Våldsbrott och brottsoffer

Anf. 72 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Justitieutskottet debatterar våldsbrott och brottsoffer varje år. Nu är det ett motionsbetänkande, det vill säga det gäller motionerna från den allmänna motionstiden. Jag tycker att det är rätt intressant att notera att det av och till väldigt höga tonläget från allianspartierna sedan förra året nu har förbytts i en i och för sig klädsam försiktighet. Antagligen beror det på det ansvar som följer av att ni innehar regeringsmakten. Fru talman! Jag kan här i dag högtidligt och med handen på hjärtat lova att jag inte kommer att, som alliansen i sina mest upphetsade stunder under den förra mandatperioden, vare sig överdriva, svartmåla eller förfasa mig över att antalet anmälda brott ökar. Det kan låta märkligt, men det är i själva verket precis tvärtom. Jag uppfattar nämligen att de ansträngningar som har gjorts de senaste tio-tolv åren för att förbättra bemötandet av brottsoffer och förbättra möjligheten för brottsoffer att få sina rättigheter tillgodosedda har gett resultat. Möjligheten att spåra gärningsmän och metoder för att skydda och stödja brottsoffer är bättre i dag än tidigare, och det har naturligtvis uppfattats av människor ute i samhället. Det gäller inte minst att det numera finns möjligheter till vård och behandling och inte bara straff och inlåsning för den som har begått ett brott, till exempel sexualbrott, våldsbrott eller annan kriminalitet. Jag tror att det gäller alldeles särskilt antalet anmälda brott av eller mot en närstående. En närstående har ofta väldigt lite intresse av att make eller maka hamnar bakom fängelsets murar utan att få hjälp och stöd till förändring. När människor uppfattar att möjligheten att få hjälp och skydd ökar är det också fler brottsoffer som kommer att söka samhällets hjälp. Jag ser det som någonting oerhört positivt och ett framsteg. Under de här fyra åren kommer jag inte att använda det som ett slagträ såsom jag har upplevt att alliansens partier tidigare har gjort. Det här är dessutom ett politikområde där ingen av oss som sitter här i dag någonsin kommer att kunna säga att nu har vi gjort allt som går att göra; nu är allting tillfyllest. Vi kommer inte att få uppleva det när det gäller att minska brottsligheten eller när det gäller att minska antalet brottsoffer. Tyvärr ser det ut på det sättet. Vi kommer inte att kunna säga det. Det finns alltid mer att göra. Fru talman! Vi har i våra motioner och reservationer försökt att peka på några av de områden där vi tycker att det behöver göras mer. Jag börjar med att hävda att vi tycker att det ska finnas barnahus i alla län. Det ska rättare sagt vara möjligt för alla barn i hela landet att få den bästa hjälp som kan fås när ett barn har utsatts för brott. Den bästa modellen för det i dag kallas för barnahus. Jag behöver knappast här beskriva vad som menas med det. Det är väl känt. Alliansen uttalar sig förvisso positivt om utvecklingen av barnahus men har inga konkreta förslag. Det finns inga uppdrag till de berörda myndigheterna om en fortsatt utveckling, utan man nöjer sig med en positiv hållning. Det är synd. Ni borde kunna bifalla vårt förslag om att barnahus ska finnas i hela landet och inte bara, som nu, passivt hoppas på att fler barnahus ska startas. Fru talman! Besökförbud är ett medel för att få en gärningsman att avstå från att söka upp ett brottsoffer. Vi menar att överträdelse av besöksförbud ska rendera i en omedelbar reaktion redan första gången. Andra gången kan det vara för sent. Det är vad vår reservation 2 handlar om. Vi tycker också att det nu är dags att pröva elektronisk övervakning som ett ytterligare skydd för den som behöver besöksförbud. Den förra socialdemokratiska regeringen har förberett frågan så långt att det nu borde gå snabbt för den nya regeringen att komma till skott. Vid förra årets debatt begärde ni från alliansen att den dåvarande regeringen, i väntan på tillförlitlig teknik, skulle ta fram de lagändringar som behövs för att göra det möjligt att använda elektronisk övervakning. Nu ligger initiativet hos er, och jag undrar hur det går. Har ni något på gång? När kan vi få se en sådan lagstiftning på plats? När kan försöksverksamhet komma i gång nu när tekniken finns? I det sammanhanget kommer jag också osökt in på frågan om den hot- och riskbedömning som polisen förutsätts göra men inte alltid gör. Vi vill understryka att vi inte vill vänta, och allra minst brottsoffren vare sig vill eller kan vänta. Här behövs att regeringen och alliansen är tydlig och kräver att myndigheten verkligen utför hot- och riskbedömningar och att hot mot brottsoffrens säkerhet verkligen tas på allvar. Hot- och riskbedömningar måste göras, och det med hög kvalitet och i hela landet, för att alla brottsoffer som har behov av det också ska kunna få en ordentlig bedömning gjord av vilka ytterligare skyddsåtgärder som behövs och hur skyddsbehovet för just det enskilda brottsoffret ser ut. Att underlåta att göra en hot- och riskbedömning är att sätta den drabbades säkerhet, och kanske rent av den drabbades liv, på spel. Fru talman! Vi har också skrivit en motion där vi begär att regeringen ska redovisa sitt arbete med kvinnofridsfrågorna i en årlig skrivelse till riksdagen. Det har vi inte fått gehör för, men vi tycker ändå att det är värt att reservera oss på den punkten. Var och en som läser betänkandetexten kan se att utskottet där försöker att redogöra något för alla de insatser som görs och olika myndigheters inblandning i det hela. Men texten talar för sig själv. Den blir rätt lång, och den är rätt omfattande. Fru talman! Det är faktiskt väldigt svårt för den som är intresserad av de här frågorna att följa vad som sker därför att så väldigt många olika instanser är inblandande. För att få någon överblick måste den som är intresserad söka i en mängd olika dokument, alltifrån många olika myndigheters årsredovisningar till regeringens direktiv till utredningar, regleringsbrev, budgetpropositioner, handlingsplaner och riksdagens betänkanden. Man lär vara oerhört initierad för att få fram uppgifter om vad som sker på det här området, och ändå, vill jag säga, är det stor risk att man missar väsentligheter, och det är synd. Det finns ett väldigt stort intresse utanför riksdagen och regeringen av att kunna följa de här frågorna. De intresserar alltså många. Vi vill gärna att regeringen återkommer till riksdagen varje år och berättar vad som görs. När det gäller en haverikommission, som det har kommit att kallas, är det också beklagligt att alliansen nu till synes droppar förslaget om dödsfallsutredningar efter det att kvinnor avlidit på grund av våld. Det är ett krav som ni själva har drivit tidigare. Så sent som förra året sade ni här i kammaren att det tog alldeles för lång tid att vänta in att så kallade haveriutredningar görs när barn har farit illa och omkommit, såsom tanken var då. Riksdagen behandlar just nu detta i ett ärende i ett annat utskott. Men själva har ni nu fullständigt tappat styrfarten i den frågan. Det finns ingenting sagt om dödsfallsutredningar när vuxna kvinnor har fallit offer för brott eller snarare när personer har fallit offer för dödligt våld i nära relationer, för det är detta det handlar om. Vi vill också slutligen säga till allianspartierna att när ni arbetar fram den nationella handlingsplanen vad gäller mäns våld mot kvinnor finns det anledning att särskilt uppmärksamma våld mot äldre. Våldet mot äldre måste beforskas, konkreta uppdrag måste ges till myndigheter och resurser måste avsättas för att vässa arbetet med att upptäcka och åtgärda detta. Slutligen måste man också ge äldre det skydd som de så väl behöver. Det ligger i frågans natur att äldre, som är en särskilt sårbar grupp, måste uppmärksammas och ges hjälp utifrån de förutsättningar som deras situation ger och som faktiskt rätt väsentligt skiljer sig från andra brottsoffers. Inte sällan kan det vara en närstående som brukar våld, men det kan också vara personal som den äldre är i beroendeställning till som gör det. Med det, fru talman, ber jag att få yrka bifall till våra reservationer nr 2, 8 och 17. I detta anförande instämde Kerstin Andersson och Margareta Persson (båda s).

Anf. 73 Lena Olsson (V)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att vi givetvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 10. Jag kan passa på att instämma i mycket av det som Elisebeht Markström sade. Vi har gemensamma reservationer, och vi har också några för oss själva. I en del fall är det kanske bara detaljer som skiljer dem åt. Fru talman! Jag kan slå fast att frågor om våldsbrott och brottsoffer är angelägna. Det är de för alla partier. Man kan dock konstatera att det sätt som man nu i den nya alliansregeringen försöker bry sig om dessa frågor är lite beklämmande, för det är bara hårdare straff som gäller. Jag tycker mig se att man använder brottsoffren lite som en bricka i spelet. Det handlar inte bara om att straffa förövarna, och det är kanske inte heller det enda sättet. Det är viktigt med bestraffning, men man måste också se det på ett annat sätt och göra andra saker för att motverka detta. Vi vill betona den stödjande rollen gentemot brottsoffer. I denna del är det viktigt att Brottsoffermyndigheten har tillräckliga resurser, vilket vi tillgodosett i vårt budgetalternativ. Brottsofferjourer och kvinnojourer behöver få ett tillräckligt stöd. Det är också viktigt att informationen till brottsoffer förbättras, inte minst informationen från polisen, som ofta är de första som möter brottsoffret. Inom polisen pågår ett arbete med en handlingsplan kring dessa frågor, och vi hoppas att det leder till förbättringar. Även inom hälso- och sjukvård har arbetet med att upptäcka och informera brottsoffer förbättrats. Men Kriminalvården har också i uppdrag att vara brottsförebyggande, och man ska inte bara bestraffa. Man ska förhindra att fler personer blir brottsoffer, eftersom hårdare och strängare straff kan leda till att förövare också marginaliseras ännu mer och inte ges chansen att ta sig ur en brottslig bana. I arbetet med att stoppa mäns våld mot kvinnor och barn måste särskilda behandlingsprogram riktas mot förövare som är dömda för dessa brott. Det är minst lika viktigt som någonting annat! Vi menar också att det finns en del förbättringar av detta, men det skulle behövas mer. Fru talman! Kvinnor och barn utsätts dagligen för mäns våld. Detta är ett samhällsproblem som är oerhört omfattande och ökande. Anmälningarna om mäns våld mot kvinnor - det är också lite det som Elisebeht tog upp - har ökat med 20 procent de senaste tio åren. Ökningen beror både på fler anmälare och på att våldet har ökat. Detta är uppgifter från Brottsförebyggande rådet. Men, som sades här innan jag kom upp i talarstolen, vi har gjort väldigt mycket. Den före detta majoriteten har faktiskt prioriterat dessa frågor, och det har hänt mycket. Man kan dock inte vara nöjd, utan man måste fortsätta detta arbete. Mäns våld mot kvinnor och barn innebär också stora kostnader för samhället i form av exempelvis direkta vårdkostnader, polisinsatser, ambulanskostnader, kostnader för rättsprocesser, häktning, kriminalvård, rehabilitering och skyddat boende, men också bortfall i arbetstid och begränsande av kvinnors deltagande i samhällslivet. Utöver detta tillkommer kostnader för barn som tagit skada av att bevittna våld och av att växa upp i våldsamma familjer. Ett enda misshandelsfall kan kosta flera miljoner. Polisen har försökt göra egna uppskattningar av hur mycket deras insatser på området kostar. Dessa landar på ca 370 miljoner årligen, och detta är ungefärligt. En studie gjord vid juridiska institutionen vid Umeå universitet har gjort en beräkning i ett enskilt misshandelsfall. Totalt sett beräknades summan av samhällets kostnader i det studerade fallet uppgå till 2 ½ miljoner kronor. Staten bar den största kostnaden med 85 procent av beloppet. Jag hörde någonstans långt borta att någon tyckte att vi nu har gjort en beräkning av vad mäns våld mot kvinnor kostar och att det är en ganska grov uppskattning. Här kommer jag in på vår reservation nr 10. Socialstyrelsen har gjort denna grova uppskattning. Man har kommit fram till att det rör sig om ca 3 miljarder per år. Uppskattningen är dock grov, som jag sade, men också försiktig. En bättre beräkning är faktiskt nödvändig. Man har också utelämnat vissa viktiga och ekonomiskt omfattande delar, såsom tandvård, läkemedel, barnens skador, smärta och lidande. En mycket viktig post som inte finns med är kostnaden för psykiatrisk vård. Enligt Socialstyrelsen visar dock internationella studier att dessa kostnader ligger många gånger högre än det som man kan ta med i en undersökning. När det gäller detta vill jag läsa upp vad Socialstyrelsen säger i sin sammanfattning. "Det finns ännu ingen övergripande studie av samhällskostnaderna av våld mot kvinnor i Sverige. Socialstyrelsen menar att detta är otillfredsställande eftersom problemet och dess konsekvenser förblir dolt eller otillräckligt känt." Socialstyrelsen tog ett eget initiativ och gjorde en studie, men den är väldigt grovt beräknad. Man säger också att det är stora svårigheter med att beräkna kostnader, att det är osäkert och att flera aspekter inte har varit möjliga att inkludera. Vi kan alltså räkna med att de 3 miljarderna kanske i verkligheten skulle blir fler om man skulle tillsätta en utredning, som vi vill och som vi talar för i vår reservation, för att studera detta närmare och verkligen få på pränt vad det kostar samhället. Då skulle man också kunna lyfta upp frågan på ett högre plan. Vi säger att vi tycker att det behövs en utredning av detta. Det är inte alls fullständigt, och det är inte alls tillräckligt gjort med en så här grov beräkning. Fru talman! Eftersom samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor och barn är så omfattande och genomsyrar samhället i så stor utsträckning krävs en mängd åtgärder på flera politikområden för att få till en förändring. Vänsterpartiet har en gedigen politik på området och vill satsa på vidareutbildning av rättsväsendet i kunskap om sexualiserat våld, på kompetensutveckling av socialtjänsten kring mäns våld mot kvinnor, på inrättande av en haverikommission som ska utreda de fall då kvinnor mördats av närstående män, på tillgång till skyddat boende, på stöd för särskilt utsatta kvinnor genom inrättande av resursjourer för missbrukande och psykiskt funktionshindrade kvinnor, på stöd till kvinnojourernas arbete med att tillgänglighetsanpassa sina lokaler, på behandlingsprogram inom kriminalvården riktade till dömda sexualbrottslingar och män som slår kvinnor och barn och på förstärkning av Åklagarmyndigheten på området mäns våld mot kvinnor, som även innefattar en fortsatt utveckling av familjevårdsenheterna. Vi har hört det förut; Elisebeht Markström har också tagit upp den här skrivelsen. Vi tycker också att det är nödvändigt att vi får en sammanfattning av detta i en skrivelse där det här berörs i alla politikområden. Jag vill vara så pass uppkäftig att jag säger att jag är ganska säker på att om vi hade den gamla majoriteten så skulle en hel del också hända på det här området. Jag tycker att i mångt och mycket så pratar man väldigt fint, men vi ser inte att det händer så mycket i realiteten. Vi har sagt det här förut i talarstolen - det är ombytta roller. Vi har fått höra att vi utreder för mycket, och nu är det bara att komma igen och leverera. Det ser vi ju exempel på när det gäller haverikommissionen. Det är så fullständigt solklart, så det är väl bara att leverera. Jag vet inte om det är så att den nuvarande regeringen är rädd för att ta fram en skrivelse eftersom den skulle bli ganska tunn, enligt mig. De nya idéerna om åtgärder mot mäns våld mot kvinnor och barn är inte särskilt många för tillfället. Mäns våld mot kvinnor och barn är ett trygghetsproblem, ett hälsoproblem, ett ekonomiskt problem och ett demokratiproblem. Det är nog dags att börja jobba och leverera, som ni ville göra förut och som det lovades att ni också skulle göra. Jag skulle vilja få en kommentar om utredningen från Socialstyrelsen. Är det inte ganska angeläget för er att få till en utredning som grövre tar fram, analyserar och tittar på alla kostnader? Det här handlar både om kvinnor och om barn. Jag tycker att det skulle vara av intresse. Ni skriver ju positivt. Ni har ju drivit det här väldigt hårt förut. Därmed tycker jag inte att det borde vara så svårt att få igenom det heller.

Mehmet Kaplan (Mp)

Anf. 74 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Vi har från Miljöpartiets sida lyft fram ett antal, som vi tycker, viktiga områden i detta betänkande, som handlar om våldsbrott och brottsoffer. Jag vill yrka bifall till reservation 3, men vi står naturligtvis bakom samtliga övriga reservationer också. När det gäller våld och brottsoffer är det oftast kanske de svagaste i ett samhälle man tänker på. Om vi tittar på vilka som utsätts för våld och blir brottsoffer så är det oftast ungdomar som är i riskzonen. Det görs väldigt mycket för detta, och man har olika typer av satsningar. Men ett område som vi från Miljöpartiets sida tycker inte riktigt har lyfts fram är våld mot äldre, och i synnerhet våld mot äldre kvinnor. Det är ett dolt problem, och det är tabubelagt. Det är oftast väldigt svårt för dem som råkar illa ut att anmäla detta, i och med att man skäms för att ha blivit slagen. Men det handlar inte bara om fysisk misshandel. Vi vet att det förekommer psykisk misshandel, och vi vet att det förekommer försummelse, till exempel vanvård, felaktig medicinering, otillräcklig föda och bristande hygien. Vi vet också att det förekommer sexuellt utnyttjande och ett ekonomiskt utnyttjande i form av utpressning och stöld av pengar eller egendom. Vi vet att majoriteten av förövarna är manliga familjemedlemmar, antingen äkta make eller son. Kvinnor har större anledning än män att frukta våld från den de lever med eller har levat med, och det vet vi också, även när det gäller andra typer av våld i hemmet och utanför hemmet. Det här är områden som har lyfts fram för ett antal år sedan. Jag baserar mina siffror på Hjelde Eriksson, som gjorde en undersökning som heter OFRID? Våld mot äldre kvinnor och män - en omfångsundersökning i Umeå kommun , som gavs ut av Brottsoffermyndigheten 2001. Där slås fast att minst 16 procent av kvinnorna och 13 procent av männen utsattes för våld eller övergrepp av något slag efter sin 65-årsdag. I betänkandet finns det ett svar som går ut på att man tänker göra någonting åt detta så småningom. Vi tycker från Miljöpartiets sida att det kanske är på väg att göras någonting, men att det kanske borde göras snabbare. En annan fråga som de tidigare talarna lyft fram är den om elektronisk övervakning av besöksförbud. Det står i betänkandet att tekniken kanske inte riktigt var mogen för något år sedan, men att den är på väg att mogna. Vi tror här att tekniken finns, vi vet att det går att hantera detta på ett bra sätt, och framför allt vet vi att de många kvinnor som faktiskt utsätts för olika typer av övergrepp, där förövaren oftast är en man som döms tillbesöksförbud, inte riktigt känner sig trygga. Vi har olika typer av övervakning, men det hjälper inte att utöka antalet poliser, som regeringen tidigare har föreslagit. Vi tror att det som behövs här är känslan av att vi faktiskt skulle spara in på ett antal tjänstemän med just den elektroniska delen av övervakningen. Den tredje frågan som jag skulle vilja lyfta upp handlar om en motion som vi har lämnat in och som i en del behandlar samverkan mellan myndigheter. När en kvinna blir utsatt för ett övergrepp kan det ofta bli så att avsaknaden av bevis eller det faktum att ord står mot ord leder till att förövarna släpps fria. I Uppsala finns det ett center där man är väldigt duktig på just den här frågan: att säkerställa, men också att ställa de rätta frågorna. Genom att låta rättsläkare undersöka kvinnan direkt förbättras dokumentation av skador till följd av ett övergrepp. I Uppsala, där man har prövat denna modell, verkar faktiskt kvinnor nu vara mer benägna att anmäla övergrepp. Det visar att det går att bli duktigare och bättre på det här om man jobbar på ett visst sätt. När jag besökte Uppsala blev det väldigt tydligt och klart för mig att denna modell bör bli modell för andra landsting runt om i landet. Just när det gäller dokumentationen tror vi i Miljöpartiet att det stora mörkertalet, som förvisso har blivit lite mindre, kommer att bli än mindre, och framför allt att fler kvinnor som är utsatta för övergrepp kommer att kunna få sina angripare dömda. Med dessa tre områden tackar jag så mycket för möjligheten att framföra det här och yrkar än en gång bifall till reservation 3.

Anf. 75 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! Att utsättas för brott är en grov och allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Att utreda brott, gripa och lagföra gärningsmannen är rättsstatens främsta skyldighet gentemot brottsoffren. Men det viktigaste vi kan göra är att se till att brott inte begås, så att Maria, Muhammed och Peter inte blir brottsoffer. Inom alliansen har vi en stolt tradition av att prioritera rättsväsendet och brottsoffren. Vi vill skapa ett samhälle där var och en kan vara trygg. Därför genomför vi den största satsningen någonsin på rättsväsendet med en förstärkning av budgeten med 1,5 miljarder kronor detta år. Vårt vallöfte är att landets poliskår ska växa från 17 000 till 20 000 poliser. Sverige ska bli ett tryggare samhälle. Våldsbrotten ökar tyvärr år efter år. År 2005 mördades 238 personer, och 690 personer utsattes för mordförsök. 40 000 män och 20 000 kvinnor misshandlades. Här ser vi en stor skillnad. Män misshandlas ofta utomhus och av obekanta medan kvinnor misshandlas inomhus och av en närstående. Denna trend av ökande våldsbrott måste vi bryta genom att satsa på fler poliser i stället för att lägga ned hundra närpolisstationer, såsom skedde under Socialdemokraternas tid. Familjen och skolan spelar också en viktig roll för att ge varje ungdom en bra start i livet i stället för att de ska hamna snett. Men i dag går var femte elev ut grundskolan utan att ha fått godkänt i svenska, engelska eller matte. Alliansregeringen har därför mycket att göra för att på bred front, inom olika områden, se till att skapa ett bra Sverige med färre våldsbrott. Det praktiska brottsofferarbetet handlar i stor utsträckning om att den som utsatts för brott ska bemötas på ett professionellt och stödjande sätt. Men innan jag kommer in på vad alliansen gör för att förbättra myndigheternas arbete vill jag ge en eloge för det arbete och stöd som ges till brottsoffer av det civila samhället i vårt land. Kvinno- och brottsofferjourer runt om i Sverige gör en oerhörd insats, ofta med ideella krafter. I dagens debatt ligger fokus på det 90-tal motionsyrkanden som väckts om våldsbrott och brottsoffer och vad regeringen gör för att skydda människor från brott. Eftersom vi i utskottsmajoriteten anser att motionärerna slår in öppna dörrar då regeringen redan arbetar bra med dessa frågor yrkar jag avslag på reservationerna. Låt mig nu berätta om allt det som alliansen hunnit göra sedan vi fick ansvar för regeringsmakten för ungefär ett halvår sedan. Redovisningen kommer att ha fokus på kvinnovåld, eftersom det är vad motionärerna tar upp oftast, men insatser görs också för andra grupper såsom äldre, HBT-personer och barn som bevittnat våld. Regeringen har gett ett uppdrag till alla myndigheter inom rättsväsendet att förbättra informationen till brottsoffer, och polisen har fått ett särskilt uppdrag att se till att det vid varje länsmyndighet finns en brottsoffersamordnare. Det första bemötandet är ofta viktigt för att en brottsutsatt person ska orka fullfölja hela processen från brottsanmälan till domslut. Här tror jag att Brottsoffermyndighetens nya webbportal, med information om de rättigheter ett brottsoffer har och hur en rättsprocess går till, kommer att vara en hjälp dels för brottsoffren, dels också för polisen när de möter brottsoffren. Riksdagen har i vår röstat igenom regeringens förslag att skadestånd som ett brottsoffer fått inte ska ingå i bodelningen vid en skilsmässa. Äntligen är det absurda borta att en kvinna som blivit slagen i hemmet av sin man vid en skilsmässa tvingats dela det skadestånd hon fått av honom. Nu är det borttaget. Regeringen och riksdagen har också ändrat socialtjänstlagen så att kommunerna inte längre bör ge stöd till våldsutsatta kvinnor utan nu skall de göra det. Vidare har regeringen gett Nationellt kunskapscentrum om mäns våld mot kvinnor vid Uppsala universitet i uppdrag att utarbeta en handlingsplan för hälso- och sjukvårdens bemötande av kvinnor som utsatts för våld. Den handlingsplanen ska vara nationell och genomföras inom hälso- och sjukvården runt om i vårt land just för att vi ska få fram ett bättre stöd för och bemötande av kvinnorna, men framför allt för att få fram bättre bevisning som kan hålla vid rättegången. Det som Mehmet Kaplan och Miljöpartiet vill se genomför regeringen alltså nu. Regeringen och riksdagen har tillsammans även fattat beslut om en lex Bobby, det vill säga att när ett barn misshandlas till döds ska en haverikommission tillsättas för att se hur det kunde gå så snett, hur ett barn kunde utsättas för så svår misshandel att det dog utan att myndigheterna ingrep. Regeringen har lex Bobby som modell för att överväga hur vi kan inrätta en haverikommission för kvinnor enligt en liknande modell. Dessutom pågår i Regeringskansliet en översyn av kvinnofridslagstiftningen samt besöksförbudslagstiftningen. Målsättningen är att så fort som möjligt kunna införa elektronisk fotboja. Detta har vi i alliansen länge krävt och väntat på. Nu ser vi till att det kan bli verklighet. Redan i regeringsdeklarationen i höstas fanns målsättningen att få till stånd en nationell handlingsplan mot kvinnovåld där olika departements och myndigheters arbete ska kunna koordineras och samlas. Arbetet leds av integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och beräknas vara klart i höst. Jag har räknat upp många saker som regeringen gjort, och jag tycker att det är imponerande med tanke på den korta tid som regeringen haft till buds. Jag vill berätta att för bara sex dagar sedan uppdrog regeringen åt Brottsoffermyndigheten att utarbeta ett utbildningsprogram för poliser, åklagare och domstolsanställda för att de ska kunna ge sexualbrottsoffer ett bättre bemötande. Så alliansen jobbar verkligen på! Rikspolisstyrelsen har startat ett projekt, Brott i nära relationer, för att skapa en likvärdig förmåga över hela landet att med hög kvalitet förebygga, utreda och klara upp brott i nära relationer. Projektet kommer också att se till att Saramodellen, den hot- och riskbedömningsmodell som framgångsrikt används vid en del länspolismyndigheter, även kan bli en nationell resurs. Vissa åklagarkammare och polismyndigheter har inrättat så kallade familjevåldsenheter. Regeringen har meddelat att man med dessa enheter som förebild kommer att se till att de finns tillgängliga för hela befolkningen. Med kvalificerad kompetens hos polisen och åklagarna blir brottsutredningarna bättre. Jag ser, fru talman, att min talartid håller på att rinna ut, men jag fortsätter en liten stund till för det finns mycket att berätta om. Det är alltså regeringens avsikt att se till att de familjevåldsenheter som finns vid vissa åklagarkammare och polismyndigheter ska bli en resurs för alla medborgare i hela Sveriges land. Detsamma gäller barnahusen där åklagare, poliser, rättsmedicinare och socialtjänst arbetar för att ta hand om barn som utsatts för våldsbrott och sexuella övergrepp. Det är en viktig verksamhet och kommer att utvärderas i mars nästa år. Vi vill inte föregripa den utredningen, men än så länge verkar den verksamheten vara väldigt positiv. En sista fråga som jag vill ta upp gäller återfallsförbrytarna, alltså de män som slår kvinnor, skaffar sig en ny kvinna som de slår och så vidare. Vi måste stoppa männen som slår så att de inte utsätter fler kvinnor för dessa övergrepp. Vi måste också stoppa de män som slåss utanför krogarna. Jag har besökt fängelserna Skogome och Kumla. Det är sorgligt att se hur behandlingen av dessa män inte räcker till. Det är kö för att få en vettig behandling och bli av med sitt våldsamma beteende. Det är mycket sorgligt att se det arv som Socialdemokraterna lämnat efter sig inom kriminalvården. Sammanfattningsvis, fru talman, vill jag säga att Sverige ska vara ett tryggt land att leva i. Utvecklingen de senaste åren med ett ökande antal våldsbrott bidrar till att människor känner sig otrygga i vårt samhälle. Brottsoffer får inte det skydd och det stöd som de behöver. Detta vill vi i alliansen ändra på. Under de kommande åren kommer alliansen därför att vidta en rad offensiva åtgärder för att förebygga och bekämpa brottsligheten. Arbetet har redan börjat starkt, som ni hört. Vi har i år gjort den största satsningen någonsin på rättsväsendet med 1,5 miljarder kronor. (Applåder)

Mehmet Kaplan (Mp)

Anf. 76 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Det var en gedigen uppräkning av verksamheter som finns, verksamheter som komma ska, beslut som kommer att fattas och beslut som nyligen har tagits. Det var ungefär det jag började med. Det är väldigt mycket som har gjorts tidigare. Det finns anledning att vara rätt stolt över det brottsofferarbete som i dag ändå sker. Men det är ändå så, Cecilia Wigström, att det du nu räknade upp är sådant som den förra regeringen har utrett och initierat och som ni nu har ärvt. Det är bra; vi är glada för att ni fortsätter. Men det finns också frågor där ni inte visar den handlingskraft som åtminstone jag hade hoppats på. Det gäller till exempel utvecklingen av barnahusen. Det finns försök på gång som sattes i gång av den socialdemokratiska regeringen. Det finns en delrapport. All erfarenhet visar, precis som du själv sade, att det ser ut att vara en väldigt bra verksamhet. Men varför då inte fortsätta? Varför stanna upp nu? Varför inte låta barn i hela landet ta del av en så god verksamhet som är för barnens bästa? Jag är alldeles säker inte bara på att bemötandet av barn blir mycket bättre, utan också på att uppklarandegraden och möjligheten att fälla gärningsmän säkerligen ökar när professionen samverkar och samarbetar. Varför visar ni ingen handlingskraft? Ni uttalar er bara positivt. Det räcker inte. Det vill till åtgärder också.

Anf. 77 Lena Olsson (V)

Fru talman! Jag tycker att min redovisning av vad regeringen gör visar på en oerhörd handlingskraft. Vi genomför en rad åtgärder för att komma till rätta med våldet i samhället, särskilt kvinnovåldet. Jag tycker att det är lite förmätet av Elisebeht Markström att påstå att det här bara är en fortsättning av den förra regeringens arbete. De initiativ vi har tagit med lex Bobby och pengar till Uppsala universitet för att sprida kunskap inom hälso- och sjukvården och för ett bättre bemötande av sexualbrottsoffer och så vidare är idéer som vi har drivit som oppositionspolitik. Nu har vi möjlighet att genomföra detta. Barnahusen är en vällovlig verksamhet. Det är en försöksverksamhet som finns på sex olika orter. Verksamheten har kommit olika långt på olika ställen. Jag tycker att det är rimligt att vi låter verksamheten få verka ut. Vi väntar in den utvärdering som är planerad till i mars nästa år. Man ska inte fatta förhastade beslut. Vi ska veta vad vi gör. Då är det bra att ha en utvärdering innan vi tar beslutet. Men det verkar väldigt bra, och jag hoppas att utvärderingen visar att det är något väldigt bra och att vi då kan implementera detta och se till att alla barn i hela landet får del av detta. Som sagt har vi också familjevåldsenheter på många polis- och åklagarmyndigheter runt om i landet. Där har man också god specialistkompetens. Jag vill passa på att ställa en fråga till Elisebeht Markström. Sist vi hade debatt pratade vi mycket om poliserna. Det är viktigt att vi minskar antalet brottsoffer, och därför måste vi ha fler poliser i samhället. Jag hade efter den senaste debatten, där sossarna var så positiva till vår polissatsning, förväntat mig att ni nu i er vårmotion skulle satsa de här 300 miljoner kronorna, som saknas i er höstbudget. Varför kom inte de 300 miljoner kronorna i motionen i samband med vårpropositionen?

Anf. 77 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Anf. 78 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Det är just detta som är det sorgliga. Det är ni som har makten, och det är också ni som nu har möjligheterna att genomföra en rad reformer. Men ni tar inte chansen. Det finns som jag ser det ingen anledning att vänta med att se till att barn i hela landet ska omfattas av möjligheten att bli omhändertagna på ett barnahus. Det är inte bara försöksverksamheterna som Thomas Bodström initierade förra mandatperioden som är i gång, utan initiativ tas runt om i hela landet. Kommun efter kommun vill samarbeta med de statliga myndigheterna. Detta finns på en rad fler ställen än dem som Cecilia nyss nämnde. Det ni skulle kunna göra är att fortsätta att ta initiativ och att inspirera myndigheterna att också i fortsättningen samarbeta på det här sättet. Men ni gör inte det. Ni uttalar er bara allmänt positivt och tycker att det är bra. Det räcker inte. En regering måste göra betydligt mer än att prata. Man måste också handla. När det gäller dödsfallsutredningar är det precis samma sak. Detta har ni talat om i flera år. Vi har följt diskussionen här år för år. Senast förra året var ni oerhört överens om att dödsfallsutredningar när det gäller vuxna kvinnor som har dödats på grund av våld i en nära relation måste till stånd snarast. "Nu", sade ni. Det finns inget sådant uppdrag nu. Vi kan inte läsa oss till att det finns det. Ni har inte beskrivit det i betänkandet i varje fall. Vi har frågat efter det och motionerat om det. Om något sådant arbete pågår, var då snäll och redovisa det. Också det nationella kunskapscentrumet i Uppsala är ett initiativ från den socialdemokratiska regeringen som sattes i gång redan förra året före valet. Det är lite märkligt att ni inte åtminstone kan tillskriva den förra regeringen de initiativ som togs och bygga vidare på det.

Anf. 79 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! Jag finner det lite märkligt när Elisebeht Markström hävdar att vi inte prioriterar kvinnovåldsfrågan bara för att vi inte är beredda att nu starta barnahus runt om i hela landet på alla ställen och på alla orter. Vi har detta som en högprioriterad fråga inom regeringen. Det är därför vi har sett till att vi jobbar på en nationell handlingsplan mot kvinnovåld. Det är därför jag kunde räkna upp nio åtgärder, tror jag det var, satsningar som inte är ord utan handling, som vi har vidtagit sedan vi kom till regeringsmakten för några månader sedan. Barnahusen är fortfarande någonting som vi måste utvärdera för att se om det är en vettig satsning. Vi måste också komma ihåg att många åklagare och poliser runt om i vårt land är specialutbildade på våld mot barn. Även om de inte arbetar just inom ett barnahus gör de ett väldigt gott arbete. Jag är glad att frågan om en haverikommission kom upp. Det är ett utmärkt exempel på att det snarare var den förra regeringen som pratade mycket men inte handlade. Folkpartiet väckte en motion om en haverikommission för första gången 2002. Under de fyra år som den förra mandatperioden varade fick vi aldrig se att Socialdemokraterna genomförde den reformen. Det var mycket prat och lite verkstad under den förra regeringen. Nu är alliansregeringen beredd. Vi har genomfört lex Bobby och kommer att se om vi också kan genomföra en haverikommission. Men den viktigaste frågan är att se till att vi inte får fler brottsoffer, att inte fler kvinnor och barn utsätts för våld i Sverige. Därför är det så viktigt att vi har en regering som satsar på att det ska vara 20 000 poliser i landet. Jag fick aldrig svar på frågan varför det saknas 300 miljoner kronor i Socialdemokraternas budget. Det är pengar som behövs för att ge Sverige fler poliser och ett tryggare samhälle.

Anf. 80 Lena Olsson (V)

Fru talman! Det blev lite budgetdebatt också. Det är väl så, Cecilia, att ni i den stora satsning ni gör har tagit en hel del från den förra majoriteten. Ni använde alltså samma pengar två gånger. Det tycker jag ska framgå här. Budgeten är totalt på omkring 30 miljarder, och ni börjar tjafsa om ungefär 300 miljoner, samtidigt som vi vet att polisen har gått med överskott i flera år. År 2006 rörde det sig om ungefär 350 miljoner tror jag - jag har inga exakta siffror tillgängliga nu. Så jag tycker det är lite osjyst gjort av dig att komma med sådana där påståenden nu. Du pratar väldigt mycket i ditt anförande om brottsoffer, vilket är väldigt bra, och att alliansen gör mycket inom det här området. Då skulle jag vilja ställa frågan: Finns det inte en liten poäng med att förebygga, till exempel att i stället för att öka klyftorna i samhället minska dem? Det finns forskning som visar att ökade klyftor resulterar i mer kriminalitet och missbruk. Det skulle jag vilja ha ett svar på. Där har vi motsatsen på andra sidan som vill minska klyftorna. Du tar också upp att ni i flera år har motionerat om haverikommissionen. Varför är den inte klar? Ni sitter själva med i den och bestämmer. Den borde vara klar. Så tog jag upp frågan i vår reservation. Finns det ingen förhoppning om att ni ska göra en bättre beräkning av vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället?

Anf. 81 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! Det var väldigt många olika frågor. Det är sympatiskt av Lena Olsson att gå upp och försvara Socialdemokraterna. I debatten tidigare med Socialdemokraterna var det väldigt positiva ord från deras håll om vår satsning på poliser. Det behövs fler poliser i samhället för att öka människors trygghet. Det var innan vårpropositionen kom. Jag vet att i höstbudgeten saknades 300 miljoner kronor i Socialdemokraternas budget i anslaget till polisen. Då var min fråga vid den debatten ifall pengarna skulle komma i motionen i samband med Socialdemokraternas svar på vårbudgeten. Nu har vi svaret: De pengarna kom aldrig. Då måste jag förstås följa upp det och fråga: Hur kan man tala så väl om polisen men inte se till att satsa pengar? Det som görs av alliansen är ändå unikt. Aldrig har det satsats så mycket på ett år som 1,5 miljarder kronor i tillskott. Det är inga pengar som kommer från den förra regeringen, som du försöker hävda. Det är mycket viktigt att jobba brottsförebyggande. Jag håller helt med dig där. Jag försökte betona det i mitt anförande. Att få ned brottsligheten i Sverige handlar inte bara om fler poliser, utan det handlar om att ge socialtjänsten möjlighet att arbeta bättre, skolan möjlighet att ge barnen en bra start i livet. Någonting som vi i alliansen verkligen jobbar för är att skapa lugn och ro i skolan, att se till att utanförskapet minskar genom att få fler människor i arbete i Sverige. Det är runt en miljon människor som inte har något jobb. Lena Olsson frågade också om en kostnadsberäkning. Socialstyrelsen har gjort en kostnadsberäkning. Våldet mot kvinnorna kostar runt 3 miljarder kronor varje år. Men det viktiga är väl inte att vi sitter och räknar och räknar utan att vi börjar handla och handla och handla och ser till att stoppa våldet mot kvinnorna.

Anf. 82 Lena Olsson (V)

Fru talman! Jag kan hålla med om att det är bra med handling, men det är också bra att man har ett relevant underlag för att få igenom förslag som skulle kunna innebära en förbättring. Den undersökning som Socialstyrelsen har gjort - du kan få läsa den efteråt - säger Socialstyrelsen själv är grovt tilltagen, och det finns en önskan om att göra det här mer grundligt. Vi kan återkomma till det här med polisen. Det framgår i budgeten att det har blivit en liten felräkning och att man har fått för mycket. Men det är okej. Samtidigt får polisen överskott. Vänsterpartiet har också sagt att det är viktigt att vi har poliser som är synliga ute i samhället överallt i Sverige, även i de mindre kommunerna - en sådan tillhör jag själv. Ni använde pengarna två gånger, den debatten kommer jag ihåg mycket väl. Jag tog upp de ökade klyftorna i samhället. Det blir skattesänkningar åt sådana som har fickorna fulla av pengar och inte vet vad de ska göra av dem. Ni säger att ni vill arbeta med att alla ska få arbete. Det kan vem som helst ställa upp på. Men jag tycker att man faktiskt ökar klyftorna. Det gäller familjer där det finns barn som har sjuka föräldrar eller barn som har föräldrar som blir arbetslösa. Jag fick ett svar här en gång att man minskade klyftorna. Det faller på sin egen orimlighet. Kriminalvården har man debatterat mycket och gått på den gamla majoriteten. Inte en krona dit, fast man ska bygga nya fängelser, man ska projektera, för fängelserna är överfulla.

Anf. 83 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! När det gäller kostnadsberäkningen av mäns våld mot kvinnor, som Lena Olsson och Vänsterpartiet driver väldigt hårt, är det viktigt att poängtera att jag inte tror att det är pengargument som är det viktigaste för att få människor att ha förståelse för att vi gör en massa insatser för att få bukt med våldet mot kvinnor. Det handlar om mänskliga rättigheter. Smärtan som Lena Olsson pratade om i sitt anförande och det lidande som kvinnor och barn utsätts för kan inte räknas i pengar. Men varje medborgare i Sverige har rätt att leva ett liv utan att bli slagen. Det är för mig skäl nog att se till att vi får bukt med det här problemet. I stället för att sätta myndigheter på att beräkna vad den här omfattande misshandeln kostar tycker jag att det är bättre att sätta våra myndigheter i arbete, att se till att bemöta brottsoffer bättre, att se till att vi får en bättre bevisning som håller i domstolen. Det gör vi nu med regeringens satsning på exempelvis det nationella kunskapscentret vid Uppsala universitet. Det viktiga nu är att gå från ord till handling. Där lämnar regeringen en mängd olika förslag. Den nationella handlingsplanen, som ska samordna olika myndigheters arbete för att bekämpa kvinnovåld och departementets arbete för att bekämpa kvinnovåld, kommer att visa upp allt det arbete som görs. Den kommer att vara klar i höst. Vi har målsättningar, och mer behöver göras. Alliansen kommer att se till att kvinnor, barn och män kan vara trygga i Sverige.

Anf. 84 Helena Bouveng (M)

Fru talman! Minnet av hans knytnävar stör sömnen. Sara stiger upp och ser fotspår utanför fönstret. Han har varit här igen. Detta är berättelsen om Sara. Hon ser hur hennes barn varje dag går en extra runda runt bilen och letar efter spår. Är däcken uppskurna? Är lacken repad? Lika naturligt som att borsta tänderna. Sara lever i ständig skräck. Hennes ex-pojkvän hotar med att han ska trakassera Sara så länge han lever. Sara tänker: Så länge jag lever. Sara tog steget och lämnade när hennes dotter trodde att han skulle döda henne. Efter att ha avtjänat en månads straff med fotboja verkar han vara tillbaka. Hur det ska sluta vet hon inte. I sina mörkaste stunder tänker hon att hon ska ta tillbaka honom. "Då vet jag åtminstone var han är." Tack och lov har hon inte gjort det. Anledningen till att jag berättar om Sara är att vi i debatten lätt glömmer bort att bakom varje siffra i statistiken finns en kvinna, ett barn av kött och blod, kvinnor och barn som har tusen namn och tusen ansikten och som bor var som helst i landet, med mycket olika bakgrund. "Kvinnor ska kunna leva i frihet från rädsla att utsättas för våld och brott. Att bekämpa hedersrelaterat våld och ge stöd åt dem som utsätts ska vara högprioriterat. Kunskaperna hos polis och andra myndigheter måste öka så att rätt insatser kan sättas in i tid. Hotade kvinnor ska skyddas och utsatta kvinnors ekonomiska trygghet säkras. En handlingsplan för att minska våldet mot kvinnor kommer att utarbetas." Detta, fru talman, är ett citat från statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring den 6 oktober 2006. Mig veterligt har ingen socialdemokratisk statsminister varit så tydlig i en regeringsförklaring. Den 6 oktober var också startskottet för en rad saker som vi i alliansen gör för att förhindra att män slår kvinnor. Handlingsplanen är, som Cecilia säger, nu under bearbetning. Lägg därtill att den stora polissatsningen inte bara kommer att leda till synliga poliser utan också till att det finns poliser där när larmet går om att "nu slår han och hotar Sara igen". Vidare har Rikspolisstyrelsen ett uppdrag att ytterligare öka sin kompetens och förmåga att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn. Det är ett uppdrag som ska leda till att den samlade kompetensen och förmågan ska finnas vid samtliga myndigheter. Här binder man också de projekt som finns bland annat vad gäller hedersrelaterade brott, försöksverksamhet med barnahus och stalkning. Det görs redan nu många fina insatser runt om i vårt land men tyvärr inte överallt. Det får inte spela någon roll var jag bor. Jag ska mötas av samma kompetens var jag än har valt att leva. Det är en åsikt som jag tror att vi delar med tanke på många av de bra motioner som har väckts i dessa frågor. Vi har också sett resultatet av det utredningsuppdrag som riksåklagaren har haft för att se över tillämpningen när det gäller grova våldsbrott. Utredningen är en del i att markera en allvarligare syn på våldsbrott, brott som gäller grov misshandel och grov kvinnofridskränkning och våldsbrott mot barn. Fru talman! Sist men inte minst vill jag stanna vid Brås slutrapport där man går igenom hur det verkligen är ställt med besöksförbudet. Enligt Brås sista enkätundersökning är det nästan hälften av besöksförbuden som inte efterföljs, vilket absolut inte är acceptabelt. Förslagen, som i dag läggs fram, beträffande fotboja kan jag mycket väl sympatisera med. Förstår inte dessa män vad det handlar om måste vi se till att de begriper. Jag skulle själv kunna gå längre och ge dessa män besöksförbud i hela kommunen i extrema fall. En kvinna måste kunna känna sig säker när besöksförbud är förelagt. Det vilar tungt på rikspolisen att verkligen få fram en utrustning som håller måttet, så att de kvinnor som utsätts för hot och förföljelse inte blir kränkta igen. Det, mina vänner, gäller också frågan om ett rättsväsende för alla, inte minst för våra barn under 15 år. I dag har vi en motion beträffande skadeersättning när gärningsmän är under 15 år, en motion som redan 2005 resulterade i ett tillkännagivande. Och i dag kartläggs detta av Brå efter uppdrag av regeringen. Man kan se på de unga personer som har begått ett brott. Det kan vara vuxna som ger de yngre ett uppdrag att begå brott då inga påföljder döms ut. Ersättning utgår i form av erbjudande om något slags tillhörighet. Det kan också vara ungdomar som ser som sin enda framtida möjlighet att försörja sig genom brottslighet då deras omvärld i alltför stor utsträckning består av människor som levt i ett utanförskap alltför länge utan hopp om förändring. Det kan också vara Krister. Krister var tidigare duktig både i skolan och på fotbollsplanen. Krister hade många kompisar och trivdes bra med sin familj. Krister har efter att ha blivit utsatt för grov misshandel i form av knytnävsslag och många sparkar i magen blivit expert på skor. Att se någon i ögonen är inte längre möjligt. Kristers liv fick en helt ny vändning då rädsla, ilska och hämndbegär aldrig bearbetades. Första gången Krister blev berusad tog han chansen att slå tillbaka, och det gjorde han med råge. Alla är de förlorare, oavsett om vi pratar om gärningsman eller brottsoffer. Vikten av att mer eller mindre alla brott utreds, även när gärningsmannen är under 15 år, kan inte nog understrykas. Vi i alliansen anser att detta är av yttersta vikt av flera skäl. Ett skäl är att möjligheten att få skadeersättning faktiskt ökar. Ett andra skäl är att det finns betydligt större möjligheter att förhindra en brottslig karriär ju tidigare man ingriper. För detta krävs det att en utredning görs och att vi har ett rättsväsende och en vuxenvärld som är tydlig när det gäller allvaret i vad som har hänt och vilka konsekvenser detta kan leda till. Ett tredje skäl handlar om att se till att dagens brottsoffer inte blir morgondagens gärningsmän. Medlingsverksamhet är en mycket viktig del, inte minst för att brottsoffret ska ha möjlighet att få svar på frågan: Varför just jag? Men jag anser att det behövs mer. De stödcentrum för unga brottsoffer som finns bland annat här i Stockholmstrakten är mycket bra exempel på att unga brottsoffer får möjlighet att ge uttryck för sin ilska, sin rädsla och sina hämndbegär. Det är känslor som är fullständigt naturliga men som alltför sällan bemöts. Detta är frågor som regeringen har valt att lägga krut på under denna mandatperiod. Vi kan inte sitta med armarna i kors och titta på när våldsbrotten ökar bland våra ungdomar och när våra unga brottsoffer börjar begå brott på grund av att de själva har blivit utsatta för brott. Vi i alliansen kommer att göra allt för att vi ska få ett rättsväsende som är till för alla, även för våra unga. Vi glömmer aldrig Krister, och vi glömmer aldrig Sara. Med dessa ord, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner. (Applåder) I detta anförande instämde Hillevi Engström, Inge Garstedt, Krister Hammarbergh och Anders Hansson (alla m).

Anf. 84 Elisebeht Markström (S)

Anf. 85 Helena Bouveng (M)

Fru talman! Tack, Helena Bouveng! Jag tyckte att du höll ett engagerat och innehållsrikt anförande. Du är ny i utskottet och har naturligtvis inte full kläm på vad som sades under förra mandatperioden. Men jag utgår från att du åtminstone överskådligt vet vad ni har drivit tidigare, även om du inte var med personligen. Jag vill till att börja med ställa två frågor. Den ena gäller dödsfallsutredningar då vuxna kvinnor har utsatts för sådant grovt våld att de har mist livet. Tycker Helena Bouveng att det är angeläget att se till att sådana dödsfallsutredningar kommer till stånd på ett organiserat och bra sätt? Den andra frågan gäller barnahus i hela landet. Tycker Helena Bouveng att också den frågan är viktig att fortsätta att driva? Kan hon kanhända också ta den med sig till kamraterna på Rosenbad, så att man börjar agera och inte bara hoppas?

Anf. 87 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Jag tycker att det låter lovande. Det verkar som att Helena Bouveng har en mycket bra insikt när det gäller samlingsnamnet barnahus, som det har kommit att heta. Det får ju så att säga symbolisera samarbetet mellan olika myndigheter där man sätter barnens bästa i centrum. Man samverkar och ser till att det blir så bra som möjligt för de barn som ändå har drabbats. Tack för det! Men jag har ett litet medskick eller kanhända en fundering. Vi talar i betänkandet om våld mot äldre kvinnor. Det står kvinnor, men det skulle egentligen kunna stå äldre. Det handlar nämligen om våld mot äldre personer. Majoriteten säger att det finns stimulansbidrag för att utveckla äldreomsorgen, och man talar om värdighetsgaranti och så vidare. Det är bra. Det är jättebra. Men jag är rädd att det inte kommer att lösa bekymret med våld i nära relationer i förhållanden där den ena eller båda parterna är äldre. Det handlar naturligtvis om kompetens, utbildning, åtgärder, rutiner, metoder och kanhända också om lagändringar. Kan Helena Bouveng svara ja på frågan om hon tar det här med sig till arbetet med den nationella handlingsplanen? Vi sätter nämligen stort hopp till den. Det är mycket som ska rymmas i den - det har vi förstått. Och det här är en fråga som har varit underprioriterad tidigare, kan man säga, av ideella organisationer men också av samhället och professionen. Nästa fråga som jag vill ha med till arbetet med den nationella handlingsplanen är frågan om behandlingen av män. Är det också en sådan fråga som kan inrymmas i den nationella handlingsplanen? Precis som tidigare har sagts är det förebyggande arbetet lika viktigt som det som kommer i efterhand. Därför vill jag gärna höra om Helena Bouveng har några funderingar kring de frågorna.

Anf. 87 Helena Bouveng (M)

Anf. 88 Lena Olsson (V)

Fru talman! Vad som konkret ingår i den nationella handlingsplanen vågar jag faktiskt inte svara på riktigt. Jag tycker att det är jättebra att du tar upp frågan om våld mot äldre. Jag hade också gärna sett en fråga om våld mot funktionshindrade. Vad det gäller våld mot äldre talar man mycket om äldregarantin. Jag tror att det begås en hel del brott, inte minst i en nära relation mellan äldre, för det är oftast en väldigt tung situation en anhörig har. I den här garantin understryker man vikten av att det när det är gamla par, där en har ett stort vårdbehov och den andra vårdar, ges en möjlighet att få avlastning i tunga perioder. Då kan risken vara stor att bägaren rinner över. Så jag är ganska övertygad om att om Maria Larsson är tydlig med att man vid hembesök ska kunna få lufta sina åsikter och tankar, även få hjälp med avlastning och få vara ledig några dagar så kan det underlätta. Du tar upp behandling av män som slår sina kvinnor. Jag tror att du är på rätt spår här. Det finns i dag behandlingar inom kriminalvården, men jag tror att vi måste kunna gå längre. Tyvärr har vi inga utvärderingar i Sverige som säger att en behandling gör att män slutar att slå sina kvinnor. Men i de länder där man har gjort utvärderingen visar det sig att 80-90 procent av de män som behandlas faktiskt slutar att slå sina kvinnor. Jag eftersträvar och efterlyser en riktig behandling av män som slår sina kvinnor, inte bara för männens skull utan framför allt för de barn och kvinnor som löper stor risk att utsättas för våld.

Anf. 90 Helena Bouveng (M)

Fru talman! Det förvånar mig att Vänsterpartiet är ett parti som vill lägga så mycket krut och pengar på ytterligare utredning. Hur mycket ska en sådan utredning kosta? De pengarna skulle jag mycket hellre vilja lägga på att förebygga brott exempelvis. Och spelar det egentligen någon större roll om det är 3 miljoner, 30 miljoner, 300 miljoner eller 3 miljarder som det kostar samhället? Jag är fullständigt övertygad om att om vi ska få upp frågorna ännu mer på det politiska planet och ut i våra tidningar så vill jag återgå till det jag hade i mitt inlägg. Jag tror att det är jätteviktigt att vi berättar historien om Sara, att vi berättar om Krister, att vi inte pratar om siffror, inte pratar om statistik, att vi pratar om dessa personliga händelser, om ansikten, om historier som vi har hört. Jag tror att vi får betydligt större genomslagskraft för att kunna sätta de här frågorna i fokus om vi berättar historien, inte ständigt diskuterar hur mycket pengar vi ska lägga på en utredning.

Anf. 91 Lena Olsson (V)

Fru talman! Det är med viss besvikelse som jag konstaterar att det inte alls är intressant vad det här kostar samhället. Om jag uppskattar det lite grovt så säger man 3 miljarder kronor om året. Enligt den engelska studien skulle det kunna förvandlas till drygt 10 miljarder, och det är mycket pengar. Vi säger väl inte att vi bara ska snacka om pengar. Visst ska vi prata om Sara och Krister. Det var jättebra Helena att du tog upp det. Det var ett jättebra exempel på både förebyggande och sedan åtgärder. Det tyckte jag var jättebra. Om vi ska få fokus på frågor, få upp dem på bordet och verkligen få alla att förstå att det här är ett stort problem i samhället som kostar samhället stora pengar - i runda slängar 10 miljarder, kan jag säga, enligt de beräkningar som finns i internationella studier - så tror jag att det gör att det är mycket lättare att få genomslag för vad som faktiskt behöver åtgärdas. Är det helt orimligt för er att tänka er en utredning? En utredning har vi väl tillsatt i den här riksdagen? Är inte kvinnor som är misshandlade och barn till dessa kvinnor värda någonting så vi inte ens kan kosta på dem en utredning? Det tycker jag är bedrövligt i så fall. Jag är förvånad.

Anf. 92 Helena Bouveng (M)

Fru talman! De kvinnor och de barn som är utsätta för våld är värda väldigt mycket. Men hur gynnar vi dem när de står där slagna och hotade genom att vi säger att vi ska tillsätta en utredning som ska utreda hur mycket de kostar oss? Är det inte betydligt viktigare att vi gör konkreta saker som faktiskt hjälper dem ur den situationen? Den utredning som gjordes tycker jag är en väldigt bra fingervisning. Vi kan stå och säga att vi inte vet om det är 2 miljarder, 3 miljarder eller 10 miljarder, men jag tror inte att det har undgått någon att det kostar samhället väldigt mycket pengar. Ibland kan jag till och med undra, när det står i tidningen, om man nästan inte känner sig skuldbelagd för att man har gjort detta. Det får man absolut inte göra. Dina förslag om att sätta till ytterligare utredningar är för mig inte att kasta pengarna i sjön, men jag skulle vilja prioritera att lägga de pengarna på att våra kvinnor och våra barn som i dag utsätts för våld inte utsätts för det i morgon.

Johan Linander (C)

Anf. 93 Johan Linander (C)

Fru talman! Den här debatten om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år, och det är ungefär samma frågor som vi debatterar. Betänkandet utgår från motioner som har lagts under den allmänna motionsperioden. Det är därför naturligt att debatten utgår från dessa motioner, åtminstone i huvudsak. Jag ska senare i mitt anförande göra en kort sammanfattning av vad alliansregeringen redan har gjort, ett tillägg till Cecilias tidigare uppräkning. Men inför den här debatten har jag även försökt göra en jämförelse av vad vi i Centerpartiet och den övriga alliansen sade i opposition förra året i förhållande till vad Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu säger när de är i opposition. Vid förra årets debatt sade jag själv bland annat så här: Vi i oppositionen är missnöjda med vilken hjälp, vilket skydd och stöd som brottsoffer får. Vi föreslår ett antal lagändringar för att markera att samhället ser extra allvarligt på våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och hatbrott. Vi föreslår förstärkt skydd för brottsoffer som elektronisk övervakning vid besöksförbud, ökad kunskap inom rättsväsendet och prioriteringar av brott mot barn. Jag skulle nästan kunna tro att Elisebeht Markström, Lena Olsson eller Mehmet Kaplan kunde säga samma sak i dag. De reservationer som finns i det betänkande vi nu debatterar, och som den nuvarande oppositionen står bakom i år, handlar om elektronisk övervakning av besöksförbud, barn som bevittnat brott, information till offer för hatbrott och så vidare. Det är ungefär samma sak, trots att vi har bytt opposition. Vad ska man dra för slutsatser av detta? Slutsatsen måste bli att vi ändå är ganska överens. Just i de här frågorna finns det inte några extremt stora skillnader mellan blocken. Även om vi gärna vill blåsa upp skillnaderna för att få en bra debatt tror jag nog att vi är överens om att det är prioriterat att de som utsatts för brott ska få bättre hjälp av samhället. Det gäller inte minst information, stöd och kompensation. Därför kan jag också säga att när man bara läser reservationerna i betänkandet så är de allra flesta bra. Det är kanske inte konstigt eftersom vi i Centerpartiet redan tidigare år har tagit upp ungefär samma frågor. De frågorna jobbar vi nu med. De flesta av de frågor som tas upp i reservationerna har alliansregeringen redan påbörjat ett arbete kring. Därför är reservationerna onödiga, men jag förstår att oppositionen ändå vill markera. Att vi inte har hunnit genomföra allt vi sade i opposition under ett drygt halvår borde inte överraska någon - allra minst Socialdemokraterna som inte hann genomföra allt de nu kräver under tolv års regeringsinnehav. Fru talman! Jag har alltså tänkt göra en kort sammanfattning av vad som redan har gjorts av alliansregeringen och av vad som är på gång. Det blir delvis en upprepning av det Cecilia Wigström redan har sagt, men när man lyssnar på replikskiftena verkar det som om det kanske behövs en upprepning i alla fall. Efter denna sammanfattning ska det inte råda någon som helst tvekan om att Centerpartiet och hela alliansen prioriterar brottsofferfrågorna mycket högt. I budgetpropositionen har angivits att en nationell handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor kommer. Den ska presenteras i höst, har jag hört. I regleringsbrev har regeringen gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att säkerställa att det finns familjevåldsenheter inom varje polismyndighet och att all personal som utreder ärenden med barn ska ha särskild utbildning för detta. Åklagarmyndigheten har fått ytterligare resurser till fler specialisttjänster på familjevåld och sexualbrott. Nationellt kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor vid Uppsala universitet fick i februari i år - det är alltså inte något som den tidigare regeringen gjorde - i uppdrag att utarbeta ett nationellt program för hur sexualbrottsoffer ska omhändertas av sjukvården. Åklagarmyndigheten har fått i uppdrag och redovisat hur domstolarnas straffmätning och påföljdsval fungerar vid bland annat kvinnofridskränkningar. Socialstyrelsen lämnade i slutet av förra året en rapport kring kostnader för våld mot kvinnor. Det är dock kanske inte alla som tycker att den är tillräcklig. Det har vi förstått vid det här laget. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att besluta om och fördela stimulansbidrag för att utveckla omsorgen om äldre personer som utsatts för brott. När det gäller äldre har regeringen också tillsatt en särskild utredare för att lägga fram förslag om en värdighetsgaranti för vård och omsorg om äldre. Detta inkluderar även äldre som utsatts för våld eller andra brott. Brottsoffermyndigheten ska göra en redovisning av hur de nya reglerna för brottsskadeersättning till barn som bevittnat våld har fungerat. Brottsförebyggande rådet har utvärderat besöksförbudet och har bland annat kommit fram till att det behövs en mer aktiv uppföljning och tydliga reaktioner vid överträdelser och att de skyddades synpunkter på hur skyddet fungerar måste tas bättre till vara. Denna rapport bereds just nu inom Regeringskansliet. Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag och redovisat hur elektronisk övervakning ska kunna ske vid besöksförbud. Även detta bereds på Regeringskansliet. En liten detalj som ändå är viktig är att Rikspolisstyrelsen ska upphandla pepparsprej som hotade personer ska få utbildning för att inneha och i värsta fall använda. Rikspolisstyrelsen ska också ta fram ett nationellt enhetligt arbetssätt för att med hög kvalitet förebygga, utreda och klara upp brott i nära relationer. Jag skulle kunna hålla på ännu längre och räkna upp goda exempel på hur brottsofferarbetet fortskrider, men man kan själva läsa vidare i betänkandet. Det finns fler exempel. Fru talman! Till sist vill jag ta upp en fråga som tyvärr inte har kommit upp så mycket i debatten, eftersom det inte finns några direkta motioner som behandlar dessa frågor. Jag har tidigare själv motionerat om forskning kring mäns våld mot kvinnor men gjorde det inte under förra motionsperioden. I den forskning som sker sätts oftast fokus på kvinnan som brottsoffer. Men för att vi långsiktigt ska kunna förebygga och motverka våld mot kvinnor krävs en ökad kunskap inte bara om effekterna för offret utan också om gärningsmannen. Vad är det som får honom att slå, kränka, hota och utnyttja den kvinna som han faktiskt säger sig älska? Problemet är ju inte kvinnan som blir slagen utan mannen som slår. Därför behövs mer forskning på detta område, och det är en fråga som jag har för avsikt att återkomma till. Självklart vill jag också yrka bifall till förslaget i betänkandet och med det avslag på reservationerna.

Anf. 94 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Nu är det ombytta roller. Jag har noga gått igenom vad Johan Linander och jag sade förra året och några år tillbaka - vad han har sagt, vad jag har sagt, och vad andra i kammaren har sagt. Det är rätt spännande. Det jag noterar som en liten skillnad mot tidigare när det gäller Centerpartiet är passiviteten på motionsfronten. Det finns, tror jag, två c i det här betänkandet. Det är inte några egna centermotioner utan sådana ni allihop har skrivit tillsammans. Då blir man förstås fundersam. Är det så att Centern har tappat glöden, eller förlitar man sig på att kamraterna i Rosenbad tar hand om frågorna och anser att riksdagen inte behöver behandla de lite mer framåtsyftande frågorna? Det är en notering jag gör. Du säger att det är mycket som vi säkert är överens om, Johan Linander. När det gäller vad som behöver göras är det nog ett sådant område. Frågan är om det kommer att göras. Var finns åtgärderna som du tycker dig se att vi är överens om? Vi säger att vi behöver barnahus i alla län. Alla barn i hela landet bör omfattas av den verksamheten. Det är dags att aktualisera frågan om den elektroniska fotbojan. Man måste se till att få fram en lagstiftning. Det finns inga sådana förslag från er, vad jag vet. Det finns heller inga förslag om dödsfallsutredningar. Ni pratar om att ni vill, men det finns faktiskt inga sådana förslag, och ni har heller inte redogjort för några sådana. Kan du inte berätta lite för oss om vad som är på gång?

Johan Linander (C)

Anf. 95 Johan Linander (C)

Fru talman! När det gäller varför vi inte har skrivit så många motioner handlar det om att vi tidigare har haft många partimotioner och kommittémotioner. När man sitter i majoritet är det ganska naturligt att man inte skriver så många parti- och kommittémotioner, eftersom vi kan genomföra saker ändå, utan att motionera. Det är möjligt att den socialdemokratiska riksdagsgruppen inte kunde påverka den socialdemokratiska regeringen i någon omfattning, men det kan faktiskt Centerpartiets riksdagsgrupp. När det gäller förslagen som Elisebeht Markström återigen tar upp i ett replikskifte kan jag inte svara bättre än Cecilia Wigström och Helena Bouveng har gjort. Du har fått alldeles utmärkta svar av dem, och det känns lite konstigt att vi ska tjata om precis samma saker. Det borde finnas ytterligare saker att ta upp, även om möjligtvis fotbojan var ny i din replik till mig. Rikspolisstyrelsen har utrett detta, och man föreslår att några fältförsök ska komma i gång för att man ska se om tekniken fungerar. Man har även pekat ut vilken myndighet som ska ha ansvar för tekniken. Om jag minns rätt var det Försvarets forskningsinstitut eller något liknande. Jag kan inte lova att det var så, jag ska leta i papperen. Nog händer det saker. När man lyssnar på Socialdemokraternas kritik nu kan man inte underlåta att fundera: Om det här är så oerhört viktigt just nu, varför hände det inte mer tidigare när ni själva hade makten att genomföra saker?

Anf. 96 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Det blir med nödvändighet på det sättet eftersom ni här uppträder som fyra partier men i regeringen som en allians. Då blir det naturligtvis så här i kammaren att vi behöver prata med er alla fyra om de frågor som vi tycker är angelägna att diskutera. Därför blir det med nödvändighet en viss upprepning. Vi har väl erfarit ungefär samma förhållande förra mandatperioden, men tvärtom. Sådan är ordningen här. Det vet Johan Linander. Att Centern nu kan påverka vad regeringen kommer att lägga fram är jättebra. Johan Linander har tidigare talat sig varm om forskning. Du tog upp det i dag också i ditt anförande. Det är väldigt välkommet. Forskning när det gäller mäns våld mot kvinnor är angelägen, och du riktar in dig särskilt på gärningsmännen. Jättebra! Se till att det kommer med i den nationella handlingsplanen! Se också till att frågan om våld mot äldre kvinnor kommer med i handlingsplanen! Se dessutom i sådana fall till att det utvecklas stödjande verksamhet för män ute i hela landet, både inom kriminalvården och ute i det civila samhället. Det är ju i det förebyggande arbetet som det skulle kunna göra allra mest nytta. Har du nu möjlighet att påverka kamraterna på andra sidan vattnet så gör det och ta med de här frågorna som du nu tycker är så viktiga. När det gäller elektronisk fotboja vet Johan Linander lika väl som jag att det behövs en lagstiftning på plats för att vi ska kunna prova den verksamheten. Det är inte bara att köra i gång. Den lagstiftningen behöver regeringen ta fram vid det här laget. Det har ni krävt tidigare. Nu har ni chans att göra det. Den tekniska utvecklingen är ju färdig nu, åtminstone på sådant sätt att Rikspolisstyrelsen tycker att vi ska kunna pröva den i vissa försök. Det har den inte varit tidigare, därför har vi heller inte gjort det tidigare. Så enkelt är det.

Johan Linander (C)

Anf. 97 Johan Linander (C)

Herr talman! Jag ska börja med fotbojan. Det är självklart att vi kommer att ha en lagstiftning på plats innan vi genomför försöksverksamheten. Vi kommer inte att starta en försöksverksamhet utan att det finns ett lagstöd för den. Det kan jag faktiskt lova Elisebeht Markström. När vi talar om våld mot äldre tycker jag att det blir lite ensidigt när man säger att det ska in i en plan som handlar om mäns våld mot kvinnor. Mehmet Kaplan nämnde siffrorna tidigare i debatten. De är visserligen för Umeå kommun, men om vi utgår från att förhållandena i Umeå är ungefär desamma som i riket i stort var det alltså 16 procent av de äldre kvinnorna som hade råkat ut för våld efter sin 65-årsdag. Men det var ändå 13 procent av männen. Säger vi att arbetet för att förhindra våld mot äldre ska hamna i planen mot mäns våld mot kvinnor tappar du bort de 13 procent av männen som faktiskt också utsatts för våld. Jag tycker att det blir för ensidigt. Men det hindrar inte att en sådan fråga ändå kan få vara med i handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor. Men vi får inte glömma bort männen. Det vill jag betona. Jag tappade bort det sista som Elisebeht Markström sade. Jag beklagar det.

Anf. 98 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! En av de värsta kränkningar som en människa kan utsättas för är att bli utsatt för ett brott. Är det dessutom oprovocerat och våldsamt kan det ta väldigt lång tid att bearbeta, om det ens någonsin går. Därför har vi i samhället - och när jag säger samhället menar jag du och jag, men också ideella organisationer, kommuner, stat och myndigheter - ett enormt stort ansvar för hur vi behandlar, bemöter och hanterar brottsoffer. Det gäller självklart i extra stor utsträckning om det handlar om barn. Det vi tycks vara överens om här är att brottsoffer i dag inte får det stöd och det skydd som de borde ha rätt till. Den allra viktigaste åtgärden för lagstiftare och myndigheter är, som flera har varit inne på, att förebygga brott så att så få människor som möjligt i framtiden ska behöva kallas för brottsoffer över huvud taget. Men utvecklingen har gått åt motsatt håll. Även om det är tråkigt med statistik ska jag också nämna några siffror. När det gäller mäns våld mot kvinnor har antalet anmälningar ökat med 5 000 på sex år. 16 kvinnor mördas av en partner eller före detta partner varje år. Det här är uppgifter som vi egentligen har oerhört svårt att ta till oss. Även om jag inte vill tro att det är så sägs det ibland att det enda språk som politiker kan ta till sig är det ekonomiska. När jag lyssnade på Lena Olsson tidigare tyckte jag att hon fick det ordspråket att bära syn för sägen på något sätt. Jag tror inte, precis som andra har varit inne på, att det spelar någon roll om det är 2,7 eller 3,3 miljarder; däremellan går ju spannet i Socialstyrelsens undersökning för vad det som kvinnor utsätts för i det här sammanhanget kostar. Det viktiga är att vi vet att det både kostar enormt lidande och stora summor för samhället. Det vet vi i dag. Det blir en del upprepningar när vi är fyra partier som ska berätta vad vi gör, men jag vill också betona att alliansregeringen har påbörjat, inte slutfört men påbörjat ett ambitiöst arbete på rättsväsendets område. Det handlar om allt från att fler poliser ska finnas tillgängliga och synliga ute i samhället och att rättsprocessen ska snabbas upp, till att konkreta handlingsplaner och nationella strategier tas fram för att förebygga brott i allmänhet och i nära relationer i synnerhet. Det handlar också om bemötandet av brottsoffer. Uppdraget till Nationellt centrum i Uppsala, som har kommit till i februari i år, vill jag betona, inte från förra regeringen, är väldigt viktigt. Det ska vara ett program för hälso- och sjukvården när det gäller omhändertagandet av offer för sexualbrott. Förra veckan fick Brottsoffermyndigheten i uppdrag att ordna en utbildning för poliser, åklagare och domare. Också det handlar om bemötande av sexualbrottsoffer. Det görs en översyn av kvinnofridslagstiftningen, och flera myndigheter, som ni har varit inne på några stycken, har påbörjat ett systematiskt arbete för att förebygga och bekämpa brott i nära relationer och med bemötandet av brottsoffer. Jag tycker att det är bra att kvinnor som förföljs och kvinnor som känner sig osäkra i största allmänhet nu ska få förses med pepparsprej. Det kan låta som en detalj, men det kan ge en väldig trygghet att få den möjligheten. Det här har vi kristdemokrater motionerat om länge, och nu pågår en utbildning inom polisen så att man ska kunna ge fler kvinnor den här möjligheten att känna sig lite tryggare. När jag lyssnar på oppositionen får jag en känsla av att ni inte har hängt med på allt det som har hänt, särskilt när ni dessutom frågar vidare i replikskiftena. Läs betänkandet och titta också på den information som kommer från regeringen så ska ni få se. En viktig åtgärd är att de som utövar våldet får rätt behandling. Det gäller inte minst unga brottslingar där möjligheten att påverka är som störst. En kort vistelse på en institution räcker inte. Det har till och med haft dålig inverkan på många. Återfallsfrekvensen är enormt hög. Det här är slöseri både med människor och med pengar. En förutsättning för att det ska lyckas är att institutionsvistelsen följs upp efteråt. Nu finns förslag om att Statens institutionsstyrelse ska få ansvar också för eftervården av de här unga. Det tror jag är väldigt viktigt. Det hoppas jag sätts i sjön snarast. Det vi har allra svårast att förlika oss med tror jag är att det är så många skyddslösa barn som utsätts för brott i vårt samhälle, det samhälle som skulle vara så bra för barn att leva i. Vad värre är, enbart 16 procent klaras upp, 84 av 100 barn som har blivit utsatta för brott tvingas leva med det utan att någon gärningsman döms. I stället tvingas de fortsätta att bo tillsammans med gärningsmannen eftersom det ofta är en förälder eller styvförälder. Jag har länge varit ledamot i, och också en tid ordförande i, riksdagens tvärpolitiska barngrupp. Där har vi över partigränserna försökt att ta fram förslag och jobbat för att få igenom olika saker som skulle förbättra situationen för barn som far illa. Ibland har vi lyckats få med oss riksdagen på våra motioner, till exempel när det gäller att barn som bevittnar våld numera betraktas som brottsoffer. Det är ett steg i rätt riktning. En annan fråga som engagerade oss mycket var missförhållanden i utredningar av övergrepp mot barn. Då arbetade vi gemensamt för frågan om att barnahus ska inrättas runt om i landet. Jag kan försäkra Elisebeht Markström att jag tänker fortsätta att arbeta för det. Men att kräva att vi ska föregå den försöksverksamhet som ni faktiskt inledde, och som skulle pågå till den 1 mars nästa år, är lite märkligt. Det budskap riksdagen kan ge till alla som vill jobba vidare, myndigheter och kommuner, är att det är fritt fram. Man får starta den formen av verksamhet. Det är ett viktigt budskap härifrån. När försöksverksamheten utvärderas är jag övertygad om att det här kommer att spridas till hela landet. Regeringen har nyligen inlett ett arbete med att kartlägga anmälningar och utredningar om barn som far illa. De arbetsmetoderna ska spridas också till hela landet. Lex Bobby har vi redan varit inne på. Det är en viktig förbättring som förhoppningsvis kan hjälpa barn i framtiden så att de inte riskerar att utsättas för brott. Jag vill sluta där jag började. Jag har kortat ned mitt anförande något. Vi har alla ett ansvar för att utforma ett samhälle som är brottsförebyggande i sig. För mig som kristdemokrat innebär det ett samhälle där vi tar ansvar för varandra, där vi inte bara ser våra egna barn utan också skolkompisen och grannbarnet. Jag läste en forskningsrapport för några år sedan som jag inte har glömt. En forskare hade intervjuat ett antal kriminella män. Samtliga hade mycket trassliga uppväxtförhållanden. De flesta hade fortsatt sin kriminella karriär, men det var en liten grupp som hade lyckats sluta. Den gemensamma nämnaren för dem var att de kunde uppge någon vuxen i sin närhet som de som barn hade känt tillit till. Det kunde vara en släkting, en lärare, en idrottsledare, en granne eller någon annan. De som fortfarande levde ett kriminellt liv kunde inte uppge en enda vuxen person som de som barn hade känt tillit till. Min slutsats är att lagstiftning och myndighetsinsatser är viktiga, men det är också vårt personliga ansvarstagande för barn som far illa. Många av dem är framtidens våldsverkare. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Anf. 99 Lena Olsson (V)

Herr talman! Jag vill naturligtvis återkomma till den grova ekonomiska beräkningen som Socialstyrelsen har gjort. Inger Davidson säger att de vet ungefär vad det kostar. Vet vi det egentligen? Är inte gruppen kvinnor och barn så pass viktig att vi kan kosta på dem en bättre analys av vad det kostar samhället? Du pratar om barnen som far illa i sådana förhållanden. Det var en utfrågning i går. Vi vet mycket väl vad den ekonomiska brottsligheten kostar samhället - 150 miljarder. Den har också en egen myndighet. Det kan väl inte vara så fattigt att vi inte kan tillsätta en studie eller utredning som tittar djupare på vad detta kostar samhället? Eller är en liten utredning för dyr, samtidigt som skatterna sänks för dem som redan har fickorna fulla? Jag får det inte att gå ihop. Kan vi inte kosta på dem så att de kan lyftas fram? Det här kostar samhället så och så mycket. Du måste väl hålla med om, Inger, att vi kan få fram detta bättre i offentligheten. Också allmänheten ser allvaret i detta. De är också intresserade. Många vill ha kvar Ekobrottsmyndigheten. Det handlar om stora summor. Nog kan vi kosta på barnen och kvinnorna en bättre genomlysning?

Anf. 100 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Det skulle inte göra mig ett dugg om Socialstyrelsen fortsatte att utreda detta, men jag tycker inte att det är en prioriterad fråga. Jag tror dessutom att vi inte har en aning om vad den ekonomiska brottsligheten kostar. Vi vet att det är enorma summor, och vi kan nämna 150 miljarder, men vi kan inte säga att det är 152,5 miljarder eller 148,6 miljarder. Men vi tycker att det är en jättestor summa, och vi vill göra enorma insatser för att komma åt ekobrottsligheten. Enligt den här undersökningen om våld mot kvinnor från Socialstyrelsen vet vi att det rör sig om mellan 2,7 och 3,3 miljarder. Det är jättestora summor. Men även om det vore fråga om 200 miljoner tycker jag att vi ska satsa på att komma åt mäns våld mot kvinnor. Det är det jag har försökt att förklara, och andra har också varit inne på samma sak. Jag förstår inte riktigt att du inte kan ta till dig vad det är vi menar. Vi menar att insatserna är viktigare än att få veta exakt på öret vad kostnaden är. Det räcker med att vi vet att det kostar samhället jättestora pengar, men det kostar samhället, och framför allt de enskilda kvinnorna, ännu mycket mer i form av lidande.

Anf. 101 Lena Olsson (V)

Herr talman! Det är väl bra att man kan göra båda delarna. Det står inte i motsats till att bli handlingsförlamad för att man inte har tillräckligt med underlag. Men jag tror att man kan vidta bättre åtgärder om det finns så precisa uträkningar som möjligt. Det finns internationella studier. På sätt och vis är jag inte överraskad när jag ser alla jämställdhetsaspekterna i er prioritering. De finns knappast. Då resonerar ni väl så att det inte är prioriterat. Det är skandal.

Anf. 102 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Jag är ledsen, men jag tror inte att jag kan förklara det här bättre för Lena Olsson. Vi vill alltså prioritera arbetet. Vi tycker att vi har ett bra underlag. Vi vet att det kostar samhället mycket. Socialstyrelsen har kommit med denna beräkning. Och det är inte det högst prioriterade för oss att få veta den exakta summan. Varför det ska bli bättre av att veta har jag inte heller fått någon förklaring till, och det får jag tyvärr inte nu heller eftersom det inte blir någon mer replikomgång. Jag kan försäkra Lena Olsson att i den handlingsplan som vi utarbetar tillsammans om hur vi ska komma åt mäns våld mot kvinnor är beräkningen ett underlag, men den är långt ifrån den enda. Vi har många exempel från Brå och andra som ger oss ett bra underlag om vad det handlar om. I slutändan handlar det om de enskilda utsatta kvinnorna som vi vill skydda med hjälp av lagstiftning och myndighetsåtgärder.

Anf. 103 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Det är riktigt att Nationellt kunskapscentrum fick ett uppdrag i februari månad av regeringen. Det är bra och behövs för hälso- och sjukvården. Jag menade tidigare att det startade förra året, och det har utretts för flera år sedan. Det var det jag ville beskriva. Frågan om våld mot kvinnor, metoder och åtgärder, utbildningar och vad myndigheter ska göra fattade riksdagen beslut om 1998. Det gällde en del av detta - inte allt. Det mesta är gjort. Det är självklart att en ny regering, eller om det hade varit den gamla regeringen som hade suttit kvar, fortsätter arbetet. Det är intet nytt under solen, utan det är naturligtvis en fortsättning på redan påbörjat arbete. Vi behöver inte strida om vem som ska ta poäng på detta. Det viktiga är att vi kommer framåt. Ett sätt att komma framåt skulle vara om regeringen från och med nu i en årlig skrivelse till riksdagen kan berätta vad man gör. Det är svårt att följa vad som sker på området. Många människor är intresserade, både hos Myndighets-Sverige men också bland frivilliga. Det är väl något att be om, att få en årlig skrivelse. Det kan väl Inger Davidson ta med sig till regeringen. Det ska bli spännande att i höst få se vad den nationella handlingsplanen ska innehålla. Precis som jag har gjort till de andra vill jag skicka med att frågan om våld mot äldre måste finnas med. Det gäller också barnen. Men också gruppen män som slår, män som offer och den stora gruppen anhöriga måste vara med. Har Inger Davidson några funderingar om vad den nationella handlingsplanen ska handla om? Vi hör talas om den, men vi vet inte så mycket.

Anf. 104 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Det är ganska naturligt att man inte vet så mycket. När det pågår ett arbete i Regeringskansliet är inte det offentligt. Då jobbar man med det i Regeringskansliet. Man tar hjälp av experter, och man har väldigt många tjänstemän till sitt förfogande. Det är en väldig tillgång när man sitter i en regering att man kan överlämna mycket av förberedelsearbetet. Man ger sin politiska inriktning, och så jobbar de vidare med förslagen. Jag kan inte säga exakt. Precis som de andra har sagt tidigare vet vi inte exakt. Men vi vet att vi som regeringspartier är inblandade i det här arbetet, att vi kommer att få se utkast och komma med synpunkter på dem. Så jobbar vi i den här regeringen. Jag kan tycka att det är ett väldigt bra förslag att ta med till exempel våldet mot äldre. Jag utgår från att regeringen har kommit fram till det alldeles på egen hand. Om den inte skulle ha gjort det tycker jag att det är ett väldigt bra förslag att vi ska jobba in det i handlingsplanen. Maria Larsson, som någon nämnde här tidigare, har kommit med flera bra förslag när det handlar om de äldre, om de anhöriga, om värdighetsgaranti och så vidare, och det kan vi jobba vidare med i handlingsplanen. När det gäller Nationellt kunskapscentrum är det självklart att man inte börjar om från början. Det är inte så att en ny regering lägger ned varenda myndighet, vartenda kunskapscentrum eller vad det är som har tillkommit, utan självklart utnyttjar man dem som man tycker är bra och som man kan få mer kunskap från. Det är på det sättet vi har jobbat när vi har lagt ut uppdrag på detta nationella kunskapscentrum - det var väldigt bra att det kom till under den förra regeringen. Jag tycker att man är lite småsint när man tar upp de här frågorna och försöker göra poäng av det ena eller det andra. Vi har inte sagt att vi har startat det eller utnyttjat det. Vi har gett uppdrag som är oerhört viktiga och som inte har funnits tidigare.

Anf. 105 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Det är bra. Jag tycker precis likadant. Man behöver inte vara småsint. Vi har under ungefär två timmar här hört uppräkningen av allt det goda som den nya regeringen gör, och det låter som att det startade i oktober förra året. Inger Davidson har just förklarat att det inte ser ut så, utan man ärver frågor av varandra. Självklart är det så. När det gäller den nationella handlingsplanen förstår jag att arbete pågår. Det är inte så att vi inte har någon som helst insikt i vad som sker. Nyamko Sabuni är oerhört aktiv och är ute och tillfrågar stort som smått också utanför Regeringskansliet. Det är bra, därför att detta är ett brett område. De här frågorna är ett särskilt kompetensområde, skulle jag vilja hävda, som nu ska tas upp i handlingsplanen. Därför är vi så ivriga att till er i alliansen nu få skicka med de frågeställningar som vi tycker är viktiga och bör finnas med där. Som Johan Linander tidigare har sagt är det oerhört viktigt att ta med frågan om män och orsaken till mäns våld. Det behöver utforskas, för det finns inga svar på det i dag. Framför allt gäller det behandling av män långt innan det är för sent. Men när det väl är för sent, det vill säga när man redan sitter inom lås och bom på kriminalvården, måste det också finnas behandling. Det finns sådana program i dag som kriminalvården tillämpar, och det är jättebra. Risken är nu bara att när kriminalvården inte får de pengar de behöver, inför utbyggnaden av alla de nya platserna, kommer programverksamheten att få stryka på foten. Jag är lite rädd för det. Om Inger Davidson är lika engagerad som jag i spridandet av barnahusen, att de ska finnas i hela landet såsom det sades tidigare, känns det väldigt bra. Man kan faktiskt stimulera utan att för den skull skicka med pengar. Man kan ju prata om de här sakerna på ett sådant sätt att många tycker att det är viktigt.