Anf. 17 Jan Lindholm (MP)
Riih-ka-bjävji sart-ni-deäddjii .
(ANDRE VICE TALMANNEN: Herr talman!)
. ledamöter och åhörare! I socialutskottets betänkande 1, om utgiftsområde 9, behandlas statens kostnader för hälsovård, sjukvård och social omsorg. I betänkandet behandlas även en del motioner på området.
Det är djupt olyckligt för tilltron till vår demokrati att Sverigedemokraterna röstade fram Alliansens budgetramar för de kommande åren. Hur ska väljarna få tilltro till en riksdag där ett parti lägger fram ett budgetförslag som innebär en utökning av budgetramen med drygt 2 miljarder för 2015 för att sedan rösta för en sänkning av samma ram med över 17 miljarder?
När det gäller exempelvis de allmänna bidragen till kommunerna föreslog Sverigedemokraterna en utökning av ramen med 3,22 miljarder men röstade sedan igenom en sänkning enligt Alliansens förslag med nästan lika mycket. Det är en avvikelse på 6,4 miljarder från det egna förslaget.
För vårt utgiftsområde 9 innebär Sverigedemokraternas ansvarslösa sätt att hantera budgetfrågan att de röstar för en ram som är 5 729 662 000 kronor lägre än den de själva har föreslagit. Sverigedemokraterna ville exempelvis höja bidraget för hälsa och sjukvård med drygt 1,7 miljarder men röstade sedan för en sänkning på nästan 1,4 miljarder enligt Alliansens förslag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Det är väldigt svårt att förstå logiken i att rösta sig så långt bort som möjligt från det egna förslaget till ramar. Om Sverigedemokraternas beteende inte platsar under begreppet lekstuga eller sandlåda beror det kanske på att det skulle kunna beskrivas som ett sabotage av vårt demokratiska system.
En fråga till allianspartierna blir därför oundvikligen denna: Hur känns det att erhålla stöd från ett parti som egentligen vill ha en budget som så totalt avviker från ert eget förslag? Alliansens nedskärningar på utgiftsområde 9 är ju totalt 2,5 miljarder 2015 i förhållande till regeringens förslag, eller i runda tal 10 miljarder för budgetperioden.
Tittar man på kurvan över den svenska tillväxten sedan 1950 fram till i dag ser det tämligen stabilt och bra ut, men det finns även svaga perioder. Märkligt nog sammanfaller dessa, de sämre tillväxtperioderna, med de tillfällen då Sverige har haft borgerliga regeringar. Påståendet som man ibland kan höra här i kammaren att borgerlig politik är bra politik för landets ekonomi saknar därför totalt evidens. Motsatsen skulle dock kunna sägas vara bevisad.
För tredje gången, av tre möjliga, har borgerliga regeringar nu lämnat över styret med stora hål i de statliga finanserna. Man har lånat till skattesänkningar och sålt ut statlig egendom för att hjälpligt försöka skyla över oförmågan att få ekonomin att gå ihop.
Att ha gått från ett överskott på 70 miljarder till ett underskott på 90 miljarder på åtta år är troligtvis någon form av svenskt rekord i dåligt skött ekonomi.
De stora samhällssektorerna - skolan, vården och omsorgerna - har lidit oerhört av detta. Från omsorg efter behov till efterfrågad omsorg, från vård efter behov till efterfrågad vård och från utbildning efter behov till efterfrågad utbildning har resan i nedskärningarnas spår gått. Man skulle kunna kalla detta för trippelstöten mot välfärdens grunder.
Människor som har utbildat sig för att de älskar att inspirera, stimulera, uppmuntra, stötta och hjälpa, lindra och rehabilitera har tvingats in i kontrollfunktioner, att mäta och rapportera. Till det har neddragningar lett till så knappa tidsresurser att många gett upp. Det är svårt att genomföra en uppgift när man varken får tid för det eller lämpliga verktyg.
Med den rödgröna budgeten ville vi vända den här utvecklingen. Vår tanke var att trygga välfärden, att upprätta en fungerande vård, en fungerande skola och fungerande omsorger om äldre, barn och dem med funktionsvariationer, och självklart med fokus på en betydligt högre kvalitet än den vi tyvärr ofta ser exempel på i dag. Men då måste man ha politiskt mod att handla och göra det valet.
Modet svek riksdagens ledamöter den 3 december. De främsta förlorarna är skolbarnen, pensionärerna och alla de som någon gång råkar vara sjuka.
Det är påfrestande att maktlös stå och se på hur okunniga politiker låter ytterligare generationer skolbarn misslyckas i skolan utan att göra evidensbaserade insatser. Skolan är ingen lekstuga för hittepåpolitik modell Björklund. Det är inte förvånande att den politiken gör att köerna växer hos både socialtjänsten och vården av unga som gett upp.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Det är beklämmande att se hur välfärden har urholkats och hur högerpartierna fortsätter att strunta i dem som har byggt upp det samhälle vi alla i grunden är stolta över.
När förlossningsvården är överbelastad i nästan hela landet är det svårt att förstå hur högerpartierna kunde säga nej till vårt förslag att göra en extra stor insats på barnmorskornas område.
Att högerpartierna säger nej till vårt förslag om extra stöd till de ideella kvinnojourerna är märkligt med tanke på deras retorik här i kammaren, men mest överraskande är ändå att de inte accepterar vårt förslag att lägga 500 miljoner kronor extra riktat just till att korta köerna i cancervården. Varför missunnar högerpartierna cancersjuka att snabbare få tillgång till den vård som vi vet är så framgångsrik om den bara ges i tid?
Det är verkligen hög tid för förändring, Er Glåmmå Kall.
Med detta sagt står Miljöpartiet självklart bakom det särskilda yttrandet från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
I detta anförande instämde Jonas Eriksson (MP).