Anf. 3 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Bakgrunden till dagens betänkande är, som Lars Elinderson redovisade inledningsvis, en omfattande utvärdering gjord av de två internationellt erkända professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin. De har utvärderat den svenska penningpolitiken mellan åren 1995 och 2005.
Det är värt att understryka vad de två professorerna skriver, nämligen att Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Låt oss vara stolta över dessa berömmande ord och också tacka alla dem som arbetat i Riksbanken under dessa år för deras insatser.
I dag kommer vi att fatta ett mycket viktigt beslut. Det handlar om människors jobb, boende och privatekonomi. En penningpolitik som leder till hög inflation och stora produktionssvängningar slår rakt in i människors plånböcker. Den straffar den som sparar och investerar, premierar den som lånar, gör den rike rikare och drabbar dem med små marginaler hårt. Därför är en sund och stabil penningpolitik tillsammans med ordning och reda i statsfinanserna två fundamentala hörnstenar i ett anständigt samhälle. Därför är också lättsinne på detta område så förödande.
Mot denna bakgrund är jag som finansutskottets ordförande oerhört glad åt den breda partipolitiska enighet som finns bakom detta betänkande. Jag vill rikta ett tack till mina utskottskolleger för ett konstruktivt och gott samarbete i framväxten av det betänkande som vi nu ska ta ställning till.
Tack vare detta samarbete kan vi nu visa upp en imponerande politisk bredd kring ramverket för den svenska penningpolitiken bestående av sex av riksdagens sju partier. Det är 94 procent av mandaten i kammaren.
Sex av sju partier slår fast tre viktiga principer i dagens beslut:
1. Riksdagen markerar vikten av en oberoende och självständig riksbank.
2. Riksdagen uttrycker sitt tydliga stöd för det nuvarande inflationsmålet och inflationsmålets nivå på 2 procent ±1 procentenhet.
3. Riksdagen stryker under vikten av att riksdagen och finansutskottet tar ett större ansvar för att följa upp och utvärdera den förda penningpolitiken.
Så här tydlig och bred var inte uppslutningen 1998 när nuvarande ramverk antogs. Då var det fem partier bakom den nya ordningen, och det var inte alls samma helhjärtade uppslutning. Det betänkande vi har i handen och det beslut vi i dag kommer att fatta är därför av stor betydelse för stabiliteten i den svenska penningpolitiken.
I det svenska politiska systemet finns också en god tradition av att samla oss till breda överenskommelser om viktiga grundläggande frågor för Sverige. Det kan gälla grundlagsförändringar, pensionsuppgörelser, stora delar av utrikespolitiken, EU:s grundläggande regelverk, budgetlagen och som nu det penningpolitiska ramverket. Det är goda exempel i denna tradition.
Fru talman! Det ifrågasätts ibland, inte minst av politiska krafter ute till vänster, om det är bra för jobben och demokratin med en självständig riksbank. Till detta vill jag ge två svar, ett principiellt och ett ekonomiskt.
Först tar jag det principiella argumentet. Det är inte odemokratiskt om vi här i riksdagen fattar ett demokratiskt beslut om att delegera den dagliga skötseln av exempelvis penningpolitiken till ett annat organ. Vi gör på ett liknande sätt i statlig förvaltning, där myndigheter och styrelser får ett ganska stort utrymme att inom givna ramar sköta det dagliga arbetet, eftersom vi vet att verksamheten då bättre uppnår sitt syfte.
Hela vårt rättsväsende är också uppbyggt på det sättet. Riksdag och regering lägger sig inte i de enskilda domsluten men däremot lagarna som styr domstolens arbete.
Låt oss ta ett annat exempel. Förbundskaptenen för det svenska fotbollslandslaget, Lars Lagerbäck, har det direkta och ensamma ansvaret för lagets träning, uttagning av vilka spelare som ska spela och den taktiska uppläggningen av matcherna. Ägaren till laget, i det här fallet Svenska Fotbollförbundet, utser förbundskaptenen och ger riktlinjer för arbetet. Men alla vet att svenska landslaget inte skulle fungera särskilt bra om Svenska Fotbollförbundets styrelse skulle lägga sig i uttagningen av laget och det taktiska spelet i de enskilda matcherna. Coachen har ansvaret tills hans kontrakt går ut eller tills han avgår.
Jag vet inte om Vänsterpartiet exempelvis anser att det är odemokratiskt av Svenska Fotbollförbundet att ge Lars Lagerbäck det här ensamma ansvaret eller om man överväger att ringa Lars-Åke Lagrell, Fotbollförbundets ordförande, och skälla ut honom för odemokratiska metoder.
Samtidigt som landslaget spelar sina matcher pågår en bred debatt om landslaget har rätt spelare och använder rätt taktik. Motsvarande roll i penningpolitiken har riksdagen, och denna roll har vi nyttjat för lite, och vi måste utveckla den. En självständig riksbank kräver en livlig penningpolitisk debatt, uppföljning och utvärdering, dels för att debatten i sig breddar samhällsengagemanget i dessa viktiga frågor, dels för att det tvingar Riksbanken att vässa sin analys, argumentation och pedagogik. Det mår både Riksbanken och Sverige bra av.
I dagens betänkande poängteras vikten av att riksdagen och finansutskottet utvecklar sin roll i utvärderings- och uppföljningsarbetet. Det gäller exempelvis våra utfrågningar och våra årliga utvärderingar. Dessutom trycker vi på den viktiga roll som riksbanksfullmäktige har, både när det gäller processen att utse direktionsmedlemmar och att kontrollera Riksbanken.
Det ekonomiska skälet till en självständig riksbank är att den har varit framgångsrik. Det visar professorernas utvärdering tydligt. Inflationen har sjunkit ned till en stabil och låg nivå liksom inflationsförväntningarna, och svängningarna i produktionen har minskat. Allt detta leder till fler jobb, mer investeringar och en bättre fördelningspolitik. Vårt nya penningpolitiska ramverk är därför en viktig delförklaring till de ekonomiska framgångar Sverige upplevt under 1990-talets slut och på 2000-talet.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att penningpolitiken långsiktigt inte kan lösa problemet med hög arbetslöshet och utanförskap. För att komma ned till den låga arbetslöshet vi hade på 1980-talet krävs att spelreglerna för svensk ekonomi förändras, exempelvis när det gäller företagsklimat, skattepolitik och arbetsmarknadens funktionssätt. Riksbanken kan gasa och bromsa i ett rådande väglag, men om inte vägen rustas upp och rensas från sådant som begränsar framkomligheten, ja, då kan aldrig Riksbanken trycka så hårt på gasen som kanske vore önskvärt för exempelvis jobbens skull.
Riksbanken har således bara en del av ansvaret för den ekonomiska utvecklingen. Regering och riksdag har ansvar för att göra vägen så rak och framkomlig som möjligt, så att farten kan hållas på en jämn och hög nivå.
I rapporten konstaterar vi också att inflationen under senare år konsekvent underskridit inflationsmålet, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktionen lägre än annars. Detta beror enligt utvärderarna på att Riksbanken underskattat produktivitetsutvecklingen. Den underskattningen var i och för sig inte Riksbanken ensam om. Alla andra gjorde liknande underskattningar. På grund av globaliseringen och den tekniska utvecklingen steg produktiviteten snabbare än vad någon riktigt insåg. Riksbanken har också erkänt att med facit i hand hade räntan under en viss tid kunnat vara något lägre.
Vad kan vi dra för lärdom av detta? För det första att penningpolitik inte är någon exakt vetenskap eftersom det handlar om att bedöma framtiden, ibland utifrån ett statistiskt svårtolkat material. För det andra måste Riksbanken, trots svårigheterna, utveckla sina prognosmetoder och sin analysförmåga av vad som sker i den reala ekonomin. Här har Riksbanken redan påbörjat ett arbete, och finansutskottets roll är att följa upp hur det arbetet fortskrider.
Fru talman! Jag sade att sex av sju partier i riksdagen står bakom dagens betänkande. Vänsterpartiet är det parti som utmärker sig. Man skriver i sin motion att den nuvarande svenska penningpolitiska modellen är ett "institutionellt uttryck för en nyliberal grundsyn" och att den har till syfte att "minska de folkvaldas möjligheter att föra en ekonomisk politik för full sysselsättning" och samtidigt bidrar till att försvaga löntagarnas positioner på arbetsmarknaden. Det är starka ord. Retoriken är så uppskruvad att man kan läsa den vänsterpartistiska svordomen "nyliberal" hela fem gånger i motionen.
Jämför man Vänsterpartiets motstånd mot vår penningpolitiska regim i Sverige i dag med den argumentation som partiet hade i slutet av 1990-talet så ser man att utvecklingen har gått åt det hållet att Vänsterpartiet rör sig allt längre ut i den politiska periferin. Samtidigt säger sig partiet vilja ingå i en regering tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna, de som står för den här så kallade nyliberala grundsynen och vill försvaga löntagarnas positioner på arbetsmarknaden, enligt er egen retorik.
Hur får ni ihop detta, Ulla Andersson? Ni är svaret skyldiga i denna debatt.
Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till förslaget finansutskottets betänkande FiU27 i sin helhet.