Anf. 42 Ali Esbati (V)
Fru talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till reservationerna.
I Elinor Torps bok Vi, skuggorna finns det många berättelser som skulle kunna inleda en sådan här debatt. Jag fastnar vid en som återfinns i kapitlet Bortstädad mongol. Här får vi ta del av en journal för en okänd man från Karolinska universitetssjukhuset:
Trauma: Fick sten i huvudet från 30 meters höjd på sin arbetsplats. Stenen föll enligt uppgift från 6:e våningen. Öppen skallskada. Börjar framför vänster öra, går till bakhuvudet. Operation med cirka 2 liters blödning. Man rensar bort små benbitar, gör en ungefär 4 x 4 cm stor kraniotomi med början från frakturstället. Arbetar som byggnadsarbetare. Kommer från Mongoliet. (.) Oklart om patienten har insikt i sin situation. Klagar på smärta i huvudet. Enligt ansvarig läkare har patienten inte rätt till rehab.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvidgad tillträdesrätt för de regionala skyddsombuden
Arbetaren i fråga lämnar sjukhuset och försvinner. Hans arbetsgivare har lovat honom två månadslöner om han ligger lågt och inte driver någon process.
Detta är en arbetsplats i vårt land, Sverige. Elinor Torps bok har underrubriken ett Sverige du inte känner till. Det är ju så att vi ogärna tänker på att det finns delar av vår arbetsmarknad som präglas av ren arbetslivskriminalitet eller som av andra skäl i praktiken inte nås av lagar, regler och praxis som ska gälla när människor går till jobbet i Sverige.
Detta är en del av verkligheten som vi lagstiftare måste anstränga oss för att känna till. Samtidigt ska vi veta att denna typ av berättelser inte kan användas för att anta att det liksom är tipptopp och hunky-dory på arbetsmiljöfronten i övrigt. Förvisso har vi i Sverige, sett ur ett långt perspektiv, lyckats få ned antalet arbetsolyckor med dödlig utgång, till exempel. Men det har funnits oroväckande tendenser till trendbrott de senaste åren. Det finns även många andra problem att ständigt återvända till, inte minst psykosociala och organisatoriska. Det är problem som får allvarliga konsekvenser på sikt.
Förra året kunde vi ta del av en studie som visade att 770 personer per år beräknas dö till följd av arbetsrelaterad stress, som orsakar stroke och hjärtsjukdomar. De arbetsrelaterade dödsfallen, skadorna och förslitningarna uppmärksammas inte alls i proportion till deras påverkan på liv och hälsa. Det är i sig en av många avspeglingar av det svenska klassamhället.
Fru talman! Vad har detta att göra med dagens betänkande? Jo, väldigt mycket. Här får jag be lite grann om ursäkt i förväg, om inlägget får karaktären av en informationsbulletin. Tyvärr är det ofta nödvändigt, när vi debatterar arbetsmarknadspolitiska frågor, att använda en del talartid till att helt enkelt förklara relativt grundläggande fakta om vad människor håller på med på svensk arbetsmarknad för kamraterna från de borgerliga partierna. Detta kan ibland till och med upplevas som ett slags arbetsmiljöproblem. Så är det egentligen inte. Det är förstås ett privilegium att få tala i riksdagen.
Hur som helst: De framgångar som vi i Sverige har haft med att förbättra arbetsmiljön över lång tid - det handlar inte minst om att kraftigt få ned dödstalen inom industrin - hänger ihop med ett systematiskt arbetsmiljöarbete som har byggts upp på arbetsplatserna och som har understötts av myndigheter och av tillämpad forskning. Där det arbetet i dag brister är riskerna större för arbetstagarna, särskilt arbetstagare som har ett relativt litet inflytande över det egna arbetets innehåll och förläggning.
Ett centralt element i det systematiska arbetsmiljöarbetet är systemet med skyddsombud. Det är ett i grunden välfungerande flexibelt system som man runt om i världen ofta ser på med viss avund.
Systemet med skyddsombud bygger på några grundläggande insikter. Dels handlar det om att arbetsmiljöfrågor behöver närvaro och uppföljning. Dels handlar det om att erkänna att det finns ett reellt spänningsförhållande: Arbetsgivaren, som har ett arbetsmiljöansvar, har normalt ett gemensamt intresse med arbetstagarna av att få till en fungerande arbetsplats. Samtidigt finns det en ekonomiskt baserad intressemotsättning gentemot arbetstagarna. Detta system är ett sätt att hantera den komplexa verkligheten, så att vi kan få ett systematiskt arbetsmiljöarbete på arbetsplatser som är små och stora - i industrier, på kontor, i butiker och på bussar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvidgad tillträdesrätt för de regionala skyddsombuden
Alla arbetsplatser med 5 eller fler arbetstagare ska utse skyddsombud. På arbetsplatser med 50 eller fler arbetstagare ska det finns en skyddskommitté sammansatt av representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Det gäller även på mindre arbetsplatser om arbetstagarna begär det.
Dagens betänkande berör mer specifikt det som kallas regionalt skyddsombud. På arbetsställen där det inte finns någon skyddskommitté kan en facklig organisation utse någon annan person till ett sådant uppdrag. Ett regionalt skyddsombud får då samma oerhört viktiga befogenheter som ett lokalt skyddsombud har att verka för en tillfredsställande arbetsmiljö och bidra till att skydd mot ohälsa och olycksfall kan uppmärksammas och att hoten kan avvärjas. Ett regionalt skyddsombud ska jobba för att det om möjligt ska bildas en skyddskommitté där sådan inte finns.
I dag måste det finnas minst en facklig medlem på arbetsplatsen för att ett regionalt skyddsombud ska kunna utses. Det finns en del arbetsplatser i Sverige där det inte är så. Vad är det för arbetsplatser, typiskt sett? Jo, det gäller dels branscher med rörliga eller tillfälliga arbetsplatser, dels branscher med allmänt stor personalomsättning där arbetet i hög grad utförs exempelvis av bemanningsföretag. Det är också uppenbart att det i många av branscherna finns firmor som tar in utstationerad arbetskraft. De skaffar sig ett hängavtal men är i övrigt inte med så mycket, så att säga. Det kan då vara fråga om arbetstagare som inte vet att de kan gå med i facket, som inte vet hur det fungerar i Sverige eller som faktiskt inte vågar gå med i facket av rädsla för repressalier.
Som de flesta kan inse är detta arbetsplatser där behovet av att få igång ett skyddsarbete är särskilt stort. Det behövs något system som gör att fackliga organisationer har en möjlighet att medverka till att stärka en väldigt viktig del av förhållandena i branschen, nämligen de grundläggande arbetsmiljöfrågorna.
Att regionala skyddsombud ska ha tillträde till dessa arbetsplatser borde alltså vara en självklar och angelägen åtgärd. Det är också något som har efterlysts länge från fackligt håll. Vänsterpartiet har motionerat om det flera gånger i riksdagen. Nu har regeringen äntligen prioriterat att få fram en sådan proposition, och det är väldigt bra.
Vad gör då de borgerliga partierna plus, naturligtvis, Sverigedemokraterna? Jo, de föreslår avslag på propositionen. Så svag är empatin med utsatta arbetstagare hos borgerligheten och ytterhögern, och längtan efter att vara varje nyck från arbetsköparorganisationen till lags är så stark att man lägger både pragmatism och anständighet åt sidan.
Då blir också tajmningen extra magstark. När vi nu har arbetat med betänkandet har vi alla kunnat följa de oerhörda ansträngningar som i pandemitider har gjorts när det gäller de yrken där det är nödvändigt att man är på sin arbetsplats för att kunna utföra sitt samhällsbärande arbete. Det är sjukvården, äldreomsorgen och kollektivtrafiken.
På flera av dessa arbetsplatser har det varit extremt viktigt att skyddsombuden har tagit sitt ansvar. De har upptäckt brister. De har krävt konkret handling av arbetsgivaren. De har i några fall även tagit till skyddsstopp. De har därigenom synliggjort risker och räddat kollegor från ohälsa och fara.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvidgad tillträdesrätt för de regionala skyddsombuden
Men i de motioner från högern och ytterhögern som har samlat en majoritet i utskottet kommer ett synsätt till uttryck som går vidare från bara avslag på propositionen till att också misstänkliggöra och undergräva själva det system med skyddsombud som vi har i dag. Liberalerna och Sverigedemokraterna går längst i den riktningen, men övriga är inte långt efter. Inlindat i talet om utvärderingar och balans finns det en önskan att helt upphäva systemet med skyddsombud, alltså en modell där arbetstagarna själva aktivt deltar och där de har möjlighet att ställa krav när det gäller arbetsmiljö och arbetarskyddsfrågor.
Fru talman! I högerpartiernas argumentation hänvisas det ibland till att det i stället ska vara statliga inspektörer som kliver in och sköter det jobb som de regionala skyddsombuden i dag utför. Det är ett tunt skynke att gömma sig bakom, av flera skäl.
För det första vet vi att samma partier har haft en njugg inställning även till Arbetsmiljöverkets finansiering. Föreställningen att myndigheten ska göra fler inspektioner med färre inspektörer får skrivas på ett klassiskt borgerligt konto för magiskt tänkande i offentlig verksamhet.
För det andra matchas de beskedliga summor som staten i dag ger i bidrag till de fackliga organisationerna för detta arbete - 125 miljoner i senaste budgeten för alla fackliga organisationer tillsammans - med nästan lika mycket från de fackliga organisationerna själva. Vi har alltså ett väldigt kostnadseffektivt arbete.
För det tredje - och det är det viktigaste - är det orimligt att tro att en myndighet ska ha bättre koll på det som försiggår i arbetslivets kapillärer än de organisationer som befinner sig inne i den aktuella branschen. Detta är den svenska modellens styrka också generellt. Organisationerna i arbetslivet tar på sig ett ansvar att övervaka efterlevnaden av lagar, avtal och praxis på plats, nära verksamheten. Det är också väl belagt att arbetsmiljöarbetet funkar bäst så.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis återvända till exemplet med den olycksdrabbade mongoliska byggnadsarbetaren.
Arbetsmiljöverket avslutar ärendet på en gång när man får uppgifter från polisen, som kommer till platsen och finner blod men ingen skadad arbetare. Jag citerar ur Elinor Torps bok: I standardformuläret till polisen besvaras frågor med ja och nej. Har inspektion skett på arbetsstället? Nej. Har anmälan till åklagarmyndighet om misstänkt brott gjorts? Nej. Planeras detta att göras och i så fall när? Nej. Har arbetsskadeutredning/rapport gjorts eller kommer sådan att göras? Nej. Har händelsen föranlett någon annan åtgärd från Arbetsmiljöverkets sida? Nej.
Det vi behöver är att sådana arbetsplatser inte ska finnas i Sverige, inte ostörda i alla fall. Då har förstås myndigheter och deras samverkan mot arbetslivskriminalitet en avgörande betydelse. Men det har också i allra högsta grad de fackliga organisationerna och deras regionala skyddsorganisationer. När det gäller deras arbete vägrar alltså högern i denna kammare att hjälpa dem på traven. Det är faktiskt skamligt.
(Applåder)