Utgiftsområdena 13 Arbetsmarknad och 14 Arbetsliv

Betänkande 2007/08:AU1

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
13 december 2007

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Begränsning av a-kassa för deltidsarbetslösa skjuts upp (AU1)

Riksdagen sade ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om anslag till arbetsmarknad och arbetsliv för 2008 men med annan fördelning av medel på två anslag. Anslagen ska uppgå till 61,8 miljarder kronor för arbetsmarknad och 1,2 miljarder kronor för arbetsliv 2008. Riksdagen konstaterar att läget på arbetsmarknaden ser positivt ut men att det är viktigt att hitta åtgärder som kan hjälpa de långtidsarbetslösa. Riksdagen understryker att de arbetsmarknadspolitiska programmen i huvudsak ska rikta sig till personer som står långt från arbetsmarknaden. Regeringen ansåg att deltidsarbetslösas möjlighet till arbetslöshetsersättning borde begränsas till 75 dagar och det skulle gälla i fråga om såväl regelbundet som oregelbundet deltidsarbete. Enligt propositionen skulle detta ske genom regeringsbeslut om en förordningsändring från årsskiftet 2007/08. För att göra den tänkta begränsningen möjlig beslutade riksdagen om en ändring i ett så kallat bemyndigande för regeringen i lagen om arbetslöshetsförsäkring, ALF. Bemyndigandet hade tidigare enbart avsett regelbundet deltidsarbete. Riksdagen bestämde att lagändringen skulle träda i kraft den 7 april 2008. Senareläggningen av ändringarna leder till ökade utgifter för arbetslöshetsersättning jämfört med propositionens beräkningar. Riksdagen har beslutat att 655 miljoner kronor ska föras över till anslaget för arbetslöshetsersättning från det anslag som avser köp av arbetsmarknadsutbildning med mera. Det finns sparade medel på det sistnämnda anslaget. Riksdagen utgår därför från att förutsättningarna för att bedriva den verksamheten inte blir sämre.
Utskottets förslag till beslut
Delvis bifall till proposition 2007/08:1 utgiftsområde 13 punkt 11. I övrigt bifall till proposition 2007/08:1 utgiftsområdena 13 och 14. Antagande till utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Avslag på motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 68
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2007-11-01
Justering: 2007-11-29
Trycklov: 2007-12-04
Trycklov till Gotab och webb: 2007-12-05
Trycklov: 2007-12-05
Reservationer: 21
Betänkande 2007/08:AU1

Alla beredningar i utskottet

2007-11-01

Begränsning av a-kassa för deltidsarbetslösa skjuts upp (AU1)

Arbetsmarknadsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om anslagen till arbetsmarknad och arbetsliv men med annan fördelning av medel på två anslag. Anslagen föreslås uppgå till 61,8 miljarder kronor för arbetsmarknad och till 1,2 miljarder kronor för arbetsliv 2008. Utskottet konstaterar att läget på arbetsmarknaden ser positivt ut men att det är viktigt att hitta åtgärder som kan hjälpa de långtidsarbetslösa. Utskottet vill understryka att de arbetsmarknadspolitiska programmen i huvudsak ska rikta sig till personer som står långt från arbetsmarknaden. Regeringen har föreslagit att deltidsarbetslösas möjlighet till arbetslöshetsersättning ska begränsas till 75 dagar, vilket enligt propositionen skulle gälla från årsskiftet. Här tar utskottet initiativ till en ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring, ALF, som innebär att begränsningen också ska kunna gälla för oregelbundet deltidsarbete. Utskottet anser att lagändringen bör träda i kraft den 7 april 2008. Detta leder till ökade utgifter för arbetslöshetsersättning jämfört med propositionens beräkningar. Utskottet föreslår att 655 miljoner kronor förs över till anslaget för arbetslöshetsersättning från det anslag som avser köp av arbetsmarknadsutbildning med mera. Det finns sparade medel på det sistnämnda anslaget. Utskottet utgår därför från att förutsättningarna för att bedriva den verksamheten inte blir sämre.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2007-12-12
Stillbild från Debatt om förslag 2007/08:AU1, Utgiftsområdena 13 Arbetsmarknad och 14 Arbetsliv

Debatt om förslag 2007/08:AU1

Webb-tv: Utgiftsområdena 13 Arbetsmarknad och 14 Arbetsliv

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 138 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Den moderatledda regeringens första år vid makten inleddes med stora försämringar av tryggheten. Högkonjunkturens guldläge schabblades bort, skulle jag vilja säga. Regeringen hade alla chanser i världen att minska klyftorna, men man valde att göra precis tvärtom. Regeringen hade alla chanser i världen att minska revorna i välfärden, men man valde att vidga dem i stället. Ungefär så tror jag att historiebeskrivarna unisont kommer att sammanfatta den borgerliga politiken i början av 2000-talet. I sin iver att snabbt rasera tryggheten vid omställning har regeringen struntat i att analysera konsekvenserna av de genomförda försämringarna i a-kassan. Varje dag får jag brev och telefonsamtal från upprörda människor. Jag misstänker att brevskörden på Arbetsmarknadsdepartementet är likartad, eller mejlskörden kanske man ska säga, för det är oftast den kontakten man har numera. Likaså när jag reser ute i landet får jag lyssna på dem som har drabbats. Jag skulle vilja uppmana de borgerliga riksdagsledamöter som är här i kammaren i dag och pratar om regeringens förträfflighet, som ni med all säkerhet kommer att göra så småningom, att lämna huset ett tag. Ta en tur ut i samhället! Besök arbetsförmedlingar och träffa dem som har sökt 60-70 jobb och inte fått något. Det enda de har fått under året är en tuffare a-kassa, sämre ersättning, sämre regelverk, dyrare egenavgift, och de går mot en jul där de är fattigare än någonsin. Jag tror att det är viktigt att titta på den här verkligheten och se hur det är. Arbetsmarknadsministern, som är här i dag vilket jag tycker är trevligt, verkar inte heller ha så mycket kontakt med verkligheten. När en journalist frågade arbetsmarknadsministern om hur han tror att det är att leva på en sämre a-kassa svarade han: Det är naturligtvis inte vad man önskar. Men vi har inte gjort allt det här för att jävlas med långtidsarbetslösa utan för att stärka möjligheterna att komma tillbaka till arbete. Då krävs ibland obehagliga åtgärder. Ett tydligt och klart besked till dig som är arbetslös och som kanske tittar på den här debatten eller läser den efteråt: Kom ihåg att när arbetsmarknadsministern och hans regeringskompisar utsätter dig för obehagliga saker är det i all välmening. Det är för din egen skull, så protestera inte när mattan dras undan fötterna och a-kasseersättningen försvinner. Det är för din egen skull. Det är en välgärning för att du ska få ett jobb. Herr talman! Nästan 400 000 personer har lämnat a-kassan, många för att de inte har råd att betala den höjda avgiften eller för att de gör bedömningen att försäkringen ändå inte kommer att fungera för mig, därför att jag jobbar deltid och klarar inte de nya tuffa reglerna, eller av andra skäl gör bedömningen att det inte är värt att vara med. Jag förstår att Reinfeldt och Borg måste finansiera sina skattesänkningar för dem som redan är välbeställda. Men det blir ju ett dubbelfel när pengarna tas från dem som trots allt valt att stanna kvar i a-kassan, alltså dem som har straffat ut sig och av vilka regeringen kräver att pengarna ska tillbaka till regeringen, en fråga som jag inte tycker är löst. Dessutom kan man inte driva in dem, utan a-kassorna själva får hålla på och mala med det här. Pengarna ska in! Det betyder att de som har valt att stanna i a-kassan och vara kvar och försäkra sig också ska betala in till regeringen för dem som har lämnat den. Jag tycker att det finns skäl för arbetsmarknadsministern i dag att ge beskedet att här måste vi tänka om, om det är så att vi vill värna om försäkringen, värna om dem som är kvar och om vi vill att det ska finnas en trygghet för dem som finns ute i samhället. En annan del i den här budgeten som jag är mycket bekymrad över är naturligtvis begränsningen av deltidsstämplingen, inte därför att jag tycker att människor ska deltidsstämpla - det är ju nästan bara kvinnor som gör det också - utan för att jag tycker att målet måste vara att människor ska kunna få jobba den tid som de faktiskt vill göra. Det är möjligt att vi delar den uppfattningen med regeringen. Men vad man gör här är att man ensidigt straffar dem som är mest utsatta, de kvinnor som jobbar inom handeln, eventuellt inom den kommunala sektorn, inom Fastighets och Hotell & Restaurang som inte får heltid som de behöver för att de ska kunna försörja sig och sin familj. Många gånger är de också ensamstående. Det görs ingenting från regeringens sida för att ställa krav på arbetsgivarna att försöka se till att ge dem den tid de eftersöker så att de kan försörja sig på sin lön. Nej, i sedvanlig ordning agerar regeringen precis som man har gjort under hela första året: Kläm till den som redan är svag och dra av ersättningen, så slipper vi deltidsstämplingen. Det är inte ett ord, inte en enda rad om att arbetsgivarna skulle behöva skärpa till sig och se till vi får mer heltider. Jag har det inte bekräftat i siffror än, men jag får rapporter från landet om att i många kommuner och på andra ställen där det har funnits heltider i deras organisationer, som är nedbrutna i olika ekonomiska områden, ersätts i dag heltidsanställda med deltidsanställda. Jag såg till och med ett reportage om en livsmedelsaffär där man skulle anställa fler därför att de heltidsanställda skulle gå ned på deltid. Det är det som sker i Moderaternas Sverige som det ser ut i dag. Det är det som sker när man inte ställer krav på arbetsgivarparten och säger att det här vill vi inte ska hända. Det här är en orättvis politik som förs i det här läget. Det som oroar mig mest i den budget som läggs fram är det som kanske väntar under nästa år. Man kan alltid spekulera i vart konjunkturen tar vägen. Att det är en konjunktursvängning på gång råder det ingen tvekan om nu. Den har vi själva sett. Kurvorna vänder. Framför allt vänder kurvan för de företag på exportsidan som känner av försämringarna mest, väldigt mycket på skogssidan. Där brukar man ha en konjunkturkänning i första ledet, det vill säga en nedtrappning. Hur djup och hur lång konjunktursvackan blir kan vi bara spekulera i. Vi har ännu inte sett den på arbetsmarknaden, och det är inget märkvärdigt, för så brukar det vara. Det finns en eftersläpning. En ekonomisk konjunkturuppgång kommer ganska tidigt väldigt starkt. Vi ser att sysselsättningen har en eftersläpning. En konjunkturnedgång visar sig ganska snabbt i de ekonomiska siffrorna, framför allt i tillväxttal och så vidare, men vi vet att sysselsättningen har en eftersläpning. Det finns väldigt lite resurser i denna budget som vänder sig till ett skifte på arbetsmarknaden, som mycket väl kan ske under 2008. I Ams egen rapport tror man till och med att arbetslösheten kommer att stiga den senare delen av 2008. Ams pekar också på en kraftig nedskrivning av nya jobb från drygt 100 000 till en halvering. Det finns väldigt lite fria resurser i den här budgeten till hjälp för dem som drabbas av omställningar, neddragningar och förändringar på arbetsmarknaden. Jag skulle vilja säga att regeringens arbetsmarknadspolitik är oprövad. Det har varit glidarår på arbetsmarknaden. Vi hade en kraftig sysselsättningstillväxt från 2005 till 2006. Det visar nya siffror som kommer nu. De som gjorde bedömningar då sade att det skulle fortsätta 2007 om konjunkturen höll i sig. Konjunkturen höll i sig 2007 och blev kanske ännu starkare i början av 2007 än vad man trodde under 2006. Sysselsättningen har också fortsatt att öka. Det har inte behövts någon arbetsmarknadspolitik egentligen. Arbetsmarknadsministern själv har sagt att nystartsjobben har ett överspill och att 70 procent av jobben skulle ha kommit i vilket fall som helst. Det är regeringens bedömning. Jag skulle tro att siffran skulle bli ännu högre om man skulle göra en neutral bedömning. Nej, arbetsmarknadspolitiken kommer att prövas den dag konjunkturen vänder och den dag den verkligen ska ha ett syfte och rusta dem som blir friställda och se till att de snabbt kan komma in i ett nytt jobb, kanske växla bransch och komma in i något annat. Det är då arbetsmarknadspolitiken får sin prövning. Sprickorna i arbetsmarknadspolitiken märks också när det vänder. Den stora frågan för småföretagen just nu är bristen på kompetent arbetskraft som kan gå in där det finns lediga jobb. Flaskhalsproblemen är tydliga. Det pekar småföretagarna på samtidigt som drygt 5 procent, enligt EU:s sätt att räkna arbetslöshet, fortfarande är arbetslösa. Det skriks på arbetskraftsinvandring i detta läge. Det är den situation som råder, och det finns ingen politik att nå detta med. Ams har varit synnerligen lojala mot den nya politiken, för lojala i mitt tycke. Jag vet att de är lojala mot sin regering, och så ska det vara. Men är man ute i landet och lyssnar på arbetsförmedlare finns det en förtvivlan hos många av dem. De säger att de inte har några resurser att sätta in. Det finns inga resurser att ge en praktik eller en arbetsmarknadsutbildning för att de ska kunna komma tillbaka i sysselsättning. Det finns inget sådant; det har man inte. Det finns mycket lite sådant i den nya resursen. Jobb- och utvecklingsgarantin drar mycket resurser. Det har vi visat tidigare. Det blev till och med timeout tidigare under året när det gällde hur man skulle kunna klara detta. I mars kommer enligt beräkningar de första som kommer ur jobb- och utvecklingsgarantin som inte får vara kvar där längre. Då ska de ha någon samhällsnyttig åtgärd eller tjänst som de ska placeras i där vi i dag inte vet ett endaste dugg vad det handlar om. Jag har frågat om det i interpellationer. Arbetsmarknadsministern har inte kunnat ge något besked; det ska komma senare. Jag träffade en som är berörd av detta som frågade: Vad händer med mig efter detta? Inte vet jag, fick jag säga. Regeringen vet inte själv och ger inga besked om vad som ska hända. Men att något ska hända på det området har det sagts, men vi vet inget om det. Det är en svaghet när man lägger fram en budget. Man aviserar förslag och säger vad man har tänkt sig men inte hur det ska gå till och hur det ska fungera i praktiken. Det är en svaghet i den budget som läggs fram. Ingen arbetsmarknadspolitik i världen kan ge sysselsättning om den inte är parad med rätt finanspolitik. Jag är mycket rädd för att den situation som råder just nu kommer att förvärra läget i Sverige. Vad vi ser är att exportindustrin viker och att effektiviseringen har stannat av. Det har varit mycket höga vinster och det brukar vara ett tecken. Vi har fortfarande en stark inhemsk efterfrågan som nog i mycket kan relateras till den förda finanspolitiken. 80 miljarder i skattesänkningar är utlagda. Då är det klart att det finns köpkraft i samhället. Det gör att inflationstrycket hålls uppe starkt, trots att Riksbanken vid sitt nästa möte när man ska fastställa räntorna i december borde sänka räntan. En räntesänkning vore det bästa för industrin. Det skulle stimulera utvecklingen att effektivisera och investera så att man rustar sig ur den lågkonjunktur som är på gång. Men det kommer inte någon räntesänkning med det räntetryck som ligger. Skulle Riksbanken hålla sig till det man tidigare sagt skulle man egentligen höja räntan i december. Det tror jag inte att man gör, för man tittar på något års sikt och så vidare. Men det blir definitivt inte någon räntesänkning. Vi kan hamna i ett läge där vi får räntetryck och inflationstryck samtidigt som vi har en exportindustri som minskar. Det kan göra att vi hamnar i ett läge som blir mycket besvärligt under 2008. Det är kopplat till en budget som inte innehåller några resurser för vad som händer om arbetsmarknaden blir sämre under året än vad som har beräknats. Det är en orättvis politik som förs. Enskilda människor kommer hårt i kläm ute i samhället. Det går inte att säga som arbetsmarknadsministern har sagt under hela sitt år, nämligen att vi måste se detta i större termer. Det är en åtgärd för att få mer sysselsättning. Det finns ett ansvar i Sveriges riksdag och i regeringen för den enskilda människan. Vi debatterade i fredags om kvinnan i Luleå som skulle söka jobb i Karlskrona. Vi kom så långt att vi var överens, arbetsmarknadsministern, även om det inte höggs i sten, om att det kanske inte var riktigt bra att det blev på det sättet. Det finns många sådana fall. Det är fler som har hört av sig till mig som har utsatts för samma sak. Det kan inte vara rimligt att söka jobb på det sättet och utsätta enskilda människor för ett sådant tryck. Det är inte bra, och det ger en signal om att människor känner sig oroliga på ett sätt som vi inte vill. Det som oroar mig allra mest med de nya a-kassereglerna är naturligtvis sättet på vilket ersättningarna skrivs ned, på vilket sätt regelhanteringen väntar och på vilket sätt man ska ta jobb. Om vi hamnar i en lågkonjunktur under 2008 innebär det att en LO-arbetare som tjänar kanske 22 000-25 000 i månaden, vilket man kan göra på ett LO-jobb med skifttillägg och så vidare, med det nya regelsystemet kommer att vara skyldig att ta jobb där lönen ligger till och med under 10 000 kronor i månaden om verksamheten läggs ned. Det är en rejäl lönesänkning. Visst kan man säga att han kommer ut i jobb, men vad blir konsekvensen? Nu är vi tillbaka i det som vi startade detta år med. Då diskuterade vi också a-kassan, nivåerna och taket. De har varit en viktig del för att se till att hålla uppe de lägsta lönerna. Den ambitionen har inte regeringen. Ambitionen är nog tvärtom att få ned de lägsta lönerna och se till att det uppstår en låglönemarknad där människor tvingas att ta jobb, försämra sin standard och utsätta sig för en press på ett sätt som vi tidigare inte har sett i Sverige. Jag är mycket orolig för det. Det var någon som till och med sade att när de överklassnära tjänsterna, som man brukar kalla dem ibland, träder i kraft kan man använda vårdnadsbidraget till att anställa någon som städar hemma. Det får man dra av, och har man dessutom någon under 25 år behöver man inte betala någon arbetsgivaravgift. Då är den tjänsten subventionerad i tre olika led. Det är värst vad regeringen är beredd att göra av med skattepengar ibland om det blir på rätt vis. Det finns anledning att fundera över det. Det är en orättvis politik. I vår budget och i våra alternativ pekar vi på vad vi vill göra. Mer arbetsmarknadsutbildning, större hänsyn och bättre a-kassa ger trygghet för människor och underlättar omställning och så vidare. Jag ska inte uppta tid med att läsa vad vi har skrivit; det är nog väl känt för den som har läst det. Men det är en rättvis politik som pekar på detta och som ger människor trygghet. Det kommer att skapa en bra framtid för människor. Till sist ska jag säga att vi naturligtvis står bakom alla våra reservationer men att vi yrkar bifall till reservationerna 1, 8, 17, 19 och 21. (Applåder)

Anf. 139 Josefin Brink (V)
Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag självfallet står bakom alla Vänsterpartiets reservationer i betänkandet, men för att spara lite tid yrkar jag bifall bara till reservationerna nr 1, 13 och 20. Mina partikamrater Torbjörn Björlund och Kalle Larsson kommer senare att ta upp våra synpunkter när det gäller arbetsmiljöfrågor, satsningar på funktionshindrades arbetsmarknad och flykting- och integrationsfrågor. Jag kommer att uppehålla mig mer vid den generella arbetsmarknadspolitiken. Herr talman! Alla människors rätt till arbete är en kärnfråga för oss i Vänsterpartiet. Full sysselsättning och ett arbetsliv som präglas av trygga villkor, god arbetsmiljö och inflytande för de anställda är avgörande förutsättningar för att skapa ett jämlikt och jämställt samhälle. Därför genomsyras hela vår politik och budget av satsningar som skapar jobb i såväl privat som offentlig sektor. Det är konkreta och framtidsinriktade satsningar som genererar jobb inom byggsektor, forskning, industri och turistnäring och som samtidigt möter de stora behov som finns av bostäder till rimliga priser, miljövänlig teknik och utbyggd kollektivtrafik som gör det möjligt för vanliga människor att ställa om till en miljövänlig livsstil. Vi gör en stor satsning på välfärden i kommuner och landsting där behoven av mer personal är stora. Vi avsätter ett utrymme för lönekostnaderna i statsbudgeten, medan kommuner och landsting själva avgör var behoven är som störst och var man behöver göra satsningar. Det kan vara barngrupperna i förskolan som behöver minskas. Det kan vara skolklasserna som behöver minskas. Kanske behövs det fler vårdare i hemtjänsten eller i äldreboendena. Kanske vill man ha fler personliga assistenter eller göra en storsatsning på bibliotek och kulturskolor. Det är de lokala behoven som avgör, men vi ser till att utrymmet finns. Genom den här satsningen höjer vi förstås framför allt kvaliteten i välfärden för alla medborgare på ett väldigt konkret sätt. Det är också en väldigt kraftfull och konkret satsning på minskad arbetslöshet och bättre arbetsvillkor för alla de undersköterskor, hemvårdare, lärare, sjuksköterskor, förskollärare och så vidare som har en alldeles för tung arbetsbörda i dag. År 2010 då vi har budgeterat lönekostnader för 150 000 välfärdsjobb med kollektivavtalsenlig lön blir kostnaden ca 29 miljarder kronor netto. Utöver det satsar vi 2 ½ miljard kronor per år på ett särskilt statsbidrag till kommunerna som ska sätta fart på arbetet med att minska de orättfärdiga löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Vi är nämligen inte nöjda med de ojämställda löner och de tuffa arbetsvillkor som råder i den offentliga välfärdssektorn och vi har, till skillnad från regeringen, en politik som syftar till att göra något åt det. Satsningen på 150 000 fler anställda i välfärden och högre löner till kvinnor på drygt 30 miljarder kronor över en fyraårsperiod ska jämföras med att högerregeringen redan nu har sänkt skatterna med nära 80 miljarder kronor. Det är alltså betydligt mer än dubbelt så mycket. Den största andelen av de skattesänkningarna har gått till dem som redan tjänar mest och sitter på stora förmögenheter. Det är alltså inte en fråga om huruvida det finns pengar; det är en fråga om hur man vill använda dem. Regeringen tycker att de förmögna betalar för mycket i skatt och använder de stora överskotten i ekonomin till att lätta deras börda. Vi anser att det är hög tid för ett kvalitetslyft i välfärden och för ett lönelyft för underbetalda kvinnor, och det använder vi pengarna till. Vi vill dessutom satsa på att stärka kvinnors ställning i arbetslivet genom rätt till heltid, begränsning av otrygga visstidsanställningar, genom att föräldraförsäkringen delas lika mellan föräldrarna och genom utbyggd barnomsorg på obekväm arbetstid. Dessvärre måste jag konstatera att regeringen inte har någonting att svara upp med när det gäller jämställdhet. I stället går man baklänges. Hela 66 procent av de skattesänkningar som man har genomfört går till män. De redan existerande klyftorna mellan kvinnor och män fördjupas alltså som en direkt effekt av skattesänkningarna. Dessutom måste ju skattesänkningarna betalas i andra ändan. Det priset betalas också i högre grad av kvinnor än av män då a-kassa, sjukförsäkring och föräldraförsäkring har urholkats liksom utrymmet för löneförhöjningar och nyanställningar i välfärdssektorn. Skatterabatter på överklassnära tjänster stjäl också resurser från en eftersatt välfärdssektor till förmån för städning och barnpassning hemma hos medarbetare i Regeringskansliet och deras klasskompisar som uppenbarligen inte anser att det är värt priset att betala för de tjänsterna. Lägg därtill det vansinniga vårdnadsbidraget som kommer att underminera den kommunala barnomsorgen och förvandla kvinnor med barn till bidragstagare så blir bilden komplett av en politik som ökar ojämlikheten och diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet. Det är svårt att tänka sig en mer omodern politik. Herr talman! Vänsterpartiet har konsekvent sagt nej till regeringens alla försämringar av a-kassan och nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken. Vi fortsätter att säga nej till redan genomförda försämringar och till de ytterligare försämringar som presenteras i årets budget. Vi vill ha en arbetslöshetsförsäkring som är solidariskt finansierad, som bidrar till att upprätthålla rimliga lönenivåer och som ger människor trygghet och anständiga levnadsvillor även när de råkar förlora sitt arbete. Med vårt förslag får 80 procent av löntagarna 80 procent i ersättning från en försäkring som alla löntagare har råd att vara med i. Vi anser att det är viktigt att alla löntagare har möjlighet att vara med i a-kassan. Det brukar regeringen och arbetsmarknadsministern också säga. Men när nu över 370 000 personer har lämnat arbetslöshetsförsäkringen på grund av regeringens försämringar och man fortsätter i samma stil och stöter ut ytterligare stora grupper från a-kassan måste man fråga sig om regeringen verkligen menar allvar med att a-kassan ska vara till för alla. Den senaste försämringen är urholkningen av möjligheten att stämpla på deltid som regeringen nu inför. Ett mer träffsäkert sätt att försämra redan lågavlönade kvinnors ekonomi får man leta efter. Det handlar om ungefär 133 000 deltids- och timanställda som i ett slag får sin ekonomi kraftigt försämrad. Det de har att välja på när de 75 stämplingsdagarna är över är antingen att gå ned och leva på den ynkliga lön som de får från ett deltidsarbete eller från en timanställning där man aldrig kan förutse hur mycket man kommer att ha i inkomst eller att helt enkelt säga upp sig och bli arbetslös på heltid för att man inte längre har råd att arbeta. Hur bakvänt kan det bli? I stället för att gå till roten med problemet med deltidsarbetslöshet och ställa krav på arbetsgivarna att de måste erbjuda heltidsjobb som människor kan leva på väljer regeringen att vältra över hela kostnaden för den här skitiga arbetsmarknaden på dem som blir drabbade av den. Med samma klockrena konsekvens inför regeringen två extra karensdagar i a-kassan samtidigt som man har gett mer generösa möjligheter för arbetsgivarna att anställa människor på otrygga visstidskontrakt. Här vältrar man återigen över alla kostnader för generösare spelregler för arbetsgivarna på dem som drabbas av de taskiga anställningsvillkoren. Det är den röda tråden i hela den borgerliga arbetsmarknadspolitiken. Det nya finansieringssystemet för a-kassan bygger ju på samma osolidariska princip: Ju högre arbetslöshet en kassa har bland sina medlemmar desto mer ska kassan betala till staten. I budgetpropositionen står det att syftet med detta är att stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationer att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna. För den som till äventyrs lyssnar på detta och inte är van att läsa budgetpropositioner kan jag berätta att det i klarspråk betyder att om man är arbetslös ska man ta ansvar för det själv och vara beredd att sänka sin lön för att kunna få ett jobb. De yrkesgrupper som är allra hårdast drabbade av arbetslöshet ska alltså själva bära kostnaderna för sin egen situation. Jag menar att regeringen här väldigt öppet har redovisat att det faktiskt är en låglönemarknad man vill skapa av sin så kallade jobbpolitik. För Vänsterpartiet är det här en helt förkastlig politik. Vi anser inte att arbetslösheten ska bekämpas genom att tryggheten urholkas för sjuka och arbetslösa, genom att lönerna sänks och genom att arbetsvillkor och arbetsmiljö försämras. Vi anser att arbetslösheten ska bekämpas genom en klok ekonomisk politik som skapar förutsättningar för nya jobb och genom en arbetsmarknadspolitik som ger människor det stöd och den hjälp de behöver för att kunna hitta ett nytt jobb. Att stödja människor att hitta ett nytt jobb och rusta arbetskraften för att kunna komma ut på arbetsmarknaden är regeringen provocerande ointresserad av. Samtidigt som det enligt SCB finns 274 000 öppet arbetslösa i dag duggar rapporterna tätt om brist på arbetskraft med rätt yrkeskunskaper. Både Ams och ett flertal arbetsgivare, framför allt inom industrin, vittnar om att betydligt fler skulle kunna få ett jobb i dagsläget om det bara satsades på utbildning av de arbetssökande. I detta läge väljer regeringen att halvera antalet arbetsmarknadsutbildningar. Det är faktiskt helt obegripligt att man så lättvindigt sjabblar bort en historisk chans för så många arbetslösa att med hjälp av en arbetsmarknadsutbildning nu få möjlighet att ta de jobb som finns utlysta, som finns att ta, men som ingen kan ta därför att det saknas personer med rätt utbildning. Varför i all världen vill regeringen inte satsa på det som alla inblandade anser vara den absolut viktigaste insatsen för att kunna matcha de arbetssökande mot de lediga jobb som faktiskt finns? Det enda rimliga i ett sådant läge är att i stället satsa mer på arbetsmarknadsutbildningar. Det är vad vi i Vänsterpartiet föreslår i vår budget tillsammans med fler och mer riktade anställningsstöd och program för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Samtidigt som arbetstillfällena fortsätter att strömma till har nämligen allt fler fastnat i långvarig arbetslöshet, och det har blivit svårare än tidigare för funktionshindrade, för långtidssjukskrivna och för unga utan arbetslivserfarenhet att få ett jobb därför att regeringens sänkta ersättningar och hårdare krav och kontroll av de arbetslösa inte har fungerat för dessa människor. Vilka klantskallar som helst skulle kunna redovisa en minskning av arbetslösheten motsvarande den som vi nu ser. Det vore en bedrift att misslyckas med det i nuvarande konjunkturläge. Men för att verkligen komma åt det stora utanförskap som arbetslöshet och ohälsa skapar och bereda alla människor en plats i arbetslivet krävs mer än bara flax med konjunkturen. Det kräver krafttag mot arbetsmiljöproblem, så att man förebygger ohälsa. Det kräver tryggare anställningsvillkor, så att människor inte slungas ut och in i arbetslöshet. Det kräver ökat inflytande för de anställda på arbetsplatserna. Det kräver en starkare ställning för de fackliga organisationerna så att de kan tillvarata de anställdas rättigheter. Det kräver en aktiv arbetsmarknadspolitik som skapar förutsättningar för var och en att faktiskt hitta sin plats i arbetslivet. Det är med stor bedrövelse som jag konstaterar att regeringen med denna budget i alla avseenden går i rakt motsatt riktning med sin politik och fortsätter att ägna sig åt att sparka på dem som ligger och som i själva verket skulle behöva ett handtag för att komma upp. I detta anförande instämde Torbjörn Björlund och Kalle Larsson (båda v).

Anf. 140 Ulf Holm (Mp)
Herr talman! Vi var ganska många som i dag lyssnade på årets mottagare av Nobels fredspris, USA:s före detta vicepresident Al Gore och FN:s klimatpanels ordförande Rajendra Pachauri, när de talade i riksdagens andrakammarsal. Deras budskap var solklart: Vi måste agera i dag för att förhindra klimatförändringarna som nu hotar jorden. Al Gore sade att vi har möjligheten att vara den generation som gör skillnad. Låt oss anta denna utmaning. Miljöpartiet har länge drivit på i klimatfrågan. Stora reformer genomfördes under den förra mandatperioden, bland annat skatteväxlingen, som Miljöpartiet lotsade igenom, med höjda energi- och klimatskatter samtidigt som skatten sänktes för låg- och medelinkomsttagare. Skatteväxlingen bidrar kraftigt till övergången från olja till biobränslen. Svensk skogsråvara ses i dag som en mycket värdefull naturresurs. Svensk bioenergiteknik går på export, och nya jobb skapas i energi- och miljöteknikföretag. En aktiv klimatpolitik skapar nya jobb, och det är nya jobb som vi behöver. Framför allt i inom den privata sektorn men också inom den offentliga sektorn måste vi skapa förutsättningar för att det skapas nya jobb, samtidigt som vi antar den största utmaningen som vi politiker står inför, nämligen att förhindra en klimatkatastrof. Den utmaningen måste vi ta. Men detta ställer också krav på att samhället tar ansvar. Samhället måste ställa upp med nödvändig trygghet i denna omställning. Enskilda människor ska inte behöva drabbas skoningslöst när ett företag går omkull, för företag kommer att försvinna i denna framtida politik samtidigt som nya företag skapas. Men för att detta ska fungera måste det finnas trygghet, trygghet så att en enskild person kan gå från ett arbete till ett annat. Det kräver omskolning, det kräver yrkesutbildning, och det kräver att samhället ställer upp för denna utmaning för framtiden och att vi underlättar den matchning som kommer att behövas i framtiden för personer som ska gå mellan olika arbeten. Detta kräver ansvar från oss. Jag anser att regeringens politik i dessa frågor kapitalt har misslyckats. Det finns ingen trygghet för arbetslösa längre. Människor känner sig otrygga. De vågar inte gå från ett jobb till ett annat. Folk är rädda för att bli arbetslösa, framför allt beroende på att förutsättningarna för att gå vidare är sämre. Det har genomförts sänkningar i a-kassan - nivån har sänkts kraftigt - samtidigt som kvalifikationsreglerna när det gäller att få vara kvar och kunna få del av a-kassan kraftigt har försämrats. Detta är ingen bra utgångspunkt för att möta klimatförändringarna och skapa trygghet för människor. Det är tydligt var regeringen står i dessa frågor, nämligen att arbetslösa är lata och att sjuka bara fuskar. Miljöpartiets grundsyn är precis den motsatta. Människor vill vara med och delta i samhället. Människor som står utanför arbetsmarknaden behöver stöd, kompletterande utbildning och omskolning för att komma vidare och komma tillbaka till arbetslivet. Människor som är sjuka behöver rehabilitering, vård och omsorg för att återigen kunna kliva in på arbetsmarknaden. Herr talman! Sverige befinner sig på toppen av en högkonjunktur, eller är kanske på väg från toppen. Det finns mängder av yrken som nu är bristyrken. Industrin kräver bland annat, som det stod i Sydsvenska Dagbladet i går, att jobben blir fler. Men samtidigt skapas det flaskhalsar överallt. Det handlar om civilingenjörer på bygg- och anläggning, distriktssköterskor, elmontörer och så vidare. Det behövs omskolning. Samtidigt vet vi att närmare en miljon människor inte har ett arbete i dag. Många av dem skulle kunna ta ett jobb, på hel- eller deltid, för att komma tillbaka och vara med i den omställning som nu sker. I det läget är det därför ytterst oansvarigt att dra ned på åtgärdsprogrammen i en sådan omfattning som regeringen föreslår. Om inte mycket aktiva åtgärder sätts in för att klara människor i den gruppen riskerar många som i dag står utanför arbetsmarknaden att aldrig komma tillbaka. Är det den politiken som vi vill ha? Nej, absolut inte. Regeringen gör ett stort misstag här. Miljöpartiet föreslår därför att de flesta platserna behålls i arbetsmarknadsprogrammen. Herr talman! Jag måste erkänna att inte alla Ams program är de bästa. Men väldigt många är också lyckade. De som hör av sig till oss politiker är ofta de som inte har varit nöjda med Amsutbildningen. Men samtidigt finns det tusentals som faktiskt klarar att gå en Amsutbildning och få ett nytt jobb. Därför måste vi fortsätta att jobba med att få bättre Amsplatser och bättre coachning på individnivå än som har funnits hittills. Miljöpartiet tror på denna politik. En annan sak som regeringen nu drar ned på är ett stöd till nyföretagande - starta-eget-programmet. Man drar ned väldigt mycket på det anslaget nu. Det är ett av de bästa projekten som har funnits i Ams regi, att människor ska kunna skapa ett eget företag och själva bestämma över arbetstider, vad de vill göra och lyckas med detta. Detta borde vi stödja, inte minst därför att det har varit så lyckosamt. Men detta anslag drar regeringen nu ned på väldigt mycket. Miljöpartiet vill behålla anslaget. Regeringen drar också ned på ersättningsnivåerna för dem som ska delta i regeringens jobb- och utvecklingsgaranti. Miljöpartiet menar att det är dags att öka ersättningen i stället. Det är orimligt att människor som deltar i aktiviteter som syftar till att bryta arbetslösheten får mindre inkomster än när de är arbetslösa. Det kan inte vara rimligt. Vi från Miljöpartiet föreslår därför att människor som har a-kassa och deltar i jobb- och utvecklingsgarantin ska vara berättigade till en ersättning på 80 procent av tidigare dagsförtjänst. I fredags hade jag en interpellationsdebatt med arbetsmarknadsministern gällande rätten att begränsa sökområdet när man söker jobb. Det förslag som nu finns om en förändring är totalt fel. Vi kan inte tvinga människor att fullständigt bryta upp från familj och hem för att få ett jobb. Det måste finnas någon anständighet. De första veckorna eller månaderna ska man kunna söka jobb enbart i sitt närområde just för att rädda familjen. Hur familjen sedan ser ut är en annan historia. Parrelationer kan man kanske också tala om. Jag tror att regeringen är helt fel ute, i alla fall när det gäller den biten. Sedan kommer vi till punkten om att regeringen vill försämra för deltidsstämplande, deltidsarbetslösa. Tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern har vi en reservation om det. Vi i Miljöpartiet anser att det är fel att begränsa denna möjlighet. Med all tydlighet klargör vi att regeringen anser att löntagarna ska betala arbetsgivarnas ovilja att anställa på heltid. Det finns många olika sätt att försöka få arbetsgivare att anställa på heltid. Men ett förslag som lägger hela bördan på den enskilda arbetstagaren är inte rätt politik. Det måste också finnas ett ansvar för arbetsgivaren när det gäller att se till att framför allt de kvinnor som i dag jobbar på deltid kommer upp till heltid. Ansvaret måste delas. Den politik som nu förs - att hela ansvaret ska läggas på den enskilda löntagaren - är inte rätt. Dessutom är det ett stort slag mot jämställdheten just därför att de flesta som i dag stämplar upp från deltid till heltid är kvinnor. Ojämställdheten i regeringens politik är tydlig. Jag vill också lyfta fram ett favoritämne för folkpartisterna, nämligen Miljöpartiets förslag om friåret. Jag tror att det är väldigt viktigt att det skapas en möjlighet för den anställde att ta ett friår - det kan också kallas för någonting annat - eller i alla fall en liten paus från det arbete man har för att pröva på ett nytt jobb eller för att förebygga ohälsa. Ett sådant förslag kan se ut på många olika sätt. Miljöpartiets förslag är friåret som visat sig vara väldigt bra för dem som tagit det. Det har också skapat möjligheter för personer som varit arbetslösa att gå in på den anställdes plats ett tag och därmed få in en fot på arbetsmarknaden. En sådan politik borde få fortsätta. Vi föreslår därför att friåret återinförs. Herr talman! Vi behöver en politik för lika rättigheter. Jobbet för att motverka diskriminering i samhället måste fortsätta. Miljöpartiet har lyckosamt lyft fram antidiskrimineringsarbetet och har varit med och bildat antidiskrimineringsbyråer på flera ställen i landet. Vi vill att den politiken ska fortsätta. Vi välkomnar regeringens förslag om att till de integrationspolitiska målen lägga en punkt om ett samhälle fritt från diskriminering. Tyvärr saknas konkreta förslag i politiken som innebär att man lever upp till föreslagna mål. Målet i sig tycker Miljöpartiet är positivt. Miljöpartiet anser att det är viktigt att alla kommuner solidariskt delar det nationella ansvaret för flyktingmottagandet. Vi i Miljöpartiet blir alltmer bekymrade över dagens situation där ett fåtal kommuner tar emot allt fler flyktingar medan andra kommuner inte tar emot en enda flykting. Det är självklart att dessa kommuner ser svårigheter med att ansvara för hela Sveriges flyktingmottagning. Vi tror inte att denna situation är bra för den enskilda flyktingen som kommer till Sverige. Vi anser att det är viktigt att anlända flyktingar så snabbt som möjligt ges chansen att bli aktiva och respekterade i det svenska samhället. Då är det mycket viktigt att underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Vi tror inte på regeringens metod med individbaserade stimulansersättningar. I stället vill vi att fler kommuner ska stimuleras till flyktingmottagande genom ett ökat bidrag till kommunerna för att uppmuntra dessa. I dag finns det inga medel i regeringens budget för detta, vilket vi djupt beklagar eftersom vi har ett ansvar för att allt fler kommuner delar på detta gemensamma solidariska ansvar. När det gäller arbetsmiljöfrågorna drog regeringen ned ganska mycket förra året. Det handlar här om 50 miljoner, vilket inneburit att 100 tjänster avvecklats på myndigheten. I denna budgetproposition inför nästa år fortsätter regeringen att dra ned - med ytterligare 33 miljoner kronor. Vi i Miljöpartiet tror att det är helt fel politik. Vi tror att det behövs mer pengar till arbetsmiljöfrågorna. Vi måste uppmuntra företagen till att ta ett större ansvar för arbetsmiljöfrågorna - detta för att personer inte ska bli utbrända, inte ska utsättas för olyckor i arbetet och så vidare. För detta behövs det ett ordentligt arbete. Vi i Miljöpartiet föreslår att minst 150 nya tjänster inrättas på detta område just för att främja ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Också i fråga om jämställdhetsarbetet är det väldigt mycket som vi saknar i regeringens förslag. Lika lön för lika jobb borde vara en självklarhet. Några extra resurser för att se till att företagen faktiskt arbetar med detta och lever upp till lagen finns tyvärr inte. Mäns våld mot kvinnor är också ett stort område för vilket det saknas ekonomiska resurser i budgeten. Det har nu kommit ett förslag till handlingsplan, men vi anser inte att det är tillräckligt. I vår budget har vi lagt till pengar till särskilda jämställdhetsåtgärder. Tyvärr verkar utskottet inte tillstyrka det, vilket jag beklagar. Herr talman! Som en sista punkt vill jag lyfta fram det sociala företagandet. Vi var många som förra veckan var på ett seminarium som handlade om sociala företag och om hur viktiga de är i samhället. Som ett komplement till den privata och den offentliga sektorn behövs det fler sociala företag. Detta kan också vara ett väldigt effektivt sätt att få in personer som i dag står långt från arbetsmarknaden så att de känner att de är nyttiga i samhället och får delta i arbetslivet på sina villkor. Vi har därför en reservation, reservation 15 om sociala företag, som jag yrkar bifall till. I reservationen säger vi att vi anser att det är viktigt att tydliggöra företagandet som ett instrument inom arbetsmarknadspolitiken. Även om riksdagen inte bifaller detta förslag hoppas jag att regeringen tar till sig detta med sociala företag och att man ökar här och jobbar tydligare med detta än vad som hittills varit fallet. Vi har mycket att lära av många länder i EU inom detta område när det gäller att också få in EU-politiken under detta utskott. När det gäller själva budgeten deltar inte vi i beslutet. Vi har ett särskilt yttrande. Jag vill ändå yrka bifall till reservation 1 som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gemensamt och som gäller deltidsarbetslösa.

Anf. 141 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Efter år av socialdemokratiskt styre uppfattas varje förändring som vi gör som ett fel, som att vi bryter en norm. Men klart är att vi måste våga förändra för att människor ska få en chans att komma tillbaka. Allt annat vore ett svek. Syftet med alliansens politik är att lägga grunden för en långsiktigt sund ekonomisk utveckling, skapa utrymme för välfärd samt öka makten för enskilda och familjer i deras vardag. Bara genom att bryta utanförskapet och skapa nya jobb i fler och växande företag kan välfärden säkras. Våra förslag i denna budget är ytterligare steg för att göra det mer lönsamt att arbeta, ännu enklare att anställa och ännu mer attraktivt att starta och driva företag. Det går en stor skiljelinje mellan oss i alliansen och den splittrade vänsteroppositionen. Vi vill göra det mer lönsamt att arbeta. Oppositionen vill göra det mer lönsamt att inte arbeta. Vi sänker skatterna för dem som tjänar minst. Oppositionen vill höja ersättningarna för dem som tjänar mest. Tolv år av vänsterpolitik gav det orättvisa resultatet att människor hamnade utanför. Färre fick jobb trots flera år av god ekonomisk tillväxt, och klyftorna ökade markant. Detta drabbade särskilt unga, kvinnor och dem med utländsk bakgrund. Det fanns en grupp som blev mindre fattig under den tidigare tolvårsperioden och det var ensamstående män med barn. Herr talman! En sak har det splittrade vänstergänget i alla fall gemensamt - de har inte några nya idéer om hur fler ska få riktiga nya jobb. Socialdemokraterna vill med sin gamla politik lösa de nuvarande problemen. Det är en återställare som bara kan bli en rejäl baksmälla. Man vill höja a-kassan, höja taket och förlänga tiden för ersättning. Det är åtgärder som visat att de inte får tillbaka människor eller tillräckligt ökar rörligheten. Man vill att fler ska vara i åtgärder, något som tidigare låst ute människor från att ta jobb i en högkonjunktur, precis som vi har nu. Man vill att det ska vara mer kvar av lönen men att det bara ska gälla miljardärerna, inte dem som tjänar minst. Det gör att steget från bidrag till lön åter skulle minska, och incitament till jobb tappas. Alla som tjänar minst 19 000 kronor ska betraktas som höginkomsttagare enligt Socialdemokraterna, och det är de som ska betala återställarkalaset. Vill inte Socialdemokraterna att LO-hushållen ska kunna leva på sin lön? Herr talman! Vänsterpartiet däremot tror att arbetslösheten bäst löses genom att fler anställs i offentlig sektor. Men om det vore alternativet på allvar, Josefin Brink, varför inte anställa alla arbetslösa där? Eller har verkligheten kommit i kapp? Nu föreslås bara 150 000 jobb till skillnad från vallöftets 200 000. Om Vänstern dessutom menade allvar med sin oro om låglönejobb borde de ha avsatt pengar för att räcka till anständiga löner. Så är ju inte fallet. Hur ska Socialdemokraterna på allvar kunna regera med ett parti som vill återskapa planekonomin och samtidigt skapa 150 000 låglönejobb i offentlig sektor, vilket särskilt kommer att drabba kvinnorna? Miljöpartiet för sin del avvisar centrala delar av vår politik. I stället vill även de betala för att människor ska ta ledigt eller jobba lite mindre. Som ett steg i att göra det mindre lönsamt att arbeta vill Miljöpartiet införa en marginalskatt för alla som arbetar och tjänar 2 700 kronor i månaden eller mer. Herr talman! Tillsammans med mina alliansvänner delar vi upp dagens debatt så att den ska bli tydlig utifrån flera perspektiv. Utgiftsområdena 13, som handlar om arbetsmarknad, och 14, som handlar bland annat om arbetsliv, omfattar 63 miljarder. Det motsvarar knappt 14 500 kronor per person som i dag är faktiskt sysselsatt, alltså nästan en månadslön efter skatt per år. Det kostar att ha människor arbetslösa på fler än ett vis. Jag tänkte börja med politikområdet arbetsmarknadspolitik. Det är glädjande att omvandlingen av Arbetsmarknadsverket till den nya myndigheten Arbetsförmedlingen fortgår som planerat. Från nästa år blir det än mer tydligt fokus på en effektiv matchningsprocess mellan arbetssökande och arbetsgivare. Arbetsförmedlarna är, Sven-Erik Österberg, glada över det, i alla fall de som vi har träffat. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen går vi vidare med förslag så att den inte blir en långvarig försörjning som motverkar arbetslinjen. Vi ser även att vår sammantagna politik nu ger resultat. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten ligger på sin lägsta nivå på flera år. I Aftonbladet i dag, som jag har med mig här, står det: "Regeringen slår rekord - i arbete". Så ser det ut. När efterfrågan på arbetskraft ökar borde mängden arbetsmarknadspolitiska program och insatser minska. Fokus måste ligga på dem som står längst bort. Det är en prioritering som vi har valt. Nystartsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin för långtidsarbetslösa, nyfriskjobb för långtidssjukskrivna, en jobbgaranti för långtidsarbetslösa ungdomar och instegsjobb för nyanlända är prioriterade stödinsatser för människor som annars fortfarande riskerar utanförskap. Det finns två viktiga fördelar med våra förslag, till skillnad från oppositionens tidigare åtgärder. De innehåller mer individuellt anpassade åtgärder och kan förväntas att med större precision leda till att den arbetslöses position på arbetsmarknaden förstärks. De leder till riktiga, behövda jobb med avtalsenlig lön. Vi har dessutom utökat antalet lönebidrag med 2 000 platser, och det gäller också drygt 1 000 platser i Samhall. Herr talman! Vidare när det gäller politikområdet integration konstaterar vi att den förra regeringens mandatperiod endast lett till blygsamma resultat. De sociala och ekonomiska klyftorna mellan grupper med svensk respektive utländsk bakgrund har förblivit oförändrade eller vidgats under de senaste åren. Arbete och egen försörjning är den enskilt viktigaste faktorn för att bryta utanförskapet. Med våra tidigare beslutade insatser för fler i arbete är förutsättningarna goda för integrationspolitiska effekter. Dessutom kommer regeringens kunskapssatsning i skolan att komma dem till del som inte har svenska som modersmål. Inom kort kommer även ett förslag om en ny diskrimineringslag. Herr talman! Utgiftsområde 14, arbetsliv, omfattar förvisso mindre i pengar men är inte desto mindre angeläget. Arbetsmiljö och övriga arbetsvillkor har stor betydelse för att människor ska kunna och vilja arbeta utifrån sina förutsättningar. Arbetsmiljöarbetat ska förebygga ohälsa och olycksfall men även bidra till att utveckla verksamheter och individer. Regeringen har tagit ett initiativ till ett arbete för att ta fram underlag för hur den framtida arbetsmiljöpolitiken ska utformas. Arbetet kommer att ske i bred samverkan med bland annat arbetsmarknadens parter och andra aktörer på området. Besparingar har gjorts och kommer att genomföras på myndigheter, däribland Arbetsmiljöverket. Det ger viktiga förutsättningar för att minska den statliga byråkratin och inte minst för att få fler i arbete. Det är viktigt även ur ett hälso- och arbetsmiljöperspektiv. Men allt behöver inte göras som det alltid har gjorts. När det gäller företagshälsovård har den en viktig roll i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Därför är regeringens initiativ och satsning på en utbyggd företagshälsovård och tillhörande utbildning välkommen. Jag tänkte tala lite grann om jämställdhet, som är ett politikområde som vi också behandlar inom utskottet. Det är viktigt att motverka och förändra system som konserverar fördelning av makt och resurser mellan könen. Vi får ett bättre samhälle när män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet. Regeringen har nyligen överlämnat till riksdagen en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det är en handlingsplan som innehåller 56 åtgärder inom 6 insatsområden. 800 miljoner kronor avsätts under mandatperioden. Avslutningsvis, herr talman! Vi står inför en fantastiskt stor utmaning som kan bli vår möjlighet om vi hanterar den rätt. Det gäller vår demografi, den ålderstruktur som finns. Vi blir allt äldre och friskare, vilket gör att livslängden ökar. Detta gör att människor som är i arbetsför ålder måste arbeta under så lång tid som möjligt och efter sin bästa förmåga. Därför är jobblinjen i fokus i allt vi gör. För att bryta den socialdemokratiska norm vi alla har ärvt måste vi sätta fokus på att människor har ett eget ansvar. Vi ska ge dem verktygen för att de ska kunna ta detta ansvar. Det är därför som vi för en politik som ger människor mer makt över sin egen vardag. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Anf. 142 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Catharina Elmsäter-Svärd beskriver effekterna av regeringens politik på ett sätt som nästan får mig att tro att hon tror på det själv. Hon talar om att skattesänkningar är riktade till framför allt låg- och medelinkomsttagare. SCB har pekat på att 70 procent av de skattesänkningar som har genomförts har gått till de 25-30 procent av befolkningen som tjänar mest. SCB har gjort en annan undersökning som visar på hur klyftorna har förändrats över tiden. Det har varit en viss ökning av klyftorna under flera år. Det tror jag hänger samman med lönebildningsfrågor, med större möjligheter för starka grupper att ta för sig mer i lönebildningen. Men under 2007 sticker kurvan rakt upp. Bland annat bidrar hela fastighetsskattefrågan till detta. Fastighetsskatten skulle bort. 220 000 fastighetsägare får ökad avgift. Det gäller framför allt låg- och medelinkomsttagare som bor ute i landet. Dina väljare i Danderyd och Täby, Catharina Elmsäter-Svärd, är de stora vinnarna. De tillhör inte de fattiga i samhället. Ni pratar mycket om förändring. Jag tycker inte heller att förändring är fel. Men förändring under den här regeringsperioden handlar bara om försämring för stora delar av svenska folket. Vad får den arbetslöse eller den sjuke för ökad makt över sin vardag när man bara får försämrade villkor, försämrade ersättningsnivåer, ingen hjälp vid den arbetsförmedling som ska göra neddragningar, 500 miljoner mindre i anslag? Det här håller på att verkställas nu. Jag vet inte vilka arbetsförmedlare du träffar ute, men när jag frågar om de kan coacha, om varje arbetslös kan få en egen coach, skrattar de mig i ansiktet och säger: Herregud, hur ska det gå till på den här arbetsförmedlingen? Vi får inte ersätta dem som har slutat. Vi ska förmodligen omorganiseras, och kontoret försvinner eftersom det ska gå upp i ett annat och resurserna blir mindre. Det är verkligheten ute i landet, Catharina Elmsäter-Svärd.

Anf. 143 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! När jag träffar arbetsförmedlare är de nöjda med att de får jobba med att förmedla arbeten och inte fördela åtgärder. De tycker dessutom att nystartsjobben, en rättighet som de som har stått utanför länge bär med sig, är ett bra verktyg. Det är tydligt att jobba med. De olika förslag som vi har kommit med under året har inte fullt ut satts i sjön. Vi har beslutat om flera olika saker, inte minst ungdomsgarantin som infördes från och med förra veckan. Det är klart att allt hade varit mycket bättre om vi hade fått igen de tolv förlorade åren redan efter en vecka i regeringsställning. Men så är inte verkligheten, Sven-Erik Österberg. Vi har ett antal riktade insatser för dem som står riktigt långt borta, för dem som har glömts bort under tolv års tid trots god ekonomisk tillväxt. Vi vet att nystartsjobben till stor del har gått till dem med utländsk bakgrund, till dem med funktionshinder och framför allt till ungdomar. Det gäller särskilt de som har stått utanför länge. När det gäller skattesänkningarna har vi genomfört den största revolutionen för låg- och medelinkomsttagare någonsin. Den tusenlapp nästan som de får i handen efter nästa jobbskatteavdrag krävs det rätt många avtalsrörelser för att ens en gång komma i närheten. Vad Sven-Erik Österberg gjorde under förra mandatperioden var att sänka skatten för miljardärerna och ta bort arvs- och gåvoskatten. Ert återställarpaket innebär indirekt en skattehöjning. När ska ni tala om för LO-hushållen, Sven-Erik Österberg, hur många hundralappar fler i månaden ni tänker höja skatten med nästa mandatperiod om ni vinner?

Anf. 144 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Det behöver vi inte tala om för LO-medlemmarna i det här läget. Däremot talar vi om för dem att när de riskerar att förlora jobbet ska de ha en försäkring som de vet att de kan överleva på. Den ska innebära att de inte behöver sälja bilen, inte flytta från huset, inte göra stora ingrepp i familjen. Det är fråga om den våndan. Jag skulle vilja gissa hur många svenskar som just nu sitter och våndas inför denna jul därför att de har fått ett a-kassebesked om en kraftig nedtrappning. Det kan vara fråga om förtidspensionärer som ser att de är maktlösa. Alla är inte nyfriska och kan ta ett jobb. Försäkringskassan bedömer att de utgör 15-17 procent. Resten har en sådan skada eller åkomma att de inte kan komma tillbaka. Dem klämmer ni till. Ni pratar om den arbetande befolkningen och tusenlappen. Du vet själv, Catharina Elmsäter-Svärd, att den äts upp av a-kasseavgiften, som nu blir ännu högre med er budget riktad till kvinnor i hotell- och restaurangbranschen och fastighetshandeln. De ska nu betala sin egen arbetslöshet en gång till. Det är så ni riktar detta. Det är dem ni piskar på. Det blir bara lite kvar för dem. De som dessutom är deltidsarbetslösa får knappt någonting kvar över huvud taget utan kanske till och med går på minus. Det är det som utgör segregeringen i samhället. Sedan gör man en kalkyl och visar på skattesänkningar på 80 miljarder och säger att det är låg- och medelinkomsttagarna som har fått dem. Det är inte sant. SCB pekar på att 70 procent av skattesänkningarna har gått till de 25-30 procent av befolkningen som har de bästa inkomsterna i samhället. Sådan är fördelningen. Det är därför klyftorna ökar så radikalt. Det finns ingenting i denna budget som visar att klyftorna skulle minska i samhället totalt sett. De tycker att det är roligt att förmedla jobb. Javisst, det är väl kul att förmedla jobb till dem som är lättanställda eller kan skaffa jobb själva. Men hur är det med dem som ska gå in på en samhällsnyttig tjänst? Ska de parkeras i något slags evigt utanförskap tills de kommer till pensionsåldern? Ger man upp hoppet? Är det den signalen ni ger dessa människor?

Anf. 145 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Vi har haft en period när människor som har mått dåligt inte har fått chans till rätt vård för att kunna komma tillbaka. Vi har haft en period när människor har vantrivts på sitt arbete, har blivit långtidssjukskrivna och till slut blivit tvingade att gå till förtidspension eftersom det inte har funnits möjligheter till ett bättre samarbete mellan försäkringskassa, arbetsförmedling eller rätt rehabilitering. Det är det vi nu ska ändra på med våra förslag. Jag tycker att Sven-Erik Österberg borde vara glad åt att som det ser ut nu, tack vare regeringens jobbpolitik, ökar skatteintäkterna i kommunerna. Den disponibla inkomsten ökar i hushållen. Pensionärerna får höjd pension nästa år tack vare att fler är i arbete. Det är något som de inte skulle komma upp i ens med den tvåtusenkrona som ni försöker locka med i er budget. Vi gör insatser direkt riktade till människor som står utanför. Vi talar om vad vi ska göra, och vi gör så att det blir verkligt för människor. Därför, herr talman, är det lite fascinerande att oppositionen, här i egenskap av Socialdemokraterna, bara kan häva ur sig farhågor för människor men, som Sven-Erik Österberg säger, inte behöver tala om för LO-hushållen vad man ska göra nu. Om Sven-Erik Österberg hade haft en chans att svara skulle jag ha velat fråga honom när man tänker göra det.

Anf. 146 Josefin Brink (V)
Herr talman! Ibland blir man förvånad över hur lite de borgerliga kan om vanliga människors levnadsvillkor. Ni påstår att vi vill inrätta låglönejobb i kommuner och landsting. Nej, vi har avsatt ett löneutrymme som motsvarar medianlönen enligt kollektivavtal i kommuner och landsting. Den ligger på den nivån. Den ligger på drygt 21 000 kronor. Vi tycker att det är för lågt, men det är det utrymmet vi har avsatt. Det är inte, Catharina Elmsäter-Svärd, staten som sätter löner. De sätter parterna i förhandlingar. Vi avsätter utrymme utifrån befintliga lönenivåer. Övriga kringkostnader, förutom lönerna, ska kommuner och landsting själva stå för. Med tanke på generalangreppet på att vi anser att det är rimligt att anställa personer i den kommunala sektorn, vad är det för fel med att jobba i den kommunala hemtjänsten? Varför är det så fult och dåligt att städa hemma hos gamla, sjuka eller funktionshindrade människor, medan det är fint och bra att städa hemma hos de rika och friska? Varför är det dåligt och fult att arbeta med barn i en pedagogisk miljö i den kommunala förskolan, men fint och bra att passa barn i rika privatpersoners hem en och en? På vilket sätt, som det står i betänkandet, ökar borgarna kvinnors karriärmöjligheter genom att de arbetar i andra människors hem till rabatterat pris i stället för att exempelvis arbeta på ett sjukhem eller en fritidsgård? Men det kanske inte är de som utför de här skattefinansierade hushållstjänsterna som man menar ska få sina karriärmöjligheter förbättrade utan bara de som köper dem. Är det så man tänker när man säger att kvinnors karriärer gynnas mer av att jobba hos privatpersoner än hos kommunerna?

Anf. 147 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Jag tycker att Josefin Brinks frågor och redogörelse sätter kritiken mot den budgetering som ni har gjort i er budget på sin spets. Finansen ifrågasätter faktiskt också om utgiftstaket kan hållas på det sätt som ni budgeterar. För mig är jobb i offentlig sektor i kommuner också jobb som väl behöver utföras. Men för att vi ska klara av att ha jobb i offentlig sektor, i denna skattefinansierade verksamhet, krävs det att människor jobbar i privat sektor och får pengar att betala in i skattesystemet. För oss är det viktigt att det kommer fler jobb i privat sektor där människor får lön och betalar in skatt för att finansiera den offentliga sektorn. Det behövs också människor som inte är arbetslösa. De medel som ni avsätter till den skattefinansierade offentliga sektorn ska motsvara medianlön, men det är inte sant, Josefin Brink. Enligt riksdagens utredningstjänst motsvarar de pengarna i ert budgetförslag en snittlön på 16 300 kronor, alltså en månadslön för en lokalvårdare. Om ni tycker att 16 300 kronor innebär ett låglönejobb är vi överens, men innebär 21 000 ett låglönejobb undrar jag verkligen hur ni har budgeterat. För att klara den offentliga sektorn måste vi se till att de människor som i dag inte har ett jobb kommer i arbete. Varför räcker det då bara med 150 000 om det är så viktigt att fylla ut tjänsten i offentlig sektor? Hur ska ni finansiera detta? Kan ni tala om hur mycket ni tänker höja skatten för att alla dessa människor ska kunna ha den här subventionerade anställningen i offentlig sektor?

Anf. 148 Josefin Brink (V)
Herr talman! Som bekant har vi gjort en budget där vi har ett lite större offentligt sparande än vad regeringen har. Det är ingen tvekan om att vi har finansierat våra reformer. Hur mycket vill vi höja skatten? Ja, för att bekosta de här jobben behöver vi bara höja skatten med halva det belopp som regeringen nu har sänkt den med för de allra rikaste och förmögnaste. Det har vi över huvud taget inga problem med. Räkenskaperna ska jag nog hjälpa Catharina Elmsäter-Svärd med någon annan gång. Det verkar vara någonting som har gått snett där. Regeringen gör sig ständigt bred genom att prata om den här miljonen människor som befinner sig i utanförskap. Om det betyder att en miljon nya arbetstillfällen måste skapas framöver för den här miljonen människor som inte arbetar i dag och som borde kunna arbeta, undrar jag varför inte en ynka femtedel av dem skulle kunna arbeta i underbemannade förskolor eller i äldreomsorgen. Catharina Elmsäter-Svärd pratade själv tidigare om den stora åldersboomen som kommer. Betydligt fler människor än i dag kommer att vara i behov av vård och omsorg på äldre dagar. Vill man förbättra kvaliteten i skolan, som regeringen också talar mycket om, är Lärarförbundet och alla de som jobbar med skolfrågor helt eniga om att det krävs fler vuxna i skolan. För detta avsätter regeringen inga pengar och inget utrymme. Tvärtom minskar, försämrar och urholkar man kommunernas ekonomi så att man på många håll nu är i full färd med att skära ned på de viktiga välfärdsverksamheterna. Vem är det som för en oansvarig politik när man inte avsätter medel för att kunna svara mot människors behov av välfärd? Detta skulle samtidigt skapa nya riktiga jobb. Jag går inte med på att det bara handlar om att den privata sektorn finansierar den offentliga. Finns det inte en fungerande barnomsorg och äldreomsorg kan inte heller kvinnor arbeta i den privata sektorn. Då skickas de hem till spisen och tvingas leva på sina män eller kanske på ett vårdnadsbidrag. Är det detta ni har tänkt er?

Anf. 149 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Nu förstår jag faktiskt ingenting. Josefin Brink säger att det inte bara är skattebetalarna som betalar för jobben i offentlig sektor. Då undrar jag: Vem är det som betalar? Det finns inte en peng som finansierar offentlig sektor som inte är skattemedel på ett eller annat sätt. Men det här visar kanske det sätt som man har budgeterat på. Det finns en klar brist. Med den budget som Vänsterpartiet har gjort klarar vi inte utgiftstaket, och vi frångår de principer som vi har kommit överens om. Josefin Brink säger att de bara höjer skatten för de rikaste med sitt förslag. Hur många är det som är riktigt rika? Det är inte där de stora pengarna finns. Det handlar om alla de människor som i dag har låglönejobb eller medelinkomster. Vi ser till att dessa personer får jobba i företag som finns kvar och kan växa. De får behålla mer av sin lön när de arbetar. Med regeringens jobbpolitik och skattepolitik ökar intäkterna i kommunerna. Vi urholkar inte kommunernas ekonomi. Till och med Sveriges Kommuner och Landsting har räknat upp sin prognos för hur mycket skatteintäkter som kommunerna får tack vare regeringens förda jobbpolitik. Jag pratade med en person i Söderhamn som jobbar på en skola. De har en lista med 30 vikarier som de ringer till när de behöver ha in ersättare. De säger till mig att de har ett problem. De kan inte ringa de här längre, för samtliga har fått jobb. För mig är inte det ett problem. Vi måste klara av att ge fler ett arbete för att över huvud taget kunna finansiera offentlig sektor som har ett behov även i framtiden.

Anf. 150 Ulf Holm (Mp)
Herr talman! Jag ska börja med att säga att Miljöpartiet inte är något vänsterparti. Jag skulle vara tacksam om man säger den rödgröna oppositionen. Men visst är det sant att Miljöpartiet är väldigt vänster när det gäller trygghet på arbetsplatserna. Det tror jag är väldigt viktigt för att klara en omställning. Att säga till alla dem som är arbetslösa, till exempel en 45-åring som har gått en utbildning och inte får något arbete i dag, att människor ska ta ansvar tycker jag är häpnadsväckande. Det måste finnas en möjlighet för den personen att omskola sig och lära sig något nytt för att kunna få ett nytt arbete i en ny tid. Där måste samhället hjälpa till och inte lämna den personen utanför. Catharina Elmsäter-Svärd säger att arbetsmiljöfrågorna har stor betydelse. Det kan vi inte se i regeringens budget. Hur kan man säga något sådant och samtidigt dra ned så mycket på Arbetsmiljöverket? Det är fullständigt obegripligt för mig. Vi borde i stället satsa mer på arbetsmiljöfrågorna för att, som Catharina Elmsäter-Svärd säger, fler ska kunna jobba längre. Vi måste motverka och se till att folk inte slits ut tidigare. Då är det systematiska arbetsmiljöarbetet så viktigt. Det borde man satsa mer på än vad regeringen gör. Jag tycker att det är häpnadsväckande att säga att regeringen anser att arbetsmiljöfrågorna har stor betydelse. Sedan anser inte Miljöpartiet att framtidens jobb finns i subventionerade tjänster i hemmet. Det är inte framtidens jobb. Framtidens jobb finns i miljöteknikföretag. Därmed inte sagt att tjänster i hemmet är dåliga, men staten ska inte subventionera dem.

Anf. 151 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Ibland upplever till och med jag att Miljöpartiet inte är ett vänsterparti, men ibland börjar jag också fundera. Ulf Holm kallar det för den rödgröna oppositionen, men jag tycker nog att epitetet den rödgröna röran var bättre. Det spretar trots allt en hel del. När jag pratar om möjligheten för människor att ta ett ansvar handlar det om att ha den egna förmågan att känna makt över den egna vardagen. Det innebär att om vi har en jobbpolitik som gör att människor får ett jobb och får behålla mer av sin lön, så att de inte känner ett beroende av andra, har vi gett ett av många viktiga verktyg för att man också ska kunna ta det här ansvaret. Men i vår politik som är mycket bredare än så handlar det också om hur man ska kunna disponera tid med sina barn och med sin familj. Det är också av betydelse. Framtidens jobb finns inom miljöteknik. Det tror jag också, och det säger även regeringen mycket tydligt, dels i regeringsdeklarationen, dels i sitt arbete. Vi har oerhört mycket att komma med i den delen, både i Sverige och när det gäller exportverksamhet som är en framtidsbransch. Det är också viktigt att titta på den oerhört stora svarta marknad som har funnits inte minst i städbranschen. Nu blir det möjligt för människor att starta företag i städbranschen, låta människor som har det stressigt och tufft köpa tjänster som också är framtidsjobb och se till att människor kommer i riktiga arbeten och får en riktig lön i stället för en svart lön. Det ena behöver inte ställas emot det andra, och jag tror inte, herr talman, att Ulf Holm egentligen menar det heller.

Anf. 152 Ulf Holm (Mp)
Herr talman! Catharina Elmsäter-Svärd säger att miljöteknikföretagen finns i regeringsförklaringen. Det gör de. Men det räcker inte att de finns där. De måste synas i politiken också, och där har vi inte sett några stora satsningar. Vi har inte sett några subventioneringar av dessa företag så att de kan gå vidare för att främja en bättre miljöteknik som också kan gå på export. I stället subventionerar regeringen hushållstjänster. Det anser inte Miljöpartiet är det rätta. Att säga att människor ska ta ansvar låter väldigt bra, och jag stöder det. Men att säga att de ska göra det rakt av, fullt ut, det tror jag inte på. Man kan inte lägga ett sådant ansvar på den enskilde. Det är inte alla människor som klarar det på egen hand, och samhället måste faktiskt främja och stödja och se till att det finns rätt och riktig omskolning för att kunna lära sig ett nytt jobb. Det kan inte vara och är inte rätt politik att tvinga folk att ta ett jobb i ett annat yrke än de är utbildade för. Det är inte rätt nationalekonomiskt. Det är inte bra för den enskilde. Det är inte bra för företaget. Rätt politik är att se till att människor kan omskola sig till ett arbete som de kan ha långsiktigt. Herr talman! Jag tycker att det är häpnadsväckande att höra att arbetsmiljöfrågorna är viktiga för regeringen. Jag godkänner inte den förklaring som Catharina Elmsäter-Svärd ger, att företagshälsovård är så viktig etcetera. Då måste vi också ha pengar till arbetsmiljöinspektörer ute på företagen som kan hjälpa företagen att ha en bättre arbetsmiljö. Det görs inte av sig självt. Vi måste stödja detta arbete.

Anf. 153 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Ulf Holm har inte sett några subventioner för miljöteknikföretagen och gör jämförelsen att regeringen nu subventionerar hushållsnära tjänster. Nej, några subventioner har vi inte på miljöteknikområdet. Det är alldeles riktigt. Däremot skärper vi upp när det gäller möjligheten till forskning och när det gäller möjlighet att få göra pilotprojekt. Vi förbättrar företagsvillkoren, för detta är ju branscher som redan finns, med riktiga företag. När det gäller de hushållsnära tjänsterna vill vi göra ett direkt häv för att bryta en oerhört negativ trend och motverka en stor svart marknad. Vi har valt att göra en subvention av den anledningen att vi inte heller tror att det kostar oss några pengar. Det kommer snarare in pengar genom att människor arbetar och börjar betala skatt. De får dessutom bättre villkor i systemet än utanför. När det gäller ansvarstagande och människor som är svaga är jag av uppfattningen att staten ska vara stark när den behövs. Men den kan inte göra allt åt oss. Det påminner mig om att kvinnor under lång tid och för länge sedan var beroende av sina män. Nu har vi en tid när kvinnor har kommit att bli beroende av staten. Vi vill bryta detta så att kvinnor framför allt får jobb och kan leva på sin egen lön. Det gäller inte minst i låglöneyrken.

Anf. 154 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Den nya regeringens mål är att alla som vill och kan ska jobba. Det är bra att ministern deltar i debatten. Det brukar alltid noteras när han inte deltar, och därför noterar jag att han deltar. Det ena skälet till detta mål handlar om åldersstrukturen i samhället. I dag har vi en situation där en person försörjer tre. Utvecklingen de närmaste 20 åren kan bli den att en person försörjer sex personer. Så ser åldersstegen ut i dag. Det kommer inte att fungera om vi även i fortsättningen vill ha en bra skola för både barn och barnbarn, en bra omsorg när våra föräldrar blir gamla eller vård när vi behöver den. I Sverige är nära var femte person 65 år eller äldre. Vi har tillsammans med Italien den äldsta befolkningen i världen. Det andra skälet handlar om att varje människa vill känna sig behövd. Man vill ha ett jobb att gå till, man vill växa och utvecklas, man vill ha arbetskamrater, lön i slutet av månaden och framför allt - friheten att försörja sig själv. Om vi ska klara framtidens utmaningar måste vi vara fler som jobbar för att det ska gå ihop. Vi måste ta vara på människor och människors erfarenhet och kompetens - oberoende av ålder, ursprung eller arbetskapacitet. Rune Danielsson, 68 år och företagsledare, skriver på sin hemsida: "Pensionärer är en stor resurs som utnyttjas alldeles för lite i samhället. Det måste vi ändra på. Vi är både kunniga, friska och många har en otrolig lust att arbeta vidare efter pensioneringen. Det var därför jag startade 'hyr en pensionär'." Hyr en pensionär har gått från noll till 75 anställda från sommaren tills i oktober i år, med sikte på 100 anställda till jul. Fördelarna för Rune och hans anställda är många; den avskaffade löneskatten och slopade arbetsgivaravgifter för pensionärer gör sitt till. Skatteavdraget för hushållstjänster ger verksamheten ytterligare skjuts. Med de tidigare reglerna var extra arbete efter pensioneringen olönsamt. Den extra inkomsten åts upp av sänkta bidrag och höjda skatter. För de över 55 år är risken vid arbetslöshet att det tar längre tid att ta sig tillbaka. Därför inför vi olika åtgärder där vi bland annat dubblar avdraget för nystartsjobb. Vi utökar också nystartsjobben till offentlig sektor från den 1 januari. Vi inför nyfriskjobb - ett dubbelt nystartsjobb. Vi har också gjort satsningar när det gäller matchning, individuell coachning och tillgång till fler alternativa arbetsförmedlingar. Detta är viktigt för alla kategorier, även de äldre. Vi för alltså en politik för att allas förmåga och kapacitet ska tas till vara. Var och en är en viktig länk för att klara de demografiska förändringar som vi redan står mitt i. Herr talman! Utanförskapet bland unga var nästan högst i Europa när svenskarna fick nog och bytte regering. Steg för steg vänder vi nu trenden, och fler unga kommer in på arbetsmarknaden. Vi behöver dem, precis som vi behöver pensionärerna. För de unga har vi ett paket av insatser för att komma in på arbetsmarknaden. Det handlar om sänkning av arbetsgivaravgifter för unga, nystartsjobb redan efter sex månader, individuell coachning från dag ett, tillgång till alternativa arbetsförmedlare, jobbgaranti för unga, översyn av gymnasieskolan, och lärlingsutbildningen som har debatterats tidigare i dag kommer på försök redan nästa år. Vi ser nu resultat av att våra åtgärder är riktiga. SCB har tagit fram siffror som visar på 32 000 fler sysselsatta i åldern 20-24 år där fast anställda utgör en stor del, nämligen 23 000 personer. Vi har också en god konjunktur. Vi ser att arbetslösheten minskar kraftigt och att antalet arbetade timmar är rekordhögt. Högkonjunkturen började redan innan vi bytte regering, och vi hörde Sven-Erik Österberg prata om sina 93 000 nya jobb. Men av dem kan vi se att 72 000 var tillfälliga jobb - nästan vart tredje jobb var en arbetsmarknadsåtgärd. Nu ser vi över 150 000 nya jobb, riktiga jobb, och då är det mest tillsvidareanställningar. För vänsterkartellen är det åtgärder och sysselsättning, medan vi i alliansen säger att alla som vill och kan ska komma i jobb, riktiga jobb. I förra årets budgetmotion från Socialdemokraterna gick det inte att utläsa vad de ville göra. Nu finns det siffror och förslag, och visst var det med spänning vi öppnade motionen. Efter ett år av viss, om än tveksam, självkritik, val av ny partiledare, rådslag och mycket tal om omprövning borde det väl märkas, men det är samma gamla soppa som serverats förut som åter står på bordet. Herr talman! Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, är en av socialismens grundtankar. Någon gång under historiens resa tappade man dock bort den första delen av meningen. Det var där socialdemokratins arbetslinje gick i graven. Socialdemokraterna föreslår korta avstampsutbildningar som ska reparera det som deras skola misslyckats med, nämligen att göra ungdomar redo för arbete. De vill höja ersättningar för höginkomsttagare och skatten för låginkomsttagare. Sammantaget innebär deras politik 60 000 färre jobb. Om det varit val i dag hade jag kunnat hjälpa dem med valaffischen: Mer bidrag och färre jobb - rösta på Socialdemokraterna, bidragspartiet. Vad säger då Vänsterpartiet? De säger att planekonomi är lösningen, vilket jag trodde var historia i svensk politik. Det är en kommunistisk idé som prövats och misslyckats många gånger om. De vill, förutom att från denna kammare förstatliga företag, inrätta 150 000 nya arbetstillfällen i offentlig sektor. Det är osäkra anställningar, för med nästa lågkonjunktur får de gå hem igen. Alla riktiga jobb inom offentlig sektor blir ett minne blott eftersom deras förslag skulle få undanträngningseffekter. Om det är lösningen med stort L, varför bara 150 000? Och slutligen det grövsta: Det är låglönejobb som det budgeteras för. Jag måste få läsa direkt ur kommunisternas särskilda yttrande där de skriver: "Vi i Vänsterpartiet för en feministisk politik som syftar till att ändra maktförhållandena mellan könen" och landar i att "eftersom många kvinnor arbetar i den offentliga välfärdssektorn och eftersom fungerande barn- och äldreomsorg har en mycket direkt påverkan på kvinnors möjligheter att alls arbeta och försörja sig vore en satsning på välfärdssektorn en viktig jämställdhetspolitisk insats". Snacka om att cementera gamla fördomar och förlegade strukturer! Slutligen har vi Miljöpartiet med sin stora tomtesäck till dem som varit snälla. Här kommer det mer bidrag, höjd skatt för låginkomsttagare och färre jobb. Bland dem som har jobb ska några få friår, men det gäller bara några få utvalda. De vill också ha fler myndigheter och mer byråkrati. Det är inte riktigt den bild jag har av Miljöpartiet, men så ser det ut. Herr talman! Problemet är att Miljöpartiet tillsammans med sina kartellkamrater inte förstått vad som är mjuka respektive hårda paket. Deras gemensamma så kallade snällhet är egentligen den mest cyniska hårdhet. Vänsterkartellen har redan fått genomföra sina idéer, vilket resulterade i ett gigantiskt utanförskap med många knäckta självförtroenden och en lång väg tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden för alldeles för många, helt i onödan. Ni sviker de unga, ni sviker de äldre, ni sviker dem som står utanför arbetsmarknaden - igen. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla reservationer. (Applåder)

Anf. 155 Hans Backman (Fp)
Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Nu närmar vi oss julen igen och också AU:s julfest. Det har gått drygt ett år sedan alliansregeringen började regera Sverige. Det har varit ett händelserikt år inte minst på arbetsmarknaden. Mycket har hänt och mycket har varit positivt. Givetvis är inte allt gjort som behöver göras för att skapa en arbetsmarknad där alla som vill ha ett jobb också får det. Detta kritiseras förstås av oppositionen. Men i ärlighetens namn är det väl inte rimligt att begära att vi i regeringspartierna på endast ett år skulle kunna lösa allt det som ni i oppositionspartierna under ett helt decennium i regeringsställning misslyckades med. Mycket har alliansregeringen dock lyckats åstadkomma på relativt kort tid. Oppositionspartierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, skriver också i sina särskilda yttranden till det betänkande vi nu debatterar att det nu går bra för Sverige, att arbetslösheten minskar och att sysselsättningen ökar. 200 000 fler beräknas vara sysselsatta till 2010, 90 000 färre beräknas vara arbetslösa till 2010, och 175 000 färre beräknas vara beroende av olika ersättningar, bidrag och stöd till 2010. Utanförskapet minskar för varje år av mandatperioden. Herr talman! Under året har regeringen bland annat infört nystartsjobb, och de har varit framgångsrika. Nästan 13 000 personer har i år fått anställning genom nystartsreformen. Nu utvidgar vi möjligheten att få nystartsjobb genom att även den offentliga sektorn ska omfattas av denna reform. Det kan ge fler, inte minst kvinnor, möjlighet till anställning. En ännu större rabatt ges nu också till arbetsgivare som anställer en person som länge varit sjuk. Det sker genom införandet av de särskilda nystartsjobben, de så kallade nyfriskjobben. Det innebär att arbetsgivarna får dra av dubbla arbetsgivaravgiften vid anställning av personer som sedan minst ett år beviljats sjukpenning, rehabiliteringspenning eller sjuk- och aktivitetsersättning. Vi har, som tidigare nämnts, infört jobb- och utvecklingsgarantin samt jobbgarantin för unga mellan 16 och 24 år. Inom ramen för dessa garantier ges möjlighet till praktikplatser och kompletterande utbildningar samt individuell coachning in i arbetslivet. Inte minst är de arbetsförmedlare som jag träffar positiva till möjligheten till aktiv coachning och till att man följer de sökande ända in på företagen och skapar kontakter. Vi startar också en gymnasial lärlingsutbildning hösten 2008. Trots de goda ekonomiska tiderna och regeringens lyckade satsningar inom arbetsmarknadspolitikens område finns det förstås de som har svårt att hitta ett jobb. För att nå dem som i dag har svårt att få jobb satsar regeringen därför - förutom på de åtgärder jag redan nämnt - extra på lönebidragsanställningar och på anställningar i Samhall. Arbetsgivare som anställer en person med nedsatt arbetsförmåga kan kompenseras ekonomiskt genom lönebidrag. Syftet med lönebidraget är att underlätta för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga att få en anställning där den enskildes kompetens och färdigheter tas till vara och där funktionshinder och nedsättning i arbetsförmåga beaktas. Regeringen har tidigare genomfört en efterlängtad takhöjning vad gäller lönebidragen till 16 700 kronor plus sociala avgifter. Dessutom har regeringen tillfört ytterligare pengar för att finansiera 2 000 nya lönebidragsplatser, och en ytterligare ökning beräknas för 2009 och 2010. Sammantaget ökar regeringen alltså utgifterna för lönebidrag och Samhall med 588 miljoner kronor 2008. Det ger förutom nya lönebidragsplatser också 1 000 nya platser i Samhall. Samhall ska ge var och en möjlighet att växa utifrån dennes egna förutsättningar, och man ska kunna prova på arbetsuppgifter som motsvarar dem som utförs på den övriga arbetsmarknaden. Därigenom skapas meningsfulla och utvecklande arbeten för personer med funktionshinder. Mycket av just dessa möjligheter har efterfrågats av oppositionen. Nu genomförs de. Samhalls medarbetare med funktionshinder kan tack vare denna satsning bygga upp en tro på sig själva, få en mer meningsfull vardag och i bästa fall också få möjlighet att övergå till en anställning på ett annat företag. Verksamheten fungerar bra i dag, och en god del av Samhalls medarbetare övergår varje år till en reguljär anställning. Varje år går fler än 1 000 medarbetare vidare till ett vanligt jobb utanför Samhall. Det är mycket bra. Dessa åtgärder är ett viktigt led i regeringens arbete. Vår politik går ju ut på att alla har något att bidra med. Alla som vill och kan arbeta ska få möjlighet att göra det efter egen förmåga. Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om klyftorna i Sverige. Oppositionen brukar gärna säga att klyftorna ökar. Det har sagts i dag och även tidigare. Oppositionen hävdar att regeringens reformer skapar ett orättvisare samhälle. Men hur är det egentligen med det? Jag skulle vilja säga att oppositionen har fel. De glömmer det som faktiskt hände de där åren mellan 1995 och 2005. Det var då klyftorna i Sverige ökade. Inkomstspridningen ökade med 25 procent, förmögenhetskoncentrationen ökade också med 25 procent. Gruppen fattiga ensamstående kvinnor med barn ökade med 10 procentenheter mellan åren 1995 och 2006, och gruppen fattiga ensamstående kvinnor över 75 år ökade med 8 procentenheter. Fler blev fattiga och hamnade i utanförskap på grund av arbetslöshet och förtidspension. Så ser facit ut för den gamla regeringen och dess stödpartier. Min bild är att klyftorna nu minskar och därmed också orättvisorna. Jag hävdar att alliansregeringen på sikt skapar ett rättvisare samhälle. Det sker tack vare att fler får ett jobb och därmed en bättre framtid. Fler kan försörja sig, och då kan Sverige bli ett rättvisare samhälle. Fler som bidrar ger också mer resurser för att skapa en välfärd som alla i vårt land kan känna sig trygga och nöjda med. Prognoserna tyder också på att inkomstskillnaderna minskar de kommande åren. Det beror på att fler får jobb. Det finns inget bättre sätt att minska inkomstskillnaderna och klyftorna, och därmed skapa ett rättvisare samhälle, än att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen. Jag skulle också vilja nämna att hushållens reala disponibla inkomster ökar i år med 5,4 procent och nästa år med 4,0 procent. Det är historiskt höga tal som till stor del beror på regeringens politik som bidragit till en starkare arbetsmarknad och medfört lägre skatter. Jag kan också nämna att i min hemkommun Hofors har den ökade skattekraften vänt ett hotande underskott till ett överskott. Det är pengar som kan användas till just en bra välfärd, flera händer i vården och äldreomsorgen och flera händer i barnomsorgen och skolan. Det är på så vis vi kan skapa ett tryggare, bättre och rättvisare samhälle och också få pengar till resurser inom Välfärds-Sverige. (Applåder)

Anf. 156 Josefin Brink (V)
Herr talman! Jag har en fråga. I betänkandet står det att bland annat vårdnadsbidraget kommer att bidra till att minska kvinnors obetalda hemarbete och öka kvinnors karriärmöjligheter. Jag skulle gärna vilja höra lite hur man i Folkpartiet har resonerat när man har kommit fram till den slutsatsen. Är det att vårdnadsbidraget ska ge en ersättning på 3 000 kronor i månaden per barn som avses med att det obetalda hemarbetet minskar? Det blir så att säga betalt med ett bidrag på 3 000 kronor. Är det betydelsen av att det obetalda arbetet minskar, eftersom man får ett bidrag för att göra det. När det gäller karriärmöjligheterna undrar jag lite grann eftersom all forskning och statistik, som jag vet att även Folkpartiet i andra sammanhang har hänvisat till, visar att det är precis under den tiden kvinnor är föräldralediga som de halkar efter i löneutveckling. De går miste om fortbildning, befordran och så vidare i arbetslivet. Då undrar jag lite hur man resonerar när man tänker utöka frånvaroperioden från kanske ett år upp till tre, fyra eller kanske ännu fler år med vårdnadsbidrag. På vilket sätt menar man att detta kan antas öka och förbättra kvinnors karriärmöjligheter?

Anf. 157 Hans Backman (Fp)
Herr talman! Vi i Folkpartiet har också en tro på männen. Vårdnadsbidraget är ju riktat till den som är hemma så även en man kan få del av detta förstås. Vi har också kopplat ihop det med en jämställdhetsbonus som ska stimulera båda föräldrarna att stanna hemma ungefär lika lång tid för vård av sina barn. Det tycker vi är en kombination som ska stimulera till att både kvinnor och män är hemma lika länge med sina barn. Det är så vi vill komma ifrån att bara kvinnorna är hemma. Det är alltför ofta kvinnan som är hemma en stor del av tiden. Det är vår koppling. Vi tror att också männen kommer att ta ett ansvar i framtiden. Det är också en viktig opinionsbildning som vi alla bedriver.

Anf. 158 Josefin Brink (V)
Herr talman! Som jag förstår det menar man alltså att det obetalda hemarbetet ska minska och kvinnors karriärer förbättras med vårdnadsbidraget därför att det finns en teoretisk möjlighet att också män kan ta ut det. Tillåt mig ändå att ställa mig lite frågande till detta. Under föräldraledigheten får män ut 80 procent av sin tidigare inkomst. Då är det en förkrossande liten andel män som bryr sig om att ta ut föräldraledighet. Om man i stället får 3 000 kronor i månaden för att vara hemma med barnen, vad finns det för anledning att tro att fler män kommer att nappa på det erbjudandet jämfört med att få 80 procent av sin lön, vilket i de allra flesta fall trots allt är mer än 3 000 kronor? Det är inte heller precis så att män generellt sett har tagit ut vårdnadsbidrag där det har införts. Man har ju provat i flera kommuner. I runda slängar tror jag att 97 procent av dem som har tagit ut vårdnadsbidrag varit kvinnor. All empiri visar ändå att risken är överhängande för att det framför allt kommer att vara kvinnor som tar ut vårdnadsbidraget. Och jag har fortfarande lite svårt att förstå hur man menar att det här bidraget på något sätt ska bidra till att förbättra kvinnors möjligheter i arbetslivet.

Anf. 160 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Det är intressant att höra Hans Backman berätta varför Folkpartiet ställer sig bakom vårdnadsbidraget. Jag förstår att det är svårt att förklara. Ni har ju hamnat i fel fålla där, Hans Backman. Det här har inte varit er idé. Det här är ett jätteproblem. Det är ju Kristdemokraterna som vill ha det här, tvärtemot vad deras partivänner vill nere i Tyskland, där man satsar på den svenska modellen och anser att det är den som faktiskt är lösningen på att kvinnor ska kunna få ett jämställt arbetsliv och kunna värderas på samma sätt som män på arbetsmarknaden i sig. Vi vet från Norge att det är en försvinnande liten del män som tar ut vårdnadsbidrag. Det har varit försök i någon kommun i Sverige också, och det är en försvinnande liten del. All annan diskussion blir ju larvig om vi inte pratar om det. Det är som att önska att det skulle komma någon demon uppifrån som skulle ändra de betingelser som är. Det blir en kvinnofälla. Dessutom är det inte höginkomsttagarna som kommer att använda vårdnadsbidraget. Jag är väldigt rädd att det blir en kvinnofälla. Det är unga kvinnor som har dålig utbildning, ingen yrkesutbildning, som tar de här pengarna för att hanka sig fram och låser sig fast där. Det är klart att det här i brist på arbetsmarknadsutbildningar och åtgärder för att komma ut på arbetsmarknaden blir en fälla. Man fastnar, och åren glider i väg. Så tror jag att det blir, och det är det som bekymrar mig allra mest med detta system. Det är intressant att Hans Backman pratar så väldigt varmt om handikappade. Ökad arbetslöshet bland handikappade, står det i DN Ekonomi den 4 december. Riksrevisionen kritiserar Ams hårt för det sätt på vilket man har sett till att funktionshindrade kommer ut på arbetsmarknaden. Det är en skarp rapport som lämnades i början av denna månad. Samhall har ett seminarium och skriver: Den glömda lösningen på arbetskraftsproblemet. Man säger att det har blivit ännu svårare för arbetshandikappade att komma ut på arbetsmarknaden under det här året. Då klingar Hans Backmans ord i den här debatten väldigt falskt. Du gör en skimrande beskrivning av hur arbetshandikappade i Moderaternas Sverige faktiskt kommer ut på arbetsmarknaden. Det är ju fel.

Anf. 161 Hans Backman (Fp)
Herr talman! Jag vet inte om Sven-Erik Österberg hörde vad jag sade. Jag sade att alliansregeringen och de partier som ingår i den har lyckats med mycket. Jag tillhör ett av de partierna, Folkpartiet liberalerna. Alla som vill ha ett jobb har inte fått ett jobb, precis som jag sade. Därför satsar vi nu mycket pengar på att kunna förbättra möjligheterna för funktionshindrade. Vi är fullt medvetna om att inte alla av dem har fått jobb. Fler borde kunna få ett jobb. Det är jätteviktigt. Vi sätter av 588 miljoner kronor 2008. Det ger då 2 000 nya lönebidragsplatser och även 1 000 nya platser i Samhall. Samhall är lyckat. Det får ut ett antal människor varje år i fasta jobb, närmare bestämt 1 000 varje år. Vi är fullt medvetna om problemet och försöker att lösa det. När det gäller vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus har vi lagt fram jämställdhetsbonusen som en komponent i familjepolitiken för att stimulera pappor att vara hemma mer. Man höjer helt enkelt ersättningen ju mer jämnt man tar ut föräldraledigheten för mamman och pappan så att familjen på så vis får en högre ersättning. Du sade att vår politik var lite larvig. Jag tycker också att det är larvigt att tro att allting alltid ska vara som det alltid har varit. Sedan vi införde pappamånaden i Sverige har männens uttag av föräldraledighet ökat. Med åtgärder som jämställdhetsbonus, opinionsbildning och att pappor är goda förebilder för andra pappor kommer männen i allt större utsträckning att ta ut föräldraledighet. Jag säger som Bengt Westerberg en gång i tiden sade: Jag tror på människorna.

Anf. 162 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Det är klart att vi ska tro på människorna. Det gör väl vi också. Samtidigt ska vi se realiteten och hur det är. Jag menade inte att jämställdhetsbonusen var larvig. Vad jag menar är att det Hans Backman försöker säga är det. Han tror att många män ska ta vårdnadsbidrag på lite drygt 3 000 kronor i månaden. Så blir det inte. Det är larvigt om man tror det. Man måste ta till andra åtgärder om det ska bli så. Däremot tycker jag att jämställdhetsbonusen är okej. Det är inget fel på den i sig. Den kan stimulera på ett positivt sätt. Man har inte lyckats med handikappade och inte lyckats med allt. I denna brinnande högkonjunktur där efterfrågan på arbetskraft varit oerhört stark ökar arbetslösheten bland handikappade. Det är ett misslyckande från regeringens sida. När ska arbetshandikappade komma ut i arbetslivet och få riktiga jobb om inte när konjunkturen är som bäst? Hur ska det gå nästa år om det är så att konjunkturen viker och vi får en försvagad arbetsmarknad som Ams bedömer? Det skulle innebära betydligt färre jobb och till och med ökad arbetslöshet. Det kommer inte att vara så att fler arbetshandikappade kommer ut på arbetsmarknaden detta år och andra står tillbaka. Felet med er politik är att den inte ändrar kösystemet. Det är generella åtgärder som generellt gör det lite billigare att anställa. Vem anställer arbetsgivaren om det är lika billigt att anställa en som är fullt frisk och en som inte är det? Det är klart att man tar den som man bedömer att man får mest effekt av eftersom man får samma stimulans för att anställa. Du har samma kösystem för nystartsjobben. Regeringen gör själv bedömningen att 70 procent skulle ha blivit anställda i vilket fall som helst. Det är skattepengar som används på ett sätt som jag inte tycker är effektivt. Det skulle ha riktats mycket tydligare. Politiken för arbetshandikappade under det här året har varit en misslyckad politik. Arbetslösheten ökar. När ska den minska om inte när konjunkturen är som allra bäst?

Anf. 163 Hans Backman (Fp)
Herr talman! Vår förhoppning är att den ska börja minska genom de åtgärder som vi sätter in. Många har nu fått jobb under det här året. På så vis har vi lyckats bra. En tredjedel av de nya jobb som har tillkommit bedöms vara en effekt av regeringens politik. Sedan har vi i övrigt också haft hjälp av konjunkturen. Det som Sven-Erik Österberg glömmer är att när antalet jobb ökar på detta sätt så ökar också efterfrågan på arbetskraft. Jag tror exempelvis att ännu fler som kommer in i verksamhet i Samhall kan få ett jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Arbetsgivarna kommer att vara tvungna att dammsuga efter personal. Jag tror att det kommer att bli en positiv spin-off-effekt av de åtgärder vi gör som även kommer de funktionshindrade till del. Jag kan hålla med Sven-Erik Österberg. Jag delar oron för att man inte har fått in tillräckligt många som har funktionshinder i arbetslivet. Det har varit ett problem länge. Man måste ha en dialog med arbetsgivarna, Svenskt Näringsliv och företagen så att man på ett mycket bra sätt kan anpassa arbetsplatser för att uppnå en möjlighet för funktionshindrade att utföra ett jobb på precis lika bra sätt som vem som helst. Det är ett arbete vi har att fortsätta med. Vi vidtar åtgärder i den här budgeten. Vi får säkert anledning att återkomma till den diskussionen även framdeles.

Anf. 164 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Herr talman! Den nya alliansregeringen gör förändringar på arbetsmarknaden som avser att främja jobb och tillväxt. Oppositionen har inte sparat på krutet under det här året utan kritiserat regeringens jobbpolitik. Vi kristdemokrater menar att vi i alliansen nu gör rätt saker i rätt tid. Det finns alltid saker man kan förbättra. Det ska vi fortsätta att göra under mandatperioden, men vi är på rätt väg. Varför gör vi då dessa förändringar? Finns det ett behov av att dra ned på arbetsmarknadsåtgärder, ändra i a-kassan, satsa på jobbavdrag, införa nystartsjobb och så vidare? Enligt min mening kan inte svaret bli annat än ja när man ser på utvecklingen i Sverige i dag. Sveriges ekonomi går som tåget, och många företag skriker efter arbetskraft. Sysselsättningen har ökat på ett år med mer än 130 000 personer, och arbetslösheten sjunker dramatiskt. Behovet av arbetskraft är nu så stort att organisationen Företagarna skriver i ett pressmeddelande i november i år: "Fortfarande är bristen på arbetskraft det viktigaste tillväxthindret för småföretagen. Svårigheterna att hitta personal är också en av orsakerna till att konjunkturen börjar vika nedåt. Hela 4 av 10 företag har tvingats tacka nej till beställningar på grund av att de inte hittat personal. Problemen har varit störst i industri-, bygg- och konsultföretag." De säger vidare så här: "Det är ett svaghetstecken för svensk arbetsmarknad att tillväxten stannar upp på grund av arbetskraftsbrist samtidigt som så många står utanför arbetsmarknaden." Herr talman! Det här är anledningen till att vi som ansvariga politiker måste vidta åtgärder för att öka tillgången på arbetskraft. Annars missar vi den historiska chansen att ge fler personer en inträdesbiljett till ett arbetstillfälle. I detta läge väljer Socialdemokraterna i sin budgetmotion att lägga 7,3 miljarder i mer pengar till a-kasseersättningar och 3,7 miljarder till att sätta personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Tror Socialdemokraterna att detta är svaret på företagarnas fråga: Var är arbetskraften? Jag undrar om Socialdemokraterna tror på den politiken själva. På vilket sätt ger dessa 11 miljarder arbetslösa ett riktigt jobb? På vilket sätt ger det företagarna arbetskraft? Det vi gör i alliansen är i stället att tydliggöra att a-kassan nu är en omställningsförsäkring. Vi ger nedsättning av arbetsgivaravgifter till de företagare som verkligen vill anställa personer som har varit långtidsarbetslösa. Det, herr talman, ger personer tillgång till ett riktigt jobb och en egen lön, och det måste ändå vara målet med vår arbetsmarknadspolitik. När det gäller a-kassan betonar vi som jag sade att det är en omställningsförsäkring. Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin säger i olika medier att hon minsann ska återställa a-kassan till 80-procentsnivån om de bara får makten år 2010. Herr talman! Vi har faktiskt 80 procent i a-kassan under den första tiden i hela 200 dagar. Med detta uttalande ger man bilden att 80-procentsnivån är helt borta i dag. Det är skicklig retorik, men kör man med sjysta metoder? Herr talman! Man kan också fråga sig om vi i majoriteten är nöjda med allt. Nej, det är vi inte. Självklart har vi utmaningar kvar innan vi har uppnått vårt mål om full sysselsättning och att bryta människors utanförskap. Men vi börjar nu få glädjande siffror. Det totala utanförskapet i oktober hade minskat med 164 000 personer jämfört med för ett år sedan. För första gången sjunker både sjuktal och arbetslöshetstal. Under förra mandatperioden förtidspensionerades 140 nya personer varje dag. Med den nya regeringen som tillträdde för ett år sedan har det förändrats till att det i stället är 400 personer om dagen som lämnar utanförskap och arbetslöshet. Det utanförskap som finns i Sverige i dag har skapats under så lång tid att det kommer att ta tid att vända utvecklingen dit vi vill. Vi har, som vi ofta nämner i debatten, ungefär en miljon människor som är i utanförskap, och många väntar på en ny framtid. Det är det vi måste jobba för. Vi tror inte att någon hoppar jämfota av glädje kortsiktigt när de får en lägre ersättning vid långtidsarbetslöshet. Men vi tror att människor som faktiskt söker ett jobb med ljus och lykta hoppar jämfota när de faktiskt får ett jobb. Och det är det som är vårt fokus. Det är nu, i goda tider, som vi måste ta chansen att få in många arbetslösa i ett jobb och ge dem arbetslivserfarenhet, om det så är arbetslösa ungdomar, invandrare eller funktionshindrade. Herr talman! Nystartsjobben, som alliansregeringen genomfört, har varit lyckosamma just för dessa grupper. Nästan vart tredje nystartsjobb har gått till en person med invandrarbakgrund. En annan grupp som har svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden, som tidigare nämndes, är personer med funktionshinder. Även denna grupp har haft nytta av nystartsjobben. Ca 13 procent av alla nystartsjobb har gått till personer med funktionshinder, men fortfarande är sysselsättningen betydligt lägre för denna grupp än för genomsnittet. Utöver förändringar av attityder är lönebidrag, Samhall och sociala företag viktiga för många funktionshindrade. Därför ökar vi, som sagts tidigare här, stödet till Samhall men också till lönebidrag. Regeringen har också påbörjat ett arbete med att stärka det sociala företagandet. Allt detta är viktigt för funktionshindrade som är en grupp som alltid, oavsett konjunkturläge, kommer att vara i behov av särskilda insatser från samhällets sida. Även ungdomar har gynnats av nystartsjobben. Ca 20 procent av alla nystartsjobb har gått till ungdomar. Här har vi flera åtgärder som kompletterar stödet till unga, och vi ser nu en positiv utveckling vad gäller minskad ungdomsarbetslöshet. Däremot har nystartsjobben visat sig gå till i första hand män. Endast en tredjedel av nystartsjobben har gått till kvinnor. Det kan eventuellt bero på att många kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn och där har nystartsjobben inte varit möjliga att använda. Men nu ändrar vi på det, så från den 1 januari kommer även offentlig sektor att omfattas av denna reform. Det räknar vi med ska gynna kvinnor. För många kvinnor är det viktigt att få ett heltidsjobb. Att gå från deltid till heltid är viktigt inte minst för kvinnor inom offentlig sektor, där man oftast drabbas av deltidsarbetslöshet. Nystartsjobb ska nu därför även omfatta personer som varit deltidsarbetslösa i två år så att de kan komma upp i heltid. Det har också visat sig vara svårt att få personer som går på sjuk- och aktivitetsersättning in på arbetsmarknaden. I denna grupp finns också många kvinnor. Därför införs nu från årsskiftet en rejäl satsning på rehabilitering genom så kallade nyfriskjobb. Det innebär en extra stor subvention till företag som anställer personer som haft sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning under en längre tid. Ja, herr talman, det är några i raden av åtgärder som vi genomför för ett minskat utanförskap. Samtidigt är oppositionens svar på alliansens jobbpolitik tydligt. De vill återställa allt till det gamla, de vill vrida klockan tillbaka till före valet 2006, och de säger att de vill återställa rättvisan. Men man kan fråga sig vilken rättvisa det är de vill återställa. Oppositionen tycks vilja gå tillbaka till en tid där utanförskapet bestod av 164 000 fler människor, en verklighet där arbetslösheten var markant högre och sysselsättningen lägre. Jag tror inte att det är vad svenska folket vill. Jag är övertygad om att de insatser vi har genomfört för att pressa tillbaka arbetslösheten och minska utanförskapet är uppskattade. Oppositionen däremot har en rad frågor att besvara när man säger nej till jobbskatteavdrag. Hur skapar högre skatter fler jobb? Nej säger man också till olika reformer med sänkta arbetsgivaravgifter. Då är min fråga: Hur ger högre arbetsgivaravgifter fler jobb? Och varför är höjda tak i a-kassan, det vill säga högre a-kassa för höginkomsttagare, viktigare än sänkta skatter för låginkomsttagare? Under Socialdemokraternas senaste tolv år vid makten gick 140 personer, som jag sade tidigare, i förtidspension varje dag. Sedan regeringsskiftet har ungefär 400 personer varje dag gått från utanförskap till arbete. Det är inte konstigt att Socialdemokraterna måste öka resurserna till a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder med 11 miljarder kronor jämfört med vår budget, eftersom 60 000 färre personer skulle vara sysselsatta med er politik. Med vår politik är arbetslösheten nu den lägsta sedan 1991, och sysselsättningen har inte varit så hög sedan man började mäta sysselsättningen på 1970-talet. Det tycker jag talar för att vi måste fortsätta på den väg som vi i alliansen påbörjat. Alliansen verkar nu vara det enda alternativet för dem som vill ha en jobbskapande politik. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.

Anf. 166 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Herr talman! Visst, det är självklart bra med arbetsmarknadsutbildningar för att få fler i jobb. Men samtidigt måste vi ha en rimlig avvägning mellan hur många som går i olika utbildningar och hur många som ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Det som är det stora problemet i dag är att det finns för lite arbetskraft, att för få personer står till arbetsmarknadens förfogande. Det som arbetsgivarna efterfrågar är fler som vill söka jobb. Där tror jag att en del, och som vi verkligen lägger krut på, är att försöka få arbetsförmedlingarna att bli mycket bättre på att matcha personer med de jobb som finns. Oftast tror jag inte att man hittar arbetskraft. Jag har mött flera företagare som säger att de inte riktigt orkar söka efter arbetskraft, att de tycker att det är jobbigt. De tycker inte att de får tillräckligt med hjälp från arbetsförmedlingen. Jag tror alltså att vi måste ha en lagom nivå på arbetsmarknadsutbildningar och hur många vi har inlåsta i de utbildningarna, men självklart ska vi ha kvar arbetsmarknadsutbildningarna. Sedan säger Josefin Brink att funktionshindrade och ungdomar är arbetslösa. När det gäller funktionshindrade finns det statistik som visar att vi inte har lyckats nå hela vägen. Men nystartsjobben har ändå gett de 13 procenten funktionshindrade tillgång till ett jobb. Vad hade hänt om vi inte hade haft nystartsjobben? På vilket sätt hade de med Vänsterns politik lättare fått jobb? Det är ju ni som har försatt dem i det här utanförskapet och inte fått in dem på arbetsmarknaden redan tidigare. När det gäller ungdomsarbetslösheten kör ni lite olika valser, eftersom ni räknar dem som tidigare var i åtgärder. Den totala arbetslösheten har sjunkit för ungdomar.

Anf. 167 Josefin Brink (V)
Herr talman! Självfallet måste antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program minska när arbetslösheten minskar. Där är vi helt eniga. Men vad som har hänt med regeringens politik är att andelen av de arbetslösa som får någon typ av aktiva åtgärder och insatser har minskat. Från att ha legat på mellan 45 procent och 50 procent under en ganska lång tid är man nu nere på ungefär 32 procent av de arbetslösa som över huvud taget får några insatser. Man har de facto halverat antalet platser i arbetsmarknadsutbildningar. Det handlar inte bara om att man ska låsa in en större andel av de arbetslösa i åtgärder, som ni uttrycker det, utan det handlar om att man ska ha en rimlig volym på hur många av de arbetslösa som behöver särskild hjälp och stöd för att komma tillbaka till arbetslivet. Där har ni avvecklat den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det faktum att långtidsarbetslösheten ökar är ett tecken på att det saknas åtgärder för personer som med tidigare insatser hade kunnat gå tillbaka till ett jobb. Är det något fel på de personer, menar ni i alliansen, som nu går in i långtidsarbetslöshet och i dessa ganska meningslösa garantier så att det inte är någon idé att satsa på utbildningar för dem? Väntar ni på att det ska komma andra lite bättre människor som ska kunna ta alla dessa jobb eftersom ni säger att ni inte kan satsa några utbildningar och grejer på dem? Nej, in med dem i några varaktiga samhällsnyttiga sysselsättningar med 65 procents ersättning och så väntar vi in att arbetskraften ökar så att vi kan få lite bättre folk som ska kunna besätta de lediga platserna. Det är en ganska fräck retorik kring detta när man inte ser de arbetssökande som finns som tillräckligt fina för att kunna platsa på de jobb som finns lediga men som skulle kunna platsa om man bara erbjöd dem en utbildning eller det stöd som de behöver.

Anf. 168 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Herr talman! Jag förstår inte hur man ska få ihop det i Vänsterns politik för att få minskad arbetslöshet. Det ni säger är att det ska bli fler anställda i offentlig sektor. Det är det enda svaret när det gäller jobbpolitiken. Men ni säger nej till alla anställningsåtgärder när det gäller nystartsjobben och att vi över huvud taget ska kunna komma in på den privata arbetssidan. Det är lite sorgligt. Självklart är det så, och det har jag sagt hela tiden, att vi ska ha arbetsmarknadsåtgärder. Men det ni gjorde under förra mandatperioden var att ni låste in jättemånga som fortfarande går i plusjobb, när vi i stället hade kunnat lägga pengar på arbetsmarknadsutbildningar. Självfallet måste vi ha tillräckligt många som står till arbetsmarknadens förfogande. Vi sänkte under detta år från 120 000 till 90 000 personer i åtgärder. Det är ingen liten grupp ändå, 90 000, som är i olika åtgärder. För oss är den viktigaste politiken att försöka sänka arbetsgivaravgifterna för att stimulera arbetsgivarna att anställa personer som står långt från arbetsmarknaden. Det är därför vi har satsat, och vi ser också att det ger resultat att jobba med den politiken. Det har gett både funktionshindrade, ungdomar och långtidsarbetslösa ett jobb som de inte skulle ha fått med er politik.

Anf. 169 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Jag ska börja med det Josefin Brink sade. Det är en alldeles lysande beskrivning som Désirée gör över läget. Det är stor efterfrågan på arbetskraft, men många står fortfarande utanför. Jag kan inte fatta, varför gör man ingen politik för det? Om de som står utanför inte har tillräckliga kvalifikationer för att kunna ta de jobb som är lediga, varför satsar man då inte på en politik som ger en utbildning och en matchning och hjälper till med en kompetenshöjning så att de kan ta de lediga jobben? Det är den rätta politiken i stället för att generellt kasta ut en arbetsgivaravgiftssänkning för alla under 25 år - även till dem som redan har jobb och som ger McDonalds över 60 miljoner kronor direkt in. Det är att slösa med skattepengar om man ska göra en prioritering. Det där förstår jag inte. Vad gäller a-kassan, Désirée, har jag full förståelse för att det inte är så himla lätt att begripa. Det är ett komplicerat system. Det är inte så att de flesta har 80 procent som läget är nu. Den som tjänar 20 000 och räknar in karensdagarna har under sin första period 71 procent. Ju mer du tjänar, desto lägre ersättningsnivå har du i a-kassan. Det stora problemet med a-kassan nu, och som håller på att underminera hela systemet, är att man får så låg ersättning när man blir arbetslös så att man inte klarar sig på ersättningsnivån. Det var därför det var en debatt häromkvällen då arbetsmarknadsministern i tv försökte förklara varför 80 kommuner nu får ökade socialbidrag mitt i brinnande högkonjunktur. Det är för att man måste täcka upp de brister som finns på det här området där försäkringssystemet inte täcker upp. Då får försörjningssystemet gå in. Det är det som är problemet just nu. Annars är det en nedåtgående tendens för socialbidrag. Men detta späder på så att kommuner får ta fram pengar. Där staten drar sig tillbaka får kommunerna gå in, och så får man ett eroderat försäkringssystem som är underminerat. Det är därför vi satsar 7 miljoner, för vi vill ha en försäkring som ger trygghet och en ordentlig brygga från arbetslöshet och in på arbetsmarknaden där människor känner sig trygga. Trygga människor vågar.

Anf. 170 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Herr talman! Jag blev förvånad när Sven-Erik Österberg tidigare i debatten sade att det inte hade behövts någon arbetsmarknadspolitik under det här senaste året. Då undrar jag vad det är vi diskuterar. Vad är det som skulle ha gjorts i Sven-Erik Österbergs värld för att vi skulle få fler i arbete? Det enda jag kan läsa ut av Socialdemokraternas budget är mer pengar till a-kassa och mer pengar till åtgärder. Hur ger det fler jobb? Det svaret har vi fortfarande inte fått från någon i oppositionen. Självklart är utbildningar en del, men det är inte svaret för alla de arbetsgivare som ropar efter arbetskraft. Det är inte alltid utbildning som saknas. Och är det utbildning som saknas är det ofta högskoleutbildning, och det satsar vi mer på. När det gäller a-kassan och nivåerna är det självklart att man ska ha en hyfsad bidragsnivå under den första tiden. Ni säger 80 procent, och sedan tricksar ni lite grann med diskussionen och säger att vi inte har 80 procent. Vi har 80 procent, men vi har något olika när det gäller taket. Man kan alltid diskutera vad den optimala situationen ska vara för det, men det är lite att komma undan diskussionen och den frågeställning som vi fortfarande har. På vilket sätt skapar ersättningssystemen fler jobb?

Anf. 171 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Jag ska inte vara elak mot Désirée i denna sena timme. Men ta reda på fakta om a-kassan! Ring till Arbetslöshetskassornas samorganisation och låt dem berätta hur a-kassesystemet fungerar mot gällande lönenivåer och vad en arbetslös verkligen får i förhållande till sin inkomst när han blir arbetslös. Då slipper vi ta den debatten om att det är 80 procent här. För jag lovar att det inte är på det sättet, Désirée. Ta reda på det, så kan vi diskutera vid sidan av och slipper tjafsa om det här. Åtgärder är fult i alliansens och den moderatledda regeringens diskussioner. Åtgärder är fult och låser in människor så att de inte kan ta ett riktigt jobb. Åtgärder i vår värld, och de drygt 3 miljarderna som vi satsar, är arbetsmarknadsutbildningar och kanske ibland praktik för att den som är långt från arbetsmarknaden ska få en chans att visa vad man kan så att man kan få en anställning. Har vi ett stort utanförskap med många arbetslösa som inte matchar de krav som arbetsgivarna ställer är det väl alltid utbildning som fattas. Därmed inte sagt att alla kan utbildas till alla jobb. Det är något annat. Men det är klart att med utbildning kan man få fler att ta de lediga jobb som finns. Det skriks nu efter arbetskraftsinvandring. Det oroar mig mycket. Regeringen har gått så långt att vi är det enda land i Europa som säger att inte en myndighet behöver pröva om det behövs arbetskraftsinvandring, utan det ska avgöras av arbetsgivarna själva. Det kan leda till att vi får arbetskraftsinvandring, och då rundar man dem som inte passar in. De stannar kvar i ett evigt utanförskap samtidigt som det finns brist på arbetsmarknadsutbildning och åtgärder för dem som står utanför så att de kan komma in på arbetsmarknaden. Då kan vi hamna i ett riktigt farligt läge som jag inte tror att svenska folket gillar. Désirée säger att svenska folket uppskattar regeringens politik. Jag tycker inte om att föra diskussioner om opinionsundersökningar och sådant. Men när Désirée ändå tar upp det så verkar det inte på opinionsläget som att svenska folket uppskattar den så värst mycket - om jag nu ska göra mig till tolk av opinionsundersökningarna.

Anf. 172 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Herr talman! När det gäller de 80 procenten vet även jag att det inte är 80 procent av allas löner. Det är självklart att det inte är så och att lönenivåerna inte är jättehöga i de 80 procenten. Men det är det system som vi alltid har haft. Det har även Socialdemokraterna haft. Man har inte haft 80 procent av vilken lön som helst. Det är ingen nyhet. Vi säger inte att det är fult med åtgärder. Under det här året har vi sänkt från 120 000 till 90 000. Det är ganska mycket åtgärder kvar med tanke på att vi är i en högkonjunktur. Vad säger ni till företagarna? Ni säger att ni vill ha kvar åtgärder på den nivå vi hade när företagarna inte ville anställa på det sättet. Om nu arbetsgivarna säger att man vill anställa fler säger du: Ja, men vi ska ha kvar folk i åtgärder, och vi ska ha kvar a-kassan som den är. Det blir ju ett väldigt konstigt svar till företagarna. Det är inte ansvarsfull politik. Det förvånar mig att Sven-Erik Österberg som tidigare har varit minister inte på något sätt i de debatter som vi har haft har kunnat ge svar på hur ni ska få arbetskraften till företagarna. Jag har inte hört det någon gång i de här debatterna, och det har förvånat mig att ni utan att skämmas kan säga att ni inte vill göra någonting för att få fler tillgängliga i arbetskraften. Sven-Erik Österberg säger också att vi med jobbskatteavdraget har gynnat höginkomsttagare. De höginkomsttagare som Sven-Erik Österberg pratar om är de som har 19 000 kronor i månaden. Att kalla 19 000 kronor i månaden för en hög inkomst är märkligt.

Anf. 173 Ulf Holm (Mp)
Sven-Erik Österberg ber att få anmäla till protokollet att han inte har rätt till ytterligare replik i detta replikskifte.

Anf. 175 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Herr talman! Jag fortsätter att vara förvånad över oppositionen. Det enda ni har att komma med är att vi sänker skatten för höginkomsttagarna, ersättningen i a-kassan blir för dålig och vi har för lite åtgärder. Ingen svarar på hur företagarna ska få mer arbetskraft. Det är brist på arbetskraft. Som jag sade i mitt anförande tvingas fyra företagare av tio att tacka nej till beställningar på grund av att de inte har hittat personal. Det svar de får är att vi ska höja ersättningarna i a-kassan. Jag blir förvånad. Det är jättebra med stödåtgärder, men det får inte vara stödåtgärder som låser in människor som kanske skulle ha kunnat hitta ett jobb om de bara hade fått hjälp att få en bra matchning mot det jobbet. De som går till arbetsförmedlingen vill väl ha ett jobb i första hand. Om man inte hittar ett jobb vill man ha en arbetsmarknadsåtgärd. Jag är förvånad över att det fortfarande inte finns något svar. Miljöpartiet har inte heller något svar. Man vill höja skatterna för låginkomsttagarna. Det är det svar vi har att ge till väljarna. Det är synd att väljarna går på den retorik som förs från oppositionen. Det är lättköpt retorik, men det finns väldigt lite grund för den i verkligheten. Vi har bra på fötterna när vi gör de insatser som vi gör. Vi satsar på åtgärder för dem som står längst från arbetsmarknaden med sänkta arbetsgivaravgifter för att få in dem i vanliga anställningar. Det ser vi resultatet av i dag.

Anf. 176 Ulf Holm (Mp)
Herr talman! Många står långt från arbetsmarknaden i dag, även om det är lägre arbetslöshet än på länge. De som i dag inte har fått ett jobb är också de som har svårast att få ett jobb. Det är helt uppenbart. De människorna behöver stöd för att kunna få ett arbete. Det stödet kan se olika ut. Vi borde kunna vara överens om att de människor som i dag i brinnande högkonjunktur av olika orsaker inte har kunnat få ett jobb är de som behöver mest stöd. Om vi från samhället ska ge dem stöd måste vi avsätta pengar för att kunna ge det stödet. Stödet kan se ut på många olika sätt. Jag har gett några förslag. Starta-eget-bidraget skär ni ned i stället för att öka det, trots att ni säger att ni är för företagsamhet. Det gäller tydligen inte alla. Vi kan också ha mer anställningsstöd. Det är ett av de stöd som har varit mest effektivt enligt IFAU:s utredningar. Varför satsar ni inte på detta för att ge stöd åt de människor som står längst från arbetsmarknaden för att kunna hjälpa de fyra av tio företagare som säger att de har tackat nej till att öka produktionen eller tjänsterna för att de inte har hittat arbetskraft? Ge dem möjlighet att hitta rätt arbetskraft! Det gör ni inte. Jag tror att väljarnas reaktion 2010 kommer att vara ganska tydlig. Jag tror att största delen av svenska folket vill att samhället ska kunna ge stöd till dem som har svårast att få arbete samtidigt som de som blir arbetslösa ska få en ordentlig a-kassa tills de har hittat ett jobb. Jag tror att människor vill ha den sortens politik.

Anf. 177 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Herr talman! Jag tycker att oppositionen är svaret skyldig när det gäller de människor som står i ett utanförskap och har gjort det under så lång tid. Vi kan belastas för det senaste året. Men ingen kan påstå att fler och fler hamnar i ett utanförskap. Det är färre som hamnar i ett utanförskap med den nya regeringens politik. Många är svaga på arbetsmarknaden och har det jättesvårt. Därför har vi till exempel ökat lönebidragsanställningar med, som någon sade tidigare, ungefär 2 000 anställningar. Det är bra för de personer som har riktigt svårt att få ett vanligt jobb. Ni säger nej till nystartsjobb, nej till jobbgaranti för unga, nej till jobb- och utvecklingsgaranti, nej till nyfriskjobb. Det är nej och nej. Svaret är bara arbetsmarknadsåtgärder eller höjd a-kassa. Vad säger företagarna? Vad tror ni att företagarna tänker när de hör att det är svaret på att de vill ha mer arbetskraft? Förvisso kan vissa säkert komma att matchas bättre med en utbildning. Det är självklart. Men det är inte svaret på företagarnas fråga efter arbetskraft. Ni vet att det är i sektorer som byggbranschen. Där kan företagarna själva delvis stå för utbildningssidan. Vi ska självklart satsa på arbetsmarknadsåtgärder av olika slag. Vi har fortfarande stora summor. Vi har ungefär 30 miljarder i budgeten till a-kassan. Vi har ungefär 30 miljarder till andra åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken. Det är 60 miljarder. Det är ingen liten summa på arbetsmarknadspolitiken.

Anf. 178 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! När jag var i Gävle tidigare i höstas och presenterade budgeten träffade jag Håkan. Han hade varit arbetslös i fem år, men den 1 oktober i år började han ett nystartsjobb på en reklambyrå, efter att ha genomgått ett lärlingsprogram. Det är det politiken handlar om, att vi inte ger upp om enskilda personer som kan och vill arbeta, men som varit borta länge från arbetsmarknaden. Håkan, liksom Dragan och Maria, som jag också träffade i Gävle, ville inget hellre än att ha ett jobb att gå till. Med vår politik får Håkan, Dragan och Maria möjligheter att jobba. Med socialdemokratisk politik har de varit placerade i arbetsmarknadspolitikens slutförvaring: i långtidsarbetslöshet eller långtidssjukskrivning, som inte sällan lett till förtidspension. Den gamla socialdemokratiska politiken är cynisk, kall och hård. Den har permanentat ett femtedelssamhälle, som möjligen är bra för dem som är i arbetskraften men kallt för dem som står utanför. Ingen a-kassa i världen kan ersätta en riktig lön. Ingen arbetslöshetsförsäkring i världen kan ersätta känslan av delaktighet och arbetsgemenskap som ligger i ett arbete. Ingen politik i världen kan väga upp känslan av att känna sig behövd. Drygt ett år har gått sedan alliansen vann valet, och mycket har hänt under denna tid. Svensk arbetsmarknad har inte sett så här bra ut på nära 20 år. På ett år har utanförskapet minskat med 164 000 personer. Antalet arbetade timmar är rekordhögt. Sysselsättningen stiger i en takt som vi inte har sett sedan 1976. Den öppna arbetslösheten ligger nu på 3,1 procent, den lägsta på många decennier. När jag träffar mina ministerkolleger från andra länder i EU tittar de avundsjukt på våra framgångar och undrar vad vi har gjort. Jag svarar enkelt: Vi har återupprättat arbetslinjens tre fundamentala grundpelare: Det ska löna sig att arbeta. Det ska bli billigare och enklare att anställa. Och vi har satt matchningen på arbetsmarknaden i fokus i varje åtgärd eller insats som vi genomför. Bland ungdomar är sysselsättningsökningen den starkaste som uppmätts i AKU sedan mätningarna började 1963. De jobb som nu kommer är till övervägande del tillsvidareanställningar, jämnt fördelade mellan män och kvinnor. Arbetslösheten minskar månad för månad. På ett år har den totala arbetslösheten minskat med över 83 000 personer. Den totala långtidsarbetslösheten bland ungdomar har minskat med över 10 000 personer på ett år. Antalet nyanmälda lediga platser hos arbetsförmedlingen ökade med 66 000 i november, den högsta novembersiffran på flera decennier. För mig är det väldigt tydligt - politik gör skillnad! Herr talman! Den massarbetslöshet som Socialdemokraterna lämnade efter sig, det femtedelssamhälle som Socialdemokraterna lämnade efter sig, bekämpar regeringen med alla medel och på alla fronter. På drygt ett år har den här regeringen gjort stor skillnad, och mycket har hänt under denna tid. Vi har sänkt skatterna för alla som arbetar, men främst för låg- och medelinkomsttagare. Vi har tydliggjort arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring. Vi har förstärkt försäkringsmässigheten i arbetslöshetsförsäkringen. Vi har rensat upp i floran av visstidsanställningar och infört allmän visstidsanställning. Vi har gjort det billigare att anställa yngre och äldre. Vi har infört en jobb- och utvecklingsgaranti för långtidsarbetslösa och en jobbgaranti för ungdomar. Och vi har sänkt trösklarna in på arbetsmarknaden för dem som befinner sig allra längst bort. Nystartsjobben är en sådan innovation. Sedan starten vid årsskiftet har närmare 13 000 personer fått ett nystartsjobb. Nära vart tredje nystartsjobb har gått till en person med utländsk bakgrund. 13 procent av jobben har gått till personer med funktionshinder. 15 procent av jobben har gått till ungdomar under 24 år. Mer än vartannat nystartsjobb har gått till personer som varit borta från arbetsmarknaden i mer än två år, vart tionde till personer som likt Håkan har varit borta i över fem år. Nystartsjobben är en framgång, en början på vägen tillbaka för personer som i Socialdemokraternas femtedelssamhälle sett både en och två högkonjunkturer passera förbi utan att komma in på, eller tillbaka på, arbetsmarknaden - precis som Håkan, Dragan och Maria i Gävle. Nystartsjobben är ett lönsamt sätt att få fler tillbaka. Riksdagens utredningstjänst har visat att varje nystartsjobb ger en samhällsekonomisk vinst på drygt 140 000 kronor per nystartsjobbare och år. Det blir vinst för den enskilde som nu får en lön att leva på, vinst för det företag som nu har råd att anställa, och vinst för samhällsekonomin som får fler i arbete. Så ska politik utformas. Nu tar vi steget vidare. Det var alltför få kvinnor som kom in på arbetsmarknaden via nystartsjobben. Därför kommer vi nu att öppna nystartsjobben i hela den offentliga sektorn, för att på så sätt öka möjligheterna för fler, inte minst för långtidsarbetslösa kvinnor, att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det var också alltför få personer med sjukpenning, sjuk- eller aktivitetsersättning och rehabiliteringspenning som kom tillbaka till arbetsmarknaden via nystartsjobben. Det finns all anledning att stödja dessa personer ytterligare. Därför kommer vi nu att införa så kallade nyfriskjobb, vilket är ett vanligt nystartsjobb i grunden men med den skillnaden att kompensationen blir den dubbla jämfört med nystartsjobb. På så sätt får vi fler personer från socialförsäkringen tillbaka till arbetsmarknaden. Herr talman! Regeringen har valt att begränsa antalet ersättningsdagar då man har möjlighet att få arbetslöshetsersättning vid deltidsarbetslöshet till 75. Som systemet hittills varit utformat har man kunnat deltidsstämpla i upp till 18 år i extremfallet. Då handlar det naturligtvis inte längre om en omställningsförsäkring utan om en övervältring på skattebetalarna av kostnader för arbetsgivarnas oförmåga att organisera arbetet. Det är för mig helt orimligt. Jag noterar att dessa förändringar redan givit resultat. Både LO Tidningen och Kommunalarbetaren rapporterade nyligen att de nya a-kassereglerna givit resultat. I LO Tidningen skrev man om detta under rubriken: "Nya a-kasseregler gav åretruntjobb." LO Tidningen berättar att efter 19 års säsongsarbete har Marianne fått ett heltidsjobb på Ystad kyrkogård, liksom Ulla-Britt som gått som "säsongare" i 35 år. LO Tidningen skriver: "Men just de nya hårdare reglerna för a-kassa fick Bengt Frostmo, socialdemokrat och ordförande i kyrkorådet, att se över kyrkogårdsjobben." För mig är det obegripligt att kyrkorådet i Ystad, under socialdemokratisk ledning, först nu har kunnat organisera arbetet så att Marianne och Ulla-Britt kan få de heltidsjobb som de i 19 respektive 35 år har längtat efter. Det visar att incitament spelar roll. Det är först när arbetsgivarna inte längre kan vältra över ansvaret för sin oförmåga att organisera arbetet på skattebetalarna och a-kassorna som kampen mot ofrivillig deltidsarbetslöshet får det stöd den verkligen behöver. Låt mig citera Lars-Åke Almqvist, Kommunals förste vice ordförande, i Svenska Dagbladet den 27 november: "Kommunerna kan inte längre räkna med att alla med ofrivillig deltid kan fylla upp med a-kassa." Det är därför som deltidsarbetslösheten i kommunerna nu minskar mer än i någon annan sektor, som Boel Callermo på SKL påpekar i samma artikel. På ett år har vi fått 11 000 färre deltidsarbetslösa och 20 000 färre timanställda arbetslösa. Socialdemokraterna har uppenbarligen trott att de gjort deltidsarbetslösa kvinnor en välgärning genom att de haft möjligheten att deltidsstämpla i upp till 18 år. I stället har socialdemokratisk politik låst fast deltidsarbetslösa kvinnor i nära nog eviga tider i "deltidande" och "säsongande". Socialdemokratisk politik har gjort att det socialdemokratiskt ledda kyrkorådet i Ystad som ett exempel och andra arbetsgivare har kunnat strunta i sina deltidare. Någon annan, skattebetalarna och a-kassorna, har tagit kostnaden. Det är om något en cynisk och kallhamrad politik mot deltidsarbetslösa. Det är för mig en komplett gåta att Sven-Erik Österberg som är en vettig karl, kan stå för den sortens antifeministisk och klassbekämpande politik som cementerar deltidsarbetslösheten, främst bland lågavlönade kvinnor. Herr talman! Sven-Erik Österbergs anförande var ganska talande. Under 16 minuter och 30 sekunder talade han om allt elände som regeringen ställer till med. Under 33 sekunder talade han om den egna politiken. Det visar på tomheten i retoriken och bristen i det politiska alternativet. Medan Socialdemokraterna famlar om framtiden är vår linje tydlig. Den här regeringens viktigaste uppgift är att bekämpa utanförskapet och återupprätta full sysselsättning. När vi tog över befann sig 1 634 000 människor i utanförskap. I oktober var det 164 000 färre människor i utanförskap, varav 28 000 färre ungdomar. Sven-Erik Österberg hävdade i en interpellationsdebatt i fredags att vår utanförskapsbekämpning "bara är ett skrap på ytan detta första år." Det må vara sant om man lever i en socialdemokratisk värld där Amsåtgärder är lösningen på allt. Men i den riktiga världen, där vi andra bor, motsvarar ett minskat utanförskap med 164 000 personer ungefär två Norrköping, eller två Jönköping, eller tre Halmstad, eller fyra Borlänge eller 14 Söderhamn - eller varför inte 970 Färila, där Sven-Erik Österberg bor. Skrap på ytan? Pyttsan! Det är en stegvis återgång till den fulla sysselsättningens politik, den som Socialdemokraterna övergav för länge sedan. (Applåder)

Anf. 179 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! I vanlig ordning älskar arbetsmarknadsministern att slänga sig med siffror hit och dit - plockade än här, plockade än där - för att försöka bevisa förträffligheten i sin egen politik. Det blir ganska tröttsamt i längden. Det är nästan samma tal som för ett år sedan och nästan samma tal som vi hela tiden hört i debatterna. Dessutom är det Littorin som är regering. Det är ju ni som ska tala om hur det ska vara i Sverige. Det är ni som ska regera. Det är vi som är i opposition. Vi tycker till när regeringen har gjort fel, och jag tycker att vi ska anföra det när det är på det sättet. Littorin hänvisar till år 1976 då det var som det nu är. Måhända har det inte varit så hög sysselsättning sedan dess. Men det som oroar mig är det som hände efter 1976. Och vad händer efter det här? Vad kommer i en lågkonjunktur av det slag som jag beskrivit och där det inte finns några resurser i arbetsmarknadspolitiken att fylla på med? Sedan har vi Rickard. Jag vet inte om arbetsmarknadsministern gör ungefär som sin partiledare som konsekvent åker runt och träffar bara dem som fått jobb, för de är lyckliga. Det redovisar man. Jag får väldigt många signaler från dem som inte får jobb. Dessutom är det många, arbetsmarknadsministern, som har skrivit till departementet och som inte får något svar. De är förtvivlade därför att ingen svarar. Varför får vi inte besked? Vad händer med mig när min a-kassa tar slut? Vad händer när jag får den här ersättningsnivån? Varför får inte jag ett jobb? Varför får jag inte något stöd av arbetsförmedlingen? Varför får inte jag den hjälp som jag behöver? Det frågar man. Littorin svarar inte. Nej, han åker omkring och pratar med dem som har fått jobb. Men hur kan Littorin vara säker på att Rickard i Gävle inte tillhör de 70 procenten som ändå hade fått jobb? Undanträngningseffekter handlar det om. Intressant är också att socialbidragen ökar. 80 kommuner får en ökning därför att detta inte fångas upp. Den signalen kommer nu. A-kasseersättningen ger inte ens ett grundskydd så att man klarar socialbidragsnormen. Man blir utstämplad. Risken är väl att det totala utanförskapet börjar i mars när man ska placeras i någon samhällsnyttig insats. Det är väl ingen arbetsförmedling som sedan kommer att bry sig om de människorna.

Anf. 180 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Det är vi som är opposition, säger Sven-Erik Österberg. Det är helt rätt. Men om ni gör anspråk på regeringsmakten måste ni väl ändå kunna redovisa vad ni ska använda den till och på vilket sätt den politik som ni förlorade valet på ska, om ni får makten igen, leda till någonting bättre 2010. Jag säger som jag sagt förut och som Gunnar Hökmark sagt: Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått. Det ska bli trevligt att se när arbetsgrupperna också levererar lite politik. Rickard heter inte killen, utan han heter Håkan. Ja, det är sant, jag pratar gärna med Håkan. Håkan är ett väldigt levande exempel just på att politik gör skillnad. Har man varit utanför arbetsmarknaden i fem år och blivit övergiven av den gamla socialdemokratiska regeringspolitiken är det klart att man tycker att det är bättre att ha ett jobb att gå till. Det är precis det som politik handlar om. Sven-Erik Österberg säger att jag håller samma tal om och om igen. Ja, delvis är det naturligtvis så. Politiken håller sig över mandatperioden. Vi slänger oss inte fram och tillbaka, utan vi har en tydlig linje, nämligen arbetslinjen. Det är siffror hit och dit och det är tröttsamt, säger Sven-Erik Österberg. Ja, jag förstår att det är tröttsamt för Sven-Erik Österberg när det går som tåget på svensk arbetsmarknad. Det är klart att vi måste berätta att det går bra för Sverige och att vi är stolta och glada över att politiken ger effekt. Sven-Erik Österberg pratar också, precis som vi såg på Aktuellt på måndagskvällen, om att socialbidragen ökar. Ja, men med all respekt - efter lite research, som vi faktiskt har gjort, konstaterar vi bara att socialbidragen i Sverige totalt sett minskade med 1 procent under de första tre kvartalen i år jämfört med förra året. Räknar man dessutom bort kostnaderna för flyktingmottagandet minskar de med 7 procent. Dessutom är det så att den lägsta nivån, garantinivån, i a-kassan i de allra flesta fall överstiger socialbidragsnormen. Därför torde den övervältringskostnad som vi hört så mycket om när det gäller risker, bland annat i Aktuelltinslaget, vara näst intill obefintlig. Tvärtom är det så att ju fler som jobbar - de 164 000 som vi pratar om - desto fler betalar kommunalskatt. De betalar ju numera skatt på sina inkomster. Det är därför som kommunernas nettosiffror ser så fantastiska ut jämfört med hur det var tidigare.

Anf. 181 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Ja, det är ett väldigt tydligt exempel på att högkonjunktur och goda förtjänster ger ett väldigt klirr i kommunernas kassor. Det är ett känt begrepp. Likaså vänder det väldigt snabbt när konjunkturen vänder. Också det ska man ha klart för sig. Jag tycker att arbetsmarknadsministern tar väldigt lätt på att en konjunktursvängning ändå är på gång. Ams skriver kraftigt ned - de siffrorna hörde vi inte från arbetsmarknadsministern - siffrorna för tillkomsten av nya jobb under 2008. Man säger till och med att arbetslösheten förmodligen kommer att öka i slutet av nästa år om konjunktursituationen håller i sig. De siffrorna hörde vi alltså inget om. Inte heller hörde vi att långtidsarbetslösheten i princip har legat stilla under det här året. Det finns drygt 40 000 långtidsarbetslösa. Det har till och med skett en ökning med några hundra i den statistik som gäller. Inte heller de siffrorna hörde vi. Det är ett ganska selekterat siffermaterial som arbetsmarknadsministern levererar för att ge en rosenskimrande bild av sin egen politik. Någonting som oroar mig i den här budgeten är att arbetsmarknadsministern många gånger i den här debatten har sagt att han vill att parterna också ska ta ansvar för lönebildning och sådant. En annan sak som oroar mig väldigt mycket är den differentierade a-kasseavgiften. Facken var irriterade över den höjda egenavgiften men sade väldigt tydligt: Vi ska inte belasta arbetsgivarna för en avgift som vi belastats med genom ett demokratiskt beslut. Så ska man inte hantera frågan. Man avstod från det lönekravet i lönerörelsen som var. Nu går man in och gör en differentierad a-kasseavgift och slår hårdast mot de grupper som tjänar minst och som är mest utsatta på arbetsmarknaden - de grupper som löper största arbetslöshetsrisken. Tror arbetsmarknadsministern att parterna denna gång samtidigt säger att det här kan de inte kompensera sig för? Är inte risken stor, arbetsmarknadsministern, att det här kommer att ställa till oreda på svensk arbetsmarknad med konflikter där man blandar in politiken i lönerörelsen därför att arbetsmarknadsministern inte kan hålla fingrarna borta från parterna när det gäller att sköta lönerörelsen? I stället är han där och trasslar och krånglar in sig i systemet så att vi kan få en oro och kortare avtalsrörelser som kommer att göra det besvärligare för svensk ekonomi på sikt. Det är det som ligger i farans riktning i och med det som arbetsmarknadsministern faktiskt gör på det här området.

Anf. 182 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag kan bara konstatera att Ams i sin prognos räknar med att 45 000 fler blir sysselsatta under år 2008. Det är visserligen en halvering av ökningstakten jämfört med i år men ändå klart över genomsnittet sett till de senaste 50 årens sysselsättningsökning - detta sagt för att vi ska ha lite proportioner i det avseendet. Sven-Erik Österberg pratar om långtidsarbetslösheten och gör det gamla klassiska socialdemokratiska misstaget. I Socialdemokraternas värld är man uppenbarligen inte arbetslös om man är föremål för en programåtgärd. Den totala arbetslösheten - de i programåtgärder och de öppet arbetslösa - sjunker och har radikalt sjunkit. Det gäller då inte minst ungdomar kring vilka Socialdemokraterna älskat att mytbilda. När det slutligen gäller den differentierade a-kasseavgiften är det så att arbetslöshetsförsäkringen är just en omställningsförsäkring, en försäkring. Det är klart att det som är en risk i försäkringen handlar om arbetslöshetens nivå. Det är ju det som gör kostnaderna i arbetslöshetsförsäkringen. Det är väl klart att det då inte är orimligt att det finns någon koppling mellan den risk som finns i ett försäkringssystem och de premier som betalas in. Det är just det som är försäkringslösningen; annars kan vi ha det som en typ av bidrag eller vad det nu kan vara, inte som en försäkring. Det är kanske så Sven-Erik Österberg hellre vill ha det. Jag vill påminna om att majoriteten, den större delen, av kostnaderna i arbetslöshetsförsäkringen inte täcks av medlemsavgifter utan täcks via skattsedeln. Det vet naturligtvis Sven-Erik Österberg.

Anf. 183 Josefin Brink (V)
Herr talman! Det är samma gamla déjà vu-upplevelse som alltid att höra arbetsmarknadsministern rabbla om sin egen förträfflighet. Då sitter man och funderar på vad han inte säger. En sak som arbetsmarknadsministern över huvud taget inte nämner är arbetsmiljöarbetet. Den stora, omfattande, bantning som har inletts av Arbetsmiljöverket fortsätter i den här budgeten. Väldigt tydligt var det sagt från arbetsmarknadsministern att det här inte ska få lov att påverka kvaliteten i det viktiga arbetsmiljöarbete som man gärna talar sig varm för även i det här budgetbetänkandet. Nu har Arbetsmiljöverket halverat personalen på sitt huvudkontor, så nu har man nått precis bristningsgränsen för vad man klarar av. De konstaterar: Nej, det här går inte. Man kommer att få sparka minst 40 arbetsmiljöinspektörer. Det här kommer naturligtvis att just påverka kvaliteten på arbetsmiljöarbetet. Det kommer att leda till färre inspektioner ute på arbetsplatserna. Det är intressant att Sven Otto Littorin, som snart ska presentera en strategi för arbetsmiljöarbetet, har sagt att en huvudlinje i detta är att arbetsmiljöarbetet ska bli mindre reaktivt och mer proaktivt. Men tänk att de arbetsmiljöinspektörer som jag har pratat med säger: Självklart kommer hela arbetsmiljöarbetet i princip enbart att kunna inriktas på reaktiva åtgärder eftersom vi nu är så många färre som kan utföra inspektioner och kontroller ute på arbetsplatserna. Man kommer helt enkelt att ha fullt upp med att bara åka ut dit där det varit skyddsombudsstopp och där det vidtagits andra akuta åtgärder. Jag undrar om arbetsmarknadsministern har lust att säga åtminstone några ord om hur man ser på arbetsmiljöarbetet och hur man kan försvara den här typen av nedskärningar.

Anf. 184 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Déjà vu-upplevelser, säger Josefin Brink. Ja, det är sanning i fråga om oppositionens inlägg eftersom de för det mesta är kliniskt befriade från någonting annat än opposition och innehåller väldigt lite egen politik. Frånsett det välkomnar jag Josefin Brinks fråga. Jag kan konstatera att en utredning för några år sedan visade att den samhällsekonomiska kostnaden för arbetsrelaterad ohälsa ligger någonstans runt 50 miljarder kronor per år. Det är direkta kostnader för sjukskrivning, och det handlar också om produktionsbortfall. Det är alldeles självklart att det inte är acceptabelt. Det bara är så. Det är inte acceptabelt av flera skäl, naturligtvis delvis därför att det handlar om människor som mår dåligt på sina arbeten och därmed inte kan gå till jobbet. Vi har dessutom under många år haft en utplanande statistik när det gäller arbetsrelaterade skador och olycksfall i arbetet. Det är naturligtvis inte heller rimligt. Man ska kunna gå till jobbet och känna att man är glad när man går dit. Och man ska kunna känna sig nöjd och stolt när man går hem utan att känna risk för ohälsa eller dödsfall. Därom tror jag att vi är ganska överens. Vi har sagt att vi måste bli bättre på att koppla ihop arbetsmiljöarbetet med jobbpolitiken. Vi måste se till att vi får en politik som visar att en god arbetsmiljö är bra för den enskilde, självfallet. Det är också bra för arbetsgivarna, eftersom det betyder att man slipper sjukskrivningarna, slipper ta in vikarier eller vad det nu kan vara eller annan arbetskraft som ersätter den som har blivit sjuk. Därom tror jag att vi också är ense. Men det är bra även för samhällsekonomin. De här 50 miljarderna är pengar som vi kan använda på annat i samhällsekonomin i stort. Vad vi gjorde var att vi arrangerade ett seminarium här den 24 augusti. Jag tror att Josefin Brink var där. Det var ett slags startskott till en bredare diskussion om en ny start för arbetsmiljöpolitiken. Det kommer inom kort, som resultat av denna diskussion, en departementsskrivelse som kommer att heta En ny tankeram i arbetsmiljöpolitiken . Därefter ser vi fram emot en bred debatt om arbetsmiljöfrågorna med parterna, med forskare, med relevanta myndigheter och andra som vill delta.

Anf. 185 Josefin Brink (V)
Herr talman! Det vill till att tänka väldigt intensivt i den här ramen om man ska kunna ersätta fysiska arbetsmiljöinspektörer med tankar. Jag tror inte riktigt på det. Det är alldeles riktigt, som arbetsmarknadsministern säger, att arbetsskador och arbetsrelaterade olyckor har minskat under en rad år. Det har faktiskt sammanfallit med att antalet inspektörer på Arbetsmiljöverket har ökat kraftigt. Man har satsat kraftigt på skyddsombud och på att intensifiera det förebyggande arbetet ute på arbetsplatserna. Med de nedskärningar som regeringen nu gör kommer vi att ligga långt under snittet i Europa och andra jämförbara länder när det gäller antalet arbetsmiljöinspektörer. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan hävda att man vill göra en satsning samtidigt som man gör en stor bantning. Det är mycket märkligt, speciellt som de här personerna, som tar sitt arbete på allra största allvar, själva menar att det inte kommer att vara möjligt. När man blir mycket färre både ute på fältet och på huvudkontoret är det självklart att man inte kan ha lika mycket förebyggande planerad verksamhet som man har haft tidigare. Man kommer att ha fullt upp med att utreda skyddsombudsstopp och akuta problem ute på arbetsplatserna. Sedan skulle jag vilja säga en sak, men jag hinner inte.

Anf. 186 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag är säker på att Josefin Brink och jag kan fortsätta den här diskussionen vid något annat tillfälle. Det kommer väl en interpellation eller så. Jag skulle vilja säga, för att återknyta till Josefin Brinks viktiga ämne, att allt naturligtvis inte handlar om anslag till myndigheter. Allt löses inte genom anslag till enskilda myndigheter. Det finns den typ av samband som Josefin Brink pekar på. Om vi ser på nivåerna i anslagen till Arbetsmiljöverket som gällde för sju åtta år sedan och ser på utvecklingen av de arbetsrelaterade skadorna sedan dess har utvecklingen inte stått i relation till och haft ett rakt samband med de kraftfulla anslagsökningar som har skett under den perioden. Så det finns inte den typen av raka samband under den period som vi pratar om. Sedan pratar Josefin Brink om att vi nu ligger långt under snittet i Europa när det gäller anslag till motsvarigheten till Arbetsmiljöverket. Men då räknar man inte med partsmedlen och det arbete som utförs inom ramen för de partsmedel som finns. Det tycker jag att man naturligtvis måste räkna med när man tittar på det totala arbetet. Min utgångspunkt med den nya arbetsmiljöstrategi som jag hoppas följer ska vara att vi inte bara, och där citerar Josefin Brink mig säkert rätt, ska arbeta med kontroll och inspektion. Det är viktigt också. Därutöver ska vi koppla på arbetsmarknadspolitiken, inte bara pull -effekten, som gör att man kontrollerar allting, utan också ett slags push -effekt, att man får arbetsgivaren mycket tydligare att inse att en god arbetsmiljö är ett konkurrensmedel. Det har raljerats lite om gröna smileys, om att vi skulle ersätta inspektörerna med klistermärken. Det var inte min mening. Poängen var att visa på ett land i vår absoluta närhet där man väldigt tydligt kan se hur en god arbetsmiljö har blivit ett konkurrensmedel för arbetsgivare när de ska anställa medarbetare. Det tycker jag är bra. Man visar att en god arbetsmiljö råder på arbetsplatsen. Därmed blir det lättare att anställa, och det är en bra sak för arbetsmiljön.

Anf. 187 Ulf Holm (Mp)
Herr talman! Arbetsmarknadsministern säger att politik gör skillnad. Det är nog de flesta i Sverige väldigt väl medvetna om, framför allt de som har fått se sin a-kassa nedskuren och de som inte längre kvalificerar sig för a-kassa, etcetera. Statsministern sade i en intervju en dag att politiken har varit brutal. Anser arbetsmarknadsministern som statsministern att er politik har varit brutal? När det gäller deltidsarbetslösa säger arbetsmarknadsministern: Varför ska vi ge pengar till deltidsarbetslösa kvinnor? I stället har regeringen en politik som ger skattepengar till McDonalds. 60 miljoner ska de få bara för att de redan i dag har ungdomar anställda. När det gäller prioriteringen av McDonalds eller deltidsarbetslösa kvinnor väljer nog Miljöpartiet att hellre ge stöd till deltidsarbetande kvinnor. Söka jobb i närområdet - det låter väldigt bra och är väldigt viktigt för många. Jag vet en som väntade fyra månader med att flytta närmare sitt jobb beroende på hänsyn till sina barn. Mannen i fråga heter statsminister Fredrik Reinfeldt. Han väntade fyra månader med att flytta från en Stockholmsförort in till Stockholm City till Sagerska palatset med hänsyn till sina barn. Men det var förstås innan regeringen presenterade förslaget att tvinga andra att kanske flytta 140 mil till ett jobb och splittra sina familjer. Jag vet inte om det är riktigt rätt politik. Det är inte Miljöpartiets politik i alla fall. Vi vill inte splittra familjerna, utan man ska kunna söka jobb de första 100 dagarna i sitt närområde.

Anf. 188 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! A-kassan har vi diskuterat ganska många gånger. Jag vill åter påpeka att vi fortfarande har en av världens mest generösa arbetslöshetsförsäkringar. Ta Norge - 57 procent från dag ett. Vi har 80 procent de 200 första dagarna. Det där är lite grann en myt man sprider. Låt oss ta deltidarna, ett annat ämne som Ulf Holm hann med. Jag konstaterar att ni hade tolv år på er. Under den tiden steg deltidsarbetslösheten. Det bara fortsatte. Så hade ni tänkt att ni skulle lagstifta om det. Men den uppfattningen har till och med LO övergivit. Det där är bara nys. Nu har vi en politik som leder till att arbetsgivarna inte längre kan vältra över kostnader för deltidsarbetslösheten på a-kassorna och skattebetalarna. Nu måste, precis som Kommunals förste vice ordförande och artiklarna i Kommunalarbetaren och LO Tidningen visade, arbetsgivarna ta ansvar. Jag har tidigare i interpellationsdebatter sagt att det finns många bra kommunala arbetsgivare som visar att det går: Nynäshamn, socialdemokratiskt ledd, Linköping, alliansledd. Där erbjuder man faktiskt heltidstjänster till sina kommunalt anställda. Det är, tycker jag, naturligtvis en bra ordning. Jag tycker att man ska ta efter det. Kommunen är i allra flesta fall den största arbetsgivaren, och det finns egentligen inget skäl till att inte erbjuda heltid till sina medarbetare om man organiserar arbetet på ett lite bättre sätt. 100-dagarsregeln var ett annat kärt ämne för Ulf Holm. Jag bara konstaterar, som jag gjorde vid den interpellationsdebatt vi hade i fredags om samma fråga, att IAF:s regelverk när det gäller bedömningen av vad som är ett skäligt arbete och hur man ska ta hänsyn till familjeomständigheter och andra sociala omständigheter är detsamma i dag som det alltid har varit. Det är detsamma i dag som för det som gäller från dag 101 i dag. Det är samma som gällde fram till dess att 100-dagarsregeln infördes. Det handlar naturligtvis om en bedömning från fall till fall som ska göras på individuella grunder. Men att man per automatik ska vara undantagen från att söka jobb på annan ort från dag ett måste ändå vara fel politik.

Anf. 189 Ulf Holm (Mp)
Herr talman! Det är en spricka i regeringen. Arbetsmarknadsministern håller inte med statsministern om att politiken var brutal. Jag väntar fortfarande på ett svar på den frågan. Jag tyckte att statsministern var ärlig. Jag tror att han har rätt, nämligen att den uppfattas som mycket brutal av många människor. Sedan kan regeringen ha gjort andra bra saker, men jag har inte hittat så många än måste jag erkänna. Kan arbetsmarknadsministern svara på frågan: Är politiken brutal? De största förändringarna har skett på arbetsmarknadsområdet. Sedan var det deltidsarbetslösheten. Nej tyvärr, Sven Otto Littorin, Miljöpartiet hade inte tolv år på sig. Vi fick inte sitta i regeringen. Vi fick hjälpa Socialdemokraterna i några år - fyra år en del, fyra år lite mer. Vi hade gärna önskat att vi hade fått delta fullt ut, och då hade vi kanske också tagit itu med frågan om deltidsarbetslösheten. Den bekymrar oss mycket. Vi har försökt att pröva olika vägar, men vi är fortfarande fast beslutna att det nog kan behövas en lag om rätt till heltid med möjlighet till deltid. De som inte får heltid ska inte straffas. Trycket måste också vara på arbetsgivarna. Det är det inte i er politik, och det beklagar vi. Det är givetvis bra med alla de kommuner som tar initiativ och alla de arbetsgivare som tar ansvar och försöker ordna med heltid. Givetvis är det mycket bra. Men det hjälper inte i fråga om de som inte gör det. Där menar vi att regeringen för fel politik. Era skattepengar går fortfarande till McDonalds eller till dem som i dag redan har ungdomar anställda. Det tycker inte vi är rätt. Det är därför den åtgärden inte är särskilt träffsäker. Det är verkligen att slänga skattepengarna i sjön. Det tycker vi är fel. De skulle kunna användas mycket bättre.

Anf. 190 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag vet inte om de 164 000 som har lämnat utanförskapet tycker att politiken är särskilt brutal. Det tror jag definitivt inte. Nu finns ju ett hopp om arbete, till skillnad från den stagnationspolitik som ni dessvärre var med och stödde. När det gäller deltidsarbetslösheten och idén om en lagstadgad rätt till heltidsanställning kan jag bara konstatera att i den utredning som föregick diskussionen var 18 av 24 remissinstanser negativa, bland annat Saco, TCO och Ams. Nu har LO ändrat sig. Den argumentation som jag har sett i remissvaren handlar om att det riskerar att inte bli rätten till heltid utan rätten till nolltid, det vill säga att arbetsgivarna avstår från att införa heltidsinställningar. Därför är det bra med intervjuerna i tidningarna och uppgifterna från SKL att kommunerna nu äntligen börjar organisera sig på ett vettigt sätt. Vi har de konkreta exempel vi har pratat om. Vi ser också att det är 11 000 färre deltidsarbetslösa nu än för ett år sedan. Det tycker jag är bra. Jag vill gärna ge Ulf Holm lite stöd, eller hur vi nu ska uttrycka det, i en dimension. Ulf Holm pratade klokt och vettigt om socialt företagande i sitt anförande. Det är en oerhört viktig väg. När vi nu lägger 12,6 miljarder på jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga ser jag framför mig att inom ramen för de åtgärder vi ska jobba med just för dem som befinner sig allra längst ifrån kommer socialt företagande att vara en oerhört viktig dimension. Det bygger på en kunskap, en individuell erfarenhet och ett bemötande som jag tror att många långtidsarbetslösa med olika typer av problembilder i ryggen verkligen behöver. Där ska jag lova Ulf Holm att vi kommer att jobba mer för att öka möjligheterna för socialt företagande, att delta i och utforma de olika åtgärder som vi behöver se framöver. Jag ser fram emot att få återkomma med mer information så småningom.

Anf. 191 Sylvia Lindgren (S)
Herr talman! Det är inte bara jag utan jag är övertygad om att vi är många som känner en stark oro över den borgerliga regeringens syn på arbetsmiljöarbete. Sverige har länge legat väl framme inom det området. Framsteg och åtgärder har följt hand i hand för att skapa säkrare och tryggare arbetsplatser. Herr talman! Arbetsmarknadsministern har vid flera tillfällen uttalat att jobben är det viktigaste. Då menar han att människor har ett jobb att gå till, det vill säga fler i arbete, även om det innebär usla arbetsmiljöförhållanden och fara för ohälsa. Det är tydligen lätt för den nu sittande regeringen att helt glömma bort det långsiktiga arbetsmiljöarbetet. Regeringens syn på arbete framkommer tydligt i svar i interpellationsdebatter som vi har haft i kammaren, där arbetsmarknadsministern skriver att de besparingar som genomförs på bland annat Arbetsmiljöverket och avvecklingen av Arbetslivsinstitutet är viktiga förutsättningar för regeringens satsningar på fler i arbete. Ministern uttrycker tydligt en motsättning, antingen bra arbetsmiljö eller fler i arbete. Vi socialdemokrater har en helt annan syn på arbetslivet. Det logiska måste vara att satsa på fler i arbete och på förebyggande arbetsmiljöinsatser för att minska riskerna för att människor slås ut från arbetslivet. Ministern säger sig kämpa mot det ni kallar för utanförskapet. Men de som är mest i utanförskap lever inte upp till den målsättningen. Dåliga arbetsmiljöer leder tvärtom till ökad utslagning. Vi socialdemokrater hävdar att det goda arbetet och en arbetslinje värd namnet är viktigt att jobba för. Det innebär att man tar ett ansvar för arbetsmiljöarbetet och att det måste vara långsiktigt. Här är det en tydlig skillnad mellan partierna, och det handlar, herr talman, ytterst om vår människosyn. Herr talman! Regeringen framhåller gärna att åtgärder för att bryta utanförskapet är viktiga ur ett hälsoperspektiv. Men vad gör man då? Man skapar otrygghet genom att sänka och försvaga a-kassorna. Man skär ned på arbetsmarknadsutbildningen, vuxenutbildningen och komvux. Man drar ned på arbetsmiljöarbetet. Man försämrar för de mest utsatta på arbetsmarknaden och skapar otrygga jobb. Ska det ses som att bryta utanförskapet ur ett hälsoperspektiv? Dessutom kan vi se ohälsa på grund av att stress och krav ökar i samhället och i arbetslivet. Belastningsskador, buller, exponering för hälsovådliga ämnen, psykosociala faktorer, att vara utsatt för ensamarbete för att inte tala om hot och våld är förhållanden som successivt utökas i dagens arbetsliv. I tidningen Byggnytt för november 2007 går det att läsa att dödsolyckor och olyckor ökar i byggbranschen. Samtidigt tvingar regeringens besparingar Arbetsmiljöverket att skära ned på sin verksamhet ute på byggena. Antalet bygginspektörer minskar med ca 25 procent eller minst tio personer till och med 2009. Tappet kan bli än större eftersom det är anställningsstopp. Om yngre inspektörer slutar blir tjänsterna inte återbesatta. Handels regionala skyddsombud anger att en förändring som märks på arbetsplatserna är låg bemanning och en påverkan på den psykosociala arbetsmiljön. Man ser en ökning av relationsproblem och interna konflikter, vilket också redovisas från skyddsombuden lokalt. Inom industrin, och då framför allt inom Livs, anser man att trenden mot mer styrt och bundet arbete fortsätter. HTF:s och Sifs arbetsmiljöundersökningar visar att belastningsskadorna drabbar mer än hälften av tjänstemännen. Dessa redovisningar visar inte att det är läge att dra ned på arbetsmiljösatsningarna, utan tvärtom, om man vill stå för ambitionen att bryta ett så kallat utanförskap ur ett hälsoperspektiv. Herr talman! Vi socialdemokrater är starkt kritiska till att regeringen skär ned 157,2 miljoner kronor av Arbetsmiljöverkets resurser fram till år 2009. Detta påverkar framför allt omfattningen av det viktiga tillsynsarbetet och räcker knappt till inspektionerna på de mest utsatta arbetsplatserna. Ser vi till den totala bilden kan vi konstatera att antalet arbetsmiljöinspektörer beräknas minska åren framöver från 400 till 280. År 2006 gjorde verket 40 000 inspektionsbesök. År 2010 beräknar man klara av 28 000 inspektionsbesök. År 2006 gjorde verket 22 500 enskilda besök. År 2010 beräknar man klara av 16 000 besök. Detta sker samtidigt som fler får arbete, och därmed behövs väl egentligen mer resurser för att komma till rätta med situationen på arbetsmarknaden. ILO har länge rekommenderat att det ska finnas 1 inspektör per 10 000 anställda i industriländerna. Sverige ligger redan nu under rekommendationen och kommer troligen att hamna på en nivå på knappt 0,8 inspektörer per 10 000 anställda. Det ska jämföras med Danmark som 2007 kommer att ligga på 1,78 inspektörer per 10 000 anställda och Norge som 2006 hade knappt 1,85 inspektörer per 10 000 anställda. Sverige är sämst i klassen i förhållande till sina grannländer, och det är knappast något att vara stolt över. Till skillnad från regeringen vill vi socialdemokrater genomföra satsningar för att förbättra arbetsmiljön. Därför föreslår vi ytterligare resurser till Arbetsmiljöverket så att fler inspektioner kan utföras på i första hand särskilt utsatta arbetsplatser. Låt mig så säga några ord om arbetsmiljöutbildningarna. Regeringens indragning av medel till funktionsutbildning för skyddsombud, huvudskyddsombud och regionala skyddsombud börjar nu få stora konsekvenser. Allt färre skyddsombud får utbildning för uppdraget, och det är klart att det påverkar verksamheten. Det är lätt att med läppars bekännelse betona vikten av arbete direkt på arbetsplatsen, men det är värre när orden ska bli handling. En annan negativ trend som vi också kan se i dag gäller bolagsstyrelseutbildningarna. Det är naturligtvis också oroande. Lägg därtill partsmedlen som har dragits in. Herr talman! Tyvärr har inriktningen på det goda arbetet helt försvunnit från regeringens politiska agenda. Där pratas bara om att tillgodose arbetsgivarens beställning på arbetskraft. Så, var god! Du ska ställa upp! Det handlar om arbete som lönar sig för arbetsgivaren till varje pris även om arbetet medför ohälsa för löntagarna. På sikt är det här en dålig lösning också för arbetsgivarna. De behöver utbildad arbetskraft. Kompetensutveckling för de arbetslösa för att de ska kunna ta de lediga jobben har diskuterats mycket här i dag, och det kan inte nog betonas. Med tanke på att allt fler med arbetsskador ska ut på arbetsmarknaden i så kallad utvecklingsgaranti eller nyfriskjobb krävs det också kunskap och tillsyn gällande arbetsanpassning för dessa människor så att de inte förvärrar sina arbetsskador. Vem ska bevaka att det verkligen sker? Det tas ingen hänsyn till den enskilde individens möjligheter och förutsättningar. Det sker neddragningar på arbetsmarknadsutbildningar och arbetsmiljö. Man ska flytta kors och tvärs över landet, och till och med över nationsgränserna. Är det den utvecklingen av arbetslivet vi har att se fram emot? Herr talman! Ytterst handlar det om vilken människosyn man har. Vi socialdemokrater anser att år 2007, när det går bra för Sverige, borde alla ha rätt till en positiv utveckling av arbetsmiljön och ett förebyggande arbete för att förhindra ohälsa och utslagning. Frågorna man kanske måste ställa sig är: Vad anser den borgerliga majoriteten att arbetsmiljön är värd? Anser regeringen att en dålig arbetsmiljö ger ökad välfärd? (Applåder)

Anf. 192 Torbjörn Björlund (V)
Herr talman! Det börjar bli sent. Vi ska ta oss till slutet på den här debatten också. Högerregeringen i det här landet har slagit hårt mot arbetsmarknadspolitiken. Det senaste budgetförslaget är inget undantag. Jag tänker lyfta upp några frågor som vi i Vänsterpartiet tycker är centrala i det här arbetet förutom det som tidigare har sagts från talarstolen, bland annat av Josefin Brink, Sylvia Lindgren och Sven-Erik Österberg. Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 1, 13 och 20. Som vanligt står jag bakom det som skrivits under av Vänsterpartiet i övrigt också, men jag lyfter bara upp dessa tre. En av de mer centrala frågorna på det här området är hur vi ska kunna upprätthålla en bra arbetsmiljö på våra arbetsplatser, som några har varit inne på tidigare. Högerregeringen pratar gärna om hur mycket den bryr sig om arbetsmiljöarbetet, men i själva verket agerar den på precis motsatt vis. Genom neddragningarna på Arbetsmiljöverket, och i denna budget är det ytterligare ett antal miljoner, skapar man sämre förutsättningar för att utvecklingen ska gå åt det håll som man säger sig vilja gå. Fram till år 2009 tappar verket uppemot 160 miljoner jämfört med 2006 års budget. Detta är naturligtvis väldigt kännbart. Det kommer också att få konsekvenser för det arbetsmiljöarbete som pågår och för dem som sliter och kämpar för att förhindra olyckor och arbetsskador. I vissa sammanhang har högeralliansen visat på Danmark som man menar jobbar med de positiva exemplen. Det är intressant eftersom Danmark, i med den satsning man gjorde då, ökade resurserna till arbetsmiljöarbetet för att få det att fungera. Vid en jämförelse med ILO:s rekommendation angående antalet arbetsmiljöinspektörer, det vill säga 1 per 10 000 anställda, skulle vi i Sverige behöva anställa ytterligare 80 stycken. Det går inte med neddragningarna på Arbetsmiljöverket. Man drar ned resurserna, vilket tvingar verket att ta bort tjänster i stället. Det är alltså en utveckling i helt fel riktning. Det här kommer att försvåra både det förebyggande arbetet och tillsynen. Riskerna för att arbetsmiljön försämras och att de kurvor som i dag pekar nedåt vänder uppåt igen är väldigt stora. Vi i Vänsterpartiet vill gå åt andra hållet och ge arbetsmiljöarbetet en knuff i rätt riktning. I vårt budgetförslag ger vi Arbetsmiljöverket 133 miljoner mer än regeringen det kommande året. Det är i princip ett återförande till den nivå som var innan den nya regeringen tillträdde. Det skulle ge förutsättningar för att arbeta med både förebyggande verksamhet och tillsyn, vilket behövs. Men, herr talman, för att kunna se vart utvecklingen tar vägen behöver man också forska på det här området. När högerregeringen lade ned Arbetslivsinstitutet försämrades också de möjligheterna avsevärt. Forskning är centralt för kunskap, och det är också viktigt att samla kunskap för att kunna tillämpa den, vilket var en av Arbetslivsinstitutets viktigare uppgifter. Vi i Vänsterpartiet avsätter i vårt budgetförslag resurser, 80 miljoner, till forskning på området. Det är inte så mycket och inte tillräckligt, men det är en början och för oss en vägvisare åt vilket håll vi vill gå för att återföra mer pengar till forskning och visa vägen mot bättre kunskaper just på arbetsmiljöområdet. Vi vill också avsätta resurser för att ge förutsättningar för en bra utbildning av framför allt de fackligt förtroendevalda när det gäller arbetsmiljöarbete, vilket också är en förutsättning för den här verksamheten. En väg att gå för att ändå få kunskap, trots frånvaron av ett centralt institut, är att utveckla det vi kallar för en årlig trendrapport. Det kan ge ett bättre underlag för ett bra arbetsmiljöarbete. Vänsterpartiet vill att regeringen tittar på möjligheten att göra detta. En trendrapport ska ge en helhetsbild av den forskning och kunskap som olika forskare har tagit fram och ska kunna fungera som underlag för arbetsmarknadens parter, beslutsfattare och andra inblandade i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Herr talman! Vi har i dag en mycket god konjunktur, och det avspeglar sig i statistiken. Trots detta är det väldigt svårt för funktionshindrade och de som står långt från arbetsmarknaden, som saknar full arbetskapacitet eller har behov av speciella hjälpmedel, att få ett jobb. I detta sammanhang är Samhalls roll och uppgift allt oftare uppe till diskussion. Många menar att de inte klarar sin huvudsakliga uppgift eller att direktiven är otydliga eller felaktiga. De förändringar som gjorts, till exempel att lägga ned på vissa platser och koncentrera verksamheten för hårt, slår mot de målgrupper man har att hantera. Sven-Erik Österberg visade detta i ett klipp förut. Jag har själv exempel på människor som fått gå från sysselsättning i Samhalls regi till sjukpension för att de inte löser det här med flyttning av verksamheten. De tvingas alltså ut i sjukpension mot sin vilja. Det kan inte vara meningen, speciellt som regeringen hela tiden tjatar om hur viktigt det är att alla jobbar. Vänsterpartiet vill ge Samhall mer resurser att genomföra sitt uppdrag på ett bättre sätt - en ökad merkostnadsersättning som motsvarar ca 700 arbetstillfällen eller ytterligare en miljon arbetstimmar. Detta ska också ske med en bra geografisk spridning och under bättre arbetsvillkor. Vi vill också förändra villkoren för lönebidrag som är ett mycket bra anställningsstöd som regeringen har lagt pengar på. Vi vill förändra så att stöd ska kunna beviljas även för redan anställda. Det kan ge en möjlighet och en trygghet för dem som råkar ut för något eller får problem att klara av sina ordinarie uppgifter av någon anledning. Då kan detta bli en hjälp att kunna stanna kvar på jobbet. I detta anförande instämde Kalle Larsson och Josefin Brink (båda v).

Anf. 193 Kalle Larsson (V)
Herr talman! Låt mig inleda med att instämma i både yrkanden och anföranden från Torbjörn Björlund och Josefin Brink. Det är med viss förvåning och bävan som jag har följt den hittillsvarande debatten. Vad är det vi har fått höra från den samlade alliansen? Av Catharina Elmsäter-Svärd har vi, förutom rena bluffar om vad vår budgetmotion står för och påhittade argument för att ha något att argumentera emot, också fått höra att vårdnadsbidrag skulle vara en lösning för kvinnor därför att man inte längre skulle behöva vara beroende av staten. Nej, man blir i stället än en gång beroende av en man som är ute i arbetslivet. Det är ju vår samlade kritik av detta förslag. Hans Backman sätter sin tilltro till att män i stället kommer att vara hemma. Det blir en fullständigt revolutionerande förändring om män kommer att ta ut en majoritet av vårdnadsbidraget. Det är bara det att den samlade erfarenheten och empirin talar emot detta, också det mesta av logiken. Annika Qarlsson lyckas, med ett språkbruk som skulle göra George Orwell avundsjuk, formulera frågan om fler anställda i vård, omsorg och skola som planhushållning. Man skräder inte orden om man saknar argument, kan vi konstatera. Jag skulle faktiskt ärligt talat bli lite orolig om jag var Sven Otto Littorin. Nu är jag inte det, vilket både han och jag är glada för. Man brukar tala om att det finns risk för ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden. Drar man den jämförelsen lite längre skulle man kunna vara orolig för vart A-laget tog vägen. Vore jag coach i det här teamet skulle jag omedelbart begära timeout och ringa in lite nya spelare. Men vem skulle Sven Otto Littorin ringa till? Det är lite oklart. Vi har inte sett någon större uppställning på den borgerliga sidan. Nu kom jag på det! Han skulle kunna ringa till Håkan, Maria och Dragan. Det verkar vara de tre supportrar han har lyckats skrapa ihop de senaste fyra månaderna eftersom han ständigt återkommer till dessa tre namn som de enda som verkar stödja hans politik. Herr talman! Låt mig ändå säga några ord om andra delar av detta oerhört väsentliga och viktiga betänkande! Det handlar, påstår alliansen, om att fler kommer i arbete och att det går så bra för Sverige. Men det är faktiskt en sanning med modifikation. Vi vet samtidigt att skillnaderna mellan den som är utrikes född och den som är född i Sverige fortfarande är stora. Vi har en rå, öppen etnisk diskriminering här i landet som regeringspolitiken inte kunnat råda bot på utan i stället göder med ytterligare insatser. Vi vet att av de utrikes födda är 65 procent i arbete. Av utrikes födda kvinnor är det än färre. Men regeringen satsar mycket lite på åtgärder som bryter diskrimineringen. Tvärtom genomför man en politik som drabbar människor med utländsk bakgrund hårdare än andra. Man försöker driva in människor i branscher där man tror att de på något vis, underförstått, genetiskt skulle passa bättre - som taxichaufförer, som småföretagare och som öppnare av nya pizzerior i förorterna. Man måste också fråga sig vad det egentligen är för jobb som de invandrade som ändå får jobb ska ha och till vilka löner. Man kan konstatera att det är dubbelt så vanligt att personer med svenskfödda föräldrar har fasta anställningar jämfört med dem som har invandrade föräldrar. Lönerna är väsentligt lägre. Det rör sig om flera tusenlappar i månaden i löneskillnad mellan en person som är född i utlandet och en som är född i Sverige. Det är klart att detta har varit fallet även under många år tidigare. Det är ingen hemlighet att vi har haft en diskriminering på den svenska arbetsmarknaden under en lång tid. Men man måste fundera på vilka insatser man ska välja att vidta. Här finns en grundläggande skiljelinje. Den borgerliga majoriteten ger de invandrade själva skulden för problemen. När man ser trångboddhet i våra förorter, och det är vi många som ser, blir skulden den invandrades som valde fel bostadsort. Och så måste man pressa, tvinga eller påverka den enskilda att välja en annan bostadsort. Man måste också begränsa anhöriginvandringen enligt de senaste förslagen från både Folkpartiet och Moderaterna så att invandrade inte ens ska kunna förenas med sin kärnfamilj, inte ens med sina barn, förrän de har flyttat till rätt bostad där staten har bestämt att de ska bo, förrän de har skaffat ett arbete och lyckats undvika den diskriminering som invandrare är utsatta för. Vi i Vänsterpartiet ställer i stället kravet att alla kommuner ska vara skyldiga att ha förberedelser för flyktingmottagande. Vi vill rikta kraven mot de politiska instanser som faktiskt kan förändra verkligheten och ordningen. Det hade inom parentes sagt varit intressant att veta vad dagsnoteringen hos socialdemokratin är i den frågan. Mona Sahlin har i flera tidningsartiklar uttalat sig till stöd för en sådan lagstiftning, men i det socialdemokratiska budgetalternativet finns inga sådana förslag utan i stället sänkt ersättning för den som inte flyttar dit staten vill. Vi väntar fortfarande på insikt från Socialdemokraterna om betydelsen av en lagstiftning som gör kommunerna skyldiga att kunna ta emot flyktingar. Låt oss vänta ett halvår till och se om förändringen då är fulländad! Herr talman! Jag besökte för några timmar sedan en demonstration ute på Mynttorget. Det var papperslösa i Sverige som demonstrerade. Jag pratade en stund med några av dem. Det gör jag varje onsdag när vi träffas. Jag talade till exempel med Yacine och Kemal, två av de papperslösa som under många år har levt i Sverige, tvingade att arbeta under förhållanden här som få andra ens känner till för att de inte kan återvända till sina respektive hemländer. De städar hamburgerrestaurangerna. De bäddar sängarna på hotellen. De utför mycket av det arbete som många infödda svenskar inte skulle vilja göra till samma lön. Löner på 30-40 kronor i timmen är inte ovanliga, och villkoren är självklara: Klagar du på chefen sägs du upp. Protesterar du mot villkoren har du inte jobb nästa dag. Den som vill göra insatser mot svartarbete, som någon sade sig vilja göra, borde börja i den ändan, att sätta dit de arbetsgivare som anställer människor för 30-40 kronor i timmen. Men om man vill göra det måste man samtidigt lösa situationen för de papperslösa i Sverige i dag. Det finns flera saker som borde göras omedelbart. Det gäller rätten till sjukvård på samma villkor som för svenska medborgare, rätten för barn till papperslösa att gå i skolan utan att riskera att bli hämtade därifrån, rätten - förstås - att få skadestånd om man utnyttjas för svartarbete, och inte minst, herr talman, det som är allra mest avgörande och som de papperslösa själva säger egentligen är det enda som löser deras situation, nämligen rätten att få stanna i Sverige, rätten att få bli medborgare, rätten att bli sedd och kunna leva öppet i samhället. Om man i stället svarar som regeringen hittills gjort, som Tobias Billström gjort, att det är de papperslösas eget fel att de finns här, har man inte begripit vad det handlar om. Om man svarar som integrationsminister Nyamko Sabuni gör, åk hem, har man inte begripit att det är fråga om människor som inte kan återvända till sina hemländer med mindre än att de riskerar förföljelse och i vissa fall tortyr. Därför, herr talman, handlar betänkandet om insatser för att stärka invandrade mäns och kvinnors situation på arbetsmarknaden. Vi lägger fram sådana förslag. Vi lägger också fram förslag om kommuners skyldighet att ha en beredskap för att kunna ta emot flyktingar. Dessutom lägger vi fram förslag som för tusentals människor i vårt land skulle kunna innebära starten på ett normalt och värdigt liv, nämligen förslagen om papper för alla papperslösa. I detta anförande instämde Josefin Brink och Torbjörn Björlund (båda v).

Beslut, Genomförd

Beslut: 2007-12-13
Förslagspunkter: 31, Acklamationer: 23, Voteringar: 8

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Ny lag om kommuners medverkan i arbetsmarknadspolitiska åtgärder

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag enligt bilaga 2 till lag om kommuners medverkan i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2007/08:1 utgiftsområde 13 punkt 1.
  2. Ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar utskottets förslag enligt bilaga 3 till lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.
    • Reservation 1 (s, v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0107023
    m830014
    c24005
    fp170011
    kd18006
    v01804
    mp01306
    Totalt142138069
    Ledamöternas röster
  3. Anslag på utgiftsområde 13 för 2008

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:

    a) Hemutrustningslån
    Riksdagen godkänner att under 2008 lån får tas upp i Riksgäldskontoret för det samlade behovet av hemutrustningslån intill ett belopp av 1 300 000 000 kronor.

    b) Bemyndigande beträffande anslag 22:3
    Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2008 för ramanslaget 22:3 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader åta sig ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 3 000 000 000 kronor under 2009-2011.

    c) Bemyndigande beträffande anslag 22:4
    Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2008 för ramanslaget 22:4 Lönebidrag och Samhall m.m. åta sig ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 7 908 293 000 kronor under 2009-2011.

    d) Bemyndigande beträffande anslag 22:7
    Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2008 för ramanslaget 22:7 Europeiska socialfonden m.m. för perioden 2007-2013 åta sig ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 1 350 000 000 kronor under 2009-2015.

    e) Bemyndigande beträffande anslag 22:8
    Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2008 för ramanslaget 22:8 Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering åta sig ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 10 800 000 kronor under 2009-2011.

    f) Avskaffande av finansieringsbidraget vid arbetspraktik
    Riksdagen godkänner vad regeringen föreslagit om att avskaffa finansieringsbidraget vid arbetspraktik.

    g) Anvisning av anslag under utgiftsområde 13
    Riksdagen anvisar för budgetåret 2008 anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad enligt vad som framgår av bilaga 4.
  4. Effekter av ändringar i arbetslöshetsförsäkringen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A290 av Jasenko Omanovic och Hans Stenberg (båda s),
    2007/08:A305 av Agneta Gille och Christina Zedell (båda s) yrkande 1,
    2007/08:A327 av Marina Pettersson m.fl. (s),
    2007/08:A355 av Phia Andersson och Hans Olsson (båda s),
    2007/08:A366 av Agneta Gille m.fl. (s) och
    2007/08:A391 av Magdalena Streijffert m.fl. (s) yrkande 9.
  5. Konsekvensanalyser m.m. av ändringar i arbetslöshetsförsäkringen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A296 av Birgitta Eriksson m.fl. (s) och
    2007/08:A347 av Josefin Brink m.fl. (v) yrkande 1.
    • Reservation 2 (v)
  6. Riksrevisionens styrelses redogörelse angående hur regeringen förbereder arbetsmarknadspolitiken

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A1 av Josefin Brink och Torbjörn Björlund (båda v),
    2007/08:A2 av Sven-Erik Österberg m.fl. (s) och
    2007/08:A400 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkande 33 och
    lägger redogörelse 2007/08:RRS8 till handlingarna.
    • Reservation 3 (s)
    • Reservation 4 (v)
  7. Arbetsmarknadsutbildning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A347 av Josefin Brink m.fl. (v) yrkande 5 och
    2007/08:A400 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkande 20.
    • Reservation 5 (s)
    • Reservation 6 (v)
  8. Reseersättning m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A204 av Fredrik Olovsson (s),
    2007/08:A229 av Ameer Sachet (s),
    2007/08:A300 av Ameer Sachet m.fl. (s),
    2007/08:A347 av Josefin Brink m.fl. (v) yrkande 4 och
    2007/08:A380 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 6.
    • Reservation 7 (v)
  9. Kollektivavtal som villkor för samhällsstöd vid anställning

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2007/08:A237 av Kurt Kvarnström och Peter Hultqvist (båda s).
    • Reservation 8 (s, v)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 8 (s, v)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1106023
    m820015
    c23006
    fp180010
    kd18006
    v01804
    mp12007
    Totalt154124071
    Ledamöternas röster
  10. Övriga frågor om arbetsmarknadspolitiska program och stöd

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A256 av Alf Eriksson och Ann-Kristine Johansson (båda s),
    2007/08:A317 av Christer Adelsbo och Göran Persson i Simrishamn (båda s),
    2007/08:A374 av Ameer Sachet m.fl. (s),
    2007/08:A391 av Magdalena Streijffert m.fl. (s) yrkande 8,
    2007/08:A392 av Pia Nilsson m.fl. (s),
    2007/08:A397 av Leif Jakobsson m.fl. (s) och
    2007/08:A404 av Anders Ygeman m.fl. (s).
  11. Återinförande av arbetsgivares skyldighet att anmäla lediga platser till den offentliga arbetsförmedlingen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A349 av Kalle Larsson m.fl. (v) yrkandena 9 och 10 samt
    2007/08:A400 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkande 34 i denna del.
    • Reservation 9 (s)
    • Reservation 10 (v)
  12. Individanpassad arbetsförmedling och kompletterande aktörer

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A202 av Inger Jarl Beck m.fl. (s),
    2007/08:A210 av Carina Hägg (s),
    2007/08:A240 av Ulf Holm och Jan Lindholm (båda mp),
    2007/08:A313 av Lars Hjälmered och Göran Lindblad (båda m) yrkandena 1 och 2,
    2007/08:A326 av Sofia Larsen och Claes Västerteg (båda c),
    2007/08:A349 av Kalle Larsson m.fl. (v) yrkande 13 och
    2007/08:A400 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkandena 26, 34 i denna del och 35.
    • Reservation 11 (s)
    • Reservation 12 (v)
  13. Arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A349 av Kalle Larsson m.fl. (v) yrkandena 1-3, 11 och 12 samt
    2007/08:A383 av Per Åsling (c).
    • Reservation 13 (v)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 13 (v)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1070122
    m830014
    c24005
    fp180010
    kd18006
    v01804
    mp13006
    Totalt26318167
    Ledamöternas röster
  14. Lönebidrag och andra insatser för att förbättra funktionshindrades situation på arbetsmarknaden

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A213 av Kristina Zakrisson (s),
    2007/08:A239 av Maria Lundqvist-Brömster och Solveig Hellquist (båda fp) i denna del,
    2007/08:A251 av Anders Åkesson och Sven Bergström (båda c) yrkandena 1 och 2,
    2007/08:A258 av Göte Wahlström m.fl. (s),
    2007/08:A288 av Jasenko Omanovic och Hans Stenberg (båda s),
    2007/08:A289 av Jasenko Omanovic och Agneta Lundberg (båda s),
    2007/08:A301 av Annie Johansson (c) yrkande 1,
    2007/08:A303 av Lennart Sacrédeus (kd) och
    2007/08:A321 av Elina Linna m.fl. (v) yrkande 4.
    • Reservation 14 (v)
  15. Vissa frågor om lönebidrag och kollektivavtal

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2007/08:A203 av Inger Jarl Beck (s).
  16. Funktionshindrades möjligheter att starta och driva företag m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A239 av Maria Lundqvist-Brömster och Solveig Hellquist (båda fp) i denna del och
    2007/08:A245 av Birgitta Sellén (c).
  17. Sociala företag m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:N248 av Annika Qarlsson (c) yrkande 2,
    2007/08:A246 av Birgitta Sellén och Stefan Tornberg (båda c),
    2007/08:A389 av Kenneth Johansson (c) och
    2007/08:A399 av Ulf Holm (mp).
    • Reservation 15 (mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 15 (mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1080022
    m830014
    c24005
    fp180010
    kd18006
    v18004
    mp01306
    Totalt26913067
    Ledamöternas röster
  18. Regionala aspekter på sysselsättningsmålet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2007/08:N341 av Kent Persson m.fl. (v) yrkande 1.
    • Reservation 16 (v)
  19. Gränsöverskridande arbetsmarknader

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A255 av Alf Eriksson och Sinikka Bohlin (båda s),
    2007/08:A257 av Sinikka Bohlin och Ann-Kristine Johansson (båda s),
    2007/08:A341 av Tina Acketoft och Ulf Nilsson (båda fp) och
    2007/08:A361 av Alf Eriksson m.fl. (s) yrkande 1.
  20. Upphävande av lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2007/08:A403 av Eliza Roszkowska Öberg (m).
  21. Mål för politikområdet Integrationspolitik

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen godkänner regeringens förslag till mål för politikområdet Integrationspolitik, dvs.
    - lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,
    - en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund,
    - en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för samt
    - ett samhälle fritt från diskriminering.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2007/08:1 utgiftsområde 13 punkt 2.
  22. Statsbidrag till organisationer bildade på etnisk grund

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om statsbidrag till organisationer bildade på etnisk grund.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2007/08:1 utgiftsområde 13 punkt 5.
  23. Fempunktsprogram för introduktion

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:Fi277 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkande 74,
    2007/08:A398 av Sven-Erik Österberg m.fl. (s) yrkande 10 och
    2007/08:A400 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkandena 25 och 27.
    • Reservation 17 (s)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 17 (s)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0108022
    m830014
    c24005
    fp180010
    kd18006
    v18004
    mp13006
    Totalt174108067
    Ledamöternas röster
  24. Kommunernas ansvar för mottagande av nyanlända, m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2007/08:A405 av Leif Jakobsson m.fl. (s) yrkandena 1, 2, 4 och 5.
  25. Mål för politikområdet Urban utvecklingspolitik och upphävande av nuvarande mål för politikområdet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen
    dels godkänner regeringens förslag till mål för politikområdet Urban utvecklingspolitik, dvs.
    - färre individer i utanförskap i stadsdelar som präglas av utanförskap,
    - färre antal stadsdelar som präglas av utanförskap och
    - fler stadsdelar, samt storstäder och större städer i sin helhet, som präglas av ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling för att öka konkurrenskraften,
    dels upphäver nuvarande mål för politikområdet.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2007/08:1 utgiftsområde 13 punkt 3 och avslår motion
    2007/08:A380 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 2.
    • Reservation 18 (v)
  26. Genomlysning av resurstilldelningen till olika stadsdelar i större städer

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2007/08:C371 av Jan Lindholm och Karla López (båda mp) yrkande 10.
  27. Anslag på utgiftsområde 14 för 2008

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:

    a) Bemyndigande beträffande anslag 23:1
    Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2008 för ramanslaget 23:1 Arbetsmiljöverket åta sig ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 38 391 000 kronor under 2009.

    b) Anvisning av anslag under utgiftsområde 14
    Riksdagen anvisar för budgetåret 2008 anslagen under utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt vad som framgår av bilaga 5.
  28. Förstärkning av arbetsmiljöarbetet m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:Fi277 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkande 67,
    2007/08:A394 av Sven-Erik Österberg m.fl. (s) yrkande 1 och
    2007/08:A400 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkande 41.
    • Reservation 19 (s)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 19 (s)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0108022
    m820015
    c24005
    fp180010
    kd18006
    v10174
    mp13006
    Totalt1561081768
    Ledamöternas röster
  29. Trendrapport om utveckling i arbetslivet

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion
    2007/08:A381 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 1.
    • Reservation 20 (v)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 20 (v)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1080022
    m830014
    c24005
    fp170011
    kd18006
    v01804
    mp13006
    Totalt26318068
    Ledamöternas röster
  30. Arbetsmiljöverket

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:A225 av Christina Oskarsson och Jörgen Hellman (båda s),
    2007/08:A228 av Eva-Lena Jansson och Lennart Axelsson (båda s),
    2007/08:A334 av Louise Malmström m.fl. (s) och
    2007/08:A361 av Alf Eriksson m.fl. (s) yrkande 3.
  31. Arbetslivsforskning

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:Fi277 av Mona Sahlin m.fl. (s) yrkande 68,
    2007/08:A323 av Claes-Göran Brandin och Gunilla Carlsson i Hisings Backa (båda s),
    2007/08:A336 av Berit Högman och Lars Mejern Larsson (båda s),
    2007/08:A373 av Berit Andnor m.fl. (s),
    2007/08:A391 av Magdalena Streijffert m.fl. (s) yrkande 11 och
    2007/08:A394 av Sven-Erik Österberg m.fl. (s) yrkande 2.
    • Reservation 21 (s)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 21 (s)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0107023
    m830014
    c24005
    fp180010
    kd17007
    v00184
    mp13006
    Totalt1551071869
    Ledamöternas röster