Anf. 91 Maj Karlsson (V)
Herr talman! Det är med den djupaste respekt och tacksamhet jag inleder den här debatten i dag, till alla ungdomar som tagit mod till sig att berätta om sina liv och hur de blivit behandlade i samhällets vård.
Det är tack vare dessa ungdomars styrka som vi fått kännedom om missförhållanden som sker. Det är de som sett till att det inte får fortgå i tystnad. Det har dock tagit extremt lång tid. År ut och år in har placerade barn försökt få omvärlden att reagera på vad de blir utsatta för och hur de blir behandlade, men utan att någonting egentligen förändrats.
Men nu har kanske rösterna blivit för många och för starka. Nu kanske det inte längre går att bortförklara, att skylla på dem de drabbar. Nu kanske omvärlden faktiskt börjar förstå att det här är fullständigt oacceptabelt. För som en klok person som jobbar med det här sa: Det känns som att något faktiskt hänt. Det handlar om att vi nu, tack vare alla ungas höjda röster, står inför ett momentum och att något verkligen är på väg att förändras.
Socialutskottets agerande här i dag är för mig ett bevis för det. Det är faktiskt stort att ett helt enat utskott i dag lägger fram en riktning som visar att vi har bestämt oss för att ingen ungdom ska bli utsatt för övergrepp i samhällets namn, och att Sis-hem inte ska vara förvaring utan en plats för vård och behandling.
Herr talman! Det är mycket tunga berättelser som de unga har berättat, som gör det svårt att känna att vi har en ungdomsvård som vi kan vara stolta över. Stundom är berättelserna så grova att de nästan inte går att ta in. Det gör helt enkelt för ont. Det är fruktansvärda vittnesmål om isoleringar och nedläggningar som använts systematiskt.
Vi har fått till oss berättelser om kränkningar, trakasserier och övervåld. Det är råa och brutala vittnesmål som målas upp om ungdomar som sitter inlåsta utan möjlighet att varken ta sig därifrån eller larma, som upprepat utsatts för helt omänsklig behandling. Det är ungdomar som till och med utsätts för grova brott och övergrepp, allt i samhällets namn.
Aven om det nu är så att rösterna om missförhållanden har blivit allt starkare måste jag säga att det gör mig fly förbannad att det här egentligen inte är något nytt. Det har pågått i evigheter. Medierna, barnrättsorganisationer, anställda och socialtjänst har vid flera tillfällen slagit larm. Sis, IVO och politiken har vetat om det. Ändå har inte tillräckligt mycket gjorts för att åtgärda bristerna. Det värsta är att det här är missförhållanden som sker här och nu för att ingen riktigt satt stopp.
Kanske är det så enkelt, herr talman, att avsaknaden av reaktioner i själva verket återspeglar vilken syn man har på ungdomar som placeras på Sis. Det är en alltmer hård människosyn där den som placerats på ett hem är en farlig människa som ska bemötas med hård hand och straffas för sina handlingar, i stället för att råda bot på deras orsak. Det gäller trots att de i lagens mening fortfarande är barn. Denna inställning är i grund och botten en helt livsfarlig och söndrande uppgivenhet om samhällets förmåga att faktiskt kunna bidra till att påverka och förändra människors - ja, till och med barns - livssituation.
Jag fick berättat för mig om ett gäng unga killar som delade med sig om deras erfarenheter av sina placeringar. Killar som i offentligheten gärna målas upp som aggressiva och farliga. Där framkom hur fruktansvärt dåligt killarna mådde. De vittnade om att tiden på Sis fullständigt bröt ned dem och att de mådde så dåligt att de satt ensamma på sina och grät och plågades av enorm ångest.
Men utanför sina stängda dörrar kunde de inte visa någon hur illa det verkligen var ställt. De blev tvungna att hålla upp en hård fasad för att inte visa sig sårbara - för att ingen skulle få reda på hur otroligt dåligt de mådde. De visste att deras enda väg för att överleva var att komma ut från Sis, och det skulle inte vara möjligt om någon i personalen hade förstått hur illa det verkligen var ställt. Då hade de fortsatt att vara inlåsta.
Det kan omöjligt vara så vår omsorg om unga är tänkt att fungera. Det kan inte vara så att någon på allvar tror att det här kommer att bädda för positiv förändring.
I alla de berättelser vi hör och som vi lyfter här i dag finns inte ett enda tillfälle där de unga säger att dessa hårda metoder hjälpte dem. Ingen säger att isoleringen var det som fick dem att må bra - att timmarna i en naken cell dämpade deras ångest eller stärkte deras självkänsla.
Ingen påstår att tjejen började se ljusare på sin framtid först efter att sju vuxna män med våld tryckt ned henne mot golvet med ett knä på hennes rygg. Det är ingen som säger att det var när de blev kallade för kränkande ord som ungdomarnas hål i hjärtat läkte. Ingenstans har vi belägg för att det här kommer ge de unga bättre förutsättningar. Ingen av oss som sitter här i dag skulle acceptera att våra egna barn blev behandlade på det här sättet.
Herr talman! Det som är så otroligt viktigt när man lyssnar på de unga som själva upplevt missförhållanden är att förstå att många också har upplevt det motsatta inom samma myndighet.
En tjej berättar att när hon först blev tvångsplacerad verkade ingen vilja förstå att hennes självskadebeteende och ångest hade orsakats av år av övergrepp i hennes familj. Hon berättar att hennes utåtagerande beteende besvarades med att hon blev nedlagd och isolerad så många gånger att hon tappade räkningen. Till slut mådde hon så dåligt att hon till och med försökte ta sitt liv, bara knappt 14 år gammal.
Tjejen blir efter en rymning placerad på en ny institution. Hon berättar att hon hade förväntat sig att bli mottagen med visitation, men i stället blir hon mött av personal som tar med henne till ett rum fixat just för henne. Vid ett tillfälle får hon så kraftig ångest att hon blir våldsam i sitt nya rum. Men personalen genomför ingen nedläggning, utan de ropar in till henne och frågar om hon kommer att skada sig själv. När svaret blir nej väntar personalen utanför tills det värsta har lagt sig.
Det blir ingen isolering, utan i stället går då personalen in till tjejen, kramar om henne och sitter där med henne i timmar. De sitter där och visar i sin profession tjejen att de tar hennes smärta på allvar och att de är där för att hjälpa. Det är den händelsen som den här tjejen anser hjälpte henne. Det är så här vården fungerar när den är som allra bäst.
Herr talman! Att socialutskottet agerar som vi gör här i dag visar att vi faktiskt står inför ett momentum när det kommer till Sis. I det vi efterfrågar finns en tro på att vi som samhälle kan ge förutsättningar för människor att få hjälp med rätt vård och insatser. Här finns en tydlig ansats att vi inte längre vill se metoder som inte ger effekt - metoder som kan liknas vid tortyr.
I det uppdrag vi nu ger regeringen är hela socialutskottet tydliga med att vi tror att med rätt personal, bra behandlingsmetoder och bemötande, adekvat kunskap och bra eftervård kan våra unga få den hjälp de behöver. Samhället kan lägga grunden för livsviktig förändring. Vi är ett helt enat utskott, från vänster till höger, som gemensamt skickar den starkaste signalen att målet ska vara att användningen av tvångsmedel helt ska upphöra. Det är en stor seger för oss i Vänsterpartiet.
Jag började mitt anförande i debatten med att tacka alla de ungdomar som har haft modet att berätta. Jag vill avsluta med att tacka socialutskottets ledamöter för att vi nu valt att agera. Vi står bakom tillkännagivandet.
(forts. § 16)