löfte som Anna Kinberg Batra gav om att inte spara på skolan? Ska vi se det som att det inte kommer att genomföras några besparingar på skolan och att flera av de reformer som planeras kommer att få Liberalernas stöd i slutändan?

Anf. 137 Christer Nylander (L)

Herr talman! Jag är glad att Lena Hallengren rättade sig till slut och sa Liberalerna.

Det är helt rätt att både Folkpartiet och Liberalerna tycker att det är en bra satsning att höja lärarnas löner. Vi kommer därför att stödja den tanken både nu och i framtiden.

Huvudproblemet är att huvudmännen under decennier inte har tagit ansvar för lärarlönerna. De har inte heller tagit ansvar för karriärvägar och fortbildningsmöjligheter.

Jag tycker att man ska titta lite bakåt och inte bara lova saker framåt. Om Lena Hallengren gjorde det skulle hon ganska snart få svaret på sin fråga. Det finns få perioder i svensk skolhistoria då man har gjort så många reformer för att lyfta svensk skola som vi gjorde under alliansregeringen. Det gjordes enormt stora satsningar av staten för att lyfta skolan. Genom att se på historien kan man nog gissa sig till vad Alliansen kommer att göra när vi återtar makten och styr svensk skola igen.

Jag gläds åt att Moderaterna också har gett beskedet att det finns resurser till svensk skola och att staten ska ta ett tydligare ansvar för att det ska finnas resurser i svensk skola.

Anf. 138 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Resurser till svensk skola är angeläget. Det är mycket viktigare än många av de skatteavdrag som vi har sett under senare år. Möjligheten att nu göra stora satsningar finns just för att vi avstår från stora skattesänkningar.

Att återupprätta kunskapsskolan är något Liberalerna ofta återkommer till. Det tål att funderas på. Ingen räcker väl upp handen för att vi inte ska ha kunskapsmål och för att vi inte ska lära oss något. Man kan dock knappast påstå att vi nådde kunskapsmålen i lägre grad innan Alliansens alla reformer för kunskapsskolan satte igång.

Vilken självkritik finns hos Liberalerna? Var alla reformer så kloka? Framför allt, vad är det som krävs framöver? Vi kan ju inte fortsätta att säga att allt blev bra med alliansregeringens reformer och att vi inte behöver göra mer.

Jag kan inte påstå att det i Liberalernas budgetalternativ eller i Christer Nylanders anförande framkommer några specifika satsningar eller idéer om hur vi till exempel ska locka 60 000 fler till läraryrket.

Anf. 139 Christer Nylander (L)

Herr talman! Lena Hallengren påstår att Alliansen skulle ha prioriterat skattesänkningar före satsningar på skolan.

Låt oss titta på den text som utbildningsutskottets majoritet står bakom. På s. 28 står: "Kostnaden per elev var i genomsnitt 94 400 kronor 2014, vilket är en ökning med 2,9 procent jämfört med föregående år." Det gäller grundskolan.

När det gäller gymnasieskolan: "Kostnaden per elev uppgick till i genomsnitt 106 400 kronor 2014, vilket var en ökning med 4,4 procent jämfört med föregående år."

Så där såg det ut. Genom att ha en politik som skapar fler jobb och fler resurser till samhället totalt sett kan man också ge mer pengar till skolan.

Därför lyckades Alliansen ha en åttaårsperiod då staten successivt tog över mer och mer av det ansvar som huvudmännen borde ta vad gäller lärarlöner, lärarkarriärer, lärarfortbildning och mycket annat.

Vi gjorde både och. Vi såg till att Sverige fick en ekonomi som skapade fler jobb, och därmed skapades resurser till att lyfta svensk skola.

Allianspartierna sitter nu både var för sig och tillsammans och funderar på hur vi ska fortsätta denna reformtakt. Jag kan lova Lena Hallengren att Liberalerna kommer att fortsätta att ha en hög ambition vad gäller att se till att Sverige får en politik som lyfter kunskapsresultaten.

Anf. 140 Jabar Amin (MP)

Herr talman! Jag begärde replik för att upplysa Christer Nylander om vad regeringen vill. Liberalernas Christer Nylander hävdade att regeringen inte vet vad den vill med skolan. Då är han dåligt påläst.

Vad regeringen vill är att ha en jämlik skola. Vad regeringen vill är att ha en skola för alla barn. Vad regeringen vill är att ge varje barn en ärlig chans att utvecklas. Vad regeringen vill är att se att kunskapsnivån i skolan höjs. Vad regeringen vill är att förbättra villkoren för alla lärare och all skolpersonal. Vad regeringen vill är att se till att vi har världens bästa förskola och skola. Vad regeringen vill är att utveckla den svenska skolan.

Vad vet vi med facit i hand efter åtta år med misslyckad allianspolitik och med Liberalerna, före detta Folkpartiet, vid skolrodret? Vad blev utfallet? Jo, större segregation, lägre kunskapsnivå och större utslagning överallt. Och alla - från lärare till Skolverket och OECD - klagade på att Sverige halkar efter mer och mer.

Jag hoppas att du är mer påläst till nästa gång, Christer Nylander. Det har deklarerats tydligt och klart vad regeringen vill, och jag förstår att det inte är dit ni vill. Ni vill ha en skola som inte är jämlik.

Anf. 141 Christer Nylander (L)

Herr talman! Jag är väl inte världens mest pålästa människa, men jag har läst en del, även budgetalternativet från regeringen. Jag har faktiskt läst de andra partiernas budgetalternativ också.

Jag har lyssnat på Jabar Amins replik nu i två minuter, och jag tycker fortfarande inte att jag har en bild av den övergripande idén om skolpolitiken. Det var många jättefina ord, men jag saknar den övergripande idén om varför ni gör detta.

Jag har en fråga till Jabar Amin. Det var ganska tuffa ord om alliansregeringens politik - en politik som Jabar Amin menar skapar förfärliga resultat i svensk skola. Kan Jabar Amin nämna tre saker som den nuvarande regeringen har avskaffat - reformer som Alliansen gjorde och som ni tyckte var så dåliga att ni avskaffade dem?

Anf. 142 Jabar Amin (MP)

Herr talman! Det är inte bara jag som har kritik mot alliansregeringens skolpolitik, utan den delas av många tunga instanser.

Om man tittar på verkligheten, på vad som skett med kunskapsnivån, på hur många som slagits ut från den svenska skolan och på hur arbets- och lönevillkoren blivit för lärarkåren och de som arbetar i skolan ser man hur mycket negativt er politik har lett till.

Nej, herr talman, vi vill inte använda samma recept som Alliansen hade. Vi vet att det receptet bevisligen leder fel.

Liberalerna brukar säga att de mäter framgång i antal lagar - antal. De tror att man når målet bäst om man springer fort. Nej, om man springer fort men åt fel håll kommer man inte till målet. Det är vad ni har gjort under åtta år - ni har sprungit fort, men åt fel håll.

Det var därför ni inte kunde höja kunskapsnivån. Det var därför det blev utslagning. Det var därför lärarkåren och andra inom skolan fick det för svårt. Den politiken är det ni som ska stå till svars för, Christer Nylander, inte jag.

Vi presenterar en politik för en jämlik skola, för att erbjuda alla barn en utvecklingsmöjlighet, för att höja kunskapsnivån och för att se till att våra lärare och de som arbetar i skolan får de bästa förutsättningarna.

Om det inte räcker för dig, Christer Nylander, är det inte vårt problem. En jämlik skola är viktigt för oss, och det är bland annat dit vi vill komma.

Anf. 143 Christer Nylander (L)

Herr talman! Jag frågade Jabar Amin om han kunde ge tre exempel på reformer som Alliansen har genomfört och som den nuvarande regeringen nu river upp.

Alliansens politik ledde ju åt fel håll. Vi sprang ju åt fel håll och orsakade rätt mycket skada för svensk skola, men trots det kan Jabar Amin inte ge exempel på saker som han tycker att regeringen ska avskaffa eller som regeringen har avskaffat. Jag tolkar det som att Jabar Amin tycker att vi gjorde rätt mycket bra.

Jag tolkar även budgetpropositionen så. Regeringen behåller ju de reformer vi gjorde. De bygger till och med ut några av våra reformer, och det tycker jag är bra. Min enda tvekan gentemot regeringen är att den inte tycks ha någon egen idé om vad den vill med skolan. Det tror jag är olyckligt.

Svensk skola behöver fler reformer för att höja kunskapsresultaten, men sådana kunskapsreformer kan den här regeringen uppenbarligen inte leverera.

(Applåder)

Anf. 144 Annika Eclund (KD)

Herr talman! Svensk skola står inför stora utmaningar, men jag är övertygad om att vi kan komma till rätta med de sjunkande skolresultaten om vi tillsammans koncentrerar reformer och debatten på det som verkligen kommer att göra skillnad.

En helt avgörande faktor för att vända trenden är att elever med behov av särskilt stöd får den hjälp de behöver av lärare med rätt kompetens. I Kristdemokraternas budget gör vi därför en storsatsning på ett speciallärarlyft.

Alla elever är olika och unika och behöver olika lösningar för att utvecklas maximalt. En skolform passar inte alla, och en pedagogisk metod är inte lösningen för alla problem. Var tionde elev har också någon typ av funktionshinder. Vi måste därför erbjuda en palett av skolformer och individuella lösningar för våra elever. Verktyget för att åstadkomma detta är att det finns tillräckligt med specialpedagogisk kompetens på våra skolor.

Vi står inför en stor brist på utbildade speciallärare. Alliansregeringen öppnade upp speciallärarutbildningen igen, men platser gapar tomma. Det krävs därför en nationell satsning inom det specialpedagogiska området för att täcka framtida behov.

Kristdemokraterna föreslår därför ett speciallärarlyft där lärare erbjuds att komplettera sin grundutbildning med en speciallärarutbildning med i huvudsak bibehållen lön, 80 procent av lönen, likt Lärarlyftets modell.

Speciallärarlyftet innebär en satsning på totalt 2,4 miljarder kronor fördelat på tre år och innebär att ca 6 500 lärare kommer att kunna utbildas till speciallärare.

Reformen innebär också att den ordinarie undervisningen kan fungera bättre för samtliga elever, när elever med speciella behov får det stöd de behöver. Speciallärarlyftet är även ett sätt att öka karriärmöjligheterna för lärare och därmed öka statusen i yrket samt ett sätt att förbättra arbetsmiljön i klassrummet.

Herr talman! Den pågående flyktingkrisen ställer vårt samhälle inför stora utmaningar. Det gäller socialtjänsten, arbetsmarknaden och inte minst skolan. Enligt Migrationsverkets statistik har det hittills i år kommit drygt 170 000 asylsökande till Sverige. Av dessa är ca 64 000 barn. I många kommuner är situationen nu hårt ansträngd.

För Kristdemokraterna är det en prioriterad fråga att långsiktigt erbjuda ett bra bemötande till barn i behov av skydd. När nöden är som störst behöver vår hjälp vara som bäst. För att klara denna utmaning måste Sverige avlastas genom att fler länder tar ett större ansvar än vad de gör i dag.

Samtidigt krävs reformer här i Sverige för förbättrad integration, och där spelar utbildning en helt avgörande roll. Det är oerhört viktigt att klara skolan för att förhindra ett permanent långvarigt utanförskap med alla de sociala problem som det kan medföra.

Nu krävs både akuta åtgärder i kommunerna för att klara situationen och mer långsiktiga åtgärder som bidrar till att fler elever klarar kunskapskraven i skolan. Av de invandrade elever som börjar i svensk skola i årskurs 6-9 är det i dag bara var fjärde som uppnår gymnasiebehörighet.

I den migrationsöverenskommelse som Kristdemokraterna och övriga allianspartier slöt med regeringen finns viktiga beslut som berör skolan. Utöver planerade resursförstärkningar ska friskolor ges bättre möjligheter att ta emot asylsökande, och kommuner ska lättare kunna placera elever i andra skolor än de närliggande.

Nyanlända med lärarkompetens ska kunna undervisa elever som talar samma språk. Pensionerade lärare och lärarstudenter bör också kunna vara en resurs i undervisningen. Men det kommer att krävas mer, både på lång och kort sikt.

Att erövra språket är nyckeln och den bästa vägen till en god integration. I alla klassrum i Sverige finns nu elever från hela världen. Alla lärare undervisar i dag dessa elever och skulle behöva kunskaper i svenska som andraspråk. För att nyanlända ska nå kunskapsmålen föreslår vi kristdemokrater en kompetenssatsning för att utbilda 3 000 lärare i svenska som andraspråk - 200 miljoner årligen 2016-2019.

Herr talman! En god kunskapsutveckling kräver också en bra skolmiljö och elevhälsa. Eleverna som mår bra lär sig bättre. En väl utvecklad elevhälsovård främjar också det förebyggande arbetet med psykisk ohälsa hos barn och unga. Målet för oss kristdemokrater har länge varit att det ska införas en elevhälsogaranti - en garanti som ger en elev rätt att inom ett dygn få kontakt med personal som har utbildning för att möta behovet.

Kristdemokraterna föreslår därför en förstärkning på elevhälsovården jämfört med både dagens nivå och regeringens förslag i budgetproposition 2016.

Herr talman! Avslutningsvis kommer jag till den allra största utmaningen av alla och en uppmaning till oss alla: Vi måste lösa den stora framtida lärarbristen. De kristdemokratiska satsningar som jag i dag har talat om kräver att redan examinerade lärare vidareutbildar sig till speciallärare eller lärare i svenska som andraspråk. Dessutom behöver vi utbilda fler inom sfi. Detta skapar problem i andra ändan.

Vi behöver få upp söktrycket till lärarutbildningen. Vi behöver höja kvaliteten på lärarutbildningen. Vi behöver locka tillbaka de goda pedagoger som har lämnat läraryrket av olika skäl. Detta görs bäst genom att visa tillit till professionen och befria läraryrket från för mycket tyckande. Sist men inte minst behöver vi tala om läraryrket på ett positivt sätt, som ett av de viktigaste yrken man kan ha. Det ska inte vara som vi hörde nyss från denna talarstol: att det bara finns några enstaka kompetenta lärare kvar.

Med detta vill jag önska alla en god jul, och framför allt ställer jag mig bakom Kristdemokraterna särskilda yttrande.

(Applåder)

Anf. 145 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Vi ska behandla utgiftsområde 16, Utbildning och universitetsforskning. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet.

Ett omfattande och till synes ändlöst inbördeskrig i Syrien har lett till den flyktingkris som världen just nu ser, upplever, påverkas av och på olika sätt försöker hantera. För Sveriges del har det inneburit ett stort mottagande - större än någon hade kunnat föreställa sig. Men vi har också sett en solidaritet som har sträckt sig längre än jag tror att många av oss ens hade vågat hoppas.

I detta läge när fokus både naturligt och med nödvändighet flyttas till krishantering och flyktingmottagande vet vi ändå att vardagen obevekligen fortsätter. Därför måste vi samtidigt se de behov som debatterades i valrörelsen för bara drygt ett år sedan. Skolan toppade när väljarna fick ange den viktigaste frågan. Det är inte ett dugg konstigt, eller hur? Runt om i landet går nästan 2 miljoner barn och nära 250 000 lärare till förskola och skola varje dag. De ser lärarbrist och fallande kunskapsresultat. De har många glädjeämnen, och de upplever dessutom en ökande segregation - allt detta i verkligheten.

Sveriges alla lärare, elever och även föräldrar behöver ett politiskt engagemang som på riktigt tar sig an just detta. Skolans utmaningar har inte krympt i den politiska skuggan, snarare tvärtom.

Fru talman! Trots att det har gått lite drygt ett år sedan regeringsskiftet är det fortfarande - och kanske är det alltid så - rätt omöjligt att säga vem som är mest ansvarig. Självklart ska sittande regering ta initiativ, vilket också görs. Det tänker jag återkomma till. Men även oppositionen behöver på riktigt fundera över om det verkligen blev som det var tänkt med alla reformer och förändringar de gångna mandatperioderna. Självkritik är alltid klädsamt, och i detta fall rätt nödvändigt när man ser hur kurvorna konsekvent pekar åt fel håll.

Fru talman! Vad gör då regeringen? Under det riksdagsår som gått och i denna regerings första hela budget satsas 2 miljarder på lågstadielyft, 830 miljoner på mindre grupper i förskolan och 250 miljoner till fritis för att 2017 dubblas till en halv miljard.

Det blir 600 miljoner på jämlikhetssatsningar inom ramen för samverkan för bästa skola och 49 miljoner kronor till nattis nästa år och därefter 80 miljoner årligen. Elevhälsan har stärkts, och en läsa-skriva-räkna-garanti införs. 140 miljoner avsätts till skolutveckling och 500 miljoner kronor till speciallärare och specialpedagoger. Lovskola och läxhjälp byggs ut när läx-RUT nu har avskaffats.

Ett nytt kunskapslyft genomförs med fler utbildningsplatser på universitet och högskolor, på komvux och på yrkesvux. På yrkeshögskolorna ökar platserna med 20 procent från 2017. På folkhögskolor kan nu många fler läsa allmän kurs, och Skolverket arbetar på uppdraget att stärka kompetensen hos sfi-lärare.

En utredning arbetar för att fler ska påbörja och avsluta gymnasiet. Snart inleds yrkesprogrammens år. Komvux ska bli en rättighet, och schablonersättningen höjs med 50 procent för nyanlända barns skolgång.

En översyn görs av systemet för de nationella proven för att minska lärarnas administrativa börda. En nationell it-strategi för skolan arbetas nu äntligen fram på regeringens uppdrag, kompetensutveckling för rektorer och förskolechefer genomförs med mycket mera.

Parallellt med detta arbetar Skolkommissionen långsiktigt, under Anna Ekströms ledning, med OECD-rapporten som grund. Samtliga parter ingår i den nationella samlingen för att stärka läraryrket.

Fru talman! Det finns så mycket att tala om och så lite tid att tillgå. Därför vill jag understryka vikten av att vi förmår samla oss kring insatser för att möta den lärarbrist som inte bara är i antågande; i många skolor är den redan verklighet.

Elever får sent lärarbesked på grund av svårighet att rekrytera eller måste byta lärare ofta då en obehörig lärare endast har anställts tillfälligt. Lärare får nya kollegor som behöver mentor, kollegial betygssättning eller annan uppbackning för att de saknar erforderlig utbildning eller längre erfarenhet.

Till 2019 saknas runt 60 000 lärare. När det gäller specifikt lärarbristen finns resurser avsatta till KPU. Nästa år möjliggörs tillsvidareanställning upp till tre år för den som samtidigt genomgår KPU. Vi kommer även att se en satsning på KPU för forskarutbildade med 25 000 kronor i månaden som utbildningsbidrag. Detta är reformer som träder i kraft den 1 juli 2016.

Teach for Sweden får utökade resurser, lärarutbildningarna får fler platser och 250 miljoner går årligen till humsam och lärar- och förskollärarutbildning.

Den stora och viktiga prioriteringen, som vi redan har hunnit debattera i några vändor i dag, handlar om att höja lärarlönerna med 3 miljarder på årsbasis. Det är en historisk satsning, och en satsning som tyvärr stöds av endast ett oppositionsparti, nämligen Liberalerna.

Det innebär att respektive oppositionspartis budgetförslag på utgiftsområde 16 varierar från att ligga minus 2,6 miljarder ända upp till minus 3,8 miljarder mindre än regeringen, svart på vitt. Sverigedemokraterna låtsas som bekant däremot satsa på skola här i kammardebatten, men skär i själva verket ned 90 miljarder på statsbidraget till kommunerna. Kommuner - det betyder inte så mycket mer än just skola, vård och omsorg. 90 miljarder blir dramatiskt för skolan. Jag ska rätta mig själv från replikskiftet och säga att Kalmar kommun, med lite drygt 60 000 invånare, skulle förlora 600 miljoner kronor av en omsättning på 3,2 miljarder. 3 av 4 kronor till skolan försvinner, eller möjligen hela äldreomsorgen om det är att föredra.

Fru talman! Om alla nyanlända med lärarutbildning får sin utbildning validerad och kompletterad ger det ungefär 2 000 lärare. Om de som lämnat yrket lockas tillbaka och om de pensionerade lärarna gör ytterligare en insats eller de äldre skjuter upp sin pensionering blir det ytterligare ett tillskott. Men i grund och botten behöver läraryrket vara och upplevas mer attraktivt för att fler ska välja lärarbanan.

Fru talman! Yrkets attraktivitet handlar om lön - absolut. Men jag tror att det handlar lika mycket om samhällets syn på yrkets betydelse. Hur vi beslutsfattare talar om skolan och hur medierna väljer att skriva om skolan spelar roll. Samtidigt ska positiva omdömen, uppmuntrande ord och glada tillrop från en förälder aldrig underskattas.

Att vara sitt barns supporter betyder i de flesta fall så mycket mer än att ha en egen universitetsexamen. Med vetskapen om detta och med tillgång till utbildning på lika villkor har många kunnat göra klassresor och ta sig någon helt annanstans än generationen innan. Kunskap och bildning kan ingen ta ifrån dig, och det är med kunskap du erövrar både världen och framtiden.

Det är detta självförtroende och denna kunskapstörst som vi måste se, tro på och ge förutsättningar för oavsett var man kommer ifrån, vilken utbildning ens föräldrar har, om man har en funktionsnedsättning eller om man är kille eller tjej.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lena Emilsson och Roza Güclü Hedin (båda S).

Anf. 146 Annika Eclund (KD)

Fru talman! I mitt anförande beskrev jag Kristdemokraternas satsning på ett speciallärarlyft. Det innebär en satsning på 1 miljard per år de kommande tre åren och att 6 500 speciallärare ska kunna utbildas. Vi väljer ungefär det upplägg som man hade på det första Lärarlyftet.

Jag ser att regeringen i sin budget också har en satsning på fortbildning inom specialpedagogik men med endast 500 miljoner per år, och det ska riktas till förskoleklass och årskurs 1-3. I budgeten preciseras inte hur de här pengarna ska användas, men genom medierna har jag fått veta att regeringens ambition är att utbilda 50 000 lärare.

Jag skulle jag vilja diskutera detta med Lena Hallengren. Hur har man tänkt när man vill smeta ut det här beloppet på 50 000 lärare? Vore det inte bättre att på riktigt fortbilda våra lärare till speciallärare som får den kompetens som krävs för att undervisa våra elever med behov av särskilt stöd?

Anf. 147 Lena Hallengren (S)

Fru talman! Det är positivt att fler partier än regeringspartierna lägger pengar på att utbilda speciallärare. Jag vet att Gustav Fridolin sitter bakom mig och kommer att hålla ett anförande, och jag hoppas att han lyssnar särskilt nu. Resurserna är avsatta, och exakt hur de kommer att användas tror jag inte är helt klarlagt än. Det handlar om en kombination av att utbilda speciallärare och att se till att fler får den kompetens som krävs för att kunna möta elever som är i behov av särskilt stöd. Jag gissar att det är det som gör att pengarna räcker till fler, men jag är inte säker på att man gör en sådan skarp avvägning som Annika Eclund beskriver.

Jag vågar inte tala om exakt hur det är tänkt att fungera, utan jag överlåter den frågan till utbildningsministern för vidarehantering lite senare.

Anf. 148 Annika Eclund (KD)

Fru talman! Vi har länge inom Kristdemokraterna drivit frågan om ett speciallärarlyft, och jag är glad att vi har fått in det i vår budget också. Det var alliansregeringen som startade speciallärarutbildningen igen efter att Socialdemokraterna hade lagt ned den. Synen att det bara skulle vara regeringspartierna som har sett behovet av speciallärare och speciallärarutbildning delar jag inte.

Jag välkomnar alla satsningar på den här punkten, så 500 miljoner om året är jättebra. Frågan är hur man mest effektivt använder de här pengarna. Att smeta ut 500 miljoner om året för att vidareutbilda 50 000 lärare generellt ser inte jag som att man använder pengarna på det mest effektiva sättet.

Jag ser fram emot utbildningsministerns förklaring av hur man har tänkt använda de här pengarna, för det specificeras inte i budgeten.

Jag vill uppmana till att tänka speciallärare i stället för specialpedagoger. Det är olika funktioner som de här yrkena har. Speciallärarna jobbar direkt med eleverna, och jag tror att det är i det arbetet vi kommer att se de stora effekterna.

Det finns också sådana oerhörda behov nu, både vad gäller våra nyanlända och vad gäller olika behov hos eleverna där en av tio har ett funktionshinder. Det här är en riktigt prioriterad fråga för Kristdemokraterna.

Anf. 149 Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag hoppas som sagt att utbildningsministern tar upp den här frågan.

En kombination av att ha speciallärarutbildning och att ge många lärare möjlighet till fortbildning kan ju beskrivas som att man smetar ut, men man kan också se det som det lyft som är tänkt att göras för att ge fler som verkar i skolan möjligheter.

Det handlar framför allt om tidiga insatser, vilket är ett av regeringens prioriterade områden, och det är skälet till att det är just förskoleklass och ettan och tvåan som prioriteras, inte bara i den här satsningen utan i ganska många satsningar. Om vi inte börjar tidigt, oavsett om det handlar om specialpedagoger eller speciallärare och oavsett om det handlar om matematik eller att läsa, skriva och räkna, är det svårare ju senare man upptäcker utmaningar som eleverna står inför.

Detta går helt i linje med den prioritering som regeringen gör, och jag är glad att vi fortsätter diskussionen om hur det här kan göras på bästa sätt.

Anf. 150 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Jag ska avslöja att jag var jätteglad när Lena Hallengren blev ordförande i utbildningsutskottet. Jag hade naturligtvis gärna sett att det var en alliansföreträdare som blev det, men det ingår ju i sakens natur. Jag tänkte att nu äntligen hade det kommit en person från den andra sidan som delade min stora kärlek till förskolan och mitt engagemang för dess betydelse.

Som före detta förskoleminister har Lena Hallengren naturligtvis en stor kunskap om detta. Vi moderater föreslår nu att vi ska arbeta för att förstelärarsystemet också omfattar förskolan, att vi ser på övergångar som i dag ser olika ut över landet och att vi ser till att ha obligatoriska rektorsutbildningar för våra förskolor.

Jag beklagar att regeringen inte har tagit till vara den enorma resurs som förskolan är. Vi vet vilken betydelse en riktigt bra förskola har för våra barns fortsatta väg upp i skolsystemet.

Alliansregeringen inledde ett ganska omfattande arbete med att lyfta just förskolan med en egen skolform och så vidare, men det fanns åtskilligt mer att göra, det är jag den första att erkänna. Det har vi också lyft fram i vår budget och i vårt förslag här i dag.

Jag skulle vilja höra lite grann om hur Lena Hallengren ser på förskolan och de brister som jag ser finns i det förslag som ni lägger fram i dag.

Anf. 151 Lena Hallengren (S)

Fru talman! Tack, Camilla Waltersson Grönvall! Nu fick jag två minuters talartid till här. Sex minuter är en oerhört begränsad tid när man ska försöka täcka in ett område som spänner från förskola till forskning.

Det var en fantastiskt inspirerande och viktig dag som vi hade för ett antal veckor sedan i Förstakammarsalen, då vi firade 40-årsjubileet av förskolelagen. Förskolan är inte resultatet av en reform vid ett tillfälle, utan det har varit många reformer och ett målmedvetet arbete med allt från allmän förskola till att utbilda personal och maxtaxor.

Det är inte så att den här regeringen inte jobbar vidare med det, om det är det som Camilla Waltersson Grönvall antyder. Det handlar om hur förskollärarna är del av Lärarlönelyftet, det handlar förstås om att utbilda fler förskollärare och det handlar om att i yrkesvux och yrkesprogrammen stärka vårdutbildningar och de utbildningsinriktningar som riktar sig mot barnskötare så att vi kan vara säkra på att de som möter våra små barn tidigt och i deras första formaliserade lärande har en god utbildningsnivå. Det handlar också om riktmärken för barngruppers storlek och resurser till barngrupper för att de ska bli mindre men också resurser till nattis, eftersom det är en verksamhet att utveckla.

Det finns mycket att göra, och jag skulle vilja säga att förskolan kommer att spela en fantastiskt stor roll, inte bara för alla de barn som redan går i förskola utan för många av de nyanlända barn som nu kommer. De kommer att möta det svenska språket och bli väl förberedda för att börja i den svenska grundskolan.

Förskolan är fortsatt viktig, och jag vet inte vilken brist Camilla Waltersson Grönvall specifikt pekar på, men resurser både till barngrupper, lärare, lärarlyft och förskolechefslyft är bara några av de satsningar som finns i regeringens budget.

Anf. 152 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Jag vill inledningsvis instämma i att jag tror att förskolan är en enorm resurs när det handlar om vårt fortsatta arbete med integration. Där kan det göras en oerhört stor insats för de små barn som nu kommer till Sverige.

För övrigt konstaterade jag att Lena Hallengren inte bemötte de reformer som jag nämnde med ett enda ord. De flesta av de reformer som Lena Hallengren hänvisade till var utökningar och fortsättningar på de reformer som alliansregeringen initierade.

Jag skulle dock vilja gå över till andra kunskapsutmaningar där förskolan är en del, men vi har en rad andra saker att göra. Vi ser att vi har en fallande kunskapsutveckling, och den måste vi på en rad olika sätt arbeta med.

Resultaten i den svenska skolan har fallit tydligt inom ämnet matematik under en längre tid. År 2013 såg alliansregeringen till att det blev fler matematiktimmar. Och i budgetförslaget för 2016 lades det in att det skulle utökas till fler mattetimmar också i mellanstadiet, alltså årskurs 4-6.

Det är glädjande att regeringen inte har tagit bort det i budgeten. Det ligger fast i budgeten för 2016. Vi kommer alltså att se fler välbehövliga matematiktimmar i årskurs 4-6.

Däremot rev regeringen upp det beslut som fattades här för ungefär ett år sedan då vi såg till att det blev mer matematik i årskurs 7-9. Hur ser Lena Hallengren på det? Behöver inte årskurs 7-9 fler matematiktimmar? När ska de i så fall få det?

Anf. 153 Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag tror inte att vi ska göra det alltför lätt för oss genom att tro att enbart antalet timmar kommer att leda till ökad kunskapsuppfyllelse. Det är klart att det spelar roll. Men det spelar också roll att ha behöriga lärare, i vilka årskurser vi har ökat antal matematiktimmar och förstås också hur matematiklektionerna ser ut - om jag får uttrycka det på det sättet.

Vi har en enorm utmaning, inte bara med lärarbristen i allmänhet utan specifikt när det gäller lärarbrist i just matte, NO och teknik. Vi behöver göra mycket för att se till att de timmar eleverna får - det kan mycket väl bli fler - också är timmar då en behörig lärare undervisar. Jag blir bekymrad när jag tittar på den statistik och de prognoser som görs över brister inom olika lärarkategorier.

Att föra en separat diskussion om olika ämnen tror jag är ganska olyckligt. Det är bra att föra diskussionerna i ett sammanhang, att titta på hur timplanen ser ut, vilka ämnen man kan ha mer eller mindre av och i vilka årskurser man ska ha detta. Det är diskussioner som jag vet att oppositionsföreträdarna varit med i, och de kommer att fortsätta. Men ambitionen att öka förutsättningarna för elever att kunna nå målen i matematik på ett bättre sätt är avgörande.

Jag hoppas att vi i utskottet ska kunna ägna oss ganska mycket åt detta under kommande vår och höst och att vi inte bara ska säga att vi har en idé eller att olika idéer är bra eller dåliga. Vi ska fundera över olika sätt för att ge eleverna goda förutsättningar men också olika sätt för att rekrytera behöriga lärare som kan vara ute på alla våra grund- och gymnasieskolor. Om vi inte lyckas med det blir jag ännu mer bekymrad.

Anf. 154 Jabar Amin (MP)

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Miljöpartiets vision är en skola där varje barn, oavsett bakgrund, får möjlighet att utvecklas. Vi vill ha en jämlik skola med möjlighet till pedagogisk mångfald och huvudmän som drivs av bildningsuppdraget. Huvudmännen ska vilja ge varje barn rätt redskap för att lära sig läsa, skriva, räkna, skapa, samarbeta och tänka fritt och källkritiskt.

Att investera i skolan och rusta våra barn för framtiden är en av de viktigaste delarna i utvecklingen mot ett hållbart samhälle. För att klara av detta måste bland annat fler vilja bli lärare. Och för att fler ska vilja det måste lärares arbetssituation och status förbättras.

För att kunna utveckla och föra den svenska skolan framåt har vi i Miljöpartiet medverkat till att det tas flera steg framåt i budgeten för 2016.

I Miljöpartiets valmanifest från valet för ett och ett halvt år sedan - som jag nu visar för kammarens ledamöter - radade vi upp många förslag på förändringar som vi ville göra. Det skulle vara nyttig läsning för somliga här. Det handlar om att minska byråkratin för lärare. Det handlar om att öka stödet för barnen i rätt tid. Det handlar om att värdera läraryrket. Det handlar om att bryta segregationen. Det handlar om att investera i förskolorna och fritidshemmen. Det handlar om att rusta upp landets skolor och förskolor. Och det handlar om att inrätta en skolkommission med mera.

Det är glädjande att vi med den här budgeten tar klivet mot att förverkliga många av de idéerna. Bland annat ska fler lärare och mer personal inom skolan anställas. Under åren med borgerligt styre, 2006-2014, skars det ned på 12 600 pedagogiska tjänster i svensk skola. Som bekant läggs 2 miljarder årligen på att anställa fler inom lågstadiet.

Vidare avsätter regeringen 500 miljoner årligen till fler speciallärare och specialpedagoger i skolan. Vi vill bygga ut elevhälsan så att våra barn och unga får goda förutsättningar. Och nu avsätter regeringen 200 miljoner årligen för detta.

Vi vill skapa bättre samverkan mellan staten och de olika huvudmännen för att höja kvaliteten i våra skolor. Regeringen avsätter 600 miljoner årligen inom ramen för Samverkan för bästa skola. Pengarna ska till stor del användas för att Skolverket, genom överenskommelse med huvudmännen för skolor med låga kunskapsresultat och svåra förutsättningar, ska kunna höja kunskapsresultaten och öka likvärdigheten mellan skolorna.

Regeringen ökar nu anslaget till denna budgetpost med hela 5 miljarder. Det är den största satsning som har gjorts på det svenska utbildningssystemet under de senaste 10-15 åren - hela 5 miljarder.

I går och under dagen i dag har jag gått igenom alla budgetsatsningar som gjorts de senaste tio åren. Jag visar nu listan för kammarens ledamöter. Jag har gått igenom alla betänkanden från 2006 till i dag. Ingen regering har satsat så mycket som denna regering nu satsar på utbildning och universitetsforskning.

Vad gör allianspartierna medan vi gör dessa satsningar? Jo, jämfört med regeringens budget skär de ned. De kallar det inte för att skära ned utan för att ge mindre anslag. Må så vara! På s. 188 i betänkandet framgår det tydligt och klart att Kristdemokraterna vill skära ned - minska anslaget - med närmare 4 miljarder. Centerpartiet vill skära ned med 3,6 miljarder. Moderaterna vill skära ned med 3,2 miljarder. Och Liberalerna vill bara skära ned med 2,6 miljarder.

Att skicka så mycket mindre pengar till skolorna skulle påverka skolorna rejält, i negativ riktning. Tack och lov ser det ut som att man inte kommer att få gehör för det här i kammaren när vi ska votera om detta i dag eller i morgon.

En av Alliansens företrädare var uppe i talarstolen tidigare och sa i sitt anförande att det har hävdats att de satsar mindre pengar. Hon hänvisade till en debatt som hölls för ungefär tio dagar eller två veckor sedan. Hon blandade tydligen ihop äpplen med päron. Då handlade debatten om studiemedel. Det var en annan debatt, inte den här debatten.

Vi ser tydligt och klart hur mycket mindre allianspartierna satsar på skolan. Att minska anslaget jämfört med regeringens budget med hela 4 miljarder, 4 000 miljoner kronor, skulle självklart påverka svensk skola.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna en vision om en skola som är jämlik, en skola där varje barn har rätt att utvecklas och lära sig, oavsett bakgrund, en skola där kunskapsresultaten är höga, en skola där lärarna och de som arbetar inom skolan får bättre villkor. Det är för detta som vi gör denna historiskt stora satsning på utbildning och universitetsforskning.

Anf. 155 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Fru talman! Jabar Amins anförande lämnade en del övrigt att önska. Jag försökte att lyssna väldigt noga, men jag tror ändå att jag missade en del punkter. Först vill jag fråga Jabar Amin: Hur mycket var det som hade försvunnit från svensk skola under alliansregeringens år? Jag skulle vilja att han upprepade den siffran.

Tidigare i ett replikskifte valde Jabar Amin att säga att alliansregeringen hade sprungit oerhört fort, men åt helt fel håll. Jag vill ännu en gång ge Jabar Amin chans att tala om vilka förslag som har genomförts för att vända riktningen i 180 grader. Helt fel håll innebär att man måste vända i en helt annan riktning. Jag skulle vilja att Jabar Amin förtydligar vilka olika delar som han menade.

I anständighetens namn sa Jabar Amin att detta med att skära ned innebar att man inte lade lika mycket, men han valde ändå att i debatten fortsätta att använda uttrycket skära ned. Man kan ju yvas över att man satsar 3 miljarder kronor mer på skolan. Det kan säkert göra nytta, men samtidigt höjer man skatterna på företagen med 29 miljarder, de företag som på olika sätt skapar jobb för ungdomar och äldre. Eleverna förbereds i den svenska skolan för det kommande arbetslivet, men Miljöpartiet gör det svårare för ungdomar att få sitt första jobb. Det förvånar mig att man inte ser den helheten.

Anf. 156 Jabar Amin (MP)

Fru talman! Ulrika Carlsson lyssnade inte så noga, men jag sa att ingen regering har satsat så mycket som denna regering gör. Här har jag en lista över de satsningar som har gjorts under de senaste nio åren, varav åtta alliansår. Ingen regering har satsat lika mycket som vi satsar nu. Det har satsats 1 miljard ibland, ibland 1 ½ miljard och ibland 2 miljarder och så vidare. Nu satsar vi hela 5 miljarder, och det är en historisk satsning. Jag sa inte att ni skär ned.

När det gäller de satsningar som regeringen gör jämfört med vad Alliansen gör - eller det som ni kallar mindre anslag - så är det nedskärningar. Man kan kalla det för mindre anslag, men mindre anslag kommer att påverka skolan. Lärarna behöver ökade anslag och högre lärarlöner. Det är därför som vi gör dessa satsningar. Vi ser nödvändigheten av att utveckla den svenska skolan. Med facit i hand såg vi att er politik inte nådde dit som ni ville.

Det blev lägre kunskapsresultat, större segregation, ökade bördor för lärarna och lärarna fick inte bättre lönevillkor och arbetsvillkor. Det är därför som det är så nödvändigt med ökade resurser. Det är häpnadsväckande att höra dig säga att de säkert kan göra nytta. Självfallet gör mer resurser till lärarna och till eleverna mer nytta.

Anf. 157 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Fru talman! Jabar Amin, jag sa att jag försökte lyssna riktigt noga, inte att jag inte lyssnade noga. Min fråga var: Med hur många lärare hade alliansregeringen skurit ned under de åtta åren? Det var det som var min fråga.

Jabar Amin vet säkert också att vi har ett antal olika förklaringsmodeller, men han vill kanske inte gå in på dem här under detta replikskifte.

Jag återkommer till detta med att springa åt rakt fel håll. Vad gällde det då när alliansregeringen sprang åt fel håll? Vi gjorde satsningar på karriärtjänster, kompetensutveckling och så vidare. Det är precis det som ligger bakom de miljardsatsningar som alliansregeringen gjorde.

Det första Lärarlyftet uppgick till 3,6 miljarder kronor, och det var en viktig satsning som alliansregeringen gjorde.

Jabar Amin valde att inte med ett ord beröra det faktum att man höjer skatterna med 29 miljarder för att omfördela på det här sättet. Det är beklämmande att man väljer att inte alls beröra det som ska finansiera det hela, nämligen mindre möjligheter för att skapa jobb i Sverige, för att skapa en positiv utveckling som är ekonomiskt och miljömässigt hållbar.

Därför vill jag återigen ge Jabar Amin chans att besvara mina frågor. På vilket sätt bör man ändra politiken? Det som Jabar Amin valde att lyfta fram i sitt anförande handlade ju om det som står i skollagen, att alla barn har rätt till en utbildning för att nå sin potential. Vi har ju skrivit in i skollagen att det är det som gäller. Det är ju inget som enbart Miljöpartiet lyfter fram, utan det är någonting som gäller generellt för alla politiska partier som ställer sig bakom alla människors lika värde.

Därför ska jag lyssna med spänning på ett klargörande när det gäller mina frågor.

Anf. 158 Jabar Amin (MP)

Fru talman! Det första klargörandet är att det var 12 600 pedagogiska tjänster som ni skar ned på från 2006 till 2014.

Det andra klargörandet är att Skolverket, OECD och hela Sverige vet att under Alliansens tid vid makten sjönk kunskapsresultaten. Alla vet att under Alliansens tid fick lärarna mer arbetsuppgifter. Alla vet att under Alliansens tid fick lärarna inte den lön som de förtjänade.

Under Alliansens tid visste Skolverket, Statistiska centralbyrån och andra myndigheter som arbetar med skolutveckling att utslagningen från svensk skola ökade, att ojämlikheten ökade, att utslagningen ökade - allt detta är fakta och inte någonting som någon hittar på från talarstolen. Det är fakta som finns i rapporter.

Det är detta jag menar när vi 2014 med facit i hand efter åtta år med alliansstyre såg ert springande åt fel håll. Det leder till större segregation och till sämre kunskapsutveckling. Vi gör alla dessa satsningar. Vad Centerpartiet gör i sin budget på s. 188 är att man sänker anslaget med hela 3 500 miljoner jämfört med regeringen - 3 ½ miljard.

Är det någon som på fullt allvar tror att skolan kan gå obemärkt med en sådan sänkning? Nej, det kommer att försämra för svensk skola.

Anf. 159 Daniel Riazat (V)

Fru talman! Vi ska som det sagts tidigare från talarstolen debattera utbildningsutskottets betänkande gällande utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning.

Efter nio år av borgerliga budgetar där den politiska prioriteringen har handlat om att sänka skatter på bekostnad av välfärden och skolan ska vi rösta om ett förslag som tagits fram av Vänsterpartiet och regeringen.

Under många år har svensk skolpolitik ställt sig på tvären mot forskningen och professionen, och det senaste decenniet har det resulterat i kraftig kritik från de organ som har i uppgift att granska den svenska skolan.

Genom en extrem privatiseringspolitik, som numera är världens mest extrema, genom stark marknadsföring av ett så kallat fritt skolval samt en rad andra nyliberala politiska verktyg har svensk skola förändrats.

Därför är vi i Vänsterpartiet glada över den utredning som vi har tillsatt tillsammans med regeringen för att utreda och sätta stopp för den enorma skatteflykt som sker varje år.

Ofta när den svenska skolan granskas och kritiseras hamnar skulden felaktigt på dem som arbetar och verkar i skolan. Inte minst har vi hört det härifrån talarstolen tidigare. Men ingenting kunde vara mer fel.

Det är inte elevernas fel att skolsegregationen har ökat. Den har ökat på grund av de beslut som har fattats här i riksdagen och andra beslutsfattande organ.

Det är inte lärarnas fel att de inte har tid att vara de lärare de är utbildade till på grund av en alltför stor administrativ börda. Det är politiska vägval som är anledningen till det.

Det är inte rektorernas fel att de i dag i mångt och mycket tvingas vara ekonomiska tjänstemän snarare än pedagogiska ledare. Det är på grund av de system som vi har röstat fram i denna kammare.

Därmed vill jag också lämna en hälsning till alla dem som arbetar och verkar i den svenska skolan: Tack för det fantastiska arbete som ni gör för Sveriges framtid och för landets demokratiska utveckling!

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet är stolta över att ha spelat en stor roll i den budget som nu lagts fram av riksdagens nuvarande budgetmajoritet.

Särskilt stolt är jag över satsningen på att anställa fler i fritis, ett område som tyvärr har glömts bort i många år och varit frånvarande i den politiska debatten. Trots alldeles för stora barngrupper och för få anställda har personalen på fritis gjort allt de kunnat för att bedriva så bra verksamhet som möjligt. Äntligen kommer de att stöttas i sitt arbete.

Låt oss inte heller glömma satsningen på pedagogiska utemiljöer vid skolor, förskolor och fritis, en fråga som har stor betydelse för barnen och eleverna och som det nu satsas på.

Vi är sedan tidigare stolta över att skattebidraget för privat läxhjälp, även kallat läx-RUT, avskaffades tidigare i år och över att vi nu äntligen kan satsa på att se till att alla elever, inte bara barn i en viss samhällsklass, ska få läxhjälp i skolan.

Låt oss tala om det som har hänt de senaste månaderna! Vi har haft en situation där krig och humanitära katastrofer har lett till att många människor varit tvungna att lämna sina hem och söka sig till bland annat Sverige.

Vi ska vara otroligt stolta över att vara ett land som människor flyr till och inte från. Vi ska vara otroligt stolta över att ha haft en sådan stor solidaritetsvåg, där såväl det svenska folket som den svenska skolan har öppnat sina dörrar för att hjälpa alla de människor som är i behov av hjälp.

Men vi ska också i ärlighetens namn säga att det finns oroväckande retorik i denna fråga. När nyanlända barn benämns som någon sorts kris och när flyktingarna på något sätt blir de som har skapat en kris i stället för att krisen är situationen de själva befinner sig i, då är vi ute på hal is.

Jag är glad att regeringen tydligt har signalerat att man ska vidta åtgärder för att se till att ha ett värdigt mottagande, för att se till att eleverna som kommer hit ska kunna komma in i utbildningssystemet så fort som möjligt och för att nyanlända ska kunna få sin utbildning validerad så snabbt som möjligt. Det är flera förslag som man har lämnat. Men här måste fler partier vara med och ställa upp, inte bara i retoriken utan också i praktiken.

Som jag nämnde tidigare i ett replikskifte kan jag hålla med om mycket av det som till och med Moderaterna har sagt i talarstolen om denna fråga. Men Moderaterna har suttit vid regeringsmakten när vi haft invandring tidigare, och då har vi tyvärr inte sett de lösningar som man nämnde här i praktiken.

Jag vill också passa på att ta upp frågan om komvux, som nu blir en rättighet. Det här är en av de viktigaste delarna, menar jag, i svensk utbildningspolitik. Sverige är unikt jämfört med många andra länder tack vare det utbildningssystem som vi har - eller som vi har haft och håller på att återuppbygga. Vi kan inte glömma bort att komvux har varit under borgerlig attack, kan man säga, under många år men nu är på väg att återuppbyggas.

Varför är det viktigt att se till att komvux blir en rättighet?

Det är viktigt i en tid som denna, när det kommer nyanlända, för att få in de personer som kanske är i den övre åldern för gymnasiet på gymnasieutbildning i komvux, vilket görs i vissa kommuner i dag.

Det är också viktigt för de personer som kanske inte har fullständiga betyg att kunna plugga upp sina betyg och söka vidare till ett program.

Det är viktigt av flera skäl. Man ska inte behöva ha gjort allting rätt när man är 15 år gammal. Man ska möjligheten även när man är 20 eller 30.

Därmed är rättigheten till komvux viktig, och vi är stolta över att vara med och genomföra den i dag.

Med anledning av detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 160 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman och utskottets ledamöter! Ett rätt säkert tecken på att det lackar mot jul är den, trots allt, utbildningsutskottets budgetdebatt. Jag gillar den nästan mer än Kalle Anka, får jag väl erkänna. Vi håller inte alltid med varandra i sak, vi har ibland olika uppfattningar och vi prioriterar definitivt olika i våra budgetförslag. Men det här är en debatt där vi ofta möts i en gemensam vilja att göra mer av det som ger mesta möjliga skolutveckling.

Regeringens idé är en jämlik skola där alla elever får en ärlig chans. Därför prioriterar vi att säkerställa att alla barn får stöd om man upptäcker att de behöver extra stöd. Vi stärker läraryrkets attraktivitet och gör särskilda insatser för de skolor som har de tuffaste förutsättningarna.

Det här är investeringar som måste få kosta. I vårt budgetförslag höjer vi därför anslagen till utbildning med 5 miljarder jämfört med den borgerliga budgetmotion som röstades igenom för ett år sedan. Skolinvesteringarna är därigenom ungefär 3 miljarder mer än i till exempel Moderaternas budgetmotion.

Men det här är trots allt inte ett tillfälle att bara kasta siffror på varandra. Under året har jag träffat ledningar och företrädare för lärarprofessionen i Sveriges samtliga kommuner. Jag upplever en uppriktig vilja att oavsett politisk färg på kommunledningen arbeta tillsammans för att lärare och rektorer ska få de bästa förutsättningarna att klara sina uppdrag. Det är tid för gemensamt ansvarstagande. Nånannanism kommer aldrig att hjälpa svensk skola.

Tre slutsatser står tydliga för mig, och jag skulle vilja använda dagens debatt till att något förklara hur de känns igen i regeringens budget.

För det första måste varje reform ha som syfte och konsekvens att stärka professionens möjlighet att göra sitt arbete.

OECD konstaterar i sin djupstudie av det svenska skolsystemet att vi har en stark profession med högt utbildade lärare och rektorer som har både vilja och kapacitet att fullfölja sitt uppdrag.

Men medan professionen är stark är systemet många gånger alltför svagt. Bristen på gemensamt ansvarstagande har gjort att lärare fått ägna alltmer tid åt att anpassa sig efter skiftande politiska direktiv i stället för att ta och känna ägarskap över skolutvecklingen. Skoldebatten har handlat alldeles för mycket om sådant som gör liten eller ingen skillnad för lärares och rektorers förutsättningar.

Därför är vårt fokus att stärka attraktiviteten i läraryrket, lärares utvecklingsmöjligheter och rektorers pedagogiska ledarskap. Vi behöver fler som vill bli lärare och fler som stannar och utvecklas i läraryrket. Alldeles för länge har lärare utvecklats ur yrket snarare än att utvecklas i yrket.

I budgeten investerar vi nu 3 miljarder i höjda lärarlöner. Tillsammans med karriärtjänsterna innebär det att vi tydligt kopplar samman löne- och yrkesutveckling och att alla lärare som stannar och utvecklas med mer ansvar kan komma i fråga för extra statliga lönesatsningar.

Samtidigt gör vi investeringar för mer tid och bättre arbetsmiljö. Fler anställs så att lärarna får mer tid för sitt arbete. I höst kan den svenska skolan rekrytera drygt 4 000 nya medarbetare med statliga pengar. Nationella skolutvecklingsprogram tas fram som ger lärare kontinuerlig, systematisk och kollegial fortbildning. Den administrativa arbetsbördan minskas. Antalet nationella prov har redan minskats. Och vi påbörjar nu en digitalisering.

För det andra: Vi behöver kraftsamla i systemet för att möta de största utmaningarna. Just nu kavlar lärare, rektorer och kommuner upp ärmarna för att ge barn vars första år har varit i krig och flykt en ny start. OECD:s slutsats syns i blixtbelysning: Professionen står upp, men systemet ger alltför dåligt stöd. Jämlikheten brister, skillnaderna mellan skolor ökar, 4 procent av skolorna har tagit emot en tredjedel av de nyanlända eleverna. Vi är överens om att vända detta.

Alla kommuner ska hjälpas åt i flyktingmottagandet. De skolor som har de bästa förutsättningarna ska vara med och göra jobbet. I Stockholm, Göteborg och Malmö förändras nu reglerna för att fler skolor ska bli delaktiga i mottagandet. Vi snabbutreder regelförenklingar för att underlätta det arbetet. Friskolor med kö ska få ta emot nyanlända.

Särskilt viktigt är det tidiga stödet. Vi ser att vi blir allt bättre på att ge goda resultat för elever som kommer till Sverige från andra länder tidigt i skolåren. För att bygga vidare på det behöver vi satsa mer i förskolan. Vi investerar gemensamt i mindre barngrupper och stärker professionellt ledarskap på förskolan. Vi behöver satsa mer på de tidiga åren. En läsa-skriva-räkna-garanti arbetas fram.

I budgeten syns också investeringar för att öka jämlikheten i skolsystemet. Särskilda medel satsas för mottagande av nyanlända elever. Obligatorisk kartläggning, så att en elev kan fortsätta sin kunskapsresa utifrån sina egna förutsättningar, finansieras. Särskilda investeringar görs i den pedagogiska infrastrukturen - fritidshem, skolbibliotek, elevhälsa - som stöder lärarens arbete och är särskilt viktig för en elev som kommer till skolan utan lika mycket hemifrån.

Vi investerar i fler speciallärare men också i mer grundläggande specialpedagogisk kompetens hos varje lärare. En investering som tidigare nämnts handlar om en fortbildningssatsning som bygger vidare på det som varit bra med Läslyftet och Mattelyftet och ger lärare i kollegial samverkan möjlighet att tillsammans med en utbildad specialpedagog utveckla egna grundläggande verktyg i specialpedagogik.

För det tredje: Skolutvecklingen får inte hindras av politiska låsningar. Vi kan ha hur många debatter som helst om det som var fel eller rätt med den ena eller andra skolreformen, men jag tror att vi alla dragit slutsatsen att ingen vinner när skoldebatten ideologiseras. Stora skolreformer som pressas genom riksdagen med svag majoritet är inte lösningen. De är en del av problemet.

Därför har vi gett OECD:s studie till en skolkommission där forskare och profession har mandat att tillsammans med en parlamentarisk referensgrupp föreslå det som de ser som nödvändigt för att bygga ett starkt, likvärdigt skolsystem. Vi är beredda att lyfta på alla stenar utan ideologiska bindningar. Det förtjänar svensk skola.

Genom Samverkan för bästa skola, som ryms i budgeten, kan staten, Skolverket, sluta överenskommelser med huvudmän om skolutvecklingen på skolor som under lång tid haft svaga resultat. När en skola år efter år inte ger eleverna de kunskaper de behöver måste vi arbeta tillsammans med de metoder som vi sett fungerar för att lyfta en skola. Det är den största förändringen i statens relation till huvudmännen sedan kommunaliseringen och inrättandet av Skolinspektionen.

Den som anklagar regeringen för att vara reformsvag har all anledning att studera Samverkan för bästa skola - ett förslag som för övrigt ligger nära det som Camilla Waltersson Grönvall redovisat som ett gott förslag här i kammaren. De första avtalen är nu redan slutna. De skolor och huvudmän som behöver det mest får därigenom direkt stöd av staten i utvecklingsuppdraget.

Fru talman! Vi har många goda exempel i den svenska skolan. Elever möts och utmanas i sin kunskapstörst, får växa till att bli de vuxna de vill vara. Lärare vittnar om möten som sporrat dem och utvecklat dem tillsammans med sina kollegor. Rektorer tar sitt pedagogiska ledarskap. Huvudmän bygger systematiskt kvalitetsarbete och sprider fungerande arbetsmetoder. Det är dessa goda exempel som måste få byggas till system.

Alla elever - oavsett var man bor, vilken skola man går i, oavsett om man är pojke eller flicka, hur många böcker man har i bokhyllan därhemma, om man är ny- eller fasligt gammalanländ, ska få en ärlig chans. Det är vårt gemensamma ansvar.

Jag vill tacka utbildningsutskottet för ett gott samarbete mot det målet under året och önska alla, också ni som nu kommer till kammaren för att votera, en riktigt god jul.

(Applåder)

(forts. § 12)

Anf. 161 Stefan Jakobsson (SD)

Utbildning och universitetsforskning

Fru talman! Jag får se hur många frågor jag hinner ställa till statsrådet. Jag har fyra, och vi får se. Jag börjar med en i taget. Förra gången misslyckades jag när jag inte hann ställa frågorna.

Jag är glad att statsrådet verkligen nickar, och jag ser en inbjudande tankegång om att vi måste samarbeta. Vi måste lägga de ideologiska sakerna åt sidan och se på vad vi kan göra tillsammans för att göra den svenska skolan bättre. Oavsett vem som vinner valet 2018 måste det finnas en tydlighet.

Gustav Fridolin nämnde det statliga ansvaret. Jag funderar över om han kan utveckla frågan lite. Ansvaret blir meningslöst om det inte finns tydliga riktlinjer och vetskap om vilket mandat som finns. Vad får man göra och vad får man inte göra? Jag skulle vilja höra ett förtydligande.

Sedan var det frågan om det statliga vetot. Sverigedemokraterna har antagit en mellanväg mellan regeringens tänkta förslag som ska läggas fram och det förslag som finns i dag. I dag har kommunerna i princip ingenting att säga till om. Om Gustav Fridolin och regeringen får igenom sitt förslag är det kommunerna som väljer helt och hållet. Med Sverigedemokraternas förslag blir det en mellanlinje med en statlig instans, exempelvis Skolinspektionen, som ändå avgör ärendena, och en specialinstans som bestämmer över alla dessa frågor, där bägge enheter, både friskolan och den kommunala skolan, har rätt att överklaga. Vi kan få en gemensam linje.

Arbetet pågår, och regeringen har inte satt ned foten än och visat var ni står. För mig är det viktigt att bägge instanserna prövas på ett likvärdigt sätt över hela Sverige. Det vore trevligt att få höra Gustav Fridolins tankar om detta.

Anf. 162 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Regeringens linje är att vid etablering av kommersiella friskolor, friskolor som drivs i vinstsyfte, bör kommunerna ha ett avgörande inflytande. Det är därför att vi ser, absolut inte alltid, exempel där den typen av etablering har spätt på en segregation skolor emellan, och det har försvårat för kommuner att bygga jämlika skolsystem. Då är det rimligt att kommunerna i det läget får ett avgörande inflytande för nyetableringar.

Den form vi tidigare har talat om - frågan utreds - handlar om att sätta tvång på att det måste finnas ett samarbetsavtal. Det är också något OECD efterlyser. Någonstans måste olika skolaktörer samarbeta.

Jag noterar, fru talman, med stor glädje den starka efterfrågan som finns hos Stefan Jakobsson och många andra att samlas i skolpolitiken och skapa en trygghet för dem som jobbar i skolorna att skolpolitiken ska gälla längre än mandatperioder. Jag sa i mitt anförande att problemet inte har varit att det har varit för få reformer som har pressats igenom riksdagar med svag majoritet. Problemet har varit att det har varit för många reformer som har genomdrivits i skolan.

Om man ska vara självkritisk mot den breda politiken ska man inte tro att något enskilt parti eller ens politiker som stänger in sig i ett rum kan hitta alla lösningar själva. Också där måste vi lyssna på OECD, som säger att professionen är en av styrkorna vi ska bygga på och att professionen bör få ta ledarskap över skolutvecklingen. Därav har vi konstruktionen skolkommission. Det är forskare och profession som får fria mandat att lägga fram de förslag de anser nödvändiga och förankra dem i politiken, snarare än tvärtom att politiker hittar på sitt och sedan ska förankra det hos dem som jobbar i skolan.

Jag tycker att professionen ska få leda skolutvecklingen, och därför väljer vi en skolkommission för att samla skolutvecklingen framåt.

Anf. 163 Stefan Jakobsson (SD)

Fru talman! Jag ställde en fråga om det statliga ansvaret. Jag fick inte något riktigt svar på den frågan, så jag upprepar den utan att säga hela frågan här.

Det finns ett feltänk. Jag tror att frågan har fallit mellan stolarna. Jag ber Gustav Fridolin att ta med sig frågan. Han kanske redan i dag har en konkret lösning.

Det är otroligt viktigt att alla lärare som sätter betyg är utbildade och har legitimation. Men dilemmat är att på många landsbygdsskolor i dag finns inte rätt lärare för rätt ämne. Där kan en elev få ha en lärare i spanska ett helt år, men läraren får inte sätta betyg i ämnet därför att läraren inte är utbildad i ämnet. I det här fallet ska rektorn sätta betygen. Problemet är att 50 procent av alla Sveriges rektorer inte är lärare och alltså inte har legitimation, utan de kan vara utbildade i vad som helst.

Här är det feltänkt. Om Gustav Fridolin inte har nyckeln till en lösning i dag vore jag tacksam om det i framtiden presenterades något. Det känns lite oseriöst att lärarna ska kämpa otroligt mycket för att få legitimationen, kanske ha eleverna under ett helt år, och sedan inte få sätta betyg på dem. Det känns inte seriöst mot eleverna, framför allt inte med en rektor som kanske aldrig har haft klassen. Där vill jag höra en tankegång.

Sverigedemokraterna anklagas ofta för att inte har en integrationspolitik. Nu ska jag presentera ett konkret förslag och se vad Gustav Fridolin tänker om det.

Carl Hamilton är en av forskarna som har skrivit boken Vägen ut ur skolkrisen. De jobbar också med studier.se. De arbetar med språket svenska och ämnet i ett och samma svep. Det finns inte något som heter historiesvenska, fysiksvenska eller matematiksvenska. Du kan inte jobba med dessa saker utan att faktiskt läsa ämnet också. Det är ett fräscht nytänk.

Med tanke på att Sverige är ett land i kris måste vi även prioritera i skolan. Sverigedemokraterna är sedan tidigare emot att ämnet modersmål ska tas bort. Det här blir en halvväg mitt emellan. Hur skulle statsrådet Gustav Fridolin se på att vi väver in modersmålet i ämnessvenskan, ett nytt uttryck som egentligen inte finns, där vi läser alla tre ämnen samtidigt?

Anf. 164 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Det skulle vara en version av det som i dag är en rättighet för elever med ett annat modersmål, ofta ett annat skolspråk än svenska, nämligen rätten till studiehandledning. Under tiden du får undervisning på svenska i fysik, kemi eller matte får du också studiehandledning där du under skolgången möter någon som förklarar och kan hjälpa dig på ditt gamla skolspråk. Den hjälpen har visat sig vara mycket framgångsrik. Det är en rättighet i lagstiftningen i dag, men många har svårt att hitta studiehandledarna. Vi försöker underlätta så att rättigheten blir verklighet för eleverna.

Sedan var det frågor om legitimationen. De nya regler som inträder i samband med jul innebär att det bara är legitimerade lärare som får sätta betyg. Om undervisningen sköts av icke legitimerad lärare måste denna samarbeta med en legitimerad lärare för att betyg ska kunna sättas. På det sättet garanterar man att varje betyg sätts i varje fall med inblandning av en legitimerad lärare. Det sätter också tryck på huvudmännen att anställa legitimerade lärare.

Sedan var det frågan om det statliga ansvaret. En av de grundläggande anledningarna till att vi kallar in en skolkommission är att ansvarsfördelningen över skolan är otydlig. Det kommer alltid att finnas ett delat ansvar över skolan och än mer över barnens utbildning. Föräldrar har ett ansvar. Skolan har ett ansvar. Lärare och rektorer har ansvar. De olika nivåerna i det politiska maskineriet har ett ansvar. Friskolor har ansvar för sina elever.

Men ett delat ansvar får inte vara ett otydligt ansvar. Det är så det har blivit i dag. Vem som helst kan stå var som helst i skolsystemet och se ett problem och tänka att det där borde någon göra något åt. Då får man nånannanismen, och den hjälper inte svensk skola. Därför måste det bli ett helt annat, mycket tydligare, ansvar mellan stat och huvudman. Det är en av sakerna som OECD efterlyser, och det är en av de saker som skolkommissionen ska lägga fram förslag om.

Anf. 165 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Jag noterade att utbildningsministern inledningsvis talade lite grann om Kalle Anka. Kalle Anka är intressant när man studerar regeringen. Man kommer då osökt att tänka på avsnittet då Långben, Musse och Kalle är ute på husvagnssemester och klättrar runt utan fokus. Plötsligt utbrister någon: Men vem styr egentligen?

Det kan vi väl låta vara osagt just nu, men det är uppenbart viktigt att någon styr.

Vi kan också konstatera att debatten har handlat om att slå huvudet på det ena eller andra sättet i frågan om vem som har satsat mest pengar i kronor och ören.

Om man studerar forskningen noga framgår det att resurser är oerhört viktiga, men det är viktigt att veta vad man ska göra med resurserna.

Jag har personlig erfarenhet av att som kommunpolitiker satsa stora resurser på skolan men tyvärr få uppleva att resultaten till stora delar uteblivit. Jag har då fått lära mig den bittra läxan att man måste göra om och göra rätt och att det är viktigt att man satsar på rätt saker.

I dag kom den glädjande nyheten att några veckor i skolbänken i somras gjorde att vi fick 1 300 niondeklassare godkända och behöriga för gymnasieskolan, vilket utgjorde 44 procent av alla niondeklassare som undervisades i sommarskolan. Där kommer min koppling till sommarskolan. Regeringen satsar 150 miljoner. Vi moderater vill se en fördubbling. Hur ser utbildningsministern på detta? Vore inte det väl satsade kronor?

Anf. 166 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Jag får erkänna att Björnbusarna var mina favoriter när jag läste Kalle Anka. Ska vi fortsätta parallelliteten med glimten i ögat kan jag väl säga att det är dem man först kommer att tänka på när man läser de borgerliga budgetförslagen. Investering efter investering stjäls från skolan. Investeringarna i elevhälsa stjäls av något parti. Investeringarna i speciallärare stjäls av något annat parti. Investeringarna i lärarlöner stjäls av tre av fyra partier. Dessutom brukade Björnbusarna vara tre, och ibland undrar jag om det inte är just så många allianspartier som finns kvar vid det här laget. Nu har vi haft tillräckligt roligt med det. Jag tycker nog att Björnbusarna kan få stanna i Kalle Anka-tidningarna och inte komma in i riksdagen.

Till frågan om sommarskola! Det finns ett utredningsförslag från Grundskoleutredningen som handlar om att sommarskolan ska bli obligatorisk. Den är just nu på remiss. Med tanke på de mycket goda resultat som lovskolan gett tycker jag att det är ett gott förslag.

Att utöka pengarna kan ju låta bra. Problemet är att statsbidragsförordningen utformats så att de pengar vi anslagit inte söks. Det är en mycket liten del av pengarna som har sökts. Man har fått de här goda resultaten ändå.

Därför har vi nu utvidgat statsbidragsförordningen, så att det här går att använda i alla årskurser och på alla lov. Därmed kan de goda resultat vi sett från nuvarande system utvidgas till fler lov och fler årskurser. Sedan tittar vi vidare på Grundskoleutredningens förslag om att alla skolor ska erbjuda extraundervisning på lov för dem som riskerar att inte nå målen.

Anf. 167 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Jag tackar herr utbildningsministern så mycket för det svaret. Det känns som att regeringen närmar sig det förslag vi har om obligatorisk lovskola som kommunerna ska erbjuda alla. Det är ett sätt att uppnå bättre resultat.

I en tid då vi i väldigt stor utsträckning behöver fokusera på kunskap men också har många nya utmaningar är det glädjande att vi har en överenskommelse på migrationsområdet som bland annat innebär att vi ger friskolorna större möjligheter att möta de nyanlända.

Friskolorna har varit en resurs från allra första början sedan den reformen genomfördes. Tidigare har vi kunnat lita på Miljöpartiet som en trygg friskolevän. Nu har vi med ökad förfäran tvingats konstatera att Miljöpartiet ingår i politiska konstellationer som diskuterar kommunalt veto och ifrågasätter det fria skolvalet. Det finns utredningar som visar hur många friskolor som hade fått tillstånd beviljat om ett kommunalt veto hade existerat redan i dag, och det är färre. Vi hade haft ännu mindre möjlighet att möta de nyanlända med ett mindre antal skolor. Det är också med förfäran som jag tar del av idéer om bussning och annat, saker som närmast för tankarna till Nordkorea.

Är det inte dags, Gustav Fridolin, att vi utvecklar det fria skolvalet och inte avvecklar det? Ska vi inte se det som en möjlighet att ta sig ur ett segregerat bostadsområde? Vi kanske snarare skulle titta på en möjlighet till aktivt skolval, där vi ger våra nyanlända resurser i form av tolkstöd och annat för att informera.

Anf. 168 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Jag har lite svårt för Nordkoreareferensen. Jag tror också att Richard Nixon, som införde bussning i det amerikanska skolsystemet för att bryta segregationen, hade haft mycket svårt för den referensen.

Vi ska ha ett jämlikt skolsystem där man har möjlighet att välja skola. För att åstadkomma det måste man ge stöd till de skolor som behöver det allra mest, men man måste också göra något åt att vissa skolor bara har varit till för dem som i princip har stått i kö sedan de föddes. Jag tycker att det är jättebra att vi nu är överens om hur vi ska göra någonting åt detta för nyanlända elever. Det är väldigt bra att vi gör den här förändringen, som gör att även friskolor som har kö kan hjälpa till att ta emot nyanlända.

Sedan är det så att många av friskolorna efterfrågar andra system, där det inte bara måste vara en kö som avgör vilka elever som tas emot. Om det är elever själva och inte föräldrarna som har upptäckt skolan borde de också kunna få en möjlighet att gå där. Får man bara ha kö som urvalsgrund blir det såklart väldigt svårt för de skolorna att ha en mer blandad elevsammansättning.

Jag förstår att Camilla Waltersson Grönvall ibland förfäras av Miljöpartiet. Det hör väl till den politiska diskussionen. Jag förfäras mer av de exempel vi sett på friskolor som utnyttjat systemet.

De allra flesta friskolor och friskoleföretag vill verkligen göra en insats, brinner för utbildning och skulle inte ha några problem med de regler som bland annat vi har föreslagit. Men det har funnits aktörer som inte varit seriösa, som tagit emot skattepengar och slussat iväg dem till skatteparadis i stället för att låta dem komma eleverna till del. De har inte bidragit till det gemensamma genom skatt på sina vinster. Vi har också sett exempel där elever kommit till skolan på morgonen och i princip mötts av en lapp på dörren där det stått: Ledsen, jag tömde skolan på pengar och konkade verksamheten. Lycka till!

Detta förfäras jag av. Och på grund av det skulle jag vilja ha nya regler för de svenska friskolorna.

Anf. 169 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Fru talman! Jag skulle vilja ställa ett antal olika frågor till utbildningsminister Fridolin, bland annat med anledning av det replikskifte jag hade med en partikamrat till honom i utskottet, Jabar Amin, för någon timme sedan. Jabar Amin sa i vårt replikskifte att alliansregeringen hade sprungit åt rakt fel håll. Gustav Fridolin nämnde själv i sitt anförande att vi hade haft alldeles för många olika reformer och att de var framtvingade med alltför liten majoritet i Sveriges riksdag.

I de debatter som vi hade under de åtta år då alliansregeringen ledde Sverige fanns det både socialdemokratiska och miljöpartistiska företrädare som sa att de i stort sett stödde olika reformer, till exempel skollagen och andra större reformer, men ändå sa nej eftersom det var någon liten del som de inte höll med om. Ganska många av de reformerna upplever jag att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet ändå till största delen står bakom. Min fråga blir: Vilka reformer innebar att man sprang åt rakt fel håll? Jag skulle gärna vilja få det ytterligare belyst.

Jag skulle också gärna vilja göra en kommentar om pensionerade lärare. På vilket sätt kan vi motivera dem - locka är kanske fel ord - att på olika sätt fortsätta att bidra med sitt stora yrkeskunnande i den svenska skolan? Det har funnits en nedsättning av arbetsgivaravgifter. Finns det andra saker som ni kan se? Kan det finnas undantag från den regel man nu genomför? Kan man ge ytterligare motivation?

Anf. 170 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! När jag gör beskrivningen att det varit för mycket reformer som pressats igenom riksdagen med mycket svaga majoriteter och att det påverkat skolan vill jag påpeka att det är en beskrivning som handlar om skoldebatten under de senaste decennierna, inte bara om vad som skedde under alliansregeringens tid. Ända sedan kommunaliseringen, som egentligen var det beslut som bröt med traditionen att skolbeslut hade ganska breda majoriteter och stöd hos lärarna, har vi sett den typen av beslut gång på gång. Vi kan alla diskutera vilka av dem som varit rätt och vilka som varit fel, men sammantaget har de här stora reformerna skapat ett skolsystem med ett mycket otydligt ansvar.

Det otydliga ansvaret gör att lärare och rektorer ofta känner maktlöshet inför problem och inte riktigt vet vem de ska vända sig till för att åstadkomma förändring. Det är en gemensam analys som vi gör. Sedan har vi lite olika förslag om hur vi ska ändra på det. Den gemensamma analysen har vi alla landat i, att skolreformerna som gjorts sedan det tidiga 90-talet och framåt sammantaget lett till ett skolsystem med ett starkt fragmentiserat ansvar. Det är det min beskrivning går tillbaka på.

Jag fick en fråga om vilka reformer som var att springa åt helt fel håll. Det finns en sak jag kan peka på, när jag frågas om det. Ni hör att jag snarare efterlyser samförstånd och vilja att göra saker tillsammans. Men jag tycker att det var lite för många förändringar som ledde till att eleven tidigt tvingades göra val som riskerade att begränsa de val han eller hon har rätt att göra som vuxen. Det tyckte jag var att gå åt fel håll.

Man försämrade förutsättningarna för att läsa på komvux, och man ändrade förutsättningarna för yrkesgymnasiet; den frågan återkommer Aida Hadzialic till. En del av de system som gäller de val man gör i grundskolan riskerar att begränsa valen man gör som vuxen. Det tyckte jag var att gå åt fel håll. Där tror jag att det finns ett självkritiskt medhåll från många av dem som från allianshåll deltog i besluten, precis som jag tror att tidigare regeringar och också miljöpartister har fattat en del beslut som kan göra att det blir fel.

Anf. 171 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Fru talman! Tack, Gustav Fridolin, för svaret. I stället för att säga att man springer åt rakt fel håll säger utbildningsministern att man i vissa frågor kunde gå åt fel håll. De frågor han nämner är sådana som på olika sätt har varit uppe till diskussion och kommer, precis som Gustav Fridolin säger, att diskuteras senare, men det gäller också andra delar. Det är en balansgång mellan valfrihet och att alla tvingas göra samma obligatoriska val. Jag kan önska att skolan kunde ha ett större mått av valfrihet, men det skulle kanske inte få den effekt som Gustav Fridolin nämner och som vi sett varit olycklig till viss del.

Den fråga jag inte hann ställa handlar om de pensionerade lärarna, på vilket sätt man kan motivera dem att vara kvar. Vi vet hur viktigt det är att deras yrkeskunskap kan komma unga människor till del, inte minst många av våra nyanlända, till exempel när det gäller språkinlärning.

Jag hade förmånen att i utskottet häromdagen lyssna till en statssekreterare som lyfte fram behovet av svenska II-lärare. Vi vet att det finns många med stor kompetens på området. Jag skulle verkligen uppskatta om ministern lite grann ville uppehålla sig vid den frågan.

Sedan finns det ett par riksdagsbeslut om tioårig grundskola, mer matte och så vidare. Det känns lite olyckligt när regeringen inte lyssnar på riksdagen på det sättet som jag skulle önska att man gjorde när det gäller de här frågorna. Det skulle jag gärna också vilja ha belyst.

Jag skulle alltså vilja höra lite mer om hur vi motiverar och gör det möjligt för äldre lärare att stanna kvar samt få en kommentar till besluten från riksdagen. Jag tror att ministern delar vår uppfattning om behovet av en riktigt bra skola liksom att mer matematik och idrott är viktigt både för elevers hälsa och för elevers lärande.

Anf. 172 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! När det gäller frågan om att använda pensionerade lärare i skolan delar jag helt Ulrika Carlssons bedömning. Vi måste använda den resursen mycket bättre. Många pensionärer väljer nu att gå tillbaka till skolan, ta ett nytt lärarjobb eller ett vikariat, eftersom de ser att där finns en insats att göra. Ibland beskrivs det som att skolan är inne i ett väldigt utmanande skede, men det kan också vara spännande att vara med och delta i det. Då känns det roligt att gå tillbaka till skolan.

Just nu sitter en utredare och tittar på hur vi kan främja den möjligheten för pensionerade lärare, om det finns regler vi kan ändra, om vi kan bygga upp olika system för att främja det. Det finns en hel del skolor som gör på olika sätt. För inte så länge sedan var jag på en skola som valt att använda den nedsättning av arbetsgivaravgiften som finns för pensionärer och som kommer att finnas kvar, även om den blir något mindre. Vi har olika nivåer på det, men det kommer att finnas en sådan nedsättning. En del använder den som en premie för den pensionär som väljer att jobba vidare eller väljer att komma tillbaka till skolan. Det är en modell som skolorna kan använda.

När det gäller frågan om att lyssna på riksdagen, så ja, vi ska lyssna på riksdagen. Sedan fungerar inte politik på det sättet att vi har en situation där riksdagen gör ett tillkännagivande och dagen efter är det verklighet. Det är till och med så ibland att när regeringen lägger fram förslag och de går till riksdagen för att verkställas tar det lite tid. De förslag som oppositionen har lagt fram tar vi in, vi beaktar dem, vi för i flera fall samtal om dem. Det är klart att vi ska lyssna på riksdagen och återkomma i enlighet med de regler som finns för att hantera tillkännagivanden.

När det gäller timplanen ser jag fram emot fortsatta och fruktbara samtal om den, men vi ska veta att i många skolor är man just nu i ett skede där det gäller att klara av att ge högkvalitativ undervisning utifrån de timmar de redan är ålagda, och det med stor lärarbrist och många fler elever. Det måste vi ha med som en gemensam verklighetsbeskrivning när vi tar ansvar för det.

Anf. 173 Christer Nylander (L)

Fru talman! Jag vill ta vid där Ulrika Carlsson slutade. Om statsrådet har fått en tydlig signal från riksdagen om att vi vill ha en tioårig grundskola och sedan fortsätter att driva en politik som inte leder till det undrar man såklart vad som ligger bakom alla de anföranden som handlar om breda majoriteter, att vi ska samarbeta så mycket som möjligt och att vi ska finna varandra. Det kan inte vara fråga om att vi bara ska samarbeta när det passar in i Gustav Fridolins mall, utan alla ska kunna ta och ge. Jag blev förvånad över det svaret.

Fru talman! Jag noterade Kalle Anka-liknelsen. Det är väl ingen som ännu kommit på att likna Gustav Fridolin vid Oppfinnar-Jocke. Det beror säkert på att det inte finns så många idéer i Utbildningsdepartementet. Det finns ganska få reformförslag, och det tror jag är ett problem. Det är rätt tydligt att det behövs fler reformer för att lyfta svensk skola.

En av de saker som OECD tagit upp - och det tar jag till mig från Alliansens sida - är att vi borde ha samlat ihop de reformer som vi gjorde i ett brett paket så att riktningen hade blivit tydlig. Därför återkommer jag till frågan om det finns en idé bakom regeringens skolpolitik. Nu har statsrådet talat om en jämlik skola och att alla ska få samma chans. Det är väl få som är emot något av detta. Det gör att det varken finns kraft eller drag i det.

Jag vill upprätthålla mig vid det som Ulrika Carlsson tog upp. En företrädare för regeringspartierna har i några timmar stått här och sagt att vi från Alliansens sida har förstört den svenska skolan i åtta år. Sedan säger statsrådet att vi ska arbeta tillsammans. Vilken signal är det Miljöpartiet och regeringen egentligen vill sända? Vi kan rimligen inte samarbeta bara om sådant som är Gustav Fridolins åsikter. Man kan inte såga Alliansen längs fotknölarna och sedan säga: Nu ska ni samarbeta med oss om den idé som vi har.

Anf. 174 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Vad gäller den tioåriga grundskolan är vi överens om att en tioårig grundskola ska genomföras, såtillvida att vi ska ha tio obligatoriska år i svensk skola. Det finns en grundskoleutredning som tittar på olika former för det. Vi har tillsatt en läsa-skriva-räkna-utredning för att säkerställa att oavsett hur vi organiserar det första året, det som i dag heter förskoleklass, ska det finnas en mycket mer likvärdig uppföljning av läsning, skrivning och räkning i den delen. Vi har också ett förslag från Skolverket som handlar om en läroplan för förskoleklass så att vi redan innan vi kommit så långt kan få en ökad likvärdighet över landet. Vi jobbar utifrån det.

Jag vet inte om det finns några konfliktfrågor kvar, utöver att jag förstått att åtminstone Liberalerna inte vill att förskollärare ska vara behöriga att arbeta det första året. Jag får erkänna att jag har lite svårt att förstå det. Förskollärare är akademiskt utbildade och experter på små barns lärande. När de arbetar tillsammans med grundskollärare, vilket de ofta gör inom ramen för förskoleklassen, innebär det att de befruktar varandra på ett bra sätt.

Jag kan inte se hur man skulle kunna diskvalificera förskollärare från att vara behöriga att göra det arbete som de gör i dag. Om det finns andra konfliktfrågor ser jag fram emot att bemöta dem. Vi bereder Grundskoleutredningens förslag i vederbörlig ordning.

Jag blir lite konfunderad när Christer Nylander definierar en god idé. Han tyckte att vår idé om en jämlik skola, där alla elever får en ärlig chans, inte riktigt har kraft. En god idé är en idé som många är emot. Det blir definitionen, Christer Nylander. Det är inte så många som är emot idén, så det blir ingen kraft i den. Jag tycker överlag att vi haft lite för många idéer som pressats igenom i den svenska skolan, och många i skolan har varit emot dem. Så har det varit under lång tid. Jag beskrev tidigare att det varit en sådan utveckling i den svenska skoldebatten under lång tid. Jag tycker att goda idéer behöver ha lärare och rektorer med sig.

Anf. 175 Christer Nylander (L)

Fru talman! Vi behandlar en budget som har ganska knapp majoritet i riksdagen. Är det fel? Jag tror att Gustav Fridolin och den rödgröna majoriteten i riksdagen tycker att det är rätt att göra så eftersom de tycker att deras budget är rätt. Men det är en ganska knapp majoritet. Jag vill ifrågasätta att man bara ska fatta beslut utifrån hur bred samsyn det finns.

Det viktiga måste rimligen vara om det är rätt eller inte, om det leder till mer kunskap i skolan eller inte, om det leder till att fler vill bli lärare eller inte, om vi rustar lärarna bättre för svensk skola eller inte. Det måste vara den grundläggande frågan.

Sedan får man försöka samla så mycket stöd för den idén som möjligt i politiken, men att utgå från att man bara ska göra sådant som alla är överens om leder ingenstans. Det viktigaste måste vara att reformerna leder rätt och höjer kunskapsresultatet.

Jag är ganska glad över att dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, tog en ideologisk kamp om skolpolitiken för några decennier sedan. Hade vi inte gjort det hade svensk skola sett helt annorlunda ut.

Det som sedan har hänt är att många har anpassat sig efter oss. Många låter som vi. Till och med utbildningsministern låter ibland som den gamle utbildningsministern, och det tycker jag är bra. Men skillnaden är att vi också hade en tydlig reformagenda för att lyfta kunskapsresultaten.

Jag vill gå tillbaka till den fråga som Ulrika Carlsson ställde: Delar statsrådet åsikten att Alliansen förstörde svensk skola, körde den i botten och ökade ojämlikheten? Varför vill då regeringen nu samarbeta med Alliansen om exakt samma politik?

Anf. 176 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Vi hade gärna velat samla ett bredare stöd för vår budget. Vi har bjudit in till den typen av samtal, och Liberalerna vet att dörren står öppen.

Jag får flera gånger från Christer Nylander anklagelsen att regeringen inte har en reformagenda på skolans område. Låt oss då beskriva hur vi vill uppnå målet om en jämlik skola där alla elever får en ärlig chans.

Det första är tidigt stöd. De viktigaste reformerna är: mindre barngrupper i förskolan, obligatorisk förskoleklass, läsa-skriva-räkna-garanti från förskoleklass till årskurs 3, fler anställda i de tidigare åren - just nu anställs över 4 000 medarbetare för de tidiga åren ute i kommunerna - system med fler speciallärare och mer grundläggande specialpedagogisk kompetens hos alla lärare.

Det andra är ökad attraktivitet hos läraryrket. Det handlar om höjda lärarlöner - vi satsar 1,5 miljarder nästa år och därefter 3 miljarder årligen för att alla lärare som stannar och utvecklas i yrket ska kunna komma i fråga för en statlig lönesatsning. Därutöver ska vi se till att förbättra lärarnas arbetssituation genom minskad administrativ arbetsbörda, minskat antal nationella prov, digitalisering och att ge rektorer och huvudmän stöd i minskad arbetsbörda. Vi ska se till att vi har ett kontinuerligt fortbildningsprogram för lärare genom nationella skolutvecklingsprogram.

Det tredje är en jämlik skola. Det handlar om att satsa på de skolor som har det allra tuffast. Genom Samverkan för bästa skola sluter nu staten avtal med enskilda huvudmän om skolutveckling på enskilda skolor. Det är den största förändringen i statens relation till huvudmännen sedan kommunaliseringen och inrättandet av Skolinspektionen. Vi satsar på den pedagogiska infrastrukturen, som underlättar för lärare och elever att mötas - till exempel fritidshem, speciallärare, elevhälsa och skolbibliotek.

Räcker detta? Nej, jag tror faktiskt att inte ens detta räcker. Det är en stor reformagenda, men det räcker inte. Vi måste jobba i två hastigheter. Därför är vi samtidigt i en situation där vi har tillkallat en skolkommission, där profession och forskning har mandat att lägga fram förslag.

Anf. 177 Michael Svensson (M)

Fru talman! Jag tänkte lyfta blicken något och gå upp i åldrarna något. Jag tänkte framför allt fokusera på gymnasieskolan.

Drastiska, oväntade och oortodoxa lösningar på svåra problem kallas också för alexanderhugg. Tänk om det vore så enkelt som i sagans värld! Det finns gott om gordiska knutar och utmaningar i dagens gymnasieskola.

Gy 11 har inneburit många förbättringar på många områden och uppdaterat skollag och läroplaner, men även vi inser naturligtvis att det kvarstår en hel del problem. Glädjande nog tror jag att vi har en samsyn om vilka de problemen är.

Jag skulle vilja säga att den största utmaningen i samhället just nu, om vi bara för en stund bortser från den akuta och aktuella flyktingkrisen, är de 14 000-15 000 elever som varje år hoppar av gymnasieskolan, antingen i förtid eller utan examen. Dessa individer belastar samhället, eller hur man nu vill uttrycka det, med enorma belopp under sin livstid. Man har räknat ut att det handlar om 15-20 miljoner per individ. Till detta kommer också mänskliga lidanden och tillkortakommanden.

Det finns inga incitament för kommunerna att investera bort detta problem. Därför tror jag att vi måste fundera på en annan finansieringsmodell för svensk skola.

Sedan har vi de stora avhoppen från inte minst yrkesprogrammen. De har av den nuvarande regeringen beskrivits som om de började 2011-2012, men faktum är att vi ser att de började 2008. Då bortser vi från att de riktigt stora avhoppen kom i början av 2000-talet, då den tvååriga yrkesskolan gjordes om till treårig. Men vi är naturligtvis eniga om att alla ska gå tre år i gymnasieskolan.

Vi ser också sjunkande resultat i gymnasieskolan, vilket naturligtvis ställer till med problem för kommande högskolestudier. Vi har visserligen en budgetdebatt nu, men jag tror att mycket av problemen kan åtgärdas med enklare lösningar. Inga nya pengar behöver tillskjutas till vissa områden. Inga lagar behöver ändras. Med några få ord tror jag att vi behöver avdramatisera - då tänker jag på skolvalen inför gymnasieskolan - popularisera, generalisera, bredda och framför allt informera mer och förbereda högstadiets elever, så att de kan göra bättre val till gymnasieskolan.

Här är det naturligtvis glädjande att regeringen har valt att prioritera gymnasieskolan. Det finns till och med en egen minister för området numera.

Den förra regeringen tillsatte en yrkesprogramutredning, som nu har avlämnat sitt betänkande. Jag hoppas att det kommer att behandlas väl. Det finns några goda förslag där: branschskolor, obligatorisk prao och ytterligare ett antal.

Det finns också ett par frågetecken vad gäller gymnasieskolan som är värda att ta upp. Det finns signaler från regeringen om att man vill ha obligatorisk högskolebehörighet på samtliga program. Jag tror inte att den som känner sig skoltrött eller är fokuserad på sitt yrkesprogram blir mer motiverad av att tvingas läsa in högskolebehörighet. Det finns förslag om att man ska kunna välja bort det. Vi vet också att näringslivet ropar om att man inte ska ta bort några poäng från yrkesprogrammen, för då blir det halvdana snickare eller vvs:are som kommer ut från gymnasieskolan. Det är alltså inte rätt väg. Jag återkommer kanske med någon liten fundering på lösning.

Det behövs naturligtvis att vi stärker utbildningen. Det behövs motivationsskapande åtgärder. Vi behöver förbättra det arbetsplatsförlagda lärandet. Vi behöver också se till att kompetensen hos de företag som tar emot eleverna blir bättre. Överlag måste näringslivets och arbetsmarknadens parter in mer på hela gymnasieskolan, framför allt på yrkesprogrammen.

Här har vi moderater senast i dag föreslagit att vi ska utforma ett nytt introduktionsprogram där vi kombinerar språkintroduktionen och yrkesintroduktionen. Det skulle kunna vara en modell att få fler igenom gymnasieskolan.

Det handlar naturligtvis också om att förstärka SYV:arna och se till att detta inte är ett lågstatusyrke bland lärarna, vilket ofta är fallet i dag. Vi måste höja yrkeslärarnas status och även se över deras lön.

Vi behöver också få in mer av modern skolforskning när det gäller gymnasieskolan. Jag frågar mig hur regeringen ställer sig till fler lektorer, för det är den bästa kopplingen till modern skolforskning. Vi får väl erkänna att det inte har anställts så många lektorer som vi hoppades genom karriärreformen.

Avslutningsvis, om mina moderata kollegor tillåter mig att tänka lite fritt och större: Jag tror att man ska fundera på att se över betygen, kursplanerna, kursgymnasiet i gymnasieskolan. Jag tror att det är mycket negativt för många elever, inte minst tjejerna i årskurs 2. Jag har själv i Gymnasieutredningen lyft denna fråga och glädjande nog fått med mig samtliga partier, numera även Liberalerna.

Man kan fundera på att stärka samarbetet mellan regionens gymnasieskolor, i en framtid kanske till och med regionalisera dem och stärka även samarbetet med regionens högskola. Jag tror att det är en ren vinn-vinnsituation.

Jag har några andra funderingar om de högskoleförberedande programmen och även yrkesprogrammen, att man kanske skulle ändra strukturen på dem för att se till att ett antal elever får ut sin yrkesexamen tidigare än man får i dag. Men det ska jag återkomma till, kanske i en annan debatt.

Vi har stora utmaningar i dag. Men det är ingenting mot de utmaningar som jag tror att vi om fem tio år kommer att stå här och prata om, vi eller våra efterträdare, med tanke på dagens flyktingsituation. Men med den anda av respekt för varandras åsikter som vi har i utbildningsutskottet hyser jag god tillförsikt om att vi kommer att lyckas med det.

(Applåder)

Anf. 178 Gunilla Svantorp (S)

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag.

Utbildning för vuxna finns i många olika former. Den sker till exempel genom folkbildning i studieförbund och folkhögskolor, i kommunal vuxenutbildning, i yrkesinriktad vuxenutbildning och genom studier vid yrkeshögskola. Vuxenutbildningen är viktig för att ge en nödvändig grund för arbete eller plattform och behörighet för fortsatta studier, kort sagt ge en andra chans att läsa, en väg ut ur arbetslöshet, en möjlighet att skaffa sig en ny kompetens eller en ny yrkesutbildning.

Men vuxenutbildning är också en bildningsväg för att öka sin personliga frihet, tänja sina gränser, upptäcka ny kunskap, se nya sammanhang, göra nya vägval och möta intryck, människor och kunskaper som man aldrig har mött tidigare.

Vuxenutbildning är en nödvändighet i ett modernt kunskapssamhälle där kunskap och kompetens hela tiden förändras och utvecklas allteftersom samhället, Sverige och världen förändras.

Vår uppfattning är att utbildning ska vara tillgänglig för alla genom hela livet. Det förutsätter en utbyggnad av vuxenutbildningen. Så kan arbetslöshet brytas och fler få en ingång till arbetsmarknaden eller till fortsatta studier.

Herr talman! Regeringen föreslår i budgetpropositionen just detta: en välkommen och kraftfull utbyggnad av olika delar av vuxenutbildningen - ett kunskapslyft för Sverige.

Regeringen föreslår att komvux och yrkesvux tilldelas medel motsvarande 9 200 utbildningsplatser utöver de 10 000 platser på komvux och yrkesvux som redan har aviserats i vårändringsbudgeten för 2015. I satsningen avsätts över 4 000 nya platser till yrkesvux 2016 och 5 000 platser 2017. Regeringen aviserar också att en rätt till behörighetsgivande kurser inom komvux ska införas 2017, vilket kommer att ge ännu fler vuxna möjlighet att läsa in en fullständig gymnasiekompetens.

Regeringen föreslår vidare en utökning av antalet platser i yrkeshögskolan, den utbildningsform som har visat mycket goda resultat när det gäller att matcha arbetssökande mot näringslivets behov av arbetskraft. Den ger människor möjligheter till yrkeskompetens, och utbildningarna utgår från branschernas specifika behov. Utbildningarna genomförs över hela Sverige, från små orter till större städer. Varje utbildning tillkommer och utvecklas i samverkan med de olika branscherna, och effektiviteten är mycket hög. Nio av tio studerande har arbete året efter examen, många inom det område man har utbildat sig för.

Yrkeshögskolans problem har inte handlat om bristande effektivitet eller dåliga utbildningar. I stället har det handlat om att platserna har varit för få och att för få utbildningar har fått starta. Utbildningar som efterfrågas av näringsliv, som har hög kvalitet och som ger jobb har inte fått starta, har inte beviljats platser eller har till och med fått upphöra på grund av för få utbildningsplatser.

Det är anledningen till att regeringen nu föreslår en kraftig utbyggnad av antalet platser med ca 2 500 platser 2016 och 6 000 platser från och med 2017. Fler ska få möjlighet att skaffa sig en kvalificerad yrkeskompetens.

Inom arbetsmarknadspolitiken återfinns satsningar som kombinerar utbildning med arbete och praktik. Dessa satsningar är också en del av regeringens politik för ett nytt kunskapslyft. Utbildningskontraktet syftar till att arbetslösa ungdomar i åldern 20-24 år ska påbörja eller återgå till studier, med målsättningen att fullfölja en gymnasieutbildning inom bland annat komvux. Inom ramen för kontraktet ska det vara möjligt att studera på heltid, men det ska också vara möjligt att kombinera deltidsstudier med till exempel arbete eller praktik.

Herr talman! Den som känner mig lite mer vet att jag brinner lite extra för folkbildningen, som jag tycker är ett fantastiskt verktyg för att väcka medvetenhet hos människor och ge mötesplatser där man tillsammans med andra på ett demokratiskt och jämlikt sätt får möjligheten att bli en ännu starkare och aktivare samhällsmedborgare, oavsett bakgrund och oavsett innehållet i den personliga ryggsäcken.

För många är folkbildningens pedagogik och arbetssätt en ny möjlighet att klara den utbildning som samhället kräver att vi har i dag, och för flera av våra nyanlända är folkbildningen en fantastisk väg in i det svenska samhället och in i arbetslivet. Därför är regeringens satsningar både på studieförbundens svenska från dag ett och på ökningen av antalet platser på allmänna och särskilda kurser på folkhögskolan men också på de studiemotiverande kurserna så bra.

Slutligen: Utbildning och möjligheter till bildning tillsammans med andra ska vara tillgängligt för alla genom hela livet. Regeringens kunskapslyft innebär en betydande ambitionshöjning när det gäller ökat antal platser och högre kvalitet inom utbildning för vuxna. Det är satsningar som öppnar dörrar till arbete eller fortsatta studier och som gör Sverige som land starkare.

(Applåder)

Anf. 179 Torbjörn Björlund (V)

Herr talman! Jag gör som alla andra, börjar med att yrka bifall till utskottets förslag. Det finns inte så många andra val än att göra det.

Jag tänker lite grann lyfta frågorna om universitet och högskolor, det avsnitt i budgetpropositionen som handlar om de frågorna. Vi vet alla värdet av en väl utvecklad universitets- och högskoleverksamhet och även forskningsdelen i den. Vi lyfter upp att vi har en bra infrastruktur när det gäller att slussa in människor i universitets- och högskoleutbildningar och sedan också satsa på forskning.

Det gäller att man har en balans i det och ser till att det finns möjligheter att människor med ambitioner kommer fram. Forskningsdelen är kanske det vi i framtiden verkligen måste satsa på för att få en matchning när det gäller de krav och behov som finns på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Det finns ett antal sådana satsningar, till exempel att jobba med välfärdssektorn. När det gäller skola och vård tror jag att vi har de satsningar som behövs för att verkligen matcha detta. Vi har brist på högre utbildad personal inom de sektorerna. Men även andra saker kan naturligtvis komma in.

I klimatsammanhang och när det gäller miljöteknik tror jag att det finns ett antal olika områden som vi kommer att kunna satsa på för att få en bättre matchning mot den framtida arbetsmarknaden. Det är sådant som kommer att vara viktigt för att vi ska ligga i framkant som land när det gäller att utveckla de här sakerna. Det är vår chans att göra det, att utveckla den nya arbetsmarknad som finns där. Kanske framför allt tycker jag att välfärdssektorn är något som vi måste satsa på, för där finns det brister i dag. Det har skapats brister genom åren, och vi behöver se till att det fungerar.

I den proposition som vi har lagt fram tillsammans med regeringen finns det bra ambitioner när det gäller att möta de behov som kommer att finnas i framtiden. Det finns ett utökat antal platser på universitet och högskolor, så att vi får in fler studenter. Vi kommer att kunna satsa på att få fram fler yrkesverksamma så småningom genom detta sätt att satsa på det.

Jag tror att det är viktigt att i fortsättningen ha dessa höga ambitioner för att få en väl fungerande skolverksamhet hela vägen.

Många har varit inne på problemen och de lösningar som vi måste hitta när det gäller grundskola, gymnasium och så vidare. Men när det gäller den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden och i näringslivet, och när det gäller vår möjlighet att skapa en bra utveckling på dessa områden, måste även högskola och universitet fungera på ett mycket bra sätt.

Jag vill peka på ett par saker som kanske är någonting som vi behöver fundera på och kanske satsa extra på. Tittar man på jämlikheten när det gäller universitet och högskolor finns det en hel del kvar att göra. Då tänker jag framför allt på karriärvägarna. I dag finns det bland studenter totalt sett en övervikt av kvinnor. Jag tror att det är 60 procent kvinnor och 40 procent män. Men om man kommer upp på doktorandnivå - alltså karriärvägen upp - har det vänt. Det är fler män än kvinnor som är doktorander. Det är något som vi måste jobba med för att ge förutsättningar för fler kvinnor att komma högre upp på karriärstegen.

En annan sak som är mycket viktig i dag och även i framtiden är validering. Vi har i dag ganska många nya svenskar som är välutbildade och som med hjälp ganska snabbt och ganska billigt, jämfört med andra vägar, kan gå in i det svenska arbetslivet och hjälpa till att skapa ny välfärd. Att hitta dessa snabbare vägar och att satsa på validering för att få in de människor som i dag söker sig till Sverige och ge dem utrymme att komma in på svensk arbetsmarknad är en mycket viktig del och kanske den del som vi behöver titta speciellt på. De som är välutbildade, lär sig svenska, som kan få kompletterande utbildning och en validering av den utbildning som de har kan vi få in direkt på arbetsmarknaden. Det finns många exempel.

Jag såg i dag en artikel om Gävle sjukhus. 50 procent av dem som arbetar där är invandrare, och de har kommit in ganska snabbt. Det är en resurs som vi ska ta till vara. Därför tror jag att det är dessa delar som vi ska satsa mest på.

I övrigt tycker jag att det som står i propositionen och som vi har förhandlat fram med regeringen visar en bra ambition, och jag tror att vi kommer att få se en bra utveckling på detta område framöver.

Anf. 180 Ida Drougge (M)

Herr talman! Att fler arbetar är avgörande för att vi ska få in mer kunskap i skolan och högre kvalitet i utbildningen på alla olika nivåer.

Vi kan ha hur hög skatt vi vill, men om ingen arbetar blir det ändå inga pengar till skolan, forskningen eller till någonting annat för den delen.

Vi alla, var och en av oss, behöver också jobba för vår egen skull. Det kan såklart vara särskilt viktigt ibland. Om du till exempel inte har fått den hjälp och det stöd som du behöver i gymnasiet, om du har hoppat av och är tyngd av en känsla av att du har misslyckats eller om du har försökt få ett jobb och fortsatt att bo hemma under ett, två och kanske tre år och blivit alltmer isolerad och utanför, då är behovet av ett jobb större än någonsin. Om du har flytt över halva världen, lämnat allt du har bakom dig, haft oändligt med sömnlösa nätter, har fler frågor än svar och äntligen har fått möjlighet att stanna i Sverige och lära dig svenska, om du har pluggat som bara den, men saknar både gymnasieutbildning och yrkeskunskaper som går att validera här och om du har tre barn att ta hand om och försörja och väldigt gärna skulle vilja ge dem julklappar även denna jul, då är jobbet viktigare än någonsin.

Även om du egentligen allra helst skulle vilja ha ett jobb här och nu, vilket som helst, är det svårt i Sverige utan en gymnasieutbildning. Det är svårt även om man har en gymnasieutbildning, om det inte är en yrkesgymnasieutbildning då det blir något enklare. Här kan också du få chansen.

På det sättet hänger jobb och utbildning ihop. Utan arbete finansierar vi inte utbildning, och utan viss utbildning är det mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden i Sverige.

För dig som inte vill, eller kan, studera tre till fem år ytterligare efter gymnasiet och behöver ett jobb här och nu och för dig som behöver praktik för att få kontakt med arbetsgivare är en yrkesutbildning på komvux nästan den enda möjligheten. Tre av fyra som läser en yrkesutbildning på komvux har jobb ett år efter att de är klara. Sådana siffror ser vi tyvärr inte för vuxenutbildningen i övrigt. För att du ska kunna bli en av dem behöver du få en utbildningsplats.

Ansvaret för detta ligger egentligen på kommunerna. Men för att vi ska vara säkra på det har vi i Moderaterna genom statliga anslag finansierat en permanent utökning av antalet platser på yrkesvux specifikt för att vi vet att det ger resultat och möjligheter till ett jobb. Vi lägger 1,34 miljarder fram till 2019, och 500 miljoner nästa år, på detta.

Det är glädjande att regeringen gör nästan samma satsning på detta. Vi har 1 000 platser fler än regeringen nästa år, och långsiktigt handlar det om 13 000 fler platser.

Vi har även föreslagit, vilket jag tidigare har berättat i debatten om studiestöd, något som vi kallar omställningspaket. Det är fyra konkreta åtgärder och fullt finansierade förslag för att göra det möjligt för äldre att studera. Detta i kombination med en stärkt rätt för äldre att få studera på vuxenutbildningen tror vi är rätt väg att gå, inte bara för att det ska finnas platser utan också för att det ska finnas en reell möjlighet för äldre att ha råd att utbilda sig.

Jobb och utbildning hänger ihop. Vi i Moderaterna ser denna koppling och helhet och framför allt hur hela utbildningskedjan och arbetsmarknaden hänger ihop.

(Applåder)

Anf. 181 Gunilla Svantorp (S)

Herr talman! Det var ett spännande inlägg, Ida Drougge. Du talade mycket om att jobb och utbildning hänger ihop. Självklart gör de det, men det syns inte i era förslag att ni tycker det.

Yrkeshögskolan är, som jag sa tidigare, den utbildningsform som har visat mycket goda resultat när det gäller att just matcha arbetssökande mot branschernas behov av arbetskraft. Den ger människor möjlighet till yrkeskompetens, och utbildningen utgår också från branschernas behov. Nio av tio studerande vid yrkeshögskolan har, som jag sa, arbete året efter och många har det inom det område som de har utbildat sig.

Vi föreslår nu fler platser för att lösa bristyrkesproblem just för att matcha jobb med utbildning. Det handlar om 2 500 platser 2016 och 6 000 platser de kommande åren.

Övriga partier i den forna Alliansen, förutom Moderaterna, föreslår en utbyggnad av antalet platser. Alla partier föreslår egentligen en utbyggnad av yrkeshögskolan, men inte Moderaterna. Moderaterna vill inte bygga ut den.

Ni skriver i er budgetmotion: Att företag kan rekrytera kvalificerade specialister och yrkeskompetens är centralt för konkurrenskraft och tillväxt.

Samtidigt säger ni nej till en utbyggnad som faktiskt skulle kunna möjliggöra det som du talar om, alltså jobb och utbildning. Varför?

Anf. 182 Ida Drougge (M)

Herr talman! I Moderaterna är vi inte emot att det ska vara fler platser till just yrkeshögskolan. Det är vi verkligen inte. Det var vi och alliansregeringen som införde den, och yrkeshögskolan har varit ett enormt lyft för många människor och möjliggör för allt fler att ta sig in på arbetsmarknaden. Där är vi helt överens. Jag är faktiskt glad att Gunilla Svantorp och Socialdemokraterna nu ser detta.

Vi har däremot valt att prioritera andra saker i vår budget i år. Framför allt har vi valt att inte höja skatterna på jobb och företag - de jobb och företag Gunilla Svantorp här säger sig vilja värna och stödja. Höjer man skatten på jobben och för företagarna har företagarna ändå inte chansen och möjligheten att anställa alla de personer de skulle vilja.

Detta hänger också ihop med studiemedel. Det är många äldre som läser på yrkeshögskolan, och det är många äldre som läser som vi tror behöver studera alltmer. De har dock ett jobb i dag, och för att kunna gå från det jobbet och vidareutbilda sig ytterligare behöver de ekonomiskt utrymme. De har ett större ansvar, till exempel barn, och större utgifter än vad en yngre student har. Det får vi med i vårt omställningspaket, vilket är något ni helt utelämnar, Gunilla Svantorp.

Anf. 183 Gunilla Svantorp (S)

Herr talman! Jag måste få påminna lite grann om historien bakom yrkeshögskolan, Ida Drougge. Visst, ni har infört det ni kallar yrkeshögskolan, men det fanns faktiskt någonting före det. Det hette kvalificerad yrkesutbildning och var något liknande, om än i mycket mindre omfattning. Men det är klart att vi i Socialdemokraterna säkert också hade utvecklat detta om vi hade fått fortsätta styra efter 2006. Ni kom alltså inte på grejen med yrkeshögskola, Ida Drougge. Det skulle jag absolut vilja protestera mot. Däremot döpte ni om det till yrkeshögskola.

Ni är inte emot fler platser i yrkeshögskolan, och ni vill ha väldigt mycket. Ni lägger dock inga pengar på det. Det är det som är skillnaden. Vi visar vad vi vill göra. Vi vill matcha ihop dem som är arbetslösa med dem som har ett jobb de kanske inte trivs med och som vill gå vidare i livet. Man måste därför ges möjlighet till det jag talade om förut, det vill säga livslångt lärande. Det handlar om att kunna komma tillbaka och göra nya saker. Då krävs det utbildningsplatser, och därför prioriterar vi utbildningsplatser.

Anf. 184 Ida Drougge (M)

Herr talman! Jag är lite förvånad. Vi står här och företräder två olika partier, och vi har lagt fram två olika budgetförslag. Ändå tycks Gunilla Svantorp vara förvånad över att vi väljer att prioritera olika saker.

Vi har valt att prioritera till exempel fler platser på yrkesvux än regeringen. Det har vi valt att prioritera. Vi har också valt att prioritera att höja studiemedlen för äldre och öka deras möjligheter till tilläggslån. Vi vill göra det möjligt för äldre att studera allt längre och allt högre upp i åldern, liksom att få läsa fler studieveckor. Det har vi valt att prioritera. Vi väljer alltså att prioritera olika saker.

Som jag sa innan har Socialdemokraterna valt att höja skatten på företag, jobb och unga människors möjlighet till anställning mer än vad vi har gjort.

Anf. 185 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Sverige ska vara en kunskapsnation i framkant, och vår ambition måste vara att vi ska ha världens bästa skola. Något annat bör och kan vi inte nöja oss med. Jag vill hävda att "bra" faktiskt inte är bra nog.

För detta krävs att vi vänder kunskapsresultaten till det bättre. Vi måste se till att alla skolor blir bra skolor, och vi måste se till att utbildning leder till jobb. Varje elev ska veta och inte minst känna att den svenska skolan leder till att ens drömmar förverkligas. Det handlar om drömmar om bildning, kunskap och kreativitet. Det handlar om drömmar om att kunna utbilda sig till det man verkligen vill bli och drömmar om att kunna få ett yrke man vill ha. Det handlar om drömmar om ett visst liv. Föräldrarnas utbildningsbakgrund eller klassbakgrund ska inte vara i vägen för den dröm man har om ett bättre liv.

Svensk utbildning ska också präglas av tanken om ett livslångt lärande och möjligheten till omställning på arbetsmarknaden. I en ständigt föränderlig global ekonomi måste vi se till att omställningsförmågan på arbetsmarknaden är god. Detta är nämligen helt avgörande för vår konkurrenskraft, för vår tillväxt och för vår välfärd - men också ytterst för vår levnadsstandard.

Herr talman! Min portfölj spänner över ett brett ämnesfält, och jag vill i detta anförande uppehålla mig vid tre saker. För det första vill jag tala om varför och hur fler ska välja yrkesutbildningar, framför allt på den gymnasiala nivån. För det andra vill jag tala om hur vi bygger upp kapaciteten för och reformerar vuxenutbildningen för att stärka omställningsförmågan på arbetsmarknaden. För det tredje vill jag tala om hur nyanländas etablering såväl i samhället som på arbetsmarknaden ska ske snabbare.

Herr talman! Yrkesutbildningar leder till jobb. Många branscher står nu på tå för att nyanställa. Det syns inom industrin, vården och omsorgen, byggbranschen, restaurangnäringen med mera. Svenskt Näringsliv säger att företagare misslyckas med var femte rekryteringsförsök eftersom de inte hittar arbetskraft med rätt kvalifikationer. I detta läge ser vi också att allt färre elever väljer gymnasiets yrkesprogram. Trenden har varit nedåtgående under många år, och med handen på hjärtat var den det även under tidigare socialdemokratiska regeringar. Den nedåtgående trenden har dock intensifierats dramatiskt de senaste åren, efter vissa reformer som genomfördes och som hade en negativ påverkan.

Följande kan också konstateras: Om vi ska klara av kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden samtidigt som vi knäcker ungdomsarbetslösheten måste vi få fler yngre att välja just yrkesutbildningar. Då behöver vi fråga oss vad som behöver göras för att stärka dessa utbildningars attraktivitet.

För det första tror vi att bilden av yrkesutbildningarna måste förändras. Vi måste se till att alla unga känner att yrkesprogrammen är ett huvudalternativ även för dem. Yrkesprogrammen ska inte bara vara ett säralternativ för vissa, vilket är situationen just nu. Regeringen har därför inlett ett samarbete med Svenskt Näringsliv och LO om att göra 2016 till yrkesutbildningarnas år. Samarbetet är viktigt, framför allt för att vi måste bygga upp yrkesprogrammens status tillsammans.

För det andra investerar regeringen i att fler ska ges möjlighet att bli behöriga yrkeslärare. Yrkeslärarna ska omfattas av regeringens satsning på höjda lärarlöner, och vi avsätter pengar för att stärka samverkan mellan skolan och arbetsmarknaden. Även studie- och yrkesvägledningen förstärks.

Herr talman! Av den arbetsföra befolkningen saknar 850 000 människor fullständig gymnasieutbildning, och av dessa är 320 000 unga i åldern 20-34. Det handlar om väldigt många människor vilkas chanser i livet och framför allt på arbetsmarknaden är högst begränsade. Vi vet också att arbetslösheten är dubbelt så stor i den här gruppen jämfört med dem som har en gymnasieutbildning.

Mot bakgrund av detta föreslår regeringen att alla ska ges rätt att fullfölja gymnasiet genom en rätt till komvux. Det är en historisk reform regeringen har levererat. I dag är möjligheten att läsa in gymnasiekompetens helt beroende av vilken ort du bor på.

En rätt till komvux kommer också att betyda att du ges möjlighet att läsa in grundläggande och särskild behörighet till universitet, högskola och yrkeshögskola. Men regeringen investerar också i den yrkesinriktade vuxenutbildningen och yrkeshögskolan. Detta gör vi för att vi vill att det ska vara enkelt att gå från en teoretisk utbildning eller jobb till ett mer praktiskt inriktat yrke.

Genom denna kapacitetsutbyggnad följer vi devisen: Har du ingen utbildning, har du fel utbildning eller har du en gammal utbildning ska du få rätt utbildning som gör dig anställbar. Jag vill göra riksdagen uppmärksam på att det är vuxenutbildningen som i mångt och mycket, utan att vi alltid ser det, har gjort att den svenska arbetsmarknaden är så pass välfungerande som den är.

Studier och internationella jämförelser visar att en av anledningarna till att vi klarade av finanskrisen så väl som vi gjorde 2008-2009 var att vi hade en välfungerande vuxenutbildning som gjorde att människor kunde ställa om. När branscher försvinner och branscher kommer måste människor kunna omkvalificera sig för att kunna ta de jobb som faktiskt finns.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga några ord om regeringens arbete med att påskynda nyanländas etablering. I våras tryckte vi på startknappen för det som vi kallar svenska från dag ett. De asylsökande ska nu ges rätt att lära sig svenska redan under asyltiden genom våra studieförbund.

Genomslaget har redan blivit enormt. Vi ser att ca 50 000 människor kommer att ha omfattats av detta fram till årsskiftet. Det är betydelsefullt eftersom svenska språket är nyckeln in i samhället.

I våras lade regeringen också fram en proposition till riksdagen om att sfi ska göras mer individanpassad. Regeringen följer nu upp det genom att möjliggöra för sfi-eleverna att kombinera språkundervisningen med en yrkesutbildning. Vi tror att det kommer att leda till att fler kommer i jobb snabbare.

En särskild svårighet som jag vill medge för riksdagen och som vi alla kommer att konfronteras med framöver är att rekrytera sfi-lärare. Det är en problematik som har funnits väldigt länge. Det är inte en brist som vi har framför oss, men situationen måste hanteras.

Regeringen har som en första etapp avsatt 100 miljoner om året för att rekrytera men också göra det möjligt för fler att bli behöriga sfi-lärare. Som en glädjande nyhet kan jag säga att i princip alla platser är fyllda för den kompletterande utbildningen.

Herr talman! Regeringen har stora ambitioner för skolan men också för arbetsmarknaden. Vi ska höja sysselsättningen, pressa tillbaka arbetslösheten och se till att kompetensförsörjningen fungerar väl. Utbildning är nyckeln till detta.

Det är genom framtidsinvesteringar likt dessa som vi ska bygga vidare på det starka och framgångsrika Sverige vi har. Det är i grund och botten den svenska modellen.

(Applåder)

Anf. 186 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Tack, statsrådet, för den engagerade presentationen av världens bästa skola och hur vi ska nå dit. Det är där min första fråga inställer sig. Hur ska vi nå dit?

Statsrådet talar väl om yrkesutbildningen. Tyvärr är det ett sent uppvaknande. Mikael Damberg skrev i Svenska Dagbladet den 6 maj 2011 att niondeklassare är smartare än regeringen, eftersom de hamnar i onödiga återvändsgränder av att välja yrkesprogrammen.

Aida Hadzialic skriver den 4 december i DN att den borgerliga regeringen tog bort högskolebehörigheten och att ungdomarna kan uppfatta det som återvändsgränder. Jag beklagar den verklighetsbeskrivningen. Det har varit möjligt att läsa högskolebehörighet på alla yrkesprogram ända från början. Det är väldigt tråkigt när man bidrar till att svärta ned bilden av yrkesprogrammen på det sättet och uttrycka sig som att de skulle vara återvändsgränder.

Jag skulle vilja ställa en fråga kopplad till rätt till komvux. Om jag hörde rätt har man också rätt att läsa in behörighet till yrkeshögskolan. Uppfattade jag det rätt, att alla Sveriges invånare har rätt att läsa in vilken behörighet som helst? Det gäller alltså både allmän och särskild behörighet till högskolan och behörighet till yrkeshögskolan. Från vilket år ska det gälla att alla har denna rättighet att läsa in? Det handlar om att alla människor också får rätt att läsa alla yrkesvuxprogram, såvitt jag förstår.

Anf. 187 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Jag får väl börja med att be om ursäkt för att mitt anförande blev så långt. Jag var inte medveten om att vi hade begränsningen till 6 minuter, men då vet jag till nästa gång.

Ulrika Carlsson talar om yrkesutbildningarnas status. Jag sa i mitt anförande att problemet för yrkesprogrammen har varit ett problem som vi har konfronterats med väldigt länge och även under tidigare socialdemokratiska regeringar. Men problematiken har intensifierats de senaste åren.

Jag tror att mycket av det beror på att tidigare borgerliga företrädare har talat om yrkesutbildningarna som någonting för dem med lägre studiemotivation och nästan som någonting för dem som ingenting vill och ingenting kan. Den stigmatiseringen gör att människor inte vill bli etiketterade på det viset.

När det gäller högskolebehörigheten heter det i teorin att du kan få läsa in de ämnen som behövs för att du ska bli behörig till högre studier även om du väljer ett yrkesprogram. Men vi vet att i praktiken blir det väldigt svårt.

Både studier och enskilda dialoger som jag har haft med elever runt om i hela Sverige påvisar det. Många säger: Jag har faktiskt valt ett yrkesprogram för att min skola har lagt ett schema som gör att jag ändå kan läsa in högskolebehörigheten. Hade inte det varit fallet hade jag aldrig valt den här utbildningen.

Vi vet att många resonerar på det viset. De väljer bort yrkesprogrammen för att de har blivit en återvändsgränd. Det är någonting som den borgerliga regeringen tillskapade och som vi nu måste vända på.

Anf. 188 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Jag blir besviken över att det utmålas som att allianspartierna skulle ha talat ned utbildningen för människor och talat om yrkesutbildningarna som något som inte gäller alla. Jag känner inte igen den bilden. Men om Aida Hadzialic har uppfattat det på det sättet är jag oerhört bedrövad.

När man talar om att problemen har intensifierats av förändringen kopplad till yrkesprogrammen bidrar det till att man talar om att det är en återvändsgränd. Det har det aldrig varit. Skolor har förstått att göra scheman som fungerar. Jag beklagar om man har försvårat för elever på de skolor där det inte fungerar. Men de skolor där det fungerar har underlättat detta på olika sätt.

Mina frågor blir: På vilket sätt kommer man att ändra på detta när man säger att det kommer att bli grundläggande högskolebehörighet på alla yrkesprogram? Handlar det om att ta bort möjligheten att fördjupa sig i yrkesämnen, eller var ska man ta tiden ifrån?

Är den socialdemokratiska regeringen beredd att lägga till ytterligare tid? Det är väl det som man i så fall önskar. Jag tror inte att näringslivets organisationer uppskattar en minskning av yrkesämnena på yrkesprogrammen. På vilket sätt skulle man göra för att stärka attraktiviteten?

Med allmän behörighet är det ett ganska litet antal av utbildningarna inom högskola och universitet som man blir behörig till. Det handlar om att man behöver särskild behörighet för att få tillgång till de allra flesta programmen.

Jag återkommer till min fråga som jag inte fick något svar på i det första replikskiftet. Handlar rätten till komvux om både allmän behörighet, särskild behörighet och alla yrkesprogram, det vill säga behörighet till alla yrkeshögskolans program? Är det så jag ska uppfatta ministerns svar?

Anf. 189 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Jag har inte hittat på att vissa borgerliga företrädare har sagt att yrkesprogrammen är ett alternativ för de elever som har det lite svårare i skolan och kanske inte har rätt studiemotivation. De orden har uttryckts, Ulrika Carlsson.

Det är problematiskt, och vi måste hjälpas åt att ändra på den bilden. Därför är jag väldigt glad att vi under 2016 ska arbeta tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO för att höja yrkesprogrammens status och varumärke.

När det gäller rätten till komvux ämnar reformen ge alla rätt att läsa in både grundläggande behörighet och särskild behörighet utifrån olika utbildningars utformning på högskola, universitet och yrkeshögskola.

Anf. 190 Annika Eclund (KD)

Herr talman! Inför valet 2014 lyfte Socialdemokraterna frågan om obligatoriskt gymnasium. De fick dock snart backa av praktiska skäl. Hur skulle man kunna tvinga myndiga personer att gå i skolan, och vilka skulle sanktionsmöjligheterna vara för den som inte gick till skolan?

Snart insåg regeringen också att det saknades parlamentariskt stöd för obligatoriskt gymnasium. I stället tillsattes Gymnasieutredningen, som många av oss ingår i. Uppdraget till Gymnasieutredningen är att se över hur avhoppen kan minskas och genomströmningen ökas.

Jag menar att det är svårt att tala om avhopp från gymnasiet utan att vidröra frågan om grundskolan. Ska man över huvud taget klara gymnasiet måste ju stödet sättas in där i första hand. Samtidigt har utbildningsminister Gustav Fridolin tillsatt en skolkommission för att höja kunskapsresultaten i skolan.

Vad ser gymnasieministern som den största orsaken till att avhoppen är så stora? Kommer Skolkommissionens och Gymnasieutredningens slutsatser på något sätt att relatera till varandra när vi kommer fram till något slags resultat? Jag anser att de är nära förknippade med varandra.

Anf. 191 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Jag tackar Annika Eclund för frågorna.

Låt mig börja med obligatoriet. Socialdemokraterna föreslog att obligatoriskt gymnasium skulle införas eftersom vi vet hur viktigt det är att alla elever fullföljer gymnasiet. Det är helt avgörande för deras chanser på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt. Nu har vi en situation där ungefär en femtedel av alla elever inte fullföljer sin skolgång. Det är väldigt många.

Mot denna bakgrund föreslog vi ett obligatorium. Men efter valet insåg vi hur det parlamentariska läget såg ut i riksdagen, och vi är pragmatiska. Precis som utbildningsminister Gustav Fridolin sa vill vi hitta breda reformer som kan räcka under lång tid framöver och skapa en stabil grund för den svenska skolan. Då är jag inte beredd att föreslå en reform som skapar onödig turbulens.

Jag har i stället tillsatt en utredning som ska titta på hur alla ska kunna fullfölja gymnasiet. Här ingår en parlamentarisk kommitté för att vi ska kunna samla oss över parti- och blockgränserna.

Det finns många förklaringar till att elever inte fullföljer gymnasiet. Det handlar om lärarnas arbetssituation, att segregationen i skolan har ökat, att lärarna inte får rätt förutsättningar, att vi har haft en vinstjakt, att styrkedjan inte har fungerat med mera.

Alla dessa delar attackerar regeringen nu för att vända på kunskapsresultaten och se till att alla skolor blir bra skolor.

Anf. 192 Annika Eclund (KD)

Herr talman! Låt mig fortsätta på det spåret och fråga gymnasieministern: Oberoende av det parlamentariska stödet, trodde Socialdemokraterna verkligen att det skulle gå att införa obligatoriskt gymnasium? Jag ser det som omöjligt. Vi är dock överens om att vilja öka genomströmningen och minska avhoppen från gymnasiet.

Jag fick inget svar på min fråga. Ni har tillsatt en skolkommission och en gymnasieutredning som leds av olika partier. Hur kommer dessa att relatera till varandra när vi kommer till en slutsats?

Låt mig också lyfta upp det som Michael Svensson lite grann tog åt sig äran av, kursbetyg. Många av oss i Gymnasieutredningen har tagit upp att detta kan vara en stor orsak till avhoppen. Om man inte klarar en kurs i årskurs 1 eller får ett dåligt betyg kan man redan vara utslagen, och detta betyg kommer med i avgångsbetyget. Det kan också spä på stressen i gymnasieskolan.

Jag är medveten om att vi införde detta i Gy 2011. Men om det visar sig vara en stor orsak till avhoppen borde man titta på det. Det finns dock inte med i direktiven till Gymnasieutredningen. När vi lyfter upp detta säger man att detta bara kommer att beröras lite ytligt.

Det skulle vara roligt att höra vad gymnasieministern tycker om detta.

Anf. 193 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Jag är helt övertygad om att de reformer och satsningar som regeringen gör i denna budget och ämnar göra framöver kommer att leda till att Sverige får en bättre skola och att genomströmningen blir bättre än i dag. Vi satsar på fler lärare och mindre skolklasser. Vi satsar på jämlikhet genom att skolor med de tuffaste förutsättningarna får mer resurser. Vi satsar på att höja lärarlönerna med mera. Allt detta utgör en viktig grund för att vår skola ska klara sig bättre framdeles.

Det finns vissa grupper i skolan som behöver mer stöd. Vissa aspekter behöver få en mer djuplodande analys. Det är därför Gymnasieutredningen tittar specifikt på hur vi ska göra för att komma åt elever som kanske är mobbade, har funktionshinder eller av andra anledningar inte lyckas fullfölja sin studiegång. Vad behöver vi göra för att de ska ta sig genom skolan?

Skolkommissionen har i uppdrag att titta på stora strukturella frågeställningar om styrkedjan, avregleringen med mera.

Annika Eclund vet mycket väl att en regering kan genomföra flera olika utredningar och titta på olika frågor. I slutändan harmoniserar man dock allt. Man gör inget som kommer att spreta åt alla håll och kanter.

Vi tittar nu på olika frågor, och vårt mål är självfallet att samla de olika idéerna och förslagen och sedan lägga fram enhetliga politiska produkter som ska göra den svenska skolan bättre.

Anf. 194 Christer Nylander (L)

Herr talman! Fler ungdomar vill bli lärlingar. Över 8 300 går i lärlingsutbildning på gymnasiet, och det ökar från år till år. Det är mycket bra. Det innebär att fler får chans att klara gymnasiet och att fler får chans till ett jobb efteråt. Det innebär också att vi förbättrar matchningen på arbetsmarknaden på ett effektivt sätt.

Man skulle kunna tro att ett arbetarparti tycker att lärlingar är en bra idé. Det lät nästan som att statsrådet tyckte att borgerligheten nedvärderar yrkesutbildning, men när det gäller lärlingar är det den rödgröna regeringen som nedvärderar.

Och man fortsätter så. I budgeten sänker man ersättningen till lärlingar rätt avsevärt. Man tillsätter en gymnasieutredning med en inriktning som kommit att försvåra och nästan göra det omöjligt att gå en lärlingsinriktning.

Min fråga till statsrådet är: Varför motarbetar ni lärlingar?

Anf. 195 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Christer Nylander! Jag tror att vi är överens om att yrkesprogrammen och yrkesutbildningarna rent generellt är viktiga och att lärlingsutbildningarna är en viktig del av yrkesprogrammen.

Regeringen gör många satsningar i budgeten på att samverkan mellan skolan och arbetsmarknaden ska bli ännu bättre. Vi investerar i yrkescollege, vi vill införa branschskolor och vi vill även förstärka förutsättningarna för lärlingsutbildningarna, men vi vill göra det på rätt sätt.

Anledningen till att vi har gjort en liten neddragning när det gäller lärlingsutbildningarna är att bara 7 000 av de 30 000 platser som var budgeterade användes förra året.

Studier och utvärderingar som har tittat på effekten av anordnarbidraget har visat att det inte är något incitament för näringsidkare att ta emot lärlingar. Det som studier visar är att det är samverkan, god dialog och utbildade handledare som är det centrala för att fler näringsidkare och arbetsgivare ska vilja ta emot lärlingar.

Därför lägger regeringen nu om anordnarbidraget så att de som har utbildade handledare premieras, för att på så vis stärka banden mellan lärlingsutbildningarna och de olika arbetsplatser där vi vill att eleverna ska verka.

Jag tror att vi har samma ansats. Jag vill verkligen betona att jag tror på lärlingsformen, men jag vill att det ska ske på rätt sätt och att vi ska ge arbetsgivarna incitament att vilja ta emot elever så att vi tillsammans och i samverkan med arbetsmarknaden kan se till att fler elever kommer ut i arbete.

Anf. 196 Christer Nylander (L)

Herr talman! Om regeringen tror att det är en bra idé med fler lärlingar och noterar att de som går lärlingsutbildning på ett år ökar från 7 000 till 8 000 är det svårt att förstå att man drar slutsatsen att man då ska göra det krångligare att bli lärling, ha mer teori, ha högskolebehörighet och sänka ersättningen. 10 000 kronor per elev och år blir inga små summor, och så tror man att det ska innebära att fler blir lärlingar.

Förmodligen blir det tvärtom färre som lockas att bli lärlingar om man gör det krångligare att vara det. Färre kommer att lockas att bli lärlingar om ersättningen för att bli det sänks. Det innebär förmodligen också att färre kommer att lyckas i gymnasiet, därför att lärlingsåret på yrkesutbildningarna ger eleverna en chans att komma väldigt nära arbetsmarknaden och få bra kontakt med en arbetsgivare. Många får säkert jobb där de har jobbat som lärlingar.

Jag tycker att det är förvånande, herr talman, att regeringen väljer att göra det svårare för lärlingar i en tid när vi behöver göra det mycket lättare att bli lärling.

Anf. 197 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Regeringen satsar på att höja lönerna för yrkeslärarna. Utöver det lägger vi fram ett helt yrkesprogramspaket på 67 miljoner, som syftar till att fler lärare ska bli behöriga.

Det handlar också om att samverkan mellan skolan och arbetsmarknaden ska bli ännu bättre, i olika former. Tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO inför vi yrkesutbildningarnas år för att stärka statusen och attraktiviteten hos denna utbildningsform.

Vi avsätter resurser för att förbättra studie- och yrkesvägledningen. Allt detta gör vi för att se till att yrkesprogrammen blir ett huvudalternativ för alla, inte bara ett säralternativ för vissa.

Vi tror att vi behöver titta på högskolebehörigheten. Alldeles för många studier men också elever anger att den borttagna högskolebehörigheten är ett hinder för att de ska välja ett yrkesprogram och att många ser det som en återvändsgränd.

Jag har i en kompromiss föreslagit att vi ska titta på om man kan göra så att högskolebehörigheten blir norm även för yrkesprogramseleverna och att elever som verkligen inte vill läsa dessa ämnen ska kunna välja bort de bitarna.

Jag tror att det är en viktig psykologisk effekt och att det är viktigt för yrkesprogrammens kvalitet. Jag hoppas verkligen att vi på något sätt kan finna varandra över blockgränserna, för det verkar som om vi på båda håll tycker att yrkesprogrammen och yrkesutbildningarna är viktiga.

Vi kanske kan lägga prestigen åt sidan och tänka: Vilken kompromiss kan de flesta ansluta sig till för att höja attraktiviteten hos dessa utbildningar?

Anf. 198 Michael Svensson (M)

Herr talman! I sitt anförande stod statsrådet och pratade om drömmar, inte de egna drömmarna utan elevers drömmar.

Förresten, nu när jag ser mina kollegor Ulrika Carlsson och Annika Eclund kanske jag ska be dem om ursäkt och rätta det jag sa i mitt anförande. Ni har kommit fram till samma sak som jag när det gäller ämnesbetygen. Nu är det sagt.

Elever har drömmar om att komma vidare i livet från bland annat gymnasieskolan. Det är möjligt att jag har fel, men jag tror inte att det är rätt väg att gå att se till att alla får högskolebehörighet.

Även om det snart är jul och vi ska vara vänliga och snälla mot varandra skulle jag vilja säga att jag tror att det gamla, stolta arbetarpartiet Socialdemokraterna i högsta grad har medverkat till att dela upp gymnasieeleverna i A- och B-elever genom att under många år hårt betona att alla måste bli akademiker och att alla måste kunna komma in på högskola eller universitet.

Jag tror att det är fel väg, men vi kan säkert hitta någon bra kompromiss om detta. Jag har ett bra förslag som jag gärna ska presentera vid tillfälle.

Jag pratade om att man måste popularisera utbildningarna och informera och förbereda eleverna mer, inte minst i högstadiet. Det finns också en del andra vägar. Jag tänker bland annat på YA-jobben.

Många unga och utrikes födda jobbar exempelvis inom svensk handel. I dag, med det avtal som finns, måste man vara under 21 år och ha fullgjort handelsprogrammet, på en svensk gymnasieskola dessutom. Det är bara 26 stycken som har lyckats få jobb på det sättet.

Jag tror att man måste luckra upp dessa regler för att bryta det nya utanförskapet. Hur ser statsrådet på det?

Anf. 199 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Jag måste säga att jag blir lite förvånad över resonemangen på den borgerliga kanten om högskolebehörigheten. Man vidhåller en linje som man, trots uppenbara fakta, ser inte håller.

Elever väljer bort yrkesprogrammen för att de är så pass kloka att de inser att de vill ha valfrihet livet igenom. De inser också att arbetsmarknaden kommer att förändras och vill ha möjligheten att omkvalificera sig.

Vi vet alla att framtidens ekonomi kommer att vara sådan att vi inte kommer att behöva byta jobb bara en eller två gånger. Man brukar prata om att min generation och de som är ännu yngre kommer att vara tvungna att byta jobb tio gånger under livstiden, och inte bara inom samma bransch utan mellan olika branscher. Då är det väldigt viktigt att ha ett utbildningssystem som gör att vi kan ställa om, och där är högskolebehörigheten viktig.

Vad gäller YA-jobben och introduktionsavtalen vidhåller vi samma modell som gäller för stunden. Jag tycker att det är viktigt att vi håller i den svenska modellen och arbetsrätten och ser till att arbetsmarknaden framdeles håller en hög standard, för det har varit detta som på många sätt har byggt den svenska ekonomin så stark som den är.

Anf. 200 Michael Svensson (M)

Herr talman! Vi delar alla en del av problembilden, att allt färre söker sig till yrkesprogrammen. Det är en internationell trend, och vi såg tydliga tecken på att den började 2008. Sedan kan man möjligtvis hävda att trenden förstärktes 2011 och 2012.

Då är det klart problematiskt att statsrådets eget parti har företrädare som tillsammans - det ska jag vara ärlig och säga - med ett antal SYV:are i landet säger: Det är en stängd dörr att läsa yrkesprogrammen.

Jag har själv två ungdomar i gymnasieskolan. De går i tvåan och trean i gymnasiet. Jag hänger med ganska hyggligt i debatten om vad som rör sig mellan gymnasieeleverna. Det är tråkigt när de får den här informationen från vuxna människor som de litar på och som de kanske ser som sina förebilder: Det är ingen bra utbildning. Välj inte den!

Det tycker jag är tråkigt. Jag tror att man måste förbättra och informera på ett helt annat sätt.

Jag har några sekunder kvar av mitt anförande. Då tänkte jag ställa en fråga om komvux. Vi har lagt fram ett förslag om att höja fribeloppet, höja åldersgränsen och höja tilläggslånet för att fler ska kunna gå på komvux. Ingenting av detta har hörts från regeringen. Hur ser statsrådet på det?

Anf. 201 Statsrådet Aida Hadzialic (S)

Herr talman! Vi har pratat rätt mycket om högskolebehörigheten, så jag tänker mig att vi låter den debatten fortsätta vid ett annat tillfälle.

Jag går över till komvuxfrågan. Även i det avseendet har jag tyckt att den moderata argumentationen har varit märklig de senaste veckorna. Man har sagt att man vill införa rättighetsbaserad komvux. Man vill satsa på yrkesvux, det vill säga den yrkesinriktade vuxenutbildningen. Men ändå drar Moderaterna ned på vuxenutbildningen med 466 miljoner. Det är väldigt mycket pengar. Frågan blir självfallet: Hur ska man finansiera de olika reformer som man säger att man vill sjösätta? Platserna måste finansieras på något vis.

När det kommer till studiefinansieringen anser jag att vi behöver ta ett rejält omtag. Vi behöver modernisera för att se till att studiefinansieringen speglar det moderna arbetslivet. Jag har redan inlett ett sådant arbete på Utbildningsdepartementet. Den rättighetsbaserade komvux som regeringen har föreslagit speglas också av att eleverna som väljer den utbildningsformen ska få rätt till studiefinansiering under tiden som de pluggar. Men jag tror att vi behöver göra än mer.

Jag tycker, som sagt, att den moderata argumentationen är märklig. Man säger att man vill utveckla studiefinansieringen och göra det möjligt för fler att plugga. Men var är era platser, och hur ska ni finansiera dem? Det finns hål i ert budgetförslag.

(Applåder)

Anf. 202 Fredrik Christensson (C)

Herr talman! Det blir spännande att gå in i en debatt som har hållit på länge och som har handlat om många områden. Men i denna sena kväll ska vi övergå till att diskutera den högre utbildningen och forskningen. Jag kan bara beklaga att intresset bland Sverigedemokraterna för den frågan verkar saknas - de har lämnat debatten för länge sedan.

Den högre utbildningen och forskningen är väldigt viktig för samhället och för individerna. Tillgång till högre utbildning behövs i hela landet, och utbildningen måste vara av god kvalitet för att kunna stärka människors möjligheter till både jobb och trygghet.

Sverige har både utbildning och forskning av hög kvalitet i dag, men det kan bli bättre. Om Sverige ska hänga med i den internationella konkurrensen måste det till rejäla reformer för mer samverkan, ökad kvalitet och bättre konkurrens. Det behövs för att den högre utbildningen ska stå sig i framtiden. Det är också viktigt att få ett ökat fokus på att utbildningarna ska leda till jobb.

Det finns i dag ett antal stora utmaningar kopplade till den högre utbildningen i Sverige som jag tycker att regeringen tyvärr väljer att blunda för. Vi ser att genomströmningstakten i den högre utbildningen är väldigt låg. Examensåldern är hög. Det är ett stort problem och ett stort slöseri med skattebetalarnas pengar men också med människors kompetens.

Det är också ett stort problem att det lönar sig för dåligt med den högre utbildningen i Sverige. Många studenter, till exempel de som studerar till lärare och sjuksköterskor, riskerar att förlora i livsinkomst jämfört med om de skulle ha valt att arbeta direkt efter gymnasiet - det visar undersökningar. Detta sker redan i dag.

Vi ser också att många utbildningar inte håller tillräckligt hög kvalitet. En undersökning från TCO visar att nästan hälften av alla studenter har mindre än nio timmar lärarledd undervisning på högskolan. En annan undersökning, från Svenskt Näringsliv, visar att mer än hälften av alla studenter anser att samverkan mellan deras utbildning och arbetslivet är för dålig. Detta visar på stora utmaningar men också på stora möjligheter och behov av reformer.

Efter många år av utbyggnad av den högre utbildningen, av flera olika regeringar, finns det i dag ett starkt behov av att öka fokus på kvalitet. I stället väljer regeringen att bygga ut fler platser och dessutom ta bort det kvalitetsbaserade resursfördelningssystemet, som Alliansen införde. De väljer helt enkelt kvantitet i stället för kvalitet.

Herr talman! Centerpartiet vill se en annan väg framåt. Vi vill underlätta för studenter att snabbare kunna läsa sin högre utbildning med ett mer flexibelt terminssystem. Det skulle gynna studenter. De skulle kunna få lägre studieskulder och slippa oroa sig för försörjningen under sommarmånaderna. Det gynnar också näringslivet, som snabbare kan få tag i relevant kompetens. Och det gynnar samhället, då människor snabbare kommer ut på arbetsmarknaden och kan få ett längre yrkesliv. Därmed blir det ökade skatteintäkter.

Den rödgröna regeringen har lagt fram förslag om att kraftigt höja marginalskatterna i Sverige. Det kommer att leda till att det blir ännu mindre lönsamt för människor att vidareutbilda sig och läsa vidare på högre utbildning. Det kommer att bli svårare för lärosäten att rekrytera forskare och lärare från andra länder än vad det är i dag. Centerpartiet vill göra precis tvärtom. Vi vill sänka marginalskatterna och höja brytpunkten, så att det lönar sig bättre för människor att arbeta och att utbilda sig.

Vi ser också ett stort behov av att utveckla resursfördelningssystemet för lärosätena, så att resurserna i större utsträckning fördelas efter kvalitet och samverkan med den regionala arbetsmarknaden och inte bara baseras på antalet studenter. Vi är därför kritiska till att regeringen tog bort de incitament som fanns med det kvalitetsbaserade resursfördelningssystemet, som Alliansen och Centerpartiet införde. Även om det inte var optimalt fanns det ändå en inriktning på att premiera kvalitet för lärosätena.

Vi ser från Centerpartiets sida ett stort behov av att studierna i större utsträckning kopplas till arbetsmarknaden, gärna med en stark regional samverkan. För det krävs det mer praktik. Det krävs att ett studentmedarbetarskapssystem införs och att man på sikt kan höja fribeloppet, så att det blir lättare för studenter att komma in på arbetsmarknaden under tiden som de studerar. Det är viktigt att vi får en högre utbildning som i större utsträckning leder till jobb.

Herr talman! Låt mig säga några ord om forskning och innovationer. I dagens debatt kommer det kanske inte att lyftas så mycket, men det kommer att vara en stor fråga framför allt under kommande år. Jag tänker också på den proposition från regeringen som vi från många håll med spänning ser fram emot.

Under Alliansens år ökade vi satsningarna på forskning och innovationer. Det var rekordstora satsningar. Det har varit väldigt bra för att stärka forskning och innovationer i Sverige. Men samtidigt behövs det ännu mer fokus på kvalitet. Vi behöver se till att vi får mer nytta för pengarna, så att vi kan få ut mer resultat i form av nya metoder, nya produkter, nya företag och nya jobb, som är så viktigt. Även i internationella utvärderingar av den svenska forskningspolitiken har man pekat på att Sverige skulle kunna få mer nytta för pengarna. Det ser vi som en väldigt viktig del inför den kommande propositionen, att det blir mer samhällsnytta och möjlighet till kommersialiseringar.

Herr talman! Centerpartiet ser ett stort behov av rejäla reformer inom den högre utbildningen men också inom forskningen. Det måste i större utsträckning vara så att högre utbildning ska leda till arbete och att kopplingen däremellan stärks. Utbildning ska leda till jobb. Då behöver vi ha ett starkt fokus på kvalitet. Det handlar om att de stora resurser som vi lägger på detta faktiskt ska leda till den nytta som vi kan kräva. Det är stora resurser som vi lägger på forskning, innovationer och den högre utbildningen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Carlsson i Skövde (C).

Anf. 203 Larry Söder (KD)

Herr talman! Visst är internationaliseringen spännande. Vi ser att världen blir allt mindre, och vi ser allt fler länder som tävlar om att vara bäst i klassen inom allt fler områden. Detta gäller även forskningen, där många länder ser en möjlighet till utveckling och nya områden för företag att byggas. Där företag startas, utvecklas och vågar satsa finns även tillväxten för landet.

Enligt Storbritanniens vetenskapsakademi Royal Society publiceras numera var tionde forskningsartikel i världen av en kines. Även länder som Brasilien och Indien utmanar med medvetna forskningssatsningar. Detta resulterar enligt mitt sätt att se det i fler innovationer som har möjlighet att få fäste i dessa länder och i att allt fler framgångsrika företag skapas, vilket i förlängningen innebär allt fler jobb och en välfärd för dessa nationer.

Denna utveckling borde sporra till exempel vårt land att satsa målmedvetet på forskning för att kunna möta konkurrensen. Eftersom Sverige är en kunskapsnation är utveckling av ny kunskap central för att Sverige ska vara konkurrenskraftigt.

Vi lägger ungefär 2 procent av bruttonationalprodukten på forskning och utveckling, vilket ur historisk synvinkel är sakta dalande. Detta kan bland annat bero på att företag väljer att lägga sina forskningsavdelningar någon annanstans än just i Sverige. Detta faktum är oroande i längden för oss som forskningsland. Givetvis är inte pengar allt, men ju mindre man lägger på forskning och utveckling, desto viktigare blir det att vi lägger pengarna på rätt forskning.

En OECD-rapport som presenterades nyligen visar tyvärr att Sverige fortfarande halkar efter och att man gör samma bedömning som vi kristdemokrater gör av läget. Sverige måste bli vassare inom få områden för att kunna hävda sig eftersom de medel som satsas inte räcker till allt. Bredden i svensk forskning är i dag stor, men spetsen kan bli ännu vassare.

Kristdemokraterna vill att anslagen till tillväxtfrämjande forskning och innovationer prioriteras. Genom en tydlig nyttogörandeaspekt på anslagen till forskning kommer Sverige att kunna återta förlorad mark och bli världsledande inom forskning som Sverige traditionellt sett varit ledande inom. I spåren efter världsledande forskning inom vissa områden skapas företag som kan växa och frodas och skapa jobb och tillväxt så att vi kan behålla den välfärd vi vill ha i Sverige. Detta vet vi sedan tidigare.

Eftersom Sverige är ett litet land med begränsade resurser har vi inte råd att enbart fördela resurserna jämnt till högskola och forskning. Den högre utbildningens viktigaste uppgift är att förmedla kunskap. För att möjliggöra detta krävs kompetenta högskolelärare och forskare, en stimulerande arbetsmiljö samt studiesocial trygghet.

Kristdemokratisk högskolepolitik har därför sin grund i kunskap, kvalitet, valfrihet och trygghet. Studenten ska stå i centrum för utbildning och bildning.

Eftersom Sverige är en kunskapsnation är utveckling av ny kunskap central för att Sverige ska vara konkurrenskraftigt. Detta säkerställer välfärden på längre sikt. Den högre utbildningen och forskningen måste tillvarata intresserade talanger för att hålla Sverige konkurrenskraftigt. Därför behöver det finnas möjligheter att studera eller forska oavsett om man är nybliven student eller ensamstående tvåbarnsförälder.

Kristdemokraterna anser att universiteten ska ha ett brett utbildningsutbud och huvuddelen av forskningsmiljöerna. Högskolorna ska ha ett smalare och vassare utbud av grundutbildning, en bra forskningsanknytning i samarbete med universitet samt bedriva statsfinansierad forskning, där man är nationellt eller till och med internationellt ledande.

I tider när många söker sig till vårt land bör vi bli betydligt bättre på att ta till vara de kunskaper som de bär med sig hit. Vägen till integration bör i större utsträckning än i dag gå via universiteten. För att det ska vara möjligt måste valideringen av utländska betyg och meriter förbättras. Att ta till vara de kunskaper som de nyanlända har med sig bidrar till en ökad tillväxt i vårt land. Det är bra för den enskilde och bra för Sverige som nation.

Hur framtiden ser ut har vi möjligtvis en aning om men ingen exakt karta över. Det vi vet om är de resurser vi har att tillgå, till exempel studenter som har en iver att lära sig och ta reda på nya saker. Vi har bra lärosäten som på något område har sin spets. Vi har nyanlända som bär med sig kunskaper till vårt land som i en del fall kan passa in i det vi har brist på.

Allt handlar om att optimera våra resurser på bästa sätt för att skapa oss en god framtid - en framtid som vi själva skapar som en ledande forskningsnation och där vi tar till vara det som kommer av detta.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Eclund (KD).

Anf. 204 Thomas Strand (S)

Herr talman! Vi vet att många vill studera på högskolan, och vi vet också att behovet av högskoleutbildade ökar på arbetsmarknaden. Därför måste politiken ha höga ambitioner. Därför behöver vi helt enkelt ha fler platser på högskolor och universitet. Därför är det viktigt att bygga ut högskolan med ungefär 14 600 helårsplatser fram till 2019. Under 2016 handlar det om ytterligare 2 900 nya helårsplatser.

Utbyggnaden riktas mot specifika utbildningar dels inom utbildningssektorn, dels inom hälso- och sjukvården. Vi som sitter i utbildningsutskottet vet hur viktigt och angeläget det är att vi utbildar fler lärare för att möta den stora lärarbrist som kommer under kommande år och som vi får rapporter om ganska ofta.

Det räcker dock inte enbart med fler platser. Det krävs också att man har höga ambitioner för utbildningarnas kvalitet. Därför innehöll vårändringsbudgeten 125 miljoner kronor för att öka kvaliteten. Satsningen tog framför allt sikte på humaniora och samhällsvetenskap samt lärar- och förskollärarutbildningar.

Denna satsning fortsätter i budgeten för 2016 och under åren därefter. Det är väldigt viktigt att vi får en ökad satsning på kvaliteten, och det är bra att kunna säga det till Centerpartiet, som i sitt särskilda yttrande avvisar denna kvalitetshöjning. Vi svarar upp mot kvaliteten, och vi har pengar för det också. Vi inte bara pratar om det.

Många personer kommer i dag till Sverige med en högskoleutbildning. Dessa personer behöver ofta gå en kompletterande utbildning för att kunna få ett jobb på arbetsmarknaden. Därför är det väldigt viktigt att vi också satsar pengar på att ha en kompletterande utbildning för de personer som kommer från andra länder med en högskoleutbildning så att de får ett jobb. Det är en viktig satsning i den budget som vi nu presenterar.

Jag vill också omnämna två andra viktiga budgetsatsningar. Den ena innefattar stöd till universitet och högskolor i deras arbete med jämställdhetsintegrering. Den andra ger resursstöd till lärosätena att utveckla en mer effektiv validering.

Detta är två viktiga profilfrågor för regeringen, och det är angelägna satsningar för att utveckla jämställdheten inom akademin och att möjliggöra mer effektiva studievägar för dem som vill studera på en högskola.

Herr talman! Jag vill också övergripande beröra forskningsbudgeten. Vi ska först notera att den proposition som lämnades på hösten 2012 fortfarande styr mycket av satsningarna. I enlighet med den proposition som lämnades då ökar nu de statliga anslagen för forskning och innovation med totalt 940 miljoner kronor under 2016.

Nästa forskningspolitiska proposition kommer om ungefär tio månader, och då får vi chans att mer ingående prata forskning och innovation kopplat till högskoleutbildningen. Men redan nu anger regeringen att vi ska tänka längre framåt och ta ut horisonten i ett tioårsperspektiv.

I regeringsförklaringen har regeringen sagt att det finns några saker som redan nu är viktiga att annonsera. Det handlar om att andelen kvinnliga professorer ska öka, att forskningsanslagen ska fördelas mer jämställt, att basanslagen för forskning ska prioriteras upp och att unga forskares villkor förbättras.

Av de 940 miljoner kronor som nu satsas på forskning under 2016 fördelas 300 miljoner kronor till lärosätena i enlighet med vad som sagts tidigare i propositionen från 2012. Det sker en liten nyordning i fördelningen. Lärosätena delas in i tre grupper - högskolor, de fyra nya universiteten och övriga universitet. Det görs därför att vi ska stödja även högskolor och de fyra nya universiteten med forskningsmedel.

Vi har kritiserat den tidigare regeringen för att systemet inte har varit fullt ut rättvist. Nu får vi en rättvis fördelning där det ges mer pengar till forskning för högskolor och universitet. Det är vad som svarar mot vad Centern och några andra har sagt om högskolor och forskning i hela landet.

I vår budget fullföljer vi satsningen på samverkan mellan akademi, näringsliv, institut och offentlig sektor vad gäller samverkan, viktiga program och forskningsprojekt för samhället. Det är viktigt. Vi fortsätter också satsningen på Sci Life Lab, ESS och Max IV.

Herr talman! Jag är glad över att få stå här i dag och berätta för er om en budget till högre utbildning och forskning som man kan vara stolt över. Budgeten har höga ambitioner. Den budget vi lämnar fram svarar på många frågor som Centern och KD har ställt i debatten.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet, särskilt avsnittet om högre utbildning och forskning. Jag önskar god jul till herr talmannen och till alla som sitter i kammaren i dag.

(Applåder)

Anf. 205 Fredrik Christensson (C)

Herr talman! Jag kunde inte motstå frestelsen att begära replik på Thomas Strand. I avsaknad av ministern håller jag till godo med dig, Thomas, och det gör jag gärna. Det ska bli intressant att diskutera frågor om högre utbildning med dig under kommande år.

Jag reagerade när du talade om de småduttsatsningar ni gör inom den högre utbildningen. Samtidigt höjer ni skatterna på just arbete kopplat till förändrat jobbskatteavdrag och även skiktgränsen för statlig inkomstskatt. När skatten på arbete höjs med 4,3 miljarder drabbas framför allt de människor som har utbildat sig eller vill utbilda sig i framtiden. Utöver detta föreslås ännu fler skattehöjningar i regeringens politik för jobb och företagande som kommer att göra det svårare att etablera sig på arbetsmarknaden eftersom det blir dyrare att anställa.

Vad ser Thomas Strand i utbildningspremierna? Undersökningar från bland annat OECD pekar på att det inte lönar sig att utbilda sig i Sverige. Med ännu högre marginalskatter och när det blir ännu dyrare att anställa kommer det att bli ännu sämre avkastning för de studenter som faktiskt väljer att vidareutbilda sig. Hur ser Thomas Strand på detta? Vad har regeringen för synpunkter på att få mer avkastning på sina studier?

Jag skulle vilja ta upp frågan om resursfördelningssystemet. Jag vet att både vi och Socialdemokraterna har stått upp för att få fram ett mer flexibelt terminssystem. Det var något som utlovades bland annat i valrörelsen. Jag vill gärna höra hur arbetet går för regeringen med att få fram ett treterminssystem. När kan vi förvänta oss att se förslag på riksdagens bord?

Anf. 206 Thomas Strand (S)

Herr talman! Jag vet inte om jag klarar att svara på alla frågor i min första replik. Jag får se hur långt jag hinner.

Det är inga småduttar i budgeten, vill jag påstå. Bland annat fullföljer vi satsningen på 940 miljoner till forskningen som propositionen från 2012 angav. Det är inte småsummor.

Vi satsar på att bygga ut högskolan och även ha kvalitetspengar. Om vi lägger ihop kvalitetspengarna blir det 875 miljoner. Det är inga småsummor vi satsar på hög utbildning och forskning.

Fredrik Christensson nämnde OECD-rapporten. Den var intressant. Vi kan inte diskutera den till fullo i dag, men i rapporten framgår att den satsning som den borgerliga regeringen gjorde med medel till forskning, som jag tycker var bra, har gett för låg utväxling. Det har inte hänt så mycket med de pengarna. Ni vet att det ligger 17 miljarder som inte används i en påse någonstans för att delas ut på en del universitet. Vi kan diskutera hur det blir effekt på de satsningar som görs.

Resursfördelningssystemet kopplat till tre terminer är inget förslag som vi har fört fram. Det är en fråga som har diskuterats, men vi får återkomma i en dialog i den frågan. Det viktiga nu är att få fler platser så att fler kan studera och att det blir mer pengar för att få bra kvalitet.

Anf. 207 Fredrik Christensson (C)

Herr talman! Jag ska börja med ett förtydligande. Jag börjar med utbildningspremien för att det ska löna sig att utbilda sig. Jag fick tyvärr inget svar från Thomas Strand i frågan om hur det ska bli mer lönsamt att utbilda sig i Sverige när skatterna på arbete höjs med 4,3 miljarder. Hur tror Thomas Strand att skatten kommer att påverka människors vilja att utbilda sig?

När det gäller forskning delar jag Thomas Strands syn att det var rätt med de pengar som Alliansen tilldelade, men vi måste inför kommande år se över så att vi kan få ut mer "pang" för pengarna.

De duttsatsningar som jag nämnde handlar om kvalitetssatsningarna. I det stora hela är det fråga om ytterst lite. Alliansen satsade under sina år mycket på kvalitet, men vi i Centerpartiet ser just nu ett stort behov av att göra om hela resursfördelningssystemet så att det på ett bättre sätt speglar kvalitet med koppling till den regionala arbetsmarknaden, samverkan med andra aktörer och att få lärartid. Vi ser ett stort problem. Regeringen har i stället gjort en tillfällig satsning så att det råder osäkerhet på lärosätena om de ska nyttja pengarna eller om de kommer att finnas kvar vid senare tillfälle eller inte.

Det kvarstår frågor om hur utbildningspremier ska löna sig. Under de 22 sekunder talartid jag har kvar vill jag ta upp att det måste finnas en diskussion i Sverige om den högre utbildningen. Hur ska vi få ut mer "pang" för pengarna? Jag tror inte att fler platser är det helt avgörande. Det handlar om att stärka kvaliteten så att de människor som sedan lämnar högskolan och kommer ut på arbetsmarknaden har de förutsättningar som krävs så att de kan fortsätta i de yrken de har utbildat sig till och även kan få möjlighet till omskolning.

Anf. 208 Thomas Strand (S)

Herr talman! Under de åtta år som den borgerliga regeringen satt vid makten, vilken fråga som än dök upp och vilka problem som än fanns i samhället, var det ett svar som återkom, nämligen att sänka skatten. Det gjorde ni också.

De som fick de största skattesänkningarna var sådana som Fredrik Christensson och jag som tjänar bra. De fick mest pengar i plånboken.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringen säger att vi ska ha ett skattesystem som kan bära vår välfärd. Det är viktigt att vi även kan öka skatten för dem som tjänar mer. Det är solidariskt och rättvist. Det är inte något att skämmas över. Många svenskar tycker att det är rimligt att när man tjänar bra kan man betala mer till vår välfärd. Det är viktigt.

För att kunna satsa på skola, högre utbildning och forskning är det viktigt att det finns ett skattesystem som tar in pengar.

Sedan var det frågan om kvalitetspengar. Centerpartiet avvisar en utbyggnad av högskolan, trots att arbetsmarknaden vill ha fler högskoleutbildade och att fler vill studera. Ni avvisar också de kvalitetssatsningar som vi nu rullar ut. Det är märkligt.

Att få mer resultat av de satsningar som görs är en fråga som vi alla brottas med. Vi får studera OECD-rapporten noga för att se hur vi ska använda våra forskningspengar på ett klokt sätt. Det kommer vi tillbaka till i propositionen som har kommit i höst.

När det gäller högre utbildning tror jag att frågan om styrning och ledning är väldigt viktig. Just nu har vi en utredning av Kåre Bremer som ska remissbehandlas. Den gäller en väldigt viktig fråga: det akademiska ledarskapet kopplat till det kollegiala beslutsfattandet. Hur ska vi få våra lärosäten att fungera bättre vad gäller ledning och styrning?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 december.)