Utgiftsområdena 10, 11 och 12 inom socialförsäkringsområdet

Socialförsäkringsutskottets betänkande 2012/13:SfU1

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 13 december 2012

Beslut

Pengar till socialförsäkringsområdet (SfU1)

Riksdagen sa ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om 213 miljarder kronor till socialförsäkringsområdet för 2013. I området ingår anslag till ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning (cirka 94 miljarder kronor), ekonomisk trygghet vid ålderdom (cirka 40 miljarder kronor) och ekonomisk trygghet för familjer och barn (cirka 78 miljarder kronor).

Beslutet innebär bland annat följande:

Egenföretagare ska kunna välja en karenstid på en dag. Tidigare har den kortaste karenstiden för egenföretagare varit sju dagar. Även egenföretagare som blir arbetslösa ska ha en karensdag.
Den som har aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga ska kunna pröva på att arbeta eller studera i upp till två år utan att förlora rätten till ersättning, oavsett hur länge han eller hon ursprungligen skulle få ersättning. Den som prövar på att arbeta ska under två år kunna få ut 25 procent av aktivitetsersättningen, i stället för under ett år som i dag.
Bostadstillägget till pensionärer höjs med 170 kronor per månad för ogifta som har fyllt 65 år. Den skäliga levnadsnivån för ogifta som fyllt 65 år och har särskilt bostadstillägg för pensionärer eller äldreförsörjningsstöd höjs med samma belopp.
Föräldrapenningen på grundnivån höjs från 180 kronor per dag till 225 kronor per dag. Det så kallade vab-intyget som visar att barnet varit frånvarande från förskolan eller skolan krävs inte längre för att få rätt till tillfällig föräldrapenning.

Utskottets förslag till beslut: Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.

Hela betänkandet

Betänkande 2012/13:SfU1 (pdf, 4 MB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

130 motioner, 1 proposition

Från regeringen

proposition 2012/13:1 Budgetpropositionen för 2013

Motioner från ledamöterna

motion 2012/13:A264 Arbete - en mänsklig rättighet av Berit Högman m.fl. (S)
motion 2012/13:A291 En jämställd arbetsmarknad av Sven-Olof Sällström och Julia Kronlid (SD)
motion 2012/13:A364 Underlätta för företag att växa av Per Lodenius och Kerstin Lundgren (C)
motion 2012/13:A374 Ohälsa i arbetslivet av Christina Karlsson och Eva Sonidsson (S)
motion 2012/13:A395 Jämställdhet i arbetslivet av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
motion 2012/13:Fi303 Nya jobb i ett modernare Sverige av Åsa Romson m.fl. (MP)
motion 2012/13:N365 Näringsliv av Jennie Nilsson m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf201 Tid för familjen av Anders Andersson (KD)
motion 2012/13:Sf205 Förrehabilitering av Anders Andersson (KD)
motion 2012/13:Sf209 Ändra hur studenters SGI beräknas av Caroline Szyber (KD)
motion 2012/13:Sf210 Socialförsäkringar för egenföretagare av Caroline Szyber (KD)
motion 2012/13:Sf211 Arbetsskadeförsäkringen av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf213 Pensionssystemet av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf214 Vidareutbildning av försäkringskassehandläggare av Eva Flyborg (FP)
motion 2012/13:Sf217 Förändrad föräldraförsäkring av Carina Herrstedt (SD)
motion 2012/13:Sf219 Graviditetspenning för enskilda näringsidkare av Johan Andersson (S)
motion 2012/13:Sf220 Förändring av karensdagen av Johan Linander (C)
motion 2012/13:Sf221 Den sjukpenninggrundande inkomsten av Kerstin Nilsson (S)
motion 2012/13:Sf222 Översyn av reglerna för vårdbidrag av Gunvor G Ericson (MP)
motion 2012/13:Sf223 Bostadsbidrag av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf226 Tillfällig föräldrapenning för barn mellan 12 och 18 år av Irene Oskarsson (KD)
motion 2012/13:Sf228 Rätt att få barnbidrag vid deltidsarbete i annat EU-land av Sven-Erik Bucht (S)
motion 2012/13:Sf229 Föräldrapenning till dagpendlare i annat EU-land av Sven-Erik Bucht (S)
motion 2012/13:Sf230 Förrehabilitering på folkhögskolor av Johan Pehrson (FP)
motion 2012/13:Sf232 Rehabilitering av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf234 Egenföretagare och graviditetspenning av Tina Acketoft (FP)
motion 2012/13:Sf235 Företagarnas sjuklöneansvar av Mats Odell och Lars-Axel Nordell (KD)
motion 2012/13:Sf236 Fri disponering av dagar i föräldraförsäkringen av Pontus Haag (M)
motion 2012/13:Sf238 Utnyttjande av föräldraförsäkringen samtidigt av Maria Ferm och Stina Bergström (MP)
motion 2012/13:Sf239 En reformerad sjukförsäkring av Bo Bernhardsson och Peter Persson (S)
motion 2012/13:Sf240 Försäkringsmedicinsk rådgivare av Eva Sonidsson och Christina Karlsson (S)
motion 2012/13:Sf241 Lös gränsproblematiken av Gunilla Svantorp m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf242 Säkra socialförsäkringarna av Isak From m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf243 Förtydligat rehabiliteringsansvar för de sjukskrivna av Johan Löfstrand och Anna-Lena Sörenson (S)
motion 2012/13:Sf244 Åldersgräns för bostadsbidrag av Johan Löfstrand och Louise Malmström (S)
motion 2012/13:Sf245 Delat barnbidrag av Billy Gustafsson (S)
motion 2012/13:Sf246 Åtgärder mot bidragsfusk av Billy Gustafsson (S)
motion 2012/13:Sf247 Samordning mellan olika bidragsformer av Billy Gustafsson (S)
motion 2012/13:Sf248 Studenters villkor vid sjukskrivning av Adnan Dibrani (S)
motion 2012/13:Sf249 Företagares svårigheter att kunna ta ut föräldraledighet av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)
motion 2012/13:Sf251 Avskaffa vårdnadsbidraget av Anna Wallén (S)
motion 2012/13:Sf253 Bättre samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen av Phia Andersson m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf255 Pappamånader av Patrick Reslow (M)
motion 2012/13:Sf256 Socialförsäkringar för egenföretagare av Patrick Reslow (M)
motion 2012/13:Sf260 Föräldrapenning av Patrick Reslow och Anders Hansson (M)
motion 2012/13:Sf261 SGI kontra a-kassan av Carin Runeson och Roza Güclü Hedin (S)
motion 2012/13:Sf262 Jämställt föräldraskap av Roza Güclü Hedin och Carin Runeson (S)
motion 2012/13:Sf263 Arbetsskadeförsäkringen av Jennie Nilsson m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf264 Stupstocken i sjukförsäkringssystemet av Kerstin Haglö m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf265 Rehabiliteringskedjan av Suzanne Svensson m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf266 Ett rättvisare sjukförsäkringssystem av Suzanne Svensson m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf267 Föräldraskap på lika villkor av Anders Andersson (KD)
motion 2012/13:Sf268 Högkostnadsskydd mot höga sjuklönekostnader av Christer Akej m.fl. (M)
motion 2012/13:Sf269 Utred möjligheten att placera premiepensionsmedel direkt i onoterade företag av Hans Backman m.fl. (FP)
motion 2012/13:Sf270 Möjlighet för företagare att använda tillfällig föräldrapenning för betalning av HUS-tjänster vid vård av sjukt barn av Hans Backman m.fl. (FP)
motion 2012/13:Sf277 Taket i sjukförsäkringen av Kerstin Haglö m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf278 Parallell utbetalning av tillfällig föräldrapenning av Ann-Britt Åsebol (M)
motion 2012/13:Sf280 Grön rehabilitering av Annika Qarlsson (C)
motion 2012/13:Sf281 Sjukpenninggrundande ersättning för kombinatörer av Annika Qarlsson (C)
motion 2012/13:Sf282 Sjukförsäkringen av Jonas Sjöstedt m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf283 Graviditetspenning för egenföretagare av Hannah Bergstedt (S)
motion 2012/13:Sf284 Sjukpenninggrundande inkomst vid föräldraledighet av Linda Arvidsson Wemmert (M)
motion 2012/13:Sf285 Graviditetspenning av Eliza Roszkowska Öberg (M)
motion 2012/13:Sf286 Avskaffande av kvoterade mamma- och pappamånader av Eliza Roszkowska Öberg (M)
motion 2012/13:Sf289 Karensdagar av Bengt-Anders Johansson (M)
motion 2012/13:Sf290 Förlängt barnbidrag av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
motion 2012/13:Sf291 Tillfällig föräldrapenning för föräldrar till barn med funktionsnedsättning av Lars Beckman (M)
motion 2012/13:Sf292 Fler individknutna månader i föräldraförsäkringen av Anna Steele (FP)
motion 2012/13:Sf293 Ett rättvisare pensionssystem av Johan Hultberg (M)
motion 2012/13:Sf294 Finsam av Carin Runeson och Lennart Axelsson (S)
motion 2012/13:Sf295 Arbetsskadeförsäkringen av Carin Runeson m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf296 Högkostnadsskydden för företagares sjuklöneansvar av Nina Lundström (FP)
motion 2012/13:Sf297 Jämställd föräldraförsäkring av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf302 Överlåtelse av föräldrapenning av Rickard Nordin (C)
motion 2012/13:Sf303 Arbetslivstrygghet av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
motion 2012/13:Sf304 Bättre villkor för småföretag av Jacob Johnson m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf305 Ensamstående föräldrar av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf306 Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom av Jonas Sjöstedt m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf307 Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom av Jonas Sjöstedt m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf308 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn av Jonas Sjöstedt m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf310 Satsa på förrehabilitering av Solveig Zander (C)
motion 2012/13:Sf311 Modernisera föräldraförsäkringen av Solveig Zander (C)
motion 2012/13:Sf313 Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning av David Lång m.fl. (SD)
motion 2012/13:Sf314 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn av David Lång m.fl. (SD)
motion 2012/13:Sf315 Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom av David Lång m.fl. (SD)
motion 2012/13:Sf318 Risksäkra AP-fonden av Johnny Skalin (SD)
motion 2012/13:Sf319 Adoptionsbidraget av Mikael Oscarsson och Roland Utbult (KD)
motion 2012/13:Sf320 Ökad kunskap om sjukförsäkringen av Lars Beckman (M)
motion 2012/13:Sf321 Finsam av Carin Runeson och Lennart Axelsson (S)
motion 2012/13:Sf324 Stärk samordningsförbunden av Isak From m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf328 Kvinnor och sjukförsäkringen av Helén Pettersson i Umeå m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf329 Adoptivbarns rätt till trygghet av Helén Pettersson i Umeå (S)
motion 2012/13:Sf330 Föräldraförsäkring av Roza Güclü Hedin (S)
motion 2012/13:Sf333 Vård av förälder av Annika Eclund (KD)
motion 2012/13:Sf334 Sjukpenninggrundande inkomst för studerande utan rätt till studiestöd av Andreas Norlén (M)
motion 2012/13:Sf335 Föräldraförsäkringen av Isabella Jernbeck (M)
motion 2012/13:Sf339 Utbyggd och flexibel föräldraförsäkring av Jennie Nilsson (S)
motion 2012/13:Sf340 Inkomstbortfallsprincipen av Lars Johansson m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf342 Höjt tak för bostadstillägg av Adnan Dibrani m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf344 Studie-SGI av Gunilla Carlsson i Hisings Backa och Mattias Jonsson (S)
motion 2012/13:Sf347 Vårdnadsbidraget av Ann-Christin Ahlberg (S)
motion 2012/13:Sf348 Basinkomst av Annika Lillemets m.fl. (MP)
motion 2012/13:Sf351 Ekonomiskt bistånd av Carina Hägg (S)
motion 2012/13:Sf353 Handlingsplan mot barnfattigdom av Désirée Liljevall (S)
motion 2012/13:Sf354 Ensamstående föräldrars ekonomi av Carina Adolfsson Elgestam och Kerstin Haglö (S)
motion 2012/13:Sf356 Barnfattigdom av Carina Hägg (S)
motion 2012/13:Sf357 Barnfattigdom av Lennart Axelsson (S)
motion 2012/13:Sf358 Barnfattigdom i Sverige av Åsa Lindestam m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf359 Åtgärder mot barnfattigdom av Roza Güclü Hedin och Peter Hultqvist (S)
motion 2012/13:Sf360 Den växande fattigdomen bland ensamstående föräldrar av Hillevi Larsson m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf361 En nationell handlingsplan mot barnfattigdom av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf362 Barnfattigdom av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V)
motion 2012/13:Sf366 Bekämpa barnfattigdomen av Monica Green m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf368 Upprätta en handlingsplan mot barnfattigdom av Arhe Hamednaca m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf369 Modernare system och lagstiftning för ett jämställt föräldraskap av Louise Malmström och Billy Gustafsson (S)
motion 2012/13:Sf371 Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom av Tomas Eneroth m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf372 Förrehabilitering inom folkbildningen av Thomas Strand och Lena Hallengren (S)
motion 2012/13:Sf380 Angående föräldraförsäkring för alla familjekonstellationer av Kerstin Lundgren och Per Lodenius (C)
motion 2012/13:Sf381 Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning av Tomas Eneroth m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf383 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn av Tomas Eneroth m.fl. (S)
motion 2012/13:Sf384 Utredning av vissa förtidspensioneringar av Margareta Larsson (SD)
motion 2012/13:Sf385 Jämställdhetsbonusen av Erik Almqvist och Per Ramhorn (SD)
motion 2012/13:Sf386 Tredelad föräldraförsäkring av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
motion 2012/13:Sf387 Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
motion 2012/13:Sf388 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn av Magnus Ehrencrona m.fl. (MP)
motion 2012/13:Sf389 Garantipension för återvändande chilenare av Valter Mutt (MP)
motion 2012/13:So550 Nationell handlingsplan för de mest utsatta barnen av Jennie Nilsson (S)
motion 2012/13:So557 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg av Lena Hallengren m.fl. (S)
motion 2012/13:So595 All kärlek är bra kärlek av Helena Leander m.fl. (MP)
motion 2012/13:Ub496 Politik för högre utbildning av Ibrahim Baylan m.fl. (S)

Beredning

Beredning i utskottet: 2012-10-25
Justering: 2012-11-29
Betänkande publicerat: 2012-12-06
Trycklov: 2012-12-05

Reservationer 39
Betänkande 2012/13:SfU1

Pengar till socialförsäkringsområdet (SfU1)

Socialförsäkringsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om 213 miljarder kronor till socialförsäkringsområdet för 2013. I området ingår anslag till ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning (cirka 94 miljarder kronor), ekonomisk trygghet vid ålderdom (cirka 40 miljarder kronor) och ekonomisk trygghet för familjer och barn (cirka 78 miljarder kronor).

Budgetförslaget innebär bland annat följande:

Egenföretagare ska kunna välja en karenstid på en dag. Tidigare har den kortaste karenstiden för egenföretagare varit sju dagar. Även egenföretagare som blir arbetslösa ska ha en karensdag.
Den som har aktivitetsersättning för nedsatt arbetsförmåga ska kunna pröva på att arbeta eller studera i upp till två år utan att förlora rätten till ersättning, oavsett hur länge han eller hon ursprungligen skulle få ersättning. Den som prövar på att arbeta ska under två år kunna få ut 25 procent av aktivitetsersättningen, i stället för under ett år som i dag.
Bostadstillägget till pensionärer höjs med 170 kronor per månad för ogifta som har fyllt 65 år. Den skäliga levnadsnivån för ogifta som fyllt 65 år och har särskilt bostadstillägg för pensionärer eller äldreförsörjningsstöd höjs med samma belopp.
Föräldrapenningen på grundnivån höjs från 180 kronor per dag till 225 kronor per dag. Det så kallade vab-intyget som visar att barnet varit frånvarande från förskolan eller skolan krävs inte längre för att få rätt till tillfällig föräldrapenning.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2012-12-12

Webb-tv Debatt om förslag: Utgiftsområdena 10, 11 och 12 inom socialförsäkringsområdet

12 december 2012
Debatt om förslag 2012/13:1

Dokument från debatten

2012-12-12

Protokoll för debatten

Tomas Eneroth (S)

Anf. 1 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! God morgon allesammans! I dag ska vi ha ännu en sjukförsäkringsdebatt. Jag tänker inleda med att yrka bifall till reservationerna 1, 7, 14 och 15. Vi står givetvis även bakom våra andra reservationer, men för att vinna tid i kammaren gör vi på det här sättet. I högtidliga sammanhang, inte minst när vi är ute internationellt, brukar vi tala väl om det svenska välfärdssystemet. Vi brukar tala om att vi har en bred uppslutning bakom den nordiska välfärdsmodellen, vikten av sociala försäkringar, solidarisk finansiering och att vi har en riskutjämning som gör att vi allihop är med och betalar till en försäkring även om vi sedan vet att utnyttjandet är lite olika beroende på vår hälsa och våra förutsättningar. Vi brukar tala väl om att det är en inkomstbortfallsförsäkring som gör att vi inte har långtgående privatiseringar. Vi brukar dessutom säga att i grunden är detta till och med bra eftersom det är tillväxtdrivande. Det bidrar till omställningen på arbetsmarknaden att ha breda sociala försäkringar. Så är det i högtidstalen. Jag är inte riktigt säker på att det är så i verkligheten. Jag är inte säker på att uppslutningen finns och att alla egentligen delar de grundläggande värderingarna. Välfärdsforskaren Stefan Svallfors visar tydligt att svenska folkets förtroende för välfärdssystemen, och framför allt för sjukförsäkringen, har sjunkit brutalt under de senaste åren. Man har högt förtroende för sjukvården och skolan. Man tycker att det ska vara en solidarisk finansiering, men man har tappat förtroendet för sjukförsäkringen. Det är ett brutalt fall under de år som Svallfors har mätt detta i forskningen uppe i Umeå, och jag tror att jag vet varför. Det finns två tydliga exempel. Det handlar om hur den borgerliga regeringen sedan 2006 systematiskt har nedmonterat delar av det som borde vara grundläggande inslag i den nordiska välfärdsmodellen när det gäller våra transfereringssystem och sjukförsäkringen i synnerhet. Vi riskerar att gå från en standardförsäkring med inkomstbortfallsprincipen, det vill säga en försäkring som vill kunna ge 80 procent i ersättning när vi blir sjuka och som gör att vi kan vara kvar på arbetsmarknaden, till ett bottenskydd som kräver kompletterande försäkringar för den som har råd och möjlighet. När man 2006 sänkte taken i sjukförsäkringen för 1,7 miljoner löntagare innebar det att väldigt många fick ett så dåligt försäkringsskydd att de tvingades ta kompletterande försäkringar, antingen privat eller genom försäkringar i sina kollektivavtal. Lärare, sjuksköterskor och poliser fick i ökad utsträckning betala dubbelt för sitt försäkringsskydd. Sacos ordförande säger också i debattinlägg: Varför ska vi betala dubbelt? Varför ska vi avstå löneutrymme till försäkringar genom våra sociala avgifter och därutöver få betala en gång till för samma skydd? Man betalar både socialavgifter och egen premie. Jag kan förstå den kritiken. Det är precis det som har skett när samhället har dragit sig tillbaka och överlämnat till aktörer och enskilda personer att sörja för försäkringsskyddet. Det är en utveckling som leder till att man får olika riskpremier på avtalssidan. Olika grupper har olika svårigheter eller möjligheter att ta försäkringar. Det går ju an för dem som har råd, men för dem som inte har råd eller för dem som inte får ta försäkringar blir utvecklingen värre. Den som har dålig arbetsmiljö, funktionshinder eller tidigare sjukhistorik utsätts för en uppenbar risk att nekas försäkringar. Det handlar om klass och kön. Det handlar om brist på riskutjämning. Vi ser i stället ett brott mot den nordiska välfärdsmodellen och en växande försäkringsmarknad som kan tjäna pengar på människors grundläggande behov av trygghet. Nu ökar skillnaderna i försäkringsskydd i det här landet. Det är en utmaning för oss socialdemokrater. Vi accepterar inte den utvecklingen. Vi accepterar inte att vi ska ha olika försäkringsskydd beroende på vår etablering på arbetsmarknaden. Vi vill därför höja taken, och vi vill göra det stegvis upp till tio prisbasbelopp. Man ska inte behöva komplettera det försäkringsskydd vi gemensamt har finansierat. Vi står upp för den välfärdsmodell som vi tidigare har stått upp för allihop i Sverige. Det är den första delen. Den andra delen i brottet mot den nordiska välfärdsmodellen är att man har ändrat en modell som kanske inte var perfekt men som ändå i någon mening bidrog till omställning. Nu bidrar den i stället i ökad utsträckning till utsortering. Vi har sett hur 65 000 personer utförsäkrats genom rehabiliteringsgarantin. Vi har sett hur personer hamnar i ett läge där de blir av med sin ersättning eller får kraftigt sänkt ersättning bara för att regeringen ensidigt tror på ekonomiska incitament och att detta på något sätt skulle vara en drivkraft för att sedan hitta ett jobb. Ingen blir frisk av att bli fattig. Ingen blir automatiskt frisk bara för att ersättningen sänks, utan det avgörande är naturligtvis möjligheten att återetablera sig på arbetsmarknaden, att få rehabilitering och att få tillgång till sjukvården. I stället ser vi hur det försvårar rehabiliteringsmöjligheterna när ersättningarna har sjunkit så mycket. Arbetsförmedlingen konstaterar i sin rapport att det finns en betydande oro för försörjningen hos dem som kommer till arbetslivsutvecklingen. Kommunal har i sin rapport visat att över 37 procent av deras utförsäkrade medlemmar har förlorat 5 000 kronor i månaden. Med den omställning det innebär att förlora 5 000 kronor i månaden kan man också fundera på hur det underlättar förutsättningarna att delta i en aktiv arbetslivsrehabilitering. Den rehabilitering som erbjuds är inte längre en rehabilitering. Arbetsförmedlingen säger att 30 procent är så sjuka att de inte ens kan få någon insats alls. Av dem som kommer dit är 60 procent där en timme i veckan. Av dem som är där en timme i veckan får 69 procent i huvudsak ett samtal. Det är en rehabiliteringskedja utan rehabilitering. Det är ett antal administrativa tidsgränser som egentligen inte säkerställer att någonting sker, utan man blir bara av med ersättningen. Vi här i riksdagen har korrigerat detta genom att åtminstone ändra bedömningen av arbetsförmågan vid 180 dagar så att inte svårt cancersjuka tvingas säga upp sig i väntan på en operation eller på att cellgiftsbehandlingen ska verka så att man kan komma tillbaka till jobbet. Det var en viktig korrigering som vi gjorde här i riksdagen, men vi borde gå längre. Vi borde säkerställa att man får en individuell prövning och att vi får en riktig arbetslinje som gör att man får rätt till rehabilitering. Tidsgränser kan vara bra. Men de bör rimligtvis inte bara gälla den enskilde, utan en tidsgräns ska också gälla Arbetsförmedlingen, arbetsgivaren, Försäkringskassan och sjukvården. Tycker ni att det är rimligt att man ska bli utförsäkrad i väntan på en operation? Det kan inte vara rimligt. För oss är det viktigt att säkerställa att alla aktörer har ett ansvar för de tidsgränser som finns. Resultaten är tydliga. Det har vi sett i hearingar i utskotten under hösten. Det är inte så att fler kommer i arbete. Det finns tvärtom 65 000 utförsäkrade, och därtill är det dessutom väldigt många människor som kommer allt längre bort från arbetsmarknaden. 4 procent kommer i jobb utan stöd. Jag välkomnar statsrådet Ulf Kristersson till debatten. Jag noterar att han också är förkyld liksom jag. Statsrådet försökte påstå att det är 27 procent som är tillbaka i jobb. Det tog inte lång tid förrän Ekots grävande journalister kunde konstatera att det där inte var sant. Det var ju en hittepåstatistik och ett siffertricksande som innebar att man låtsades redovisa att människor kom tillbaka i jobb, medan det i grunden var deltidssjukskrivna som inte hade förändrat sin sysselsättningsfrekvens. På det sättet försökte man ge en bild av en utveckling som innebär att fler kommer i jobb, men i verkligheten har det inte hänt någonting. Jag är evigt trött på att man ska försöka marknadsföra bort problemen i sjukförsäkringen eller, som tidigare, försöka lösa dem genom tillfälliga paniklösningar med oskälighetsregler. Det är väl dags att riksdagen tar sitt ansvar och säkerställer att vi ändrar de fel som uppenbarligen finns i sjukförsäkringarna, att vi säkerställer rätten och möjligheten till rehabilitering. Det är det som hela det utskottsinitiativ som vi just nu hanterar i utskottet handlar om. Anna Hedborg, som inte minst moderata politiker ofta citerar, hade en utredning som sade: Mera försäkring och mera arbete. Är det någonting som vi kan summera åren med den nya sjukförsäkringen med så är det både mindre arbete och mindre försäkring. Det är mindre omfattning av försäkringen, och det är definitivt färre människor som kommer i arbete. Jag tror att avgörande är tidiga insatser, att säkerställa att man snabbt kommer in och får en åtgärd, gärna innan en längre sjukskrivning träder i kraft. Det är därför som jag tror att vi måste involvera parter i större utsträckning i att bredda omställningsavtal, utveckla möjligheterna att få rehabiliteringsförsäkringar inom ramen för omställningsavtalen. Och jag tror att vi har goda möjligheter i det utskottsinitiativ som pågår i riksdagen att hitta några försök till breda lösningar och göra en beställning till regeringen om att återkomma med tydligare regler om rätten till rehabilitering, för det borde ligga i allas intresse. På samma sätt ligger det ibland också i allas intresse att hitta konstruktiva lösningar. Jag ska ta några exempel, för att inte bara skälla, som visar på att nog finns det tillfällen då vi kan hitta gemensamma lösningar. Finansiell samordning och samordningsförbunden är en viktig insats som vi talat om flera gånger i utskottet. Aktörer inom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunens socialtjänst och landstingets sjukvård säkerställer gemensamt att personer får insatser. I ställer för att skeppa folk mellan de olika enheterna ser man till att ta ett gemensamt ansvar. Det har varit en bra verksamhet. Det tycker också många borgerliga politiker som är djupt engagerade i detta ute i landet. Eftersom den är bra är det väldigt många fler som går med och bildar samordningsförbund, men regeringen är inte beredd att skjuta till pengar. Det innebär att man får skära ned på det som är en lyckad rehabiliteringsverksamhet. Vi har under utskottsbehandlingens gång försökt, inte minst genom Kurt Kvarnströms arbete, att se om vi kan överföra resurser och se till att inte samordningsförbunden får en akut finansiell situation. Tyvärr kunde vi inte komma dithän, men vi kom åtminstone så pass långt att vi nu ska överväga förslag om förstärkta medel till Finsam, och det är en bra skrivning. Och jag hoppas att Ulf Kristersson i sitt anförande ger riksdagen ett litet svar i förhand på hur många miljoner detta skulle kunna innebära, för jag tror ändå att även statsrådet tycker att detta är en viktig verksamhet. Anders Borg, må vara att det är han som bestämmer, skulle nog också säkert kunna se att detta är ett viktigt led i att få en förstärkt arbetslinje som faktiskt ger människor en chans tillbaka till arbetslivet. På samma sätt har jag pekat på att vi i utskottet skulle kunna utveckla modeller för att förändra en ensidig fokusering på kbt till att också öppna för möjligheterna till psykodynamisk terapi. Här har vi haft en uppvaktning, och Finn Bengtsson är djupt engagerad i frågan. Låt oss hitta en lösning som gör att människor får rätt insats. Det ankommer inte på politiker att tala om vilken, men som det är nu är det en ensidig fokusering på en enda insats för människor som borde ha bättre stöd för att kunna komma tillbaka till arbetslivet. Det finns avslutningsvis två delar till som jag tycker att vi borde ägna mer tid åt. Jag vet att Gunnar Axén vill att vi ska prata om detta i Socialförsäkringsutredningen, som vi vet håller på ända till 2015. Kan vi inte med förtur diskutera en del andra frågor i stället? Jag ska ta två exempel. Ta bort andra sjuklöneveckan. Lyssna på företagarna. Inse att det är en kostnad som företagen tycker är arbetsam. Inse att det är ett hinder för att anställa personer med tidigare sjukhistorik. Vi har i vårt budgetförslag ett borttagande av andra sjuklöneveckan, och jag tycker att det vore rimligt av fler partier i riksdagen att hitta en lösning som gör att vi kan minska arbetsgivaransvaret. Det skulle innebära att personer med tidigare sjukhistorik får lättare att komma in på arbetsmarknaden, och det är nog så viktigt i ett läge där långtidsarbetslösheten biter sig fast hos människor med tidigare sjukhistorik. Här har vi ett skarpt förslag. Jag beklagar att ni inte stöder det, men jag hoppas att ni tar intryck av det och så småningom röstar för ett sådant förslag, för vi behöver förändra sjuklöneansvaret. Den andra frågan handlar om studenterna och deras sjukförsäkringsskydd. Det är ett politiskt misslyckande utan dess like för flera partier, inte bara borgerliga. Vi borde hitta ett rimligt skydd för de ungdomar som väljer att investera i en högre utbildning. Där söker vi hitta samförstånd med både allianspartier och rödgröna partier för smarta lösningar som gör att studenter får ett vettigt sjukförsäkringsskydd. Det är inte vettigt att man ska behöva riskera att avbryta den stora investering som en längre utbildning innebär bara för att man drabbas av en tids sjukdom. Här är vi pragmatiska, och jag sänder här från talarstolen tydliga signaler till rödgröna partier men också till Alliansens partier om att vi måste hitta en lösning på studenternas sjukförsäkringsbekymmer. Visst går det att hitta pragmatiska lösningar. Visst skulle vi kunna hitta bra lösningar gemensamt. Men jag vill tydligt säga att vi socialdemokrater inte viker en tum från de grundläggande principer som måste gälla för försäkringar i Sverige. Vi behöver höjda tak. Det är viktigt för legitimiteten. Man ska inte behöva ha kompletterande försäkringar för att ha ett rimligt skydd när man blir sjuk. Vi motsätter oss den ökade privatisering som nu sker av försäkringsskyddet. Vi behöver en förstärkt rehabilitering i stället för utsortering, en rejäl rehabilitering, en riktig arbetslinje som gör att man får stöd och hjälp för att kunna komma tillbaka i jobb i stället för att utsorteras. Avslutningsvis, och kanske det som för många är en hjärtefråga, stoppa de systematiska utförsäkringarna. Det är inte rimligt att 65 000 är utförsäkrade, att deras familjer, barn och släktingar ska hänvisas till socialbidrag eller till att ta lån av varandra för att klara helgerna bara för att man drabbats av sjukdom. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige att ha utförsäkringar. Det är inte politiskt försvarbart, det är inte ekonomiskt försvarbart och det är sannerligen inte moraliskt försvarbart. (Applåder)

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 2 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! En social försäkring eller en försäkring som alla andra? Smaka på ordet socialförsäkring! Vad är en social försäkring egentligen? Är det en försäkring som ger skydd, ett nät som fångar upp dig när du faller, ett nät som ger dig möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet utan att behöva bli ställd på bar backe - en allmän försäkring som alla är med och betalar till och som alla kan få ta del av när man behöver den? En socialförsäkring är någonting mer än det du kan teckna på vilket försäkringsbolag som helst. En socialförsäkring innebär att vi är en större grupp som solidariskt delar på finansieringen. Miljöpartiets ideologiska grund utgår från principerna att det ska vara en social försäkring. De två stora förslagen i vårt budgetalternativ handlar om arbetslivstrygghet och slopat sjuklöneansvar för småföretagare. Under sin tid vid makten har den borgerliga regeringen genomfört omfattande förändringar i trygghetssystemen och försämrat villkoren för många människor. Ekonomisk och social trygghet är ett av målområdena i folkhälsopolitiken som den borgerliga alliansregeringen inte har tagit bort men som ni ändå verkar ha glömt bort. Genom folkhälsoforskningen vet vi att ekonomisk och social trygghet är välkända faktorer som främjar hälsa och välbefinnande. Det är inte lätt att tillfriskna efter en operation om man samtidigt ska oroa sig för sin ekonomi. En social försäkring eller en strikt riskbedömning? Att vara människa innebär att ha drömmar om framtiden. Att vara människa innebär att vilja delta i samhällslivet och känna sig behövd. Men att vara människa innebär också att vara sårbar. Alla människor kan drabbas av sjukdom eller bli arbetslösa. Och det finns tider i livet då vi av olika skäl inte kan arbeta. Så är det, och så måste det få vara. Men hela livet ska vi som människor och medborgare kunna utvecklas genom att våga pröva nya saker och anta nya utmaningar. Ska vi lyckas med det behövs det konstruktiva förutsättningar och stödjande strukturer. De så kallade tidsgränserna och den utförsäkring som sker när tidsgränsen slår till, om man inte lyckats bli frisk och inte är tillräckligt sjuk för att kvala in de andra systemen, ger inte människor dessa förutsättningar och strukturer. Rätt till insatser och rehabilitering finns inte i dag. Försäkringskassan är duktig på att redovisa kartläggningar och samverkan men kan inte svara på frågan hur många människor som faktiskt får insatser. Miljöpartiet vill med sitt förslag till utskottsinitiativ som nu hanteras i riksdagen, vilket Tomas Eneroth också nämnde tidigare, säkerställa att människor får insatser och rätt till rehabilitering så att de kan komma tillbaka i arbete. De allra flesta människor vill arbeta och bidra till samhällets utveckling. Alla vill vi vara delaktiga och befinna oss i ett sammanhang, inte utanför. I dag har vi ett socialförsäkringssystem som till stora delar inte harmoniserar med dessa tankar. Vi har ett socialförsäkringssystem som inte fungerar inkluderande och dynamiskt utan snarare stigmatiserar, exkluderar och passiviserar. Låt mig ta ett konkret exempel. Man måste ha varit sjukskriven på heltid i minst ett år för att kunna få en lönebidragsanställning. Den som har jobbat deltid och varit halvt sjukskriven straffas och kan inte få lönebidrag. Den som har varit deltidssjukskriven och inte får förlängd sjukskrivning på sin deltid men fortsätter jobba deltid räknas som anställd i statistiken - något som Ekot nyligen rapporterade om. Miljöpartiet menar att samhällets regelverk måste anpassas till de situationer som verkliga människor befinner sig i. I dag bygger ersättningen vid arbetslöshet och sjukdom på att man har ett någorlunda stabilt jobb. Ersättningen är helt och hållet kopplad till antalet timmar man har jobbat och den lön man har fått för det. De som inte har kommit in på arbetsmarknaden ordentligt får ingen ersättning, även om de har jobbat på timvikariat eller andra tillfälliga jobb. Det är ingen arbetslinje, även om alliansregeringen låtsas det. Det behövs ett nytänk i socialförsäkringarna som gör att systemen kan bidra till en känsla av sammanhang och också främja hälsa. Visst vill vi väl att socialförsäkringssystemet i sig gör att människor blir friska och kommer tillbaka. Det kan inte bara handla om att se till att så få människor som möjligt får ersättning. Syftet med en socialförsäkring måste ändå vara att få människor friska och tillbaka i arbete. Vi måste sätta det friska i fokus för att se möjligheter hos varje individ i stället för att stämpla människor som utförsäkrade. De marginella förändringar som regeringen har gjort sedan 2008, när den så kallade rehabkedjan sjösattes, har varit plåster, eller så har man tvingats till ändringar av riksdagen. Regeringen vill inte se de stora revor som finns i skyddsnäten. Det handlar inte om siffror, det handlar om människor. Miljöpartiet vill se en arbetslivstrygghet och en försäkring som gäller alla. Vi vill införa ett nytt trygghetssystem som är enkelt, överskådligt, inkluderande och jämlikt. Vi vill se en enda försäkring som gäller både vid arbetslöshet och vid sjukdom. Människor ska inte behöva bollas mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och, i värsta fall, kommunernas trygghetssystem i form av försörjningsstöd. Det sistnämnda är inte bara dåligt för individen utan innebär också att kommunen måste skära ned i sin verksamhet för att finansiera försörjningsstödet. Vi vill se en väg in i trygghetssystemen och många vägar ut, för med trygghet föds kreativitet. Det är kanske lättare att finna ett jobb någon annanstans än att försöka hålla sig kvar i ett jobb där man inte har tillräckligt bra arbetsmiljö utifrån de förutsättningar man har som individ. Då måste det finnas ett trygghetssystem som fångar upp och gör det enklare att gå vidare och ta ett annat jobb. Vi måste våga tänka nytt och införa ett system där arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och försörjningsstöd slås ihop och där det finns en garantinivå. Det ger ett golv att stå på om man inte lyckats bygga väggar och fått ett fast jobb. Arbete ska löna sig men räknas bredare än i dag så att även studenter, egenföretagare och familjehem kan omfattas av en vettig försäkring. Den som inte har möjlighet eller förmåga att arbeta ska aldrig någonsin bli degraderad till en andra klassens medborgare. Att de som står utan a-kassa och sjukförsäkring hänvisas till kommunernas socialkontor för att få försörjningsstöd är bekymmersamt inte bara för den enskilde utan, som sagt, också för kommunerna som får svårt att få ekonomin att gå ihop, vilket kan medföra omedelbara nedskärningar i välfärden, i skola, vård och omsorg. De olika regelverken sätter krokben för individer och handläggare. Arbetsförmedlingen har sitt stuprör, a-kassorna sitt, Försäkringskassan sitt och socialtjänsten sitt. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har klokt nog fått ett tydligt uppdrag av regeringen att samverka mer, och det är bra. Det är dock fortfarande två olika regelverk. Människor får sin ersättning från den ena myndigheten eller den andra, och ersättningen räknas ut på olika sätt. Man ser olika på inkomstgrunden i a-kassan och sjukförsäkringen. Det här gör vi för att vi tror att det är rätt, säger alliansregeringen. Ja, men en samlad arbetslivstrygghet där både allmän sjukförsäkring och allmän arbetslöshetsförsäkring ingår liksom en lägsta ersättning, eller ett golv att stå på när tillvaron sviktar, är faktiskt hälsofrämjande. Vi införde ju en ersättning för nollklassade, säger alliansregeringen. Nja, det är inte helt sant. Det gäller bara dem som fanns i systemet förut. Under galgen tvingades regeringen att införa det efter riksdagsbeslutet sommaren 2011. Men det gäller som sagt bara dem som tidigare varit inne i systemet. Den som är ung och till exempel drabbas av sjukdom under andra året av gymnasiet har varken rätt till sjukpenning, insatser eller hjälp till stöd. Är man student är det inte självklart att man omfattas av försäkringen. Så kan vi inte ha det i det moderna välfärdslandet Sverige. Inför man ett golv i sjukförsäkringen kan människor lättare koncentrera sig och fokusera på sin rehabilitering i stället för att oroa sig för att kunna betala hyran nästa vecka. Det är viktigt att vi har både en inkomstrelaterad ersättning och ett golv. Det finns individer som inte har en upparbetad sjukpenninggrundande inkomst och som med det regelverk vi har i dag inte skulle få någon sjuk- eller rehabiliteringspenning alls om de drabbas av sjukdom. Dessa personer omfattas helt enkelt inte av socialförsäkringen. De hänvisas att söka försörjning på annat håll, till exempel via studiebidrag eller socialbidrag. De kanske till och med måste leva på sin maka eller make. Går de då till kommunen införs faktiskt bakvägen en sambeskattning eftersom försörjningsstöd bygger på familjens hela inkomst. Det handlar inte om att människor är lata utan om att det i samhället i dag finns osäkra anställningar som staplas på varandra och tyvärr blir alltmer vanliga. De osäkra anställningarna som blir alltmer vanliga är något som vi naturligtvis måste jobba med i arbetsmarknadspolitiken. Vi måste också ha ett socialförsäkringssystem som fångar upp dessa individer. Vi ska inte tro att vi kan lösa det enbart med arbetsmarknadspolitiken. Därför är det viktigt med ett golv i sjuk- och rehabiliteringspenningen. En annan del handlar om arbetsgivarna och att de ska våga anställa. Att slopa sjuklöneansvaret för småföretagare med upp till tio anställda är en viktig pusselbit. En majoritet av Sveriges företag är relativt små. Företag med tio eller färre anställda utgör 96 procent av alla företag. Många av dessa småföretagare upplever att kostnaderna för sjuklön är betungande. En undersökning visar att åtta småföretagare av tio känner oro för att någon anställd ska bli sjuk och de får stå för tunga kostnader för både sjuklön och ersättare. Syftet med att slopa sjuklöneansvaret för småföretagare är att öka möjligheterna för dessa företag att växa och anställa. Det innebär också att människor skulle få en chans att få jobb. Det är nämligen i den sektorn som de nya jobben kan komma. Förslaget gynnar som sagt även de grupper som står längst från arbetsmarknaden, det vill säga arbetssökande med en lång sjukdomshistoria. I den gröna budgeten föreslår vi en kraftigt förbättrad sjukförsäkring. Vi tar också de första stegen mot att avskaffa de värsta skamfläckarna i det svenska samhället, nämligen den växande grupp barn som lever i fattiga familjer. De barnen har inte valt att föräldrarna ska bli sjuka. Vi kan välja mycket i livet, men vi kan inte välja vilken familj vi föds i. För Miljöpartiet kombineras varsamhet med statens finanser och målet att skapa ett hållbart samhälle med mindre klyftor och god miljö. Ett samhälle som vi med gott samvete kan lämna över till kommande generationer är något som socialförsäkringen också ska kunna bidra till. Där har vi mycket kvar att göra. Jag står självklart bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 2 om allmänna principer i sjukförsäkringen och reservation 10 om förrehabilitering.

David Lång (SD)

Anf. 3 David Lång (SD)

Herr talman! Sverigedemokraterna har en vision om ett folkhem där samhörigheten i samhället inte är baserad på klass utan på nationstillhörighet. Vår målsättning är att alla medborgare ska garanteras en hög nivå av fysisk, ekonomisk och social trygghet, vilket är vägledande för Sverigedemokraternas politik på välfärdsområdet. Sverigedemokraterna förordar en generell och solidariskt finansierad välfärd där utgångspunkten är att alla ska ha goda grundförutsättningar att lyckas i livet och där alla ska kunna lita på att samhället träder in och hjälper den som av olika anledningar inte kan försörja sig själv eller har blivit skadad eller sjuk. Stora klassklyftor och sociala orättvisor hotar tryggheten och sammanhållningen i samhället. Det skapar splittring och riskerar att slita isär nationen, och måste därför motverkas. För att långsiktigt slå vakt om folkhemstanken och välfärdsstaten måste man också slå vakt om den nationella sammanhållningen. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de som har mer ska vilja dela med sig till dem som har mindre. Denna gemensamma nationella identitet och den nationella gemenskapen är en förutsättning för att ett gemensamt finansierat välfärdssystem ska fungera. Det förutsätter en gemensam syn på moral och värderingar. Det förutsätter att det finns en känsla av att välfärden har skapats av oss alla gemensamt, såväl av oss som lever i Sverige i dag som av dem som byggde samhället åt oss. Då den överväldigande majoriteten av befolkningen har en sådan grundinställning kan ett fungerande välfärdssamhälle upprätthållas. Skulle den allmänna inställningen däremot gå i motsatt riktning, det vill säga att en växande andel av befolkningen inte känner sig delaktig i upprätthållandet av välfärdssamhället riskerar respekten för den att urholkas, och välfärden riskerar att betraktas som något man kan dra fördel av snarare än något att bidra till. Därför är det av yttersta vikt att invandrare som har för avsikt att bli en del av det svenska samhället också har vilja och förmåga att bli en del av den svenska nationen och den nationella gemenskapen. De som saknar denna vilja och förmåga kommer inte att bidra till vare sig trygghet eller välfärd. Herr talman! I budgetens utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning föreslår Sverigedemokraterna ett minskat sjuklöneansvar för företag. Syftet med förslaget är att underlätta för framför allt små företag att expandera sin verksamhet, att växa och kunna anställa fler. Ett litet företag kan drabbas hårt av att någon enstaka medarbetare blir sjuk. Sjuklönekostnader, vikarier och minskad produktivitet kan i värsta fall bli en mycket tung börda och är en riskfaktor som alltför ofta minskar viljan att nyanställa. Enligt vårt förslag tar staten över den genomsnittliga sjuklönekostnaden inklusive arbetsgivaravgifter som företag med tio eller färre anställda har. Observera dock att avdraget gäller samtliga företag, även de som har fler än tio anställda. Därigenom undviks också de tröskeleffekter som annars skulle ha uppkommit för att anställa en elfte medarbetare. Den genomsnittliga kostnaden för sjuklöneansvar beräknas till 17 300 kronor per företag och år för tio anställda. Det innebär att det genomsnittliga företaget med tio anställda helt befrias från sjuklönekostnader. För staten kostar detta 2 100 miljoner kronor per år. Sverigedemokraterna vill även höja taket i sjukförsäkringen till 643 kronor per dag, vilket beräknas kosta 700 miljoner kronor per år. Vi har även förespråkat en bättre samordning, inte bara mellan stat, landsting och kommuner, utan också mellan myndigheter, framför allt mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Förutom att arbetslöshetskassan ska administreras av Försäkringskassan, vill vi även på sikt se en sammanslagning av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Visserligen hade vi besök av både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i socialförsäkringsutskottet så sent som i går, och de båda generaldirektörerna var noga med att markera hur väl de samarbetar nu för tiden och hur starkt sammanlänkade de är. Det lär ha blivit bättre den senaste tiden, men det har funnits problem med att ärenden har hamnat mellan stolarna när ingen av myndigheterna har ansvar för en medborgare som hamnar i en sådan situation. Det förekommer också att människor slussas mellan myndigheterna flera gånger. Det sker när de genomgår en längre process från att vara sjukskrivna till att ingå i arbetskraften. För den enskilde som fastnar i byråkrati och pappersexercis blir konsekvenserna betungande. Att få arbetskraften att kunna återgå till arbetsmarknaden, oavsett om det är från sjukdom eller arbetslöshet, är Sverigedemokraternas grundläggande fokus. Därför förespråkar vi att dessa myndigheter slås samman till en myndighet. Det är inte särskilt nyskapande eller revolutionerande. Det har gjorts förr. I Norge slog man år 2006 samman deras motsvarighet till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen till en enda myndighet. Det har fungerat bra där. För Sverigedemokraterna handlar det i slutänden om att individen ska sättas i fokus och alltid få det stöd han eller hon behöver för att återgå till arbete. Administrativa tillkortakommanden i organisationen mellan myndigheter får inte hejda ett återinträde på arbetsmarknaden. Herr talman! Sverigedemokraternas förslag till anslag på utgiftsområde 10 överstiger regeringens med 2 800 miljoner kronor för år 2013. I detta betänkande ber jag därför att få hänvisa till vårt särskilda yttrande.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 4 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Det var med intresse jag hörde David Långs anförande från Sverigedemokraterna, och jag har en enkel fråga till Sverigedemokraterna. Ni har hittills ställt er bakom utförsäkringarna, stupstocken i sjukförsäkringen, som innebär att 65 000 personer har utförsäkrats. Varför tycker Sverigedemokraterna att det är så viktigt att personer ska ställas utanför sjukförsäkringen och hamna i betydande ekonomiska bekymmer med bristande möjligheter till stöd att komma tillbaka till arbetslivet? Ni kritiserar i många debatter ofta regeringen för sjukförsäkringen. Men jag tror att det är viktigt även för dem som följer debatten på tv att få höra att Sverigedemokraterna också tycker att det är viktigt att utförsäkra grupper från sjukförsäkringen. Min enda grundläggande fråga är alltså: Varför tycker Sverigedemokraterna att det är så viktigt att bevara stupstocken och säkerställa att personer utförsäkras i stället för att få stöd och hjälp att komma tillbaka till arbetslivet? Den andra frågan handlar om vilken ersättning man då ska ha. Som jag sade tidigare visar Kommunals undersökning att deras utförsäkrade medlemmar i snitt förlorar 5 000 kronor i månaden. Det är alltså Kommunals medlemmar som är relativt lågavlönade. Vi kan gissningsvis tänka oss att det är väsentligt mycket mer för den som är lärare, ingenjör eller metallarbetare. Det är alltså ett ganska kraftigt ekonomiskt tapp när man drabbas av en längre tids sjukdom. Tycker David Lång att det är rimligt att man får ett så pass kraftigt ekonomiskt tapp bara för att man drabbas av en längre tids sjukdom? Jag noterar att Sverigedemokraterna inte heller här har några andra förslag om förbättrade ersättningar.

David Lång (SD)

Anf. 5 David Lång (SD)

Herr talman! Jag tackar för frågorna. Den första frågan är en fråga som Tomas Eneroth brukar ställa på detta dramatiska sätt och tala om stupstock. Först och främst tycker jag att det är bra att det finns tydliga gränser. Det innebär dock inte att det är fråga om att kasta ut folk helt och hållet i samhället utan någon som helst möjlighet till ersättning trots att de inte kan arbeta på grund av sjukdom. Det fungerar på ett sådant sätt att man kan komma tillbaka in i olika ersättningar redan som det är i dag. Precis som Tomas Eneroth tidigare har nämnt pågår det utredningar för att täppa till de luckor som finns i dag. Där är vi alla engagerade på ett eller annat sätt. Däremot vill jag inte på något sätt ställas till svars för det system som borgarna har infört. Socialdemokraterna införde ett system med mycket stora brister. Nu har borgarna åtgärdat vissa brister och infört nya. Jag vill påminna Tomas Eneroth om att Sverigedemokraterna absolut inte är skyldiga till några av dessa brister, vare sig Socialdemokraternas eller borgarnas. Jag noterade också att Tomas Eneroth i sitt anförande konstaterade att förtroendet för sjukförsäkringen har minskat kraftigt. Han beskyller återigen borgarna för deras reformer, och borgarna beskyller naturligtvis Socialdemokraterna för att systemet var ännu sämre tidigare. I någon mån har båda parter förvisso en ganska stor poäng. Men sanningen är att Sverige håller på att försämras precis på det sätt som jag sade i mitt anförande. Det bär sju riksdagspartier skulden för. I invandrartäta områden odlas en kultur som skiljer sig från den svenska majoritetskulturen, och där saknas all respekt för det svenska majoritetssamhället. Där bildas parallella samhällen, och där saknas också respekt och förtroende för de system som vi har.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 6 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Jag delar över huvud taget inte vare sig David Långs verklighetsbeskrivning eller uppfattning när det gäller hur personer med utländsk bakgrund har det och lever i Sverige. Jag noterar att många - 700 000 - går till jobbet varje dag och att var tredje eller var fjärde läkare som jag träffar har utländsk bakgrund. Det är ett välkommet tillskott för Sverige som gör att vi stärks som nation och att vi faktiskt är ett bättre välfärdssamhälle när vi har möjlighet att tillvarata alla människors olika kapaciteter och möjligheter. Men Sverigedemokraterna smiter undan sitt ansvar genom att David Lång säger att ni inte gillar vare sig de borgerliga partierna eller Socialdemokraterna. Men ni har olyckligtvis suttit i riksdagen sedan 2010. Under denna tid har ni stött förslag som innebär att vi har en stupstock i sjukförsäkringen. Vi har haft utskottsinitiativ i riksdagen, och vi har haft ett flertal förslag som Sverigedemokraterna skulle kunna ställa sig bakom, men det gör ni inte. Ni har röstat för att säkerställa att 65 000 personer har utförsäkrats. Det ansvaret kan ni inte smita undan. Ni kan inte heller gömma detta ansvar bakom någon allmän retorik om att allting skulle vara invandringens fel. Återigen: Om ni vill bli betraktade som vilket annat parti som helst måste ni också ta ansvar för de politiska sakfrågorna. I detta fall är det 65 000 personer som är utförsäkrade. Sverigedemokraterna har vid alla tillfällen då de har haft möjlighet till det här i riksdagen säkerställt att det fortsatt kan vara så. De har inte agerat för att människor ska få vare sig förbättrade ersättningar eller någon aktiv rehabiliteringsinsats utan snarare tvärtom valt att agera med mycket låg profil och accepterat det systemskifte som finns i sjukförsäkringen. Min fråga bollas tillbaka: Varför tycker Sverigedemokraterna att det är så viktigt att vi fortsätter med utförsäkringar i Sverige?

David Lång (SD)

Anf. 7 David Lång (SD)

Herr talman! Jag vill påminna om att när det gäller att skapa förbättringar på dessa områden i Sverige har Sverigedemokraterna vid två tillfällen - vi kanske är inne på ett tredje, men vi får se var vi landar - tillsammans med de rödgröna stött utskottsinitiativ just i syfte att sätta press på regeringen i de fall där det finns uppenbara brister. Om Tomas Eneroth och Socialdemokraterna vill ha med Sverigedemokraterna när det gäller förslag som kan leda till förbättringar, vilket vi naturligtvis alltid är villiga att göra, tar jag mycket tacksamt emot en inbjudan till förhandlingar.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 8 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! David Lång från Sverigedemokraterna talade i sitt anförande om att höja taket i sjukförsäkringen. Men ni vill ha kvar utförsäkringssystemet. Försäkringskassans prognos för nästa år visar att ytterligare 5 000 personer kommer att utförsäkras. På vilket sätt menar Sverigedemokraterna att människor blir friskare genom att utförsäkras?

David Lång (SD)

Anf. 9 David Lång (SD)

Herr talman! I någon mån tangerar den frågan det som Tomas Eneroth var inne på. Självklart blir ingen friskare av att utförsäkras, och självklart finns det inget egenvärde i att folk utförsäkras. Jag tror dock att det är bra att det finns en bortre gräns någonstans. Men som det är i dag innebär inte att folk kastas ut på gatan. Men vi är som sagt villiga att se på de problem som finns och bidra till att lösningar nås. Jag får kontra med att ställa en fråga till Miljöpartiet om deras förslag om minskat sjuklöneansvar, som i någon påminner om Sverigedemokraternas. Men det som är lite konstigt med Miljöpartiets förslag är att om ett företag med tio anställda har den rabatt som Miljöpartiet föreslår och sedan anställer en elfte person kommer företaget att åka på hela sjuklöneansvaret, även för de första tio anställda. Det blir en mycket tydlig tröskeleffekt som gör att expansion och nyanställningar naturligtvis inte är särskilt lockande för ett företag i denna situation. Jag vill fråga Gunvor G Ericson hur man kan ha ett sådant förslag. Det lär knappast leda till fler anställningar och fler jobb.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 10 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Jag kan notera att Sverigedemokraterna inte gärna vill tala om vilket empiriskt stöd som finns för att människor skulle bli friskare genom att utförsäkras. Att underlätta för företag att anställa kan man göra genom att sänka arbetsgivaravgiften. Men merparten av alla företag i Sverige har mindre än tio anställda. De problem som vi ser i sjukförsäkringen nu handlar faktiskt om utförsäkringarna. Att människor för andra gången kommer att bli utkastade ur systemet löser inte problemet när det gäller att dessa människor ska komma närmare arbetsmarknaden. Dessa personer som blir utförsäkrade skulle behöva hjälp och insatser för att kunna komma tillbaka. Utifrån folkhälsoforskningen, som jag tidigare nämnde i mitt anförande, vet vi att ekonomisk och social trygghet - de livsvillkor som människor lever under - har mycket stor betydelse för att främja människors hälsa, inte att de ska bli kategoriserade utifrån vilket etniskt ursprung de har. Just att få vara med och vara delaktiga i samhället är avgörande för att främja människors hälsa. Den gräns som finns innebär att om man inte uppfyller tillräckligt många kriterier för att få en sjukersättning blir man utförsäkrad. På vilket sätt medför det att sjukförsäkringssystemet blir bättre?

David Lång (SD)

Anf. 11 David Lång (SD)

Herr talman! Gunvor G Ericson talar om vad som är viktigt med hjälp och insatser. Jag vill påminna Gunvor G Ericson om att anledningen till att vi nu går vidare med ett eventuellt utskottsinitiativ för detta i socialförsäkringsutskottet är just att Sverigedemokraterna har valt att stödja det. Det är tredje gången vi går på de rödgrönas linje där. Jag tycker alltså knappast att Gunvor G Ericson och övriga har någon rätt att beskylla Sverigedemokraterna för att stå på borgerlighetens sida i denna fråga. Sedan hoppas jag också att alla har noterat att vi i det utgiftsområde vi trots allt debatterar som sagt föreslår en höjning av taket i sjukförsäkringen. Vi föreslår också kraftigt reducerat sjuklöneansvar för småföretag, vilket är betydligt mer och ett bättre genomtänkt förslag än det Miljöpartiet har kommit med.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 12 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! I dag är jag frisk, såvitt jag vet i alla fall, men i morgon kan jag bli sjuk. Det gäller oss alla. Därför är det viktigt att vi har en socialförsäkring vi kan lita på, men det har vi inte i dag. I dag kastas allvarligt sjuka människor ut ur försäkringen. Det vill vi i Vänsterpartiet ändra på, för folk blir inte friskare av att bli fattiga. Det är precis tvärtom. Det har precis på dagen gått ett år sedan vi senast debatterade pengar och hur vi vill ändra i sjukförsäkringen och dess brister. Fortfarande sparkas sjuka ut ur försäkringssystemet, i dag till en arbetsmarknad med massarbetslöshet där fullt friska människor har mycket svårt att få jobb. Vi har i dag en arbetslöshet som kryper upp mot 8 procent, och ingenting tyder på att det kommer att bli bättre siffror om någon dag när vi får ny statistik. Regeringen sänker dock skatter och hoppas på det bästa. Vi har sett att det inte fungerar. Vi har massarbetslöshet, och det är till en sådan arbetsmarknad vi skickar ut sjuka människor att konkurrera om de jobb som finns. Det är cyniskt. Det är borgerlig politik. Herr talman! Vi har i dag ett Sverige där klyftorna blir allt djupare mellan den som är frisk och har jobb och den som har oturen att bli sjuk. Den som blir sjuk riskerar nämligen dessutom att bli av med det jobb den har, därför att reglerna faktiskt tillåter det. Det är regler som regeringen och en majoritet här i riksdagen har ställt sig bakom och tycker är helt okej. Rehabiliteringskedjan sorterar i dag ut agnarna från vetet. Sjuka sorteras med tiden ut. Så lyder rehabiliteringskedjans regler. Kommunals berättelse Kedjan som brast visar att var tredje kommunalare - 37 procent - hade förlorat 5 000 kronor i månaden på att vara sjuk. Inkomstbortfallet försäkras allt sämre i vårt generella system. 20 procent av dem som är utförsäkrade får inte ekonomiskt stöd av vare sig sjukförsäkring eller någon annan försäkring. Då blir man utlämnad till make eller maka, sambo eller varför inte till barn eller föräldrar. Det tycker statsrådet är helt okej, har jag förstått. Det är faktiskt häpnadsväckande. Sjuk, fattig och beroende av någon annan för sin försörjning - så ser den bistra verkligheten ut för stora grupper sjuka i dagens borgerliga Sverige. Drygt 30 procent av dem som får sjukpenning får inte ut några 80 procent av inkomsten. För arbetslösa ser det ännu värre ut; där får bara 10 procent ut 80 procent av sin lön. När allt färre får ut allt mindre av sin lön genom socialförsäkringen försvinner som vi alla vet intresset för att vara med och betala till vår gemensamma välfärd. Då tecknar de som kan privata tilläggsförsäkringar, och den mödosamt uppbyggda, generella välfärden monteras ned. Det är cyniskt. Det är borgerlig politik. Herr talman! En rapport från LO visar att det är vanligast att den som utförsäkras från sjukförsäkringen har jobbat inom hotell och restaurang, städbranschen, handeln eller som kommunalanställd innan långtidssjukskrivningen. Framför allt är det kvinnor och låginkomsttagare med tunga jobb som drabbas. För dem hjälper varken RUT eller ROT. I klartext innebär regeringens politik en utslagning av arbetarklassens kvinnor, samtidigt som man har sänkt skatterna mest för dem som tjänar mest i samhället. Majoriteten av dem är män. Det är faktiskt samma gamla klasspolitik som högern alltid har ägnat sig åt, bara i ny förklädnad. Herr talman! Vi har ett sjukförsäkringssystem som behöver rehabiliteras, och det behöver göras väldigt snabbt. Vi behöver ha tidsgränser - Vänsterpartiet är ingen motståndare till att vi har vissa tidsgränser, men det ska vara med press på sjukvården, rehabiliteringen, företagshälsovården, arbetsgivaren och Försäkringskassan. De måste skapa tidsgränserna. Det ska inte vara byråkratiska tidsgränser som pressar den sjuke. Dessa måste bort. Den skälighetsprövning som är införd är otillräcklig och rättar inte till grundproblemet att fyrkantiga tidsgränser anses viktigare än om individen har blivit tillräckligt frisk för att arbeta. Därför måste själva utförsäkringen i sig stoppas och sjukpenningens bortre gräns, den så kallade stupstocken, avskaffas. Det avgörande måste ändå vara om den som har varit sjuk har blivit frisk nog att kunna börja arbeta igen. Det är så självklart för de flesta av oss. Vi vill i stället stärka möjligheten för alla att få tillgång till rehabilitering. Det är det som ska gälla för den som är sjuk. Så länge den bortre gränsen finns kvar är det extra viktigt att alla har rätt till insatser, rehabilitering och uppföljning av åtgärder innan utförsäkringen slår till. Det finns som vi har hört tidigare ett så kallat utskottsinitiativ på bordet - där finns det just nu en majoritet hos oppositionen - för att be regeringen att i vårbudgeten komma med konkreta förslag som ska göra att ingen ska kunna utförsäkras innan all rehabilitering och alla insatser är fullgjorda. Arbete pågår alltså, men tyvärr finns det ingen majoritet för att ta bort utförsäkringen. Det är cyniskt att utförsäkra folk, och det drabbar de redan drabbade. I dag är det 65 000 som är utförsäkrade. Herr talman! Enligt siffror från Arbetsförmedlingen som togs fram på Eko -redaktionens begäran är det en av tio som utförsäkrats som jobbar ett halvår efter utförsäkringen. Det var 1 350 personer av de 55 000 man då tittade på. Hur många timmar de jobbade går dock inte att säga. Ytterligare 3 000 jobbar med någon form av stöd, oftast lönebidrag. Det är absolut inget fel med det; tvärtom är det ett bra sätt att kunna komma tillbaka. Problemet är att det i statistiken inte sägs någonting om hur mycket arbete man egentligen är i. Det kan vara ned till någon enstaka timme i veckan, eller något mer. För var och en som blir frisk och kan jobba är det förstås kanonbra. Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt, att veta hur mycket de tidigare utförsäkrade egentligen orkar arbeta. Det är detta som har kallats att frisera och tricksa med siffrorna. Det enda vi vet enligt Arbetsförmedlingens statistik är att en av tio är i någon form av arbete. Nio av tio av de utförsäkrade har antingen fått tillbaka sin sjukersättning eller väntar på att få tillbaka den. Det är ett helt onödigt system, menar vi. Herr talman! Jag är medveten om att det blev en del siffror, men låt oss tänka på att det bakom varenda en av dessa siffror faktiskt döljer sig en person som hanteras i ett orimligt sjukförsäkringssystem. Det är ett system som kan drabba precis vem som helst av oss och som ställer hela vår generella välfärd på ända. Det är cyniskt att kasta ut allvarligt sjuka ur försäkringen. Vad vill då Vänsterpartiet? Jag har sagt att vi vill avskaffa den bortre tidsgränsen för sjukpenning. Vi vill förstås höja sjukpenningstaket - successivt, till tio prisbasbelopp - så att fler får ut 80 procent av sin lön. Självklart ska det också vara 80 procent hela tiden man är sjuk. Det ska inte vara någon nedtrappning. Jag förstår inte hur det skulle kunna bli billigare att leva för den som är sjuk länge. Det är precis tvärtom. Vi höjer successivt, och börjar nästa år med att lyfta taket till 29 700 kr i månaden. Vi vill slopa sjuklön för små företag. Vi vill slopa sjuklönen helt för dem som har upp till 10 anställda med en upptrappning upp till 15 anställda, för vi vet att detta är den vanligaste typen av företag. Vi vill införa ett högriskskydd för långtidssjukskrivna där staten, det vill säga vi gemensamt, betalar sjuklön för den som har varit sjuk i mer än 60 dagar på ett år. På det viset blir det mindre trösklar för att anställa någon som har en sjukdomshistoria. Vi tycker att det är rimligt att höja bostadstillägget för dem med sjuk- och aktivitetsersättning på samma sätt som man gör för pensionärer. Vi tycker att det är rimligt att arbetsgivare som struntar i att anpassa arbetsplatsen så att den som är sjuk ska kunna komma tillbaka till sin arbetsgivare och sin arbetsplats ska få kännbara sanktionsavgifter. Det ska finnas tydliga regler och kännbara sanktionsavgifter för den som bara sitter still i båten och väntar på att någon går över vissa magiska gränser och sedan försvinner från sin anställning. Det är bakåtsträvande att Försäkringskassan inte längre ska verka för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Vi ser att den borgerliga regeringen alltså inte tycker att det är någon vits med att kvinnor och män uppmuntras att dela mer jämställt på föräldraförsäkringen. Vi vill på sikt ta bort karensdagen, men som ett första steg vill vi ersätta den med ett karensavdrag som i alla fall blir mer rättvist än vad det är i dag. De som arbetar mer koncentrerad arbetstid, det vill säga färre men längre pass varje månad, förlorar en mycket större del av sin månadsinkomst än andra gör när de är borta en dag från jobbet på grund av att de är sjuka. Det drabbar låginkomsttagare värre än höginkomsttagare eftersom marginalerna är så mycket mindre. Man kan förlora så mycket som upp till 10 procent av sin månadslön bara genom att man är borta en dag om det är fel dag, så att säga. Det finns ett förslag som Socialdepartementet tog fram 2004 utifrån ett trepartssamtal som man hade fört mellan regeringen och arbetsmarknadens parter. Vi tycker att det är dags att man dammar av det och ser hur det kan förverkligas. Herr talman! Avslutningsvis: Som jag sade inledningsvis är jag såvitt jag vet frisk i dag, men i morgon kan jag - precis som vi alla här - vara sjuk. Därför är det viktigt att vi har en sjukförsäkring som vi kan lita på, och det har vi inte. I dag kastas allvarligt sjuka människor ut ur försäkringen. Det vill vi vänsterpartister ändra på. Folk blir inte friskare av att bli fattiga, utan tvärtom. Jag yrkar därför bifall till reservationerna 5 och 9.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 13 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Oppositionen har nu låtit sig förfasas samfällt av den ytterst viktiga sjukförsäkringsreform som genomfördes under 2008 med tydlig verkan från år 2010. Ledartröjan för att beskriva denna dystopi har föga förvånande tagits på av Vänsterns representant Wiwi-Anne Johansson i föregående inlägg. Sjukförsäkringsreformen har följts upp noga från starten och löpande av regeringen tillsammans med ansvariga myndigheter med flera. Det har lett till ett antal ytterligare förbättringar på en redan bättre fungerande sjukförsäkring som kunde göras under förra årets budgetproposition liksom nu sker även i den aktuella budgetpropositionen för utgiftsområdet. Exempelvis kommer egenföretagare efter den 1 januari att kunna välja en karensdag i sjukförsäkringen, vilket gäller även om man är arbetslös och om egenföretagaren omfattas av både allmänt och särskilt högriskskydd. En riktad satsning på flera miljarder över fyra års tid görs på den utsatta grupp ungdomar som uppbär aktivitetsersättning för att stimulera till studier och arbete. Det är en vilande ersättning där även 25 procent kan betalas ut under en period av två år när ersättningen är vilande för att man provar på arbete. Regeringen inför nu ett särskilt nytt anslag till riktat stöd för de alltmer viktiga samordningsförbundens verksamhet, inte minst när det gäller att få en mer aktiv social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering på plats. Jag kan betona att parat med den psykiatrimiljard som man satsar inom regeringen och som nu har permanentats hoppas jag att det Tomas Eneroth tog upp i sitt anförande om en fortsatt utveckling av den psykiatriska rehabiliteringen blir möjlig med dessa resurser. Detta konsekventa förbättringsarbete med sjukförsäkringen av alliansregeringen har lett fram till att jag i många sammanhang har träffat människor som jag själv har sökt upp för att förhöra mig om hur de har upplevt sjukförsäkringsreformernas utfall. Det kan också vara människor som - hör och häpna, kan man tycka från oppositionen - har sökt upp mig med vittnesbörd om något helt annat än vad oppositionen ofta väljer att se och höra. Jag minns i detta sammanhang särskilt en kvinna som var 52 år gammal och som efter ett seminarium om sjukförsäkringsreformen kom fram till mig och tackade mig för den reform som vi hade genomfört. Innan dess hade hon varit passivt sjukskriven i över åtta år utan att någon ens hade frågat henne om annat än möjligheten att gå över till att bli förtidspensionär. Men detta ville inte kvinnan, som nu efter sjukförsäkringsreformen 2008 för första gången uppmärksammades av Försäkringskassan. Därefter erbjöds hon arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen under tre månader med aktiva insatser av bland annat arbetslivsinriktad rehabilitering och arbetsträning. Detta ledde fram till att hon efter ytterligare en tremånadersperiod med stöd av Arbetsförmedlingen fick en provanställning på 50 procent som fortsatte upp till 75 procent. Efter ett år kunde hon konvertera detta till en tillsvidareanställning på denna nivå. Det är en solskenshistoria, säger många. Javisst, men det har visat sig att detta inte bara en enskild kvinna. Hon har flera systrar och bröder som berättar liknande historier till skillnad från den undergångsstämning som oppositionen ofta försöker måla upp med breda penseldrag inför en oförstående medborgarskara. Detta skapar oro när man ser på de skatter man betalar för att finansiera sjukförsäkringssystemet. Det finns många goda exempel, som tyvärr sällan visas fram av vare sig opposition eller medier. Herr talman! Att medvetet skapa en sådan oro hos befolkningen med nostalgiska återblickar till en svunnen tid som alls inte var bättre för de långtidssjukskrivna men som i gengäld riskerade statsbankrutt genom en sjukförsäkring som finansierade allt till alla som ville ha det utan att ifrågasätta om detta var sjukförsäkringens uppgift - det är i sanning inhumant. Det är inhumant för dem som låses in i en passiv långtidssjukskrivning med en säker biljett endast till en än mer passiviserande tillvaro i en förtidspension om denna inte är motiverad. Det är också inhumant för att det hotar både hållbarheten och därmed tilltron och legitimiteten till systemet på sikt hos befolkningen för en av våra allra viktigaste gemensamt värnade och finansierade välfärdsfunktioner. Ett sådant nostalgiskt anslag - att slå blå dunster i folks ögon om att det var bättre förr i sjukförsäkringen och vilja få dem att längta dit - är enligt mitt förmenande ett av de största svek mot det skattebetalande folkets vilja att upprätthålla detta välfärdssystem över tid som någon politiker med ansvar kan göra sig skyldig till. Låt mig därför, herr talman, i stället med varm hand från tidigare opposition yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer och motioner från oppositionen. Låt mig få ge en kort återblick till varför den genomförda sjukförsäkringsreformen med löpande förbättringsjusteringar var och är en både nödvändig och självklar väg att slå in på för att sedan fortsätta att utveckla i stället för att återvända till det gamla och backa in i framtiden, som oppositionen vill. Vi behöver bara gå ett decennium tillbaka, till år 2002, då det rådde högkonjunktur. Men under en socialdemokratisk ledning fanns ett massivt utanförskap bestående en osund mix av sjunkande sysselsättning och extremt höga sjuktal. Närmare 15 procent av arbetskraften var sjukfrånvarande. Det är en siffra mer än dubbelt så hög som i jämförbara länder vid denna tidpunkt. Inte bara var ohälsotalet dubbelt så högt; sjukskrivningsperioderna var också i genomsnitt dubbelt så långvariga som i andra länder. Vi hade ett imponerande negativt resultat i sjukförsäkringen med 220 000 heltidssjukskrivna och 550 000 förtidspensionärer i en befolkning av knappt 9 miljoner människor. Varje dag året runt detta negativa toppår 2002 förflyttades 140 människor med stor medveten frenesi av det då rådande systemet från passiv långtidssjukskrivning över till en ännu mer passiviserande och definitiv förtidspension. Då var det inte tal, herr talman, om någon rehabiliteringskedja och långt mindre om någon rehabiliteringsgaranti eller rehabiliteringsmiljard varje år från staten. Inte heller satsade man på att förbättra sjukskrivningsprocessen med stöd i miljardklassen. Då var det trygg förvaring i sjukförsäkringen som gällde för att hyfsa arbetslöshetssiffrorna. Sjukförsäkringen fungerade för många som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, vilket bland annat bekräftades av de enorma geografiska skillnaderna i ohälsotal som saknade medicinsk grund. Snittet för sjukfrånvaron för befolkningen i arbetsför ålder var 40 dagar per år. Sverige hade världens mest sjukfrånvarande befolkning samtidigt som hälsoläget i andra observationer angav att vi hade en av världens friskaste befolkningar. Detta var naturligtvis ohållbart, och det såg dåvarande statsminister Göran Persson. Han såg att problemet låg i den tidens sjukförsäkring och skrev därför in i budgetpropositionen 2002/03 en vision om att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning ska i förhållande till 2002 halveras fram till 2008. Detta var en djärv vision, kan tyckas, men ett utslag av ett tydligt ansvarskännande för grundproblemets natur, till skillnad från dagens socialdemokrater. Anna Hedborg, tidigare socialdemokratisk socialförsäkringsminister, gavs uppdraget att komma med förslag för att reformera sjukförsäkringen. I uppdraget från den socialdemokratiska regeringen ställdes bland annat frågan varför det inom den svenska sjukförsäkringen saknas en bortre gräns som i princip alla andra länder hade och har, något som de rödgröna oppositionspartierna nu vill plocka bort. Anna Hedborg levererade sin gedigna utredning under 2006. Där konstateras bland annat att sjukförsäkringen har tillåtits bli en parkeringsplats för problem den inte är avsedd för. Vidare skrev Anna Hedborg att i andra länder är sjukförsäkringen begränsad i tid, vilket gör att alla vet att det är viktigt att åtgärder sätts in snabbt, men den svenska sjukförsäkringen präglas av motsatsen. Hon sammanfattade sin utredning med att det bästa man kan säga är att rätt till sjukpenning i Sverige finns för den som vill ha den. Ansvarskännande politiker och bland annat LO applåderade Hedborgs analys och förslag till förändringar i sjukvårdsförsäkringen. Men så förlorade man valet 2006, och den tillträdande alliansregeringen byggde mycket av sin sjukförsäkringsreform just på Hedborgs utredningsresultat. Denna genomfördes som sagt under 2008 med synliga positiva effekter med början vid övergången från 2009 till 2010 och fortsatt i dag, enligt de många fortlöpande uppföljningar som gjorts, görs och planeras. De sammanfattande resultaten av sjukförsäkringsreformen kan beskrivas i några enkla ord, för att inte blanda in för mycket statistik, som att vi nu har hälften så många som är sjukskrivna hälften så länge som tidigare. Men inte bara långtidssjukskrivningarna har minskat, det har även förtidspensioneringarna, som är så förödande destruktiva för människors liv om man inte verkligen behöver det. Vi talar om många hundratusen människor som nu efter sjukförsäkringsreformen finns på eller är betydligt närmare arbetsmarknaden än innan sjukförsäkringsreformen genomfördes. Till skillnad från den negativa bild som bland annat Wiwi-Anne Johansson målade upp om sysselsättningen och utanförskapet har de senaste undersökningarna visat på en ökad sysselsättning med ungefär 215 000 individer och ett minskat utanförskap med 224 000 individer. Det senare är mycket sjukförsäkringsreformens förtjänst. Sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna är nu alltså nere på jämförbara nivåer med jämförbara länder, och de tidigare bisarra geografiska skillnaderna i ohälsotal och sjukskrivning runt om i landet är nu i princip utjämnade. Göran Perssons vision från budgetpropositionen 2002/03 är fantastiskt nog uppfylld genom ansvarskännande politikers agerande från både tidigare socialdemokratiska regeringar och alliansregeringar. Det är därför förvånande att den nuvarande socialdemokratin med stöd av rödgröna och oppositionen generellt, med en farlig nostalgisk flört till väljarna baserad på ensidig analys av de många data som i dag finns tillgängliga om utfallet av sjukförsäkringen så här långt, försöker att sken av att den tidigare samsynen över parti- och blockgränserna på problemen och deras lösning för att långsiktigt värna en hållbar och legitim sjukförsäkring finansierad av svenska skattebetalare inte längre finns, till förmån för att helt enkelt bedriva en bakåtsträvande reaktionär politik vars facit vi sett och förskräcks över att möjligen få återuppleva om dagens opposition kommer till makten. Herr talman! Som den kanske första optimisten i den talarskara som hittills stått i talarstolen skulle jag vilja avsluta mitt anförande med några faktauppgifter som just inger hopp i stället för förtvivlan. Vi har nu en i allt väsentligt välfungerande sjukförsäkring som ger hållbar trygghet för framtiden för dem som verkligen behöver den och som samtidigt utgår från att den som kan och vill arbeta ska få stöd för att göra detta. Den första uppgiften är en faktasammanställning från riksdagens utredningstjänst, RUT, byggd på trygga källor som Eurostat och Försäkringskassan strax före sommaren i år. Här konstateras att "den svenska sjukan" inte länge är ett undantag, och RUT bekräftar därmed att Sverige numera har både ett mer stabilt sjuktal och att detta inte nämnvärt avviker från det i vår omvärld. Med stöd av statistik från bland annat Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen lämnade Socialdepartementet en rapport i september i år om vägen tillbaka, en beskrivning av dem som lämnat sjukförsäkringen. I den står det att finna, i klar motsats till hur oppositionen framställer det, att av de 14 200 personer som lämnat sjukförsäkringen vid årsskiftet 2009/10 var nästan 3 500 tillbaka i arbetslivet. Här tycker jag att det är beklämmande att se att de som är tillbaka i arbetslivet med stöd betraktas som icke riktigt arbetande. Det är för mig en väldigt främmande människosyn. Ytterligare drygt 4 100 personer är nu betydligt närmare arbetsmarknaden, med studier, i olika arbetsmarknadspolitiska program eller öppet arbetssökande i stället för att ha återgått till sjukförsäkringen. Man slås av att hälften av de 14 200 personerna inte längre finns kvar i sjukförsäkringen alls, vare sig som sjukskrivna eller med förtidspension. Av dem som återgick till sjukförsäkringen kommer mycket riktigt en del tillbaka för andra gången för att erbjudas arbetslivsintroduktion. Detta är dock begränsat till 2 000 personer, och det är enligt min mening en stor framgång att det är så pass få. Samtidigt får de pröva sin arbetsförmåga när så är befogat och möjligt. De synliggörs helt enkelt och ges en möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Till sist, herr talman! Ordet nostalgi kommer från latin och betyder smärtsam längtan tillbaka till hur det var. Nostalgi var ursprungligen en medicinsk diagnos, för det här med en smärta av längtan till hur det var förr var sällan förankrad i den verklighet som då fanns. Nostalgi och trängtande tillbakablickande är därför förrädiskt, och fallet med den svenska sjukförsäkringen skulle i så fall bli förskräckligt. Låt oss därför i stället blicka framåt, se och analysera samhällsproblemen och ha politiskt mod att sedan göra något åt dem, såsom vi gjort med sjukförsäkringen. Detta ingjuter hopp i stället för vanmakt hos befolkningen i en omgivande värld fylld av svårigheter och motsatsen till en stabil ekonomi, som vi har i vårt land. Det synsättet, herr talman, för oss alla framåt, inte bakåt. (Applåder)

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 14 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Ofta har vi hört moderata företrädare prata om att det utförsäkrades 140 personer per dag. Jag lät därför riksdagens utredningstjänst titta på hur siffrorna sett ut över tid. Då kan jag berätta att enligt den undersökning som jag har fått var det 169 personer som utförsäkrades varje dag år 1993. Vilka var det som satt i regering då? Jo, det var just nu nämnda moderater. Man kan inte bara säga att tack vare rehabiliteringskedjan har utvecklingen vänt. Enligt statistiken ändrades kurvan för sjukpenningen 2003. För förtidspensionerna var toppen 2004, och sedan gick det ned. Då kan man fundera: Var det bättre förr? Nej, det säger vi inte i Miljöpartiet. Vi vill se någonting helt nytt. År 2003 när vi samarbetade med Socialdemokraterna var det inte bra, det var ingen perfekt sjukförsäkring då heller. Men det som ni nu kallar för en miljard till landstingen infördes redan då, fast då kallades det inte så. Jag vill fråga Finn Bengtsson: Vilken ideologi vill ni se? Vill ni se en social försäkring där det också finns ett golv?

Finn Bengtsson (M)

Anf. 15 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Statistik är ju bedrägligt, och vi måste kanske gå tillbaka ytterligare decennier för att se hur det såg ut när Socialdemokraterna regerade, kanske till och med innan Miljöpartiet gjorde entré på scenen. Viktigt för mig att konstatera är att när Göran Persson antog sin vision i budgetpropositionen 2002/03, vilket jag tyckte var framsynt av en socialdemokratisk ledare att göra, sänktes sjuktalen, men det var oftast på bekostnad av en övergång i förtidspension. Då flyttades man över till det som vi kallar för sjukersättning och som alltså ersätter förtidspensionen. Det är först sedan alliansregeringens sjukvårdsreform trädde i kraft som vi faktiskt ser ett ytterligare sänkt förtidspensionstal. Den resan började, såvitt jag kan se, efter alliansregeringens tillträdande. Den andra frågan gällde Gunvor G Ericsons förslag till golv; man kan naturligtvis diskutera ideologi. Vi tycker att de nivåer vi i dag har i sjukförsäkringen är rimliga givet det faktum att det oftast finns avtalsförsäkringar som täcker upp för de flesta människor så att de kan komma upp till en rimlig försörjningsnivå om de blir långtidssjukskrivna. Man kunde också vända på frågan och säga: Ska vi ta bort avtalsförsäkringarna? Vill vi inte att parterna ska ha något utrymme att påverka sjukförsäkringssituationen? Jag tror att det kan vara tvärtom. Det viktiga när man inte bara höjer golv och tak är att man då frigör resurser till helt andra investeringar i välfärdssektorn, till exempel skolan och äldreomsorgen. Vi har trots allt en begränsning av resurser. Vi måste prioritera. Naturligtvis ska de sjuka prioriteras högt, men det ska även de äldre samt våra ungdomar och skolan.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 16 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Det är möjligt att Finn Bengtsson blir besviken, men tittar vi på de siffror som riksdagens utredningstjänst tagit fram ser vi att antalet som gick in i förtida pension, alltså sjukersättning, minskade från 72 000 till 59 000 mellan 2004 och 2005. Ser vi till det totala antalet under de första åren var det en större minskning 2004-2006 än vad ni, Finn Bengtsson, åstadkommit från 2006 till 2010. När det gäller synen på golv vill jag säga att genom att ni tagit bort den tillfälliga sjukersättningen finns det ingen möjlighet för den som inte kommit in på arbetsmarknaden att få ett stöd. Låt oss som exempel ta en ung person som går sista året på gymnasiet och drabbas av leukemi. Sjukvården lyckas, vilket är helt fantastiskt, återställa henne, men hon har kraftigt nedsatt arbetsförmåga på grund av biverkningarna. Den unga personen vill inget annat än att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Hon försöker gå en utbildning men klarar det inte på heltid. Hon skulle gärna vilja skaffa sig arbetslivserfarenhet, men klarar inte det. Hon får noll i ersättning. Det finns inget stöd. Med ett golv skulle hon åtminstone kunna få ersättning, skaffa sig en ordentlig utbildning och successivt försöka komma tillbaka. Frågan är därför: Kan inte Moderaterna trots allt se att det finns ett värde i att ha en ekonomisk och social trygghet för att kunna ställa om och få ett jobb?

Finn Bengtsson (M)

Anf. 17 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Jo, det kan Moderaterna visst, och det kan alliansregeringen samfällt också. Vi har, Gunvor G Ericson, med intresse följt både golvhöjarnas och takhöjarnas argumentation. Det är bland annat därför det tillsattes en parlamentarisk socialförsäkringsutredning inom vilken just den typen av frågor kan bli aktuella att resonera om. Sedan får vi se var det största parlamentariska underlaget finns för att antingen höja tak eller golv, eller hur man nu ska göra, och vilken avtrappningsform som kan bli aktuell. Allt detta måste ställas i relation till att det även handlar om utgifter, som jag sade i mitt förra inlägg, Gunvor G Ericson. Det rör sig om miljardpuckar, som det brukar heta. Det är stora kostnader för staten. De kan naturligtvis vara välmotiverade, men de måste genomtänkas och speglas mot andra insatser som görs på välfärdsområdet, till exempel äldreomsorgen, skolan, sjukvården. Det är lite förment att kräva att vi omedelbart ska höja både golv och tak utan att först göra den reflexionen och utan att ta till vara den breda parlamentariska möjlighet som nu ges i och med den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. När det sedan gäller statistiken kan jag inte omedelbart gå in i den eftersom jag inte sett faktaunderlaget. Jag betvivlar dock att det fullt ut förhåller sig så som Gunvor G Ericson säger, men låt oss titta mer på det. Det finns en paradox i detta, herr talman. Å ena sidan beskrivs det vi gjort som att vi kastar ut folk som är sjuka, både från sjukpenning och från förtidspension. Å andra sida sägs det att vi har gjort att fler blivit förtidspensionärer. Så låter det av Gunvor G Ericsons resonemang. Det håller inte ihop, Gunvor G Ericson. I så fall var det enligt din ideologi en inhumanitet när ni tillsammans med Socialdemokraterna 2004-2005, som du säger, skickade ut färre människor i förtidspension än det du påstår att vi nu gör. Det resonemanget håller inte, Gunvor G Ericson. (Applåder)

Tomas Eneroth (S)

Anf. 18 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Det är fascinerande att lyssna på Finn Bengtsson och ibland på moderater över huvud taget. De verkar gilla socialdemokrater, men först tio år efteråt. Här berömmer man Hedborg och Göran Persson och andra. Det är bra, men kunde ni inte ha fattat det då, Finn Bengtsson? Tog det så lång tid? Sedan verkar det som att ni misstolkar och inte riktigt förstår vad de föreslog. Att Anna Hedborg tyckte att det skulle vara mer försäkring och mer arbete, inte tvärtom, är ju en annan historia. Den historieförfalskning som nu delvis bedrivs från moderater i talarstolen och i kommunikationsplattformar är lite bekymmersam, antingen det görs av partisekreteraren eller av någon i riksdagens talarstol. Vi kan nämligen konstatera att det var vi som införde pengarna när det gällde landstingsmiljarden. Ohälsotalen sjönk från 2003. På punkt efter punkt kan vi bevisa att mycket av det som här påstås naturligtvis inte är sant. Det är också bekymmersamt när det hävdas att utgiftsminskningarna på något sätt konkurrerar med pengarna till skolan. Hade det varit så skulle väl resurserna till skolan i så fall ha förstärkts under den tiden. Så har inte skett. Resultaten sjunker ju dramatiskt. Däremot uppvisar sjukförsäkringen stora överskott, men de pengarna går inte till sjukförsäkringen. De går någon annanstans. Det är ett av skälen till att företrädare för Saco, TCO och andra undrar varför de ska betala försäkringarna dubbelt, både via avtalsförsäkringar och dessutom via socialavgifter. Det vore intressant att få svar på det av Finn Bengtsson. Det andra jag vill fråga gäller det som Stefan Svallfors säger, nämligen att under dessa år har förtroendet för sjukförsäkringen minskat dramatiskt hos svenska folket. Det är inte så att alla vi andra får brev från folk som säger att äntligen är sjukförsäkringen mycket bättre än tidigare. Det är ett ganska udda tillfälle när något sådant eventuellt händer. Oftast är det precis tvärtom. Uppenbarligen visar Stefan Svallfors undersökningar i Umeå detsamma. Det som skett är att förtroendet för sjukförsäkringen raserats. Därför vill jag fråga Finn Bengtsson vilket ansvar han tar för det minskade förtroendet.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 19 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Det är intressant att höra Tomas Eneroth fascineras av att jag kan uppskatta en tidigare ansvarskännande socialdemokrati. Det jag egentligen gör är att jag ifrågasätter den nuvarande socialdemokratins klackvändning 180 grader där man frångår de principer som man under lång tid i regeringsställning faktiskt tog ansvar för och som gjorde det möjligt för alliansregeringen att, på basis av den problemanalysen och de förslagen, genomföra en sjukförsäkringsreform. Det är det som är paradoxen. När det gäller avtalsförsäkringar är socialdemokratins förhållningssätt intressant. Avtalsförsäkringar inom det område som gäller ersättning av inkomst för sjukdom ska inte få lov att finnas. Det får parterna inte blanda sig i. När det sedan gäller arbetslöshetsförsäkringen är det precis tvärtom. Då får det inte finnas några generella lösningar. Staten får helst inte vara inblandad, utan det ska lösas av parterna. Då kramar man alltså en annan lösning. Logiskt hänger det inte riktigt ihop. Beträffande förtroendeminskningen frågar Tomas Eneroth vad Finn Bengtsson och alliansregeringen har för ansvar för det och stöder sig på Umeåforskares mer deskriptiva analys av en uppfattning som fås genom enkätstudier. Man kan fundera lite grann på hur mediebilden ser ut och vem som understöder den mediebilden. Jag tycker att det ofta gås ut och sägs att cancersjuka under pågående behandling kastas ut från sjukförsäkringen för att arbeta. Det om något är väl historieförfalskning. Det är faktiskt lögn. Det är inte så regelverket ser ut. Vi tittade på siffror från Försäkringskassan, och det visade sig att det under föregående år inte fanns någon med pågående cancer som haft krav på sig att lämna sjukförsäkringen. Vi har så pass generösa undantag att 20-25 procent, alltså var fjärde till var femte individ, kan fortsätta i sjukförsäkringen utan bortre gräns på grund av de undantagsregler som finns. Så nog tycker jag att vi har tagit vårt ansvar när det gällt att visa humanitet.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 20 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Där fick vi svaret. Det är alltså mediernas fel att svenska folket har tappat förtroendet för sjukförsäkringen. Det är väl egentligen kontentan. När Svallfors gör undersökningar som visar att svenska folkets förtroende för sjukförsäkringen har minskat dramatiskt under de här åren är det elaka tidningsrubriker som är orsaken, inte det förändrade regelverket. Det låter som en väldigt udda förklaring. Nej, naturligtvis är det den kraftiga omstöpningen, det systemskifte som har skett i sjukförsäkringen, som gör att människor på arbetsmarknaden i dag inte riktigt vet om de får skydd när de är sjuka. Man vet inte om eller när man får pengar, och man vet definitivt inte om man får någon rehabilitering. Sällan har osäkerheten på svensk arbetsmarknad om vilket skydd som finns när man blir sjuk varit så stor som just nu. Det är inte bara jag som säger det. Det säger företrädare för LO, TCO och Saco. Det säger även företrädare för arbetsgivarna. Detta har skapat en svårförutsägbar situation på arbetsmarknaden. Vi kommer ihåg debatten om 180-dagarsregeln. Personer som genomgick cellgiftsbehandling hamnade i ett läge där de tvingades till uppsägning i stället för att fullfölja sin rehabilitering och kunna vara kvar på arbetsmarknaden. Vi hade aktuella ärenden som vi visade. Ändå väljer Finn Bengtsson och Moderaterna att inte tro på den verkligheten. Återigen: Nostalgi kan vara att drömma sig bakåt, men det kan uppenbarligen också vara att drömma om någon alternativ verklighet, och det är väl det som sker i det här fallet. Jag tycker att det är bekymmersamt att man inte ser verkligheten som den är. Det är en dåligt fungerande försäkring. Den har skapat stor osäkerhet, vilket gör att fackföreningar och andra nu tvingas gå avtalsvägen för att komplettera ett mycket dåligt samhälleligt skydd. Poängen vore att reparera en dåligt fungerande sjukförsäkring och reparera förtroendet hos svenska folket, så att man faktiskt vet att det ska finnas ett skydd i händelse att man drabbas av sjukdom, vilket kan hända oss alla. De som blir utförsäkrade förlorar enligt Kommunals undersökning uppemot 5 000 kronor i månaden. Tycker Finn Bengtsson att det är rimligt? Är det bra ekonomiska incitament?

Finn Bengtsson (M)

Anf. 21 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Nu säger Tomas Eneroth att jag påstår att det är mediernas fel. Det sade jag inte. Jag sade att mediebilden har varit påtagligt negativ om man sätter den i relation till hur vi följer upp detta och får myndigheternas inspel om hur man tycker att försäkringen har fallit ut. De hanterar den i daglig gärning i sitt uppdrag och har även enligt regleringsbrevet en skyldighet att rapportera tillbaka vad de upplever. Vi hade så sent som i höstas en offentlig utfrågning i utskottet där vi följde upp rehabiliteringskedjan. I allt väsentligt visade det sig fungera väldigt väl. Den bilden sätts sällan av medierna. Bär inte Tomas Eneroth och oppositionen som kraxande olyckskorpar till viss del ett ansvar för vilken mediebild som sätts? Försäkringskassan fattar nästan 20 miljoner beslut om året. 97 procent av dem går den försäkrades väg. Men eftersom det är så många beslut är det klart att de 3 procent som inte beviljas är rätt många. Bland dem finns det naturligtvis sådana som kan hamna fel i ett så här stort reformarbete. Det är också därför vi har gjort förbättringar i förra budgetpropositionen och i denna budgetproposition, som jag tog upp i mitt anförande. Socialdemokraterna och den övriga oppositionen väljer dock att se bort från detta för att i stället hitta andra ingångar till att kritisera ett system som i själva verket har blivit mycket mer hållbart och långsiktigt trovärdigt, precis som riksdagens utredningstjänst gav uttryck för i ett pm som kom i år. Herr talman! Det är viktigt att förstå att man inte bör skapa oro kring ett av våra viktigaste trygghetssystem. Det fanns en vilja inom den tidigare socialdemokratiskt ledda majoriteten och det finns en vilja hos den nuvarande alliansmajoriteten att förvalta uppdraget och komma till rätta med de problem och den dysfunktionella försäkring vi hade tidigare. Oron för detta ska man inte göda onödigtvis, för man tar på sig ett väldigt stort ansvar.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 22 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Jag kände mig apostroferad, som det heter, när det gällde människor som kommer tillbaka med lönebidrag. Det skulle tydligen vara någonting som vi inte tyckte var bra. Därför tänker jag citera mig själv ur dagens anförande: "Ytterligare 3 000 jobbar med någon form av stöd, oftast lönebidrag. Det är absolut inget fel med det; tvärtom är det ett bra sätt att kunna komma tillbaka. Problemet är att det i statistiken inte sägs någonting om hur mycket arbete man egentligen är i." Vi har ingenting emot om man kommer tillbaka i arbete med hjälp av lönebidrag. Den onödiga diskussionen kan vi döda. Finn Bengtsson pratade om prioriteringar. Man måste prioritera när andra ur oppositionen diskuterar varför inte sjukförsäkringarna är tillräckliga. Jag kan säga att ni gör era prioriteringar. Ni sänker bolagsskatten för 16 miljarder, tror jag att det är. Ni tillåter vinster i välfärden som dränerar bort skatteintäkter på 8 miljarder. Ni har sänkt skatter för svenska folket med uppåt 100 miljarder under er tid vid makten, inte minst för höginkomsttagarna. Det är era prioriteringar. De pengarna skulle göra väldigt god nytta i skolan, som rasar och får allt sämre resultat med en borgerlig regering vid makten. Det finns pengar som ni har undandragit. Dessutom går sjukförsäkringen med vinst som täpper till andra hål. Jag vill också kommentera det här med att det skulle vara vi och medierna som skapar oro. Jag tycker att den oro för sjukförsäkringssystemen som finns är ett hälsotecken. Folk har nu upptäckt hur illa ställt det är - det är du som drabbas i dag, men jag kan drabbas i morgon. Vi har inte en sjukförsäkring som vi kan lita på.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 23 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Det var skönt att höra att Vänsterpartiet inte har något emot att man blir anställd med lönebidrag. "Vi har ingenting emot om man kommer tillbaka i arbete med hjälp av lönebidrag", säger Wiwi-Anne Johansson. Ni har ingenting emot det, men vi gör någonting för att man ska kunna komma tillbaka med eller utan lönebidrag. Vi har gjort en sjukförsäkringsreform som ger möjlighet för människor att lämna ett passivt utanförskap i långtidssjukskrivning där inget ses eller görs och ingen annan utsikt finns än att kanske få förtidspension. Det är därför tidsgränserna hela tiden är så viktiga för att markera att man har en avstämningspunkt där man gör en bedömning. Ska det vara fortsatt sjukskrivning, ska det ske en övergång till förtidspension eller ska man prova individen mot den arbetsmarknad som tidigare kanske inte var möjlig? Sedan kan man ta emot människor med eller utan lönebidrag. Men med Wiwi-Anne Johanssons ståndpunkt att man bara ska sitta i sjukskrivningen utan en bortre gräns lär man aldrig få möjlighet att få lönebidrag eller ett arbete utan lönebidrag. Det är vi som har löst den knuten. När det sedan gäller den klassiska problematiken med att vi sänker skatter för folk och investerar hos rika, eller hur ni nu brukar uttrycka det, fungerar tyvärr inte logiken. All politik hänger ihop. I enlighet med det logiska resonemang som du just nu förde skulle man kunna säga att vi sänker skatterna för medborgarna för att investera i partibidrag till Vänsterpartiet. Det är ungefär samma logik. Pengarna tas in på olika sätt. Genom att vi sänker skatten för folk som arbetar ökar vi den totala intäkten till skattekistan för staten. Det är detta som är arbetslinjen. Det tror jag att Vänsterpartiet har väldigt svårt att förstå, men det leder till större möjligheter till sunda statsfinanser och investeringar i välfärden. Det är den logiken jag vill se, inte logiken i att beskriva någonting inverst, att man tar pengar från vissa och ger till andra. Det är inte så det fungerar.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 24 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Jag ska nästan citera mig själv igen. I mitt anförande, som jag tror att Finn Bengtsson inte riktigt lyssnade till, sade jag väldigt tydligt att vi inte har någonting emot tidsgränser. Men vi vill inte sätta tidsgränserna på den enskilde, utan på sjukvården, rehabilitering, samarbete med Försäkringskassan, behandlande läkare och så vidare, så att man har en rättighet att få sin rehabilitering gjord. Vi vet att det tar väldigt lång tid att få rehabilitering. Ibland kan det vara för sent vid de här tidsgränserna. Vi vet också att människor kan tvingas säga upp sig från sitt jobb efter 180 dagar. Det är vad vi menar med tidsgränser. Vi menar inte att man ska sitta och vara passiv och att ingen ska bry sig om en. Vi har aldrig sagt att det var bättre förr. Det fanns saker som behövde göras då med. Då var tidsgränser till stöd och hjälp för den som behövde det, för den som blivit sjuk och behövde rehabilitering. Där har vi nog inte olika åsikter. Men man hamnar i kläm med dagens tidsgränser som de ser ut, och risken finns att man blir utförsäkrad och hamnar helt utanför systemet. Dessutom är det många som blir försörjda av anhöriga, och det är väl ändå inte så vi vill ha det i Sverige i dag. Jag förstår inte riktigt Finn Bengtssons logik när det gäller skattesystemet. Han säger: Vi vill prioritera vad vi vill använda skattepengar till. Men ni har allt mindre att prioritera med eftersom ni har sänkt skatterna med 100 miljarder. Ni sänker bolagsskatten med 16 miljarder och så vidare. Jag förstår inte det resonemanget. Det får Finn Bengtsson gärna ta en gång till. Ju mindre skatteintäkter vi har gemensamt, desto mer pengar finns det i systemet. Det är en logik som jag inte förstår.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 25 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Nu kan jag inte ställa någon motfråga till Wiwi-Anne Johansson eftersom jag har slutreplik. Låt mig i stället konstatera att med dagens sjukförsäkringssystem stannar fortfarande var fjärde till var femte individ kvar i sjukförsäkringen efter att de har passerat den bortre tidsgränsen. Det är den humana inställning vi har till att inte se tidsgränserna som fullständigt låsta. Med detta sagt är det mycket riktigt så att det vi har diskuterat i dag är det de 65 000 individerna som har haft en möjlighet att lämna sjukförsäkringen efter uppnådd bortre gräns för att pröva huvudsakligen arbetslivsintroduktion. Det är intressant att notera att av de 65 000 är det 35 000 som inte återvänder till sjukförsäkringen. Det är de 35 000 som kan få ett arbete med eller utan lönebidrag eller andra arbetsmarknadsinsatser av Arbetsförmedlingen. Det är de som Wiwi-Anne Johansson i sin retorik i anförande inte vill ge denna möjlighet. Hon förfasas just över denna bortre gräns där människor ges en möjlighet att komma tillbaka. Det är den bristande logiken. Det är en björntjänst som man från Vänsterpartiet vill göra när man vill ta bort den bortre tidsgränsen, för då får dessa människor inte möjlighet att provas. Dessutom är det så - och det tycker jag att man ska vara ärlig nog att säga, Wiwi-Anne Johansson - att vi i förra budgetpropositionen införde vi ett önskemål om att människor skulle komma till ALU betydligt tidigare än bortre tidsgränsen, redan efter 180 dagar. Det ger människor möjlighet att fundera över om det yrkesval som de har gjort verkligen är det bästa med tanke på att de har varit så långtidssjukskrivna, om det nu inte gått att rehabilitera i den miljön de arbetade. Det innebär att människor arbetar kvar under samma ekonomiska skydd i sjukförsäkringen som de hade tidigare men med syftet att försöka närma sig arbetsmarknaden. Det är väldigt tråkigt att inte Vänsterpartiet ser att de fortsatta förbättringarna av en redan i grunden bra reform är rätt väg att gå i stället för att drömma sig tillbaka av nostalgiska skäl till en svunnen tid där vi hade ett utanförskap som var mer massivt än i något annat land i Europa. (Applåder)

Ulf Nilsson (FP)

Anf. 26 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! I ett modernt fungerande samhälle är det verkligen viktigt med både allmänna socialförsäkringar och fungerande privata försäkringar. För oss i Folkpartiet har alltid de allmänna socialförsäkringarna varit ett väldigt viktigt inslag i välfärdsbygget. Grundtanken med socialförsäkringar är, som de flesta som sitter här känner till, att de omfattar hela befolkningen och att alla, även människor med medfödd sjukdom, kan försäkra sig för att få inkomstskydd och subventionerad sjukvård. Socialförsäkringar ska jämna ut risker, skydda mot inkomstbortfall och omfatta alla. Det är väsentligt att människor har ett inkomstskydd och en ekonomisk trygghet när de blir sjuka eller arbetslösa. Herr talman! Det har diskuterats historia här. Jag vill se tillbaka ungefär en tio är i tiden. Det är otvivelaktigt så att vi då hade väldigt höga sjukskrivningstal. Vi hade långa sjukskrivningsperioder. Omkring mitten av 2000-talet gick visserligen sjuktalen ned. Men i gengäld rusade det sammanlagda antalet förtidspensioneringar i höjden, om man räknar ihop både permanenta och så kallade tillfälliga förtidspensioneringar. Vi hade en topp 2006. Jag vill minnas siffran var 562 000 tillfälligt eller permanent förtidspensionerade. Man brukar räkna med att i mitten av 2000-talet var antalet långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar i det systemet 750 000 tillsammans. Hur vi än ser på vems fel det var går det inte att förneka att hela debatten 2005 handlade om hur vi skulle kunna vända utvecklingen. Det var bland annat därför Anna Hedborgs utredning tillsattes. Det var därför till exempel en LO-utredning som bland annat förespråkade tidsgränser sysslade med dessa frågor. Wiwi-Anne Johansson sade en sak som jag verkligen vill hålla med om. Det handlar om att se människan bakom siffrorna. Då tänker jag på alla människor som då dömdes till ett passivt liv utan att riktigt få chansen att pröva att komma tillbaka. Det var unga människor som aldrig kom in i ett riktigt jobb. Det var unga, medelålders och äldre män och kvinnor som föstes ut från arbetsmarknaden utan att ha fått en rejäl chans att komma tillbaka. Det var människor med psykiska besvär och utbrändhet. I stället för att få rehabilitering lämnades de till ett liv utan arbete. Det var särskilt många människor i län med hög arbetslöshet som sjukskrevs eller förtidspensionerades. Hur vi än räknar och talar, och vems fel vi än säger att det var, är det bara att konstatera att detta var den stora debattfrågan när det gällde sjukförsäkringen i mitten av 2000-talet. De förändringar som diskuterades då har i allra högsta grad utvecklats och genomförts framgångsrikt av alliansregeringen som tog debatten på allvar. Den nya sjukförsäkringen som genomfördes 2008 har som vi vet olika steg och tidsgränser där man prövar hur arbetsförmågan räcker först för att gå tillbaka till det gamla jobbet och sedan successivt för arbeten i en vidare krets. Den nya sjukförsäkringen med tidsgränser har kombinerats med stora satsningar på rehabilitering och sjukvård, den så kallade sjukvårdsmiljarden. Samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har ökat kraftigt. Nu hör vi hur oppositionen använder ordet utförsäkring som ett standardord. Det låter som att alla utförsäkras efter en viss tid i sjukförsäkringen oavsett om de är sjuka eller inte. Så är det inte, herr talman. Sanningen är att efter maxgränsen två och ett halvt år blir åtskilliga människor kvar i sjukförsäkringen. Jag tror att det handlar om ungefär 20 procent. De blir det för att de får fortsatt sjukpeng därför att de är sjuka eller får förtidspension, eller sjukersättning som det egentligen heter. De allra flesta av dem som ändå lämnar sjukförsäkringen går till en arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen. Det är ungefär 90 procent av dem som lämnar som går till en sådan arbetslivsintroduktion. Som helhet har nu sjukfallen och sjukskrivningstiderna minskat sedan reformen genomfördes 2008. Vi ser nu en viss ökning igen av sjukfallen som enligt Försäkringskassan inte är dramatisk. Men det är naturligtvis viktigt att följa den. Det är inte så konstigt att en del kommer tillbaka och blir sjukskrivna på nytt. Många av dessa människor har varit sjukskrivna i många år. Alla vet hur svårt det kan vara att komma tillbaka redan efter några månaders frånvaro från jobbet. Ungefär hälften av dem som prövar arbetslivsintroduktionen går inte tillbaka till sjukskrivning, utan de studerar, arbetar, är aktivt arbetssökande eller har någon praktik eller rehabiliteringsverksamhet. Det kallar oppositionen för ett misslyckande. Jag kallar det för en framgång. Om vi ser på den första gruppen som lämnade sjukskrivningen 2010 handlar det enligt statistiken om människor som i genomsnitt har varit borta från arbetslivet i elva år. Är det då ett misslyckande att hälften av dem kommer tillbaka till ett mer aktivt liv? Jag kallar det inte för ett misslyckande. Det var inte mer omtänksamt att låta dessa människor passivt vänta på att bli definitivt utsorterade från arbetsmarknaden. Herr talman! Jag vill inte skönmåla, och jag tycker att man ska ödmjuk och inse att stora reformer hela tiden behöver ses över. Vi får aldrig nöja oss så länge några enstaka människor far illa i ett system. Därför drev bland annat vi i Folkpartiet på för att rätta till en del fel som har funnits även i den nya sjukförsäkringen. Vid årsskiftet införde regeringen nya regler som gör att Försäkringskassan lättare kan göra individuella undantag, så att fler människor får behålla sin sjukpeng även efter två och ett halvt år. Från januari i år har också samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen utvecklats kraftigt. Som Finn Bengtsson nämnde kan man nu också få hjälp av Arbetsförmedlingen redan tidigare under sjukskrivningstiden och med bibehållen sjukpeng. De gamla barriärerna mellan myndigheterna är på väg att upphöra, och man gör en gemensam kartläggning av individens behov. Människor kan få hjälp av Arbetsförmedlingen samtidigt som de får ersättning från sjukförsäkringen. Det är viktigt att förena insatser från både ett medicinskt perspektiv och ett arbetsmarknadsperspektiv. Försäkringskassan ansvarar för och samordnar också andra insatser: arbetsgivare, sjukvård och samordningsförbund. Helhetsgreppet har varit rätt, och enligt min uppfattning är sjukförsäkringen nu verkligen på rätt väg. Herr talman! Med detta sagt återstår det naturligtvis en hel del att ta itu med. Vi har den stora parlamentariska socialförsäkringsutredningen, som har ett viktigt arbete framför sig. Det vore naturligtvis bra om de politiska partierna i Sverige kunde komma fram till breda lösningar för framtidens sjukförsäkringar, ungefär som vi har en bred överenskommelse om pensionssystemet. För oss i Folkpartiet i Socialförsäkringsutredningen är några frågor särskilt viktiga i vår socialliberala tradition. Vi tycker att det är viktigt att behålla karaktären av inkomstskydd i sjukförsäkringen. För oss är det viktigt att fler människor i Sverige får hela sin inkomst försäkrad. Vi vill snabbt göra något åt att så många unga fortfarande hamnar i den tillfälliga förtidspensionen, aktivitetsersättningen. De borde i stället få hjälp och uppmuntran att gå vidare, komma tillbaka, studera och på olika sätt hitta vägar till ett aktivt liv i stället för att uppmanas att ge upp. Regeringen har redan nu tagit ett viktigt steg i årets budget med förslaget om en vilande aktivitetsersättning, så att ungdomar ska våga försöka plugga och jobba utan att direkt förlora sin ersättning. För Folkpartiet är det också mycket viktigt att studenter får ett bättre skydd och att studiemedel i princip blir sjukpenninggrundande. Inte minst viktigt är det för de studerande som har barn att ha möjlighet till viss betald föräldraledighet som andra människor. Det är några av de frågor som Folkpartiet kommer att föra fram och argumentera för i Socialförsäkringsutredningen. Herr talman! Jag ställer mig bakom regeringens budget för ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Jag ställer mig därmed bakom budgetförslagen som ligger, förslaget om vilande aktivitetsersättning och även förslaget om möjlighet för egenföretagare att ha endast en karensdag. De 94 miljarder som regeringen anslår är väl använda pengar för att fortsätta förbättringen av sjukförsäkring och rehabilitering och för att öppna bättre vägar tillbaka från sjukdom till ett aktivt liv. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna! (Applåder)

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 27 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Folkpartiet har varit ett socialliberalt parti. Ni har infört en bortre gräns som de facto innebär ett utförsäkringssystem. Ni har också som Moderaterna valt att vänta att se. Först 2015 kommer Parlamentariska socialförsäkringsutredningen att lägga fram sitt slutbetänkande. Regeringen sköt fram tiden till 2015. Det innebär att vi kanske tidigast 2016 kan se förslagen från den utredningen bli verklighet. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna hitta en ny syn som gör att vi kan ha en social försäkring som också bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling både socialt och ekonomiskt. Men 2015-2016 är väldigt långt bort för alla de människor som befinner sig i socialförsäkringssystemet i dag. De ska inte behöva vänta ända till dess, om vi här och nu i Sveriges riksdag kan enas om att göra vissa förändringar i väntan på att vi ska ordna det stora systemet. Det finns ett golv i föräldraförsäkringen. Miljöpartiet har länge drivit frågan att nivån på det ska höjas, och det är bra att regeringen nu gör det. Det finns också ett golv i pensionssystemet. Men vad menar Folkpartiet att de människor som inte har haft turen att få ett fast jobb ska leva på? Ska de inte omfattas av en social försäkring?

Ulf Nilsson (FP)

Anf. 28 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! Jag vill återigen upprepa att Gunvor G Ericson liksom den övriga oppositionen upprepar detta med att människor utförsäkras och så vidare. Som jag försökte visa och som flera har sagt tidigare stämmer det inte. Det är inte så att det inte finns möjligheter till fortsatt sjukförsäkring för människor som är allvarligt sjuka och för människor som på ett eller annat sätt inte klarar av att komma tillbaka. Genom regeringens reform den 1 januari har de människor som saknade sjukpenninggrundad ersättning fått en särskild sjukpeng som gör att de har en försörjning. Det var inga nya regler som infördes, utan det är de gamla reglerna som fanns sedan den gamla regeringen som man rättar till. När människorna återgår till ett friskt liv och sedan blir sjuka får de ändå sjukpeng. Frågan gällde framför allt golven. Det är väl en sådan fråga som i allra högsta grad hör hemma i en bred uppgörelse. När vi i Folkpartiet har diskuterat det i våra olika typer av partiprogramgrupper är vi inte alls främmande för att diskutera ett möjligt golv i sjukförsäkringen. Men det är väl en typisk fråga som ingår i ett större sammanhang.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 29 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Ulf Nilsson behöver läsa på. Den så kallade särskilda sjukpenningen gäller bara dem som fanns i systemet tidigare. Det är faktiskt så att människor i dag som finns på arbetsmarknaden och jobbar men inte har en tillräckligt fast inkomst, så att de kan visa att de framöver kommer att kunna ha en sjukpenninggrundande inkomst, inte får rätt till ersättning. Ni tog bort reglerna om tillfällig sjukersättning. Det gör att man i dag har en större grupp människor som är helt nollklassade. Det är den gruppen som jag pratar om. I Miljöpartiets budgetförslag har vi fört fram att vi skulle kunna åtgärda det här och nu. Jag har ingenting emot att diskutera det som en del av den stora socialförsäkringsutredningen. Men vi behöver se de här personerna här och nu. Det är för dem väldigt långt att vänta ända till 2015 eller 2016. Min fråga handlar alltså om vad de personerna ska leva på. Är det inte så att också Folkpartiet vill att vi ska ha ett skyddsnät som gäller för personer med tillfälliga anställningar, så att det faktiskt lönar sig att hoppa på ett tillfälligt arbete? För Miljöpartiet handlar det om en människosyn, om hur vi vill se på socialförsäkringssystemet, att det också ska vara en social försäkring. Det ska inte vara en medborgarlön. Det ska inte vara en basinkomst som täcker alla. Det ska vara ett socialförsäkringssystem som finns där när du behöver det - även om du inte har fått en fast fot på arbetsmarknaden.

Ulf Nilsson (FP)

Anf. 30 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! Jag kan säkert behöva läsa på olika saker. Men just i det här fallet behöver jag inte det. Jag är helt medveten om att enligt de regler som fanns i det gamla systemet hade människor som hade tillfällig förtidspension inte någon sjukpenninggrundande inkomst om de lämnade förtidspensioneringen. Nu har regeringen avskaffat den tillfälliga förtidspensioneringen. Som en följd av det, i diskussionerna när vi såg konsekvenserna, har man infört en särskild sjukpeng för den gruppen. Det är alltså människor som även i det gamla systemet saknade sjukpenninggrundande inkomst om de lämnade den tillfälliga förtidspensioneringen. Detta med ett allmänt golv är en intressant tanke som vi i Folkpartiet har diskuterat. Men vi har en grundprincip om inkomstbortfallsskydd i de svenska socialförsäkringarna. Vi kan inte ha ett system som är så orimligt att en person som lever utan inkomst, kanske hemma hos sina föräldrar, och klarar sig bra med det får en sjukpeng för att han blir förkyld i tre dagar. Det utgår jag från att inte heller Gunvor G Ericson tycker. Om vi inför ett golv är det en delvis ny princip i svensk sjukförsäkring, och det tål att diskuteras i en bred uppgörelse, inte bara mellan Folkpartiet och Miljöpartiet utan helst över blockgränserna.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 31 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Det är frestande att kommentera det där om en bred uppgörelse mellan Miljöpartiet och Folkpartiet som företrädare för ett stort parti, men jag ska inte göra det. Jag välkomnar att Folkpartiet vill höja taken. Jag noterar att Folkpartiet också utåtriktat har sagt det vid ett antal tillfällen. Den socialliberala grenen av Folkpartiet uppskattar jag varmt. Dess värre är facit i riksdagen hittills att ni faktiskt har sänkt taken. Det var det första Ulf Nilssons parti gjorde efter regeringsskiften 2006, och det beklagar jag. Låt den socialliberala ådran i Folkpartiet växa sig starkare, så att ni faktiskt vågar göra motstånd och höja taken. Det skulle behövas för att säkra legitimiteten i försäkringen. Jag har en fråga om arbetslivsintroduktionen. Ulf Nilsson valde att säga att det är en bra insats. Här har jag Arbetsförmedlingens återrapportering, som vi har fått oss föredragen. Där står det att det är 88 procent som går dit efter utförsäkringen. Redan i det skedet är det alltså 12 procent som faller bort. Av dem som går till Arbetsförmedlingen är det 30 procent som är så pass sjuka att Arbetsförmedlingen inte kan ge dem någon insats alls. De är sjuka, trots vad ni tror. Av dem som kan få någon insats är det 60 procent som får en insats som är mindre än en timme i veckan. 69 procent av det är företrädesvis ett samtal. Kan man verkligen säga att det är en lyckad verksamhet om personer som varit sjuka länge erbjuds ett samtal som är mindre än en timme i veckan och priset för det är att de blir av med ungefär 5 000 kronor i månaden? Arbetsförmedlingen säger att en huvuddel av samtalet får ägnas åt att diskutera deras akuta försörjningsproblem. Är det rätt sätt att möta människor som har varit sjuka och som är i en svår situation? Är det Ulf Nilssons definition av en bra insats?

Ulf Nilsson (FP)

Anf. 32 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! När det gäller taken i sjukförsäkringen och så vidare berömmer Socialdemokraterna oss. För att få en öppen diskussion över blockgränserna mellan Alliansen och Socialdemokraterna behövs en kursändring i synen på en aktiv sjukförsäkring. I den debatten i dag har Tomas Eneroth inte med ett ord nämnt att det verkligen var en kris i sjukförsäkringen på 2000-talet. Det har inte med ett ord nämnts att det behövs kraftigare uppföljning och gränser i förhållande till vad man hade på den tiden, utan Socialdemokraternas förslag är att avskaffa de tidsgränser vi har utan att närmare precisera vad man vill ha i stället. Det är en uppenbar risk för att Socialdemokraternas reservationer om de skulle gå igenom leder många steg tillbaka till passivitet och till att man bara låter människors sjukskrivningar löpa på utan aktiv rehabilitering igen. Där har Socialdemokraterna mycket att fundera över. Framför allt tycker jag att de borde fundera över historien och över det som man diskuterade just vid mitten av 2000-talet. Arbetslivsintroduktionen handlar om människor som har varit borta från aktivt arbetsliv under lång tid. Ungefär hälften hamnar i en aktivitet efter avslutad arbetslivsintroduktion, antingen som arbetssökande eller med arbete som praktik eller som studerande. Det kan jag inte se som ett misslyckande. Däremot tycker jag att det är helt naturligt att många av de människor som kommer till ALI tar det lugnt. De har varit borta så länge, så det räcker kanske med samtal några gånger om dagen för att de ska kunna fundera över sin situation. Jag återkommer i nästa replik.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 33 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Jag tror att Ulf Nilsson inte fullt ut lyssnade på mitt anförande. Jag talar om att förändra sjuklöneansvaret, så att personer även med tidigare sjukhistorik kan komma in i företag. Jag talar om vikten av att satsa på rehabilitering och om av att göra individuella prövningar, inte minst av rätten till rehabilitering. Jag talar om att se till att arbetsgivare tar ansvar och att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården gör det. Tidsgränser kan vara bra, men de måste också omfatta andra, så att det inte bara är den enskilde. Jag talar om en riktig arbetslinje i stället för en arbetslinje som bara innebär sänkta ersättningar och administrativa tidsgränser. Det är lite underligt om Folkpartiet dessutom försöker villkora höjning av taken med att man ska få fortsätta utförsäkra. Det kan väl knappast vara någon rimlig socialliberal hållning? Upp till bevis, Folkpartiet! Vill ni höja taken för att ni ser de principiella problem vi får med en ökad privatisering av försäkringssystemet? Det är en uppfattning som delas av Saco, TCO, LO och flera andra aktörer för att vi har ett bekymmer med att allt fler löntagargrupper har inkomster över taken. Vill man ha den legitimiteten, och det har socialliberaler tidigare velat, får man stå upp för höjda tak och inte villkora det med fortsatta utförsäkringar. Så återkommer jag till frågan om arbetslivsintroduktionen. Tycker Ulf Nilsson att det är rimligt att man under dessa tre månader av samtal en gång i veckan, som uppenbarligen är majoriteten av den insats man får, ska bli av med 5 000 kronor i månaden? Det är ju detta de återförsäkrade redovisar när de sedan kommer tillbaka i sjukförsäkringen. De är lite mer tilltufsade, lite mer sargade och framför allt rejält mycket fattigare. Underlättar det verkligen förutsättningarna för att komma tillbaka i arbete? Vore det inte bättre att man tidigare säkerställde att man fick en rehabiliteringsinsats och att man fick rätten att komma tillbaka i arbetslivet och att man fick stöd och hjälp, i stället för att behöva invänta en tidsgräns och sedan få relativt marginella insatser från en arbetsförmedlare som kanske inte riktigt har rätt förutsättningar för att möta personer i svår sjukdom?

Ulf Nilsson (FP)

Anf. 34 Ulf Nilsson (FP)

Herr talman! Arbetslivsintroduktionen möter många människor som har haft en tragisk livssituation på grund av sjukdom eller andra besvär - sociala, psykiska och så vidare - och varit långt borta från arbetslivet under lång tid. Då är det enligt min mening rimligt att man tar det lugnt med dessa människor och att man inte kräver att de deltar i en aktivitet sju timmar om dagen utan att man har ett samtal där de som vill vara aktiva kan vara det men där andra helt enkelt känner sig för och funderar över sina möjligheter att gå vidare i arbete eller studier. Jag tycker tvärtom att arbetslivsintroduktionen, särskilt nu när den efter förändringarna vid årsskiftet kan sättas in tidigare, är ett humant sätt att möta människor som efter flera år utanför arbetsmarknaden kanske gör sitt sista försök att komma tillbaka till ett aktivt arbetsliv i stället för att välja en livslång förtidspensionering. Låt mig ta upp de andra saker som Tomas Eneroth nämnde. Avskaffande av arbetsgivarens sjuklönekostnader är naturligtvis ett intressant förslag som man i framtiden kan diskutera utformningen av, men jag vill påminna om att alliansregeringen har infört ett högkostnadsskydd som ordentligt begränsar särskilt småföretagarnas lönekostnader. I jämförelse med den tid då Socialdemokraterna dessutom hade medfinansiering i sjukförsäkringen har alliansregeringen kraftigt underlättat för arbetsgivarna. Den stora frågan om hur höga taken ska vara och vilka principer som ska gälla är en stor fråga - det tror jag inte att Tomas Eneroth kan förneka - som man måste diskutera brett över alla tänkbara gränser i Socialförsäkringsutredningen. Jag har här helt kort redovisat vilken Folkpartiets utgångspunkt är och vad vi kommer att argumentera för.

Solveig Zander (C)

Anf. 35 Solveig Zander (C)

Herr talman! Det här är ett betänkande som handlar om trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. För mig och Centerpartiet innebär det att alla ska få en personlig hjälp och ett stöd att komma tillbaka och återfå sin arbetsförmåga. Det är en mänsklig rättighet för alla som finns i Sverige. Den sjukförsäkringslagstiftning som finns i dag, med rehabiliteringskedjan, har verkligen bidragit till detta. Och då får Tomas Eneroth och Socialdemokraterna säga vad de vill. Men i det här sammanhanget är det framför allt tre punkter, herr talman, som jag skulle vilja lägga speciell vikt vid, som ligger Centerpartiet varmt om hjärtat. De tre punkter som jag vill lyfta fram är rehabilitering, jämställdhet och företagande. Jag börjar med företagen och deras ansvar. Företagshälsovården står till deras förfogande för att möjliggöra att arbetstagarna ska få hjälp och stöd. Dess värre är inte alla företag anslutna till företagshälsovården. För att motivera arbetsgivarna att ansluta sig behöver man ändra på regelverket. Då är det framför allt, skulle jag vilja säga, tre konkreta saker som behöver förändras. Det första är att man ska ge ett riktat stöd till de arbetsgivare som inför systemet med tidiga insatser från företagshälsovården. Det andra är att det ska införas ett obligatoriskt moment i det medicinska beslutsstödet och i läkarintyget som säger att man i första hand ska vända sig till företagshälsovård. Det tredje är att man ska rikta ett statligt stöd till de arbetsgivare som hänvisar sina anställda till bedömning hos godkända företagshälsovårdscentraler. Jag fortsätter med företagen, herr talman. Det gäller tryggheten för dem och sjukförsäkringssystemet. Jag måste säga att det gläder mig enormt att man har fått tillbaka möjligheten till en karensdag. Det är inte många av företagen som nyttjar en karensdag, men för dem som gör det är det här otroligt viktigt. Men sjuklöneansvaret för företagen behöver verkligen ses över. Det är en tung post, en tung utgift, för många företagare. Det är viktigt att vi tittar på det. Sedan är det ett problem när det gäller den sjukpenninggrundande inkomsten för företagare som också har en anställning, de som vi kallar för kombinatörer. Det är någonting som vi måste titta på för att deras trygghet i sjukförsäkringen ska bli bättre. Det är också centerpartister som har motionerat om det. Det är viktigt att vi tittar på det här. Det ska vi också göra i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Jag lovar att jag, på Centerns uppdrag, kommer att följa utvecklingen av detta. Den andra viktiga delen, som jag ville lyfta fram, var det här med rehabilitering. Här finns det en hel del att förbättra, inte minst när det gäller väntetiden inom landstinget, vilket vi hörde i utskottet i går morse när vi hade besök av flera av myndigheterna. Vi har infört en rehabiliteringsgaranti som i många fall fungerar mycket bra. Men det är en utmaning att faktiskt utveckla den här rehabiliteringsgarantin. I dag vet vi att 72 procent av dem som får del av rehabiliteringsgarantin är kvinnor. Det är viktigt. Vi kan tänka på vad flera av dessa kvinnor i annat fall skulle ha för alternativ, nämligen att fortsätta att vara sjukskrivna utan att få någon hjälp eller något stöd. Det vore förskräckligt. Men, som sagt, det finns mer att göra. Vi behöver framför allt ha fler rehabiliteringsmetoder än dem som erbjuds i dag. För dem som står långt från arbetsmarknaden, för dem som aldrig har varit inne på arbetsmarknaden eller för dem som har varit borta väldigt länge finns det ett mycket bra förslag som folkhögskolorna har, som de kallar för förrehabilitering. Jag har motionerat om att det är viktigt. Jag har följt folkhögskolornas arbete, tagit del av professorernas utvärdering och lyssnat på flera elever som har fått möjligheten att nyttja denna form av förrehabilitering. Det är personer som har varit sjukskrivna i många år - 15 år eller mer - som tack vare denna förrehabilitering har kommit tillbaka till arbetslivet. I betänkandet, som vi nu diskuterar, framhåller vi att det ankommer på regeringen att utreda och ta ställning till om den här förrehabiliteringen ska kunna nyttjas på nationell nivå. Det är en mjuk hänvisning, herr talman, till regeringen att de har en viktig uppgift. Jag kommer att följa det här mycket noga och se vad som händer och återkomma i frågan om inget händer. En av våra centerpartister har motionerat om grön rehabilitering och vilka förtjänster den gröna rehabiliteringen har. Jag och Centerpartiet menar att det är angeläget att visa på att det finns olika sätt och olika alternativ i rehabiliteringen. Vi är många människor, och människor har olika och individuella behov av anpassning av rehabiliteringen. Jag kan verkligen inte förstå varför man i den traditionella medicinen i vården har så mycket emot den gröna rehabiliteringen - man kan också säga att det är natur i vården. I Regeringskansliet bereder man just nu Rehabiliteringsrådets slutbetänkande. Jag kommer att ta del av hur man följer upp rehabiliteringsgarantin. Min förhoppning är att man i det här sammanhanget ska ta med andra metoder än dem som redan finns i rehabiliteringsgarantin. Jag är nämligen övertygad om, herr talman, att det skulle hjälpa kvinnor - kvinnor mer än män. Och det är nu jag kommer till den tredje punkten, som handlar om jämställdheten. Jag säger detta när vi nu vet att kvinnor är mer sjuka än män. Det har också socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson, tagit på allvar. Det är den första minister som i detta sammanhang verkligen tar detta på allvar. Han har givit i uppdrag till Inspektionen för socialförsäkringen, Karolinska Institutet, Försäkringskassan och Socialstyrelsen att studera och ta reda på varför kvinnor har en större sjukfrånvaro än män. Det är något som IFAU i sin utredning har konstaterat. Det här är angeläget, mer än vi någonsin förstår. Kvinnors sjukfrånvaro ligger dem i fatet under hela deras liv, inte minst ekonomiskt. Och när det gäller ekonomin gäller det inte bara trygghetssystemet, utan det gäller också framtida pensioner. Lyssna nu, gott folk, för jag blir upprörd när jag hör hur Tomas Eneroth i sitt anförande pratar om att vi tvingar ut cancersjuka i arbete. Det är inte sant. Låt mig slå fast det. Det förtydligade vi i en lagstiftning redan 2009. Slutligen, herr talman, måste jag konstatera att vi i Centerpartiet och hela Alliansen skiljer oss från oppositionen när det gäller skälet till att varför vi ska minska sjukfrånvaron. När jag läser Vänsterpartiets begäran om ett tillkännagivande om att bevilja sjukpenning även för längre perioder utan återkommande kontroll av arbetsförmåga är det för mig ett tydligt bevis på att man vill dumpa människor eller, som Gunvor G Ericson uttryckte det, få en andra klassens medborgare. Det säger att man inte är välkommen att vara delaktig i samhället eller i den sociala gemenskap som ett arbete faktiskt ger. Den människosynen har inte Centerpartiet. För oss har alla människor ett lika värde. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 36 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Det är ganska fascinerande att lyssna på Solveig Zander. Har hon aldrig träffat någon cancersjuk som har blivit utförsäkrad? Jag vet flera sådana personer. Det klart att Solveig Zander måste försvara det system som Centerpartiet har varit med och röstat igenom. Men än mer upprörd blir jag när Solveig Zander påstår att oppositionen skulle ha någonting emot grön rehabilitering. Om man läser i det betänkande som vi nu debatterar är det faktiskt så att Miljöpartiet har yrkat bifall till den motion som handlar om grön rehabilitering som är framlagd av Centerpartiets Annika Qarlsson. Men det har Solveig Zander yrkat avslag på. Faktum är att i så fall skulle man, om man nu vill lyfta upp det, kunna säga att Miljöpartiet som oppositionsparti är för grön rehabilitering medan Centerpartiet är emot. Jag säger inte det, för jag vet att det finns enskilda ledamöter i Centerpartiet som också är intresserade av grön rehabilitering. Men påstå då inte att oppositionen är emot grön rehabilitering, för det är inte sant. Ser man till de insatser som har gjorts vid Alnarp har grön rehabilitering väldigt god effekt. Det vore intressant att höra vilken framgång Centerpartiet har haft inom regeringen för att försöka få till grön rehabilitering i hela landet.

Solveig Zander (C)

Anf. 37 Solveig Zander (C)

Herr talman! Jag börjar med det första som Gunvor G Ericson påstod, att det fanns cancerpatienter som blev tvingade tillbaka till arbetsmarknaden. Jag som lagstiftare, herr talman, kan ju bara stifta lagar. Jag sitter inte och möter varje enskild person utifrån deras sjukintyg eller de fakta som ligger på bordet. Här har jag stiftat en lag som säger att cancerpatienter inte ska tvingas tillbaka till arbetsmarknaden. Jag har naturligtvis träffat många cancerpatienter som uppskattar att vi tydliggjorde detta med den lagstiftning som vi snabbt - alltför snabbt brukar oppositionen säga - formulerade en lag på det området. Men det var viktigt och angeläget. När det gäller grön rehabilitering är jag en av de första att verkligen framhålla vikten av det. Bland det sista jag gjorde när jag jobbade på lasarettet i Enköping innan jag blev riksdagsledamot var att se till att man fick en ny träningsträdgård vid lasarettet. Jag har inte, vad jag själv har hört, beskyllt oppositionen för att ha något emot det. Jag sade att jag inte förstår varför inte den traditionella medicinska delen i vården kan se att det är viktigt med grön rehabilitering. Jag uppskattar att ni från oppositionen, eller åtminstone Miljöpartiet, har bifallit Annika Qarlssons motion, men för mig är det viktigare att få med flera olika former, vilket jag nu hoppas att man kan göra när man behandlar Rehabiliteringsrådets förslag.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 38 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Jag blir inte klok på var Centerpartiet står ideologiskt. Vad vill man ha för typ av socialförsäkring? Solveig Zander antydde faktiskt i sitt anförande att oppositionen har någonting emot grön rehabilitering. Som jag sade: Miljöpartiet ser grön rehabilitering som ett sätt att komplettera de insatser som görs av hälso- och sjukvården, men det är inte självklart att det måste ske i landstingets regi. Det kan också vara egenföretagare, småföretagare, som erbjuder rehabiliteringstjänster som komplettering till det som vården kan erbjuda. Men i dag finns det inte längre några pengar till att köpa den typen av insatser, eftersom Centerpartiet har medverkat till att ta bort pengarna från Försäkringskassan så att man inte kan köpa den typen av tjänster längre. Jag skulle vilja se ett system med fler kompletterande aktörer som kunde bidra med grön rehabilitering eller andra rehabiliteringsinsatser utifrån vad varje enskild individ behöver. Det hör jag inte att Centerpartiet pratar om, men jag hoppas att Solveig Zander också vill bidra till det genom arbetet i den parlamentariska socialförsäkringsutredning där vi sitter båda två. På vilket sätt har Centerpartiet inom regeringen fört fram vikten av grön rehabilitering?

Solveig Zander (C)

Anf. 39 Solveig Zander (C)

Herr talman! Om jag skulle berätta om Alliansens interna överläggningar tror jag inte att det skulle vara till fördel vare sig för grön rehabilitering eller för de personer som behöver stöd och hjälp. De diskussionerna har vi ju internt. Gunvor G Ericson vet säkert också att interna förhandlingar sker i slutna rum, och så redovisar man slutresultatet. Självklart har jag fört fram grön rehabilitering. Jag har också fört fram förrehabilitering och många olika former av rehabilitering. Det är väl självklart. Sedan måste jag säga att så tydligt som jag nu har uttryckt att det behövs fler rehabiliteringsmetoder än dem vi har i dag för att de ska kunna anpassas efter varje människas behov kan det väl inte finnas någon tvekan om vad Centerpartiet tycker om rehabilitering och mångfald inom rehabiliteringen. Den gröna rehabiliteringen är någonting som också gynnar den agrara näringen, om man får uttrycka sig så, vilket ligger mig och Centerpartiet varmt om hjärtat. Visst finns det landsting som fortfarande, och också på nytt, använder sig av grön rehabilitering där andra än landstinget självt bedriver den gröna rehabiliteringen. Jag besökte folkhögskolan i Ås i Jämtland i höstas som i privat regi bedriver grön rehabilitering på en mycket kvalificerad nivå. Det är mycket bra, och jag ser gärna fler exempel på det.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 40 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Det är klart att jag måste rätta till en sådan fullständig missuppfattning - jag hoppas att den inte var avsiktlig - som Solveig Zander ger uttryck för när hon säger att Vänsterpartiet i ett tillkännagivande säger att sjuka människor ska lämnas vind för våg utan rehabilitering. Detta är naturligtvis fullständigt snömos. Det har vi aldrig skrivit. Vad vi däremot hänvisar till och beskriver är dem som tidigare hade tidsbegränsade sjukskrivningar. Det var inte så väldigt många som hade det - det här är en möjlighet som ni har tagit bort - men det är en väldigt skör grupp. Oftast är det personer med psykiska eller psykiatriska diagnoser som visar sig fara väldigt illa av att inte i lugn och ro kunna rehabiliteras. Vi säger alltså inte nej till rehabilitering för de här människorna utan tvärtom att den ska ske i lugn och ro. De ska inte lämnas vind för våg. De ska naturligtvis få den typ av sjukvårdande eller annan behandling som de behöver. Påståendet är fullständigt taget ur luften. Jag skulle tycka att det var väldigt bra om Solveig Zander kunde omfatta detta också, därför att det är oerhört många läkare som säger att det här förstör väldigt mycket för den här gruppen. De blir oroliga, och rehabiliteringen lyckas inte. Nej, Solveig Zander träffar inte alla människor och vet inte precis hur alla sjukskrivna har det. Det gör inte jag heller. Men det finns läkare som träffar väldigt många, och det var en grupp cancerläkare som skrev i DN Debatt för en tid sedan att de ser hur cancersjuka utförsäkras. Det är inte taget ur luften.

Solveig Zander (C)

Anf. 41 Solveig Zander (C)

Herr talman! Det är intressant att höra hur Vänsterpartiet tolkar sina egna skrivningar. I skrivningarna i betänkandet står det "för längre perioder utan återkommande kontroll av arbetsförmågan". För mig betyder det att man inte på något sätt ska höra av sig till de här personerna. Om vi då tittar på hur det var tidigare, när vi hade den tidsbegränsade sjukersättningen, kan vi se att det var just att man inte hörde av sig som gjorde att människor inte fick någon rehabilitering. Hur ska jag då kunna tolka det som skrivs i dag som att ni vill att det ska vara en rehabilitering under den perioden? Det är det ingen människa som kan förmå. Vad jag förstår nu är det en modifiering av Vänsterpartiets egen skrivning. Det oroar mig i allra högsta grad, måste jag säga, för jag vill att alla människor ska få stöd och hjälp när de behöver det. Då måste man ju höra av sig till dem för att höra hur de mår och också ge dem rehabilitering.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 42 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Det är väl känt bland läkare och annan personal som arbetar med den grupp av sjuka som jag pratar om att det kanske inte ska vara en handläggare från Försäkringskassan som uppfordrande säger att nu ska du hit för arbetsförmågebedömning var tredje eller var sjätte månad, eller något sådant. Man vet att det skapade ökad oro. Vi talar alltså om mycket, mycket svårt sjuka människor i psykiska och psykiatriska sjukdomar. Vad vi däremot säger är att det ska vara rehabilitering. De ska inte lämnas i fred av sjukvården eller den typ av vård de behöver. Det är inte precis samma sak som att en handläggare från Försäkringskassan ringer. För att säkerställa en god rehabilitering föreslår vi i Vänsterpartiet också att man skulle kunna införa en typ av rehabiliteringsombudsman som tillvaratar sjuka människors behov och intressen. Det är på intet sätt vad Solveig Zander vill göra av detta. Det handlar absolut inte om att lämna de här människorna i sticket. De ska ha sjukvård, den typ av vård de vill ha som sjukvården säger att man ska ge, ingenting annat. Det är där man avgör när den här personen är i kondition att kunna bli rehabiliterad till arbetsmarknaden med mer aktiva åtgärder.

Solveig Zander (C)

Anf. 43 Solveig Zander (C)

Herr talman! Det här var intressant. Vi hörde nyss att man från Vänsterpartiets sida skulle vilja införa en rehabiliteringsombudsman. Vid flera tillfällen tidigare har man sagt att det är för många inblandade i den sjukes tillvaro. Det är Försäkringskassan, det är Arbetsförmedlingen och det är tjänstemän av olika slag. Nu vill man införa ytterligare en instans som ska medverka till att personer får hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Räcker det inte med kommuner, landsting, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen? Det vill vi ju tillsammans ska bli effektivt. Återigen till dem som är svårt sjuka, som ska få en uppföljning och en rehabilitering. Om det är en tjänsteman på Försäkringskassan som hör av sig förstår jag att det är fel, men om det är en person från landstinget som hör av sig och frågar hur man mår är det rätt. Men vi har en lagstiftning som säger att det är Försäkringskassan som har det samordnade ansvaret för att medverka till att vi som enskilda personer får hjälp, stöd och rehabilitering för att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag tycker inte att det är fel att det ligger på Försäkringskassan att ha det uppdraget. Därför hävdar jag fortfarande att man från Vänsterpartiets sida inte vill att de sjuka ska omfattas av någon kontroll eller få någon hjälp och något stöd för att komma tillbaka till arbetsmarknaden, utan de ska få fortsätta att vara sjukskrivna.

Lars Gustafsson (KD)

Anf. 44 Lars Gustafsson (KD)

Herr talman! Det vi nu har debatterat i drygt två och en halv timme är komplexa system. Jag tror att få har en överblick över allting och alla detaljer som har tillkommit genom åren. Jag tror att det kan vara svårt för lyssnarna och tittarna att ta till sig vad som egentligen sägs när man får färdigpaketerade anföranden som ska berätta en viss sanning från ett visst håll. Det kan kanske skapa lite förvirring. Få försäkringsområden har väl varit så omdebatterade och omdiskuterade som just sjukförsäkring och rehabilitering. Få områden har varit i fokus under så lång tid som just detta. Redan i samband med förre finansministern Kjell-Olof Feldts frivilliga avgång för drygt 20 år sedan fördes sjukförsäkringskostnaderna på tal. Sedan dess har ett antal utredningar gjorts och presenterats utan att några substantiella förändringar har genomförts. Utredningarna visar på flera brister, framför allt försäkringsmässigheten och att återgången till arbete var undermålig. De förändringar som har genomförts de senaste åren bygger på och är sammantaget resultat av vad tidigare utredningar har föreslagit och kommit fram till. Bristerna i hur och när olika insatser och stöd skulle göras blev för många personer ett diffust schema utan slut. De tidsbegränsade sjukersättningarna blev ofta en väg ut, men ingen väg tillbaka. Detta stöds av överväldigande statistik. År 2008 kontaktades jag av en journalist som då hade haft tidsbegränsad sjukersättning i nio år utan en enda rehabiliterande insats. Hon hade varit sjukskriven ett par år, sedan hade hon fått tidsbegränsad sjukersättning i flera omgångar. Inte förrän den nya reformen kom blev det fråga om att göra insatser och att utvärdera vad hon hade. Jag förstår att hon blev orolig. Det talades här om att personer när de går i arbetslivsintroduktion kan få en sänkning av sin månadsinkomst med 5 000 kronor. Det kan ju vara intressant. Den person jag talar om hade haft en lönesänkning med 7 200 kronor i sju år. Jag tror att det ger lite perspektiv att ta med när man uttalar sig. Löneutbetalningen vid en tidsbegränsad sjukersättning är bara 64 procent av månadslönen. Har man då 20 000 kronor har man alltså knappt 14 000 kvar innan skatten dras. Jag tror att man ska se det lite ur det perspektivet. Herr talman! Som alltid när man inför stora förändringar uppstår övergångsskeden som skapar oro, ibland förstärkt av andra och av icke förutsedda glapp som uppstår. Detta måste givetvis följas upp, och justeringar som rättar till bristerna måste vidtas. Så har också gjorts återkommande. Det innebär inte att nyordning i grunden är fel utan tvärtom kanske är nödvändig för att ett viktigt socialförsäkringssystem ska fungera. Det har också gjorts andra insatser för att förstärka rehabiliteringen, och kömiljarden har införts. Vi kan se hur sjukvården har betydelse för vilken hjälp och vilket stöd man får för att komma tillbaka i arbete. I Halland tar det tre månader att komma tillbaka efter ett benbrott medan det i Jämtland tar sju månader. Jag vet inte om det finns särskilda gener i Jämtland jämfört med övriga landet, men jag tror inte det. Vi ska inte glömma att Riksrevisionen har gjort en utvärdering av hur det fungerar. Där har man sett hur olika saker och ting bedöms i olika delar av landet. Det har också rättats till. De brister som emellanåt har noterats har inneburit att efter valet 2010 tillsatte Kristdemokraterna en grupp som gavs i uppdrag att se över vilka eventuella brister som fanns i sjukförsäkringssystemet. Vi kunde konstatera - jag tillhörde också den gruppen - att reformen fungerade i huvuddelarna väl, medan det fanns brister i bland annat samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, inte minst i synen på arbetsförmåga. Detta påverkade vissa personers förutsättningar att få rätt stöd och insatser i tid. Vi fann också att i flera fall borde insatser göras innan sjukförsäkringsperioden löper ut. Detta är ytterligare ett exempel på behovet av samverkan mellan myndigheterna. Flera av de brister vi fann har redan åtgärdats, eller så är åtgärder på gång medan några återstår. Försäkringskassan ska presentera sin utredning om arbetsförmåga i januari. Ett annat exempel är att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har startat samverkan med försäkrade i ett tidigare skede med olika kompetenser involverade för att berörda personer ska få rätt bedömning av riktade insatser i tid. Detta gör att fler kan få hjälp och stöd i en återgång till arbete eller i rehabiliteringsåtgärder innan försäkringsperioden har löpt ut. Man kan också i ett tidigare skede kartlägga om personer har eller inte har arbetsförmåga. Tidiga insatser är bra, och därför är också tidsgränser bra. Det gäller givetvis att också se på en annan sak. Ett problem med sjukförsäkringen i Sverige är inte själva försäkringen utan svårigheten att byta arbete i rätt tid. Om en person har ett arbete som är problematisk för hälsan under en längre tid bör denne kunna byta arbete i tid. Då är vi inne på arbetsmarknadsregler som gör det svårt för personer att gå från ett arbete till ett annat. Det har gjort att många människor har rehabiliterats tillbaka till ett jobb de egentligen aldrig kan ta. Därmed har man fördröjt eller kanske till och med försämrat personens hälsotillstånd om denne inte har fått en tidsbegränsad sjukersättning. Därför har tidsbegränsade sjukersättningar varit en fara för många människor. Det har skett lättnader - vilket har nämnts tidigare - i multikomplexa fall. De kan få ersättningar. Det görs en helhetsbedömning. Flera olika orsaker kan sammantaget skapa en situation där insatser var för sig inte räcker till. Precis som jag nämnde tidigare, om man efter nio år inte anser att en person kan gå tillbaka till ett arbete måste bedömningen vara att personen saknar arbetsförmåga. Ja, då ska den personen få sjukersättning långt tidigare. I annat fall har systemet missbrukats på ett sätt som inte är tänkt. Därför blir inte sjukpenning sjukpenning och sjukersättning sjukersättning. Där är det bättre i dag. Jag kan nämna företagshälsovården. Vi var några från Alliansen som besökte en företagshälsovård i Laholm. Det var några moderater, ytterligare några till och jag som besökte dem. Det visade sig att där finns praktiskt taget inga köer men de har goda resultat. Bland annat har kommunen anlitat dem. Jag vill också nämna att det är lätt att glömma bort ideella organisationers insatser på området. I Varberg finns en församling som driver en second hand-butik. De har talande nog kallat den Second Chance. I samarbete med kommunen finns där flera personer som har varit borta länge från arbetsmarknaden. De får nu en meningsfull sysselsättning. De reparerar möbler eller hjälper till med annat utifrån sina egna förutsättningar. Detta menar jag är en positiv attityd till att ta till vara dessa människors arbetsförmåga. Det kräver flera insatser. Vi kristdemokrater tycker att det är bra om några kan ge en slant till dem och ge stöd utan att behöva betala skatt. De gör insatser som inga andra kommunala system kan ersätta. Vi har också tittat på frågan om studerandevillkor. Det är riktigt som Tomas Eneroth sade att studerande har haft bekymmer att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Vi är överens om att Socialförsäkringsutredningen ska titta på detta. De har hamnat i kläm. Vi ska inte skylla på regeringen. Det har funnits många regeringar som har blundat för detta. Gunvor G Ericson tar upp problemet med vem som ska ha grundersättning. Utredningen tittar på frågan. Jag ser ingen anledning att vi ska debattera så komplexa frågor. Vi måste hitta en samsyn. Jag vill också lyfta fram sjuklöneansvaret för mindre företag. Vi har drivit frågan under en längre tid. Jag välkomnar att Socialdemokraterna har tänkt om och inser att för mindre företag kan det vara en risk att anställa en person som har varit borta från arbetsmarknaden. Det underlättas med hjälp av vissa villkor. Detta är också en fråga som utredningen bör titta på i ett sammanhang. Jag vill också lyfta fram förbättringar för företagare som kan välja mellan olika karensdagar. Efter nyår kan de välja en dag för arbetstagare. Jag är övertygad om att mindre företag kan ha behov av att få reglera sina förutsättningar. Inget system är så fullkomligt att det inte kan förbättras. Vissa system vågar man inte förbättra eftersom man är rädd för kritiken. Det har vi sett här. Socialförsäkringsutredningen, där jag representerar Kristdemokraterna, har i uppdrag att se över en lång rad komponenter i olika försäkringar och hur de samverkar. Dessa svarar mot flera av de reservationer som finns i betänkandet. Det finns ingen anledning att hasta fram enskilda åtgärder utan att sammanhanget reds ut. Därför är det rimligt, som utskottsmajoriteten skriver, att avvakta utredningens betänkande. Jag tror att utredningen kan lägga fram delbetänkanden som innebär att vi kan fatta beslut i tidigare skede. Det framgår tydligt i direktiven att utredningen ska titta på samverkan mellan sjukförsäkring och a-kassa och hur ett nytt system kan sättas i sjön och fungera. Sedan finns frågan om taken i olika försäkringar. Det är olika tak i sjukförsäkringen och i arbetslöshetsförsäkringen, vilket är ett bekymmer för vissa som rör sig mellan försäkringarna. Men innan man har kommit fram till grundregler för hur systemen ska se ut går det inte att bestämma hur taken ska se ut. De påverkar varandra. Ulf Nilsson nämnde att om vi vill finna en helhet bör vi söka en lösning där vi får fram ett golv. För mig är det viktigare att hitta dem som har det sämre än dem som har det riktigt bra. Taket bör komma efter att golvet har lagts i huset. Det brukar hålla bättre eftersom det då inte regnar in när man jobbar. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Anf. 45 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Herr talman! Tack för en engagerad och engagerande debatt så här långt! Välfärdspolitik är inte precis vilken politisk fråga som helst. Den diskuteras inte som alla möjliga andra vardagliga konkreta frågor. Välfärdspolitik handlar mycket mer i Sverige, som i alla länder, om saker som är intimt förbundna med landets tradition, historia, kulturella föreställningar och ibland också religiösa föreställningar. Det är sådant som formar vår kollektiva identitet. Det är svåra och känsliga saker. Välfärdspolitik låter sig inte enkelt importeras och exporteras länder emellan. Man för den inte över gränser utan problem. Det betyder inte att man inte kan lära av varandra, att vi inte har erfarenheter som andra kan dra nytta av i dag eller att vi är så felfria att vi inte kan hitta erfarenheter från andra länder som gör vår välfärdspolitik bättre. Vi kan helt enkelt lära oss av andras framgångar och misslyckanden, liksom resten av världen ibland med förskräckelse, ibland djupt imponerade, tittar på den svenska välfärdspolitikens utveckling. Just nu pekar många internationellt på våra framgångar. Det är bra. Låt oss inte drabbas av övermod av detta, men det är bra att andra länder ser att det finns välfärdslösningar som klarar av att möta en internationaliserad världs krav på hög konkurrenskraft, på snabbt tempo och omställningsförmåga. Många tittar på vår förmåga att under 1990-talet genomföra institutionella reformer som gör att vi i dag står rustade på ett bättre sätt än många andra länder som kämpar med sådana välfärdsreformer, som vi faktiskt i relativ lugn och ro en gång klarade av att genomföra. Många pekar på att vi lyckats förena det med tillväxt, dynamik i ekonomin, högt ställda sociala ambitioner och höga jämställdhets- och jämlikhetsambitioner, i en värld som är utsatt för ett väldigt högt ekonomiskt tryck. Allt detta är i grund och botten väldigt bra. Det är inte så att välfärdspolitiken internationellt sett konvergerar, att den blir mer och mer lika i olika länder. Men det är ändå så att olika länder med olika traditioner tvingas mer och mer att titta också på avigsidorna med sina egna modeller. I England är det självklart att föra en engelsk välfärdspolitik, men de är djupt oroade över de marginaleffekter och fattigdomsfällor som är intimt förbundna med den välfärdspolitiska lösning de har valt. I vår del av världen är det självklart med generella välfärdspolitiska lösningar, och vi tvingas då och då titta på: Vilket skattetryck skapar detta? Vilka drivkrafter till arbete skapar detta? Hur undviker vi risken att vår egen generositet innebär att alltför många människor som har förmåga att arbeta i stället hamnar i långvarigt bidragsberoende? Det finns upp- och nedsidor med alla lösningar. Vi har en skyldighet att då och då titta våra egna lösningar i vitögat och se om det är någonting i detta som inte är bra nog. Arbetslinjen är en väl etablerad princip när det gäller arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik. Men jag brukar påpeka, inte minst i denna kammare, att arbetslinjen i grund och botten är en fundamental socialpolitisk idé som måste värnas i ett land som har högt ställda ambitioner att hjälpa dem som inte kan arbeta att ändå få en generös försörjning. Om man inte gör det kan man inte klara av ambitionen att hjälpa dem som inte kan arbeta. Om alltför många som skulle kunna arbeta inte gör det raserar vi grunden för det som är helt fundamentalt i den svenska välfärdspolitiken. Detta har från tid till annan faktiskt hotats. På 80-talet hade vi en omfattande diskussion, på goda grunder, om korttidsfrånvaron i den svenska sjukförsäkringen. Väldigt många människor var sjuka väldigt ofta under kort tid. Detta var ett dominerande samhällsproblem som ledde fram till ett antal stora förändringar. Under 90-talets mitt och hela vägen fram till 2000-talets mitt hade vi samma diskussion fast om det som var ännu värre: långtidssjukfrånvarons dramatiska ökning. Vi pratar inte om marginella förändringar. Vi pratar om en systemhotande utveckling. Sjuktalen var så höga att fundamentet för den svenska arbetslinjen ifrågasattes. Hade inte många människor gjort någonting åt den saken på den tiden hade vi kunnat befinna oss i ett moras i Sverige i dag, som länder långt ifrån oss, men inte så långt ifrån oss, i dag sitter i, av delvis andra skäl. Det var gemensamma insikter om att detta inte var bra som påbörjade en process som vi i dag kan unna oss att resonera kring. Det här var inte bra för de sjukskrivna, som lämnades vind för våg under mycket lång tid. Det var inte bra för tilltron till den svenska välfärdspolitiken, till legitimiteten i de system som är viktiga för människor då och då i livet. Det var inte bra för svensk välfärdspolitiks fundamentala förmåga att fortsätta att utvecklas på det sätt som vi tycker är ganska naturligt i Sverige. Vi såg en begynnande minskning - och det här är viktigt - 2003, 2004 och 2005 med totalt sett 90 000 sjukfall, till priset av en nästan lika stor ökning av förtidspensioneringarna. Vi flyttade enkelt uttryckt över människor från sjukfall till förtidspensionering. Inte ens då fick de, nota bene, riktig förtidspension. De fick tidsbegränsad sjukersättning, tidsbegränsad förtidspensionering eller, för att använda ett uttryck som har använts här flera gånger, de blev inte friskare utan bara fattigare. De fick lägre ersättning som tröst för att inte längre finnas i sjukpenningförsäkringen. Det här var inte bra för någon. Vi flyttade dem från ett system som sade att de formellt sett var i arbetskraften till ett system där de inte längre var i arbetskraften. Jag tror att alla inser att detta var en dålig lösning. Det vi i dag har lyckats med - långt ifrån komplikationsfritt - är att få både en mycket rimligare sjuktalsutveckling och en mycket lägre utveckling av förtidspensioneringarna. Vi har alltså ett mycket bättre läge i dag. Vi har väsentligt färre sjukfall som startas. Det är viktigt nog. Att antalet sjukfall startar, som naturligtvis varierar över år och över månader, är en sak. Men att de allra flesta sjukfall inte blir längre än nödvändigt ger den dramatiska framgång som vi, ibland gemensamt och ibland i stark strid, har lyckats utveckla de senaste åren. År 2005 var det 26 000 sjukfall som av någon anledning passerade den tidsgräns på två och ett halvt år som då inte fanns. Det visste vi inte, för ingen mätte det. I dag vet vi det. Förra året var det i stället 7 000 sjukfall som passerade två och ett halvt år. För de människorna är det lika viktigt fortfarande. Men det är en dramatisk skillnad som samhällsproblem och i vilka resurser vi kan sätta in för att hjälpa människor som riskerar riktigt långa sjukfall men som av olika skäl ännu inte har givit upp förhoppningen om att kunna komma tillbaka. Det här är inga små skillnader. Man ska inte leka med elden i de här frågorna. Om man vill ha tillbaka 26 000 fall som går över två och ett halvt år eller ta tillbaka höga förtidspensioneringar, säg då det i klartext! Låtsas inte som att alla de förbättringar som har ägt rum sedan vi lyckades få både låga sjuktal och rimliga förtidspensioneringar har skett genom ett trollslag eller, med all respekt, genom gudomliga insatser! Detta är handfast, politiskt hårt arbete, inte mer och inte mindre. Det är lika imperfekt som politiskt arbete brukar vara - inte mer och inte mindre. Men låtsas inte som att man kan riva upp tidsgränser och ta tillbaka de reformer som har gjorts utan att detta mirakulöst skulle få någon effekt i att människor går tillbaka till det gamla. Det är en tuff arbetsmarknad där ute. Det gäller människor med goda utbildningar utan sjukdom. Det gäller i ännu högre grad människor som ibland saknar både hälsa och god utbildning. Det kommer att förbli en tuff arbetsmarknad under mycket lång tid. Det är jag också helt övertygad om. Vi talar ibland entusiastiskt om att Sverige är en kunskapsekonomi, att vi inte konkurrerar med låga löner utan med hög kompetens. Allt detta är gott, och det är sant. Många av oss lever i en del av ekonomin där vi är otroligt väl rustade för detta. Jag vill bara varna för en sak: Underskatta inte svårigheten för de människor som inte har precis de egenskaperna! Varenda gång jag hör någon antyda att några få procent har fått "riktiga" jobb och därmed vill antyda, utan att våga säga det i klartext, att jobb med subvention och med stöd, manuellt eller ekonomiskt, inte är riktiga, egentligen inte duger. Då säger man i praktiken också att de stora grupper som kommer från sjukförsäkringen och som har viss men långt ifrån hel arbetsförmåga inte riktigt duger för vår fina, kompetensfyllda arbetsmarknad. Det här är en viktig sak. (Applåder) Den andra saken jag vill passa på att inte varna för men påpeka är att den psykiska ohälsan är i växande. Det gäller hela västvärlden. Den är delvis i växande i den goda meningen att den som andel växer därför att vi i dag är så otroligt duktiga att hjälpa människor med enbart och rent somatiska funktionsnedsättningar tillbaka till jobbet. Det är en stolt tradition vi har i Sverige. Tekniska hjälpmedel, medicinsk utveckling, arbetsmarknadsförändringar och tolerans på jobbet gör att många i dag får en andra chans. Detta måste vi lyckas med också vad gäller psykisk ohälsa. Det är inte så att våra flexibla arbetsmiljöer och våra interaktiva, sociala krav på jobben kommer att minska riskerna för människor med viss psykisk ohälsa att fara illa. Detta är en stor samhällsutmaning. Den tredje utmaning jag vill peka på är att vi har en ohållbar situation med att kvinnor mitt i livet är dubbelt så sjukfrånvarande som män och att detta under lång tid har varit en djupt underskattad fråga. Den har i praktiken dolts under det faktum att vi har varit så upptagna av makrotalen, som man ibland säger, de övergripande talen för sjukfrånvaron. I dag ser vi dem kristallklart och vet att detta får långsiktiga konsekvenser som understryker att många kvinnor redan från början har en sämre position på arbetsmarknaden. Det kan vi inte i längden acceptera. Jag drar några slutsatser av detta. En slutsats är: Håll i reformerna och följ dem noga! Vi har en historisk record i Sverige av att då och då klara av att genomföra komplicerade, svåra sociala reformer fast mycket talar emot att de ens går att genomföra. Det delar vi från höger till vänster. Det här är en sådan reform. Vi ska inte vara okritiska. Vi är helt öppna för synpunkter, men håll i reformen och följ utvecklingen noggrant! Äventyra inte de väsentligaste framgångarna genom att våghalsigt ta bort fundamentala delar av en reform som har tjänat Sverige så väl! En annan slutsats är att vi ska fortsätta att utveckla rehabiliteringsinsatserna. Det görs otroligt mycket i dag. Det läggs ned väsentligt mycket mer pengar i samlade rehabiliteringsinsatser på väsentligt många färre sjukskrivna i den här budgeten än i den budget som föregick den borgerliga regeringens första budget, men mer kan alltid göras. Jag är helt öppen för det. Vi måste framför allt ha mer kunskap om vad som fungerar. Den kunskapen har alltid varit bristfällig. Rehabröran är ett branschuttryck som ingen ska vara stolt över men som många har vittnat om i många olika regeringar. Det har funnits en svag kunskap om vilka insatser som egentligen fungerar. Nu bygger vi steg för steg upp kunskapen om vad som kan fungera, och vi är helt öppna för att revidera de insatserna från tid till annan för att vara säkra på att det är evidensbaserade insatser som görs. En tredje slutsats är att vi ska öppna för fler arbeten med det som på engelska kallas för supported employment. Det handlar om människor som har med sig stöd in på arbetsplatsen. Våra etablerade funktioner för lönebidrag och annat fungerar ofta bra men långt ifrån alltid. Fler unga människor behöver ha handfast hjälp med sig in på arbetsplatsen om deras förmågor parat med mått av problem ska kunna tas till vara. Sist men inte minst måste vi då och då våga blicka framåt. Vi har dagsstrider som är helt legitima, och vi har en socialförsäkringsutredning som är viktig. Låt oss då och då blicka framåt på riktigt långsiktiga utmaningar. En sådan utmaning som jag tror att vi gemensamt skulle kunna bita i, trots olika uppfattningar på den korta horisonten, är hur omställningsförsäkringar som liknar dem vi har haft på andra delar av arbetsmarknaden kan hjälpa människor som tveklöst har arbetsförmåga som vi vill ta vara på men som omöjligen kan vara kvar i det arbete de en gång utbildade sig för och siktade på och i den anställning de just nu har. Allt detta visar att vi har stora utmaningar framför oss. (Applåder)

Tomas Eneroth (S)

Anf. 46 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Tack för att du deltar i debatten, statsrådet! Det uppskattar vi. Och tack för att du också gör det med intressanta inlägg! Först har jag en fundering om begreppet "riktiga jobb" som jag noterade föranledde applåder. För mig var det en ganska obegriplig kommentar, men det kan säkert vara någon missuppfattning här. Jag tycker i allra högsta grad att det är viktigt att vi kan ha subventionerade jobb. Jag gillar lönebidragsanställningar i stor utsträckning. Det har jag kämpat för länge. Däremot gillar jag kanske inte fas 3, som jag tycker är en förfärlig insats. Jag har tagit exemplet med 4 procent för att visa att det står i bjärt kontrast till de 27 procent som statsrådet i debattartikeln hävdade har återkommit i jobb. Ekots granskning visade att man inte alls visste om man hade gjort det. Man visste inte om de över huvud taget hade blivit mer eller mindre sysselsatta än tidigare. Man kan med andra ord bevisa vad som helst med statistik. Det finns två saker som jag tycker är intressanta och som jag vill ställa frågor om till statsrådet. För det första har jag tidigare ställt frågor om Svallfors undersökningar. Svenska folkets förtroende för sjukvården har ökat under ett antal år. Man har gillat tanken på ett solidariskt välfärdssystem. Man uppskattar det som vi ibland kallar vår välfärdsmodell. Men det har skett en dramatisk försämring när det gäller sjukförsäkringen. Över 35 procent litar inte på att det över huvud taget finns ett skydd när de väl behöver det. Vilken slutsats drar Ulf Kristersson av den typen av studier? Den andra frågan handlar om sjuklöneansvaret för den andra veckan. Om vi är medvetna om att det är ett bekymmer att personer med tidigare sjukhistorik har svårt att komma in på arbetsmarknaden och i stället placeras i långtidsarbetslöshet - det handlar om kroniker, personer med tidigare sjukhistorik och personer med funktionshinder - vore det då inte en poäng att minska sjuklöneansvaret? Det tycker företagare, Svenskt Näringsliv, väldigt många handikapporganisationer och andra. Vi har sett det som en möjlig väg att minska de hinder som i dag finns för att man ska våga anställa personer med tidigare sjukhistorik. Jag har all respekt för högkostnadsskyddet, men det är lite för krångligt och lite för jobbigt för småföretagare att sätta sig in i det. Det har inte haft den effekten. Är det inte läge att prova detta med den andra sjuklöneveckan?

Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Anf. 47 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Herr talman! Det här är inte adresserat till Tomas Eneroth specifikt. Jag tvivlar inte på hans ståndpunkt i frågan. Men jag tog upp detta med riktiga jobb av det enkla skälet att jag så många gånger under de senaste månaderna har hört återkommande antydningar om att så här många hade riktiga arbeten, det vill säga osubventionerade. Det har dykt upp på bloggar, i medier och på alla möjliga ställen. Jag vill markera att jag tror att det är en farlig syn på arbete. Det är framför allt en farlig syn om vi på allvar menar att människor som har förmåga och problem ska rymmas på arbetsmarknaden. Ett gott exempel är den arbetsförmedlingsstatistik som jag strikt har återkopplat till när jag diskuterar hur många människor som vi ser är i arbete och beskriver att drygt var fjärde som har lämnat finns i arbete. De påpekar också, om man läser statistiken noga, att en knapp majoritet av dem har olika former av stöd eller subventioner in i arbete. Det är inga små volymer vi pratar om här, och det är ganska naturligt. Jag har varit noga med att inte göra den distinktionen eftersom det vore konstigt om människor med i snitt elva års sjukskrivning i ryggen, som inte var sjukare eller ansågs sjukare så sent som 2006, 2007 och 2008 än att de inte fick förtidspension, inte skulle ha betydande problem att slåss på en helt öppen arbetsmarknad utan någon form av hjälp. Jag tycker att det är viktigt att påpeka det. Om vi inte erkänner detta kommer vi att ha människor som aldrig släpps in. Tilltron är mycket intressant, och det är en komplex fråga. Jag noterar i Svallfors undersökning, och det finns många snarlika undersökningar, att den breda tilltron till de svenska välfärdssystemen är hög. Misstänksamheten mot att det fuskas, missbrukas och överutnyttjas är lägre än på mycket länge. Det är viktiga saker. Vi kan säkert, inte minst i samband med förändringar, se att det går upp och ned i olika specifika delar av välfärdssystemen. Men det är en bra förutsättning att tilltron är hög, att betalningsviljan är god och att misstron mot överutnyttjande är låg.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 48 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Det är uppenbarligen en öm tå för statsrådet. Jag kan förstå det eftersom Ekots granskning mycket tydligt visar att de siffror man valt att använda inte på något sätt visar att man hade en ökad förvärvsfrekvens. Det kunde tvärtom vara så att man var lika mycket i arbete före som efter hela den sjukperiod som inträffat. Den enda skillnaden är att med nuvarande politik har man också blivit av med rejält mycket mer ekonomisk ersättning. Man har blivit rejält mycket fattigare. Man har inte ökat sin förvärvsfrekvens, och det understryks också av Rehabiliteringsrådets granskning. De rehabiliteringsinsatser som gjorts har inte lett till någon större ökning av sysselsättningsfrekvensen. I några fall är det snarare tvärtom, vilket jag tycker är bekymmersamt. Det är därför jag tycker att det är viktigt att man funderar på vilken typ av insatser man faktiskt gör. Då kommer vi återigen till hur arbetslivet ser ut och möjligheten att ta bort den andra sjuklöneveckan. Varför är regeringen så tveksam till att göra detta? Det skulle minska ett av de hinder som många företagare och arbetsgivare uppger för att anställa personer med tidigare sjukhistorik. Högkostnadsskyddet fungerar inte. Vi vet att det vi behöver ett inkluderande arbetsliv och ett systematiskt arbetsmiljöarbete, och vi behöver också ta bort en del av de trösklar som finns för att man ska våga anställa personer med tidigare sjukhistorik. Då kan en borttagen andra sjuklönevecka var ett alldeles utmärkt sätt att möta detta. Svallfors studie visar mycket tydligt att medan moderater var fullt upptagna med att tala om att det fuskades i sjukförsäkringen hade inte svenska folket den uppfattningen. Tvärtom uppfattade man att det var ett system med stark legitimitet. Fallet i förtroendet för sjukförsäkringen har inträffat senare. Fallet har varit dramatiskt under de här åren eftersom man numera inte vet om man får sjukpenning. De flesta löntagare kan i dag inte veta om de har rätt till sjukpenning, om pengarna kommer och när pengarna kommer. Den osäkerheten skapar stora bekymmer för svensk arbetsmarknaden i dag.

Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Anf. 49 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Herr talman! 98 procent av alla som ansöker om sjukpenning får precis den sjukpenning de ansöker om. Mycket få lämnar sjukförsäkringen på grund av att de passerar tidsgränserna. Väldigt många gör det för att de inte behöver passera tidsgränserna. Nästan alla som ansöker om att återinkomma i sjukförsäkringen får också ny sjukförsäkring. Den stora segern är att vi har kortat fallen, de fall som gick i förtidspensionering, och många människor lämnar den tidigare. Det här är den stora framgången. Det är inte så att det råder någon allmän tvekan om i svenskt samhällsliv om jag får sjukpenning om jag är sjuk, absolut inte. Det är däremot kristallklart att man inte kan ha sjukpenning hur länge som helst. Det är en otroligt viktig skillnad. Ni sprider ren desinformation om att det skulle vara statt i allmän osäkerhet om människor i Sverige som blir sjuka skulle kunna få sjukpenning. Det är inte sant. Om man inte när det var som värst var orolig för att vi hade västvärldens högsta sjuktal och högsta förtidspensioneringstal och för legitimiteten i systemen, då begriper jag inte varför man ens diskuterar att sjuktalen var för höga. Då var det väl bra att den som hade bett att få någonting fick det. Varför bekymra sig om saken över huvud taget? Jag är helt övertygad om att legitimitetsfrågorna är långsiktiga och viktiga. De bygger på en kombination av generositet till människor som behöver och högt ställda förväntningar på att människor inte ska behöva allt jämt. Det är det som vi har de gemensamma trygghetssystemen till. Sist men inte minst ska jag säga något om sjuklöneperioderna. Vi har, som du vet, saker inom ramen för Socialförsäkringsutredningen. De tittar på hur arbetsmarknadens parter ska förhålla sig till de offentliga sjukförsäkringarna. Det är en viktig fråga i sig. Den internationella diskussionen skulle jag säga snarare går i riktning mot längre sjuklöneperioder för att koppla ihop arbetet och arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringsinsatser. Man kan gå i motsatt riktning och skippa detta. Hade ni menat allvar med detta hade ni tagit bort den första och inte den andra sjuklöneveckan.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 50 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt bra att statsrådet deltar i den här delen av debatten i alla fall. Det var en historik i år igen, kan man säga, om hur vår generella välfärd ser ut och vilka problem som man har mött. Under 80-talet ökade korttidsfrånvaron och vid 90-talets mitt ökade långtidssjukfrånvaron, och det fanns rimliga förklaringar till detta. Också under 90-talet hade vi en konjunkturkris som gjorde att man slimmade organisationer och att allt fler blev sjuka. De kunde inte rehabiliteras tillbaka till sina arbetsplatser, för de hade slimmats på det sättet. Det var det som var problemet. Men vad man diskuterade var fusket, och det är ett fusk som egentligen var minimalt. Björn Johnson visade i sin bok Kampen om sjukfrånvaron att det där var en fiktiv föreställning. Men det är med den bakgrunden som man kan förstå förändringarna av tidsgränserna och också utförsäkringen. Det är klart att det går att berömma sig av att sjuktalen och ohälsotalen minskar. Men vi vill också veta: Blir folk friskare eller är det andra typer av system som man är inne i eller är man ute ur systemet? Det är det som vi tycker är bekymmersamt i Vänsterpartiet. Vi vill ha tidsgränser för när människor som är sjuka ska få hjälp och sjukvård och rehabiliteras. Man ska inte pressas ut ur en försäkring. Själva synsättet att man inte skulle vilja bli frisk och kunna ta ett jobb tycker jag är jättekonstigt. Statsrådet sade själv här att psykisk ohälsa växer. Ja, det gör den. Men varför har man då bara ett enda svar på det i dag, att kbt gäller för lindrigare psykisk ohälsa? Det tycker jag är oerhört märkligt. Jag förstår fortfarande inte tidsgränserna. Jag förstår inte heller varför man väljer enbart en enda lösning för en viss ohälsa.

Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Anf. 51 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Herr talman! Vi pratar självklart framtid, men historien är rätt viktig för att veta vilka vägar man i framtiden ska ta. Jag tycker att den svenska historien egentligen från sjukförsäkringens införande men framför allt från de senaste decennierna lär oss viktiga läxor, att den då och då har fungerat alldeles utmärkt men också att vi har haft mycket konstigheter i den. En återkommande konstighet har inte varit att sjukfrånvaron har stigit i höjden i tider av massiva problem på arbetsmarknaden - tvärtom. Vi har haft en sjukfrånvaro som har stigit i höjden vid god ekonomi och god konjunktur och tvärtom sjunkit dramatiskt vid dålig ekonomi. Det antyder att svenskarna varit kärnfriska under varje lågkonjunktur och jättesjuka under varje högkonjunktur. En sådan sjukförsäkring, som har kallats mjuk, kan man i längden inte ha, därför att den urholkar sitt eget förtroendekapital. Det tycker jag är väl belagt. Jag förstår inte varför man ens försöker berömma sig av att ha varit med och sänkt den svenska sjukfrånvaron de senaste tio åren. En annan viktig sak i historien är att sjukförsäkringen - detta upptäcker jag då och då att jag nästan måste föreläsa om för människor som jag hade förväntat mig skulle kunna detta - inte är till för att garantera att den som är sjuk får sjukpenning. Den har alltid varit till för att garantera att den som är sjuk och till följd av sjukdom inte kan arbeta alls eller delvis kan få sjukpenning. Det är en otroligt viktig skillnad. Den har aldrig varit en yrkesförsäkring, branschförsäkring, och inte ens en personlig försäkring som hindrar dig från skyldigheten att söka nytt arbete om du kan arbeta, ibland med vissa mycket svåra uppoffringar. Så har det alltid varit. Vi ska värna denna flexibla, kravfyllda och generösa sjukförsäkring.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 52 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Först när det gäller skillnaden i hög- respektive lågkonjunktur finns det också ett stort problem med hög sjuknärvaro som vi inte har diskuterat, men den finns ju. Det finns också system ute på arbetsplatser som innebär att man får extra premier om man inte varit sjuk. Jag tycker att det är ett väldigt konstigt att man vill ha en ökad sjuknärvaro. Det är nämligen det som i lågkonjunktur sker. Folk vågar inte sjukanmäla sig därför att man är rädd att bli av med jobbet. Jag förstår precis vad sjukförsäkringen är till för. Det är inte någon branschvis försäkring som jag har, utan så småningom kanske jag måste söka mig till någon annan typ av arbete om jag har en skada eller sjukdom som gör att jag måste byta bransch. Det är inte det som det handlar om. Men vad det ganska mycket handlar om är tidsgränserna. Till exempel kan en arbetsgivare som har en anställd som blir sjuk, och som man inte är så intresserad av att ha kvar, egentligen sitta lugnt i båten. Det finns visserligen saker som man ska åtgärda för att försöka vara med och rehabilitera den anställde som är sjuk tillbaka till arbetsplatsen. Men det händer ingenting om man inte gör det. Då undrar jag: Är det bara krav på den enskilde som är sjuk, eller kan man också tänka sig att ställa krav på arbetsgivaren, förutom sjuklöneansvaret? Där har vi ett förslag om att småföretagare ska slippa sjuklöneansvaret helt och hållet. Kan man ställa några krav på att arbetsgivaren ska göra någonting? Om arbetsgivaren inte gör det, ska det då hända någonting? Ska det vara några sanktionsavgifter, eller ska sanktionerna och misstron enbart riktas till den enskilde som är sjuk?

Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Anf. 53 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Herr talman! Jag hörde tidigare i debatten att Vänsterpartiet uttryckte sig så här: Vi är inte motståndare till att vi har vissa tidsgränser. Jag tycker att ni i oppositionen snart måste bestämma er om ni i grund och botten är för eller emot tidsgränsen. Jag förstår oppositionslockelsen, att låtsas som att historiken har vi inget att göra med över huvud taget. Nu tittar vi bara på de problem som vi kan hitta här och nu och har inget ansvar för vare sig vad vi kom ifrån eller vad vi kan återvända till. Jag förstår den oppositionslockelsen och har säkert själv någon gång i denna kammare drabbats av samma sak, medges. Men i längden måste ni bestämma er för ett regeringsalternativ som genomför en handfast politik. Nu söker ni från Social- till Sverigedemokraterna något slags oklart mandat för att riva upp ett antal saker i sjukförsäkringsreformen utan att vilja precisera vad de egentligen handlar om. Ni säger: Vi är inte emot vissa tidsgränser. Men den sista är ni emot. Att det ska finnas krav också på den enskilde är ni emot, åtminstone Vänsterpartiet. Vad Socialdemokraterna tycker är lite oklart i just denna fråga. I längden kan ni inte låtsas att man både kan ha tidsgränser och vara utan tidsgränser. Tar ni bort tidsgränserna får det dramatiska konsekvenser för den svenska sjukförsäkringen. Det är jag helt övertygad om. Vill ni ha dem, stå då för detta! Vi står för att vi vill ta bort tidsgränserna. Vi vill ha tillbaka ungefär det läge som var tidigare men helst utan konsekvenser. Det är åtminstone ett budskap som det går att resonera kring. När det gäller kraven på arbetsgivare, på myndigheter och på enskilda är rehabiliteringsinsatser som jag sade svåra. Det vet alla som har varit i närheten av rehabiliteringsfrågeställningar. De bygger på att erbjudanden av hög kvalitet ska ges och att enskilda människor ska vilja och kunna svara på den sortens erbjudanden. Rehabiliteringen ska ha hög medicinsk standard och ta hänsyn till hela livssituationen. Det ges stora sådana insatser just nu. Arbetsgivarna är i hög grad en viktig del av dessa insatser.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 54 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Dagens sjukförsäkring grundar sig på en lång resa som Sverige har gjort ända sedan 1950-talet. I juni 2003 var antalet personer med sjukpenning högt, drygt 290 000. Då gjordes reformer av den socialdemokratiska regeringen med stöd av Miljöpartiet, och antalet sjukskrivna minskade med 90 000 på tre år utan att någon bortre tidsgräns sattes in. Tittar man på resultatet av regeringens politik mellan 2006 och 2012 kan man se att antalet personer med sjukpenning med 12 000 personer per år. Trots de drastiska åtgärder som regeringen har vidtagit har sjukpenningtalet inte minskat snabbare efter 2008. Många människor har dock farit illa av dessa drastiska åtgärder, särskilt personer med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är nämligen av den karaktären att man inte alltid kan få en snabb insats och därmed bli hjälpt till ett raskt tillfrisknande så att man kan återfå arbetsförmågan. Det är också problem för nytillträdda på arbetsmarknaden och studerande som inte har ett sjukförsäkringsskydd. De riskerar att bli ekonomiskt beroende av sin partner. Tycker regeringen att det är en bra utveckling? Ser inte regeringen att det riskerar att ge samma effekt som sambeskattning fast man här inför det bakvägen? Den gemensamma samlade inkomsten i familjen ska ju ligga till grund för om man ska få stöd från samhället eller inte.

Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Anf. 55 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Herr talman! Riksdagens kammare är bra för mycket men inte för bildvisning. Jag ska ändå försöka åskådliggöra en bild. Åren 2003-2005 hade vi en begynnande minskning i sjukfallen. Den råkade dock korrespondera nästan exakt med ökningen i förtidspensioneringen. Jag säger inte att varje sådant beslut var felaktigt och att intentionerna inte var goda. Det var dock en händelse som såg ut som en tanke att sjukfallen minskade lika mycket som förtidspensioneringarna ökade. Det var inte det samlade samhällsproblemet som vi artikulerade, men jag förstår att det såg bättre ut. En del människor blev väsentligt fattigare och fick sämre ekonomi. Det var det dock ingen av er som bekymrade sig över denna utveckling. Andra blev möjligen glada för att de slapp osäkerheten med sjukpenning och i varje fall antydningsvis blev överförda till förtidspensionering. Det var dock bara tillfällig förtidspensionering som de elva år senare insåg inte var förtidspensionering. Det var en ovärdig hantering, och det tror jag att alla egentligen vet. I dag har vi färre sjukfall, och det är gott så. Många fler återhämtar sig också snabbt, och eftersom vi ogärna ger upp på människor helt och hållet har vi dessutom mycket lägre förtidspensionering. Praxisbildningen i rättssystemet om exakt vem som får förtidspension är fortfarande stadd i utveckling och kommer att pågå under många år till. Det är en viktig utveckling. Vi kommer kanske inte ha exakt dagens nivå på förtidspensionering om fem eller tio år. Detta innebär att vi har något fler långtidssjukskrivna nu eftersom människor inte får förtidspension om vi inte är säkra på att de aldrig mer kan arbeta. Det finns en logik i detta. Jag säger inte att det är enkelt, men det är mycket bättre att människor befinner sig i en flexibel sjukpenning med återkommande kontroll av arbetsförmågan än att de lämnas i tidsbegränsad förtidspension.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 56 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Det kanske vore en bra idé att ha en bildskärm här. Då skulle jag kunna visa den fantastiska kurvan över hur sjukpenningtalet gick ned från 2004 till nu. Men nu vänder kurvan, och sjukpenningtalet går upp igen. Sjukpenningtalet ligger på ungefär samma nivå i dag som det gjorde 1996, före den stora ökningen. Vilken utgångspunkt man har i socialförsäkringen handlar också om ideologi. Jag håller med om att det inte var något bra system. Miljöpartiet sade redan då att många människor fick leva länge i fattigdom, vilket påverkar hela samhällets utveckling. Regeringen vill gärna måla upp en bild av att sjukförsäkringsreformen har lyckats. Men vad har hänt med individerna som har blivit utförsäkrade? Tittar man på sjukförsäkringen kopplat till arbetsmarknadspolitiken ser man att många har kommit över till ALI men får insats bara en eller två gånger per månad. Andra har kommit in i "pysselsättning" i fas 3. Nyligen fick vi en rapport om att antalet arbetslösa i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat dramatiskt och är fyra gånger så högt som 2007. Det är möjligt att detta har ett samband, men det vet vi inte ännu. Vi måste se till att arbetsgivare får incitament att våga anställa. Att ta bort sjuklöneveckan och sjuklöneansvaret för företag med färre än tio anställda är då en viktig insats. Regeringen borde inse detta och vidta åtgärder för att förbättra möjligheten för företag att anställa.

Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Anf. 57 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Herr talman! Socialpolitik är inget för känsliga. Det är svåra och tuffa frågor som kräver en blandning av empati och betydande mått av resultatvilja. Socialpolitik är ganska känsliga saker och inget för den som tror på den perfekta slutgiltiga lösningen som ingen ska ifrågasätta. Det är inte så, och det kommer aldrig att vara så. Jag har aldrig hävdat att det är sjukförsäkringsreformen isolerat som gör att vi i dag är i ett mycket bättre läge än tidigare. Det är många saker som har samverkat: utan tvekan den diskussion och retorik som påbörjades 2003 om att detta var ett stort samhällsproblem, utan tvekan många läkares större involvering i sjukskrivningsprocessen och synen på sjukfrånvaro som en allvarlig fråga i sig och utan tvekan Försäkringskassans omorganisering, vilket kan låta trivialt men var viktigt för att få ned de enorma geografiska skillnaderna. Det är mycket som har samspelat. Få skulle nog säga att reformens tidsgränser inte har haft betydelse för att snabba upp processen. Om det inte har haft någon betydelse, varför är ni i så fall emot det? Om det bara var ett utanverk utan effekt, varför då över huvud taget bekymra sig? När det gäller sjukpenningtalet är det rätt väsentliga skillnader vi talar om. År 2006 var sjukpenningtalet drygt tolv, i dag är det drygt sju. Det är inte en halvering sedan 2006, men bra nära. Det samlade ohälsotalet fortsätter sjunka. Det var 40 år 2006, det är 27 i dag. För oss i branschen är dessa siffror ganska viktiga, för de döljer aggregerade tal om sjukfrånvaro. De som inte sysslar med detta dagligdags tycker kanske inte att de är lika dramatiska. Det pekar dock på en utveckling från en av Europas allra högsta nivåer till en genomsnittlig europeisk nivå, och det är en utmärkt utveckling.

Eva-Lena Jansson (S)

Anf. 58 Eva-Lena Jansson (S)

Herr talman! Jag ska tala lite om den del i utskottets betänkande som rör arbetsskadeförsäkringen. Tänk dig att du betalar in en avgift till en försäkring varje månad som ska ge dig inkomstskydd om du skadar dig i arbetet. Tänk dig sedan att du skadar dig på jobbet men nekas ersättning med motiveringen att du är kvinna och att din kropp är gammal. Hur skulle du reagera då? Jag blir i alla fall riktigt arg varje gång jag läser ett avslag på en ansökan till arbetsskadeförsäkringen för till exempel en person som har skadat ryggen på jobbet och avslaget motiveras med att smärtorna efter olyckan egentligen beror på så kallade degenerativa förändringar, det vill säga åldersförändringar. Trots att personen inte har haft ryggproblem tidigare blir det avslag och ingen ersättning. Dagens arbetsskadeförsäkring uppfattas inte som vare sig rättssäker eller jämställd trots att det gjordes en förändring i lagstiftningen 2002 med det syftet. Förändringen kom till just för att försäkringen skulle bli mer jämställd och för att det skulle bli enklare att få en arbetsskada godkänd. Nu visar rapporter både från Inspektionen för socialförsäkringar och från Försäkringskassan att det inte har blivit så. Kvinnor missgynnas, och det är fortfarande få personer som får sin arbetsskada godkänd. Försäkringskassan har möjlighet att ompröva arbetsskador. I ett fall som uppmärksammats av tidningen Dagens Arbete framgår att ett diskbråck som fastställdes som godkänd arbetsskada nu, efter fem år, enligt Försäkringskassan beror på ålderförändringar. I tv-programmet Dokument inifrån , i avsnittet om de oförsäkrade, framgår det att kvinnor i offentlig sektor inte kan räkna med att deras anmälan om arbetsskada kommer att godkännas. I programmet redovisas ett olycksfall där en kvinna fått en allvarlig ryggskada. Försäkringskassan medger att kvinnan har nedsatt arbetsförmåga, att olycksfallet har ägt rum och att kvinnas besvär har uppstått i samband med olyckan. Ändå anser Försäkringskassan inte att övervägande skäl talar för att olyckan är orsaken till kvinnans besvär. Beslutet innebär att det därför inte är en arbetsskada. I LO-TCO Rättsskydds årsredovisning för 2011 beskrivs en stor uppgivenhet från fackförbunden och dess medlemmar då man anser att möjligheten att få en faktisk skada godkänd är mycket liten. Det finns därmed en uppenbar risk att alltför få anmäler en uppkommen arbetsskada, trots att det är viktigt att man gör det. Herr talman! Vi anser därför att arbetsskadeförsäkringen måste reformeras. Det ska tilläggas att det också behövs ett förebyggande arbete. I dag finns det fortfarande många arbetsplatser som gör människor sjuka både fysiskt och psykiskt. Arbetsmiljön måste förbättras så att människor inte slits ut och blir sjuka. Tidigare i år gjorde statsministern ett utspel om arbetslivet men valde att fokusera på pensionsålder vid 75 år. Många som jag har träffat har upprörts av detta och påpekar att man i dag har svårt att orka med jobbet trots att man kanske bara är 58 år. Det skulle vara en utopi att kunna jobba till 75. Moderaternas lösning på problemet är att de som har tunga jobb ska byta karriär. Men hur enkelt är det för en person som närmar sig 60 och kanske har arbetat som brevbärare hela sitt liv att helt plötsligt byta jobb, speciellt med tanke på att regeringen kraftigt har minskat möjligheten att vidareutbilda sig som vuxen? Att regeringen väljer att flytta fokus från skadlig arbetsmiljö som kan orsaka arbetsskador och det faktum att det råder massarbetslöshet i Sverige och i stället väljer att prata om höjd pensionsålder för att klara av framtidens välfärd framstår för mig som oerhört märkligt. Det som behövs för att klara av att finansiera välfärden är fler arbetade timmar. I dag är drygt 400 000 personer arbetslösa eller inskrivna i Arbetsförmedlingens program. Av dem i program, 180 000 personer, är det bara 5 345 personer som har fått en arbetsmarknadsutbildning. I regeringens favoritprogram fas 3 ökar gruppen stadigt och uppgår till nästan 30 000 personer. Jag har svårt att se hur ett vårdbiträde eller en byggnadsarbetare ska kunna byta karriär vid en arbetsskada när andelen vuxenutbildningsplatser har blivit färre. Om de som i dag är arbetslösa inte får tillgång till utbildning för att regeringen i stället har valt att prioritera sänkta skatter, hur ska de som inte orkar med sina jobb kunna få utbildning för ett annat jobb? När risken för sjukdom och skada i arbetslivet ökar samtidigt som dagens arbetsskadeförsäkring och sjukförsäkring inte ger den ekonomiska trygghet som utlovats blir jag och många andra oroade. Man kan ju fråga sig varför de borgerliga riksdagsledamöterna inte är oroade. Det bästa sättet att förebygga arbetsskador är att det systematiska arbetsmiljöarbetet prioriteras och stärks och att utslitande arbetsplatser byts ut. Det är viktigt att vi har en arbetsskadeförsäkring som ger ekonomisk trygghet. De ändringar som gjordes i lagstiftningen 2002 i syfte att kvinnors arbetsskador skulle omfattas i högre grad har inte fått det genomslag som avsågs. Det har inte heller blivit enklare att få en arbetsskada godkänd. Arbetsskadeförsäkringen måste därför reformeras för att göra den mer rättvis, rättssäker och jämställd. Jag yrkar bifall till reservation 14.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 59 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Tack, Eva-Lena Jansson, för att du tog upp den viktiga frågan om arbetsskadeförsäkringen. Jag noterade att Socialdemokraterna har yrkat på alla sina motioner som handlar om arbetsskadeförsäkringen. Problemet med det yrkandet är att man konstaterar att det gjordes lagändringar 2002 i syfte att kvinnors arbetsskador skulle omfattas i högre grad och att det inte har fått genomslag i någon större omfattning. När vi nu debatterar det här betänkandet och tittar på hur mycket Socialdemokraterna sätter av under det anslag som handlar om arbetsskadeersättning är det inte en krona mer än vad alliansregeringen sätter av. Man kan vilja ha en reform och man kan vilja föregripa det arbete som görs i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Jag kan berätta för Eva-Lena Jansson att vi just nu arbetar mycket med arbetsskadeförsäkringsförändringen i en reform av arbetsskadeförsäkringen. Det är en utredning som är tillsatt av alliansregeringen och gör någonting konkret för att i närtid komma till en bred parlamentarisk lösning på det problem som du tar upp. Min fråga är: Hur kan det komma sig att man, om man verkligen vill öka kvinnors rätt att få en arbetsskada godkänd, yrkar på en sådan motion och säger att man i dag inte har mer pengar att sätta av till det man avsåg att göra 2002?

Eva-Lena Jansson (S)

Anf. 60 Eva-Lena Jansson (S)

Herr talman! Det Finn Bengtsson inte kommer ihåg av historien är den kraftiga försämring som gjordes i arbetsskadeförsäkringen mellan 1991 och 1994 av den dåvarande borgerliga regeringen. Efter ett ganska långt utredningsarbete tittade den socialdemokratiska regeringen på detta och bestämde sig för att genomföra förändringen. Man uppfattade att det skulle finnas pengar till den och lade med det i budgeten. Det som har hänt är att Försäkringskassan inte har hanterat försäkringen så som man säger att man ska göra. De förändringar man ville göra har inte fått genomslag. Den borgerliga majoriteten väljer att göra det som Anders Borg har sagt. Man sänker ersättningen i socialförsäkringsavgiften till arbetsskadeförsäkringen eftersom den går med överskott. Jag tror inte att lagstiftningsarbetet när det gäller den här förändringen kommer att vara på plats förrän möjligtvis 2013. Därför yrkar vi på den. Jag tror att man lagom till höstbudgeten lägger mer pengar för att försäkringen ska få ett genomslag. Utrymmet finns inte nu med i förändringen av arbetsskadeförsäkringen. När det gäller Socialförsäkringsutredningen, som Finn Bengtsson pratar om, har man sagt att man ska komma med förändringen tidigast 2015.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 61 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Det stämmer inte, Eva-Lena Jansson. När det gäller den parlamentariska socialförsäkringsutredningen är slutbetänkandet aviserat till 2015 på grund av de många utskottsinitiativ som man har att hantera. Däremot står det utredningen fritt att leverera delbetänkanden. Jag känner mig förhoppningsfull när det gäller att man kommer att lösa ut arbetsskadeförsäkringen givet det faktum att vi har två bra underlag, ett som kommer från utredningens beställda betänkande och ett som kommer från Arbetsskadekommissionens avancerade och kvalitativt bra arbete. Det är förbryllande att Eva-Lena Jansson hänvisar till åren 1994-2002, då Socialdemokraterna uppenbarligen satte ned foten. Man innehade regeringsmakten till 2006, och det har bevisligen inte hänt någonting. År 2006 tillsatte alliansregeringen den här parlamentariska utredningen som har tagit fram två underlag. Jag hoppas att det i närtid kommer något som kan glädja Socialdemokraterna eftersom man deltar i utredningen på ett konstruktivt sätt. Det saknas pengar i budgeten. Låt oss se om det kommer några pengar i Socialdemokraternas budget 2013 som Eva-Lena Jansson skriver, och om det i så fall är mer än vad alliansregeringen är beredd att satsa på en ny arbetsskadeförsäkring. När det gäller frågan om höjd pensionsålder är det en medveten vilseledning från oppositionen att beskriva statsministerns konstaterande att vi måste arbeta längre som att de som i dag befinner sig nära pensionsåldern skulle behöva arbeta tills de är 75 år. Problemet är att de som i dag kommer in på arbetsmarknaden i genomsnitt är 29,7 år gamla. Tittar man på ett livsperspektiv där vi blir äldre är det rimligt att friska äldre kan jobba något längre. Det var vad statsministern menade. Det är helt riktigt. Tidigare började man kanske arbeta när man var i 15-, 16- eller 17-årsåldern. Då är det klart att vi måste tillföra mer arbetad tid, och det kan den friska befolkningen förhoppningsvis göra.

Eva-Lena Jansson (S)

Anf. 62 Eva-Lena Jansson (S)

Herr talman! Finn Bengtsson talar om vår budget och den förändring av arbetsskadeförsäkringen som man nu diskuterar inom den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som han menar skulle bli hur vidöppen som helst. Det tror inte jag. Jag har svårt att se att det skulle kunna komma ett förslag på plats, och man hänvisar till det förslag som Arbetsskadekommissionen har lagt fram. Det handlar om att privatisera försäkringen, vilket är någonting som vi socialdemokrater inte alls står bakom. Jag förstår inte att vi skulle kunna komma överens i den frågan. Jag tror att vårt förslag mycket väl ryms inom nuvarande budget. Det är därför som vi också har yrkat på detta. Det som vi säger är att vi vill ha en förändring. När Försäkringskassan, ISF och Riksrevisionen pekar på att försäkringen inte fungerar som den ska lagstiftningsmässigt - den är inte ens rättssäker - tycker vi att det är ett stort problem. Det som jag tycker är konstigt är att regeringen och de borgerliga riksdagsledamöterna i socialförsäkringsutskottet inte tycker att det är ett problem. Det är mycket allvarligt.

Shadiye Heydari (S)

Anf. 63 Shadiye Heydari (S)

Herr talman! Jag vill yrka bifall till S-reservationerna. Nu är det juletider. Då brukar man ge varandra julklappar och fira jul med sina käraste. Men tyvärr har vi en grupp som har hamnat utanför trygghetssystemet och lever fattigt och har inte råd att ge sina käraste en julklapp. Vart är vi på väg? I Sverige är det i dag är det alltför många som står långt ifrån arbetsmarknaden på grund av sjukdom. Vägen tillbaka till ett arbete är i dag mycket lång och krånglig. Många kommer aldrig tillbaka till ett arbete och egen försörjning. Det är beklagligt. Moderaterna gick till val 2006 med stora ord om att de skulle bryta utanförskapet och få fler i arbete. De menade bland annat att alldeles för många i Sverige var sjukskrivna eller hade förtidspension och att det var Socialdemokraternas fel. Upp till bevis! Ett av regeringens största misslyckanden är att varken se eller ta tag i problemen. I stället för att åtgärda bristerna i reformen, utveckla och förbättra systemet har regeringen gjort tvärtom. Det som vi i dag ser är tiotusentals utförsäkrade som antingen riskerar att helt förlora både sin försörjning och sin kontakt med arbetsgivaren för all framtid eller att tvingas tillbaka till samma arbetsgivare utan rehabilitering. Det finns allvarliga brister i systemet. Enligt den senaste informationen som utskottet har fått är 40 000-45 000 i dag sjuka och lever på ekonomiskt bistånd. Detta är allvarigt, och det handlar om framtiden och förlorade resurser. Herr talman! Det är uppenbart att dagens system för rehabilitering vid långtidssjukdom inte fungerar. Vi får några gånger i veckan mejl från de utförsäkrade eller försäkrade som beskriver sin sårbara situation. De senaste årens kraftiga försämringar av de gemensamma trygghetsförsäkringarna har i stället inneburit stora förändringar och problem för många människor i vårt samhälle. Ca 65 000 personer har utförsäkrats ur sjukförsäkringen. Man har hänvisat sjuka människor till socialbidrag och tvingat människor att säga upp sig från sitt deltidsarbete mitt under pågående rehabilitering. Tidsgränserna har inneburit oro och stress för de sjuka eller försäkrade. De svenska trygghetssystemen håller inte längre världsklass. Sjukförsäkringen bygger på den grundläggande principen att alla är med och bidrar till en gemensam försäkring och att alla har samma rätt att få del av den när och om man behöver. Vi finansierar den gemensamt genom arbete och avgifter på lönen, och alla kan lita på att den träder in när man behöver den. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna har varit viktiga för Sveriges utveckling som välfärdsland. Väl fungerande socialförsäkringar bidrar till en förbättrad omställningsförmåga på arbetsmarknaden. När sjukdom eller arbetslöshet inte leder till utslagning utan till återgång i arbete efter rehabilitering eller utbildningsinsats, bidrar väl fungerande socialförsäkringar till tillväxt och ökad sysselsättning. Herr talman! Vi kan alla vittna om de senaste årens berättelser om hur mycket svårt sjuka människor har utförsäkrats. Regeringen hävdar att syftet med de nya reglerna är att föra människor tillbaka till arbete. Frågan är hur många av dessa människor som har gått tillbaka till ett arbete. Ett annat problem med reformen är de ogenomtänkta reglerna med rehabiliteringskedjan som försvårar möjligheten till en rehabilitering som är värd namnet. Det är samlingsnamnet på ett antal administrativa tidsgränser som inte har något att göra med hur lång tid det tar att bli frisk. Den för inte heller folk tillbaka till arbete. Sjukförsäkringen måste reformeras i grunden. Bland annat måste taken höjas så att sjuka människor verkligen får ersättning för sin inkomstförlust. Utförsäkringarna måste stoppas och rehabiliteringen förbättras och inte ha några tidsgränser. Det måste finnas bättre och individuella rehabiliteringsplaner som parterna har ansvar för. Vi måste öppna nya möjligheter till arbete för personer som har svårt att orka med ett heltidsjobb eller som bara klarar av en viss typ av jobb. Det måste bli lätt att bidra, oberoende av hur många timmar eller vilket jobb det handlar om. Varje arbetad timme behövs. Arbetslivet måste bli inkluderande. Herr talman! Det är Försäkringskassan som har ansvaret för att samordna rehabiliteringsinsatserna, och den enskilde måste redan från början få tillgång till de rehabiliteringsinsatser som krävs och ett individuellt anpassat stöd. Ju tidigare rehabiliteringsinsatserna sätts in, desto bättre är möjligheterna att de lyckas. För den som inte kan återgå till sin tidigare arbetsplats eller till sitt tidigare yrke ska insatserna syfta till att man ska komma vidare till något nytt. Flera utredningar visar att ju tidigare och ju närmare individen och arbetsplatserna åtgärderna sätts in, desto större är chansen för människor att komma tillbaka. När beslut fattas om de åtgärder som behövs för att individen ska kunna börja arbeta igen ska människan sättas i centrum. Med nuvarande regler har den enskilde ålagts allt ansvar. Det är inte en rimlig ordning. Inte minst arbetsgivarna har en central funktion i en rehabilitering värd namnet. Andra nyckelaktörer är Försäkringskassan, företagshälsovården, hälso- och sjukvården, arbetsmarknadens parter och Arbetsförmedlingen. Det behövs mer insatser för en ökad omställningsförmåga och mer av snabb och väl fungerande rehabilitering. Regeringen har äntligen insett att rehabiliteringen är bristfällig. Det välkomnar vi, men det räcker inte. Därför vill vi utöka satsningen nästa år så att fler får tillgång till rehabilitering som hjälper dem tillbaka till jobb. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, landstingen och de sociala myndigheterna ska samarbeta med individen i centrum och erbjuda kvalificerad handledning. Rehabilitering, utbildning, arbetsträning och andra insatser ska utformas utifrån individens behov, inte utifrån myndighetsgränser eller stuprörstänkande. Det behövs bättre samordning kring den försäkrade. Därför vill vi utveckla arbetet med finansiell samordning på rehabiliteringsområdet, Finsam. Genom Finsam får individen stöd och faller inte mellan stolarna. Vi ser även behovet av att utveckla fler individuellt anpassade vägar till arbetslivet för personer med komplexa behov av insatser. Som sagt: Trygghet ger frihet. Herr talman! Årets solidariska julklapp till de utförsäkrade borde vara att se över och korrigera de brister som finns i sjukförsäkringssystemet. Med detta vill jag önska er alla god jul och gott nytt år.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 64 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Repliken är mest befogad av att Moderaterna blev specifikt harangerade i Shadiye Heydaris anförande. Jag tänkte ändå lite grann passa på i samband med det som framfördes, vilket var en hel del förklenande adjektiv om den sjukförsäkringsreform vi har debatterat i ganska stor omfattning i dag. Jag tycker att vi har kommit fram till att det finns en hel del viktiga och goda inslag i reformen. Att då kalla den ogenomtänkt och så vidare förefaller mig vara ett ganska förklenande omdöme om en väldigt grannlaga process. Denna process började, vilket jag beskrev i mitt anförande, med att Göran Persson 2002 bekymrade sig över den närmast katastrofala utveckling sjukförsäkringen hade. Den var inte försäkringsmässig, och vi riskerade faktiskt statsbankrutt i Sverige. Det fortsatte med den utredning som Anna Hedborg som tidigare socialförsäkringsminister gjorde och som ledde fram till att vi kunde genomföra en reform baserad på denna på grund av att vi erövrade regeringsmakten i valet 2006. Jag måste också få rätta Shadiye Heydari lite grann när hon säger att ekonomiskt försörjningsstöd är någonting som har ökat dramatiskt. Sveriges Kommuner och Landsting har tillsammans med Försäkringskassan gjort en studie som visar att det, så långt man kan tolka detta, är mycket marginella påfrestningar på det ekonomiska försörjningsstödet på grund av sjukförsäkringsreformen i sig. Det gör nog att den huvudsakliga vinsten med reformen att just de som vid en bortre tidsgräns får en möjlighet att komma tillbaka och pröva arbetsförmågan får den möjligheten. De siffror vi har sett är som sagt att det av de 65 000 som efter två och ett halvt år i sjukförsäkringen lämnade densamma är 35 000 som inte återvänder. Dessa har kommit betydligt närmare arbetsmarknaden. De har fått arbete och möjlighet att studera och förkovra sig för att komma vidare i arbetsmarknadshänseende. Detta, Shadiye Heydari, tycker jag är en fin julklapp till svenska folket - inte minst till dem som är längst bort från arbetsmarknaden.

Shadiye Heydari (S)

Anf. 65 Shadiye Heydari (S)

Herr talman! Vi säger att det inte var bra under vår tid, Finn Bengtsson. Det fanns brister i systemet. Men ni borde se till att förbättra och utveckla det, inte försämra det som ni har gjort. Vi får gång på gång höra från Moderaterna och Alliansen att det inte var bra under Socialdemokraternas tid. Okej, fine - då vet alla det. Men se då till att förbättra och korrigera de brister som finns i systemet! Det är många som är utförsäkrade, och det är många som lever på sina anhöriga numera. Vi hörde senast i går att 40 000-45 000 människor i dag är sjuka och lever på ekonomiskt bistånd. Vilka är de då, om det inte är så att de har varit med i försäkringen? Hälften av dem ser vi har varit med i försäkringen, men de är nu utförsäkrade och lever på ekonomiskt bistånd. Så ska det inte vara. De är ju sjuka. Det är allvarliga brister vi nu ser. När det gäller beroendeskapet är det många som lever på sina anhöriga. Antingen är det make, maka eller barn som försörjer sina anhöriga för att de är utförsäkrade och inte kan få ekonomiskt bistånd. Det kan de inte få på grund av att de äger en båt, en bil eller ett hus som de har jobbat för i många år. De klarar dock på grund av sjukdom inte av att arbeta längre.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 66 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Ja, ekonomiskt försörjningsstöd är en viktig del i det sociala försäkringsskyddet, Shadiye Heydari. Det är den yttersta hjälp man kan få. Det jag försökte påtala var att den ekonomiska försörjningsstödsbördan hos kommunerna har ökat marginellt på grund av eller genom sjukförsäkringsreformen. Det är trots allt ett faktum i de studier som har gjorts. Någonstans mellan 1 och 2 procent av den totala ekonomiska försörjningsstödsbördan kan möjligen tillskrivas sjukförsäkringsreformen. Att några naturligtvis uppbär ekonomiskt försörjningsstöd ska man inte nödvändigtvis se som något negativt. Det är ju positivt att vi använder våra sociala trygghetssystem för att försörja dem som har den allra sämsta ersättningen. Så länge detta inte blir ett permanent försörjningsstöd är inte det tillfälliga ekonomiska försörjningsstödet något problem, framför allt inte om man samtidigt utvärderar möjligheten att kanske kunna lämna sjukförsäkringen för att komma närmare arbetsmarknaden. Är det sedan så att man inte kan göra det ska man tillbaka till sjukförsäkringen, och i förlängningen kan det innebära att man kvalificerar sig för förtidspension. Det är helt i sin ordning. Att inte se dessa människor och inte hjälpa dem att komma närmare arbetsmarknaden är dock ett svek mot dem. Sist men inte minst använde Shadiye Heydari en stor del av sin tid till att tala om rehabilitering. Det är nog så viktigt; jag delar helt den bedömningen. Då är det dock också viktigt att notera att alliansregeringen genom att genomföra denna reform har satt fokus på rehabilitering, vilket på inget sätt gjordes under de tidigare, socialdemokratiska åren. Vi har en rehabiliteringskedja som knyter an till en rehabiliteringsgaranti, som i sin tur också finansieras med en rehabiliteringsmiljard. Det är alltså ett årligt tillskott för landstingen och samordningsförbunden att utnyttja för att på bästa sätt tillhandahålla rehabilitering. Det är väl i sanning att anstränga sig för att rehabilitering ska vara en central del i sjukförsäkringsreformen.

Shadiye Heydari (S)

Anf. 67 Shadiye Heydari (S)

Herr talman! Precis som du säger har försörjningsstödet ökat marginellt. Ja, självklart - dessa människor går ju inte till socialkontoret. De är nämligen inte berättigade till det; de har ju hus. Enligt socialtjänstlagen kan du inte göra det om du äger hus. Du måste sälja huset, båten eller bilen för att du ska få pengar att leva för. De lever därför på sina anhöriga. Det är det Alliansen har skapat. Vad gäller rehabilitering finns det brister i rehabiliteringskedjan. Om det inte finns brister, hur kommer det sig att människor har hamnat mellan stolarna? Det kan vi nämligen alla vittna om. Det finns alltså brister i rehabiliteringskedjan. Jag säger inte att det var bra då, men vi ska ju se till att förbättra och utveckla det. Jag hoppas nu att den julklapp ni kan ge är att korrigera bristerna i sjukförsäkringssystemet, så att människor kan komma tillbaka till ett arbete. De ska få rehabilitering och ersättning under den tid de behöver det för att rehabiliteras tillbaka till ett arbete. Det är mitt önskemål, och det är folkets önskemål.

Annika Lillemets (MP)

Anf. 68 Annika Lillemets (MP)

Herr talman! "Människan besitter en inre förmåga att utvecklas och bara genom frihet kan denna förmåga komma till sin rätt. Staten måste tilltro människor kapaciteten och viljan att bära det ansvar som följer med friheten. I vardaglig mening är ofrihet ofta förknippad med liten egenmakt, att ens livsvillkor dikteras av någon annan än en själv." Dessa kloka ord fann jag i Nya moderaternas idéprogram från 2011. Frihet och utveckling kräver dock rätt förutsättningar. Det är i grund och botten ganska enkelt: Den som tvingas leva med ständig överlevnadsångest - som inte vet om hon har råd med mat, medicin och hyra - har självklart sämre möjligheter än den som har sin försörjning tryggad. Allt fler människor, inte minst unga, lever under prekära, alltså svåra och osäkra, arbets- och levnadsförhållanden. Här finns många grupper, bland andra långtidsarbetslösa, utförsäkrade och timvikarier. De är den moderna tidens daglönare, som är helt utlämnade åt arbetsgivare som kanske eller kanske inte ringer in dem på morgonen. De saknar egenmakt. Gemensamt för dem som kan anses ingå i prekariatet är just brist på kontroll över livet - egenmakt. Detta har beskrivits väldigt väl i den uppmärksammade boken The Precariat , prekariatet, av professor Guy Standing. Han är professor i economic security, alltså ekonomisk säkerhet, och tidigare chef för ILO:s enhet för socioekonomisk trygghet. Han beskriver i sin bok denna nya underklass som växer fram. Men socialförsäkringssystemen i Sverige är utformade för ett industrisamhälle som i snabb takt förändras i grunden. En tredjedel av de arbetslösa i Sverige saknar till exempel i dag a-kassa. Situationen är helt ohållbar för miljontals människor i södra Europa där samhällen i snabb takt går mot upplösning. Det är en mycket farlig utveckling. Samtidigt behövs mer än någonsin kreativa människor och entreprenörer som kan klara av alla de stora ekologiska och sociala utmaningar som mänskligheten nu står inför. I detta läge är det viktigare än någonsin att söka nya, moderna lösningar som ger alla människor grundläggande ekonomisk trygghet. Jag citerar vidare ur Moderaternas idéprogram: "Det rättvisa samhället eftersträvar inte att utjämna alla skillnader eller olikheter mellan människor, det bejakar istället att alla får likvärdiga chanser att lyckas." Jag citerar ur Socialdemokraternas partiprogram: "Liksom frihet förutsätter jämlikhet sociala strukturer och ekonomiska villkor, som ger alla lika rätt och lika förutsättningar till utveckling och delaktighet." Jag kan bara instämma. Hur kan vi då se till att människor verkligen får likvärdiga chanser? Professor Standing ser liksom allt fler runt om i världen villkorslös medborgarlön eller basinkomst, som det numera oftast kallas, det vill säga helt enkelt att människor regelbundet får pengar i handen, som en väg framåt. Praktiska försök har genomförts med goda resultat. Behovsprövning är ofta kostsamt och ineffektivt. Riktade subventioner av sådant som mat och bränsle har till exempel i Indien och andra länder visat sig vara ineffektiva och i för låg grad komma de fattiga till godo. Risken för korruption och godtycke är ofta stor. I Delhi och Madhya Pradesh i Indien har Sewa, en fackförening för självanställda kvinnor med 1 miljon medlemmar, i samarbete med forskare genomfört pilotförsök med direkt kontantstöd. I Delhi fick de fattiga i ett område själva välja om de ville fortsätta få styrt stöd, som subventionerad mat, eller pengar i handen. I åtta byar i Madhya Pradesh fick alla invånare en mindre summa pengar varje månad under en tid. Utöver grundläggande förnödenheter som mat och medicin kunde många få råd att köpa skrivböcker och annat som behövs för barnens skolgång. Kvinnor har gått samman och köpt symaskiner för att kunna försörja sig långsiktigt. Brist på grundläggande sanitet är ett mycket stort hälsoproblem i Indien som man nu har kunnat lösa i basinkomstbyarna genom att gå samman för att investera i toaletter. De goda resultat som dokumenteras och nu utvärderas av forskarna har väckt stort intresse bland indiska politiker, även på högsta nivå. Indiens premiärminister, Dr Manmohan Singh, har nyligen offentligt presenterat en plan för att under 2013 rulla ut ett system med direkt kontantstöd över hela landet. I ett annat folkrikt land, Brasilien, får nu 60 miljoner människor Bolsa Família - ett kontantstöd som betalas ut till familjer bland annat på villkor att föräldrarna skickar sina barn till skolan. São Paulos senator Eduardo Suplicy har skrivit den underbara bok som jag visar här. Den handlar om basinkomst, och man kan ladda ned den från nätet. Han har länge drivit frågan om basinkomst för alla. Och det händer saker. Till exempel får alla som har bott i minst fem år i staden Santo Antônio do Pinhal i São Paulo-distriktet pengar varje månad från en kommunal fond. På sikt ska alla som bor stadigvarande i Brasilien få basinkomst enligt en lag som antogs av landets kongress och president 2004. Brasilien har blivit mindre ekonomiskt ojämlikt. Landets Gini-koefficient minskar nu för första gången. Jag vill också berätta om ett uppmärksammat försök med villkorslös basinkomst som väg ut ur fattigdom och misär i den utfattiga byn Otjivero i Namibia. Varje invånare under pensionsåldern i byn fick mellan januari 2008 och december 2009 en mindre summa varje månad utan krav och villkor. En grupp forskare från olika länder följde projektet och utvärderade det. Byn gick snabbt från hopplöshet till framtidstro. Fattigdom, undernäring, arbetslöshet och brottslighet minskade kraftigt. Antalet barn som går i skolan ökade dramatiskt, och deras studieresultat förbättrades. Och det är klart: Det är lättare att lära sig när man inte är hungrig. Farhågan att människor skulle bli lata, passiva och bidragsberoende av att få pengar utan krav på motprestation kom på skam. När byborna slapp den frätande oron för om de skulle ha mat på bordet nästa dag fick de kraft att på allvar ta tag i och förbättra sina liv. Såväl den demokratiska som den ekonomiska aktiviteten ökade. Bybor startade företag och bildade byråd. Hushållen ökade sitt sparande. De kunde investera för framtiden genom att köpa husdjur och fjäderfä. Kvinnornas ställning stärktes genom att de blev mindre ekonomiskt beroende av män. När de utfattiga människorna i Namibia och Indien fick pengar att röra sig med kunde de förbättra sina liv utifrån sina egna behov. De förvaltade förtroendet väl. De fick också värdighet, vilket många har framhållit som kanske allra mest värdefullt. Att lita på att människor själva vet bäst hur de ska skapa sig bättre liv i stället för att bestämma över deras huvuden vad de behöver hjälpas med är alltså inte bara respektfullt utan även effektivt. Professor Standing, som även har arbetat med Otjiveroprojektet, berättade när han nyligen besökte riksdagen att han hade talat med några yngre kvinnor i byn. De hade tidigare tvingats prostituera sig för lite mat till sina hungrande familjer. Den som hotas av svält tvingas sälja sig billigt. Med basinkomsten fick de en reell möjlighet att avvisa de män som vill utnyttja deras förtvivlade situation. Och de sade nej när de fick egenmakt - makt över sina liv, bokstavligen, i ett land där ungefär 20 procent av befolkningen är hivsmittad. Att fattiga människor skulle få pengar utan villkor och motprestation väcker trots detta ibland ett djupt känsloladdat och irrationellt motstånd. Kanske beror det på att maktbalansen rubbas till de fattigas och maktlösas fördel och att de privilegierades övertag försvagas. Även i det rika landet USA genomfördes för övrigt under president Reagan försök på 1970-talet försök med medborgarlön i några mindre städer. Även där kom farhågorna att många skulle avstå från förvärvsarbete för att leva på existensminimum på skam. Tyvärr blåste medborgarlönen bort med de nyliberala vindar som svepte in över USA några år senare. Sverige borde lyssna på EU-parlamentet, som i en resolution från 2010 uppmanar medlemsländerna att inleda praktiska och omfattande försök med villkorslös basinkomst som ett sätt att motverka fattigdom och social utslagning. Parlamentet motiverar detta bland annat med att olika försök har visat att villkorslös basinkomst är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom och utslagning och ge alla ett anständigt liv. Man påpekar att den är icke-stigmatiserande och har förmågan att förebygga dold fattigdom. Jag ser ingen anledning att tro annat än att människor är lika ansvarsfulla och kreativa i Sverige som i USA, Namibia och Indien, bara de får förutsättningar och förtroende. Dessa försök och EU-parlamentets resolution bygger på en tillitsfull och positiv människosyn. Den står tyvärr i skarp kontrast till det svenska systemet som, om man ser bortom de vackra orden, i praktiken bygger på misstänksamhet och förmynderi. Arbetslinjen har blivit en överideologi som inte ifrågasätts, samtidigt som den har urartat till att bli alltmer disciplinerande och förnedrande. Politiska problem stöps om till personliga. Individer skuldbeläggs och stigmatiseras fast arbetslösheten är strukturell. Att produktivitetsökningarna medför att allt färre kan producera alltmer är för övrigt ur grön synvinkel inte ett problem utan en möjlighet. Att myndigheter ska tala om för människor vad de ska göra och detaljstyra deras liv borde vara ett system som föll med Berlinmuren. Det handlar om grundläggande värderingar, människosyn och vilket samhälle vi vill ha. Vi gröna tror på människors kreativitet och vilja att bidra till samhället. I Miljöpartiets gällande partiprogram slås fast att alla ska garanteras ekonomisk grundtrygghet som går att leva på oavsett vilken inkomst man tidigare har haft och oavsett orsaken till att man saknar inkomst. Kongressen 2008 slog fast att medborgarlön även fortsatt är en vision för Miljöpartiet. Att anförtro även människor i Sverige ovillkorad ekonomisk grundtrygghet är förstås en stor förändring. Visserligen har vi redan en mindre basinkomst i livets början och slut - barnbidrag och garantipension - men målet måste vara att basinkomsten ska gå att leva på hela livet. Först då når den full kraft som instrument för att ge människor riktig makt över sina liv och frigöra sin kreativitet. Först då får människor i Sverige, även de som inte vunnit en hög vinst i något lotteri, makt att säga nej till hälsovådliga eller samhälls- och miljöfarliga lönearbeten, som att bygga vapen eller gräva ned gifttunnor. Då kan vi äntligen vända den kapplöpning mot botten som nu präglar arbetsmarknaden. I stället får vi en välkommen och välbehövlig press uppåt. Därför är det så viktigt att separera försörjning från lönearbete. En ofta framförd farhåga är att basinkomst för alla skulle vara för dyrt. Enligt professor Standing är detta "nonsens". Resurser kan omfördelas, hur mycket och vilka varierar givetvis i olika länder. Exempelvis kostar så kallad corporate welfare, bidrag till storföretag, enorma summor. Det handlar om gigantiska subventioner av fossilindustrin, banker som tagit för stora risker, jordbruk i EU. I Sverige närmast skänker vi bort våra naturtillgångar i form av mineraler till gruvbolag. Därtill kommer jobbskatteavdrag, nya JAS-flygplan, sexfilig motorväg förbi Stockholm och en ökande och vildvuxen flora av skatteavdrag för dem som redan har det gott ställt och så vidare. Har vi råd med allt detta kan vi givetvis välja att prioritera grundtrygghet för alla i stället. Att införa ovillkorad basinkomst skulle dessutom medföra att en hel del kostnader för administration och kontroll skulle försvinna. Behovsprövning är, inte bara i Indien utan även i Sverige, ofta ineffektiv och dyr, för att inte tala om förnedrande för den som söker hjälp. Basinkomst kan naturligtvis inte ersätta socialförsäkringssystemen fullt ut, men väl vissa delar av dem. Ekonomen Thomas Straubhaar, som leder Världshandelsinstitutet i Hamburg, menar för övrigt att basinkomst är en reform som skulle förlösa människors entreprenörsanda och därmed i betydande utsträckning bli självfinansierad. Ett intressant system värt att inspireras av även i Sverige är the Alaska Permanent Fund som funnits sedan 1982. Företag som utvinner naturresurser betalar royalty till en fond vars avkastning dels går till gemensam välfärd, utbildning och sjukvård, dels till en utdelning till alla som bor i Alaska. Denna utdelning är inte så stor att den går att leva på, men den har ändå haft betydelse. Alaska är den amerikanska delstaten med minst socioekonomiska skillnader och där inte heller klyftorna ökat nämnvärt sedan 1980. I en tung motion till världens mäktigaste lagstiftande församling, den amerikanska senaten, föreslog två senatorer, Maria Cantwell, demokrat, och Susan Collins, republikan, 2009 ett system byggt på liknande värderingar, nämligen cap and dividend, utsläppstak med medborgarutdelning. Tanken är att ett tak ska sättas för hur mycket utsläpp av koldioxid USA får göra inom ett rättvist och hållbart utrymme. Dessa utsläppsrätter skulle auktioneras ut. En del av intäkterna skulle delas ut till alla som bor i USA och en del gå till statskassan. Enligt en uppskattning som man gjorde då skulle uppemot två tredjedelar av amerikanerna gynnas fördelningspolitiskt. Detta bygger på en mycket positiv och liberal människosyn, att alla har rätt till frukterna av våra gemensamma naturtillgångar. Det handlar inte om bidrag. Fru talman! Det har hittills inte gjorts någon utredning med tillräckliga resurser i Sverige, eller praktiska försök, för att utforska hur basinkomst i Sverige skulle kunna utformas och finansieras. Därför är det synd, tycker jag, att vi denna gång inte fått gehör för vår motion, som föreslår just en sådan framtidsinriktad och innovativ politik. Vi som skrivit motionen vill inte ha dyra och kränkande kontrollapparater som syftar till att på allas bekostnad jaga och sätta åt ett litet fåtal förmodat lata och dumma människor som antas vilja missbruka våra gemensamma trygghetssystem. Om enstaka individer ändå väljer att göra det tycker jag inte det är ett skäl att säga nej till en reform som skulle gynna de allra flesta. Vi vill ha ett samhälle och ett socialförsäkringssystem som utgår från att människor är ansvarsfulla, villiga att bidra till det gemensammas bästa och kapabla att styra sina liv. Ett basinkomstsystem skulle öppna en möjlighet för alla att utveckla sig om vi unnar varandra det och inte misstror varandra, ett samhälle där grundtrygghet, där frihet, trygghet och rättvisa är en rättighet för alla, inte bara ett fåtal.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 69 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Tack, Annika Lillemets, för ett intressant inspel! Det här är en budgetdebatt, och det handlar om att titta på vad ditt parti i synnerhet har för tankar om en budgetram och om hur fördelningen inom utgiftsområde 10 ser ut. Vi har hört i dag att ert parti värnar småföretagare i så måtto att man vill ta bort ett sjuklöneansvar från dem som har mindre än tio anställda. Jag föreställer mig att tanken med en sådan reform, som är intressant, är att småföretagare i det läget skulle våga anställa folk som arbetar och bidrar med skatt. Det förslag som ni har hamnar i en viss konflikt med tanken att värna människors integritet och att ha en ekonomisk realitet för att hantera det förslag som du och dina medmotionärer lägger fram. Jag vet att Annika Lillemets är mycket engagerad i förändring av samhället av stora mått, till exempel förbud mot handel på söndagar. På vilket sätt skulle då en egenföretagare som bedriver handel och som blir av med sitt sjuklöneansvar enligt ert förslag skulle gynnas av att man förbjuds att handla på söndagar? Jag vill ställa en fråga om villkorslös medborgarlön eller basinkomst. Det här är lite grann att damma av det gamla förslaget om friåret, som jag ser det, en sak som Miljöpartiet värnar och som jag trodde att ni hade lämnat. För mig framstår det mer som en månadspeng för vuxna, med den skillnaden att en månadspeng till ungdomar ibland brukar vara villkorad på vissa sätt. Det här ska vara helt villkorslöst. Att det i sin förlängning skulle avhjälpa hivepidemin i Namibia tycker jag är ganska naivt att tro. Det finns inte bara en totalsumma arbeten att utföra. Själva tanken är att man i ett företagande kan expandera och därmed skapa mer utrymme för arbete, som i sin tur ger skatteintäkter som vi kan fördela till välfärden. Hur får ni i er tankesfär ihop detta med de utgifter och de kostnader som det här skulle medföra?

Annika Lillemets (MP)

Anf. 70 Annika Lillemets (MP)

Fru talman! Det var många frågor på en gång. Jag tittar på verkligheten och hur det har fungerat. Jag redogjorde för ett antal lyckade försök som bygger på just det som Moderaterna skriver i sitt idéprogram, tilltron till att människor är kapabla att ta ansvar och att de vill ta det ansvar som följer med frihet. De vill ha egenmakt och vill inte ha sina livsvillkor dikterade av någon annan än en själv. Jag tycker att det är lite förvånande att Finn Bengtsson mot bakgrund av det - jag utgår från att Finn Bengtsson ställer upp på sitt partis grundvärderingar - inte ser potentialen i detta och hur viktigt det är att man tilltror människor att de faktiskt själva vet vad som är bäst för dem. Jag tycker att till exempel Thomas Straubhaar har en stor poäng i att om människor får reella möjligheter att överleva medan de testar sitt företags idé kan många intressanta företag som inte klarar sig ekonomiskt komma i gång därför att man behöver lite längre tid. Man kan pröva sin företagsidé och komma vidare. Det här tjänar vi alla på, om vi vill ha en småföretagarvänlig politik. Det tror jag är betydligt viktigare än köpfri söndag, som är en helt annan diskussion. Jag tycker att det är intressant att studera vad som hände i Namibia. Jag tror i grund och botten att vi alla människor är ganska lika. Jag tänker på kvinnan som fick sin första basinkomst, månadspeng som Finn Bengtsson lite föraktfullt väljer att kalla det. Hon investerade i en säck mjöl och började baka bröd i sardinburkar som hade kastats bort. Hon har nu ett blomstrande bageri, och hon har kunnat anställa. Hon har även konkurrenter därför att människor har fått köpkraft, och då får man fart på det lokala näringslivet. Det är den verklighet som jag ser på.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 71 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Jämförelsen med månadspeng för ungdomar bygger på tanken att även ungdomar kan vara kreativa när de får pengar. Skillnaden är, Annika Lillemets, att det i så fall betalas av föräldrarna. Nu vill du att skattebetalarna ska bekosta detta. Detta är en budgetdebatt där du refererar, med all respekt, till Thomas Straubhaar. Jag tror att Anders Borg, som ser till att vi har sunda statsfinanser här i landet, kanske är en viktigare spelare som har en ekonomisk realitet bakom sig, om än han inte vill missgynna kreativitet. Jag tycker att det är ett problem samtidigt som vi nu diskuterar det kostnadsutrymme som Miljöpartiet föreslagit på just utgiftsområde 10 och som överstiger regeringens satsning med 2,5 miljarder. Min fråga är: Vilket vill Annika Lillemets satsa på, den fördyring som jag upplever att en villkorslös basinkomst trots allt, i alla fall i ett inledningsskede, kommer att innebära jämfört med en satsning i årets budget på 2,5 miljarder riktad mot de insatser ni i partiet verkar prioritera, eller att gå tillbaka till tanken om ett friår, att folk ska arbeta mindre, ha en ersättning av skattebetalarna, och att ekvationen ändå på något sätt ska gå ihop? Tillåt mig att tvivla på att de visionära tankar som Annika Lillemets nämner, och som kan vara intressanta att belysa på ett djupare plan, går att på ett så radikalt sätt föra in i en budgetprocess, i alla fall innevarande år, att vi skulle kunna lösa den typen av diskussion. Min fråga kvarstår: Vilket prioriterar ni i årets budget, era satsningar på 2,5 miljarder mer än regeringens inom ramen för utgiftsområde 10 eller att införa en villkorslös basinkomst?

Annika Lillemets (MP)

Anf. 72 Annika Lillemets (MP)

Fru talman! De står inte i någon motsatsställning till varandra. Jag talar om villkorslös basinkomst på lång sikt. Jag har inte alls talat om att införa det nu. Frågan behöver utredas grundligt, och sedan måste mindre försök göras innan det görs en stor förändring, precis som man gjort på andra håll, vilket den stora auktoriteten på området, Guy Standing, också talar om. Det är alltså inte fråga om några stora pengar. Det vore förmätet av mig att försöka komma med en fullständig plan på hur det ska finansieras. Jag har pekat på några möjligheter med tanke på de stora utgifter vi har, till exempel att gruvbolagen får bryta mineraler nästan gratis i Sverige, de stora jobbskatteavdragen och andra avdrag för människor som redan har det gott ställt. Det finns möjligheter att omdisponera pengar, och det krävs självklart en stor och grundlig utredning för att se de olika möjligheterna. Dessutom tror jag att det krävs praktiska försök. Det är styrkan i det som jag här talat om. Man har inte bara lagt fram teorier utan gått ut och prövat vad som händer om människor får pengar i handen, fattiga människor utan egen makt. Vad kommer de att göra, blir de lata, kommer de att göra ingenting eller kommer de att göra någonting bra? Det har visat sig på olika håll i världen att när människor har grundförutsättningarna kommer de att göra något bra. Jag är förvånad över att Finn Bengtsson, med tanke på vad som står i Moderaternas idéprogram, inte ser dessa möjligheter, att Finn Bengtsson vill ha den statliga kontrollen av människor, att gå in och styra och ställa med arbetslösa och sjuka. Det känns inte särskilt liberalt eller modernt. Det känns lite gammalt. Det känns före Berlinmuren, måste jag nog säga.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 73 Gunvor G Ericson (MP)

Fru talman! I Miljöpartiets budgetförslag har vi en inkomstrelaterad ersättning med ett golv som vi kallar arbetslivstrygghet. Det ser vi i Miljöpartiet som en bättre väg till social hållbarhet i den situation som Sverige i dag befinner sig i. Därför har jag inte stött den motion som Annika Lillemets pläderade för. Vi vill ha en gemensam försäkring vid arbetslöshet och sjukdom där människor får stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete men där det också finns ett golv, vilket vi debatterat i dag. Jag vill passa på att förtydliga yrkandet i mitt tidigare anförande, nämligen att jag självklart står bakom samtliga miljöpartireservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 2 och 10.

Kurt Kvarnström (S)

Anf. 74 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Debatten har varit lång, och mycket har redan sagts. Några saker gällande historiebeskrivningen finns det dock anledning att rätta till. Rehabilitering har varit en av de punkter vi diskuterat, och där borde vi ha mycket större samsyn än vi har. Rehabiliteringen är ett viktigt instrument. Jag vill peka på den förändring vi genomförde 2003, som gav det resultat som också har redovisats från talarstolen, att många kommer tillbaka i arbete och sjukfrånvaron minskar kraftigt de närmaste åren. Rehabilitering handlar om en tidsgräns. Det handlar om tidsgränsen ute på arbetsplatsen. Den allra mest effektiva rehabilitering man kan uppnå är den som sker på arbetsplatsen. För mig är det därför obegripligt varför Alliansen tog bort tidsgränsen från arbetsplatserna. Arbetsgivarna har ett ansvar för att jobba med dessa tidsgränser när det gäller de anställda. Vi införde 2003 en tidsgräns där den enskilde hade rätt att få sin rehabilitering. Den skulle ske på arbetsplatsen. Jag vill till ministern, som var uppe i talarstolen tidigare, säga att arbetsförmåga är det viktiga begreppet, och då är det också viktigt att göra bedömningen på arbetsplatsen. Det var ett i grunden helt riktigt angreppssätt. I dag håller arbetsförmågebegreppet på att flytta ut till sjukvården, vilket oroar mig. Det är inte de medicinska diagnoserna som ska bedömas i sjukförsäkringen utan förmågan att arbeta. I dag går vi mot att det är de medicinska diagnoserna som är avgörande för om man får sin sjukpenning eller inte. Det är en utveckling som jag tycker går åt fel håll. Det andra jag vill kommentera har inte tagits upp särskilt mycket. Därför vill jag fråga: Hur många varv ska de försäkrade gå i sjukförsäkringen i det system man skapat? Vi vet att en del människor är på väg in på tredje varvet i sjukförsäkringen. De är alltså för sjuka för att ha arbetsförmåga och kunna komma ut på arbetsmarknaden. Finns det en bortre tidsgräns efter att man gått igenom aktivitetsgarantin vid flera tillfällen? Man kan fundera över varför det tog så många år för regeringen att tillsätta Socialförsäkringsutredningen. Vi hade oändliga debatter i kammaren om varför den inte tillsattes, varför dessa frågor inte lades på bordet för att gemensamt kunna diskutera dem. Varför den stora tidsutdräkten? Jag vill säga några ord också om finansiell samordning. Det är en rätt ny företeelse - den har funnits i tio år - och bedrivs i liten skala. Vi var eniga i utskottet, och jag beklagar att vi, trots överskottet på 78 miljoner, inte kunde flytta 20 miljoner till Finsam för att på det sättet få ytterligare 20 miljoner, alltså 40 miljoner kronor till att jobba med rehabiliteringsfrågorna, nära människorna och med utgångspunkt i de enskilda individerna. Jag beklagar verkligen det. Jag hoppas att ministern, som var närvarande tidigare, tar till sig utskottets synpunkter när det gäller finansiell samordning. Det är ett sätt att verkligen sätta människorna i centrum och utifrån de förutsättningar de har göra ett bra jobb vad gäller rehabiliteringen.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 75 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Ja, Kurt Kvarnström, i avsaknad av minister får du hålla till godo med mig. Du ställde många frågor, och jag tycker att jag kan kommentera tre av dem. Först var det arbetsförmågebegreppet. I samband med att oppositionen och Alliansen trätt om vilket arbetsförmågebegrepp vi ska använda i förhållande till arbetsmarknaden har det framkommit att när Försäkringskassan tittat djupare på frågan har de kommit till slutsatsen att ett arbetsförmågebegrepp knutet till orsaken till att man har svårt att arbeta, det vill säga den sjukdomssituation man har, är mer relevant att fundera över i framtiden. Det är anledningen. Det är inte en specifik diagnos utan sjukdomsförhållandet i förhållande till arbetsförmågan som är det intressanta. Vi har en arbetsmarknad som hela tiden förändras. Det innebär att om man ständigt ska anpassa detta till arbetsmarknaden blir det ett sisyfosarbete. Nya begrepp måste tas i anspråk allteftersom arbetsmarknadens förutsättningar ändras. Det är bättre att se vad det är för sjukdomsunderlag som gör att man har ett problem att komma in med arbetskapacitet. Sedan gällde det tidpunkten för Socialförsäkringsutredningen. Gången var den att Göran Persson insåg att här behövde något göras akut. Han tillsatte en ensamutredare. Det var Anna Hedborg, som jag nämnde i mitt anförande. När hon sedan levererade sitt förslag var det viktigt att snabbt genomföra en reform i linje med den gedigna utredning hon hade gjort. Därefter tillsatte man en långsiktig parlamentarisk socialförsäkringsutredning. Det är inget konstigt med det. Socialdemokraterna har aldrig velat ha den typen av utredning. Jag noterar att det är alliansregeringen som genomför den. Slutligen har Finsam har blivit ett eget anslag. Jag noterar att i förslag till budget har vi inga åsiktsskillnader härvidlag, även om jag vet att Kurt Kvarnström har framfört synpunkter. Myndigheten har i sin tur konstaterat att det skulle drabba Tvåpartsfinsam, som det heter, väldigt negativt.

Kurt Kvarnström (S)

Anf. 76 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Vi har i grunden en olika syn på arbetsförmågebegreppet. För mig sker den allra viktigaste rehabiliteringen ute på arbetsplatsen. Rehabiliteringsråd och annat har med all tydlighet visat att det är den stora viktiga delen. Man kan då inte flytta dessa frågor till sjukvården. De måste i större omfattning finnas kvar ute på arbetsplatsen. Det är viktigt för mig att framhålla. Det förslag som vi hade 2003 fick inte verka helt. Men det som verkade var bra. Den borgerliga regeringen borde ha insett att effekterna av de insatserna i början var blygsamma. Det håller jag med om. Man kom inte upp i den takt som vi hade förutsett. Det gick alldeles för långsamt. Men den dialog som kom i gång ute på arbetsplatserna gav väldigt bra resultat. Jag förstår inte varför man tog bort kravet att rehabilitering skulle ske på arbetsplatsen och flyttade frågorna till sjukvården. Det är inte där man rehabiliterar de allra flesta, utan det gör man på arbetsplatser. Det är för mig oerhört tydligt att det var på det sättet. Man kan fundera: Varför denna brådska att införa dessa regler ensidigt? Såg man inte den utveckling som redan pågick med förändring av sjukfrånvaron? Man drev ensidigt igenom ett förslag som var väldigt dåligt underbyggt i förarbeten, och man brådskade igenom förslaget. Försäkringskassan sade: Det går för fort. Vi har inte möjlighet att ställa om och få det att fungera på ett rimligt sätt. Ändå klubbade man förslaget rakt igenom 2008. För mig är det oförklarligt att man hanterade det på det sättet.

Finn Bengtsson (M)

Anf. 77 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Jag delar Kurt Kvarnströms bedömning att det är väldigt viktigt att människor har en rehabiliteringsinsats nära arbetsplatsen. Med detta sagt måste man komma ihåg att rehabilitering är en komplex materia. Det finns social rehabilitering, medicinsk rehabilitering och arbetslivsinriktad rehabilitering. Allt detta förtjänar att ses över. Det är ganska naturligt att den medicinska rehabiliteringen knyts närmare vården. Det är vården som har det uppdraget. Ofta är försummade medicinska insatser i rehabiliteringshänseende ett problem i sig. Därför behöver vården komma in. Det kan göras på arbetsplatsen. Men ibland är det inte tillägnat att göra det där, utan det måste göras inom vården. När det sedan gäller brådskan att se över rehabilitering blir jag lite förvånad. Vi har just nu ett väldigt delikat problem. Det är ett så kallat utskottsinitiativ där man vill ha ett snabbspår för att skjuta in rehabilitering och eventuellt till och med påverka hälso- och sjukvårdslagen. Det är en central lagstiftningsprocess som måste ske i grannlaga ordning. Vi från majoriteten tycker att det är mycket bättre att översyn av den här typen av rehabilitering inte görs brådskande, som du själv nämnde, utan parlamentariskt brett och över en rimligt lång tid, förslagsvis i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Det är ett bättre sätt att se över den rehabilitering som redan nu börjar fungera bättre. Men alla komponenter i rehabiliteringen måste in. Det gäller social rehabilitering, medicinsk rehabilitering och arbetslivsinriktad rehabilitering.

Kurt Kvarnström (S)

Anf. 78 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! För mig är det väldigt naturligt att människorna alltid finns i centrum. Det som sker i dag och som har skett under perioden sedan 2008 är i alltför stor omfattning sortering i de försäkringar vi har genom de förändringar som har skett. Det tror jag är den största orsaken till att resultaten inte har kommit. Rehabiliteringen behöver i större omfattning ske direkt ute på arbetsplatserna. Då kan man inte ta bort arbetsgivaren från det ansvar som är så centralt. Det gjorde man när man tog bort den regel som fanns med den tidsgräns vi satte för att det verkligen skulle ske. Det finns ett stort behov av att sjukvården, kanske via en utvecklad företagshälsovård, finns ute på arbetsplatsen i större omfattning. Det handlar om att vi flyttar in frågorna på arbetsplatsen i stället för att vi flyttar ut dem i samhället. Det är mycket svårare att rehabilitera människor när de väl har skilts från sin anställning. Det har i dag tagits upp exempel som jag har blivit upprörd över. Människor har under många år med tidsbegränsade sjukersättningar inte fått möjlighet att få något stöd. Jag ställer frågan: Var har arbetsgivaren varit som har haft den här personen anställd i alla dessa år? Arbetsgivaren har ytterst haft ett ansvar för att man tar initiativ och håller kontakt med den anställda. Arbetsplatsen är för mig central i rehabiliteringsfrågorna. Där tror jag att vi måste backa bandet ordentligt från den inriktning som är i dag om man ska lyckas med rehabiliteringsfrågorna. Man talar om rätt sätt och olika professioner. Jag respekterar väldigt mycket professionen i rehabiliteringsfrågorna. Men det stöd i vardagen som man bland annat jobbar med inom Finsam tror jag är ovärderligt. Det handlar att om att se människor, sätta dem i centrum och ha det som utgångspunkt för hur man jobbar med detta. Väldigt mycket av de psykosociala frågorna som vi har i dag kan man lösa med mänskliga kontakter utan att behöva använda professionen för att lösa dem. Detta är en fråga där vi behöver backa tillbaka ordentligt.

Kurt Kvarnström (S)

Anf. 79 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Vi ska nu gå över på nästa område i budgeten, Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Jag kommer att under större delen av mitt anförande tala om vårt pensionssystem, men jag vill också kommentera höjningen av bostadstillägget. Det är bra att regeringen nu tagit till sig av våra tidigare förslag att höja bostadsbidraget genom att justera upp det. Det tycker vi är väldigt bra. Regeringen borde också ta till sig vårt förslag att göra en ordentlig analys över hur förändringarna påverkar och hur de fördelningspolitiska effekterna ser ut. Vi socialdemokrater vill understryka vikten av att stödet går till dem som har de största behoven. Jag är förvånad att man inte accepterat att den analysen genomförs. Fru talman! Vårt pensionssystem har konstruerats för mer än tio år sedan. Nu börjar vi få en allt klarare bild av hur det fungerat hittills. Under den tid som gått har flera av de antaganden och analyser förändrats som låg till grund för de beslut som fattades. Det är nu dags att vi tar till oss de erfarenheterna så att vi framöver kan göra förändringar som behövs för att människor ska få de pensioner som har utlovats i pensionssystemet och som människor ser fram emot. Jag tänkte här passa på att lyfta fram några orsaker till att vi behöver göra förändringar i vårt pensionssystem. För det första har vi i dag en alltför hög arbetslöshet. När grunderna i vårt pensionssystem fastslogs hade vi en arbetslöshet på 4-5 procent. I dag var vi en arbetslöshet på 8 procent. Det innebär att inkomsterna till pensionssystemet blir för låga. För det andra har vi en försämrad och förändrad sjukförsäkring. Det innebär att det kommer mindre inkomster till pensionerna. Det innebär att många sjuka också kommer att få en sämre ålderspension. Men även andra inkomster till pensionssystemet minskar. De som hamnar med socialt bistånd, försörjningsstöd, tjänar inte in till någon ålderspension alls. För det tredje har vi också sedan detta infördes en kraftigt försämrad arbetslöshetsförsäkring. Det innebär att arbetslösa kommer att få en betydligt sämre ålderspension än det var tänkt. Det kommer att bli tydligt den dag de som i dag är arbetslösa och sjuka ska ha ut sin ålderspension. Det kommer att synas ordentligt i deras pensionsutbetalningar. För det fjärde är en av de större förändringar som skett i sammanhanget att pensionärerna ska betala en högre skatt än dem som har lön på samma nivå. Vi socialdemokrater har satt som vårt mål att återställa så att det inte är någon skillnad. Vi kan inte förstå varför vi ska vara det enda landet i världen som har en sådan ordning, men det kan säkert någon av de borgerliga debattörerna förklara för oss som deltar i eller lyssnar på den här debatten. Vad är orsaken till att vi ska ha det på det sättet? För det femte: Den mest positiva förändring som har skett av förutsättningarna är att allt fler blir allt äldre. Det är mycket positivt. Under de senaste tio åren har vi i Sverige blivit två år äldre i genomsnitt. Det är naturligtvis en av de frågor som påverkar ekonomin och förutsättningarna i pensionssystemet mycket. Fru talman! De utredningar som vi nu har tillsatt kommer att genomlysa hela vårt pensionssystem. De kommer att ligga till grund för de förändringar som vi behöver göra. Jag är sedan länge övertygad om att vi kommer att behöva göra förändringar. I år har inkomstpensionerna höjts med 3,3 procent. År 2013 kommer de att höjas med 4,1 procent. Men vad som händer år 2014 vet vi inte. Det som oroar mig är de prognoser som pekar på att den så kallade bromsen kommer att slå till igen år 2014. Min fråga till de borgerliga meddebattörerna blir därför: Skulle det inte vara möjligt med en skattesänkning för pensionärerna år 2014, för att börja jämna ut den skillnad som finns? När det gäller förändringar i pensionssystemet tror jag att det blir nödvändigt att göra flera olika förändringar. Jag tror att det handlar om premiepensionssystemet, avgifternas storlek, taket i pensionssystemet och även olika åldersgränser. I dag är det för tidigt att komma med konkreta förslag, men jag hoppas att de tillsatta utredningarna kommer att ge svar på många av de frågor som vi har när det gäller pensionerna i framtiden. Fru talman! Naturligtvis står jag bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 21.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 80 Gunvor G Ericson (MP)

Fru talman! Det är nu 18 år sedan fem partier - Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna - våren 1994 kom överens om ett nytt pensionssystem. Det infördes successivt under ett antal år med en genomförandegrupp av politiker från de fem partierna. Det är nu mer än tio år sedan det systemet trädde i kraft. Genomförandegruppen har upphört, och regeringen har i stället tillsatt en kontrollgrupp med representanter för de fem partierna, där Kurt Kvarnström från Socialdemokraterna, som vi nyss hörde, ingår. Den gruppen kallas den parlamentariska pensionsgruppen, trots att bara fem av riksdagens åtta partier ingår. Miljöpartiet satt inte i riksdagen när beslutet om nytt pensionssystem togs våren 1994. Men som tredje största parti i Sveriges riksdag begärde vi i somras inträde i pensionsgruppen. En begäran skickades till socialförsäkringsministern, som är ordförande i gruppen. Det är synd att ministern nu har lämnat kammaren och inte är kvar i den här debatten. Även om det var bra att han var med i debatten om utgiftsområde 10 hade det varit mycket välkommet om ministern hade deltagit också i den här debatten, eftersom ministern faktiskt är ordförande i genomförandegruppen. Pensionssystem är en viktig ekonomisk faktor i samhällsekonomin och ett system som påverkar människor under lång tid. Det är därför bra att det finns en stor parlamentarisk samsyn om hur pensionssystemet ska utformas. Då blir det bekymmersamt när debatten förs mellan bara de fem ursprungliga partierna. Någon stor utredning för att följa upp pensionsreformen och dess effekter har tyvärr inte gjorts. Den så kallade bromsen kan slå till igen, det vill säga att pensionerna minskas när ekonomin inte riktigt går som man hade tänkt sig, när Sverige inte går så bra att det finns tillräckligt med pengar i systemet. Pensionärsorganisationerna har ansett att det är hög tid för en sådan uppföljning. Fem pensionärsorganisationer tillsammans skrev en rapport i mars 2011 och lyfte fram problemen med PPM-systemet, alltså premiepensionssystemet, med alla de olika fonder som vi kan välja mellan. De skrev till och med att de ville att PPM-systemet skulle skrotas. Så långt går inte Miljöpartiet, men vi säger att det behövs en översyn av pensionssystemet och PPM-fonderna. Vi anser att en översyn av pensionssystemets effekter både finansiellt och för samhällsekonomin behöver göras men också av hur systemet har fallit ut för olika grupper. Pensionssystemet kan inte kompensera för det ojämställda arbetsliv som vi har i dag. Vi behöver göra en översyn som innefattar en analys av hur pengarnas placering påverkar hållbar utveckling ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Det gäller inte bara här i Sverige och vad vi tror att vi påverkar i denna kammare. Pensionspengarna påverkar även den globala utvecklingen. I en sådan utredning skulle några centrala aspekter vara jämställdhets- och socioekonomiska effekter. Som jag sade kan pensionssystemet inte kompensera för en strukturell lönediskriminering på arbetsmarknaden. Men i det nya systemet med livsinkomst blir det tydligt att lägre lön ger lägre pension. I dag är 81 procent av dem som har garantipension kvinnor. Systemet innebär att det blir viktigare att undvika deltidsarbete och att fördela föräldraledigheten lika för att få så bra pension som möjligt i det allmänna systemet. Det borde vi prata mer om, så att det blir uppenbart för alla och envar att man delar föräldraledigheten lika. Så till den automatiska balanseringen, bromsen. Ja, pensionssystemet har en broms som slår till i dåliga tider. Då betyder det mindre pengar i plånboken för pensionärerna och att en del av den intjänade pensionen försvinner för den som ännu inte har gått i pension. Från början sades det att bromsen nog aldrig skulle behöva användas, men nu verkar den ha blivit regel snarare än undantag. Den slog till både 2010 och 2011, och enligt Pensionsmyndighetens prognos kommer den att påverka pensionerna negativt igen år 2014. Bo Könberg, som brukar kallas det nya systemets arkitekt, skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet 1998 om premiepensionsdelen att "vid en hygglig avkastning kommer förstås denna del att svara för avsevärt mer än 1/7 av den slutliga pensionen". Men faktum är att det är få människor som aktivt agerar för att få bättre avkastning på sina placeringar. Närmare hälften av spararna på Fondtorget har aldrig bytt fonder. Den gruppen av sparare har följaktligen aldrig aktivt ändrat sin portföljsammansättning för att exempelvis återbalansera risknivån till den en gång valda nivån. Det borde få er på den borgerliga kanten som verkligen drev på för det här systemet att fundera. Ska det se ut som det gör, eller ska vi kanske göra förändringar? Utöver att den här översynen görs vill vi i Miljöpartiet bidra till diskussionen om flexibel pensionsålder, där det pågår en utredning just nu. Vi vill att arbetsmiljöaspekter beaktas och att arbetsplatser anpassas så att fler kan jobba kvar så länge de önskar i stället för att tvingas ta pension för att kroppen tar stryk eller för att arbetsplatsen inte längre tar till vara äldres kompetens. Det är angeläget att fler människor kan ha ett reellt val när de vill ta ut sin pension. Pensionssystemet måste bygga på långsiktighet. Därför bör dessa centrala frågor diskuteras i en bredare parlamentarisk grupp än den fempartisammansättning som finns i dag. Vi deltar gärna i att utveckla pensionssystemet och göra det mer hållbart finansiellt, så att kostnader inte vältras över på kommande generationer och att inte heller människor i andra länder får lida på grund av att svenska pensionsfonder placerar på ett sådant sätt att människor drabbas av miljöförstöring. Det finns exempel som har lyfts fram i Latinamerika där svenska pensionspengar tyvärr har gjort att människor har berövats sitt färska dricksvatten och att gruvbrytning har gjorts på ett sådant sätt att människor inte kan bo kvar i sina byar. Vi behöver se över pensionssystemet. Vi behöver se över de etiska och miljömässiga riktlinjer som finns för de fonder som ska placera pengarna. Sådant skulle vi kunna prata om. Ett pensionssystem ska vara långsiktigt och bygga på en inkomstbortfallsprincip men också ge social trygghet även för dem som inte har kunnat nå ett stabilt arbetsliv med tillräcklig inkomst. Det är en välfärdsfråga och också en ideologisk fråga om vilket samhälle vi vill ha.

Kurt Kvarnström (S)

Anf. 81 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Det är alltid intressant att diskutera pensionsfrågor. Jag tänker inte svara för ministerns ställningstagande här. Den uppgift som Pensionsgruppen har är, som det heter, att vårda pensionsöverenskommelsen. Det är ingen parlamentarisk pensionsgrupp, utan den heter bara Pensionsgruppen. Samma roll hade Genomförandegruppen. Det vi i dag har gjort är faktiskt att tillsätta det Gunvor G Ericson efterlyser, nämligen ett antal utredningar som ska ge svar på många av de här frågorna. De kommer i ganska rask takt - AP-fondsutredningen är redan ute på remiss, och det kommer naturligtvis också de andra delarna att vara, så att vi får en bred dialog om det behov av förändringar som kommer framöver. Alla är vi nog förfärade över den broms i pensionssystemet som slog till. Trots alla beräkningar och alla de 70 modeller man hade jobbat med när man tittade på detta, varav ingen modell innehöll en broms, har detta inträffat. Det är bevis för att de antaganden som fanns från början inte har uppfyllts. Jag nämnde också några förändringar som har skett, och det går att göra förändringar i systemet. Precis som Gunvor G Ericson tar upp finns det ett antal andra saker också. Det är viktigt att belysa det som du tar upp, och jag skulle gärna vilja få ytterligare synpunkter på detta med arbetslivets förutsättningar. Vi har varit väldigt måna om att också lyfta in de frågorna i utredningarna. Jag vill gärna höra hur du ser på de frågorna fortsättningsvis. Heltid är en rättighet och deltid är en möjlighet. Det är en viktig utgångspunkt i arbetet med de här frågorna. Men gruppens uppgift är alltså att på regeringens uppdrag komma med förslag, och det är regeringen som ytterst tillsätter utredningarna och sänder ut remisser på det här området.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 82 Gunvor G Ericson (MP)

Fru talman! Tack, Kurt Kvarnström, för möjligheten att utveckla Miljöpartiets syn på pensionsfrågorna! Trots allt har regeringen begärt utredningen, men resultatet av utredningarna kommer att levereras till regeringen och till gruppen. Det innebär att de partier som inte är med - Sveriges tredje största riksdagsparti är inte med i gruppen - inte har samma insyn i det ni diskuterar. Från Miljöpartiets sida anser vi också att arbetslivet är A och O för att man ska kunna ha frihet för människor att kunna välja när de vill gå i pension. Man ska inte tvingas ta pension vid 62 års ålder för att man är utsliten och inte orkar jobba längre när inte sjukförsäkringen täcker upp. Vi deltar som sagt var gärna i de diskussioner som finns framöver om hur vi tillsammans kan förbättra möjligheterna att stanna kvar i arbetslivet. Rätten till heltid är en viktig fråga i detta sammanhang. Man ska inte tvingas till deltidsarbete. Men vi måste också fundera över vad heltid innebär. Är det en naturlag i alla branscher? Man kanske i stället ska ha en mer flexibel arbetstidsförläggning, så att man orkar? Tyvärr har krav på heltid ibland inneburit försämrade arbetstider, och det är inte en positiv utveckling. Vi vill se en rätt till heltid men också en arbetstidsförläggning som inte tvingar människor till delade turer eller sämre helgtjänstgöring. Jag delar Kurt Kvarnströms uppfattning att arbetslivet är nyckeln till en flexibel pensionsålder.

Kurt Kvarnström (S)

Anf. 83 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! För mig och Socialdemokraterna är det viktigt att pensionsfrågorna inte bara blir frågor för de politiska partierna. Jag vill understryka vikten av att arbetsmarknadens parter också kommer att vara en viktig del i den fortsatta diskussionen. De utredningar som kommer med underlag i detta kommer att vara öppna för alla. Vi alla kommer att ha detta underlag för att ta ställning i de här frågorna. Sedan kommer vi säkert att mötas i olika former, kanske inte formellt i Pensionsgruppen, men vi kommer att mötas på olika sätt i diskussionen. Ytterst kommer debatten att äga rum här i kammaren, och det är här besluten kommer att fattas. Jag hoppas att Gunvor G Ericson och Miljöpartiet deltar aktivt i den här frågan framöver också. Pensionsfrågan är inte isolerad i det samhälle vi lever i, utan den är en viktig del i och med att vi blir så många äldre successivt. Men det är en oerhört viktig del i hela samhällsekonomin med möjligheten att försörja sig och att leva ett bra liv. Jag ser fram emot att delta brett i många diskussioner också utanför Pensionsgruppen. Förändringen på arbetsmarknaden är en viktig förutsättning för att detta med pensionerna ska bli på ett rimligt sätt i framtiden. Det som oroar mig mest i dag är utvecklingen på arbetsmarknaden. Det är så många grupper som i framtiden kommer att ha dåliga pensioner. Det oroar mig allra mest, och jag skulle gärna vilja höra Gunvor G Ericsons kommentar. Hur ser du på hur pensionerna kommer att utvecklas för de människorna i framtiden?

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 84 Gunvor G Ericson (MP)

Fru talman! Den fråga Kurt Kvarnström ställer nu är väldigt stor och handlar i grunden om hela arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. Att människor ska kunna få en chans att få utbildning och också komma in i arbete löser vi inte inom pensionssystemets ramar. Det behövs åtgärder på många olika politikområden för att människor ska kunna ha en tillräcklig försörjning och för att vi ska kunna få finansiering för pensionssystemet. Som jag sade tidigare kommer Miljöpartiet att bidra konstruktivt i diskussionerna om en fortsatt utveckling av pensionssystemet. Jag ser fram emot de fortsatta diskussionerna.

David Lång (SD)

Anf. 85 David Lång (SD)

Fru talman! Sverigedemokraternas syn på nationell gemenskap inkluderar även en gemenskap mellan generationer. Den äldre generationen utvecklade samhället från vad det en gång var till vad det är i dag. Även om jag har starka synpunkter på hur vår generation väljer att förvalta sitt arv måste jag ändå tillstå att vårt samhälle i dag fortfarande har goda grundförutsättningar. Sedan är det upp till oss och kommande generationer att visa oss värdiga detta arv. Ett sätt att visa oss värdiga är att se till att äldre svenskar kan leva i trygghet i ett samhälle som möjliggör ett aktivt och stimulerande liv för den som har hälsan och som kan ge service och vård till dem som har behov. I dag ser den ekonomiska situationen väldigt olika ut för olika pensionärer. En del har kunnat dra sig tillbaka från ett långt arbetsliv med förmånliga villkor. Men det finns fortfarande de som lever i utsatthet och otrygghet och med en mycket knaper ekonomi. I dag finns närmare 700 000 svenska garantipensionärer som inte sällan har små marginaler. Sverigedemokraterna har därför presenterat en rad förslag för att förbättra tillvaron för många äldre. Och för att våra satsningar ska nå dem som har det relativt sämst ställt väljer vi, utöver sänkta skatter för samtliga pensionärer, även att förstärka garantipensionerna. En ogift garantipensionär med full garantipension får därmed en ökad pension med motsvarande 793 kronor per månad redan från första budgetåret. Effekten för en helt genomsnittlig garantipensionär blir en ökning av den månatliga disponibla nettoinkomsten med 303 kronor. Detta kan jämföras med regeringen, som sänkte skatten motsvarande 50 kronor i månaden i sin budgetproposition. Sammanlagt ökar vi anslaget till utgiftsområde 11, Ekonomisk trygghet vid ålderdom, med 4 miljarder kronor. Där, fru talman, är Sverigedemokraterna i särklass i Sveriges riksdag. Socialdemokraterna och Miljöpartiet skjuter inte till några medel utöver regeringens förslag, och Vänsterpartiet ökar med en fjärdedel av vad vi gör. Därutöver, som jag nyss antydde, minskar vi skillnaden i beskattning mellan pensionärer och arbetande. Det hör visserligen inte till utgiftsområde 11, men jag vill trots det passa på att nämna att vi höjer grundavdraget för pensionärer över 65 år, så att en genomsnittlig pensionär får ytterligare ca 300 kronor mer per månad. Som många ledamöter tidigare har nämnt i den här talarstolen är pension att betrakta som uppskjuten lön och bör därför beskattas som lön. Vår ambition är att kraftigt reducera skatteskillnaden mellan inkomstslagen tjänst och pension till 2016 genom en successiv höjning av det förhöjda grundavdraget för pensionärer över 65 år. Under en fyraårsperiod ska en genomsnittlig pensionär få sin skatt sänkt med motsvarande 13 800 kronor. Det kan också bedömas leda till en ökad konsumtion bland landets pensionärer och kan därmed få dynamiska effekter genom att även sysselsättning påverkas i positiv riktning. Vi gör även satsningar på förbättrad livskvalitet, som trygghetsboenden och en matreform. Vi har riktade insatser för att motverka brott mot äldre med mera. Men, som sagt, i just utgiftsområde 11 föreslår Sverigedemokraterna en höjd garantipension till en kostnad av 4 miljarder kronor. Om det antogs av riksdagen skulle det märkas för de pensionärer som har låga pensioner. Med det kan jag säga att vi i Sverigedemokraterna står bakom vårt särskilda yttrande som vi har i betänkandet.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 86 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! "Ny hård politisk dragkamp om pensionerna", "PPM-system i gungning", "Obefogad kritik av PPM-pensionen" - det är bara några intressanta rubriker. Det här var taget från Svenska Dagbladet, som på senare tid har engagerat sig i debatten om vårt fantastiska pensionssystem. Det är ett pensionssystem som med ojämna mellanrum, får man väl lov att säga, minskar med kronor och ören för dem som är pensionerade men som system betraktat sägs vara stabilt. Jag skulle vilja säga att det som är bra är att det har kommit upp många diskussioner. Tidigare var det mest pensionärsorganisationerna och de som var pensionärer som var förtvivlade över det här pensionssystemet. Det som är intressant under de senaste åren är att allt fler andra också engagerar sig, även ekonomer, som ju är de som har skrivit de här artiklarna. Jag tycker att det i alla fall är ett gott tecken att fler och fler intresserar sig för hur vi ska få ett pensionssystem som verkligen håller, inte bara för sin egen skull utan för dem som i dag och dem som i framtiden ska få sin försörjning av pensionssystemet. Därför tycker jag också att det är väldigt välkommet att Socialdemokraterna nu har börjat hacka hål i pensionsbunkern från insidan. Det uttrycket har jag lånat av Svenska Dagbladets Joel Dahlberg som skrivit boken Pensionsbluffen och som senast för någon vecka sedan skrev en artikel med just rubriken: "Ny hård politisk dragkamp om pensionerna". Joel Dahlberg liknar det nya pensionssystemet vid ett sätt för riksdagen att bygga just en pansarförsedd bunker kring hela pensionsfrågan. I den här bunkern sitter allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna. Hackandet från insidan är hans syftning på Tomas Eneroths utspel, att man kanske ändå skulle kunna minska omfattningen i premiepensionen till förmån för inkomstpensionen. Fru talman! Vänsterpartiet ser väldigt gärna att hela bunkern krackelerar till förmån för en ordentlig parlamentarisk utredning för att komma fram till ett verkligt hållbart pensionssystem, som är hållbart för pensionärerna, för det är det inte i dag. Och alla vill inte byta fonder och placera pensionspengar stup i kvarten. De som arbetar hårt i krävande jobb, som sliter ut kroppen, i byggsvängen, eller de som lyfter gamla och sjuka eller kanske jobbar med sådant som är psykiskt tufft inom vården kanske till exempel inte har tänkt sig att ägna fritiden åt att jobba med fonder, aktier och fondmäklare och ha sådant för sig. Sanningen är faktiskt att det inte heller är så många andra som har tänkt göra det eller som har gjort det. Det verkar som att det är mäklarna som gör jobbet. Det är de som tjänar pengarna på våra framtida pensioner. De som har varit sjuka i långa perioder eller som stannat hemma när ungarna var små och som nu är pensionärer måste fortsätta att överleva på små marginaler, suga på ramarna. Många har kanske haft ett jobb på deltid. Men någon större inkomst och så många pensionspoäng blev det inte. Det finns helt enkelt inte så mycket att flytta. I dag kunde vi se vilka som har det allra sämst. SE-bankens välfärdsekonom visade att det är de skilda 65-69-åriga kvinnorna som har det allra sämst. De har det jättetufft i dag. En garantipension är förstås inte så mycket att hänga i granen när kostnaderna för läkemedel, mat och hyra måste betalas. Och drygt 80 procent av dem som får garantipension är kvinnor. Fru talman! Vänsterpartiet vill se ett pensionssystem som så gott som möjligt utjämnar skillnaderna mellan dem som har varit arbetslösa, fött barn, haft otrygga visstidsanställningar och varit sjuka och dem som har haft bättre förutsättningar i livet. Det kan inte vara allt sämre ersättningar i trygghetssystemen, som dålig a-kassa, och allt sämre sjukersättningar som ska ligga till grund för pensionens storlek. Det tycker i alla fall inte vi i Vänsterpartiet. Fru talman! Vi har alla, som sagt, blivit någon sorts handlare på börsen. Några av oss som fortfarande vägrar hoppas att vi ska klara oss i alla fall. Och vad händer med oss som inte bytte fonder? Vi blev placerade i högriskfond. Det är lite knepigt, kan man lugnt säga. Det har vi verkligen inte bett om. Men andra, de som har pengar, har också råd att ha privata pensionsförsäkringar. Då har vi ytterligare nya och större klyftor i samhället, för alla kan inte göra det. För de andra ser det inte så muntert ut. Det är också så att de ekonomiska riskerna i det nya pensionssystemet faktiskt har överförts från staten, det vill säga från vårt gemensamma ansvar, till ett ansvar för de enskilda pensionärerna. Vi menar att ett sådant pensionssystem måste ändras i grunden. Det är vi tillsammans, staten och samhället, som måste ta de ekonomiska riskerna, inte enskilda pensionärer. Den automatiska bromsen, som slår till när pensionssystemet är underfinansierat och börsen faller och som därmed sänker pensionerna, måste bort. Bromsen har slagit till en gång. Då sänktes pensionen med i storleksordningen 7 procent. Vi har hört att det har ökat med någonstans runt 3 procent. Prognosen är att det ska göra det nästa år också. Då är vi tillbaka på summa 0 i ökning för pensionärerna medan andra har fått stora skattesänkningar. Och prognosen säger att det är sannolikt att bromsen slår till igen 2014. Visserligen är det historia. Det var ju 1994 och därmed ganska länge sedan nu som man fattade besluten. Det är klart att ingen i sin vildaste fantasi kunde tänka sig att vi skulle ha en massarbetslöshet på 8 procent. Mycket har alltså hänt sedan dess, och därför tycker jag att det är på tiden att vi utreder pensionssystemet på nytt. Det är för mycket lappa och laga. De stora förlorarna är, som sagt, LO-arbetare och kvinnor som grupp. Den som tvingas till arbetslöshet eller sjukskrivning under delar av sitt yrkesliv drabbas direkt genom sänkt pension. Vi pratar om livsinkomsten. Det slår extra hårt. Vi vet också att arbetslöshet och sjukskrivning är vanligare bland LO-kollektivets medlemmar än i andra grupper. Systemets syfte sägs vara att motivera arbetstagare att skaffa sig högre pension genom att jobba längre. Vi blir ju också allt äldre. Men det är stora grupper, ofta dubbelarbetande, som har jobb som sliter ut kropp och själ till låga löner, och de har inte en chans att jobba längre än till 65 år. De får vara väldigt glada om man kan jobba till nuvarande fiktiva pensionsåldern som är 65 år. Det gör att möjligheten för till exempel en metallarbetare eller en undersköterska att höja pensionen genom ytterligare ett antal år i yrkeslivet bara är teoretisk. Hela systemet blir cyniskt om det bygger på det. Vi vet också att kvinnor utför mer obetalt arbete, oftare tvingas till deltid och även betalar sin egen arbetstidsförkortning med lägre lön och sedan lägre pension. Den diskriminering som drabbar kvinnor som grupp på arbetsmarknaden fortsätter alltså med lägre pension, eftersom konstruktionen har anpassats efter hur det manliga arbetslivsmönstret ser ut i dag. Fru talman! Pensionssystemet måste bli stabilt och förutsägbart för dagens och kommande pensionärer, inte för systemet i sig. Pensionerna måste följa löntagarnas löneutveckling i stället för börsutvecklingen. Pensionssystemet ska garantera att även de som har tunga och slitsamma arbeten får en anständig pension och att kvinnor inte missgynnas. Vi tror, som sagt, var inte på nya, fiffiga fonder eller andra system som urholkar de pengar vi har avsatt i pensioner och som inte gör pensionärerna rikare utan bara fondmäklarna. Därför är det dags att krypa fram ur bunkern och ta pensionssystemet ut i ljuset för en verklig parlamentarisk utredning. Jag är väl medveten om att vi får en viss insyn genom de utredningar som Pensionsgruppen i dag ger, men det är inte samma sak som att vara med i en parlamentarisk utredning. Därför tycker vi att vi behöver tillsätta en verklig parlamentarisk utredning. Jag yrkar därför bifall till reservationerna 22 och 23.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 87 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Det är oro ute i världen. I Europa, USA och många andra stater finns det en betydande ängslan för att de ekonomiska obalanserna ska medföra en nedgång i världsekonomin. Detta kommer i så fall att påverka Sverige med stor kraft eftersom vi är så exportberoende, även om vi hittills har klarat oss riktigt, riktigt bra. Varför säger jag detta när vi ska prata om pensioner och andra äldreförsörjningsstöd? Jo, det hör ihop. Vårt nuvarande pensionssystem är starkt bundet till ekonomin och till dem som arbetar i Sverige. Tidigare hade vi ett ATP-system som varken var kopplat till tillväxten, livslängden eller arbete. Det var också förmånsbestämt, och alla dessa saker gjorde att systemet imploderade inifrån. Det kan vara bra att ha i minnet när nu Vänsterpartiet pläderar för att införa något liknande system igen. Ute i Europa har många länder kvar denna typ av pensionssystem. Men eftersom de förmånsbestämda systemen sällan följer den ekonomiska utvecklingen kan det bli kraftiga obalanser för ett land om den ekonomiska utvecklingen och demografin går fel. Det är i det läget ett flertal länder i Europa nu befinner sig och som kan innebära en allvarlig störning för hela den europeiska utvecklingen. Sveriges första pensionssystem, folkpensionen, kom 1913. Modellen var enkel. Man fick ett litet belopp som var lika för alla när man fyllde 67 år. I slutet av 1950-talet kom en stor förändring av pensionssystemet då ATP infördes. Det var ett skifte på det sättet att man nu fick en inkomstrelaterad pension utefter vad man tjänade, upp till ett visst tak. Pensionsåldern var fortfarande 67 år. Den sänktes först 1976 till nuvarande 65 år. Efter flera utredningar kom en stor majoritet i Sveriges riksdag på 1990-talet fram till att man måste göra om pensionssystemet om det skulle hålla i framtiden. Den så kallade fempartigruppen låg bakom förslaget till det system vi nu har. Detta nya system som infördes i början av 2000-talet är mycket mer kopplat till just arbete, precis som den gamle utredaren Olof A. Åkessons pensionsutredning från 1955 var innan man började mixtra med olika kompromisser inför ATP. Man tjänar in sina pensionspoäng krona för krona. Dessutom finns det heller ingen undre eller övre gräns för hur många år som man kan tjäna in en bättre pension. En sak måste dock poängteras. Det har sagts förr, och jag säger det än en gång eftersom så många fortfarande inte har klart för sig hur pensionssystemet är konstruerat, nämligen att dagens arbetstagare genom pensionsavgifter betalar dagens pensioner och att framtidens arbetstagare betalar framtidens pensioner. Det är det vi kallar ett generationskontrakt. Vi förutsätter, även om vi inte vet, att våra barn och barnbarn kommer att betala in pensionsavgifter till oss när vi går i pension. Sedan kan man i teorin eller moraliskt, som många gör, kalla detta för uppskjuten lön, men det är inte så det fungerar i verkligheten i pensionssystemet. Det är alltför många som fortfarande tror att deras pensionsavgifter har betalats in i några AP-fonder och att pengarna ligger där och väntar på dem där tills de går i pension. Ibland har både pensionärsorganisationer och politiska partier, medvetet eller omedvetet, hjälpt till att sprida den desinformationen. Dessa AP-fonder, eller buffertfonder som de också kallas, är bara en liten del av den totala pensionsskulden till Sveriges befolkning. Ca 12 procent av den totala skulden ligger i dessa fonder. Deras uppgift är att mildra och utjämna skillnader mellan generationer och konjunkturer. Fru talman! Om vi ska få respekt av kommande generationer för att betala in pensionsavgifter till våra löften om pensioner är det synnerligen viktigt att varje generation betalar för sig och inte vältrar över skuldbördor på kommande arbetstagare utan att det upplevs som ett rättvist system. Det gäller både avgifter till pensionssystemet och kommande pensionsåldrar men också ändringar i exempelvis premiepensionssystemet. Jag säger detta eftersom det finns starka signaler om att ändra och förminska premiepensionssystemet. Det kommer från både pensionärsorganisationer, politiska partier och andra debattörer. Det är lätt att se att detta skulle stärka nuvarande pensionsutbetalningar och minska risken för att bromsen skulle slå till. Därför är det förmodligen lätt att ta till ett sådant beslut om man ser kortsiktigt och inte tänker riktigt färdigt vad gäller kommande generationer. Men premiepensionen infördes inte bara av valfrihetsskäl. Den skulle också dela upp riskerna för arbetskontraktet mellan generationerna och tillföra pensionstillgångar till det finansiella systemet. Även om det varit en mycket dålig avkastning på kapital på 2000-talet är pensionssparande betydligt mer långsiktigt än så. Erfarenheter från hela 1900-talet visar att avkastningen från denna art av sparande totalt ger mycket mer än insatsen. De uträkningar som tidigare gjorts är att den framtida pensionen från premiepensionen mycket väl kan bli 15-20 procent av en insats från 13-14. För er som läser Svenska Dagbladet togs denna frågeställning upp på ett bra sätt av finansanalytikern Peter Malmqvist i en debattartikel i går. Vi riskerar att sänka pensionerna för våra barn och barnbarn. Då kommer vi in på en annan angelägen fråga. Även om vårt pensionssystem är så konstruerat att det håller för olika obalanser behöver det förstärkas för att inte riskera att hamna i balanseringar vid vanliga ekonomiska tillbakagångar. Kurt Kvarnström har varit inne på detta. Det är därför som regeringen och Pensionsgruppen tillsatt ett antal utredningar som alla på olika sätt ska stärka, klargöra och förenkla pensionssystemet. Vi har ett antal faktorer som vi har att ta hänsyn till. Det kommer att bli många färre som arbetar i framtiden i förhållande till de som är pensionärer. Pensionen ska räcka längre eftersom vi blir allt äldre. Vi måste öka tillgångssidan i pensionssystemet. Därför har Pensionsgruppen ett antal utmaningar framåt i tiden när det gäller hur vi ska förvalta och stärka systemet. Fru talman! Det är alltså viktigt att poängtera att det bara finns en sak som kan betala pensioner och ge systemet stabilitet under överskådlig tid, nämligen arbete, arbete och åter arbete. Det är just därför som alliansregeringen benhårt i alla lägen prioriterar och stimulerar arbete och återgång till arbete. Vi ska också veta att många länder är mycket nyfikna på vårt system. Det är ju som bekant alldeles nödvändigt i många länder, inte minst i vårt närområde Europa, eftersom många har just dessa undermåliga pensionssystem som kommer att gå under. EU-kommissionen har tagit upp den här viktiga frågan för hela samarbetet i Europa. Dessutom blir vi allt äldre i västvärlden. Medelåldern har ökat fem år i Sverige sedan 1930-talet. Medelåldern beräknas dessutom öka fem till sju år fram till 2060. Detta sker på samma gång som vi faktiskt har sänkt pensionsåldern sedan starten. Vårt svenska pensionssystem tål och är konstruerat för den här typen av förändringar, men pensionsnivån riskerar att bli alltför låg för många. Därför har vi utmaningar att lösa när det gäller frågor om en högre pensionsålder för utträdet från arbetsmarknaden. Men det är, som har sagts tidigare, också viktigt att vi gör detta utan att det drabbar de människor som av olika skäl inte orkar eller kan fortsätta till en högre pensionsålder. Vi måste därför i framtiden få till ett mer flexibelt system för från vilken ålder man inträder som pensionär på heltid. Fru talman! Vi har en stabil majoritet för vårt svenska pensionssystem. Det är fem partier över blockgränserna som har tagit sitt ansvar för att Sverige har fått ett pensionssystem som ska klara olika påfrestningar, allt från demografi, ökningar av medelåldern och kraftiga konjunkturväxlingar. Då kommer min första fråga till de rödgröna partierna, i första hand Vänstern. Ni har sedan det nya pensionssystemet infördes, även i dag, kritiserat detta och ofta sagt att man borde införa ett helt nytt system. Ni klagar även på nivåerna i pensionssystemet och vill vad jag förstår ha tillbaka ett förmånsbestämt system där man vet vad pensionen blir. Det kan ge mellan 65 och 70 procent av slutlönen. Det låter väl bra, om man inte tittar på vilka konsekvenser detta skulle få. Det skulle innebära att systemet måste förstärkas - om vi ska ta med hela befolkningen nu och framåt - med flera tusen miljarder kronor. Så stora tal är det fråga om. Jag förstår att ni har ett välvilligt önsketänkande, men om ni är ett seriöst riksdagsparti måste ni väl titta på konsekvenserna av ett sådant förslag. Var ska ni ta de här pengarna? Ska skatten höjas till åtminstone 50-60 procent för vanliga inkomsttagare? Det krävs om den ekvationen ska gå jämnt ut. Till Socialdemokraterna: Det är väl bekant att ni har varit kritiska till Alliansens jobbskatteavdrag, även om ni har godtagit dem efteråt. I er retorik om jobbskatteavdraget har det många gånger låtit som om pensionärerna fått höjd skatt jämfört med den tid då ni hade makten, inte minst i den debatt många av oss hade med PRO i förra veckan. Ni vet mycket väl att det inte är så. Vi har sänkt skatten för pensionärer fyra gånger, om vi ska räkna in den som kommer den 1 januari, och med hela 13,9 miljarder. Eftersom er skatteutredare Leif Pagrotsky har kommit fram till att jobbskatteavdragen ska vara kvar vill jag ställa följande fråga: Har ni tänkt utjämna skillnaden mellan pensionärer och arbetstagare? I så fall blir det i alla fall inte nästa år, enligt ert budgetförslag. Jag skulle också vilja ställa en fråga till Sverigedemokraterna. Jag noterar att ni har gjort en kraftig satsning på garantipensionärerna i ert budgetförslag. Det låter välvilligt och bra för den här gruppen, men har ni verkligen tänkt igenom förslaget fullt ut? Alla som sysslar med pensionsfrågorna vet att skillnaden i pension och bostadstillägg mellan de som enbart har garantipension, de som har blandformen och de som har låg inkomstpension är väldigt liten. Då blir min fråga följande: Är det medvetet av er att enbart höja för rena garantipensionärerna, möjligtvis för blandgruppen och inte ta hänsyn till inkomstpensionärerna? I så fall kan det i vissa lägen bli så att man får en högre nettopension som garantipensionär än som inkomstpensionär. Det kanske var som den kända strofen: "Vi tänkte inte på det." Fru talman! Jag kan konstatera att från och med årsskiftet 2013 kommer pensionsnivåerna att gå upp för alla grupper. Både tilläggs- och inkomstpensionen ökar, liksom garantipensionen. Inkomst- och tilläggspensionen ökar med hela 4,1 procent. Det ger en ålderspensionär som har 12 000 i pension 492 kronor mer i månaden. En pensionär som har 15 000 i pension får 615 kronor. Dessutom höjs bostadstillägget med 170 kronor i månaden till den utsatta gruppen ensamanstående pensionärer. Jag ser också till min glädje att det finns undersökningar som visar att våra pensionärer hör till de nöjdaste och lyckligaste i Europa och att deras disponibla inkomst faktiskt har ökat i Sverige på senare år till skillnad mot nästan alla andra europeiska länder. Fru talman! Jag vill med dessa ord yrka bifall till förslaget i socialförsäkringsutskottets betänkande 2012/13:SfU1 i dess helhet och avslag på motioner och reservationer. Jag skulle vilja avsluta mitt anförande med tre ja: Ja till fortsatt stabila statsfinanser, ja till en fortsatt arbetslinje och ja till ett fortsatt stabilt och uthålligt pensionssystem. (Applåder)

Kurt Kvarnström (S)

Anf. 88 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Jag kan notera att i vårt förslag ligger en skattesänkning till pensionärerna på 100 kronor i månaden som ett första steg. Men var inte tveksam till det, Lars-Arne Staxäng! Vi har som ambition att skillnaden ska jämnas ut. Jag fick inget svar på min fråga hur Alliansen egentligen ser på den här skillnaden. Det skulle vara rätt intressant att få besked i den frågan. Hittills har det varit icke-besked. Hur stor ska den här skillnaden vara? Ska det finnas en skillnad i framtiden? Det är mina frågor. När det gäller premiepensionen har vi i grunden i vårt parti ett kongressbeslut tillbaka i tiden. Vi tycker att premiepensionen skulle vara 2 procent. Här har också skett stora förändringar på arbetsmarknaden jämfört med för tio år sedan när grunderna för premiepensionen sattes. En allt större andel av pensionen kommer på sikt att bestå av avtalade pensioner på arbetsmarknaden. Då är frågan: Hur stor andel av våra pensioner ska vi spekulera med och hur stor andel ska vi faktiskt ha i det omfördelningssystem vi har? Det är den utmaning, den fråga och den förändring som har skett som man måste fundera på när det gäller fördelningen. Det som har hänt under de tio år som har gått visar ju att den kapitaltillväxt som man från början trodde skulle vara större än lönetillväxten inte har varit det. Det finns inget sådant tillskott under de tio år som pensionssystemet har varit gällande. Det är på det sättet. Men vi vill jämna ut skillnaden. Skillnaden i dag mellan pensionärernas skatteinbetalning och löntagarnas på samma nivå handlar om 16 miljarder kronor. Det kommer vi att behöva ta i flera steg för att nå ända fram till en utjämning. Men svara gärna på min fråga: Finns det utrymme för att göra en skattejustering 2014 som jämnar ut den här skillnaden?

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 89 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Det finns absolut ingen anledning att ha en stor skillnad mellan pensionärer eller vanliga arbetstagare. När vi kom i regeringsställning 2006 var det viktigt att minska marginaleffekterna för dem som arbetar. Enligt många av de institut som har räknat på detta har det gett 200 000-225 000 arbeten. Det här är viktigt eftersom det påverkar pensionerna. Antalet människor som arbetar och alla åtgärder för att minska arbetslösheten och öka arbetsutbudet tjänar pensionssystemet och pensionärerna på. Jag ska försöka svara på Kurt Kvarnströms fråga. Inför 2014 har ledande företrädare sagt att om det finns utrymme kommer skatterna för pensionärer att sänkas. Men sedan finns det en ekonomisk omvärld, och vi kan aldrig säga aldrig i de frågorna. Sedan var Kurt Kvarnström inne på frågan om premiepensionen. Jag värnar om premiepensionssystemet. Jag vet att 00-talet var ett dåligt decennium. Om vi däremot ser tillbaka på hela 1900-talet har aktieutdelning alltid gett mer än andra sparformer. Just därför ska vi ha med den delen för att få bra pensioner till våra barn och barnbarn i framtiden.

Kurt Kvarnström (S)

Anf. 90 Kurt Kvarnström (S)

Fru talman! Vi kan prata länge om premiepensionen. En av svårigheterna och osäkerheten i systemet är oförutsägbarheten. En hel del av de avtalade pensionerna placeras på samma marknad som premiepensionen ska placeras på. Det finns ingen politisk garanti för någon av oss att pensionen har något värde den dagen man behöver pengarna. Hur står sig vår pension i svåra tider? Vi måste fundera över hur stor andel av vår pension som ska placeras på marknaden i framtiden. Sedan var det frågan om insatserna, det vill säga jobbskatteavdraget kontra pensionärerna och att jobbskatteavdraget ska vara viktigt för sysselsättningen på arbetsmarknaden. Den effekten kan jag inte riktigt se, Lars-Arne Staxäng. Vi hade en arbetslöshet på 4-5 procent när jobbskatteavdraget infördes. Nu är den 8 procent. Effekterna lyser med sin frånvaro i fråga om att fler ska komma i jobb. En annan fråga som oroar mig mycket är vilken pension dessa grupper får. De har fått en helt annan situation. Hur kommer deras situation att se ut om 30-40 år när de ska få ut sin ålderspension? Det oroar mig mycket, och det borde oroa Lars-Arne Staxäng också. Hur ser det ut med de grupper i dag som faktiskt inte har ett jobb och försörjning - i än mindre omfattning än när pensionssystemet infördes? Nog finns frågor att ta i när det gäller pensionen och frågor som ligger runt omkring pensionssystemet. En sak är klar från Socialdemokraternas sida, nämligen att vi ser ingen skillnad i att betala skatt som pensionär eller som löntagare. Den skillnaden ska vara obefintlig och jämnas ut.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 91 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Det var en bra beskrivning av premiepensionssystemet i går i Svenska Dagbladet. Avsättningarna till premiepensionen går in i de ekonomiska fonderna. Jag tänker framför allt på kommande generationer. Det är för dem premiepensionen verkligen får en effekt. För dem som går i pension nu rör det sig ofta bara om några hundringar. Om avsättningarna minskar får det effekt framåt för barn och barnbarn. Det viktigaste är att sätta in åtgärder för att minska arbetslösheten. Även om arbetslösheten är hög, 8,2-8,3 procent, ligger vi i det lägre skiktet i Europa. Vi ligger under medelvärdet, även om det finns stater som ligger ännu lägre. Vi får inte glömma detta. Alla de åtgärder som regeringen sätter in är för att minska arbetslösheten. De kommer också att påverka pensionssystemet. Jag kan vända på frågan om att höja skatterna. De beräkningar som finns ligger på ända upp till 30 miljarder, till exempel att höja arbetsgivaravgiften för ungdomar. Kommer denna höjning att sänka arbetslösheten i Sverige? Era ekonomiska förslag kommer att rendera en ökad arbetslöshet.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 92 Gunvor G Ericson (MP)

Fru talman! De rödgröna partierna klagar, sade Lars-Arne Staxäng. Man jag tycker inte att jag gjorde det i mitt anförande. Jag vet inte vad det var som fick Lars-Arne Staxäng att säga att en översyn skulle innebära en klagan. Jag tycker att man ska vara realist, och när vi säger att Miljöpartiet vill utveckla trygghetssystemen klagar vi inte. Vi vill konstruktivt bidra till att utveckla pensionssystemet på ett positivt sätt. Moderaterna talar väl om den gamla blocköverskridande uppgörelsen om pensioner. Men precis som vi hörde Kurt Kvarnström säga tidigare gjorde ni över 70 olika simultana beräkningar på den så kallade bromsen, som aldrig skulle slå till men som nu har gjort det flera gånger. Därför behövs förändringar. Hur ser Moderaterna på de förändringar som behöver göras? Sedan fick jag ett antal frågor om de specifika skatterna. Jag tycker att det är en konstig ordning med principen att pension alltid ska beskattas högre än lön. Det som vi behöver göra är att diskutera i stort vilken syn vi vill ha på skattesystemet. Det är skattesystemet som ska finansiera våra gemensamma välfärdsåtaganden. Hur vill Moderaterna finansiera dem i framtiden?

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 93 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Jag kanske inte tänkte på Miljöpartiet i första hand när det gäller klagan. Däremot satte Miljöpartiet i gång en hel del frågor. Ni har tidigare haft en annorlunda syn på pensionssystemet. Det finns en hel rad saker där ni har haft en helt annorlunda syn än vad Pensionsgruppen har haft. Jag instämmer helt i Gunvor G Ericsons uppfattning att vi ska göra en översyn. Regeringen och Pensionsgruppen har tillsatt en mängd utredningar. Jag utvecklade även i mitt anförande att vi ska ha mer styrka i pensionssystemet. Vi behöver denna styrka så att vi inte riskerar att så fort det blir lågkonjunktur att bromsen slår till. Det finns ett antal förslag. Det är alltid någon som ska betala. Det är ingenting som kommer från himlen. Antingen är det skattepengar, avgifter eller andra förändringar som måste göras. Men jag instämmer helt i att pensionssystemet ska stärkas. Jag kan ställa en fråga tillbaka till Gunvor G Ericson. Hur mycket av det som nu framställs av en majoritet i Pensionsgruppen ställer sig Miljöpartiet bakom? Miljöpartiet har ju varit intresserat av att komma med i arbetet. Om ni ställer er vid sidan av blir det en besvärlig konstruktion. Delar ni de grunduppfattningar som finns i Pensionsgruppen i fråga om att behålla det nuvarande pensionssystemet - inte som Vänstern som vill göra om det - och går ni ifrån era tidigare ståndpunkter om pensionssystemet?

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 94 Gunvor G Ericson (MP)

Fru talman! Miljöpartiet har utvecklat sin politik. Miljöpartiet anser också att vi har stora utmaningar framför oss. Därför håller inte det pensionssystem vi har i dag fullt ut. Därmed behöver vi vidta förändringar. Ja, vi har förändrat vår politik. Därför är vi beredda att ta ett ansvar för att diskutera pensionsfrågorna framöver. Vår vision för trygghetssystem är att de också ska omfatta de människor som inte längre finns kvar i arbetskraften, det vill säga de som har gått i pension. Då måste vi ha en finansiering som är trygg och stabil. Det handlar både om det finansiella systemet globalt och om hur vi tar ut skatter och avgifter här i Sverige. Pensionssystemet, som jag nämnde i mitt anförande, kan inte bara bygga på att vi ska göra snabba pengar på en aktiemarknad där vi placerar pensionspengar på ett sådant sätt att det urholkar den ekonomiska stabiliteten på sikt. Pensionspengar måste vara långsiktigt hållbart placerade. För ett antal år sedan kunde vi visa att av de energiinvesteringar som svenska pensionsfonder gjorde gick 97 procent till fossil energi. Det är verkligen att bita sig fast i ett gammalt system. Jag hoppas att Moderaterna kan inse att vi behöver en översyn av skattesystemet som leder till att vi kan gynna så kallad grön skatteväxling, det vill säga att man tar ut skatterna på andra stabila skattebaser i stället för direkt arbete, och att pensionssystemet kan bidra till en hållbar välfärd. Utan en social hållbarhet kan vi inte få ekonomisk hållbarhet och ekologisk hållbarhet.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 95 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Jag känner mig glad över att Gunvor G Ericson tar fram detta - jag tror att det är värdefullt - att de har förändrat sin politik i grunden när det gäller grunderna för pensionssystemet. Det öppnar för ett mycket bra samarbete i framtiden. Skillnaderna har varit väldigt stora i det gamla, där man kanske inte tänkte totalt sett på ekonomin och på kommande generationer och kanske plockade ut mer i pensionskapital, och barn och barnbarn fick betala. Jag är väldigt nöjd med att Gunvor G Ericson säger just att vi måste tänka på kommande generationer och att vi har stora utmaningar inför framtiden, precis som jag sade i mitt anförande. Det gäller även finansieringen. Finansieringen av pensionssystemet med de pensionärer vi har i dag ska denna generation försöka lösa. Vi ska inte putta det framför oss. Därför känner jag tillförsikt. Jag hälsar Miljöpartiet välkommet att ta del av de utredningar som kommer och som ska ingå i propositioner, och jag hoppas att ni ställer er bakom de propositioner som sedan kommer från regeringen. Det tackar jag för.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 96 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! Det var väl Vänsterpartiet, det vill säga jag, som klagade eftersom det inte var Miljöpartiet, Lars-Arne Staxäng. Jag kan klaga på att ni tillvitar oss en massa förslag och en massa höjningar hit och dit av pensionssystemet som jag aldrig någonsin har nämnt. Vad jag har nämnt är att det här pensionssystemet är väldigt dåligt för stora grupper. Det är väldigt dåligt för dem som kommer sent in på arbetsmarknaden. Vi har en massarbetslöshet i dag, och vi har en grymt stor arbetslöshet bland unga människor. Ska de jobba i 40 år för att hinna skrapa ihop till en pension som de kan leva på, då har de att göra, kan jag säga. Då räcker inte det här underfinansierade pensionssystemet till. Vad jag sade var inte att jag vet exakt hur det här ska gå till. Jag sade att premiepensionen är någonting som vi tycker är dåligt. Det är en enskild del av pensionssystemet som vi tycker är dålig och som kan användas bättre till inkomstpensioner än vad man gör när man spelar på börsen. Lars-Arne Staxäng vet också att vi inte ville vara spelare på börsen, som en majoritet då trodde. Vi har en massarbetslöshet som gör att det blir ännu sämre. Vi har bromsen som har slagit till och som bedömarna tror ska slå till igen 2014. Då halkar pensionärerna efter löntagarna. Vad vi vill göra är att hitta ett sätt att stärka systemet. Vi vill tillsätta en parlamentarisk utredning för att verkligen brett utvärdera och försöka förändra systemet på ett annat sätt än att bara lappa och laga. Jag undrar vilka förändringar Lars-Arne Staxäng vill göra, om han vill se några förändringar.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 97 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Jag tror att jag talade om ungefär de förändringar som vi avser att göra. Vi har en massa utredningar på gång. Vi kommer att ta hänsyn till utredningsresultaten för att försöka stärka det pensionssystem som nästan hela världen tittar på. De kommer hit och är nyfikna, för det är långsiktigt och det är bra för våra barn och barnbarn. Däremot är jag jättenyfiken, eftersom vi just har fått en rejäl klagan och synpunkter på att vi ska ändra vårt pensionssystem i grunden, tillsätta en parlamentarisk utredning och börja från början. Då måste Wiwi-Anne Johansson tala om hur hon har tänkt i grund och botten. Man kan ta bort bromsen, och man kan ta bort det ena och det andra och stärka systemet. Men någon ska betala. Ska vi höja avgifterna? Eller ska vi höja skatterna? Om detta ska få genomslag måste ju också låg- och mellaninkomsttagare verkligen få höjda skatter. Ni har inte riktigt tänkt färdigt i det här. Därför är jag nyfiken: Om ni nu har ett annat förslag - det kan man ha - var finns detta pensionssystem? Finns det ute i Europa? Eller ska ni snickra ihop detta själva på något sätt? Om det inte går ihop utan bara är ett utopiskt system blir det en dröm som aldrig blir verklighet. Och vem är det som får betala för sådana system? Sådana har funnits i olika länder, men jag ska inte nämna de länder jag tänker på. Det är pensionärerna som får betala priset genom kraftigt sänkta pensioner när skatter och avgifter inte räcker till. Det är sådana system som Wiwi-Anne Johansson hänvisar till.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 98 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! Lars-Arne Staxäng nämnde barn och barnbarn, och det kan han vara väldigt bekymrad över, eftersom jag i min första fråga sade just att vi har massarbetslöshet. Arbete åt alla är grunden för att vi ska få en god ekonomi, och även en god pension, nästan oavsett hur vi konstruerar pensionssystemet. Jag är väldigt orolig för vilken pension både mina barn och mina barnbarn ska få med det här systemet. Man ska också hinna jobba i 40 år. Det gäller att hålla sig på benen och ha ett jobb, inte komma in i något av sjukförsäkringssystemen, det allt eländigare a-kassesystem som vi har, utan verkligen se till att man jobbar. Det vill säkert alla göra, men alla har inte den möjligheten. Nej, Lars-Arne Staxäng, vi har inte sagt att vi ska sitta hemma och snickra ihop det här själva. Vi har visserligen precis tillsatt en egen grupp som ska se över vilka ytterligare inspel vi kan komma med när det gäller pensionssystemet. Vad vi säger är att när det här systemet - ni säger ju själva att det har en del brister - har sjösatts och har tio år på nacken vill vi sitta med i en parlamentarisk utredning och titta på vad man verkligen kan förändra och vad som är hållbart, både ekologiskt och för pensionärer, för barn och barnbarn. Men vi har inte den möjligheten. I stället sitter det fem personer - för att tala med Joel Dahlbergs bok - i den här bunkern och vårdar och värnar pensionssystemet. Vi tycker att vi behöver både ha en mycket bredare parlamentarisk insyn och kunna komma med inspel i det på ett bra sätt. Jag undrar: Varför tycker inte Lars-Arne Staxäng att det skulle kunna vara möjligt?

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 99 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Tack för de klargöranden som Wiwi-Anne Johansson, Vänsterpartiet, har gjort! Vad jag har fått fram är att ni gärna vill ha ett nytt pensionssystem men att ni inte vill ta ansvar för hur det är konstruerat eller hur det är finansierat. Det är alltså en utopi som inte är förankrad i verkligheten. På något sätt är det precis tvärtemot Pensionsgruppen och de intentioner som det nya pensionssystemet bygger på. Anledningen till att man ändrade detta var att det skulle bli långsiktigt, stabilt och verklighetsförankrat. Jag fick till min glädje i går tag på en prognos som Swedbank har gjort. Trots att det är problem i världsekonomin, inte minst i Europa, klarar sig hushållen i Sverige väldigt bra ekonomiskt, både de vanliga hushållen med arbetsinkomster och pensionärer. Om man räknar in höjningen nästa år är det få länder i Europa som kan höja pensionerna med 4,1 procent och till och med dessutom sänka skatten, även om det är lite. Tillsammans blir det en rejäl standardhöjning för samtliga grupper. Jag känner mig stolt över alliansregeringen som tillsammans med Socialdemokraterna i Pensionsgruppen har kunnat åstadkomma detta. (Applåder)

Ulf Nilsson (FP)

Anf. 100 Ulf Nilsson (FP)

Fru talman! Det är naturligtvis oerhört viktigt med ett pensionssystem som både ger en garanterad trygghet och lämnar en möjlighet för individen att påverka sin framtida pension. Precis som när det gäller socialförsäkringarna är det väsentligt att det finns ett allmänt pensionssystem som alla tillhör och som innebär vissa garantier och viss trygghet. I många länder ute i Europa i dag kan vi se fruktansvärda dramer utspelas. Vi har sett exempel på att man med några års varsel drastiskt höjer pensionsåldern. Vi har sett exempel på hur man drastiskt sänker pensionerna med bara några års varsel. När vi ser det kan vi vara tacksamma för att vi inte har ett sådant instabilt system i Sverige. Vi förstår också varför människor, politiker, ekonomer och andra, från Asien, Japan, Europa och andra EU-länder kommer hit på studiebesök för att se på vårt pensionssystem. Det har förvisso utmaningar, men i grunden är det ändå stabilt. Vi har trots allt ett stabilt pensionssystem i Sverige. Det fattades ett principbeslut om det på 90-talet. Det är stabilt bland annat för att fem partier står bakom det och för att vi inte röstar om pensionssystemet varje år i riksdagen. Det är också stabilt för att finansieringen ligger utanför statens budget. Slutligen är det stabilt för att det bygger på att åtaganden, skulder och utgifter ska motsvara tillgångar i systemet. Grunden är, som vi har hört, att den som arbetar betalar in pengar till dagens pensionärer, och samtidigt får de som betalar in pengar pensionsrätter i förhållande till hur mycket de betalar in. Pensionen räknas sedan upp med löneindex i stället för, som i det gamla systemet, med prisbasbelopp. Statistiken visar att pensionerna som helhet har räknats upp mer under de senaste tio åren än vad de hade gjort i det gamla systemet. Om skillnaden mellan skulder och tillgångar blir för liten sker en automatisk balansering genom en broms, som den kallas. Det är bra med en broms. Det var inte alls sagt att det aldrig skulle inträffa. Det ska förhoppningsvis inte inträffa så ofta, men det är bra att det finns en inbyggd broms i systemet som gör att man inte betalar ut mer än vad systemet klarar av. Som vi vet ledde krisen i världsekonomin till att den här bromsen fick användas för första gången, och pensionsutbetalningarna blev faktiskt lägre 2010 och 2011. Sedan höjdes pensionerna ganska rejält 2012 med i snitt ungefär 450 kronor i månaden. Nästa år höjs pensionerna med 4,1 procent, det vill säga runt 500 kronor i månaden för den som har 12 000 i pension. År 2013 har pensionerna fortfarande sammanlagt räknats upp mer än om de beräknats enligt det gamla prisbasbeloppet. Dessutom har, som vi har hört, alliansregeringen sänkt skatten för pensionärer. Pensionärernas inkomstskatt har sänkts i tre omgångar, och det blir en fjärde omgång nästa år. Med nästa års skattesänkning har en pensionär med 12 000 i månaden fått en sammanlagd skattesänkning med 7 000 kronor per år. När det då uppstår diskussioner om huruvida vi ska ha samma skattenivå för dem som arbetar och dem som är pensionärer är jag den första att säga att jag tycker att skillnaden ska minska. Det finns inget egenvärde i att det är en skillnad. Men den viktiga frågan är ju: Vilka skattesänkningar för pensionärer hade vi haft om Socialdemokraterna hade fortsatt att regera? Under deras tolv år i regeringen sänktes i princip inte skatten en enda gång, och de röstade emot alla förslag om skattesänkningar, bland annat för pensionärer. Det är alltså ingen tvekan om, menar jag, att pensionärerna i Sverige som helhet har mer i plånboken i dag än vad de hade haft med den socialdemokratiska skattepolitiken. Vi är överens om pensionerna i stora drag, men vi är inte överens om skattepolitiken, eller vi har i alla fall inte varit det historiskt. När vi nu talar om att många pensionärer har om inte en lyxstandard så ändå en anständig standard är det viktigt att veta att många har svårt att få pengarna att räcka till. Det gäller särskilt lite äldre pensionärer med garantipension eller bara äldreförsörjningsstöd. Även om dessa pensionärer successivt minskar i antal är det viktigt att inte glömma bort dem. Därför är bostadstillägg och skattesänkning särskilt viktigt för de sämst ställda pensionärerna. Även en ensamstående garantipensionär har fått en skattesänkning med ungefär 7 000 kronor per år. Med regeringens förslag kommer bostadstillägget för garantipensionärer nästa år att ha höjts med 340 kronor i månaden för alla rätt till fullt bostadstillägg. Det är, som sagt var, viktigt med ett pensionssystem som man kan lita på och som man kan lita på håller i bra och dåliga tider. När en bred majoritet i riksdagen röstade för det här systemet höll det gamla systemet på att falla sönder. Man kunde inte längre lita på att ha ett tryggt pensionssystem i framtiden. Med detta sagt finns det en hel del utmaningar. Den trevliga utvecklingen är ju att vi är friskare och lever längre, men det gör också att vi måste arbeta lite längre i snitt för att få samma pensionsnivå som tidigare generationer. Det stämmer bra med vad människor vill. Allt fler människor vill jobba längre än tills de fyller 65 eller 67 år. I dag har vi en massa gränser som gör att det är svårt att jobba längre och som inte precis uppmuntrar människor att göra, bland annat lagen om anställningsskydd som upphör att gälla vid en viss ålder. Jag tror att det av många skäl är dags att sluta vara så åldersfixerade i Sverige. Det handlar inte bara om att pensionerna ska få ett tillskott av pengar, utan också om att det finns väldigt många äldre som kan bidra med kompetens och erfarenhet som hela samhället har nytta av. Alliansregeringen har redan försökt uppmuntra människor att stanna kvar längre, bland annat genom att särskilt sänka skatten på arbete för människor som är över 65 år. Vi kan också se vissa tendenser till att människor jobbar längre och längre. Efter en överenskommelse i Pensionsgruppen har regeringen tillsatt en utredning som ska redovisa förslag på hur människor ska uppmuntras att arbeta längre och hur vi ska underlätta för dem att göra det. Den ska se över olika åldersgränser och inbyggda hinder för att man ska kunna stanna längre i arbetslivet. Förutom frågan om pensionsåldern finns det andra utmaningar. Pensionsgruppen har tagit initiativ till ett antal utredningar och uppdrag för att analysera olika förändringar. Det finns bland annat en som ser över hur det individuella fondsparandet, premiepensionen, fungerar. Det är en utredning som tittar på vilken spridning i avkastning det verkar bli på sikt och hur stor skillnad det kan bli mellan olika sparares val. Den ska även pröva hur premiepensionssystemet bidrar till att sprida risken i pensionssystemet. Jag är övertygad om att det finns förbättringar att göra när det gäller premiepensionen. Jag avvaktar naturligtvis utredningen innan jag tar definitiv ställning, men Folkpartiets grundinställning och utgångspunkt är att det är bra med en viss möjlighet för pensionsspararna att själva bestämma över en del av pensionsplaceringarna. Samtidigt är det mycket viktigt att alla de människor som inte vill fundera över placeringar kan känna sig trygga med det statliga icke-valsalternativet. Premiepensionen är ändå en av några hörnstenar i pensionsuppgörelsen, och Folkpartiet vill inte slopa den. Däremot är vi angelägna om att åtgärda eventuellt uppenbara problem. Det kan handla om antalet fonder, om hur ofta man ska kunna byta fonder, om information till spararna och så vidare. Fru talman! Bland partierna bakom pensionsuppgörelsen har utgångspunkten ända sedan 90-talet varit att pensionssystemet i grunden är bra, att det fungerar och ger människor en grundläggande trygghet för ålderdomen. Justeringar och ändringar inom den huvudram som redan är byggd kan ske i samförstånd, så att vi inte hamnar i situationen att vi i varje budgetdebatt röstar med liten marginal om pensionerna ska höjas eller sänkas, som vi nu ser att man gör runt om i Europa. Det är mycket olyckligt. Allianspartierna och Socialdemokraterna har genom åren, får jag säga, samarbetat bra om pensionerna. Jag tycker att det är viktigt att det även i fortsättningen finns en så bred samsyn som möjligt i en så viktig fråga som frågan om framtidens pensioner. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder) I detta anförande instämde Anna Steele (FP).

Solveig Zander (C)

Anf. 101 Solveig Zander (C)

Fru talman! Vi har som sagt kommit in på detta med pensioner och åldrande. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Vi har, som vi alla nu har hört flera gånger, ett pensionssystem som är robust och hållbart över tid. Just detta med hållbart över tid är något som är oerhört väsentligt, för det är, precis som vi också har hört, de som arbetar i dag som betalar dagens pensioner. Men det är flera faktorer som påverkar pensionernas utveckling och därmed också naturligtvis varje enskild pensionärs inkomst. Det handlar om samhällsekonomins, arbetsmarknadens och näringslivets utveckling. Med andra ord är hur många som har ett arbete och hur många företagare som bedriver verksamhet och betalar skatt till systemet det som är det avgörande. Av det skälet, mina vänner, vill vi i Centerpartiet göra allt vad som står i vår makt för att förmå människor att arbeta. Precis som Kurt Kvarnström sade i sitt inledningsanförande handlar det om att människor ska arbeta. Det är därför som vi har medverkat till att vi har fått en sjukreform som gör att fler personer kommer tillbaka till arbetsmarknaden och får tillbaka en arbetsförmåga. Centerpartiet driver på för att företag ska ha färre regler, att det ska vara lägre arbetsgivaravgifter och lägre avgifter i sjuklönen, och vi vill också luckra upp lagarna om anställningsskydd - allt för att underlätta för företagen att vilja och kunna anställa. Vi har infört ROT och RUT, och vi har infört lägre arbetsgivaravgifter för unga. Det här är åtgärder som påverkar möjligheten att jobba som man från oppositionen inte är med på och som man vill ta tillbaka. Vi vill också att ungdomar ska komma närmare yrkeslivet redan i grundskolan. Framför allt vill vi att alla under 23 år ska få en, som vi kallar det, lärlingsprovanställning för att på det sättet snabbare och enklare komma in och få ett jobb. Det har också talats om detta med jobbskatteavdraget här i talarstolen alldeles nyss. Det infördes, som vi har hört, för att man ska tjäna på att arbeta. Och det är väl inte så konstigt att intresset av att jobba är betydligt större om man tjänar på det än om man inte gör det. I våra samtal med pensionärerna, som många av oss riksdagsledamöter hade förra veckan, framkom det att de vill ha lika mycket skattesänkningar som jobbskatteavdraget har inneburit. Jag är övertygad om att man som pensionär förstår att pensionerna är beroende av hur många som jobbar, att jobbskatteavdraget är en stimulans och att man inte kan få samma skatt på en gång. Men vi har för avsikt att medverka till att även pensionärerna ska få ytterligare skattesänkningar. I pensionsgruppen, herr talman, har vi tillsatt flera utredningar. Syftet är att stärka pensionerna. Det är det som är det absolut viktigaste. För att föregå diskussionen i pensionsgruppen vill jag säga att syftet med ATP-utredningen eller, som den kallas , AP-fonderna i pensionssystemet - effektivare förvaltning av pensionsreserven , är att få bättre avkastning av AP-fondernas pengar. Jag ser inga fördelar med att AP-fonderna ska centraliseras, vilket jag tyder att en del av förslaget är. Risken är, tycker jag, att vi byter ut en struktur med låg avkastning på våra pensionspengar mot en ny struktur som innebär fler nackdelar än fördelar. Men det här ska vi återkomma till i pensionsgruppen. Sedan har vi Pensionsåldersutredningen, en utredning som är oerhört intressant. Den vill medverka till att vi får ett längre arbetsliv, och det är viktigt, det vill säga att man ska börja arbeta tidigare och sluta arbeta senare än vad vi gör i dag. Men jag är ytterst tveksam, vill jag också säga i det sammanhanget, till att vi ska få ett lagstiftat anställningsskydd som ska vara längre än vad det gör i dag, det vill säga 67 år. Jag vill inte ytterligare binda upp företagen och arbetsgivarna med att utöka det. Det finns andra stimulanser för att underlätta och möjliggöra för människor att arbeta längre. Det är jag övertygad om. Vi måste ha ett solidariskt pensionssystem, och det är viktigt att vi säger det, för om jag förstår Vänsterpartiet och Wiwi-Anne Johansson rätt menar de att vi ska återgå till att låta oss här i kammaren bestämma varje år hur stora pensionerna ska vara. Det fungerar inte. Om vi har en inkomst på 250 000 eller 300 000 kronor per år och om vi tror att vi ska ha ett pensionärsliv i 20 år förstår vi att vi måste tjäna ihop till eller ha en sparad liten slant den dagen vi går i pension som är på så där 6-7 miljoner kronor, och det har vi inte. Därför måste vi se till att vi har ett solidariskt system som är hållbart över tid. Jag vill också komma in på detta med garantipensioner, som är ett grundskydd för personer som inte har haft någon tjänstepension eller haft en mycket låg sådan. Det är en väldigt viktig del. För oss centerpartister, herr talman, är det viktigt att först av allt höja pensionen för dem som har de allra lägsta pensionerna. Det innebär att vi ska börja med dem som har garantipension. (Applåder)

Lars Gustafsson (KD)

Anf. 102 Lars Gustafsson (KD)

Herr talman! När jag lyssnar på den här debatten kommer jag att tänka på ett program som går i någon tv-kanal som handlar om personer som har förköpt sig. Man har skaffat sig betydligt större utgifter än inkomster. Programmet heter Lyxfällan . Just när det gäller pensionssystem är det väldigt lätt - det har många länder fått erfara - att man skaffar sig större utgifter än inkomster. Grunden för det nya pensionssystemet är just att inte göra det. Det är därför som det har en "balansering", som används som ett negativt ord i sammanhanget. Men vi vill inte ha en lyxfälla i det svenska pensionssystemet. För en stor andel av befolkningen är pension den viktigaste inkomsten. Då är det viktigt med ett fungerande pensionssystem som håller över tid. Det svenska pensionssystemet är konstruerat för att uppfylla dessa kriterier och för att inte kunna användas till statens budget. Alltför ofta framförs påståenden som tyder på att man inte förstår hur systemet för inkomstpension fungerar. Balanseringen, ibland kallad för bromsen, är både broms och gas, och man kan fundera på om de som skapade systemet var körskolelärare eftersom de visste att vi både måste bromsa och gasa. Det gör att systemet blir hållbart över tid. Utbetalningarna från systemet ska inte långsiktigt kunna urholkas utan balanseras i förhållande till tillgångarna. 88 procent av tillgångarna utgörs av inbetalda pensionsavgifter. De övriga 12 procenten kommer från pensionsfonderna. Det viktigaste för bra inkomstpensioner är arbete och företagande, som utgör grunden för dagens pensioner. Trots påståenden i vissa reservationer i betänkandet har pensionssystemet inte fallerat i denna del. Faktum är att inkomstpensionerna har utvecklats bättre än i det tidigare ATP-systemet - detta trots att vi har haft en ekonomisk världskris. Herr talman! Alla pensionssystem måste vårdas och justeras över tid. Därför har också regeringen och Pensionsgruppen initierat ett antal utredningar och studier av delar av systemet. En utredning av pensionsfonderna med förslag till förändringar har redan presenterats. Remisstiden gick ut häromdagen. Ålderspensionsutredningen, som är en annan utredning, har lämnat ett delbetänkande, och slutbetänkandet kommer under nästa år. En översyn av premiepensionen har också initierats. Dessa utredningar är exempel på ett aktivt arbete för att förbättra pensionssystemet och rusta det för framtiden. Arbete är likväl den absolut viktigaste grunden för att kommande pensioner ska kunna säkras. Vi ska vara glada för att Sverige tidigt insåg vikten av ett stabilt pensionssystem med brett stöd i riksdagen. Herr talman! Det finns goda skäl att nämna den historiskt stora skattesänkning på pensioner som alliansregeringen har gjort. Om man inräknar den fjärde skattesänkningen som görs vid kommande årsskifte har skatten på pensioner sänkts med sammanlagt 14 miljarder kronor. Jag tror inte ens att alliansregeringen när den tillträdde trodde att det skulle gå så bra så att man kunde förbättra inkomsten för garantipensionärerna med en hel månads pension netto. Det innebär en realförbättring med 8 procent eftersom garantipensionen är inflationsskyddad. För den som har 15 000 i månaden innebär det 10 000 mer per år. Jag tycker att man ska hålla i minnet hur systemet har fungerat och hur alliansregeringen har hanterat situationen. Det har i två omgångar också gjorts förbättringar för dem med bostadstillägg. Det finns inget system som är så bra att det inte måste förbättras. Hela systemet byggde på en intjänandeperiod av 40 årsinkomster. Om inte alla jobbar i 40 år får vi ett underskott i systemet, och då måste man se vilka saker som måste åtgärdas för att upprätthålla nivån. Kristdemokraterna kommer att fortsätta arbete för skattesänkningar på pensioner. Vi vill också värna systemet, och utredningarna är viktiga om vi i framtiden ska kunna ha en inkomstpension som garanteras av det allmänna. Herr talman! Jag skulle kunna nämna fler delar, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Annelie Karlsson (S)

Anf. 103 Annelie Karlsson (S)

Herr talman! År 2012 firar vi 111 770 ettåringar i Sverige. Det är härliga kalas, och jag har själv fått vara med på två av dem. Det är kalas med ungar som är nyfikna på livet och som utforskar allt från smulorna under bordet till snörena på paketen. Det är ungar som vi vuxna önskar allt gott och som vi vill se växa upp till lyckliga och trygga människor. Det är härligt med barn. I vårt land finns nästan 1,3 miljoner barnfamiljer. Det är stora familjer och små familjer. Det är familjer där barn växer upp med båda sina biologiska föräldrar och familjer med ensamstående mammor och ensamstående pappor. Det är familjer med bonusmammor och bonuspappor och barn som har två adresser och bor växelvis. Det är familjer med små barn och stora barn, med ett barn och flera barn. Familjer ser väldigt olika ut, och våra ungars uppväxtvillkor skiljer sig dramatiskt åt. Här i riksdagen har vi ansvaret för att skapa förutsättningar för ett bra liv med sjysta villkor för alla barn. Av de nästan 1,3 miljoner barnfamiljer vi har i Sverige består över en kvarts miljon av familjer där barn växer upp med enbart sin mamma. 75 000 barn bor med enbart sin pappa. Det innebär att över 300 000 ungar i dag inte har kunnat äta frukost med båda sina föräldrar eftersom de inte bor tillsammans. Detta behöver absolut inte vara något problem. Den vardagen har många, och jag vet av egen erfarenhet att det kan fungera bra ändå. Värre är att många barn aldrig äter frukost med en av sina föräldrar, och då handlar det oftast om att barn aldrig äter frukost eller gör läxor tillsammans med sin pappa. Här är statistiken nedslående. Vi skriver 2012 och har på många områden haft en fantastisk utveckling, men det jämställda föräldraskapet har vi långt ifrån lyckats med. När vi tittar på uttaget av föräldrapenning vet vi alla här i kammaren att det är mamman som tar ut den största delen av denna, och det har använts åtskilliga timmar här inne över tid till att diskutera denna fråga. Är det rätt eller fel? Är det familjens rätt att bestämma? Är det politisk klåfingrighet? Det handlar om ekonomi, och det handlar om stimulans. Ja, debatten kommer sannolikt inte att skilja sig från tidigare debatter på det här familjepolitiska området. Jag hör till dem som har hänvisat till konsekvenserna på arbetsmarknaden. Mammors möjlighet till heltidsjobb, trygga anställningar, karriärvägar och löneutveckling är inte densamma som för pappor. Att detta är en konsekvens av ett ojämställt föräldraskap vet vi alla, så det tänker jag inte prata om i dag. Våra ungar förtjänar i stället att vi utgår från dem. Att bolla med siffror och statistik roar ingen, men det är värt att fundera över konsekvenserna av verkligheten. Ungefär samma procentuella andel av föräldraförsäkringen som tas ut av män går igen i statistiken över familjer där föräldrarna inte har samma adress. Drygt 20 procent av föräldrapenningen används av pappor, och lika många barn har sitt boende hos sin pappa efter en separation. Att vi vuxna väljer, eller ibland är tvungna, att dela på oss innebär dock för de allra flesta att barnen inte ska behöva välja. Barn väljer inte bort en förälder. Vi har dock fortfarande en modell där mamma är huvudförälder och pappa familjeförsörjare, och konsekvensen blir att barn inte får samma självklara tillgång till sin pappa som till sin mamma. Vi brukar få höra argumentet att familjerna själva är de som bäst avgör hur de vill ha det ordnat. Låt oss då en gång för alla slå fast att vi socialdemokrater vet att föräldrar gör sitt allra yttersta för att skapa bra liv för sina barn. Det handlar inte om politisk klåfingrighet när vi säger att vi måste jobba för ett mer jämställt föräldraskap. Det handlar om att alla barns självklara rätt till båda sina föräldrar, och vårt ansvar, herr talman, är att stå upp för barnen. Därför vill vi socialdemokrater i första hand tredela föräldraförsäkringen: en del åt mamma, en del åt pappa och en del där familjens situation får avgöra. Våra barn förtjänar nämligen en jämställd familjepolitik, och det är en bra start att få dela sin första tid med både mamma och pappa. Nästa vecka kommer talmannen här i kammaren att önska oss en god jul. Runt om i landet kommer en massa lärare att säga samma sak till barnen i skolan. Men julen är inte bara mys och mat, förväntningar och gemenskap. I juletid blir vårt lands ökade klyftor och orättvisor än tydligare. 15 procent av barnen i Sverige har föräldrar som har en lön som är mindre än 60 procent av medianen på svensk arbetsmarknad enligt SCB:s statistik. Det är 15 ungar av 100, det vill säga tre, fyra, fem barn i varje klass. Vi vet att många av dessa barn lever med en ensamstående mamma. Vi vet att många av dessa barn har en eller två arbetslösa föräldrar. Vi vet att några av dessa barn har föräldrar som har blivit utförsäkrade. Det är politiska beslut. Enkla knapptryckningar i denna kammare har gjort livet besvärligt för många i vårt land. Vi socialdemokrater vet att det är jobben som har den absolut största betydelsen för att minska klyftorna. Det är en lön i plånboken som ger de bästa förutsättningarna för ett bra liv. Men vi ser också betydelsen av den ekonomiska familjepolitiken. Vi vill höja barnbidraget med 100 kronor i månaden och underhållsstödet med 50 kronor per månad. Det är pengar som många så väl behöver som en hjälp till en ny vinterjacka, nya vinterskor eller mjölk och bröd på bordet. Vi vet att det gör skillnad. Politik gör skillnad. Människor förtjänar en familjepolitik som ger bra förutsättningar för alla barn. Det är 111 770 ettåringar som nu har tagit sitt första steg i livet. Vi längtar efter att se dem ta nästa. Herr talman! Jag står naturligtvis bakom Socialdemokraternas alla reservationer, men jag yrkar för tids vinnande endast bifall till reservationerna 26 och 29. (Applåder)

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 104 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn är ett område där politiken gör stor skillnad. Miljöpartiet de gröna har länge drivit förslaget om en höjning av golvet i föräldraförsäkringen till motsvarande golvet i arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen gör nu delvis den höjningen, vilket är bra och välkommet. Det finns även andra bra förslag som aviseras i propositionen, till exempel ett utökat antal dagar som en förälder ska kunna ta ut vid ett barns död och en större flexibilitet för ensamstående och studerande när det gäller att lämna över föräldrapenningsdagar eller tillfällig föräldrapenning till annan. VAB-intygen slopas äntligen. Övergripande när det gäller barns och familjers ekonomiska situation är att det fortfarande finns problem för de utsatta barnen. Vi ser också en fortsatt barnfattigdom. Vi anser att regeringen angriper problemen ur ett alltför snävt perspektiv. En samlad analys och politik som berör ett flertal politikområden behövs. Den omfördelande profilen i den ekonomiska familjepolitiken har successivt avtagit under det senaste årtiondet. Det är resultatet av en medveten politik. Målet för den ekonomiska familjepolitiken har ändrats. Miljöpartiet vill också ändra målet, men på ett annat sätt än vad allianspartierna vill. Vi vill se till att barn i ekonomiskt utsatta hushåll ges stöd, och vi vill att målet för den ekonomiska familjepolitiken ska se till att motverka ekonomiska orättvisor. Vi har en rad förslag som leder till en mer jämlik och jämställd fördelning i samhället. Förslag i denna riktning läggs på ett antal utgiftsområden i budgeten. Vi föreslår ett höjt underhållsstöd med 250 kronor per månad. Det är en åtgärd som underlättar för ensamstående, vilket framför allt är mödrar med barn. Vi vill införa en tredelad föräldraförsäkring. Vi vill slopa jämställdhetsbonusen som är ineffektiv, och vi vill höja grundnivån i försäkringen, som jag var inne på tidigare. En tredelad familjeförsäkring skulle påverka det utgiftsområde som vi diskuterade alldeles nyss, det vill säga pensionerna. Att vi har en snedfördelning av pensionerna där kvinnor får ut mycket lägre pension beror på att kvinnor tar ansvar för familjen och går ned i arbetstid. Med en tredelad föräldraförsäkring skulle det bli större möjlighet för båda föräldrarna att ta ansvar. Den jämställdhetsbonus som regeringen infört ser vi som en ansträngd konstruktion för något som man uppnår bättre på andra sätt. Därför vill vi slopa den. Som jag nämnde har vi länge drivit frågan om en höjd grundnivå i försäkringen så att alla nyblivna föräldrar oavsett tidigare situation ska komma upp i den nivå som motsvarar det så kallade golvet i nuvarande arbetslöshetsersättning, vilket betyder 229 kronor per dag. Regeringen gör nu nästan denna höjning. Man höjer från 180 kronor per dag till 225 kronor per dag. Det är mycket välkommet för dem som har det tufft. De flesta barn bor efter en separation hos mamman. Det underhållsstöd som Försäkringskassan betalar ut till en del av dessa barn för att kompensera ett försörjningsbortfall har sedan 1994 höjts med endast 100 kronor per månad. Det är en höjning med 8,8 procent. Vi kan jämföra det med prisutvecklingen de senaste åren. Det innebär en kraftig urholkning av värdet på underhållsstödet. De flesta barn som bor med bara en förälder bor med mamman. Denna så kallade hushållstyp, ensamstående kvinnor med barn, har, enligt Rädda Barnens statistik, fått en kraftig försämring. Barnfattigdomen är där fortsatt på hög nivå i Sverige. Ensamstående med barn har tyvärr blivit allt fattigare. Drygt var tredje ensamstående med barn har en disponibel inkomst som innebär risk för fattigdom, jämfört med knappt var tionde sammanboende med barn. Vi tycker att man ska förändra målet för den ekonomiska familjepolitiken för att det ska vara en solidarisk omfördelning mellan barnfamiljer och andra grupper. Man ska då också ta med jämställdhetsperspektivet. Vi vill motverka de ekonomiska orättvisorna och tydligt slå fast att jämställdhet ingår i målet samt att båda föräldrarna har ett föräldraansvar. Vi vill att målsättningen för den ekonomiska familjepolitiken ska vara att skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn ska minska och att jämställdhet mellan könen ska uppmuntras inom ramen för den generella politiken. Jag står självfallet bakom Miljöpartiets samtliga reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 25, mål för familjepolitiken.

David Lång (SD)

Anf. 105 David Lång (SD)

Herr talman! Familjen har en omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll och är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att för den skull inkräkta på deras handlingsfrihet samt att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon anledning faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa ska beaktas i alla situationer. Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en trygg och stabil uppväxtmiljö. Samtidigt är vi medvetna om att detta är en samlevnadsform som inte fungerar för alla, och vi vill under alla omständigheter verka för ett fullgott samhällsstöd till alla barn. Familjebildning är för de flesta föräldrar en ekonomisk belastning i dubbel bemärkelse. Dels kommer de kostnader som följer av själva barnet, dels försvinner arbetsinkomster i form av lön då någon av föräldrarna ska ta hand om barnet under den första tiden. Eftersom nativiteten är låg bör vi göra vad vi kan för att minska de ekonomiska barriärer som finns mot att skaffa barn. Det finns på familjeområdet ett antal konkreta förbättringar som vi vill göra. Sverigedemokraternas ambition är att stärka föräldrapenningen i föräldraförsäkringen. Detta gör vi genom att höja ersättningsbeloppet. Med vårt förslag till höjning kommer det att innebära ca 5 000 kronor mer i plånboken under perioden på 390 dagar då föräldrapenning lämnas på sjukpenningnivå eller grundnivå. Sverigedemokraterna vill avskaffa jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen, dels för att den är kostsam, dels för att den inskränker familjernas handlingsfrihet. Vi menar att föräldrarna själva bäst avgör hur föräldrapenningen ska disponeras. Genom att avskaffa den frigör vi 219 miljoner kronor som vi kan använda i andra mer prioriterade satsningar inom familjeområdet. Ett exempel på sådana är föräldrapenningen som höjs med 200 miljoner kronor. Graviditetspenningen höjer vi med 250 miljoner kronor. En annan sådan satsning är ett höjt bostadsbidrag. De allra flesta hushåll som får bostadsbidrag är barnhushåll. Av landets 1,3 miljoner barnhushåll fick ungefär 14 procent bostadsbidrag under år 2010. I synnerhet är det barnhushåll med ensamstående föräldrar som uppbär detta bidrag, och det är en kategori som ofta lever med små marginaler. Vi vill förbättra den ekonomiska situationen för denna grupp genom att höja ersättningsnivån för bostadsbidraget med omkring 5 procent. På detta utgiftsområde, nr 12, ökar vi anslaget för bostadsbidrag med 150 miljoner kronor. Även underhållsstödet vill vi höja. Underhållsstödet betalas ut av samhället när en bidragsskyldig förälder inte fullgör sin underhållsskyldighet. Sverigedemokraterna satsar 200 miljoner kronor på höjt underhållsstöd, vilket innebär en ökning för ensamstående föräldrar med ca 10 procent. Herr talman! Den sammanlagda kostnadsökningen på utgiftsområde 12 blir ca 405 miljoner kronor högre än regeringens budget för år 2013. Men den som fördjupar sig lite mer i detaljerna finner att Sverigedemokraternas förslag även tar hänsyn till effekterna av Sverigedemokraternas politik på migrationsområdet eftersom vårt förslag på detta utgiftsområde är en del av hela vårt budgetförslag. Redan för år 2013 kan man se att vissa anslag minskar i förhållande till regeringens förslag. Men från och med år 2014 och framåt innebär Sverigedemokraternas förslag i själva verket nettobesparingar på hela utgiftsområdet. Anledningen är att det minskade asyltrycket och den minskade invandringen leder till att färre utlänningar kommer att omfattas av den svenska välfärden än vad som blir fallet med regeringens och de rödgrönas politik. För år 2016 skulle Sverigedemokraterna satsa mer än 1 miljard kronor mer än regeringen på ekonomisk trygghet för familjer och barn, samtidigt som kostnaderna för staten blir drygt 1 ½ miljard lägre, tack vare att färre utländska familjer kommer ta del av den svenska välfärden. Den minskade invandringen är i och för sig en prognos, men vår prognos baseras på hur asyltrycket förändrades i Danmark när de genomförde en politik liknande Sverigedemokraternas. Invandringsströmmarna förändrades i och med det. All politik handlar om prioriteringar, och detta är Sverigedemokraternas prioriteringar som vi redogör för i vårt särskilda yttrande och i vår budgetmotion.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 106 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Snart kommer tomten och kan fråga om det finns några snälla barn. Han skulle kunna också kunna fråga om det finns några fattiga barn. Då skulle han kunna få svaret att det finns 248 000 fattiga barn i Sverige enligt Rädda Barnens senaste beräkning. Det är 28 000 fler än förra året. Fattiga barn finns i Sverige. Fattiga vuxna betyder förstås också fattiga barn. Det är barn som inte kan åka med på skolresan, och det blir ett problem för föräldrarna när vinterkläderna är urvuxna och det inte finns några pengar för att köpa nya kläder. Fattigast av alla familjer med barn är familjer med ensamstående föräldrar. De ensamstående mammorna är de som har det allra sämst. En ensamstående förälder är oftast en kvinna eftersom det fortfarande är kvinnor som har huvudansvaret för barnen. Fortfarande tar män som blir föräldrar ut bara drygt 20 procent av föräldraledigheten. Jämställdhetsbonusen är det fortfarande efter flera år inte så många som har fattat vitsen med. Men den moroten värnar Alliansen och hoppas att göra den tydlig nog så att papporna förstår att de också faktiskt kan vara hemma med sina barn, om de vill. Det är förhoppningar och morötter när det gäller papporna, men det ska vara självklart för barnens mammor. Herr talman! Hittills är resultatet av regeringens så kallade jämställdhetsarbete mycket klent. Med den här låga farten i jämställdhetsarbetet kommer det enligt TCO:s beräkningar att ta ytterligare nästan 50 år innan kvinnor och män delar lika på föräldraledigheten. Under tiden diskrimineras kvinnorna på arbetsmarknaden, och männen biter oftast i gräset vid en vårdnadstvist. Det är avigsidorna för de vuxna med dagens föräldraförsäkring och fromma förhoppningar om ett jämställdare liv. Argumenten för att inte dela föräldraförsäkringen mellan föräldrarna är många och uppfinningsrika. Det handlar än om amningen, än om inkomstförluster om pappan "tvingas" stanna hemma. Men framför allt talar motståndarna om valfrihet för de enskilda familjerna och om att ingen ska lägga sig i människors familjeliv. Men Sverige har en av världens mest generösa föräldraförsäkringar. Föräldrarna har tillsammans rätt till 480 dagars betald ledighet från arbetet för att ta hand om sina barn. Det är någonting som vi politiker har lagt oss i och fått folkets stöd för att sätta i sjön. Det är naturligtvis också en påverkan på familjernas liv. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet tycker att barn behöver nära och trygga relationer med båda sina föräldrar. Den relationen grundläggs givetvis mycket tidigt i livet. Därför är det viktigt att båda föräldrarna tillbringar tid med barnet under det första året, så att det bygger upp en trygg relation till båda föräldrarna. Den absoluta motsatsen till en jämställd föräldraförsäkring är vårdnadsbidraget. I fyra och ett halvt år har vårdnadsbidraget funnits i Sverige, och det gäller föräldrar med barn på mellan ett och tre år. För 3 000 kronor i månaden kan man vårda sitt eget barn. Det är inte mycket pengar, och självklart är det inte pensionsgrundande. Jag undrar hur många ensamma mammor som fixar hushållskassan med ett sådant tillskott till sin budget. Nej, under sådana omständigheter måste man nog se till att man har någon annan som man blir försörjd av, som det var förr innan vi som tillhörde den generationen gick ut med budskapet: Ropen skalla, daghem åt alla. Som jag sade i början av mitt anförande är det de ensamstående med barn, som fortfarande domineras av ensamstående mammor, som har det allra sämst ekonomiskt av alla barnfamiljer. Riktigt uselt är det för dem som får underhållsstöd. De fattigaste barnen är oftast de som har två fattiga föräldrar. Rädda Barnens senaste rapport visar, som sagt, att barnfattigdomen nu är uppe i 248 000 barn. Det är barn till föräldrar som lever med försörjningsstöd eller som har låg ekonomisk standard. Det är 28 000 fler än förra året. Underhållsstödet är i dag på 1 273 kronor per barn. Det höjdes med en hundralapp för ungefär fem år sedan. Vi tycker att det är på tok för lite och måste höjas, nivåsäkras och bli högre när barnen kostar mer. Därför föreslår vi att underhållsstödet höjs med 200 kronor för barn upp till 13 år och med ytterligare 200 det år barnet fyller 13. Vi vet nämligen att tonåringar kostar mer än mindre barn. Herr talman! Det är inte konserverande och bakåtsträvande vårdnadsbidrag familjer och barn behöver för ekonomisk trygghet. Det är arbete som behövs, med heltid som norm och deltid som möjlighet, och vi behöver ett arbetsliv med jämställda villkor för kvinnor och män. Det behövs barnomsorg på obekväm arbetstid, och det behövs bra förskolor. Det behövs högre tak i föräldraförsäkringen. Vi vill börja med att höja i den tillfälliga föräldraförsäkringen till 29 700 kronor nästa år. Vi vill också höja den inkomstgräns där bostadsbidraget börjar räknas ned från dagens 117 000 kronor till 146 250 kronor per år. Vi vill höja grundnivån i föräldraförsäkringen till 250 kronor per dag, men vi vill i gengäld ta bort jämställdhetsbonusen och vårdnadsbidraget. Vi behöver nämligen en individualiserad föräldraförsäkring - för alla barns bästa, för jämställdheten och för föräldrarna. Herr talman! Jag står förstås bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men jag yrkar bifall till reservationerna 26, 30 och 39.

Gunilla Nordgren (M)

Anf. 107 Gunilla Nordgren (M)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till betänkandet och avslag på samtliga motioner. Regeringens mål för den ekonomiska familjepolitiken är att den ska bidra till förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard samt en utökad valfrihet och stärkt makt över den egna livssituationen. Olika utfall kan bero på att förutsättningarna är olika, men det kan också bero på att familjerna har gjort olika prioriteringar och val som får olika ekonomiska konsekvenser. Inom detta utgiftsområde finns generella bidrag, som barnbidrag. Det finns en föräldraförsäkring, och det finns behovsprövade bidrag, som bostadsbidrag. Vi vet att hushåll med barn generellt sett har en lägre ekonomisk standard än hushåll utan barn. Vi vet också, vilket flera har varit inne på, att familjer med unga föräldrar och föräldrar med utländsk härkomst generellt sett har en lägre ekonomisk standard. Den ekonomiska familjepolitiken utformas så att barn i hushåll med låg ekonomisk standard samt familjer med sjuka eller funktionshindrade barn får stöd. Herr talman! Regeringen har föreslagit - och riksdagen har beslutat - om ett antal förbättringar inom familjepolitiken de senaste åren. Det har rört sig om höjt flerbarnstillägg, höjda bostadsbidrag och särskilda bostadsbidrag till barnfamiljer. I budgeten för 2013 föreslår vi nu att ersättningen i grundnivån i föräldraförsäkringen höjs från 180 kronor till 225 kronor. Fördelningspolitiskt är höjningarna inriktade så att de familjer som är mest ekonomiskt utsatta ska nås av förslagen. När det till exempel gäller höjningen av grundnivån innebär förslaget att det är de föräldrar som inte hunnit arbeta upp en sjukpenninggrundande inkomst, en så kallad SGI, som nås av denna höjning. När det gäller de bostadsbidrag vi höjde 2012 var det cirka en halv miljon hushåll som nåddes av höjningarna. Den ekonomiska familjepolitiken bör ses även i ett större sammanhang. Jag tror att vi är ganska överens här i kammaren om att den vanligaste orsaken till ekonomisk utsatthet är saknat arbete och/eller utbildning, men mycket annat påverkar också situationen för barnfamiljer. Förutom att vi har världens kanske allra mest generösa föräldraförsäkring har vi en kraftigt subventionerad barnomsorg, gratis skolgång samt hälso- och sjukvård för blivande föräldrar och för barn. Det är bra, tycker jag, men allt detta påverkar också den ekonomiska situationen. Tittar vi oss runt om i världen inser vi att Sverige är ett bra land att leva i. Det innebär nu inte att jag anser och tror att alla har det jättebra i Sverige, utan vad jag säger är att väldigt många har det bra i vårt land. Det är bra, och det är något vi ska vara rädda om. Vi ska fortsätta ha en familjepolitik som följer utvecklingen av förutsättningarna för barnfamiljer och vid behov gå in med insatser. Herr talman! Det finns ca 2 miljoner barn i åldern 0-17 år i Sverige. Allt fler av dessa lever inte ihop med båda sina föräldrar. Föräldrarna är alltså särlevande. Ca 25 procent av alla barn lever antingen med en ensamstående förälder, i ombildade familjer eller växelvis hos sina föräldrar. Många barn får således nya styvsyskon och ibland också nya halvsyskon. Det är alltså många olika kontakter. Forskning visar faktiskt att många barn inte riktigt klarar av alla dessa nya relationer. Allt fler barn, ca 375 000, lever växelvis med sina föräldrar. Jag tycker att det är en god utveckling. Barnen mår ofta bättre, och föräldrarna tar på detta sätt ett fortsatt ansvar för sina barn även efter en separation. Huvudansvaret för barnen ligger ju på föräldrarna - att skaffa barn är nära nog ett livstidsuppdrag. Gunvor var inne på detta med huvudansvar för barnen, så där är vi också överens. Sedan 1998 har de allra flesta hushåll fått det bättre ekonomiskt. Den reala inkomsten har ökat för samtliga barnhushåll jämfört med 1998. Utvecklingen har dock inte sett likadan ut för alla olika hushållstyper - ensamstående och de med utländsk härkomst har inte fått ta del av en lika stor ökning. Detta är ett faktum. Någon nämnde barnfattigdomen, och Rädda Barnen kom häromdagen med en ny rapport om att barnfattigdomen åtminstone hade minskat. Jag tror att det var med 0,3 procent. Det är inte mycket, men det är åtminstone i rätt riktning. År 2011 gick 65 procent av de behovsprövade bidragen till just ensamstående. Från 2012 höjdes bostadsbidraget, som ger en högre real ekonomisk inkomst. Herr talman! Regeringen gör också ett antal aviseringar om vad man vill åstadkomma framöver. Det gäller till exempel att ändra i föräldraförsäkringen så att man framöver kan spara 20 procent av föräldradagarna efter det att barnet har fyllt fyra år. Samtidigt vill man höja åldern för uttag av föräldradagar till tolv år i stället för dagens åtta år. I dag kan föräldradagar tas ut retroaktivt om man kommer hit från ett icke-EU-land. Det finns exempel, som det går att läsa om, på att detta ger inlåsningseffekter när det gäller att komma in på arbetsmarknaden. Det finns även kommuner som utan lagens stöd begär att föräldern tar ut föräldrapenning, som sedan avräknas från försörjningsstöd. Men om man tar ut föräldradagar får barnen inte gå i förskola, och då kan man själv inte gå på sfi eller annan utbildning i akt och mening att öka sina chanser att komma i arbete. Ett till synes generöst system kan således ge inlåsningseffekter. Rätten att ta ut föräldrapenning tills barnet fyllt tolv år ger möjlighet att spara föräldradagar till att kunna göra besök i skolan eller dylikt, vilket jag tycker är bra. För tydlighetens skull, då jag vet att det skapats en del frågor vid Adoptionscentrum med mera, vill jag nämna att det i lagstiftningen kommer att tas hänsyn till adopterade barn, som ju kan vara flera år när de kommer hit. Då är det sagt. Regeringen aviserar också att man vill öka möjligheterna för ensamstående förälder att använda föräldrapenning till exempel genom att kunna överlåta dagar till annan eller för att kunna använda samtliga dagar om den andre föräldern är förhindrad att vårda barnet. Regeringen vill också öka förutsättningarna för att kunna dela på barnbidraget. En modern familjepolitik anpassar olika lagar och regler efter vad som händer i samhället. Då allt fler barn lever med särlevande föräldrar - många gånger hos bägge, men växelvis - måste lagstiftningen anpassas. Det kan till exempel gälla bostadsbidrag, men ofta gäller det inte underhållsbidrag - eftersom man ju delar på både boende och kostnader betalas detta ofta inte ut. I de fall av separationer där det ska utgå ett underhållsbidrag från en bidragsskyldig förälder hos vilken barnet inte bor stadigvarande finns ett underhållsstöd. Underhållsstöd är ett förskott som betalas av Försäkringskassan när den bidragsskyldige föräldern inte betalar - detta för att garantera att barnet får ett grundbidrag. Beloppet är, som har sagts här tidigare, 1 273 kronor. Det är tänkt som 50 procent av ett barns normala behov plus barnbidrag. Det blir 3 596 kronor. Underhållsstödet, som flera partier vill höja, är således ett förskott från staten för att garantera barnet ett underhåll. Det ska betalas tillbaka till staten. 71 procent återbetalades 2011. Det var regler om detta som vi diskuterade häromveckan. Vi talade om att införa en avbetalningsplan för dem som inte kunde betala. Men vi kan konstatera att beloppet på 1 273 kronor har blivit alltför normerande vid utbetalning av underhåll. Särlevnadsutredningen visar att om fler föräldrar kom överens via civilrättsligt avtal skulle 40 procent av barnen få högre underhåll, och i de lägsta inkomstklasserna skulle så mycket som 90 procent av barnen få i genomsnitt 1 000 kronor mer i månaden. Således, herr talman: Med mer information, stöd och kunskap till föräldrarna skulle många fler föräldrar kunna komma överens via avtal. Det skulle vara mycket bättre för väldigt många barn. Vi har varit inne på ett sätt att öka jämställdheten, och så vill man ändå avskaffa jämställdhetsbonusen. Vi har infört en förenkling av denna bonus, och vi har inte riktigt sett resultatet av den ännu. Därför kan jag tycka att vi kan följa utvecklingen av detta. Det föreligger många motioner som rör området familjepolitik. Ett stort antal berör barnfattigdom på olika sätt. Som sades i debatten förra veckan finns det många olika definitioner på barnfattigdom. Den absoluta barnfattigdomen har minskat. Även enligt Rädda Barnens senaste rapport minskar barnfattigdomen lite grann. Med den politik som förs och med utskottets uttalande om att följa utvecklingen noga och att det kan behövas mer insatser framöver för att stödja de familjer som är mest utsatta anser jag inte att det behövs en nationell plan. Det sker redan i dag en bevakning, och det finns en beredskap. I några motioner yrkas på höjt barnbidrag. Det har ej höjts sedan 2005, men jag vill påminna om att flerbarnstillägget höjdes 2010. Men barnbidrag kommer alla till del. Det kommer inte bara till de familjer som är ekonomiskt utsatta, utan det kommer också till barnfamiljer som har hur mycket pengar som helst. Det är således ett ganska trubbigt instrument. Vi har höjt normen för försörjningsstöd, vilket gör att fler kan komma att få försörjningsstöd framöver. Det kan vara bra. Det märkliga är att barnfattigdomen då ökar enligt vissa sätt att räkna. Ekonomisk familjepolitik spelar stor roll för många människor - främst människor som är ekonomsikt utsatta. Med de åtgärder som regeringen har vidtagit och även med de aviseringar om kommande förslag som finns anser jag att regeringen för en bra politik inom området. Dock måste utvecklingen följas noga. Man måste vara beredd att vidta åtgärder vid behov, vilket jag känner mig trygg med att regeringen kommer att göra. (Applåder)

Annelie Karlsson (S)

Anf. 108 Annelie Karlsson (S)

Herr talman! Vi hörde Gunilla Nordgren i sitt anförande om familjepolitik säga att familjer gör olika prioriteringar och val. Hon sade också att många har det bra och att de allra flesta fått det bättre. Det är klart att man kanske kan säga det, men det är en väldigt, väldigt klen tröst för dem som fått det betydligt sämre. Enligt Rädda Barnens statistik lever 250 000 barn i familjer som omfattas av begreppet fattigdom. Det som slog mig och var lite intressant i Gunilla Nordgrens anförande är följande. När vi förra veckan i utskottet hade en debatt ville inte Gunilla Nordgren och Moderaterna precis diskutera Rädda Barnens statistik. Men någonting har hänt sedan vi träffades senast. För i dag var statistiken relevant. Det var så att barnfattigdomen hade minskat med 0,3 procent från föregående år. Då gick det huxflux att diskutera Rädda Barnens statistik. Det var lite intressant i sig. Om vi säger att vi struntar i statistiken kan vi ändå av den politik som förs konstatera att det är ganska självklart för oss alla att det blir konsekvenser. Om arbetslöshetsförsäkringen inte omfattar alla så kommer människor att leva i fattigdom. Utförsäkrade föräldrar ger fattiga barn. Det ger också deltidsanställningar, låga löner och otrygga anställningar. Det är klart att det blir konsekvenser av den förda politiken, Gunilla Nordgren. Om vi skulle kunna bli överens om att det finns ett begrepp som heter barnfattigdom och att Rädda Barnens statistik stämmer, skulle vi inte då också kunna bli överens om att det är på sin plats att vi får en handlingsplan så att vi ser till att dessa 250 000 barn inte lever under de omständigheterna framöver?

Gunilla Nordgren (M)

Anf. 109 Gunilla Nordgren (M)

Herr talman! Annelie Karlsson undrade vad jag menade med att man gör sina val. Jag tänker till exempel på vårdnadsbidrag. Det finns familjer som gör valet att vara hemma med vårdnadsbidrag, och då blir det en lägre inkomst. Det var så jag menade. Alla kan inte göra valen, och det sade jag inte heller. Jag sade att vissa gör det. Vi har även detta med att man är hemma med jämställdhetsbonus, men det behöver vi inte ta här. Jag sade inte heller i förra veckan att man inte kunde tala om Rädda Barnens definition. Jag sade att det fanns omkring 13 olika definitioner. Det finns absolut, EU:s relativa, Rädda Barnens och en massa andra, Statistiska Centralbyråns och alla möjliga. Jag sade att fattigdomen gick ned lite grann. Jag vet inte om det är 0,3 procent, men det är inte en ökning. Jag sade också att det finns uttalanden i utskottsbetänkandet att regeringen inser att man ska hålla bevakning på de familjer som inte riktigt har följt med. Det gäller ensamstående, ofta med utländsk härkomst. Där är vi helt överens. Det är ett faktum att det är så. Regeringen har försökt att göra olika åtgärder. Det gäller till exempel bostadsbidrag och sättet att räkna, där man räknade underifrån i hyran och så vidare. Det är tänkt att det ska komma dem till godo som är mest utsatta. Det är regeringens inriktning. Det står också i betänkandet.

Annelie Karlsson (S)

Anf. 110 Annelie Karlsson (S)

Herr talman! Om vi är överens om att statistiken stämmer och att det finns 250 000 barn som lever under svåra förhållanden, varför kan vi då, Gunilla Nordgren, inte bli överens om att vi behöver en handlingsplan för att komma till rätta med problemen? Uppenbarligen är det så att den regering som vi har nu och har haft i över sex år hittills inte har lyckats. Jag känner mig inte trygg när Gunilla Nordgren säger att regeringen har en plan. Planen har hittills inte visat någon större verkan. Vi föreslår till exempel att man ska höja barnbidragen med 100 kronor. Det skulle vara en direkt peng i fickan för de barnfamiljer som har det absolut svårast. Det skulle vara till hjälp till vinterjackor, vinterskor, mjölk och bröd. Där säger Gunilla Nordgren och Moderaterna och övriga borgerliga partier: Nej, vi vill inte höja något barnbidrag. Nej, vi vill inte ha någon plan för att minska barnfattigdomen. Om Gunilla Nordgren delar min rädsla för att dessa 250 000 barn också i fortsättningen kommer att ha bekymmer skulle Gunilla Nordgren ställa sig bakom åtminstone det förslag där vi säger: Vi måste ha en handlingsplan för att komma till rätta med problemet.

Gunilla Nordgren (M)

Anf. 111 Gunilla Nordgren (M)

Herr talman! Om vi nu ska tala statistik avser rapporten från Rädda Barnen förhållandena 2010. Det är vi överens om. Efter det har man gjort höjningarna i bostadsbidragen och i de särskilda bostadsbidragen för unga med familjer. Det har vi inte sett effekten av. Jag är lite förvånad när du säger: Vi höjer barnbidraget så att familjer som behöver pengar har råd att köpa en jacka, etcetera. Barnbidragen går även till de barnfamiljer som har det hur bra som helst. Barnbidraget är ett generellt bidrag som nås av alla. Det är tänkt att kompensera i olika perioder i livet när man har olika försörjningsansvar. De behovsprövade bidragen däremot är för att täcka upp dem som av olika anledningar är ekonomiskt utsatta. Det är andra saker som vi föreslår som ska göra att människor lättare kommer i arbete. Sedan håller jag fullständigt med dig att man ska ha förskolor på obekväm arbetstid. Det tror jag att vi har talat om förut. Jag är helt enig med dig där.

Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Anf. 112 Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Herr talman! Nu debatterar vi Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Det är ett område som omfattar väldigt många olika sorters stöd som ges till barnfamiljer i form av olika förmåner. Vi har bland annat barnbidraget, adoptionsbidrag, föräldraförsäkringen, barnpensioner, pensionsrätt för barnår, bostadsbidrag, underhållsstöd och vårdbidrag för funktionshindrade barn. Jag kommer inte att beröra alla dessa områden i dag utan kommer att inrikta mig på några av dem. När det gäller barnbidraget har det varit en diskussion om vem som ska vara mottagare av detta. Anledningen till det är att utbetalningen sker, om inget annat uppges, till mamman eller till den som är äldst av föräldrarna om man lever i ett samkönat förhållande. I dag kan man dela barnbidraget. Men då måste man ansöka om det och mamman gå med på det. Detta ger en vink om att båda föräldrarna inte är likvärdiga i förhållande till barnet. Jag anser att utgångspunkten borde vara att barnbidraget delas lika mellan föräldrarna om inget annat uppges. Det kan betalas ut enbart till en förälder om man är överens om det. Just denna diskussion har tagits upp i Särlevandeutredningen. Jag ser fram emot att vi snart har en lösning på denna högaktuella fråga. I Sverige har vi förmånen att ha en föräldrapenning på 480 dagar per barn. Föräldraförsäkringen är tvådelad. Så vill jag och Folkpartiet att den fortsatt ska vara. Det innebär att den är jämnt fördelad mellan båda föräldrarna där båda har 240 dagar var. Föräldrarna har sedan möjlighet att själva överlåta viss del av sina dagar till den andre föräldern om de så önskar. Detta är för att det ska vara möjligt att anpassa föräldraledigheten så att den passar familjen utifrån dess unika förutsättningar. Det finns ingen familj som är den andra lik. Men det finns 60 dagar som inte kan överlåtas till den andre föräldern. Jag tycker det är viktigt att uppmuntra föräldrar att dela så lika som möjligt på föräldrapengen. Men det måste till sist vara de själva som bestämmer vad som passar deras familj och deras situation. Som en liten morot till dem som delar lika har vi infört jämställdhetsbonusen. Jag vill erkänna att den var svårbegriplig i början. Pengarna kom inte förrän året efter, vilket gjorde att det var väldigt få som nyttjade reformen. Vi ändrade detta för snart ett år sedan. Nu kommer pengarna samtidigt som uttaget av föräldrapengen. Jag hoppas när vi får se årets siffror att detta har gett effekt. Föräldrapenningsdagarna ersätts med respektive förälders sjukpenning. Men det finns en nedre gräns på 180 kronor per dag om man inte har någon sjukpenninggrundande inkomst. De föräldrar som får de 180 kronorna per dag är ofta personer som ännu inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, det vill säga unga föräldrar eller invandrare. Nu föreslår vi en höjning av grundbeloppet till 225 kronor per dag. På en månad ger det en höjning från 5 400 kronor till 6 750 kronor. Det är ett behövligt tillskott till dessa föräldrar. Samtidigt gör vi en förändring när det gäller uttaget av dagar. Tidigare har man har varit tvungen att ta ut alla 480 dagarna under barnets första åtta levnadsår. Nu föreslås att man ska ha möjlighet att ta ut föräldradagarna fram till att barnet blir tolv år. Även barn som är över åtta år har behov av sina föräldrar. Men 80 procent av dagarna måste tas ut innan barnet fyller fyra år. Begränsningen av uttaget till 80 procent inom fyra år kommer att leda till att kvinnor som har invandrat till Sverige och har barn snabbare kommer att integreras i samhället och snabbare kommer ut i svenskundervisning och praktik. Herr talman! Än är det inte riktigt jul, men jag vill passa på att önska presidiet och mina kolleger i utskott en riktigt god jul och ett gott nytt år. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. (Applåder)

Annelie Karlsson (S)

Anf. 113 Annelie Karlsson (S)

Herr talman! Jag har en fråga till Emma Carlsson Löfdahl. 250 000 barn lever i fattiga familjer. Vi socialdemokrater vill höja barnbidraget. Folkpartiet och Emma Carlsson Löfdahl vill skattesubventionera läxhjälp. Vilket tror Emma Carlsson Löfdahl skulle gynna de 250 000 barnen bäst? Man kan också ställa frågan så här: Hur många av de 250 000 barnen tror Emma Carlsson Löfdahl kommer att gynnas av skattesubventionerad läxhjälp?

Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Anf. 114 Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Herr talman! Om vi höjer barnbidraget kommer det självklart att gynna alla barn. Men det kommer inte att riktas till just de 250 000 barn som har det stora behovet. Jag tycker inte heller att det är bra när vi ser att vi har många barn som lever i fattiga familjer. Jag är tacksam för att du inte använde uttrycket "barnfattigdom". Jag brukar säga: Barn ska vara fattiga, men inte deras föräldrar. Det tycker jag är stor skillnad. Jag tror att det är mycket bättre att vi inriktar oss på andra former av bidrag än just barnbidraget. Vad vi har gjort senast är bland annat att vi har höjt bostadsbidraget. Det blir direkt riktat till dem som verkligen behöver det. Vi har även höjt flerbarnstillägget.

Annelie Karlsson (S)

Anf. 115 Annelie Karlsson (S)

Herr talman! Emma Carlsson Löfdahl har rätt i att barnbidraget inte riktar sig bara till de barn som lever i fattiga familjer. Men det riktar sig även till dem. Däremot är jag ganska övertygad om - och blir ännu mer övertygad om att Emma Carlsson Löfdahl delar den uppfattningen - att fattiga barn inte kommer att ha någon som helst hjälp av skattesubventionerad läxhjälp. Jag tror att vi kan vara ganska överens om att 100 kronor i barnbidragshöjning skulle gynna den gruppen betydligt mer. Det är nog ingen tvekan om det. Jag tror att alla i kammaren skulle kunna ställa sig bakom den reflexionen. Vi måste sluta hymla. I den politiska församlingen måste vi kunna bestämma oss för om vi vill komma till rätta med problemet eller inte. Det går inte att gömma sig bakom statistik, 0,3 procent hit eller 14 procent dit. Det finns barn som i dag inte kan få en vinterjacka fast det är kallt ute. Det vet jag, det vet Emma Carlsson Löfdahl, och det vet alla andra. Men vi diskuterar i stället om man kan få bidrag si eller bidrag så. Vi har ett problem i detta land. Vi skulle kunna hjälpas åt att lösa det. Ett steg vore att vi hade en handlingsplan där vi diskuterade gemensamt. Ni säger nej till en handlingsplan mot barnfattigdom. Varför säger ni nej till det i Folkpartiet?

Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Anf. 116 Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Herr talman! Jag tror faktiskt inte att det är någon vare sig inom Folkpartiet eller i den övriga Alliansen som har hävdat att skatteavdrag för läxhjälp hjälper fattiga barn. Jag tror aldrig att det har varit tanken, lika lite som att man får vissa ersättningar när man köper miljöbilar eller något annat. Det var nog inte heller tanken att det skulle hjälpa fattiga barn. Jag känner att vi blandar ihop olika saker. Vi är helt överens om att fattiga barn - eller barn till fattiga föräldrar - inte är något som någon av oss gillar. Jag tror att det viktigaste för att komma åt detta inte är olika former av bidrag, utan det är att hjälpa dessa föräldrar till jobb, så att de blir självförsörjande.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 117 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Emma Carlsson Löfdahl pratade i sitt anförande om familjepolitiken. Hon nämnde föräldraförsäkringen som en viktig del och pratade sig varm för att själv få bestämma. Folkpartiet valde att införa pappamånaderna. Det gjorde ni väldigt bra, och det vill jag ge er kredd och beröm för. Men jag hörde inte riktigt hur Folkpartiet resonerade. Jag tyckte att det lät som: Jaja, vi införde pappamånaderna, men nu ska man få bestämma helt själv. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att valfriheten utgår från de strukturer som finns i samhället och de normer som styr. Då gäller det att bygga strukturer som också stöder ett mer jämställt uttag. Det hörde jag inte att Emma Carlsson Löfdahl pratade om. Står Folkpartiet upp för en familjepolitik där vi ska ha mål inom familjepolitiken som också bidrar till ett mer jämställt föräldraansvar? Miljöpartiets jämställdhetspolitik utgår från frihet för individer utan att man ska behöva låsas in i de könsbundna normerna, så att man kan göra val utifrån den individ man är och kunna ta ansvar för barnen. Anser Emma Carlsson Löfdahl att vi ska ha en jämställdhetspolitik även inom familjepolitiken?

Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Anf. 118 Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Herr talman! Det finns två viktiga principer när Folkpartiet talar om familjepolitiken. Den ena är valfrihet. Den andra är jämställdhet. Det är två principer som man hela tiden måste väga mot varandra. Självklart vill vi att det ska vara jämställt mellan föräldrarna. Samtidigt måste vi kombinera detta med valfriheten för familjen. Som jag sade tidigare: Familjer ser olika ut. Men jag tror att den enskilda familjen själv kan välja vad som passar bäst. Vi har infört två pappamånader. Vi kommer inte att rucka på dem. Men vad vi har gjort för att införa fler så kallade pappamånader är i stället att vi har infört en jämställdhetsbonus som jag hoppas att vi kommer att se resultat av när vi räknar ihop detta års siffror.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 119 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Tyvärr tvivlar jag starkt på att jämställdhetsbonusen - även om man har förändrat sättet att betala ut den - kommer att ha någon större effekt. Det är fortfarande alldeles för mycket annat som styr vem som tar ut föräldraledighet. Många barn har inte ens på sin tvåårsdag haft sin pappa hemma en enda dag. Det är fortfarande över 20 procent av fäderna som inte plockar ut en enda föräldraledighetsdag fram tills barnet fyller två år. Det är ganska anmärkningsvärt och visar att jämställdhetsbonusen inte har någon större effekt. Mycket större effekt hade pappamånaderna. Vi har tidigare i denna talarstol pratat om att Försäkringskassan är en viktig part när det gäller att verka för ett mer jämställt uttag. Ni i alliansregeringen förändrade Försäkringskassans uppdrag. Där står det inte längre att de ska verka för ett mer jämställt uttag. Jag undrar om Emma Carlsson Löfdahl numera står för att ni vill förändra Försäkringskassans uppdrag så att det verkligen ska bidra till ett mer jämställt uttag. Fortfarande undrar jag vilket mål Folkpartiet egentligen har för den ekonomiska familjepolitiken. Är det individens frihet eller är det jämställdhet? För oss i Miljöpartiet hänger dessa båda saker ihop. Ska man ha verklig valfrihet ska man heller inte låsas in i könsbundna normer.

Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Anf. 120 Emma Carlsson Löfdahl (FP)

Herr talman! Jag tror att det är jätteviktigt att barn har tillgång till båda sina föräldrar, men jag tror inte att man som förälder gör ett bra jobb - det är inget jobb att ta hand om sina barn - om man känner sig tvingad. Det måste ske frivilligt. Däremot vill vi uppmuntra och hjälpa till så att man kan dela lika på ett bättre sätt. Jag tror inte att hela sanningen ligger i Försäkringskassans siffror. Vi umgås ju med våra barn även om vi inte får ut ersättning från Försäkringskassan, och just de siffrorna missar vi. Jag säger inte att Försäkringskassans siffror är helt fel. De är en fingervisning, men de är inte hela facit på hur vi umgås med och tar hand om våra barn.

Solveig Zander (C)

Anf. 121 Solveig Zander (C)

Herr talman! Familjepolitik är i det här avseendet framför allt att medverka till att barn får en trygg uppväxt. Det är den viktigaste och främsta uppgift som vi som vuxna har. Ekonomin är i det här sammanhanget något vi i högsta grad ser till, naturligtvis tillsammans med vård och omsorg av barnen också. Vi vet att ensamföräldershushåll har en sämre ekonomi. Det har också alliansregeringen nu tagit tag i. Den så kallade särlevandeutredningen har kommit med olika förslag om hur man ska medverka till att det ska bli bättre. Det är som sagt ofta kvinnorna som är ensamstående. I det sammanhanget är det viktigt att man medverkar till att papporna betalar mer och inte bara höjer underhållsstödet, som oppositionen vill. Höjer man underhållsstödet säger man samtidigt till papporna att de inte behöver betala mer, och man får ingen diskussion om vikten av att papporna ska betala efter sin förmåga. Gunilla Nordgren sade nyss att om papporna betalade efter sin förmåga skulle det för ensamhushåll betyda i genomsnitt 1 000 kronor mer per månad, och det är betydligt mer än om man höjer barnbidraget eller underhållsstödet. Det allra viktigaste är ändå för mig och Centerpartiet att se till att man har ett arbete. Som jag sade i pensionsdebatten är jag övertygad om att ROT och RUT har spelat en viktig roll i det här sammanhanget. Sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgifter för att unga ska kunna komma in på arbetsmarknaden har också bidragit till att fler har fått ett jobb. De viktigaste åtgärderna för att förbättra ekonomin för barnfamiljer är inte, som oppositionen vill, att riva upp förslagen för att underlätta ingången på arbetsmarknaden. Det är i sammanhanget också viktigt att vi får en barnomsorg på obekväm arbetstid, och nattdagis införs mer och mer i kommunerna. Utbildningsutskottet har också slagit fast att det här är viktigt. Om man ser på studier, vad kan man då se att det beror på att ensamstående mammor har de lägsta inkomsterna? Jo, det är att de har deltidsarbete, att de fick barn tidigt, att de har flera barn och att de har huvudansvaret för barnen. Vad är det då man behöver göra för att hjälpa de här ensamstående mammorna, förutom att se till att de får ett arbete? Jag är övertygad om att de också behöver avlastning. Att medverka till att kommunerna avlastar de ensamstående mammorna tror jag är oerhört viktigt. Både ett personligt och ett praktiskt stöd är viktiga i det här sammanhanget. Att växa upp i ett hem där föräldrarna kan försörja sig och sin familj genom att få en lön varje månad är grundläggande utgångspunkter för oss i Centerpartiet. Centerpartiet vill också att det ska bli möjligt att kombinera försörjningsstöd och arbetsinkomst. Regeringen har medverkat till att se över de marginaleffekter som uppstår om man har långvarigt försörjningsstöd och börjar arbeta. Syftet är i detta sammanhang att underlätta för barnfamiljerna. Något annat som är viktigt att lyfta fram förutom alla de förändringar som skett inom de olika bidragssystemen är att flerbarnstillägget har höjts. Vi vet att fler barn också är en ekonomiskt tyngre börda än bara ett eller två. Det är inte med lite stolthet jag säger att det var under Fälldinregeringen som man införde flerbarnstillägget. Något annat som jag också måste nämna är att man från och med 1 januari nästa år ska höja grundnivån i föräldraförsäkringen. Detta, om inte annat, gynnar dem som får barn tidigt. Centerkvinnorna är de som i Centerpartiet går före när det gäller familjepolitiken. Det är något som jag kan vara ganska stolt över. Man har tagit fram ett nytt familjepolitiskt program med 34 punkter. Jag ska inte räkna upp alla, det lovar jag er, men jag ska tala om att det första man föreslår är att det ska heta barn- och föräldraförsäkring, och det ska tydliggöra att det är barnet som ska stå i centrum. Det är det viktigaste. Sedan föreslår man också en utökning av antalet dagar som föräldrar ska kunna vara hemma tillsammans med barnet. Man vill fördubbla det från 30 till 60 dagar. Det vet vi är en viktig del. Om man är hemma tidigt med sitt barn knyter man an till barnet, och det är viktigt för båda två - pappa och mamma eller om man nu är två pappor eller två mammor. Vi har i 34-punktsprogrammet också föreslagit att man ska ta ut största delen av föräldraförsäkringen innan barnet fyller två år. Vi är alltså lite striktare på det här området än de förslag regeringen nu håller på att ta fram. Där säger man ju att man ska ta ut de flesta föräldradagar innan barnet fyllt fyra år. Syftet är i båda fallen att nyanlända föräldrar ska komma närmare arbetsmarknaden, och det är oerhört viktigt. Den tredje förändringen i Centerkvinnornas 34-punktsprogram är att man ska få möjlighet att ta ut fler pappadagar i samband med barn föds, och det ska också vara närstående som ska kunna ta ut dem och inte papporna, om de är frånvarande. Detta utreds också av regeringen. Jag har också visat på i min motion, som handlar om det här programmet, att vi från centerkvinnorna framför förslag på att man ska slopa den 2 ½-årsgräns som innebär att man gynnas ekonomiskt om det är täta födslar. Man får nämligen behålla sin sjukpenninggrundande inkomst då. Det om något är väl ojämlikt. Det är någonting som vi måste ta bort. I betänkandet, herr talman, framgår det att regeringen förbereder förslag för att förbättra inom familjepolitiken. Det är viktigt att vi följer upp det och medverkar till att det förbättras, inte minst ekonomiskt. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 122 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Centerpartiets Solveig Zander stod alldeles nyss i talarstolen och pratade om höjt underhållsstöd, att det inte skulle ha någon betydelse. Jag blev väldigt förvånad. Det är nästan så att jag tycker att det är nonchalant att uttrycka det på det sättet. Vi i Miljöpartiet har i vårt budgetalternativ tre konkreta förslag som skulle underlätta betydligt för många familjer. Vi har ett skatteavdrag för ensamstående föräldrar på 5 000 kronor om året. Det skulle gynna de allra sämst ställda, det vill säga de ensamstående kvinnor med barn som i dag lever med mycket små marginaler. Vi har ett förslag till höjt underhållsstöd, och vi har ett förslag till tredelad föräldraförsäkring. Var i budgeten har Centerpartiet drivit igenom rätt till nattis, som Solveig Zander alldeles nyss pratade sig varm för? Jag hoppas verkligen att vi ska kunna få igenom nattis. Jag tycker att det är bra att det ska vara rätt till nattis. Men jag skulle också vilja se att det fanns en lagstiftning som gjorde det möjligt i hela Sverige. Var i budgeten för den ekonomiska familjepolitiken har Centerpartiet gjort avtryck? Om vilket konkret förslag inom utgiftsområde 12 kan Solveig Zander säga: Jo, men det här har Centerpartiet fått igenom. Det finns en fråga som Miljöpartiet har. Det handlar om försörjningsstöd och vårdbidrag. Den förälder som lever på försörjningsstöd, som får ett sjukt barn och sedan blir beviljad vårdbidrag får inte en enda krona mer. Tycker Solveig Zander att det är rimligt?

Solveig Zander (C)

Anf. 123 Solveig Zander (C)

Herr talman! Jag börjar från slutet, för det är lättast att komma ihåg det. Jag sade att det är viktigt att titta på marginaleffekterna när det gäller försörjningsstöd och när man har börjat få en arbetsinkomst. Lika viktigt är det naturligtvis att titta på vårdbidraget om man har ett barn som har en funktionsnedsättning. Alla de här marginaleffekterna är väldigt viktiga. Det vill jag framhålla. Nattis finns det ingen lagstiftning om. Det har vi inte drivit. Men i utbildningsutskottet har man sagt att man nu ska titta på detta, och mig veterligt har vi representanter i utbildningsutskottet. Alltså har Centerpartiet gått med på det också. När det gäller underhållsstödet måste jag säga något. Vi vet i dag att de flesta föräldrar ser detta som den lägsta nivån eller som normen för vad man ska ge i ersättning till varandra. Det ska ju vara 50 procent som den ena föräldern ska betala och som den andra föräldern ska betala. Eftersom samlevande föräldrar i dag har fått en högre inkomst förstår jag inte hur särlevande föräldrar kan medverka till att den ensamstående mamman har en lägre inkomst. För det är väl inte bara låginkomsttagare som separerar? Vi har sett i den här särlevandeutredningen att om den andre föräldern, som inte bor ihop med barnen, betalar enligt sin arbetsförmåga skulle det betyda 1 000 kronor mer för en ensamstående mamma som har de lägsta inkomsterna. Då tycker jag att höja underhållsstödet är fel väg och fel sätt att visa de särlevande föräldrarna hur man ska försörja sina barn.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 124 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Ja, den här utredningen som Göran Hägglund har tillsatt kom med sitt betänkande Fortsatt föräldrar - om ansvar, ekonomi och samarbete för barnets skull i juni 2011. Det visar ändå att det finns ett stort ansvar för båda föräldrarna. Underhållsstödet infördes just för att visa att båda föräldrarna skulle ta ett ekonomiskt ansvar. Man kan besluta vid en separation om vilken nivå man ska ligga på - ja. Och det infördes en möjlighet att faktiskt ha högre ersättning mellan varandra. Det kan göras upp i avtal mellan de båda föräldrarna. Men underhållsstödet skulle ändå säkerställa en viss nivå för de kostnader som det faktiskt innebär att ha ett barn. Det här underhållsstödet har inte höjts på många år. Sedan 1994, när det infördes, har det höjts en gång med 100 kronor. Det innebär att stödet har urholkats utifrån den nivå som det var på när det infördes. Det är väl ändå rimligt att den summan ska motsvara ungefär samma nivå på ersättning som det var 1994. Därför tycker jag att det är konstigt att Solveig Zander inte säger rent ut: Vi vill inte ha underhållsstöd. Det är egentligen det jag hör att Solveig Zander säger. Är det så att Centerpartiet inte vill ha något underhållsstöd över huvud taget?

Solveig Zander (C)

Anf. 125 Solveig Zander (C)

Herr talman! Jag vill att man ska utgå från och börja med att de båda föräldrarna ska göra upp sinsemellan, hur mycket man ska betala civilrättsligt för sitt barn. Det håller man på och diskuterar i den här särlevandeutredningen. Det handlar också om att tillsätta en grupp som ska möta föräldrarna vid separationer för att bland annat prata om hur man ska lösa ekonomin. Om man inte har ekonomi för det ska man självklart ha ett underhållsstöd, där staten går in och hjälper till att betala för barnet. Mina föräldrar levde isär. Det var även på den tiden så att man fick ett stöd från staten om den andra föräldern inte kunde betala. Varför skulle Centerpartiet i dag ändra på det, så att det inte skulle finnas något underhållsstöd om man inte klarar av att betala för sitt barn? Det är det mest befängda jag har hört i hela mitt liv. Det är självklart att det ska vara så. Men i dag har underhållsstödet blivit norm, och det sätter jag mig på tvären emot. Man ska utgå från att föräldrarna från början kan betala för sitt barn. Sedan kan man säga att det var länge sedan man höjde underhållsstödet. Ja, det måste ju tyda på det som Gunilla sade, att föräldrar har fått det bättre ekonomiskt de senaste åren. Det borde då innebära att föräldrarna kan betala mer för sina barn än vad underhållsstödet gör i dag.

Emma Henriksson (KD)

Anf. 126 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Det har varit tre långa debatter med socialförsäkringsutskottet i dag. Jag är glad över att få avsluta den här debatten, som handlar om familjepolitiken. Familjen är samhällets absolut viktigaste byggsten. När familjen fungerar kan den erbjuda en grundläggande trygghet och omsorg och inte minst den förbehållslösa kärlek som ingen annan gemenskap i samhället - eller något från statens sida - kan stå för. Därför blir också samhällets och statens ansvar att försöka stötta familjen otroligt viktigt. Inom utgiftsområdet finns delar av det stöd som gör att vi med offentliga medel kan stötta barn och familjer. Men det är delar, och det är viktigt att komma ihåg det. Det görs många insatser också inom till exempel socialutskottets ansvarsområde för att stötta familjerna. De allra viktigaste insatserna när det handlar om barnfattigdom är egentligen inte alls vad som kommer i form av bidrag, utan det handlar om jobb och möjligheten att försörja sig själv. Utgångspunkten för mig som kristdemokrat i alla familjepolitiska frågor är barnen. Det kan låta som en självklarhet, men tyvärr är det inte det. Det är långt ifrån alltid barnen som sätts främst när man pratar om familjepolitik. Samhällsekonomiska kalkyler, arbetsmarknadens funktionssätt och brister i jämställdhet mellan vuxna brukar ibland hamna i förgrunden. Det borde inte vara så, men det är så. Med det vill jag inte säga att barnens bästa skulle vara kontraproduktivt - tvärtom. Med barnens perspektiv blir långsiktighet närmast en dygd, och på få områden blir jämställdheten så viktig som när det handlar om barnens behov. För oss kristdemokrater är det självklart att sätta barnens behov främst, och därför menar vi att vi måste uppvärdera föräldrarna. Det är ju föräldrarna som i allmänhet vet sina barns bästa. Det är de som känner sina barns behov. Det är också därför som målet för den ekonomiska familjepolitiken ska vara att stödja familjen, inte att styra den. Politiken ska ge utrymmet och förutsättningarna. Den ska inte lägga sig i vilka livsval enskilda människor gör. Den ekonomiska familjepolitiken är ett av våra viktigaste verktyg för att göra det möjligt att förena familjeliv och arbetsliv. Den står också för ett viktigt komplement till insatserna på arbetsmarknaden, och i utbildningssystemet för den delen, för att undvika att barn växer upp i ekonomisk utsatthet. Regeringen har gjort flera viktiga insatser för att minska risken för barnfattigdom. Förutom jobbpolitiken har det handlat om det vi redan har hört, till exempel om flerbarnstillägg och bostadsbidrag. Det är åtgärder som med mycket god precision har riktat sig just till de familjer som har den allra största risken för att leva i ekonomisk utsatthet. Vi har också genomfört en höjning av riksnormen för försörjningsstöd, och det var en höjning som var större än vad som motiverades av det som krävs för att kompensera för inflationen. Om vi antar beslutet i den här budgeten kommer grundnivån i föräldraförsäkringen att höjas från 180 kronor till 225 kronor om dagen från och med den 1 januari 2013. Jag är otroligt glad att vi kan genomföra den höjningen. Dessutom är jag som kristdemokrat ganska stolt över att vi har fått igenom den förändringen. Det här innebär nämligen en påtaglig förbättring för de nybildade familjerna, de nyblivna föräldrarna som har den mest utsatta ekonomiska situationen att faktiskt få bättre förutsättningar att inte redan i början av familjebildandet bli beroende av försörjningsstöd. Herr talman! Det är min och Kristdemokraternas bestämda uppfattning att mammor och pappor i lika hög grad är föräldrar och att vi från statens sida också ska behandla dem som föräldrar i lika hög grad. De ska ges samma möjligheter och mötas av samma förväntningar. Därför är det ett väldigt viktigt arbete som pågår inom Regeringskansliet att bereda hur vi på olika sätt kan ta bort obalanser som i dag finns, många gånger där pappor behandlas som något slags andrahandsföräldrar. Ett exempel som vi redan har hört om är barnbidraget där mamman har ett veto. Det är inte rimligt att den ena föräldern har ett veto när båda föräldrarna tar ett lika stort ansvar och barnet bor lika mycket hos båda föräldrarna. Jag ser fram emot att regeringen ska presentera sina förslag på det området. Att fler barn även efter en separation har en nära kontakt med båda sina föräldrar är en jättebra och viktig utveckling som vi ska fortsätta att stödja. Många förslag på hur vi ska kunna göra det presenterades i den utredning som hade den passande titeln Fortsatt föräldrar . Detta är ett mycket viktigt område som vi kommer att få anledning att återkomma till vid fler tillfällen. Herr talman! Mycket inom den ekonomiska familjepolitiken har fokus på de första åren i barnets liv. Inte minst föräldraförsäkringen är någonting vi ska vara väldigt stolta över. Men den är också något vi måste värna, för tyvärr är detta ett område som inte sällan utsätts för klåfingriga politikers vilja att styra snarare än att stödja. Det är min och Kristdemokraternas bestämda uppfattning att föräldrar är betydligt bättre på att avgöra hur föräldraförsäkringen ska användas än vad riksdagens ledamöter är. Jag vill påstå att de är betydligt bättre på det än självaste socialministern och barnministern. Att öka flexibiliteten är vår långsiktiga ambition, och ett viktigt steg finns i den aviserade ambitionen från regeringen att återkomma med förslag om att man ska kunna använda sparade dagar i föräldraförsäkringen tills barnet är 12 år i stället för 8 år som i dag. Det kommer att vara ett väldigt välkommet förslag, inte minst för de föräldrar som nu funderar på hur de ska få semesterdagarna att räcka till barnens många fler lovdagar. Samtidigt aviserar regeringen avsikten att införa en begränsning som innebär att 20 procent av dagarna ska kunna sparas efter barnets fyraårsdag. Det innebär att det är 96 dagar som kommer att kunna sparas. En väldigt bred majoritet av föräldrarna har betydligt färre än 96 dagar kvar ändå och kommer inte alls att påverkas av detta, men även om det här är en förändring som man med rätta kan säga innebär att flexibiliteten minskar måste vi också påminna oss om att föräldraförsäkringens huvudsakliga ambition är att göra det möjligt för föräldrarna att vara tillsammans med sitt barn den allra första viktiga anknytningstiden. För den sakens skull ska man inte behöva släppa sin förankring på arbetsmarknaden. De första åren i barnets liv skiljer ut sig. Det är föräldrarnas erfarenhet, och det är också forskningens erfarenhet att anknytningstiden gör att många barn behöver finnas i ett litet sammanhang med en tydlig anknytningsperson. Det är också mot den bakgrunden som vårdnadsbidraget spelar en så pass viktig roll. Det är ett verktyg som gör att fler föräldrar får en möjlighet att tillgodose sitt barns behov. För oss kristdemokrater har det väsentliga aldrig varit hur många som använder det utan att möjligheten finns. Valet ska stå mellan flera olika goda alternativ inom barnomsorgen - både möjligheten att vara hemma själv och ansvara för omsorgen och också en väl utbyggd och bra förskola. I dag är det nästan ett av tjugo barn i de kommuner som erbjuder vårdnadsbidrag som väljer detta alternativ. Det visar att för dem som gör det valet är det viktigt att det finns. För oss spelar det ingen roll hur många som gör valet men att valet är möjligt. Därför är det djupt beklagligt att möjligheten inte finns ens för hälften av landets föräldrar. När det gäller vårdnadsbidraget brukar det argumenteras att det nästan bara är kvinnor av utländsk härkomst som använder det eller kvinnor i största allmänhet. Av föräldrar med barn mellan 1-3 år är 27 procent av utländsk härkomst. Av dem som använder vårdnadsbidraget har 38 procent utländsk härkomst, så visst finns det en överrepresentation, men det är långt ifrån enbart de som använder vårdnadsbidraget, vilket det ibland låter som i debatten. När det kommer till könsfördelningen är det förvisso så att papporna utgör 8 procent av dem som står för ansökan. Men vi vet egentligen väldigt lite om vem som faktiskt står för omsorgen om barnet, eftersom det är möjligt att en förälder ansöker - det behöver inte vara den som står för omsorgen - och vi vet att det är många föräldrar som delar på ansvaret för omsorgen även om bara en står för ansökan. De som kritiserar att det är så få pappor som tar ut vårdnadsbidraget brukar tala tyst om hur det ser ut i förskolan. Vi vet att mindre än 3 procent av dem som jobbar i förskolan är män, trots att vi vet hur viktigt det är med manliga förebilder för barnen i förskolan. Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Jag vill också tacka mina kolleger i utskottet för en lång debattdag och önska god jul till er och till utskottskansliet. I detta anförande instämde Anders Andersson och Roland Utbult (båda KD).

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 127 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Det är ganska roligt att lyssna på Emma Henriksson, måste jag säga. Hon säger att politikerna inte ska vara klåfingriga och ge sig in i hur familjer bestämmer att de ska ha det. Sedan radar hon upp än det ena, än det andra förslaget på hur man - klåfingrigt kan jag tycka - går in och talar om att föräldrarna till exempel måste spara 20 procent av föräldraförsäkringen, alltså 96 dagar efter fyra år. Man vill utvidga det till tolv år. Och det finns andra sådana saker. Vårdnadsbidraget är också ett politiskt klåfingrigt förslag som ger sådana möjligheter. Det är klart som bara den att vi som politiker skapar strukturer och möjligheter även i familjesituationen när människor gör sina val. Det gör de ju utifrån den verklighet som finns. Det är klart att vi gör det, och jag tycker absolut att vi ska göra det. Vi har ju en jättebra föräldraförsäkring i Sverige som få kan mäta sig med. Det är klart att det är bra. Samtidigt som den här klåfingrigheten inte ska få förekomma så gör den det. Sedan talar Emma Henriksson sig varm för jämställdhet. Vad är det för jämställt med att det är fler kvinnor som tar ut föräldraförsäkring och vårdnadsbidrag? Hur är det om Försäkringskassan inte längre har i uppdrag att försöka uppmuntra till ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen? Jag vill att Emma Henriksson förklarar för mig vad det är för jämställdhet som hon pratar om. Jag skulle också gärna vilja höra om din syn på underhållsstödet överensstämmer med Solveig Zanders, att underhållsstöd egentligen inte borde förekomma, eller om det inte är hela Alliansens syn.

Emma Henriksson (KD)

Anf. 128 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Jag funderade på när det skulle komma någon fråga från Wiwi-Anne Johansson. Jag börjar med frågan om underhållsstödet. Det är otroligt viktigt att underhållsstödet finns för de föräldrar som inte förmår att reglera det här själva mellan sig. Men det finns ett tydligt problem med underhållsstödet. Det har blivit normgivande. För många föräldrar uppfattas det som ett tak. De föräldrar som har förmåga att bidra i större omfattning till sina barns behov och försörjning kan utan större bekymmer i dag låta bli att göra det därför att de riktar sig mot normen på 1 273 kronor. När vi har en utredning som visar att många barn går miste om så mycket som 1 000 kronor i månaden på grund av den här normgivande effekten menar vi att det viktiga inte bara är att titta på hur underhållsstödet ser ut utan hur vi kan förmå fler föräldrar att reglera underhållsbidraget mellan sig så att barnen fullt ut får del av föräldrarnas ekonomiska förmåga. Det vill vi bidra till, och det är det regeringen tittar närmare på hur vi ska kunna förstärka ytterligare. När det handlar om klåfingrigheten framkommer bristen på insikt i vad vi politiker bör göra i förhållande till vad vi kan göra av frågan. Det är klart att vi kan vara klåfingriga. Det är klart att vi kan gå in och styra i detalj precis hur alla föräldrar ska göra. Men det vi kristdemokrater står för är att vi inte bör göra det. Vi ska ge väldigt goda förutsättningar och möjligheter till föräldrar att göra sina egna livsval, att ha förutsättningar att ge en bra framtid, en bra grundtrygghet, både ekonomiskt och i form av den sociala tryggheten, till alla barn. Men det är inte vi politiker som vet vad varje barns enskilda behov är. Ger vi föräldrarna möjligheten har de förutsättningar att tillgodose barnens behov.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 129 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Det är möjligt att det har blivit som Emma Henriksson säger, att underhållsstödets storlek har blivit någon sorts norm, men det är inte så att Försäkringskassan betalar ut underhållsstöd till vilken förälder som helst bara för att man tycker att det verkar bra att Försäkringskassan gör det. Det betalas ut när man inte på annat vis får in underhållsbidrag från den förälder som inte har hand om barnet. Det är ju inte där som skon klämmer. Man måste väl i så fall fortfarande kunna få hjälp av familjerätten, om det är så att man är väldigt oense. Det där går ju att lösa. Underhållsstödet behövs till de familjer som vi vet har det absolut allra sämst, alltså vissa ensamstående mammor. Det är en ganska liten grupp. Det är ingenting som kostar statskassan jättemycket pengar. Men där ser vi att vi direkt kan påverka dem som har det allra sämst ställt genom att, som vi föreslår, höja stödet med 200 kronor upp till 13 år och ytterligare 200 kronor för dem som är tonåringar. Det är också politik. Är det att vara klåfingrig att vilja understödja det? Jag tycker att det är lite lustigt med den här klåfingrigheten. Den återkommer ju. Vi politiker ska inte reglera i detalj, men ta bara exemplet att man inte får spara hur många föräldradagar som man vill efter fyra år. Det är väl i så fall en lika stor klåfingrighet som att man vill skapa förutsättningar för båda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen. Det här är ju bara för att man tycker om det ena men inte det andra. Det är klart att vi politiker skapar förutsättningar och i den meningen kan tyckas klåfingriga, men vi kan ju inte avhända oss möjligheten att vara med och styra när det gäller till exempel jämställdhet. Det vill vi väl ändå göra. Det har ju Emma Henriksson sagt att hon vill göra.

Emma Henriksson (KD)

Anf. 130 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Vi ska skapa goda förutsättningar för jämställdhet. Väldigt mycket av ambitionerna på jämställdhetsområdet kan vi påverka genom opinionsbildning. Det gäller vikten av att prata om pappornas roll, att faktiskt förändra det som i dag diskriminerar eller gör så att pappor inte känner att de har riktigt samma ansvar som mammor har, därför att vi inte har riktigt samma förväntningar på pappor som vi har på mammor. Det finns ett inslag av begränsning när man inte kan behålla mer än 96 dagar i föräldraförsäkringen efter fyraårsdagen. Det erkände jag även i mitt anförande. Väldigt få föräldrar kommer att omfattas av det eftersom en väldigt stor majoritet av alla föräldrar har använt de här dagarna redan före fyraårsdagen. Och många av de dagar som är sparade efter fyraårsdagen kommer aldrig att tas ut medan det är möjligt, fram till åttaårsdagen. Desto viktigare är de förändringar vi gör genom att förlänga möjligheten att använda dagarna mellan åtta och tolv år, en period då många barn går på fritis efter skolan, men sedan har man väldigt långt sommarlov, jullov, påsklov, sportlov och höstlov. Föräldrarnas dagar räcker bara inte till. Möjligheten att nyttja dagar man ändå hade lagt undan under den här perioden för att vara hemma kommer att vara viktig inte minst för många ensamstående föräldrar som har det extra svårt att få det här att gå ihop. När det handlar om jämställdhet påverkar politiken självklart. Men det är inte alltid vi uppnår det vi vill när vi går in och petar i detaljerna för hur man kan använda föräldraförsäkringen. Till exempel har den kvotering som finns i föräldraförsäkringen i dag inneburit att väldigt många barn får färre dagar med någon förälder därför att dagarna brinner inne. Det finns föräldrar som hur mycket de än vill inte har möjlighet att ta ut sina föräldradagar. Föräldrar som inte har någon sjukpenninggrundande inkomst är en sådan grupp. Nu höjer vi grundnivån som gör att det kommer att vara möjligt för fler, men det vi ska uppnå är framför allt möjligheter för föräldrar.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 131 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Det är mycket välkommet, som jag också sade i mitt inledningsanförande, att golvet i föräldraförsäkringen nu höjs. Det är något som Miljöpartiet har drivit väldigt länge. Jag har två frågor till Emma Henriksson. Den ena handlar om skatteavdrag för ensamstående. I Miljöpartiets budgetförslag har vi lyft fram att ensamstående föräldrar som har försörjningsansvar och som har barnen boende hos sig under hela eller delar av året ska kunna få en skattereduktion. Skattereduktionen är på 5 000 kronor per år och utgår till alla föräldrar som i sin skattedeklaration ansöker om den. Det har KD och alliansregeringen avstyrkt. I stället för att se hur folk lever i verkligheten skyggar man för att det faktiskt finns fler och fler barn som lever i en väldigt utsatt situation. Ofta handlar det om ensamstående föräldrar, kvinnor framför allt. Skatteavdraget kan vara ett sätt att hjälpa de barn som lever i stor utsatthet. Vad är KD:s alternativ för den typen av skattereduktion för ensamstående kvinnor? Min andra fråga handlar om de familjer som lever på försörjningsstöd och har ett barn som drabbas av svår sjukdom och inte får behålla sitt vårdbidrag. Varför kan de inte få vårdbidrag som alla andra familjer?

Emma Henriksson (KD)

Anf. 132 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Tack, Gunvor G Ericson, för frågan! Jag hoppades att den skulle komma upp. Det är ett intressant förslag. Jag förstår att det är en stor välvilja som ligger bakom förslaget. Men jag kan också se problematiska konsekvenser om ett sådant förslag skulle bli verklighet. Det låter fint med ett skatteavdrag för ensamstående. Det klingar inte riktigt lika bra att säga att det kostar 10 000 kronor per år att bli kär och flytta ihop med någon igen. Konsekvensen blir att man får en skattechock genom att bli sammanboende med någon. Jag har mött de kvinnor - ofta - som har den typen av incitament. De har förlorat barnets pappa och har en tryggad försörjning genom våra trygghetssystem som utgår så länge de fortsätter att vara ensamstående. De ställs inför att den extra pensionsdelen för barnet försvinner i vissa delar om de flyttar ihop med någon annan. De känner att de inte riktigt har råd att bli tillsammans med någon annan. Jag vill inte att våra system ska ge signalen att det finns ett incitament att inte ha en annan man i barnets liv - om det är det som det handlar om. Det är viktigt med den ekonomiska situationen för den ensamstående, och det är mest ensamstående kvinnor som drabbas. Men vi måste också titta på vad vi kan göra för att inte få negativa ekonomiska incitament. Det handlar mycket om att ge goda förutsättningar för att försörja sig genom arbete, men det handlar också om de riktade insatser vi har gjort inom till exempel barnbidraget för att ge bättre ekonomiska förutsättningar för dem som verkligen behöver insatser.

Gunvor G Ericson (MP)

Anf. 133 Gunvor G Ericson (MP)

Herr talman! Jag kan hålla med om att det handlar om riktade insatser. Höjt underhållsstöd och skatteavdrag till ensamstående är två sådana riktade insatser som skulle kunna hjälpa barnen. Men om man är två som flyttar ihop är man också två som delar på hyran. Därför stämmer inte Emma Henrikssons resonemang om den totala ekonomin i familjen. Kärleken styrs inte först och främst av ekonomi. Skatteavdraget kan vara ett sätt att lyfta upp möjligheten för dem som har det riktigt tufft ekonomiskt. Den andra frågan fick jag inte svar på, och därför upprepar jag den igen. Den handlar om de familjer som tyvärr lever på försörjningsstöd. Det finns alltför många familjer som har fastnat i långvarigt beroende därför att de inte kommer in på arbetsmarknaden. Om ett barn insjuknar i en svår sjukdom och de blir beviljade vårdbidrag är marginaleffekten total. Vårdbidraget i sig gör att man inte längre får försörjningsstöd. Men att vårdbidraget ska täcka de ökade kostnaderna gäller inte för den familjens totala ekonomi - tyvärr. Vad vill Emma Henriksson och Kristdemokraterna göra så att familjer som lever på försörjningsstöd också ska få behålla vårdbidraget?

Emma Henriksson (KD)

Anf. 134 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Jag hann inte riktigt med att komma fram till den andra frågan i mitt förra inlägg. Jag går tillbaka till den förra frågan. Nej, tack och lov är det så att kärleken inte i första hand styrs av ekonomin. Men jag tycker ändå att det är olämpligt att ha en negativ skatteeffekt av att flytta samman med någon. Det är inte sådana incitament vi vill ha i skattesystemet. Till frågan om försörjningsstödet och de som har behov av vårdbidrag. Det här är ett område som också Kristdemokraterna har tittat på. Det finns ännu inte ett konkret förslag i budgeten från regeringen. Vi ser också en brist vad gäller att det inte är båda föräldrarna som har möjlighet att få del av vårdbidraget i dag. Det här är ett område som regeringen tittar på och där vi kristdemokrater är pådrivande, och det finns anledning att komma tillbaka till frågan.

Beslut

Beslut: 2012-12-13

37 förslagspunkter, 24 acklamationer, 13 voteringar

Webb-tv: Beslut

13 december 2012

Protokoll med beslut

2012-12-13

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2012/13:114

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Allmänna principer för socialförsäkringarna

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2012/13:Sf242 yrkande 1, 2012/13:Sf303, 2012/13:Sf348 yrkandena 1 och 2 samt 2012/13:Sf381 yrkande 1.

Reservation 1 (S)
Reservation 2 (MP)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (S)
S	1	94	0	17
M	97	0	0	10
MP	0	0	23	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	0	18	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	173	94	41	41
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Arbete i annat land

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf228 av Sven-Erik Bucht (S),
2012/13:Sf229 av Sven-Erik Bucht (S) och
2012/13:Sf241 av Gunilla Svantorp m.fl. (S).

3. Anslag inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag:
a) Lagförslag
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i socialförsäkringsbalken (lagförslag 2.1),
2. lag om ändring i socialförsäkringsbalken (lagförslag 2.2).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:1 utgiftsområde 10 punkterna 1 och 2.

b) Anslag
Riksdagen anvisar för 2013 anslagen inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning enligt utskottets förslag i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:1 utgiftsområde 10 punkt 3 och avslår motionerna
2012/13:Fi303 av Åsa Romson m.fl. (MP) yrkandena 8 och 24,
2012/13:Sf232 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 4,
2012/13:Sf277 av Kerstin Haglö m.fl. (S),
2012/13:Sf282 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 7-9, 13 och 14,
2012/13:Sf304 av Jacob Johnson m.fl. (V) yrkande 2,
2012/13:Sf306 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V),
2012/13:Sf313 av David Lång m.fl. (SD),
2012/13:Sf328 av Helén Pettersson i Umeå m.fl. (S),
2012/13:Sf340 av Lars Johansson m.fl. (S) yrkandena 1 och 2,
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkandena 3, 12-16 och 23,
2012/13:Sf387 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP) och
2012/13:N365 av Jennie Nilsson m.fl. (S) yrkande 3.

4. Sjuklönesystemet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf235 av Mats Odell och Lars-Axel Nordell (båda KD),
2012/13:Sf268 av Christer Akej m.fl. (M),
2012/13:Sf296 av Nina Lundström (FP) och
2012/13:A364 av Per Lodenius och Kerstin Lundgren (båda C) yrkande 2.

5. Sjukpenningregler

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf232 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkandena 1 och 3,
2012/13:Sf239 av Bo Bernhardsson och Peter Persson (båda S),
2012/13:Sf264 av Kerstin Haglö m.fl. (S),
2012/13:Sf282 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 1, 2, 4 och 6 samt
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkandena 2, 17 och 18.

Reservation 3 (S)
Reservation 4 (V)

6. Karensdag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf220 av Johan Linander (C),
2012/13:Sf266 av Suzanne Svensson m.fl. (S),
2012/13:Sf282 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkande 10 och
2012/13:Sf289 av Bengt-Anders Johansson (M).

Reservation 5 (V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 5 (V)
S	94	1	0	17
M	97	0	0	10
MP	23	0	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	18	0	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	289	19	0	41
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

7. Politiska och ideella uppdrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2012/13:Sf282 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkande 11 i denna del.

Reservation 6 (V)

8. Studerande och sjukförsäkringen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf209 av Caroline Szyber (KD),
2012/13:Sf248 av Adnan Dibrani (S),
2012/13:Sf334 av Andreas Norlén (M),
2012/13:Sf344 av Gunilla Carlsson i Hisings Backa och Mattias Jonsson (båda S),
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 12 och
2012/13:Ub496 av Ibrahim Baylan m.fl. (S) yrkande 15.

Reservation 7 (S)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 7 (S)
S	1	94	0	17
M	96	0	0	11
MP	23	0	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	0	18	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	195	94	18	42
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

9. Sjukpenninggrundande inkomst

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf210 av Caroline Szyber (KD),
2012/13:Sf221 av Kerstin Nilsson (S),
2012/13:Sf256 av Patrick Reslow (M),
2012/13:Sf261 av Carin Runeson och Roza Güclü Hedin (båda S),
2012/13:Sf281 av Annika Qarlsson (C) och
2012/13:Sf304 av Jacob Johnson m.fl. (V) yrkande 4.

10. Rehabilitering

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf232 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkandena 2, 5 och 6,
2012/13:Sf243 av Johan Löfstrand och Anna-Lena Sörenson (båda S),
2012/13:Sf265 av Suzanne Svensson m.fl. (S),
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkandena 7 och 8 samt
2012/13:A374 av Christina Karlsson och Eva Sonidsson (båda S) yrkande 2.

Reservation 8 (S, MP)
Reservation 9 (V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 9 (V)
S	1	0	92	19
M	97	0	0	10
MP	0	0	23	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	18	0	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	173	18	115	43
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

11. Förrehabilitering

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf205 av Anders Andersson (KD),
2012/13:Sf230 av Johan Pehrson (FP),
2012/13:Sf310 av Solveig Zander (C),
2012/13:Sf372 av Thomas Strand och Lena Hallengren (båda S) och
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 6.

Reservation 10 (S, MP)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 10 (S, MP)
S	0	95	0	17
M	96	0	0	11
MP	1	22	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	0	18	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	172	117	18	42
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

12. Övrigt om sjukförsäkringen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf282 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkande 3,
2012/13:Sf333 av Annika Eclund (KD) och
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 11.

Reservation 11 (S)
Reservation 12 (V)

13. Sjuk- och aktivitetsersättning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf247 av Billy Gustafsson (S),
2012/13:Sf282 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 11 i denna del och 12 samt
2012/13:Sf384 av Margareta Larsson (SD).

Reservation 13 (V)

14. Arbetsskadeförsäkringen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf211 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkandena 1 och 2,
2012/13:Sf263 av Jennie Nilsson m.fl. (S),
2012/13:Sf295 av Carin Runeson m.fl. (S) och
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 19.

Reservation 14 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 14 (S, MP, V)
S	1	94	0	17
M	97	0	0	10
MP	0	23	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	18	0	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	173	135	0	41
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

15. Finansiell samordning m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf253 av Phia Andersson m.fl. (S),
2012/13:Sf294 av Carin Runeson och Lennart Axelsson (båda S),
2012/13:Sf321 av Carin Runeson och Lennart Axelsson (båda S),
2012/13:Sf324 av Isak From m.fl. (S) och
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkandena 4 och 5.

Reservation 15 (S)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 15 (S)
S	0	95	0	17
M	97	0	0	10
MP	22	1	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	0	18	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	194	96	18	41
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

16. Grön rehabilitering

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2012/13:Sf280 av Annika Qarlsson (C).

Reservation 16 (MP)

17. Försäkringskassan och jämställt uttag av föräldrapenning m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf297 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 2,
2012/13:Sf386 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP) yrkande 3,
2012/13:A264 av Berit Högman m.fl. (S) yrkande 7 och
2012/13:A395 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP) yrkande 6.

Reservation 17 (MP, V)

18. Frågor om Försäkringskassan i övrigt

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf214 av Eva Flyborg (FP),
2012/13:Sf240 av Eva Sonidsson och Christina Karlsson (båda S),
2012/13:Sf246 av Billy Gustafsson (S),
2012/13:Sf282 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkande 5,
2012/13:Sf320 av Lars Beckman (M) och
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkandena 21 och 22.

Reservation 18 (S, MP)
Reservation 19 (V)

19. Anslag inom utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag:
a) Lagförslag
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:1 utgiftsområde 11 punkt 1.

b) Bemyndigande
Riksdagen bemyndigar regeringen att för 2013 besluta om en kredit i Riksgäldskontoret som inklusive tidigare utnyttjad kredit uppgår till högst 9 000 000 000 kronor för att tillgodose Pensionsmyndighetens behov av likviditet i handeln med fondandelar.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:1 utgiftsområde 11 punkt 2.

c) Anslag
Riksdagen anvisar för 2013 anslagen inom utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom enligt utskottets förslag i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:1 utgiftsområde 11 punkt 3 och avslår motionerna
2012/13:Sf307 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) och
2012/13:Sf315 av David Lång m.fl. (SD).

20. Garantipension till ålderspension

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2012/13:Sf389 av Valter Mutt (MP).

21. Bostadstillägg till pensionärer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf342 av Adnan Dibrani m.fl. (S) och
2012/13:Sf371 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 4.

Reservation 20 (S)

22. Inkomstpension m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf213 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 3,
2012/13:Sf293 av Johan Hultberg (M) och
2012/13:Sf371 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkandena 1 och 2.

Reservation 21 (S)
Reservation 22 (V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 21 (S)
S	0	95	0	17
M	97	0	0	10
MP	23	0	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	0	18	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	195	95	18	41
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

23. Premiepension

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf201 av Anders Andersson (KD) yrkande 8,
2012/13:Sf213 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkandena 1 och 2,
2012/13:Sf269 av Hans Backman m.fl. (FP) och
2012/13:Sf318 av Johnny Skalin (SD).

Reservation 23 (V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 23 (V)
S	93	0	2	17
M	97	0	0	10
MP	23	0	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	18	0	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	288	18	2	41
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

24. Mål för familjepolitiken

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 1 och
2012/13:Sf388 av Magnus Ehrencrona m.fl. (MP) yrkande 1.

Reservation 24 (S)
Reservation 25 (MP)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 25 (MP)
S	2	1	92	17
M	95	0	2	10
MP	0	23	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	0	18	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	172	24	112	41
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

25. Ekonomisk utsatthet bland barnhushållen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf351 av Carina Hägg (S),
2012/13:Sf353 av Désirée Liljevall (S),
2012/13:Sf354 av Carina Adolfsson Elgestam och Kerstin Haglö (båda S),
2012/13:Sf356 av Carina Hägg (S),
2012/13:Sf357 av Lennart Axelsson (S),
2012/13:Sf358 av Åsa Lindestam m.fl. (S),
2012/13:Sf359 av Roza Güclü Hedin och Peter Hultqvist (båda S) yrkandena 1 och 2,
2012/13:Sf360 av Hillevi Larsson m.fl. (S),
2012/13:Sf361 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S),
2012/13:Sf362 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 1,
2012/13:Sf366 av Monica Green m.fl. (S),
2012/13:Sf368 av Arhe Hamednaca m.fl. (S) yrkande 1,
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 10,
2012/13:So550 av Jennie Nilsson (S) yrkande 1 och
2012/13:So557 av Lena Hallengren m.fl. (S) yrkande 55.

Reservation 26 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 26 (S, MP, V)
S	0	95	0	17
M	97	0	0	10
MP	0	23	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	18	0	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	172	136	0	41
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

26. Bidrag till ekonomiskt utsatta familjer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2012/13:Sf362 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 2.

Reservation 27 (V)

27. Anslag inom utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag:
a) Lagförslag
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:1 utgiftsområde 12 punkt 1.

b) Anslag
Riksdagen anvisar för 2013 anslagen inom utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt utskottets förslag i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:1 utgiftsområde 12 punkt 2 och avslår motionerna
2012/13:Fi303 av Åsa Romson m.fl. (MP) yrkandena 23 i denna del och 28,
2012/13:Sf223 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 1,
2012/13:Sf297 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkandena 3 och 5,
2012/13:Sf305 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkandena 1, 2 och 5,
2012/13:Sf308 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V),
2012/13:Sf314 av David Lång m.fl. (SD),
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkandena 6, 8, 11 och 15,
2012/13:Sf385 av Erik Almqvist och Per Ramhorn (båda SD),
2012/13:Sf388 av Magnus Ehrencrona m.fl. (MP) yrkande 2 och
2012/13:A291 av Sven-Olof Sällström och Julia Kronlid (båda SD) yrkande 3.

28. Barnbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf245 av Billy Gustafsson (S),
2012/13:Sf267 av Anders Andersson (KD) yrkande 3,
2012/13:Sf290 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) och
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 9.

Reservation 28 (S)

29. Fördelning av föräldrapenning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf201 av Anders Andersson (KD) yrkande 4,
2012/13:Sf236 av Pontus Haag (M),
2012/13:Sf255 av Patrick Reslow (M),
2012/13:Sf262 av Roza Güclü Hedin och Carin Runeson (båda S),
2012/13:Sf286 av Eliza Roszkowska Öberg (M),
2012/13:Sf292 av Anna Steele (FP) yrkande 1,
2012/13:Sf297 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 1,
2012/13:Sf302 av Rickard Nordin (C),
2012/13:Sf335 av Isabella Jernbeck (M),
2012/13:Sf369 av Louise Malmström och Billy Gustafsson (båda S),
2012/13:Sf380 av Kerstin Lundgren och Per Lodenius (båda C),
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 3,
2012/13:Sf386 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP) yrkande 1,
2012/13:So595 av Helena Leander m.fl. (MP) yrkande 18 och
2012/13:A395 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP) yrkande 5.

Reservation 29 (S, MP)
Reservation 30 (V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 29 (S, MP)
S	0	95	0	17
M	97	0	0	10
MP	0	22	0	3
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	0	18	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	172	117	18	42
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

30. Tillfällig föräldrapenning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf226 av Irene Oskarsson (KD),
2012/13:Sf270 av Hans Backman m.fl. (FP),
2012/13:Sf278 av Ann-Britt Åsebol (M),
2012/13:Sf291 av Lars Beckman (M) och
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 7.

Reservation 31 (S)

31. Flexibel föräldraförsäkring

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf339 av Jennie Nilsson (S) och
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 4.

Reservation 32 (S)

32. Graviditetspenning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Fi303 av Åsa Romson m.fl. (MP) yrkande 25,
2012/13:Sf201 av Anders Andersson (KD) yrkande 7,
2012/13:Sf219 av Johan Andersson (S),
2012/13:Sf234 av Tina Acketoft (FP),
2012/13:Sf283 av Hannah Bergstedt (S),
2012/13:Sf285 av Eliza Roszkowska Öberg (M),
2012/13:Sf381 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 20 och
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 5.

Reservation 33 (S, MP)

33. Föräldraförsäkringsfrågor i övrigt

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf201 av Anders Andersson (KD) yrkandena 1, 2 och 5,
2012/13:Sf217 av Carina Herrstedt (SD),
2012/13:Sf238 av Maria Ferm och Stina Bergström (båda MP),
2012/13:Sf249 av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M),
2012/13:Sf260 av Patrick Reslow och Anders Hansson (båda M),
2012/13:Sf267 av Anders Andersson (KD) yrkande 1,
2012/13:Sf284 av Linda Arvidsson Wemmert (M),
2012/13:Sf292 av Anna Steele (FP) yrkande 2,
2012/13:Sf311 av Solveig Zander (C),
2012/13:Sf329 av Helén Pettersson i Umeå (S) och
2012/13:Sf330 av Roza Güclü Hedin (S).

Reservation 34 (S)

34. Adoptionskostnadsbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2012/13:Sf319 av Mikael Oscarsson och Roland Utbult (båda KD).

35. Vårdbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf222 av Gunvor G Ericson (MP),
2012/13:Sf267 av Anders Andersson (KD) yrkande 6 och
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 14.

Reservation 35 (S)
Reservation 36 (MP)

36. Bostadsbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Sf223 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 2,
2012/13:Sf244 av Johan Löfstrand och Louise Malmström (båda S) och
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 13.

Reservation 37 (S)
Reservation 38 (V)

37. Vårdnadsbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2012/13:Fi303 av Åsa Romson m.fl. (MP) yrkande 23 i denna del,
2012/13:Sf251 av Anna Wallén (S),
2012/13:Sf297 av Wiwi-Anne Johansson m.fl. (V) yrkande 4,
2012/13:Sf347 av Ann-Christin Ahlberg (S) och
2012/13:Sf383 av Tomas Eneroth m.fl. (S) yrkande 2.

Reservation 39 (S, MP, V)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 39 (S, MP, V)
S	0	94	0	18
M	97	0	0	10
MP	0	23	0	2
FP	20	0	0	4
C	19	0	0	4
SD	19	0	0	1
V	0	18	0	1
KD	17	0	0	2
PP	0	0	0	0
-	0	0	0	0
Totalt	172	135	0	42
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag