Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

Betänkande 2010/11:FiU3

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
21 december 2010

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Pengar till allmänna bidrag till kommuner (FiU3)

Riksdagen sa ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om 88 miljarder kronor till allmänna bidrag till kommuner för 2011. Det största anslaget är på 85 miljarder kronor och går till kommunalekonomisk utjämning. Utjämningssystemet ska skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan olika kommuner och landsting. De andra två anslagen är bidrag för utjämning av kostnader enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och bidrag till organisationer inom det kommunalekonomiska området.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2010-11-30
Justering: 2010-12-09
Trycklov: 2010-12-13
Trycklov till Gotab och webb: 2010-12-14
Trycklov: 2010-12-14
Betänkande 2010/11:FiU3

Alla beredningar i utskottet

2010-11-30

Pengar till allmänna bidrag till kommuner (FiU3)

Finansutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om 88 miljarder kronor till allmänna bidrag till kommuner för 2011. Det största anslaget är på 85 miljarder kronor och går till kommunalekonomisk utjämning. Utjämningssystemet ska skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan olika kommuner och landsting.

De andra två anslagen är bidrag för utjämning av kostnader enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och bidrag till organisationer inom det kommunalekonomiska området.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2010-12-21
Stillbild från Debatt om förslag 2010/11:FiU3, Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

Debatt om förslag 2010/11:FiU3

Webb-tv: Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 123 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Jag tror att vi alla kan instämma i att den globala ekonomins utveckling är komplex och svårförutsägbar. Det som började som en finansiell oro i USA för ett par år sedan utvecklades till en oväntat djup internationell kris som också allvarligt påverkat Sverige. Under krisen har antalet sysselsatta i Sverige minskat och arbetslösheten ökat. Tusentals jobb har försvunnit, inte minst i den kommunala verksamheten. Under 2010 har den globala konjunkturen vänt. Sverige är ett av de länder där återhämtningen varit mycket stark. Vi har dock fortfarande hög arbetslöshet, vilket påverkar kommunernas och landstingens skatteunderlag negativt. Kommunsektorn har trots krisen redovisat överskott. Det kan bland annat förklaras med tillfälliga konjunkturstöd från staten och en snabbt upparbetad krismedvetenhet i kommunerna och landstingen. Man har hållit tillbaka konsumtionen och nyanställningarna för att klara av att hålla sina budgetar i balans. Sveriges kommun- och landstingspolitiker har tagit ett stort ansvar i arbetet med att anpassa den kommunala verksamheten efter plånboken. Detta har förstås inte gått obemärkt förbi. Sysselsättningen i den offentligt finansierade välfärden har som jag tidigare nämnt minskat, och önskvärd kvalitetsutveckling har fått stå tillbaka. Regeringen bedömer själv i sin budgetproposition att även 2010 kommer att vara ett år med många uppsägningar i den skattefinansierade välfärden. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting räcker inte de väntade ökningarna av skatteintäkter 2011-2012 till för att kompensera utfasningen av regeringens tillfälliga konjunkturstöd. Mer än hälften av kommunerna uppger i en enkätundersökning att de kommer att göra besparingar även under 2011. De demografiska förändringarna, det vill säga utvecklingen av åldersstrukturen hos vår befolkning, ökar kraven på förändringar inom både skolan, kommunal omsorg och hälso- och sjukvård. Inte minst under hösten har behoven av kvalitetsförbättringar, förändringar och mer personal tydliggjorts inom exempelvis demensvården. Vi har nåtts av berättelser om dementa som låsts in utan närvarande personal på nätterna, om äldreboenden där både personal och boende mår dåligt för att det inte finns tid att ta hand om de sjuka och gamla på det sätt man önskar eller borde. Som en tidigare talare nämnt publicerades för drygt en vecka sedan PISA 2009, en internationell undersökning av läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap hos 15-åringar. Rapporten bekräftar en negativ trend: De svenska elevernas kunskaper försämras, och de försämras på ett ojämlikt sätt. Nästan var femte niondeklassare i svensk skola kan inte läsa. Ser man enbart till pojkarna i nian är det ännu sämre ställt. En av fyra har så låg läsförståelse att de svårligen kan tillgodogöra sig andra ämnen. Den medicinsk-tekniska utvecklingen och ökade möjligheter att behandla sjukdomar skapar med rätta högre förväntningar på hälso- och sjukvården. Vi blir också fler i de åldersgrupper som oftare har behov av hälso- och sjukvård. Det här, fru talman, är bara några exempel på de utmaningar som Kommun- och landstingssverige står inför. Självklart går det att bedriva kommunala verksamheter effektivare. Det går att utvidga verksamheter och nå bättre resultat utan mer resurser. Högre kvalitet innebär inte alltid högre kostnader. Men det finns situationer där produktivitetsökningar inte är svaret på ökad efterfrågan, bristande resurser eller bristande kvalitet. Ibland behövs helt enkelt fler händer och ökad kompetens. Miljöpartiet ser tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ett behov av fler förskollärare och lärare i förskola och skola. Vi ser behov av satsningar på barns och ungas hälsa - fler kuratorer, skolsköterskor och skolpsykologer. Barn och unga har rätt att bli sedda och få det stöd de behöver i förskola, grundskola och gymnasium. Vi vill öka tryggheten, friheten och livskvaliteten för äldre. En väl fungerande äldreomsorg där personalen har tid att möta de äldres behov utgör en väsentlig del i detta. Vi ser även behov av mer resurser till hälso- och sjukvården. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting måste statsbidragen till landstingen öka mer än vad som följer av den prognostiserade skatteunderlagsökningen framöver för att landstingen ska klara sina uppdrag. Både kommuner och landsting har mycket kvar att göra vad gäller jämställdhetsarbete. Fortfarande ges vård på olika villkor för män och kvinnor. Fortfarande lönediskrimineras kvinnor. Även arbetet med att öka tillgängligheten i samhället för människor med funktionsnedsättning måste fortsätta och till och med intensifieras. För detta behövs mer resurser. Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet presenterat ett alternativ till regeringens budgetproposition. Där ger vi kommunerna och landstingen bättre förutsättningar att klara av detta och möta medborgarnas behov. Totalt sett vill vi investera 6,6 miljarder mer än regeringspartierna i kommunal verksamhet för 2011. Mer om detta kan man läsa i vår gemensamma budget och i det särskilda yttrande vi lämnat i finansutskottets betänkande.

Anf. 124 Jonas Eriksson (Mp)
Fru talman! Ett av Sverigedemokraternas huvudmål är att återupprätta välfärden. Med vår politik presenterar vi därför en lösning för hur den långsiktiga trenden där Sverige faller i välståndsligan både kan bromsas och vändas. Denna politik kompletterar vi samtidigt med en politik för hur vi kan återskapa en högre grad av inre sammanhållning och gemenskap, eftersom grunden för all gemensamt finansierad välfärd bygger på solidaritet och medkänsla för varandra. Vår politik gör skillnad. Med vårt budgetförslag ger vi kommunsektorn sammanlagt 2,5 miljarder extra att röra sig med under 2011. Av dessa satsar vi 1,7 miljarder på en närproducerad och näringsrik kost till kommunala inrättningar och landsting. Vi gör en extra svenskspråkssatsning och en satsning på ett utökat antal vuxna i skolan. Vi satsar ytterligare på att minska mobbningen inom skolan. Vi genomför ett åtgärdsprogram för minskade aborttal. Vi satsar på en förbättrad studievägledning, och vi satsar på utökade nattdagisverksamheter. Men vi slutar inte här. Vår utgångspunkt är att vi i högsta grad kan bygga ett rättvist land, där skatteinbetalningarna i hög grad motsvarar uttaget i välfärden. Vi avser därför, i takt med att vår politik får genomslag också inom den offentliga budgeten och verksamheten, att permanenta högre nivåer av kommunala anslag för de lokala verksamheterna - och det inte bara inom utgiftsområde 25. Med vår politik förbättrar vi således villkoren för våra äldre, med fler trygghetsboenden, en stadig matreform, ett utökat stöd till anhörigvårdare och ett riktat stöd för brottsprevention. Vi satsar även resurser på att ge samhället möjligheter att klara av att ge en värdig vård i livets slutskede samt på en förbättrad livskvalitet för äldre. För detta satsar vi betydande resurser på hälso- och sjukvården. Vår sammanlagda satsning på välfärd, skola, vård och omsorg ligger på 4,9 miljarder mer än regeringens, utan att höja skatterna. Utöver detta stärker vi dessutom a-kassan, vi stärker barnfamiljerna ekonomiskt, vi stärker kriminalpolitiken, vi avskaffar pensionärsskatten och vi satsar på försvaret. Politik handlar om att prioritera. Med rätt politiska prioriteringar skapar vi det utrymme varken regeringen eller den övriga oppositionen är intresserad av att ens nudda vid. Med en ansvarsfull invandringspolitik skapar vi ett utrymme för en ekonomisk politik som skapar ett större mervärde för våra skattebetalare. Då är det naturligt att vi ger tillbaka detta utrymme i form av en förbättrad offentlig service. Fru talman! Med rätt politik behöver vi inte välja mellan skattesänkningar eller förstärkningar av välfärden. Det behövdes inte i det tidigare ansvarsfulla Sverige, och det behövs inte heller nu. Lägre skatter behöver således inte ställas mot låg nivå på offentlig service. Sjuka behöver inte ställas mot friska. Och arbetslösa behöver inte ställs mot arbetstagare. Det som krävs är i stället en pragmatisk och ansvarsfull politisk ledning - en ledning som vågar se verkligheten för vad den verkligen är, en ledning som vågar sätta ned foten när det stormar omkring oss.

Anf. 125 Johnny Skalin (Sd)
Fru talman! Alldeles nyss hörde en företrädare för ett parti som bygger sin politik på att ställa människa mot människa - ett förkastligt synsätt. Snart är julen här, fru talman, men julen är tyvärr inte en glädjens högtid för alla. Många barn får inte julklappar eller får nöja sig med något mycket litet eftersom deras föräldrars ekonomi inte mäktar med mer än så. I dag får föräldrar stöd av socialtjänsten för att de är arbetslösa. Tidigare var det oftare så att familjer som hade någon form av sociala problem var de som främst fick hjälp av socialtjänsten. Men numera är arbetslösheten en växande orsak. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är hela fyra av tio av dem som får försörjningsstöd arbetslösa. Mer än 54 000 barn lever i familjer som är långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är nära 3 procent av de unga under 18 år. Statistiken visar att den här gruppen av bidragsberoende barn har ökat med 10 000 på drygt fyra år. Men det är långt ifrån endast barn i familjer med försörjningsstöd som lever fattigt. Antalet ensamstående föräldrar som lever på marginalen ökar; var fjärde ensamstående mamma räknas som fattig. För två år sedan räknade Rädda Barnen med att en dryg tiondel av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom och vartannat barn till utlandsfödda föräldrar. Det är 200 000 barn som växer upp med sämre förutsättningar än sina jämnåriga, minst 200 000 barn som allt för ofta somnar med en klump i magen, många barn som tomten inte hittar hem till. Arbetssökande och sjukskrivna borde egentligen få stöd från andra håll, till exempel från a-kassan och sjukförsäkringen, och inte belasta kommunernas socialtjänster. Men så blir det när man raserar en sjukförsäkring. Sverige är numera det sämsta landet bland OECD-länderna vad gäller a-kassa. Dessa försäkringar fyller inte längre sin funktion när de behövs, och det har den här regeringen i sina reformer noga sett till. Det är de barn som jag just pratade om som kommit i kläm när skyddsnäten har stramats åt i ren skattesänkariver. Och de kommunala välfärdsverksamheterna får allt svårare att utjämna skillnaderna i livsvillkor mellan barnen, och dessutom går utvecklingen åt fel håll inom många områden. Förskolegrupperna blir större, och personaltätheten i förskolan har minskat varje år sedan den borgerliga regeringen tillträdde år 2006. Lärartätheten minskar, och grupperna på fritids slår rekord i antalet barn per grupp och är i dag uppe i 37 barn per grupp - ja, ni hörde faktiskt rätt - ett föga smickrande rekord. 10 000 fler barn lever under långvarigt beroende av försörjningsstöd, totalt 54 000, och 200 000 lever i fattigdom. Det borde föranleda eftertanke och vara en skam för ett välfärdsland och för vilken regering som helst som säger sig vilja ha ett barnperspektiv. Det här kommer att påverka de här barnens hela liv, visar forskning på området, allt från hälsa, utbildning till möjlighet till arbete. Men det kan vara annorlunda om man politiskt beslutar sig för att utjämna skillnaderna och verkligen satsar på barnen i stället för på skattesänkningar. Även äldre kommer i kläm när de kommunala verksamheterna inte tillåts byggas ut utifrån de faktiska behov som finns. Låt mig ta ett exempel från Rinkeby-Kistas hemtjänst som krymper mer och mer. Där får personalen värma sin matlåda hos vårdtagaren. De har en halvtimme på sig för att ta sig hem till den gamla, klä på den, och sen hinna till affären och handla. Inte ens jag som är fullt frisk och enbart behöver ta mig själv hinner med det på så kort tid. Inga cyklar finns heller för personalen; de har enbart tillgång till privat mobil. En av de gamla som intervjuades i Kommunalarbetaren säger: Det har blivit sämre med hemtjänsten, det är så ont om tid med allting numera. Ändå planeras för ytterligare neddragningar - en kommunal vardag för de anställda och för dem som är i behov av hemtjänsten. Ofta pratas det om behovet av ökade resurser för att möta den demografiska utvecklingen i framtiden. Däremot pratas det aldrig om arbetsvillkoren som gör att många kommer att välja bort äldreomsorgen, hemtjänsten och det viktiga arbetet med de äldre. Varför ska jag välja ett jobb där det är svårt att få heltid, där lönen är låg liksom oftast också inflytandet samt att jag kanske till och med behöver äta cyklande eller hemma hos dem jag hjälper för att över huvud taget få i mig någon mat? Vi måste skapa arbetsvillkor som innebär att människor faktiskt vill jobba inom äldreomsorgen i framtiden med rätt till fasta jobb på heltid, delaktighet, inflytande, god löneutveckling samt bra tillgång till kompetensutveckling och utbildning. Det är det här som en debatt om kommunal ekonomi borde handla om, det vill säga hur det berör oss alla och dem som är i direkt behov av de välfärdstjänster men även de anställdas villkor. Det är det här kommunal ekonomi handlar om - hur vi använder våra skattepengar och vilka konsekvenser skattesänkningar får. I dag används en stor del av våra skattemedel till privata vinster i stället för till verksamhet. De privata alternativen har kraftigt ökat, nästan fördubblats på tio år och är numera den näst största utgiftsposten efter personalkostnader. Framför allt gäller det pedagogisk verksamhet och vård och omsorg. Bolag tar ut högre avkastning på det egna kapitalet än till exempel banker och elbolag. Omsorgsverksamhet ger till exempel dubbelt så hög avkastning, till och med högre än så, än vad elverksamhet gör. Det är vinster som bygger på skatter och som sedan inte ens beskattas eftersom det framför allt är riskkapitalbolag som är de dominanta aktörerna inom alla verksamhetsområden. Låt oss ta till exempel LSS där de fem största företagen ägs av riskkapitalbolag. Dagens Samhälle skriver: "De har upptäckt en stabil bransch som växer oavsett konjunktur." Och de växer främst genom uppköp av obeskattade vinster, vilket dessutom leder till en snedvriden konkurrens. Det kunde få åtminstone en och annan borgare att vakna. Vi kan nu se exempel på exempel på hur vinster påverkar välfärden. I en förskola i Gamla Stan får barnen mat för 2:50 per måltid, medan förskolan tar ut en vinst på 500 000, en halv miljon. Kunskapsskolan och Vittra har en personaltäthet, det vill säga lärartäthet, i skolan på 5,4 respektive 4,6 lärare per 100 elever, medan genomsnittet i landet är 8,1 lärare på 100 elever. Det finns hemtjänstföretag som inte betalar in de anställdas pensioner, och hälften av företagen i Stockholm har inte ens kollektivavtal, det vill säga att man tar ut vinster på de anställdas villkor. Jag tror att de allra flesta av oss är beredda att betala rätt mycket i skatt om vi vet att pengarna går till de äldres omsorg, barnens utbildning, de sjukas vård eller till en bättre omsorg och kvalitet och därmed till fler anställda. Däremot tror jag att det är få som anser att deras skattepengar i stället ska gå till privata vinster och än färre som tycker att det är okej att de inte ens betalar skatt på vinsterna, för pengarna behövs till välfärdsverksamheterna. Vi rödgröna har en gemensam ambition att förbättra kvaliteten i välfärden. Vi har därför lagt fram en rad förslag för att barnen ska få en bättre uppväxt genom att förskolegruppernas storlek ska minska, att fler lärare anställs i skolan så att varje elev kan få det stöd den behöver för sin allra bästa utveckling, att äldre som behöver stöd och omsorg får möjligheter till större inflytande över den och möjligheter till bättre social samvaro, vilket i sin tur leder till bättre hälsa. Dessutom, fru talman, leder våra förslag till en bättre arbetsmiljö med flera anställda. Vi lägger dessutom 1 miljard extra till organisering av heltidstjänster, som minskar stressen i arbetet men också stressen över dålig ekonomi som många deltidsarbetande tvingas leva med. Fru talman! Jag måste säga att jag blev oerhört besviken och ledsen när vi förlorade valet. Och när regeringsdeklarationen kom här i höstas blev det inte bättre, snarare tvärtom. Jag ville så gärna att de rödgröna förslagen om bland annat mindre barngrupper i förskolan och rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid skulle utvidgas, men så blev det nu inte. Jag ville att alla anställda skulle känna att vi hade lyssnat på dem, på barnen och på deras föräldrar. Nu blev det inte så, tyvärr, och det beklagar jag. Men en sak kan jag lova: Vi ger inte upp. Barnen och välfärdsverksamheterna är mycket viktigare än så. (Applåder)

Anf. 126 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Kommunernas verksamhet finansieras i första hand med kommunalskatten. Det vi debatterar här i dag i kammaren är statens kommunalekonomiska utjämning. Det blir lätt, när man lyssnar på en sådan här debatt, lite förvirring om vem det är som svarar för vilken finansiering. Den viktigaste verksamheten i kommunerna svarar alltså våra kommunalpolitiker för att finansiera via kommunalskatten. 70 procent av kommunernas totala intäkter är via skatten och 17 procent kommer via statsbidragen som vi diskuterar här i dag. Huvudtanken med de kommunalekonomiska statsbidragen är att göra en utjämning mellan kommunerna så att det blir likvärdiga förhållanden i våra olika kommuner, oavsett hur skattekraften ser ut. Dock har staten ibland möjlighet att gå in och göra vissa insatser, och vi gjorde det under 2010. Då tillförde staten ett betydande konjunkturstöd till kommunsektorn. När beslutet fattades gjorde vi en ekonomisk bedömning att läget skulle bli väldigt kärvt i kommunsektorn. Nu vet vi så här i efterhand att vi överdoserade. SKL:s bedömning är att kommunsektorn under 2010 får ett överskott på 19 miljarder. Och ni som kommer ihåg debatten som vi hade då vet att det inte var så många som sade att konjunkturstödet var för stort utan snarare att det var för litet. Det här med konjunkturstöd är en viktig del och som jag tror att vi långsiktigt måste göra någonting åt. Kommunerna är lite bakbundna genom de balanskrav de har, så de har inte den flexibiliteten i sitt ekonomiska system. Det pågår lyckligtvis en statlig utredning, och utskottet kommer säkert att få anledning att återkomma i ämnet. Men med anledning av att vi har bakbundit kommunerna med balanskravet har det blivit nödvändigt att införa sådana här konjunkturstöd. En annan sak som har varit uppe mycket i debatten runt kommunerna är huruvida antalet anställda har ökat eller minskat. Beroende på hur man läser statistiken kommer man till olika svar. Det är helt klart så att antalet anställda, antalet på lönelistan, har minskat. Men SKL kommenterar i sin utredning att det under mandatperioden inte har skett någon minskning av antalet timmar i kommunalt finansierad sysselsättning. Och det är ju det som är det grundläggande, alltså hur många det är som arbetar i vården, i omsorgen och på skolan, inte om man finns på lönelistan. Det finns flera olika skäl till det här, och jag tycker egentligen att alla skälen är positiva. Det ena är att personalen har blivit friskare så att det är fler som kommer till jobbet varje dag och det därigenom inte behövs lika många. Det andra är utfasningen av två arbetsmarknadspolitiska program, plusjobben och friåret. Plusjobben kan jag väl tycka tillförde någon kvalitet. När det gäller friåret har jag väldigt svårt att förstå att någon som inte är på arbetsplatsen utan gör något annat skulle vara något positivt när man räknar fram nyckeltalen. SKL kom med sin ekonomirapport förra veckan. Där gör man bedömningen för nästa år, 2011, att kommunsektorn kommer att redovisa ett överskott på 7 miljarder kronor. Det skulle i så fall tyda på att det beslut som vi fattar om budgeten ligger ganska rätt. Det är väl ungefär den storleken på överskott som man kan tycka är en hälsosam marginal, så det känns tryggt. Dock ska man veta att kommunsektorn långsiktigt står inför ett antal stora utmaningar. Nu blir det väldigt högt tonläge om några miljarder hit eller dit. Men långsiktigt kommer kommunsektorn att behöva anta ett antal stora, som sagt, strukturella utmaningar. Och jag rekommenderar SKL:s ekonomirapport till läsning. Den kanske inte är den perfekta julläsningen, men ni kan läsa den när ni kommer tillbaka i januari. De redovisar bland annat när det gäller landstingen kopplingen mellan hur dyr verksamheten är och vilken kvalitet den har. Det finns också ett mycket pedagogiskt diagram, ett koordinatsystem, som visar att det finns ganska svaga samband. Det finns de som lyckas, landsting som Halland och Kalmar som med små resurser lyckats leverera hög kvalitet. Men det finns också andra landsting som lyckats vara både dyra och dåliga, såsom Västernorrland och Gävleborg. Däri ligger nog mycket lösningen av de långsiktiga utmaningarna för kommunerna. De måste kunna leverera bra kvalitet till låg kostnad om de ska få ihop det. Slutligen en kommentar till Ulla Andersson. Man kan ju tycka att det skiljer mycket mellan Alliansens och De rödgrönas förslag när man läser här. Men genom att statbidragen bara är toppen på isberget blir det lite missvisande. Den kommunala sektorn har ungefär 500 miljarder i intäkter på ett år, och det som skiljer mellan Alliansens och De rödgrönas budgetförslag är ungefär 1 procent. Ulla Andersson läste upp en önskelista. Hon talade om hur eländigt det är nu och hur ljuvligt det skulle vara om hon hade fått bestämma. Jag tror inte att det är 1 procent på kommun- och landstingsbudget som gör den skillnaden. Ulla Andersson tror uppenbarligen annorlunda. (Applåder) I detta anförande instämde Staffan Anger (M).

Anf. 127 Göran Pettersson (M)
Fru talman! Jag kan konstatera att det skiljer en hel del mellan våra förslag, så till vida att vi har ambitionen och målsättningen att öka lärartätheten, att minska barngrupperna i förskolan, att öka de äldres inflytande över sin egen omsorg, att till och med få fria timmar och att höja kvaliteten genom att ha fler anställda. Det är rätt väsentliga skillnader i vardagen för väldigt många människor, och för de anställda eftersom vi dessutom lägger en hel miljard till att organisera heltidstjänster, vilket har stor betydelse för många kvinnor som tvingas leva på deltidslöner. År 2011 kommer intäkter från skatter och statsbidrag inte att kunna finansiera pris- och löneomräkningen, enligt en rapport som Göran Pettersson själv hänvisar till, och än mindre de demografiska förändringarna. Nästan hälften av landstingen beräknas få underskott år 2011, och kommunerna når inte upp till ambitionen om god ekonomisk hushållning. Det här tycker Göran Pettersson känns tryggt. Göran Pettersson säger att skatterna är det huvudsakliga och att skatterna har en liten andel men lägger till att staten har möjlighet att gå in ibland. Ja, det handlar om vilken politisk målsättning och vilka politiska ambitioner man har. Vill man något med välfärden tar man också det ansvaret. Ni drar ned på statsbidragen, och enligt Sveriges Kommuner och Landsting täcker de ökade skatteintäkterna inte neddragningen. Men Göran Pettersson säger att det känns tryggt. Vi ser hur personaltätheten minskar i förskolan. Det har den gjort varje år sedan ni kom till makten. Vi ser hur antalet barn i fritidshemmen har ökat kraftigt och slagit nytt rekord. Vi ser hur antalet barn som tvingas leva lång tid på socialbidrag har ökat; det har blivit 10 000 fler barn under era fyra borgerliga regeringsår. Jag tycker absolut inte att det känns tryggt.

Anf. 128 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Frågan gäller ansvarsfördelning. Här i kammaren beslutar vi vad staten ska göra. Skillnaden mellan våra förslag är 6 miljarder kronor. Det är 6 miljarder på en total intäktsmassa på runt 500 miljarder, alltså ca 1 procent. Man kan ha alla de fina ambitioner som tas upp, men den enda procenten leder inte till den skillnaden. Nej, de som är ansvariga för dessa välfärdstjänster i första hand är våra kommun- och landstingspolitiker. Vi har den ordningen i Sverige att vi har ett kommunalt självstyre. De som är ledare ute i kommunerna har att göra prioriteringar mellan vilken skattesats man tar ut och vilken kvalitet man vill ha. Det är vanligt att vi gör misstaget att blanda ihop resursförbrukning och kvalitet. Det är vanligt inom några politikområden. Vanligast är det väl inom biståndet där resursförbrukningen blir målet. Ska vi klara de långsiktiga utmaningarna inom kommunsektorn räcker det inte att vidta en åtgärd. Kommunsektorn måste bli modernare, man måste ge delegation så att man har engagemang och man måste antagligen också tillföra resurser. Där är SKL:s långtidsutredningar viktig läsning. Ulla Andersson, räcker de 6 miljarderna till hela julklappslistan som ni levererar?

Anf. 129 Göran Pettersson (M)
Fru talman! Göran Pettersson talar om ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Det är nog rätt många politiker på kommunal nivå som är ganska upprörda över den förskjutning ni har gjort från statligt ansvar till kommunalt ansvar. Jag tänker i första hand på era kraftiga försämringar av a-kassan som är främsta skälet till att socialbidragsberoendet ökar. Ni har också gjort kraftiga försämringar av sjukförsäkringen, vilket också skjuter över betalningsansvar på kommunerna. Framför allt är det dock enskilda individer som drabbas väldigt hårt. Det är stor skillnad mellan att känna sig trygg med ett försäkringssystem och att sparkas ut och hänvisas till socialbidrag. Dessutom är det 10 000 fler barn i dag som lever i långvarigt beroende av socialbidrag, eller försörjningsstöd som det numera heter. Pengar har betydelse, Göran Pettersson. Det är väl därför ni väljer att sänka skatter kontinuerligt. Ni har inga ambitioner inom välfärdsområdet; för er är det viktigare att sänka skatter. Det är rätt tydligt. Vi har sett en minskad lärartäthet. Vi ser hur personaltätheten har minskat varje år sedan ni tillträdde, och vi ser hur barngrupperna i fritidshemmen ökar. Om man vill öka personaltätheten - personalen är den största utgiftsposten för kommunerna - kostar det pengar. Det är framför allt bristen på personal som många gånger är det stora problemet och som skapar stress. Det är svårt att se varje barn i en förskolegrupp om man är för få anställda. Det är svårt att hinna ge de äldre omsorg om man är för få anställda. Resurser har alltså betydelse. Du och jag, Göran Pettersson, har olika politiska ambitioner. Jag anser att välfärdssystemen, trygghetssystemen, är centrala för tryggheten i ett modernt land. Jag vill inte att människor ska vara utlämnade på det sätt som ni anser är bra utveckling för vårt land. Jag värnar välfärdssystemen. Jag värnar en bra förskola och skola. Jag ökar gärna resurserna för att barn och äldre ska få det bättre.

Anf. 130 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag brukar förbehålla mig rätten att själv formulera vad jag tycker. Nu försökte Ulla Andersson tillskriva mig åsikter jag inte har. Jag delar uppfattningen att personalen är det centrala. Återigen är det vi debatterar i dag statens utjämning i ekonomin till kommunerna. Det stora och viktiga ansvaret i dessa frågor har kommunalpolitikerna. Runt om i Sveriges land sitter det i dag både socialdemokrater, vänsterpartister, moderater och centerpartister som kommunstyrelsens ordförande. Generaliseringen av hur det ser ut i kommunerna och att det beror på att vi har en alliansregering går inte ihop. De stora viktiga besluten tas ute i kommunerna, och där verkar man ta liknande beslut oavsett om det är socialdemokratisk eller moderat ledning. Jobbpolitiken kom upp. Vår jobbpolitik är en viktig långsiktig strukturell åtgärd. Det är bara via ökning av skatteintäkterna som kommunerna kommer ha råd att finansiera sin verksamhet och leverera en bra tjänst. Det är därför viktigt att den statliga politiken inom arbetsmarknadsområdet stimulerar till arbete, får fler att vilja arbeta och får oss att vilja arbeta längre. Det är då kakan blir större. Kom ihåg att kommuner och landsting finansierar sin verksamhet via kommunalskatten. Därför är det synnerligen viktigt att Alliansens jobbskattepolitik fortsätter gälla.

Anf. 131 Göran Pettersson (M)
Fru talman! Efter att ha lyssnat på Göran Petterssons anförande konstaterar jag att han verkar nöjd med hur det ser ut i kommuner och landsting. Han verkar inte ha några stora bekymmer med att utvecklingen i skolan sjunker eller att man inte klarar av demensvården på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone är det inget han ger uttryck för. I stället läggs fokus på att med statistiskt tricksande försöka påvisa att antalet anställda inte har blivit färre trots att regeringen själv i sina prognoser gör beräkningen 15 000 färre bara 2010. Det är en utveckling som spås fortsätta även om man gör borträkningar för privatiseringar och en del annat som togs upp i anförandet. Jag skulle önska att man lade samma engagemang och glöd på att titta på vad som är politikens roll. Jag delar inte den uppfattning som Göran Pettersson ger uttryck för att det vi ska debattera i dag bara är de statsbidrag som skjuts till från staten. Att tycka så är att göra sig blind för det faktum att den politik som utformas i denna kammare också påverkar kommunerna. En misslyckad arbetsmarknadspolitik som driver upp räntorna drabbar kommunerna. För min hemkommun, Hylte kommun, skulle en 1-procentig ränteökning innebära en kostnadsökning på ett år på 2 miljoner kronor. Då ska man veta att en skattekrona i min hemkommun är 16 miljoner. Det är alltså en betydande kostnadsökning som ett resultat av den politik som den borgerliga regeringen för. Att flytta över kostnader för sjukförsäkring och a-kassa till socialbidrag påverkar kommunernas förutsättningar att använda pengarna till något bättre, till skola, vård och omsorg. (Applåder)

Anf. 132 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Jag ska röja en hemlighet. Jag är även kommunalpolitiker. OECD:s PISA-rapport om läget i den svenska skolan innehåller tuff kritik i många stycken. Det är en trend som inte är positiv. Men den uppgiften är viktig att vi tar till oss i rollen som kommunalpolitiker. Lösningen är inte att vi sitter i riksdagen och börjar med små riktade bidrag och försöker toppstyra det härifrån. Av OECD-rapporten kan man konstatera att det är viktigt att de som är nära verksamheten har inflytande. Man talar om hur viktigt det är att rektorerna som har det pedagogiska ansvaret och är närvarande i verksamheten har delegerat rätten att styra. Tendensen blir lätt att man som riksdagsledamot styr i detalj och att det blir micromanagement. Jag är därför glad att utskottet i betänkandet tar upp ansvarsfrågan. Man hänvisar till ESO-rapporten om statliga bidrag till kommunerna. Där står det så här: En av huvudsatserna är att staten bör undvika att lägga restriktioner på det kommunala beslutsfattandet. Det är ett klassiskt misstag. Genom åren har vi haft olika program. Allra värst blir det när man ger dem namn efter beslutsfattaren. Det är hämmande för den kommunala verksamheten. Vi måste våga lita på våra kommunalpolitiker och inte hålla på med micromanagement.

Anf. 133 Göran Pettersson (M)
Fru talman! Tolkningen får bli att Moderaterna och Göran Pettersson inte tycker att en borgerlig regering i Sverige har ansvar för utvecklingen på exempelvis skolområdet. Vi ser sjunkande resultat, sämre läsförståelse, sämre matematiska kunskaper och så vidare. Det är något som kommunalpolitiker ska ta till sig. Man kan fundera över varför Björklund över huvud taget har dragit i gång ett stort projekt om den framtida gymnasieskolan. Det hade väl varit bättre att lämna över det till Sveriges Kommuner och Landsting eller någon annan som kanske hade varit mer kompetent. Det är beklämmande att man försöker smita undan sitt ansvar. Jag begär inte att ni ska lämna några Björklundpengar eller Göran Pettersson-pengar. De behöver inte vara öronmärkta eller riktade. Men jag förväntar mig att ni tar ansvar för resultatet av den förda politiken. Jag förväntar mig också att man, om man tycker att det är ett problem, är beredd att se över möjligheten att tillföra generella statsbidrag som kommunerna kan använda på det sätt som de finner bäst. Några kommuner - de allra flesta - har stora problem med skolan. Några kommuner har kanske större problem när det gäller demensvården. Några har sina största ekonomiska problem på något annat område. Jag tror att det är klokt att ge kommunerna möjlighet att styra ganska fritt över de pengar som finns. Summan av det man har att hantera kan vi påverka här i Sveriges riksdag. Jag tycker att det är i det närmaste ansvarslöst att försöka skylla ifrån sig på det sätt som Göran Pettersson just gjorde. (Applåder)

Anf. 134 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Det är ju jul, så man får väl lyssna efter det som förenar. Att detaljstyra mindre och ge mer generella bidrag slog an en sträng. Där kan nog jag och Jennie Nilsson tycka lika. Det är lätt att tala om de mjuka värdena, men sedan kommer man till penningen när excelarket summeras ihop och man ser siffrorna. Nu är det finansutskottet som debatterar. Då blir det till slut siffrorna som avgör. Kommunalsektorn har en intäktsmassa på ungefär 500 miljarder om året. Det som skiljer i budgetalternativen och som nu föranleder brösttoner är ungefär 1 procent av det. Jag har svårt att tro att den procent som skiljer i budgetalternativen skulle räcka till allt som finns på önskelistan. Vi får aldrig veta svaret på det. Vi kommer att rösta här senare och det blir bara ett alternativ som vinner så det blir aldrig någon jämförelse. Eftersom detta är mitt sista anförande önskar jag majoriteten och oppositionen god jul. (Applåder)

Anf. 135 Göran Pettersson (M)
Fru talman! Tiden lider, eller snarare lackar. Likväl vill jag börja mitt anförande med att notera att det än en gång är sju partier som vill debattera här i kammaren. Det åttonde partiet som har deltagit tidigare har flytt ur kammaren så snart det framfört sina åsikter. Det är märkligt att det parti som i åratal har efterlyst debatter med andra partier aldrig stannar kvar i en ekonomisk debatt så att det blir möjligt att debattera med dem. Jag vill på mångas vägnar - jag är övertygad om att det är 95 procent av dem i denna kammare - tacka alla de tiotusentals utlandsfödda vårdarbetarna i vårt land. Det är sjuksköterskor, läkare och vårdbiträden som gör en jättestor insats på många platser i vårt land för att välfärden för oss som är födda i Sverige ska vara god. Det gäller platser som jag själv har besökt, som akutmottagningen i Södertälje, ett äldreboende i Olofström och en långvårdsklinik i Umeå. Min egen svärfar tas om hand på ett utmärkt sätt av en dam som heter Melanie. Tack från alla svenskar som får vård av utlandsfödda. Göran Pettersson gav en läsanvisning. Han tyckte att man skulle läsa SKL:s ekonomiska rapport. Det är bra. Där kan man bland annat lära sig om Baumols dilemma. Jag ska inte gå in närmare på det, men det är en intressant fråga. Inför denna debatt läste jag igenom de fyra senaste årens motsvarande debatter. Jag vill ge ett läsråd till Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet: Läs inte de debatterna. Där får ni se att samma fruktansvärda elände kommer att drabba den kommunala sektorn och landstingssektorn varje år. Det kommer att bli ett förskräckligt elände. Det blir uppsägningar och underskott. Enligt den debatt som ägde rum den 17 december förra året skulle det bara att bli elände under det här året. Det blev inte så. Man kan också se hur mycket pengar det handlar om. För två år sedan var det 65 miljarder kronor. Sedan var det 75 miljarder kronor. I år handlar det om 88 miljarder kronor. Det finns ingenting som är så bra för den svenska välfärden och för kommuner och landsting som att ha ett starkt skatteunderlag. Det är trots allt det allra viktigaste. Det tog också Göran Pettersson upp. Det skapar möjligheten för en bra välfärd. Jag kollade hur många uppsägningar som skedde i oktober och november förra året. Det var många eftersom det var kris i landet. Det hade Thomas Östros rätt i. Av dem var 92 procent i den privata sektorn och 8 procent i den kommunala sektorn. Det är allvarligt med 8 procent i den kommunala sektorn; det håller jag med om. Om vi inte ser till att få företagsamhet i vårt land med bra exportindustri och så vidare kommer det att bli mycket värre i den kommunala sektorn. I år kommer det, som Jennie Nilsson sade, att vara ett bra överskott i den kommunala sektorn. Jennie Nilsson sade 21 miljarder, jag tror att det är 19 miljarder - hur som helst är det mycket pengar enligt SKL:s beräkningar. Av de pengarna kommer ungefär 14 ½ miljard i den kommunala sektorn och resten i landstingssektorn. Ett så stort överskott har vi aldrig någonsin haft i den kommunala sektorn. Vad beror det på? Det beror i huvudsak på kloka kommunalpolitiker som har sett till att vi har en bra offentlig ekonomi i kommunerna. Eftersom jag inte är kommunalpolitiker längre vill jag tacka alla våra kommunalpolitiker för att de har sett till att sköta detta. Kunde vi göra ännu mer? På ett sådant område som den kommunala sektorn med skola, barnomsorg och så vidare kan man alltid önska sig lite mer. Man måste ha klart för sig att man också måste betala. Fru talman! Även för 2011 ser det hyfsat ut. Det kommer att bli ännu bättre om vi lyckas på det viktigaste området inom den kommunala sektorn, nämligen att öka sysselsättningen i hela landet. Då klarar vi välfärden bättre.

Anf. 136 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Inledningsvis instämmer jag i de två allianskollegernas tidigare anföranden. Detta skulle handla om utgiftsområde 25, Allmänna bidrag till kommuner. Det har snarare blivit en valrörelsepräglad allmänpolitisk debatt. Jag ska försöka hålla mig till det betänkande som är föremål för diskussion och slutligen också votering. Fru talman! Den gångna mandatperioden innebar svåra prövningar och stora utmaningar för svensk ekonomi och svenskt samhällsliv. Kommunsektorn, med över en miljon anställda och av avgörande betydelse för vår dagliga välfärd, var naturligtvis inget undantag. Med 1990-talskrisen i färskt minne, då 150 000 jobb försvann i kommuner och landsting, blev det därför en av alliansregeringens främsta prioriteringar att värna kvaliteten i vård, skola och omsorg och att förhindra uppsägningar. Under förra mandatperioden tillfördes kommunsektorn 38 miljarder kronor - en historiskt stor satsning. Enbart i år rör det sig om 17 miljarder extra. Nu kan vi tydligt se resultaten av regeringens politik. Kommunsektorn visar stora överskott i år, precis som var fallet förra året, och SKL bedömer att det blir ett överskott även 2011, trots att kostnadsbilden då är mindre gynnsam. Minskningen i den totala kommunfinansierade sysselsättningen stannade på omkring 5 000 personer mellan 2007 och 2009 - att jämföra med 150 000 under 90-talskrisen. Under samma period har antalet arbetade timmar ökat och ohälsotalet sjunkit, en mycket positiv utveckling som innebär att vi nu får mer kommunfinansierad välfärd för våra skattepengar, trots att vi har genomlevt den värsta krisen på decennier. Detta står i skarp kontrast till situationen i många av våra europeiska grannländer, såsom Irland och Spanien, där stora besparingar sker i den offentliga sektorn samtidigt som de anställdas löner sänks. Ökad sysselsättning genom fler och livskraftiga företag är grunden för den kommunala ekonomin. När allt fler jobbar och driver företag ökar skatteintäkterna som behövs för att bedriva välfärd runt om i vårt land. Hela 70 procent av kommunsektorns intäkter kommer just från skatteintäkter. Sedan vändningen i konjunkturen hösten 2009 har sysselsättningen i Sverige återhämtat mer än halva fallet - ökningen det senaste året är 100 000 personer - samtidigt som arbetslösheten minskat från 9 till 8 procent sedan toppnoteringen i våras. Alliansregeringens fokus på arbets- och företagarlinjen och kampen mot utanförskapet har således påverkat kommunsektorns resultat positivt. Och nästa år tillförs kommuner och landsting extra resurser på 8 miljarder kronor, varav 5 miljarder i permanent nivåhöjning. Detta kommer sammantaget att fortsatt gynna kommunsektorns ekonomi. Fru talman! Regeringen kan, och ska, bidra till den kommunala verksamheten och välfärden, men det finns mycket som kommuner och landsting själva kan göra. För att våra gemensamma resurser ska användas så effektivt som möjligt är det till exempel viktigt att lära av de mest effektiva utövarna, så kallad benchmarking. De goda exemplen bör inte hämtas enbart från Sverige, utan från var som helst i världen där den lokalt och regionalt finansierade verksamheten bedrivs framgångsrikt, resultatinriktat och med medborgarnas och skattebetalarnas intressen i fokus. Ett annat sätt att öka effektiviteten och kvaliteten i kommunsektorn är att stimulera ett ökat företagande inom vård, skola och omsorg. Regeringens valfrihetsreformer har öppnat upp kommunsektorn för välfärdsföretagare, lett till att kvinnor fått fler arbetsgivare att välja bland och därmed möjlighet till högre lön, och underlättat livspusslet för många. Mellan 2006 och 2009 ökade antalet anställda i privata vårdföretag med över 30 000 personer, och i dag arbetar ca 120 000 personer i 14 000 privata välfärdsföretag. Oppositionen motsätter sig många av dessa reformer, såsom den fria etableringsrätten. Med deras politik skulle människors valfrihet inskränkas, och vi skulle få färre entreprenörer som kan stärka och utveckla välfärden. I Centerpartiet och Alliansen bygger vi i stället vidare på valfrihetsreformerna, till exempel genom att förstärka LOV och införa ett starta-eget-bidrag inom äldreomsorgen. Ett tredje sätt att uppnå en mer effektiv och resultatinriktad verksamhet, som också ligger oss centerpartister varmt om hjärtat, är att kommunsektorn inleder ett regelförenklingsarbete, motsvarande det som nu pågår för att minska regelkrånglet för företagen. Vi tror att det behövs i syfte att främja valfrihet och konkurrens, stärka jobbtillväxten och sätta medborgarnas intressen i främsta rummet. Med färre, enklare och mindre detaljstyrande regler samt en smidigare tillämpning kan landets kommuner spara betydande administrativa kostnader som i stället kan användas till just kärnverksamheten. Vidare är mindre statlig reglering gentemot kommunsektorn viktigt för att minska onödiga regler för företag och medborgare. Även den regionalisering av Sverige som nu har påbörjats och som Centerpartiet länge har eftersträvat är angelägen för att skapa utveckling och tillväxt i hela landet. Därför kommer vi med kraft att fortsätta arbeta för att starka regioner bildas runt om i Sverige. Fru talman! Det kommunala självstyret är en central del i Centerpartiets ideologi att demokrati ska byggas underifrån. Därför vill vi att det ska värnas och stärkas. Den så kallade finansieringsprincipen, det vill säga att staten ansvarar ekonomiskt för sina beslut och att kommuner, landsting och regioner själva ska finansiera de uppgifter som de har makt att besluta över, ska upprätthållas. För att ytterligare värna det kommunala självstyret anser vi även att staten så långt som möjligt ska undvika specialdestinerade statsbidrag, detta i kontrast till oppositionens statsbidrag, där en stor del är riktade och styrande på något sätt. Till skillnad från oppositionen tror vi på de förtroendevaldas förmåga att prioritera och fatta bra beslut utifrån lokala och regionala förutsättningar. Alla medborgare har också samma rätt till skola, vård och omsorg. Centerpartiet anser att ett väl fungerande utjämningssystem ska stärka det kommunala självstyret, skapa villkor för en likvärdig och god grundservice i hela landet, ge incitament för både ekonomisk tillväxt och ökad skattekraft samt skapa förutsättningar för utjämning av skillnader i skattekraft. Fram till mars 2011 arbetar en parlamentarisk utredning, som alliansregeringen har tillsatt, med att utvärdera dagens system. Jag ser fram emot en spännande debatt kring detta under våren, där Centerpartiet tycker att utgångspunkten för ett framtida utjämningssystem ska vara att alla kommuninvånare ges möjlighet till en likvärdig, effektiv och god grundservice. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i finansutskottets betänkande.

Anf. 137 Annie Johansson (C)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i finansutskottets betänkande. Allteftersom dagarna går ser vi hur färre och färre ställer sig bakom De rödgrönas budgetalternativ som fördes fram före valet och nu i dag är inne i slutfasen för behandling i kammaren. Först ut på arenan att rejält såga sitt eget budgetförslag var Socialdemokraternas Thomas Östros och därefter Mona Sahlin. I dagarna har vi även fått läsa några väl valda ord av Vänsterns partiledare Lars Ohly. Sammantaget kan konstateras att De rödgröna så snabbt så möjligt vill lämna över sitt budgetalternativ till arkivarien och därefter infångas av en välbehövlig julledighet. Jag har själv i och för sig inget emot den senare delen i detta påstående. Det som vi i dag debatterar under utgiftsområde 25, Allmänna bidrag till kommuner, är vi tämligen överens om hur vi ska hantera. Utfallet av debatten kan bara bli ett eftersom oppositionens förslag i övrigt fallit genom tidigare beslut i kammaren. Kommunernas ekonomi har, trots finanskrisen, stått sig väl. Överskottet i kommunsektorn 2010 ser ut att hamna på plus 19 miljarder enligt Sveriges Kommuner och Landstings egna beräkningar. Deras prognos för 2011, givet dagens beslut, är ett plus på 7 miljarder. I dag beslutar vi att för 2011 tillföra kommunerna 88 miljarder i generella statsbidrag inklusive LSS-kostnader och kostnader för organisationer inom det kommunalekonomiska området. Utöver dessa generella statsbidragen tillförs kommuner och landsting även riktade statsbidrag som uppgår till 53 miljarder för 2011. Det är inte en oansenlig summa pengar det heller. Företrädare för kommunsektorn vill att så mycket som möjligt av statsbidragen levereras i den generella påsen för att därigenom lokalt kunna påverka användandet i så hög grad som möjligt. Regeringen å sin sida vill styra och ställa över en del av statsbidragen och lägger därför in olika villkor för att kommunsektorn ska komma i åtnjutande av dessa medel. Så har det sett ut oavsett regering, och så kommer det nog alltid att se ut i varierande grad över tid. Här tror jag att vi ändå tillsammans behöver fundera mer över balansen mellan styrda och generella statsbidrag. Varje kommun, varje landsting och varje region har sina problem, sina förutsättningar och möjligheter, men de gör också lite olika prioriteringar. I hur hög grad ska det lokala perspektivet få råda? Det kan man fundera över. Ska det få finnas skillnader i hur respektive kommun använder sina resurser inom de ramar som lagts fast? Ska avgifterna få variera beroende på vilket landsting jag bor i, eller ska alla egenavgifter vara lika? Är det orättvist att avgifterna är olika exempelvis vid ett akutbesök i Norrbotten eller i Skåne? Eller är det så att den lokala demokratins egna prioriteringar ska råda och det därmed ska anses vara ganska rättvist? Dessa frågor diskuteras ständigt runt om i vårt land. Jag ser fram emot en framtida fördjupad diskussion om vilken principiell hållning allt ska landa i. Det här hänger även intimt ihop med hur vi reglerar användandet av statsbidrag i olika former. Fru talman! Förslaget i De rödgrönas budgetalternativ har egentligen två huvudspår: att öka anslaget med drygt 6 miljarder mer än regeringen och att värdesäkra statsbidragen under mandatperioden. Summan kan alltid diskuteras men ska som vanligt vägas mot allt annat som en budget innehåller. Ska inriktningen vara på fler i arbete eller på fler i beroende av bidrag? Ytterst är det detta som mest påverkar kommunsektorns ekonomi. Detta med värdesäkring har alltid varit ett förslag som kommunsektorn drivit. Självklart vill vi väl alla i förväg ha en god koll på vilka intäkter som gäller, naturligtvis även i kommun- och landstingssektorn. Värdesäkringen av statsbidragen skulle i det perspektivet vara en fördel i den enskilda kommunen och i landstingets långsiktiga budgetprocess. Socialdemokraterna såväl i riksdagen som i regeringsställning har dock, mig veterligt, aldrig tidigare ansett detta vara en hållbar linje. Statens roll som ekonomiskt gummiband i både hög- och lågkonjunktur innebär i praktiken svårigheter att indexera statsbidragen. Vilket index ska man i så fall använda, och hur skulle effekten av en indexering ha sett ut för kommunsektorn beroende på vilken koppling som gjorts när finanskrisen med full kraft slog till? Jag tror att Thomas Östros och Jennie Nilsson är klokare än så och att de i regeringsställning aldrig skulle föreslå något sådant. Oavsett det är kommunerna betydligt mer beroende av den egna skattebasens utveckling som i sin tur är kopplad till antalet arbetade timmar - ju fler arbetade timmar, desto bättre ekonomi i kommunsektorn. En politik för fler i arbete är den bästa draghjälpen för en sund ekonomisk utveckling i kommuner och landsting. Här inhämtas ca 70 procent av kommunernas intäkter. Utfallet av antalet arbetade timmar har med andra ord en betydligt större relativ påverkan på budgetplaneringen för kommunsektorn än vad ett indexerat statsbidrag skulle ha. Vi ser nu att sysselsättningen stiger och att skatteintäkterna ökar. Fortfarande är det en bit kvar till så kallat normalläge, men det går fortare än vad alla andra bedömare för bara ett år sedan trodde. Utifrån den allmänna ekonomiska utvecklingen har alliansregeringen därför lagt fram en balanserad budget där man ökat den permanenta delen av statsbidragen och även tillfört ett extra tillfälligt stöd för 2011. Man ännu viktigare är kanske att regeringen nu för en politik som påverkar det som mest styr den kommunala ekonomin, nämligen antalet arbetade timmar.

Anf. 138 Anders Sellström (Kd)
Fru talman! Innan vi går på julledighet ska jag säga några få ord om utgiftsområde 26, statsskuldsräntor. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet men vill framföra några synpunkter angående utgiftsområdet. Finansutskottet har vid flera tillfällen anfört att anslagsberäkningarna bör göras tydligare när de redovisas för riksdagen. Regeringen har ändå inte ändrat sin redovisning i årets budgetproposition. Det är naturligtvis värdefullt att regeringen redovisar motiven för den föreslagna anslagsnivån. Liksom förra året får riksdagen också i år ta ställning till en historisk information som egentligen talar för en lägre nivå på anslaget än vad regeringen har föreslagit. Jag har förståelse för att underlaget när beslut snabbt måste fattas ibland kan vara något undermåligt. Men riksdagen ska naturligtvis fatta beslut utifrån ett tydligt beslutsunderlag när vi en gång per år får hit ärendet. Fru talman! Med dessa ord vill jag önska tredje vice talmannen, åhörarna och ledamöterna en god jul och ett gott nytt år och samtidigt säga att jag hoppas att regeringen i nästa budgetproposition till riksdagen lämnar en fullständig härledning av ramen för statsskuldsräntorna. (Applåder)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2010-12-21
Förslagspunkter: 1, Acklamationer: 1

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Anslag för 2011 inom utgiftsområde 25

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen anvisar anslag för 2011 inom utgiftsområde 25 enligt bilaga 2.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Utgiftsområde 25 punkt 1 och avslår motionerna
    2010/11:Fi265 av Thomas Östros m.fl. (S, MP, V) yrkandena 1 och 2 samt
    2010/11:Fi270 av Johnny Skalin och Björn Söder (båda SD).