Naturvård och biologisk mångfald

Naturvård och biologisk mångfald

Herr talman! Nu ger jag mig in på ett annat område. Det handlar om naturvård och biologisk mångfald.

För oss i Centerpartiet finns det några principer som är vägledande när det gäller arbetet med naturvård och biologisk mångfald. Den första är vikten av lokal delaktighet och att de åtgärder som vidtas har legitimitet hos dem som berörs. Jag tror att en stor del av de konflikter som vi i dag ser kopplat till naturvård runt omkring i vårt land grundar sig i frustration och en känsla av maktlöshet över att man inte kan påverka sin situation. Att människor känner sig lyssnade på och delaktiga är därför nycklar till en fungerande naturvård.

En annan viktig princip för Centerpartiet är att inskränkningar och begränsningar till följd av beslut från politiker eller myndigheter ska ersättas. Som brukare måste man kunna känna en trygghet i att veta att om man inte längre får använda sin skog som man vill eller om ens djur utsätts för rovdjursangrepp ska man också få ersättning för detta. Tyvärr ser vi att detta inte alltid är fallet.

Den tredje och sista principen handlar om att aktiva markägare och brukare är grunden i en fungerande förvaltning. I dag går många skogsägare omkring med en känsla av olust. Tänk om deras skötsel av skogen, som har skapat värden i form av till exempel bombmurklor eller lavskrikor, innebär att de plötsligt förlorar rätten att bruka sin skog! När brukare och markägare är rädda för att skapa biologisk mångfald är vi väldigt fel ute.

Dessa tre principer - lokal delaktighet, rätt till ersättning vid inskränkningar samt vikten av en aktiv förvaltning - gäller oavsett om det handlar om jord, skog eller vatten. Jag tänker i detta anförande ge några exempel på hur politiken måste förändras inom dessa olika områden.

Skogen debatterade vi ganska ingående här i kammaren för inte särskilt länge sedan. Jag tänker därför inte uppehålla mig särskilt mycket vid skogen i denna debatt. Men vi kan helt klart konstatera att när det gäller såväl lokal delaktighet som vikten av aktivt brukande och ersättning vid intrång finns det behov av förändringar i befintlig politik kopplat till naturvården. Det är av yttersta vikt att det arbete som nu påbörjats inom ramen för januariavtalet också leder till en politik där skogsägarnas naturvårdande åtgärder uppmuntras och där fokus går från skyddets kvantitet till dess kvalitet.

Herr talman! Jag vill i stället uppehålla mig en stund vid en annan resurs: vattnet. Vi har tidigare i denna kammare debatterat fiskefrågor och vikten av en välbalanserad och fungerande kvotfördelning för ett levande bestånd. Men vi ser samtidigt att det behövs fler verktyg för att få ett välmående fiskbestånd, nämligen en mer aktiv förvaltning av säl och skarv. De äter tillsammans lika mycket fisk som kustfiskarna tar upp. Säl och skarv gör också stor skada på utrustning och nät och minskar möjligheterna att fiska med alternativa, mer skonsamma metoder.

I dag är skyddsjakt på säl tillåtet. Men jag är glad att utskottet i dag rekommenderar riksdagen att rikta ett tillkännagivande till regeringen om att införa licensjakt på säl. Det är en fråga som Naturvårdsverket har utrett. Man förordar att licensjakt på säl införs, för att få en bättre förvaltning av fiskresurserna. Jag och utskottet delar denna bedömning.

Samtidigt är det såklart mycket beklagligt att det sedan 2015, till följd av ett WTO-ärende, är förbjudet att handla med sälprodukter. Här är det bra att riksdagen under flera år tydligt har uttalat sitt stöd för att förändra denna lagstiftning när en sådan öppning ges. Men tyvärr är sannolikheten för detta ganska liten.

Centerpartiet ser att skarven är nästa fråga som vi måste arbeta vidare med. Den frågan är mer komplicerad att förändra än när det gäller sälen eftersom skarven är kopplad till EU:s fågeldirektiv som en art som inte omfattas av allmän jakt. Men för att så snabbt som möjligt kunna få till stånd en förändring vill Centerpartiet i ett första steg underlätta skyddsjakt så att områden med stora kolonier kan begränsas i sin omfattning.

När det gäller lokal delaktighet i naturvården förtjänar ett exempel från vattnet att lyftas fram, nämligen samförvaltningen i Kosterhavets nationalpark. Här har forskare, fiskare, myndigheter och andra intressenter satt sig ned och beslutat om gemensamma regler och villkor. I stället för att totalförbjuda bottentrålning i området har man begränsat områdena i förvaltningsplanen och även gjort ett stort arbete för att utveckla nya, mer skonsamma trålningsredskap. På detta sätt har man kunnat balansera naturvård med det för området så viktiga fisket och turismen. Detta är en modell som vi i Centerpartiet vill se i fler skyddade områden, både i hav och på land.

Ett annat vattenområde där det finns ett starkt behov av ökat fokus på legitimitet och delaktighet är strandskyddet. Centerpartiet vill se ett decentraliserat och mer närodlat strandskydd där man har större lokal makt att bestämma vilka strandområden som ska bevaras och vilka som ska bebyggas. Regelkrånglet behöver minska, och de verkligt viktiga områdena behöver skyddas. Vi i Centerpartiet är glada att detta är en del av januariavtalet och att arbetet med en utredning som ska presentera ett i grunden reformerat strandskydd kommer att sjösättas under året.

Även vad gäller principen om ersättning vid intrång finns det aktuella vattenfrågor som behöver redas ut. Att värna och skydda vårt dricksvatten är helt nödvändigt, och det kommer att bli allt viktigare i framtiden. I flera kommuner pågår också ett aktivt arbete med att inrätta vattenskyddsområden, vilket samtidigt påverkar de lantbrukare som är aktiva i dessa områden. I vissa kommuner finns tydliga ersättningsmodeller, och i andra saknas detta, vilket har gett upphov till både konflikter och oro bland lantbrukarna. Vi i Centerpartiet menar att riktlinjerna kring ersättning vid inrättande av vattenskyddsområden behöver ses över på nationell nivå, något som även Dricksvattenutredningen har pekat på.

Herr talman! Sist men inte minst vill jag lyfta fram naturresursen åker- och betesmark. Här är ett aktivt brukande helt nödvändigt för den biologiska mångfalden. Jordbruksverket har tillsammans med Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och länsstyrelserna ganska nyligen presenterat en rapport om hur den biologiska mångfalden i odlingslandskapet ska kunna stärkas. I rapporten konstaterar man att en tredjedel av Sveriges rödlistade arter är beroende av odlingslandskapet för överlevnad. Främst handlar det om örtrika gräsmarker som hotas av igenväxning.

Man menar att lönsamma lantbrukare och ett ökat antal betande djur är den väg som vi behöver gå om vi ska klara våra mål om biologisk mångfald i odlingslandskapet. Jag skulle därför verkligen önska att den svenska debatten om kon kunde sansa sig och inte bara handla om kon som en klimatbov utan även om kon som den nödvändighet för biologisk mångfald den faktiskt är.

Ett annat område där det behövs en mer sansad debatt är genteknik i växtförädling. Samtidigt som svenskt lantbruk står för en del av lösningen kring ökad biologisk mångfald i odlingslandskapet kan vi nämligen konstatera att ett intensivt lantbruk ibland även påverkar den biologiska mångfalden i slättlandskap på ett negativt sätt. Minskad användning av insatsvaror som handelsgödsel och växtskydd nämns ofta som åtgärder, och det är också något som svenska lantbrukare arbetar aktivt med.

Samtidigt finns det i dag förädlingstekniker som kan korta ned utvecklingstiden och även ge sortegenskaper som till exempel torktålighet eller minskat behov av kväve eller växtskyddsmedel. Tyvärr har både EU och Sverige en lagstiftning som utgår ifrån förädlingsteknik i stället för sortegenskap, vilket gör att Sverige och EU halkar efter. Det är därför väldigt välkommet att utskottet föreslår att riksdagen ska uppmana regeringen att verka för en teknikneutral växtförädlingslagstiftning.

Herr talman! Inte bara kon behövs i odlingslandskapet - även får och getter fyller en viktig funktion för den biologiska mångfalden. Det är därför med sorg jag läser om fårföretagare som väljer att sluta med sin verksamhet efter rovdjursangrepp. En fungerande rovdjursförvaltning går hand i hand med god naturvård, och här ser vi flera brister.

En del handlar om förutsättningar vid skyddsjakt. Både bemötande och ersättningsnivå skiljer sig åt mellan olika länsstyrelser, vilket gör det hela svårförutsägbart för den enskilde företagaren. Vi kan också konstatera att även om staten ersätter en viss del av skadan kan det bli väldigt kostsamt för lantbruksföretagaren inte bara emotionellt utan även pengamässigt. Det är därför rimligt att titta på om staten ska ta ett större ansvar för kostnader för förebyggande arbete, skyddsjakt och skadeersättning vid rovdjursangrepp.

Herr talman! Sverige behöver ha en naturvård som uppmuntrar människor att vårda och förvalta. Den ska hjälpa markägare och brukare att bevara värdefull natur och skapa ny biologisk mångfald. För att nå dit behövs en politik som stärker delaktigheten och legitimiteten, garanterar rätt till ersättning vid inskränkningar och bygger på aktiv förvaltning. Dit har vi tyvärr fortfarande en bit kvar.

Jag ställer mig så klart bakom alla Centerpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 35.

(Applåder)

(forts. § 18)

Fru talman! Det finns ingen skräckfilm som kan vara otäckare än om det skulle göras en film om den sjätte massutrotningen. Skräckfilmsregissörerna hade inte kunnat hitta en mer fasansfull berättelse att göra en film av. Det hemskaste av allt är att det här inte är film, utan det händer här och nu. Det är en dokumentär som pågår utanför riksdagens fönster.

En efter en försvinner djur- och växtarter från jordens yta. Tusentals, ja hundratusentals, ja faktiskt enligt den senaste forskningen till och med miljarder, arter är redan utrotade och för alltid försvunna. Just nu är ännu fler hotade.

Forskarna kallar detta för en biologisk utplåning och säger att det är en skrämmande attack mot själva fundamentet av vår mänskliga civilisation.

Naturvård och biologisk mångfald

Fru talman! Den sjätte massutrotningen av arter går rekordsnabbt. Hela tre fjärdedelar av alla arter på jorden riskerar att försvinna. Den här gången är det människan som är orsaken till massdöden. Det är en massdöd som hotar vår egen existens.

Det är första gången ett massutdöende orsakas av en enskild art - människan i det här fallet - och inte av naturliga processer. Det förra utdöendet drabbade dinosaurierna då en meteorit slog ned för ca 65 miljoner år sedan.

Nu dör djur- och växtliv på grund av oss, bland annat på grund av giftiga föroreningar och på grund av klimatförändringarna. Men den absolut främsta orsaken är människans ständigt ökande och massiva exploatering av vår planet. Människan och våra tamdjur har tagit över planeten. Tillsammans utgör vi 95 procent av världens biomassa för ryggradsdjur. Vilda djur som tidigare var den absolut största delen, till exempel älgar, lejon, pingviner och andra vilda djur, står endast för 5 procent i dag. De minskar snabbt i antal.

Fru talman! Vi står vid ett vägskäl i planetens och mänsklighetens historia. Vårt sätt att leva slår sönder ekosystem och utrotar arter i en rasande takt. Mänskligheten har inte varit med om detta tidigare, och ingen vet exakt hur ekosystemen kommer att påverkas. Det enda vi vet är att ekosystemen kommer att påverkas. Vi vet också att vi människor är helt beroende av att det finns friska ekosystem och att de fungerar så att vi kan överleva.

Allt detta låter hemskt, och det är också hemskt. Det är oerhört allvarligt. Det händer i Sverige, och det händer runt om i världen. Men det finns fortfarande tid att vända utvecklingen. Det finns fortfarande tid att göra något, även om tiden nu börjar bli knapp. Planeten behöver vår hjälp, och mänskligheten behöver sin egen hjälp. Tillsammans kan vi vända på detta.

Men om vi ska lyckas vända måste vi börja värna den biologiska mångfalden med ett oerhört mycket större allvar än vad vi hittills har gjort. Här i Sverige finns ungefär 4 000 rödlistade arter, det vill säga hotade arter. De främsta hoten mot de rödlistade arternas existens är skogsavverkning och igenväxning av miljöområden. Det intensiva skogsbruket med kalhyggen som dominerande metod och igenväxning av öppna landskap, av ängar och hagar, gör att många arter får allt svårare att överleva och klara sig.

Men när våra naturskogar får leva sjuder det av liv. Här finns ofta olika sorters träd som sida vid sida står med döda träd som får finnas kvar. Det är träd som på det sättet blir en förutsättning för svampar, lavar, mossor och insekter - och även vissa fåglar som behöver dem för att överleva. Men när skogen avverkas och ersätts av trädodlingar där i princip endast en sorts träd växer är det många växt- och djurarter som inte klarar sig.

Fru talman! Även odlingslandskapen är viktiga för biologisk mångfald. Få platser har ett så rikt växt- och djurliv som ett varierat odlingslandskap. Betande djur håller landskapet öppet, och olika grödor kan odlas växelvis på åkrarna. Åkerholmar, stenmurar och våtmarker blir boplatser åt en mångfald av insekter och djur.

Men det industriella jordbruket tar även här i Sverige över alltmer av det som tidigare har varit ett varierat och traditionellt jordbruk. När det industriella jordbruket tar över utarmas åkrarna, och den biologiska mångfalden minskar i kapp med att kemiska bekämpningsmedel, konstgödsel och endast en typ av grödor används.

Fru talman! För att kunna stoppa denna massutrotning måste vi skydda en mycket större del av både Sveriges natur och världens natur. Vi måste ställa om till ett hållbart samhälle, en hållbar industri, ett hållbart jord- och skogsbruk och ett hållbart fiske.

Här i Sverige måste vi fortsätta att öka skyddet av land och hav. Vi har under den senaste mandatperioden gjort ett enastående arbete med detta, och det arbetet måste även fortsätta. Mer skog behöver skyddas, men det behöver göras i nära samarbete med skogsägarna. Ingen skogsägare ska behöva sväva i ovisshet eller inte bli kompenserad för den skog som ska skyddas.

Våra hav måste i mycket större utsträckning skyddas. I dag är stora delar av våra fiskbestånd överfiskade, och flera bestånd i och kring Sverige har redan försvunnit helt eller riskerar total kollaps. Det är fullständigt orimligt att vi som människor, och vi som politiker, på många sätt faktiskt står vid sidan om och ser på när detta händer. Vi måste ta i med hårdhandskarna och se till att överfisket stoppas.

En rimlig hållning när det gäller havet är att framöver diskutera och driva på för att öka antalet skyddade områden. Till exempel kan man till år 2030 se till att skydda 30 procent av havsområdena, och vidare ska man se till att 30 procent av de skyddade områdena faktiskt också blir helt fredade för fiske. I dag tror vi att skyddade områden är fredade för fiske. Det är de sällan. Vi behöver också områden som är fredade för fiske.

Fisken och haven måste räddas - och det måste ske inom kort. Annars kommer det att varken finnas någon fisk kvar eller för den delen något fiske. Vi måste ställa om till ett hållbart fiske, och det ska inte bara fiskarna göra själva. Jag menar inte fiskarna som simmar utan fiskarna som fiskar fisken. Från den sidan behöver staten kraftfullt, på ett helt annat sätt än hittills, gå in och stötta fiskenäringen för en omställning till hållbarhet. Det är ingenting som näringen ska behöva göra själv, utan den ska få stöd.

Samtidigt måste vi också minska utsläppen av växthusgaser. Klimatförändringarna och temperaturökningarna orsakar i sig en förstörelse av många livsmiljöer. Klimatet och biologisk mångfald är starkt sammanknutet.

Klimatpolitiska rådet visar att vi måste växla upp avsevärt då det gäller politiken för att rädda klimatet. Låt oss tillsammans börja leva upp till vad de vill.

Vi måste också ha en stark politik för att hålla de oexploaterade floderna och älvarna även i fortsättningen fritt strömmande. På alla de platser där det i dag finns kraftverk behöver vi se till att politiken och kraftverken gemensamt fortsätter att skapa förutsättningar för en rejäl utbyggnad av fiskvandringsleder och fisktrappor.

Fru talman! Även om det fortfarande är möjligt att göra något åt massdöden ska vi vara ärliga. Utsikterna ser tyvärr inte så goda ut om vi inte gör något rejält drastiskt från mänsklighetens sida. Därför måste vi nu dra i handbromsen, ställa om samhället och politiken till hållbarhet och ta det ansvar väljarna har gett oss. Klimatet, mänskligheten och vår planet måste räddas. Det finns inget annat alternativ. Inget annat borde gå före.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Moderaterna står bakom alla sina reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 6.

För ungefär 15 år sedan antog riksdagen 16 miljökvalitetsmål. Varje år följs läget för dem upp, och emellanåt gör Naturvårdsverket en fördjupad analys av målen. Den senaste redovisades i januari.

Dessvärre ser utvecklingen för flera av målen inte jättegod ut. Trots det menar Naturvårdsverket att de mål som bör prioriteras nu är klimatet och utarmningen av biologisk mångfald. I sin rapport framhåller man också att Sveriges miljöutmaningar till stor del är gränsöverskridande och att det därför är viktigt att vi jobbar internationellt med dessa frågor.

Inte så förvånande, kanhända, men slutsatserna rimmar mycket väl med Moderaternas synsätt och de prioriteringar vi gjort. Vi menar att klimatåtgärder ska vara kostnadseffektiva och göras där de ger mest utsläppsminskning för pengarna.

På samma sätt måste arbetet med biologisk mångfald hanteras internationellt, gärna med Sverige som pådrivare. Detta ska inte uppfattas som att vi inte tänker göra vår hemläxa, men vi bedömer att det internationella samarbetet är mycket viktigt i dessa frågor. Just miljö och klimat är dessutom en av våra tre sakpolitiska prioriteringar inför valet den 26 maj.

Med hänvisning till det jag just sa måste vi också ta till oss eventuell kritik från EU. Det gäller bland annat frågan om invasiva arter, som regeringen nyligen kritiserades för att ha försummat. Vi har tydligen struntat i att rapportera vilka invasiva arter som har etablerats i vårt land och framför allt låtit bli att bekämpa dem. Det är något som kan få allvarliga konsekvenser, för invasiva arter saknar naturliga fiender hos oss.

Fru talman! När det gäller biologisk mångfald vill jag också nämna den målkonflikt som har uppstått mellan miljö och äganderätt. Detta har blivit särskilt tydligt när det gäller skogen. Där har artskyddsförordningen implementerats utan hänsyn till produktivt skogsbruk, vilket fått till följd att markägare i praktiken belagts med avverkningsförbud - utan att staten varit beredd att kompensera dem.

Ni har säkert hört talas om rättsprocesser där bombmurklor och lavskrikor har stoppat avverkning, men det finns andra märkliga exempel där den grundlagsskyddade privata äganderätten har satts ur spel. Detta är varken hållbart eller rättssäkert, och det inger inte förtroende för statens agerande.

En majoritet i riksdagen har tidigare uppmanat regeringen att se över både artskyddsförordningen och nyckelbiotopsinventeringen. Vi menar att det måste säkerställas att de är tillämpbara, effektiva och rättssäkra. Men hittills har regeringen inte brytt sig om detta. För bara några månader sedan fick vi till och med utstå skarp kritik från regeringens företrädare då vi såg till att pausa nyckelbiotopsinventeringen. I dag efter januariöverenskommelsen är tonen en annan, och det välkomnar vi. Vi välkomnar också att vårt förslag om att se över och stärka äganderätten ska verkställas.

En annan problematik som påverkar den biologiska mångfalden är vad som händer i haven, där vi i dag kan konstatera en stor ökning av antalet sälar och skarvar. Dessa arter rubbar för närvarande balansen i ekosystemen, vilket har haft betydande påverkan på fiskebestånden och därmed yrkesfisket. Enligt Havs- och vattenmyndigheten motsvarade bara sälens skador drygt 33 miljoner kronor per år för yrkesfisket - och den siffran härrör sig från fem år tillbaka i tiden.

Tekniska innovationer för att skydda fiskeredskap har kommit på plats, men de har dessvärre varit otillräckliga. I dag kan skyddsjakt tillåtas men reglerna för den upplevs som krångliga och omständliga, varför kvoterna sällan fylls. Samtidigt vet vi att sälpopulationerna har nått det man kallar gynnsam bevarandestatus och därmed skulle kunna förvaltas på ett mer systematiskt sätt.

Detsamma gäller för mellanskarven. Ett exempel från mitt hemlän är sjön Roxen, där "tjuvfiskaren" mellanskarven i nuläget trivs alldeles för bra och har blivit ett svårt skadedjur. Vid sjön har man räknat till bortåt 6 000 skarvar under en period på 100 dagar. Skarven har gått hårt åt fiskebestånden, och det är inte så konstigt - den äter nämligen ett halvt kilo fisk om dagen. När fiskevårdsområdet då sätter ut gösyngel för att försöka upprätthålla fiskebeståndens status är skarven där och äter. Skyddsjakt är beviljad, men fiskevårdsområdet säger att det är alldeles för krångliga regler som råder för skyddsjakt.

Betänkandet tar även upp frågorna om förvaltning av björn, varg, järv och lo. Närvaron av dessa djur kan upplevas som oroväckande för många, något som blir särskilt påtagligt i de områden där rovdjursstammarna växer. Med tanke på upplevd rädsla och de angrepp som sker mot sällskapsdjur och tamboskap är det därför särskilt viktigt att acceptansen bland både lokalbefolkning och lokala djurhållare verkligen finns och är etablerad. Förvaltningen av dessa rovdjur bör därför hanteras lokalt i så stor utsträckning som möjligt men också genom att mer görs för att minska riskerna för angrepp.

Som ni märker ingår det väldigt många frågeställningar i detta betänkande.

Nu går jag in på strandskyddet. Det har också varit en återkommande fråga de senaste åren. Här har man gjort ändringar för att öka flexibiliteten i tillståndshanteringen, men likafullt är det fortfarande svårt för enskilda markägare och kommuner att få bygga i attraktiva vattennära områden.

Vi moderater menar att strandskyddet måste reformeras i grunden en gång till. Vi tänker oss att strandskyddet till skillnad från i dag ska gälla marker och natur där det anses som viktigast samtidigt som de generella markrestriktionerna lättas. Vi tror att vårt omvända perspektiv kan vara en lösning för att landsbygdskommuner faktiskt ska kunna bygga mer vattennära och på så sätt locka till sig nya invånare.

Med tanke på de utmaningar som världen står inför när det gäller att kunna föda allt fler, ersätta fossil energi och öka växters tålighet mot torka eller vattenmättad jord behöver vi bli duktigare på snabb växtförädling. Gentekniken ger dessa möjligheter, men att olika metoder för växtförädling bedöms olika i lagen - även om de leder till samma resultat - innebär att vi tappar tid. Med försiktighetsprincipen som grund måste genteknik i dag ändå anses mogen att användas kommersiellt. En majoritet i miljö- och jordbruksutskottet har därför uttalat att lagstiftningen om genteknik bör moderniseras och göras teknikneutral.

Fru talman! Jag inledde mitt anförande med att berätta om Naturvårdsverkets utvärdering av miljömålen och uppmaning att prioritera klimat och biologisk mångfald. Sedan gav jag exempel på målkonflikter som kan uppstå i verksamheten och i samhället.

Dessa målkonflikter är något som Naturvårdsverket har iakttagit och insett. Man föreslår därför olika åtgärder för att vi ska bli mer lyckosamma i vårt arbete. Bland annat tar man upp samhällsekonomiska konsekvensanalyser och analyser av incitament och styrmedel för ett långsiktigt hållbart skogsbruk.

Moderaterna bedömer att detta vore värdefullt och ser fram emot förslag på dessa områden.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar naturvård och biologisk mångfald här i kväll. Vi i Sverigedemokraterna står självfallet bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5 om övergångszoner mellan skogs- och jordbruksmark och reservation 14 om allmän jakt på skarv.

Frågor om naturvård och biologisk mångfald berör många områden. Jag kommer i mitt anförande främst att lägga fokus på frågor om artskyddsförordningen och om Artdatabanken och rödlistan, som har koppling till den.

Sverigedemokraterna ansluter sig mer än gärna till dem som vill främja biologisk mångfald inom Sveriges gränser. Innan vi börjar orientera oss i denna terräng kan det vara bra att skaffa sig en ordentlig karta över hur det egentligen ser ut.

I den svenska rödlistans senaste utgåva från 2015 listas 1 193 skogslevande arter som hotade. Detta missförstås ofta, inte sällan medvetet, som att de skulle vara hotade av skogsbruket. Vad som i första hand menas är att arterna är mycket ovanliga och ibland att de dessutom är missgynnade av människans brukande av naturen. Rödlistan är absolut ett bra instrument för att på ett organiserat sätt hålla ordning på ovanliga arter, men den ger inte automatiskt en rättvisande bild av risken för utdöende. Varje fall måste såklart bedömas enskilt och noga.

Runt 1970 började dagens storskaliga skogsbruk få allmänt genomslag i Sverige. Under 70-talet användes stora maskiner i stor utsträckning i skogsbruket, och av olika skäl användes de till att under kort tid åstadkomma mycket stora hyggen, vilket också kritiserades synnerligen aktivt i medierna en gång i tiden.

Om det storskaliga skogsbruket leder till utdöenden skulle detta rimligen ha varit mest synligt under och strax efter denna period. Efter hand har nämligen den årliga slutavverkningsarealen minskat, och de enskilda hyggena har blivit mycket mindre än de en gång i tiden var. Dessutom har den så kallade vardagshänsynen ökat, vilket bland annat innebär att enskilda träd, grupper av träd och torrträd lämnas. Vidare har arealerna formellt och frivilligt skyddad skog ökat kraftigt.

Artdatabanken vid SLU, som ansvarar för rödlistan, klassar ändå som sagt 1 193 skogsarter som hotade. Det finns goda skäl att jämföra detta antal med hur många skogsarter som faktiskt dött ut i Sverige efter 1970, när skogsbruket kan sägas ha gått över i en mer intensiv fas i stora delar av landet. Det är åtta arter. Ingen av dessa arter har dött ut globalt.

Vilka är då dessa åtta arter? Det är svart stork, Dacne rufifrons, som är en skalbagge, mellanspett, praktgrusmossa, förgyllt metallfly, tryfjäril, hedbålsmossa och trapetstecknat jordfly. Ingen av dessa åtta arter är globalt utdöd. De flesta finns i något eller några av våra grannländer. De flesta av de åtta arterna var tidigare endast kända i ett ytterst litet antal i Sverige.

Av de åtta arterna levde fyra i Skåne och hela sex huvudsakligen i landets sydligaste och sydöstligaste delar. Detta indikerar starkt att arterna över tid ambulerat över Sveriges södra och sydöstra gränser, vilket också beskrivs i flera av rödlistans artbeskrivningar.

Av de åtta arterna är det bara tre vars försvinnande i någon mån kan knytas till skogsbruket, där avverkning av boträd samt ersättande av lövskog och död ved med barrskog förefaller ha haft betydelse. I dag görs omfattande ansträngningar inom skogsbruket för att förbättra dessa betingelser. Det sker ingen ökning av antalet skogslevande arter som försvinner i Sverige. Efter 1970 har antalet snarast sjunkit.

Min avsikt är absolut inte att reducera biologisk mångfald till en icke-fråga. Det är såklart jätteviktigt; det vet vi alla här. Tvärtom emotser vi en konstruktiv debatt i denna fråga, och även verkningsfulla åtgärder.

Vi i Sverigedemokraterna tror dock inte att lösningen ligger i att kringskära möjligheterna till jord- och skogsbruk i Sverige. Tvärtom finner vi många arter på hyggen, i beståndsgränser och i gränslandet mellan jord- och skogsbruk. En viktig åtgärd är således att underlätta för svenska lantbrukare att hålla igång sin verksamhet i hela landet. Om ingen köper svenskt nötkött kommer exempelvis betesmark och hagar att växa igen, och det gynnar inte den biologiska mångfalden. Vi har alltså en läxa att göra: att helt enkelt kämpa hårdare för det svenska skogs- och lantbruket.

Jag kan i förbifarten nämna förslaget om sänkt skatt på diesel och betesersättning för betande kor, som vi i Sverigedemokraterna har lagt fram här ett flertal år efter varandra.

Fru talman! Fisk är en resurs som givetvis ska utnyttjas i harmoni med vad bestånden långsiktigt tål. Skogen ska skötas och viltstammarna förvaltas. Så här inför EU-valet den 26 maj kan det heller inte nog understrykas att jakt och viltförvaltning måste förbli en nationell angelägenhet, vilket vi självklart även kommer att driva i EU-parlamentet.

Detta är inte så märkligt egentligen. Kunskapen om djur och natur finns inte i första hand hos tjänstemän i Bryssel. Där råder uppfattningen att en lösning, ett direktiv, kan vara tillämpbart i hela unionen. Det anser vi i Sverigedemokraterna är helt felaktigt. Kunskapen om djur och natur i mitt landskap Värmland finns naturligtvis i Värmland. Och den bästa kunskapen om djur och natur i Skåne finns såklart i Skåne. Vi vill alltså flytta beslutanderätten närmare de områden som berörs - allra helst till de områden som berörs - och inte i motsatt riktning.

Jag påminner om att Sverige hade en väl fungerande viltförvaltning redan före EU-inträdet. Det betyder alltså inte att allt är frid och fröjd.

Fru talman! Vi har i dag ett bestånd av sälar som har vuxit utom all kontroll, vilket är till stor skada för fisket i Östersjön. Det kan vara passande att här påminna om miljö- och jordbruksutskottets tillkännagivande om att införa licensjakt på säl.

Vi i Sverigedemokraterna anser att frågan om biologisk mångfald bör hållas levande och även prioriteras av exempelvis Naturvårdsverket och lokala institutioner. Vi anser också att skogsbruket, så som har nämnts i detta anförande, ska bedrivas med hänsyn till biologisk mångfald.

Detta innebär dock inte att skogsbruket kan kringskäras på vilka grunder som helst. Som jag förhoppningsvis har klargjort är förbud mot avverkning av barrskog ett extremt ineffektivt och i många fall helt verkningslöst sätt att skydda hotade arter. Ett mycket bättre sätt är troligen att vårda lövskog i södra Sverige, vilket också sker, och det är bra.

Arbetet för biologisk mångfald måste också föras parallellt med en strävan efter en landsbygd där även människan är närvarande och upprätthåller kunskapen om naturen. Jag skulle vilja säga att dessa frågor hör ihop.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf och Yasmine Eriksson (båda SD).

Fru talman! Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige och i resten av världen är minst sagt mycket kritiskt. Enligt en tysk forskarrapport som kom för ett par år sedan, där man hade följt insekters utveckling i ett stort antal naturreservat, kunde man konstatera att 75 procent av insekterna hade försvunnit från områdena. En ekologisk katastrof, sammanfattade de tyska forskarna sina resultat. Och man konstaterade att utvecklingen har varit likartad i en stor del av världens länder.

Hur ser det då ut för den biologiska mångfalden i Sverige? Precis som Betty Malmberg från Moderaterna var inne på tidigare kan man titta på Naturvårdsverkets så kallade fördjupade utvärdering av miljömålen.

Vi har ett miljömål som heter ett rikt djur- och växtliv och kan konstatera att detta miljömål inte kommer att nås. 14 av de 16 miljömål som finns kommer inte att nås. Hälften av de svenska arter som man följer inom EU:s habitatdirektiv är mycket utsatta.

Naturvårdsverket konstaterar att vi i dag har ett skogsbruk som ensidigt prioriterar produktion på den biologiska mångfaldens bekostnad. Man konstaterar att vi har ett jordbruk med monokulturer. Den största delen av djuren går inte utomhus och betar, bökar och pickar i marken och bidrar till den biologiska mångfalden, utan de står instängda i stall.

Naturvårdsverket konstaterar också att fysisk exploatering - anläggande av vägar, industrier, urbana centrum etcetera - väldigt sällan tar tillräcklig hänsyn till biologisk mångfald.

Ovanpå allt detta har vi den pågående klimatförändringen, som riskerar att förvärra och skynda på utarmningen av den biologiska mångfalden. En biologisk utarmning som sällan syns, och som också Naturvårdsverket ger stort utrymme, är utarmningen av biologisk mångfald inom våra marina områden. Fiske är en väldigt viktig orsak till utarmningen men även utsläpp till sjöss och till havs.

Det här måste vi självklart se till att komma till rätta med, och jag förväntar mig att alla partier i den här debatten presenterar konkreta åtgärder. Vi har ju hört några förslag. Men till Betty Malmberg vill jag säga att till skillnad från Moderaterna tycker vi i Vänsterpartiet att vi kraftigt måste höja anslagen till biologisk mångfald och till att bekämpa klimatförändringen. Då håller det inte att rösta igenom en budget tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som halverar anslagen för biologisk mångfald och klimatinvesteringar.

Vi behöver också ha en skogspolitik som i grunden läggs om och som tar mycket större hänsyn till miljön och ger ett annat bruk av skogen. Vi kan till exempel tillämpa och främja det som brukar kallas för kontinuitetsskogsbruk. Det innebär att man inte hugger ned alla träd i form av ett kalhygge, utan man tar i stället mer plockvis och successivt ned de träd som är lämpade och låter en stor del av skogen få finnas kvar.

Vi behöver också ett jordbruk som i mycket större utsträckning främjar biologisk mångfald, där våtmarker bevaras och där djuren verkligen får gå ute och göra nytta för den biologiska mångfalden i form av betesdjur, grisar som bökar i marken, fåglar som pickar på marken och så vidare. Vi behöver också begränsa antalet miljögifter som finns i jordbruket.

I går var det väldigt glädjande att höra utslaget från mark- och miljödomstolen som sätter stopp för användningen av neonikotinoider. Man konstaterar att värnandet av bina och den biologiska mångfalden väger tyngre i det här sammanhanget.

Vi behöver en fysisk planering som tar större miljöhänsyn. Det borde vara lättare att stoppa byggandet av externa köpcentrum och nya motorvägar. Behöver vi verkligen ett nytt köpcentrum, och är det inte färdigbyggt med motorvägar? Jo, vi i Vänsterpartiet tycker att här kan man mycket tydligare vikta upp den biologiska mångfalden.

Självklart måste också skyddet för den marina mångfalden stärkas. Det är ett område som är väldigt kritiskt. Det som sker under vattenytan är ju sådant som vi tyvärr inte lägger så mycket märke till. Men precis som Naturvårdsverket konstaterar i sin fördjupade granskning är situationen väldigt kritisk.

Jag välkomnar att regeringen tidigare har tillskjutit rätt stora summor pengar på det här området, så att fler marina reservat har kunnat bildas under den tidigare mandatperioden. Men det är också viktigt att vi stärker kvaliteten i de marina reservaten. Det är inte så mycket värt om man till exempel kan få bedriva bottentrålning i ett marint reservat, och det sker i dag i ungefär hälften av våra marina reservat. Även om vi nu skyddar ungefär 13 procent av de marina områdena behöver vi skydda mer. Vi i Vänsterpartiet vill ha en plan för skydd av minst 20 procent av de marina områdena.

Vi behöver stärka kvaliteten på skydden genom att till exempel stoppa skadliga fiskemetoder som bottentrålning. De marina reservaten bör i större utsträckning ingå i ett större sammanhängande nätverk av marina reservat så att de tillsammans kan stärka varandra.

Med anledning av detta vill jag passa på att yrka bifall till vår reservation 37. Jag vill också yrka bifall till reservation 9, som rör en helt annan sak. Men nu är det sagt.

Magnus Manhammar, Socialdemokraterna, var inne på något väldigt viktigt när han talade om tidigare massutdöende av arter. Det är egentligen processer som har skett under hundratals miljoner år. Vi har sett det första, andra, tredje, fjärde och femte massutdöendet av arter. Då har det handlat om nedslag av meteoriter, klimatförändringar och andra relativt långsamma naturliga processer som har slagit ut en stor del av de då levande arterna. Men precis som Manhammar sa är den stora skillnaden nu i det så kallade sjätte massutdöendet av arter att det är människan som är orsaken till artutplåning.

Om det är vi människor som har försatt oss i det här problemet kan vi självklart också lösa det. Därför behövs ett politiskt ledarskap i frågan om att stärka den biologiska mångfalden. Vi behöver helt enkelt skydda vår natur bättre. Vi kan fortsätta att bruka jord och skog, men vi måste göra det på ett mycket mer hållbart sätt. Ytterst är det naturen, den biologiska mångfalden, som får sätta gränserna för vad vi kan göra. Och självklart måste vi drastiskt minska våra utsläpp av växthusgaser som förvärrar och spär på massutdöendet av arter.

Allt detta måste vi göra.

Fru talman! Det går om vi vill. Lås oss göra det.

(Applåder)

Fru talman! Tack för ditt anförande, Jens Holm! Jag tycker att det var intressant att lyssna till. Du tog också upp några frågeställningar där vi har en samsyn. En av dem handlar om det politiska ledarskapet. Om inte det finns på plats når vi inte de mål som vi måste nå.

Det som däremot gör mig lite beklämd är avsaknaden av framtidstro hos Jens Holm. När Naturvårdsverket går igenom sina slutsatser om miljömålen kommer de, precis som jag sa i mitt anförande, fram till att man måste förbättra styrningen, och då måste man hitta styrmedel för att lyckas med detta. De lägger fram förslag på bland annat samhällsekonomiska utredningar, vilket jag nämnde, men också på analyser och incitament för att få en hållbar skogspolitik. Det hade varit intressant att höra Jens Holm kommentera det.

Det är bra att Jens Holm säger att kvalitet är viktigare än kvantitet. Riksrevisionens rapport om skogen visade nyligen att i dagens skogsprogram är de arealer som kommer i fråga för olika subventioner eller ersättningar sämre vad gäller både arter, innehåll och areal.

Jag ser att min talartid löper på, så jag återkommer till mina kommentarer angående budgeten.

Om vi ska gynna klimatet måste vi faktiskt bruka skogen eftersom det är då vi binder koldioxid. Jag vill gärna ha en kommentar från Jens Holm om det.

Fru talman! Det var flera viktiga frågor från Betty Malmberg. Vad gäller kvalitet vill Vänsterpartiet lite förenklat ha både bättre kvalitet och ökad kvantitet. Vi vill ha större skyddade arealer både på land och till havs, och vi vill att skyddet ska vara bättre och mer representativt. Det ska till exempel vara större sammanhängande områden.

Jag tänker på nyckelbiotopsinventeringar. Det är viktigt att vi har myndigheter som kan gå igenom och ta reda på vad som finns ute i våra skogar, till exempel vilka hotade arter som finns på olika platser. Ska man ha reservat av hög kvalitet och veta vilka områden man bäst behöver skydda måste vi göra sådana inventeringar. Men Moderaterna har tyvärr drivit på för att de ska stoppas.

Det finns en problematik med de så kallade frivilliga avsättningarna som görs. Om jag har förstått Moderaternas politik rätt tycker ni att det är bra med frivilliga avsättningar. Det kan vara bra, men ett stort problem är att en frivillig avsättning kan bytas mot ett annat skyddat område nästa år och mot ytterligare ett annat året därpå och så vidare. Det blir alltså ingen långsiktighet och kontinuitet i de frivilliga avsättningarna. Varför vill Moderaterna lägga så mycket vikt vid dem?

Jag diskuterar jättegärna budgetfrågor. Min huvudfråga till Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är hur man ska kunna göra mer med mindre. Om ni halverar anslagen inom utgiftsområde 20 för biologisk mångfald och lokala klimatinvesteringar, tror ni då på fullaste allvar att vi kan få bättre biologisk mångfald och minska utsläppen snabbare?

Fru talman! Låt mig börja med budgeten, för det är viktigt att den blir rätt återgiven. Det stämmer att budgeten är lägre än den valbudget regeringen presenterade. Men den ligger 2 miljarder kronor över den budget regeringen presenterade för 2016, och det var den näst högsta budget som lades fram under den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen.

Det vi precis som Naturvårdsverket är ute efter är att det måste vara effektivitet i åtgärderna. Vi har därför lagt 1 miljard kronor mer i klimatbistånd än vad andra partier har gjort, för som Jens Holm mycket väl vet stannar inte de klimatgaser vi är bekymrade över vid landsgränser.

När Konjunkturinstitutet gick igenom de åtgärder som regeringen har vidtagit bedömdes sju av åtta åtgärder vara ineffektiva. Man menade att de hade gjorts i alla fall och att de därför landade fel i den budget som fanns.

Vi har också lagt 1 miljard mer på de gröna näringarna, för det är i de gröna näringarna vi kan hjälpa klimatet genom att binda koldioxiden, vilket är viktigt.

Det är därför vi satsar mycket på en klimatbudget. Det gäller också havet, där vi bland annat tar upp läkemedelsrening.

Vi är inte emot inventeringar, men strukturen på nyckelbiotopsinventeringarna har fört med sig en rättsosäkerhet där markägare känner att de inte kan sälja sina produkter. Det ser inte vi som hållbart, och därför måste det bedömas på annat sätt. Vi upplever att regeringen har tagit till sig det.

Fru talman! Jag tycker ärligt talat att Betty Malmberg jämför äpplen och päron när vi talar om budgeten. Det som dock är helt uppenbart är att det är näst intill en halvering av anslagen på området biologisk mångfald och lokala klimatinvesteringar, alltså det som kallas Klimatklivet inom utgiftsområde 20.

Det är bara att lyssna på Naturvårdsverkets chef som är mycket bekymrad och inte vet hur man ska kunna hålla samma höga profil som tidigare på detta område när man får så mycket mindre pengar av Betty Malmbergs parti med stöd av Sverigedemokraterna.

Ni har inget klimatbistånd, Betty Malmberg. Det ni gör i er budget är att lägga 1 miljard extra till uppköp av billiga och osäkra utsläppskrediter i andra länder. Det är inte ett klimatbistånd, tvärtom. Det är dessa länder som hjälper oss att minska våra utsläpp eftersom vi när vi köper upp dessa osäkra krediter kan tillgodoräkna oss det som om det hade varit utsläppsminskningar här i Sverige. Detta sågas av hela den globala miljörörelsen. Mängder med experter säger att detta inte är additionella minskningar, och det är därför jag säger att det är osäkra utsläppskrediter.

Trots detta välkomnar jag anslaget från Betty Malmberg. Moderaterna säger att de vill prioritera miljöfrågorna och i synnerhet klimatfrågorna mer i framtiden. Men om Moderaterna ska vara trovärdiga i dessa frågor måste de anslå mer pengar och ibland låta miljön vara överordnad produktionen, exempelvis vad gäller dagens skogsbruk. Moderaterna är inte där än, men vem vet, efter denna debatt kanske det har hänt något.

Fru talman! Vi står självfallet bakom alla våra reservationer, men jag vill yrka bifall till reservation nr 23 om skydds- och licensjakt.

Dagens kammardebatt om naturvård och biologisk mångfald känns i stora delar som en repris på flera av de andra tidigare debatterna vi har haft i kammaren med vårt utskott. Ämnena går ju in i varandra. Jag kommer därför till viss del att upprepa vad jag själv har sagt i tidigare debatter men självfallet även belysa en del andra saker som är nya här.

Det är tydligt att dagens ämne berör. Vad är det som gör att detta ämne debatteras flitigt i politiska församlingar, på insändarsidor, i debattartiklar och på möten i bygdegårdar ute i landet?

Låt mig citera Mats Nylinder, professor emeritus vid SLU: "Biologisk mångfald, larmrapporter om utrotning av djur med mera. Jag älskar sedan barnsben naturen och undrar om vi är på rätt väg för att bevara en artrik fauna och flora. Jag tror att vi i högre grad måste stödja dem som vill bo och leva på landsbygden och dem som vill bruka jord, skog och vatten, i stället för som jag ser det många gånger populistiska satsningar på enskilda arter och nyckelbiotoper. "

Han fortsätter: "Vill man bromsa upp förändringen i naturen så låt dem som lever närmast naturen på landsbygden ha större inflytande på sin egen tillvaro. Brukandet av vatten, jord och skog har skapat den mångfald vi har i dag."

Här tror jag vi har ett av svaren. Många av landets markägare känner att de inte längre har det inflytande de har rätt till över sin egendom. De känner inte längre att de kan styra sin tillvaro så som de har gjort tidigare. De upplever bland annat att ägande- och brukanderätten är hotad.

Fru talman! EU:s art- och habitatdirektiv behöver uppdateras. Det måste bli smidigare att omklassa hotstatusen för olika arter i takt med att populationerna växer eller krymper. Det bör också skrivas in i direktivet vilka regler som ska gälla för prövning av beslut som kan beröras av direktivet.

Möjligheten till ändamålsenlig jakt är nödvändig för att upprätthålla lokal acceptans för rovdjurens förekomst samt för att det ska vara möjligt att leva och verka på landsbygden, även där rovdjurstrycket är högt. Värmland har 40 procent av Sveriges vargstam på 4 procent av Sveriges yta. Det är inte rimligt. Om det är ett område där vi som bor på landsbygden inte har inflytande över vår egen tillvaro så är det rovdjursförvaltningen.

Reglerna för skyddsjakt på rovdjur som angriper tamdjur behöver ses över så att de blir rimliga utifrån enskilda djuruppfödares verklighet. Livsmedelsstrategin blir bara tomma ord om rovdjur kan tillåtas att återkommande döda många djur på en och samma gård. Det är inte rimligt för en företagare att bedriva sin verksamhet under sådana förutsättningar.

Kristdemokraterna vill ha en livskraftig landsbygd med livsmedelsproduktion runt om i hela landet. Det ska vara möjligt med tamdjursuppfödning även inom områden med rovdjursförekomst, men då måste reglerna för skyddsjakt vara anpassade efter det. Länsstyrelserna måste bli mer alerta när det gäller att ta initiativ till skyddsjakt. I detta syfte bör en översyn av förordningar och regleringsbrev genomföras.

I vissa regioner behöver vargstammen minskas genom licensjakt. Besluten om det antal som ska skjutas vid licensjakt ska anpassas till de demokratiskt beslutade målen för rovdjursstammarna. Inga av våra svenska rovdjursarter är i dagsläget utrotningshotade. En fortsatt riktad och selektiv jakt på varg kan genomföras utan att påverka artens gynnsamma bevarandestatus.

Inom renskötselområdet ska beviljande av skyddsjakt ske med särskild hänsyn till rennäringen, eftersom den är en betydelsefull del av samisk kultur samt viktig för sysselsättning och boende i Sveriges norra inland och fjällvärld, där man under lång tid haft renskötsel som sin bärbjälke. Våra storslagna fjällområden är en fantastisk naturmiljö men också en kulturmiljö där människor har bedrivit sin näring i tusentals år.

Det är heller inte rimligt att skyddsjägare står helt utan ersättning. I dag beror det på i vilket län jakten sker om jägaren ska få någon ersättning för skyddsjakten och hur stor ersättningen i så fall blir. Kristdemokraterna föreslår att reglerna ändras så att skyddsjägarens ersättning inte blir beroende av i vilket län som det jagade djuret fälls.

Det är glädjande att vi får ett tillkännagivande till regeringen kring jakt på säl. De stora sälstammarna hotar fisket, dels genom konkurrens om fångsten, dels genom att de förstör fiskeredskap och dels genom att täta sälpopulationer ökar spridningen av sjukdomar till fisk, däribland torsk. Jaktkvoterna måste därför höjas för att pressa ned populationsstorleken. Därför får det inte ges symboliska licenser, utan det måste ges licenser som faktiskt begränsar sälstammen. Sälbestånden är nu så stora att vi snart riskerar att få en ny säldöd. Alltför stora och täta populationer leder till sjukdomar och epidemier.

Fru talman! Jakten på skarv måste intensifieras. På flera håll i de svenska skärgårdarna har övriga sjöfåglar trängts tillbaka samtidigt som mellanskarven har brett ut sig. Yrkesfiskarna har dessutom fått se sina fiskfångster minska. Kristdemokraterna anser att mellanskarvens antal behöver decimeras betydligt genom jakt. Tyvärr sätter EU:s fågeldirektiv upp hinder för detta. Kristdemokraterna föreslår därför att fågeldirektivet uppgraderas så att skarven förs upp på listan över jaktbara arter. Även reglerna för jakt på gäss och tranor bör ses över i syfte att utöka jakten på dessa arter så att stammarna kan hållas på en balanserad nivå och bördorna därmed kan minskas för våra jordbrukare, som redan bär ett tungt lass.

Fru talman! Ett enkelt sätt att få en mer levande landsbygd är att reformera strandskyddet. Som det är i dag lägger strandskyddet en blöt filt över stora delar av vårt land som i stället skulle kunna utvecklas till bra boendemiljöer, som dessutom lockar till sig fler människor. Urbaniseringen skulle kunna avstanna.

Det måste bli avsevärt enklare att bygga bostäder i strandnära lägen i de glest befolkade delarna av landet. Regelverket måste reformeras i grunden. Dagens regelverk vilar på principen att allt som inte uttryckligen är tillåtet är förbjudet. För glest befolkade områden bör i stället bebyggelse vara tillåten, förutom i områden som genom beslut pekas ut som särskilt skyddsvärda. Där strandskyddsregler tillämpas bör strandskyddet i allmänhet sträcka sig 50 meter från stranden, snarare än de 300 meter som gäller i dag, om det inte finns särskilda skäl att ha en längre gräns.

För rättssäkerhetens skull är det viktigt att berörda markägare ska föreläggas att yttra sig innan beslut om utökat strandskydd tas. Ändå fattar länsstyrelserna i dag generella beslut där markägare endast får veta vad som pågår genom en kungörelse i tidningen. För att strandskyddet ska uppfattas som legitimt krävs respekt för allemansrätten och att markägarna får en verklig möjlighet att yttra sig, apropå att känna att man har inflytande över sin egen tillvaro.

Sverige har 42 000 mil strandlinje, och till stora delar står den helt orörd. Samtidigt brottas många kommuner runt om i Sverige med vikande befolkningsunderlag. För att öka attraktionskraften i att bosätta sig utanför storstäderna behöver det bli enklare att få bygga i sjönära lägen.

Den tidigare alliansregeringen ändrade strandskyddsreglerna vid ett par tillfällen. Syftet var att underlätta strandnära landsbygdsutveckling framför allt i områden med lågt exploateringstryck, medan strandskyddet i mer exploaterade områden skulle värnas. Ambitionen var samtidigt att göra regelverket tydligare och att underlätta tillämpningen och göra den mer konsekvent. För att värna de hårdast exploaterade områdena infördes en möjlighet till utökat strandskydd upp till 300 meter i de fall särskilda skäl föreligger.

Det kunde dock ganska snart konstateras att de nya strandskyddsreglerna inte ledde till önskat resultat. Tvärtom tycks det, som en följd av lagändringarna, ha blivit en motreaktion på länsstyrelserna, som i stället börjat tillämpa reglerna mer restriktivt. Detta har fått orimliga konsekvenser för många som lever av sin mark. I praktiken har det blivit så att 300 meter tillämpas om det inte finns särskilda skäl som talar för att tillämpa 100-metersgränsen.

Jag ska ta ett exempel, bland många, från min egen hemkommun Årjäng, som visar hur barockt strandskyddet tolkas. I Lennartsfors, Thomas Wassbergs hemort, ligger ett bostadshus invid en camping 98 meter från stranden. Med tanke på läget gjorde man om bostadshuset till en reception för campingen. Något år senare ville man återgå och på nytt göra huset till bostadshus, men då fick man avslag. Ärendet drevs till högsta instans utan att husägaren fick rätt.

Kristdemokraterna eftersträvar en balans mellan miljö, friluftsliv, byggande och utveckling i alla delar av Sverige. Strandskyddsreglerna behöver därför utformas med både storstadsområdenas och glesbygdens behov i åtanke. I dag hindras glesbygdskommuner på ett orimligt sätt i sina strävanden att utnyttja sin främsta resurs för att skapa bättre livsvillkor för sina invånare.

Slutligen, fru talman, vill jag säga några ord om allemansrätten. Allemansrätten utgör en viktig grund för att allmänheten ska kunna vistas fritt i skog och mark. Med rätten följer krav på hänsyn och varsamhet mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor. Osäkerheten om vad allemansrätten innebär är ofta en orsak till konflikter. Det finns behov av att uppdatera gällande lagstiftning för att bättre svara mot dagens efterfrågan och förtydliga allemansrättens innebörd, inte minst för att våra markägare ska känna att de har inflytande över sin egendom och sin tillvaro.

Många barn och unga växer i dag upp i stadsmiljö utan naturlig koppling till landsbygden. Förståelsen för landsbygdens och markägarnas villkor är liten, och i vissa fall saknas respekt för och kunskap om naturen. Urbaniseringen har medfört nya behov, krav och förväntningar på naturen. Den allmänna kunskapen om allemansrätten behöver förbättras.

Nya näringar har vuxit fram, vilket i sig är positivt för landsbygden, men samtidigt måste de bedrivas med respekt för äganderätten och i samverkan med markägare. I dag finns en otydlighet kring var gränsdragningen går mellan allemansrätten och äganderätten. Till exempel är det oklart hur stora rättigheter allmänheten har och hur långt markägare får gå för att skydda sin fastighet mot intrång.

Återkommande konflikter uppstår då markägare finner förstörda skogsplantor eller slitage på marken som ger negativa effekter för avkastningen från grödor eller då närgångna besökare befinner sig innanför hemfridszonen. Ökade informationsinsatser för allemansrätten behövs för att komma till rätta med de problem som i dag drabbar markägare, som på nytt får känslan att de inte har inflytande över sin egen tillvaro.

(Applåder)

Fru talman! Det var mycket jag tänkte på när Kjell-Arne Ottosson talade. Men en sak som han inte talade om var den biologiska mångfalden till havs och till sjöss. Det är ett område som är minst lika utsatt som utarmningen av biologisk mångfald till lands. Där undrar jag helt enkelt vad Kristdemokraterna har för politik.

På lite drygt 40 procent av de marina reservat som vi i dag har i Sverige tillåts storskalig bottentrålning. Vi vet att bottentrålning så som den utförs på sitt mest klassiska sätt är en väldigt inträngande metod där egentligen allt som växer på botten sveps ned av de tunga trålar som släpas längs botten.

Jag undrar om Kristdemokraterna tycker att det vore en bra idé att förbjuda bottentrålning i åtminstone de marina reservaten. Jag undrar också vad Kristdemokraterna har för vision om hur mycket mer marint skydd som de vill skapa. Är ni nöjda med den nivå som finns i dag, eller vill ni avsätta mer pengar till ökat skydd?

Fru talman! Som jag sa senast vi hade möte i Miljömålsberedningen är mina erfarenheter av haven i stort sett att jag paddlar på havet eller badar i det. Jag ska därför direkt erkänna att mina kunskaper om haven inte är så stora. Det är inte mitt område.

Men när det gäller bottentrålning står vi bakom att man ska få fortsätta med den. Vi märker att det är en kamp mellan forskningen å ena sidan och yrkesfisket å andra sidan.

Som jag har förstått det trålar man på samma områden hela tiden, eftersom fisken rör sig i samma områden. Sedan trålar man inte på andra områden. De områden där det i dag bottentrålas är till stor del redan förstörda. Men man fortsätter inte att tråla på andra områden, eftersom det inte finns någon fisk där.

Kristdemokraterna menar fortfarande att där man bottentrålar ska man få fortsätta med det, eftersom fisket är en jätteviktig näring för många längs våra kuster. Men forskningen och vetenskapen är inte helt överens. Det har jag märkt när vi har arbetat i Miljömålsberedningen.

Jens Holm efterfrågar andra områden. En sak som vi har med i vårt förslag till budget och som vi håller på att titta på gäller syresättning för att få liv i bottnarna igen. Vad kan vi göra där? Det är ett exempel. Tyvärr har jag inte hela denna budget i huvudet. Men det var detta som jag kom på nu.

Fru talman! Att anslå mer pengar till syresättning av bottnar är en bra och viktig åtgärd. Men jag tänkte mer på om Kristdemokraterna hade ambitioner om att anslå mer pengar för att skydda större områden till havs. I dag skyddar vi ungefär 13 procent av de marina områdena. Vi i Vänsterpartiet har en vision om att vi ska skydda 20 procent, vilket skulle vara i linje med de internationella åtaganden som vi har. Men vi kan lämna den frågan.

Jag tycker att frågan om bottentrålning är intressant, och man kan titta på de områden där man tidigare har trålat och inte längre trålar. Det finns till exempel ett område i Kosterhavet där det är helt och hållet trålförbud men där man tidigare trålade. Där kan man se att den biologiska mångfalden återhämtar sig fenomenalt och att det faktiskt växer koraller där. Det är inte vanligt i svenska hav. Det är alltså ett område där man tidigare har trålat.

Om vi ska ha reservat och de verkligen ska ha någon innebörd och betydelse - vi talade om kvalitet i reservaten - kanske man måste acceptera att man inte kan bottentråla i dessa områden, eftersom detta ska vara skyddade områden.

Jag gör detta som ett medskick till Kristdemokraterna, så att de kan studera denna fråga lite noggrannare. Jag tror nämligen att det är mycket viktigt att vi har marina reservat av hög kvalitet där arter kan få en chans att återhämta sig.

Fru talman! Jag har egentligen inte så mycket mer att tillföra i debatten.

Som jag sa i mitt tidigare inlägg är det så att i och med att man fiskar i samma områden är andra områden skyddade. Vi har marina reservat i dag. Det finns alltså områden som är skyddade.

Sedan är det glädjande, som Jens Holm tar upp, att den biologiska mångfalden efter avslutat fiske återhämtar sig. Men vi måste ändå ställa detta mot näringen och yrkesfisket, som är en jätteviktig del för dem som bor längs våra kuster. Det är jätteviktiga jobb. Fisket är även viktigt för att vi ska få vår egen fisk på bordet och för att vi inte ska behöva importera så mycket mat från andra länder. Varannan tugga med mat som vi äter är faktiskt importerad. Om vi kan få inhemsk mat är det såklart bättre än att importera fisk från andra länder.

Fru talman! Som ett resultat av januariavtalet, där Liberalerna har fått gott gehör för sin politik, och för tids vinnande yrkar jag bifall endast till vår reservation 3 om övergripande frågor om biologisk mångfald. Jag hänvisar också till vårt särskilda yttrande.

I detta betänkande behandlas frågor som handlar om hur vi ser till att bevara vissa arter, hur vi begränsar andra arter, hur vi skyddar ömtålig natur och hur vi ser till att det går att bebygga i annan natur. Ovanpå det finns det dessutom lite om GMO. På åtta minuter låter sig inte detta avhandlas. Därför kommer jag här att ta upp bara ett par av frågorna.

Vi är beroende av naturen och den biologiska mångfalden för vår överlevnad. Därför måste också den mest värdefulla naturen skyddas, till exempel genom naturreservat och nationalparker, till lands och till havs. Den unika allemansrätten måste värnas, både för folkhälsans skull och för att vi på det sättet garanterar att kommande generationer förstår vikten av naturen och den biologiska mångfalden. Det är också en viktig grund för att skapa goda förutsättningar för en växande natur- och ekoturism.

Utrotningshotade djur och växter måste skyddas genom fridlysning, restaureringsinsatser och Artdatabankens arbete. Det är frågor som också tas upp i januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Men för att bevara den biologiska mångfalden behövs också satsningar på att bekämpa invasiva arter, som annars utgör ett hot mot vår naturliga flora och fauna.

Att Sverige ska ha livskraftiga stammar av alla de fem stora rovdjuren är nog självklart. Men det är också en känslig fråga, som vi alla vet. Och känsligheten verkar faktiskt mest bero på geografisk hemvist snarare än politisk. Vi behöver balanserade beslut, och vi behöver basera dem på forskning, en regionaliserad rovdjursförvaltning och en levande dialog med lokalbefolkningen i särskilt berörda områden och med medborgarna generellt för att skapa förståelse och legitimitet för lagstiftningen och för myndigheternas arbete. Det får inte råda något tvivel om att myndigheterna utför ett gott arbete.

Säl och skarv behandlas också i detta betänkande. Eftersom jag bor i en kommun som omges av vatten - Öresund, Skälderviken och Kattegatt - måste jag såklart ta upp frågan, eftersom vi förmodligen har lika mycket säl och skarv som vi har människor i kommunen.

Självklart vet jag att de delvis orsakar stor skada, främst för det kustnära fisket. Då kan det ses som märkligt att just jag inte valde att skriva under om utökad möjlighet till jakt, som vissa partier framför i dag.

Skyddsjakt är i dag den enda tillåtna jaktformen av säl och skarv och får ske om Naturvårdsverket så beslutar, till exempel för att förhindra allvarlig skada och om det inte finns någon annan lämplig lösning. Låt oss minnas igen att det inte är sälen som har rubbat balansen eller ekosystemen utan att det är människan.

Naturvårdsverket tillåter jakt. Men frågan om att utöka skyddsjakten behöver ses i ljuset av länsstyrelsernas återrapportering, som visar att det sällan är mer än 50 procent av tilldelningen som faktiskt fälls. Att då öka tilldelningen av skyddsjakt kan knappast vara lösningen. I stället behövs såklart insatser för att säkerställa att skyddsjaktsbesluten kan utnyttjas fullt ut.

Frågorna om hur Sverige kan uppnå en hållbar förvaltning av säl är dessutom under beredning i Regeringskansliet. Liberalerna följer noggrant detta arbete, och vi får se var vi hamnar. Det kan hända att en utökad jakt behövs men inte innan vi har använt alla andra möjligheter.

Fru talman! Vi liberaler vill reformera strandskyddet igen för att möjliggöra fler strandnära bostäder i områden där exploateringstrycket inte är särskilt hårt. Liberalerna är dock samtidigt en tydlig garant för ett starkt generellt strandskydd, både för allmän tillgänglighet längs våra stränder och för skydd av biologisk mångfald.

Vi kan konstatera att den reform av strandskyddet som gjordes 2009 för att skapa en mer flexibel tillämpning av reglerna inte har fått tillräckligt genomslag - eller något alls, vill jag drista mig till att säga. Som strandskyddsreglerna fungerar i dag hindrar de i alltför hög grad att bostäder byggs i attraktiva lägen. Kommunerna har alltför liten möjlighet att skapa förutsättningar för utbyggnad på platser där människor vill bo.

Liberalerna kommer att aktivt arbeta för att punkten i januariavtalet om en utredning om strandskyddet kommer att innebära att strandskyddet i grunden görs om med en ökad differentiering och ett ökat lokalt inflytande.

Fru talman! Till sist vill jag säga några ord om utskottets tillkännagivande till regeringen rörande GMO. Tillkännagivandet innebär att jag inte behöver yrka bifall till Liberalernas motion i denna del.

Vi vet att avkastningen kan öka på ett miljövänligt sätt genom att man anpassar växtsorter och brukningsmetoder utifrån lokala förhållanden. Vi vet också att genteknik, som är snabbare än konventionell växtförädling, är viktigt i detta arbete. Olika tekniker kan leda till samma resultat, men dagens lagstiftning gör skillnad på vilken förädlingsmetod som används. Växtsorter som framställts genom traditionell växtförädling kan vara tillåtna, medan växtsorter med samma egenskaper som framställts genom GMO-teknik inte är det.

Detta regelverk hämmar utvecklingen av nya växtsorter liksom lantbrukets utveckling. Det borde vara grödans förändrade egenskaper och dess potentiella miljö, avkastnings- och hälsoeffekter som är viktiga att ta ställning till, inte förädlingsmetoden som sådan. Lagstiftningen om genteknik bör mot denna bakgrund moderniseras och göras teknikneutral, säger utskottet, och Liberalerna instämmer i det.

(Applåder)

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som Tina Acketoft sa i sitt anförande. Det är dock tråkigt att vi inte är eniga vad gäller sälen.

Detta är egentligen inte en replik, utan jag vill snarare göra ett tillägg till protokollet. Tina Acketoft tog upp det faktum att man inte klarar av att skjuta de sälar som man har fått skyddsjakt för. Orsaken till detta är att kraven innan man får lov att skjuta är så höga. Det är inte bara att åka ut och skjuta en säl, utan den måste finnas i direkt anslutning till fiskeredskap och så vidare. Här handlar det om metrar. Vad som gäller runt skyddsjakt av säl är väldigt strikt reglerat. Detta är orsaken, inte att sälstammen är för liten.

Att skjuta säl genom skyddsjakt är väldigt svårt om man ska hålla sig inom lagens råmärken. Jag ville bara få det fört till protokollet.

Fru talman! Tack så mycket, Kjell-Arne Ottosson! Ja, det är möjligt att det behövde föras till protokollet. Jag tror dock att detta är kunskap som förmodligen alla här i salen har.

Som det ser ut i dag är sälbeståndet självklart livskraftigt. Det är därför jag valde att inte skriva under förslaget om att utöka skyddsjakt eller jakt på säl. Det finns andra frågor som vi måste lösa först så att vi kan använda 100 procent i stället för de 50 procent som vi gör i dag. Inte sjutton skjuts fler sälar om vi säger att man får skjuta 150 procent om vi nu har 100 procent och bara kan skjuta 50 procent. Självfallet måste vi ha åtgärder på plats som gör att man faktiskt och aktivt kan använda hela den kvot vi har.

Jag kan tillägga att det är otroligt svårt där jag bor, för där simmar tumlare mellan sälar. Hur gör man då?

Problemen finns. Men som jag sa är lösningen just nu inte att utöka antalet, utan lösningen är att se vilka regelförenklingar vi kan göra och hur vi kan utveckla de metoder som behövs för att vi ska kunna fylla den kvot som redan finns i dag.

Fru talman! En sådan regelförenkling får man genom att det blir licensjakt, eftersom det då inte finns lika höga krav. Då får man åka ut för att just jaga säl. Man måste inte bara skjuta sälen när den är på fiskeredskapen och håller sig inom ett antal meter. Den regelförenkling som Tina Acketoft talar om får man alltså om man övergår till licensjakt.

Jag har inget ytterligare att tillföra i debatten eftersom jag har fått det jag ville fört till protokollet.

Fru talman! Det som Kjell-Arne Ottosson säger stämmer, det vill säga att det blir förändrade regler om man så att säga förändrar rubriken för var sälen kan skjutas.

Just hållbar förvaltning av säl är dock under beredning i Regeringskansliet. Fortfarande finns dessutom 50 procent kvar av den kvot som vi inte skjuter av. Jag vill först se var vi hamnar när vi hittat andra lösningar. Som jag sa i mitt anförande är vi inte till hundra procent negativa till detta. Men som det ser ut i dag och tills vi har sett vad som händer står vi fast vid denna punkt.

Fru talman! Rebecka Le Moine kommer lite senare att hålla Miljöpartiets linjetal om biologisk mångfald och hur viktigt det är att Sverige får en skarpare naturpolitik och ett bättre skydd av naturen. Själv ska jag ta upp några specifika frågor som finns i betänkandet. Jag står för övrigt bakom de reservationer Miljöpartiet har men yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation 13.

På 1980-talet arbetade jag på Naturhistoriska riksmuseet. Jag kunde då följa arbetet som leddes av forskare på museet om hur sälar, havsörnar och sillgrisslor hotades av organiska miljögifter och tungmetaller. Sälarterna i Östersjön var akut hotade på grund av miljögifter men också på grund av ett högt jakttryck. I dag har sälen börjat återhämta sig. Det ska vi vara glada för, vilket även generaldirektören för HaV sa på ett seminarium så sent som i går. Att vi minskar föroreningarna i vår miljö så att djurarter kan återhämta sig är viktiga framgångar.

Miljöpartiet tycker inte att det är läge att öppna för licensjakt på säl. Det finns visserligen stor kunskap om att sälar kan orsaka skada för det kustnära fisket, men den skyddsjakt som förekommer utnyttjas tyvärr inte fullt ut. Ansträngningar bör nu göras för att underlätta och effektivisera förvaltningen av säl och säkerställa att skyddsjaktsbesluten utnyttjas till fullo.

Utöver detta är det här en fråga som bereds i Regeringskansliet. Vi tycker därför att det är rimligt att avvakta ett beslut innan man vidtar åtgärder som redan är på gång. Detta gör att tillkännagivandet kommer lite som en så kallad servettskiss. En aspekt som måste vägas in i sammanhanget är djurskyddsaspekten. Det är inte helt enkelt att jaga säl. Om skytten missar dyker sälen. Skadskjutna sälar utsätts för ett mycket stort lidande. Det är oerhört väsentligt att komma med förslag som är mer genomarbetade än detta.

Hanteringen av GMO är reglerad på EU-nivå. Förfarandena för riskbedömning och godkännande av GMO ska göras på vetenskaplig grund med beaktande av försiktighetsprincipen. Forskning ska självklart uppmuntras. Användningen av GMO i Sverige får inte leda till negativ påverkan på biologisk mångfald. Därför är det viktigt att försiktighetsprincipen även fortsättningsvis ska gälla.

Det är av mycket stor betydelse att GMO-produkter är tydligt märkta. Vi anser inte att det finns anledning att förändra lagstiftningen i dagsläget.

Att i klimatets namn påstå att GMO skulle vara en lösning är - måste jag säga - en väldigt stor överdrift. För att klimatanpassa jordbruket behöver vi se omfattande utvecklingssteg mot ett fossilfritt jordbruk och minskad användning av insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Många GMO-tillämpningar låser dessutom fast oss i ett ökat kemikalieberoende och ett jordbruksekosystem med stor påverkan på miljön, särskilt på den biologiska mångfalden. Detta gäller inte minst pollinerarna, de vilda och tama bina, som vi måste slå vakt om just för matproduktionens skull.

Fru talman! Har du märkt att talgoxen sjunger när du är på väg hit till riksdagen på morgnarna? Har du märkt att sånglärkorna sångflyger över fälten, att krokusen blommar i rabatten och att träd och buskar knoppas allt mer?

Våren är verkligen på väg, och snart börjar det grönska. Det är denna tid på året som många människor börjar längta ut till naturen. Det är också denna tid på året som lantbrukarna börjar släppa ut sina kor i betesmarkerna. Det ska vi tacka dem för - de gör därigenom en stor insats för naturen.

Det är många lantbrukare vi bör tacka. Vi bör också tacka ekobönderna, som låter bli att spruta. De gynnar verkligen den biologiska mångfalden. Bland annat gynnar de fåglarna - gulsparven och sånglärkan för att nämna två.

Nu när vi längtar ut i naturen är det den där skogspromenaden som hägrar, när det fortfarande är ljust så här efter jobbet. Det kan också handla om första turen med kanoten eller om fågelskådning, för att man varje gång man är ute kan upptäcka att nya fåglar anlänt. Det kan också handla om att bara komma ut och njuta av blåsippor och vitsippor.

Att vi kan röra oss fritt i skog och mark kan vi tacka allemansrätten för. Vi måste värna allemansrätten. När fyra partier, med Sverigedemokraterna i spetsen, vill inskränka allemansrätten måste vi involvera alla naturälskande svenskar i denna diskussion. När Centern ständigt propagerar för att stärka äganderätten undrar jag ibland vilken rätt som är tänkt att försvagas.

Allemansrätten är allas rätt att vara ute i naturen. Allemansrätten innebär också en skyldighet för den som är ute i naturen. Du måste visa hänsyn mot djur och natur, mot markägare och mot andra besökare.

Turismen är en växande basnäring för Sverige, och allemansrättens roll för att utveckla naturturismen är helt avgörande. Vi måste värna allemansrätten.

Strandskyddet ska utredas, enligt januariavtalet. Strandskyddet har funnits sedan 1950-talet - 100 meter upp på land och 100 meter ut i vattnet har skyddats. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för den allemansrättsliga tillgången till strandområden samt att bevara goda livsmiljöer för djur och växter på stränderna.

Tack vare strandskyddet kan vi promenera längs stränderna, bada, fiska, åka skridskor eller göra strandhugg med båten. Stränderna är också bland de mest artrika miljöer som finns i Sverige. Yngel växer upp i ålgräsängarna, och artrikedomen är extra stor längs de orörda älvsträckorna.

När strandskyddet nu ska utredas kan även vi från Miljöpartiet se fördelarna med vissa förändringar. Vi tycker att det är bra att det ska gå att bygga bostäder och förstärka byar och tätorter på landsbygden. Vi tycker att det är bra att naturturismen och friluftslivet kan få sina behov tillgodosedda med olika anläggningar. Vi tycker att lantbruket och hästnäringen ska ha lika goda villkor att utvecklas och till exempel kunna anlägga stängsel ned mot sjöar och vattendrag.

Vi tycker att informationen om de beslut som fattas gällande strandskyddet måste förbättras, både till sakägare och till allmänheten.

Vi tycker också att strandskyddet ska stärkas där stränderna är hårt exploaterade. Länsstyrelsen i Norrbotten har gjort ett väldigt fint arbete. De har gjort en digital karta över alla stränder i hela Sverige. Där kan man verkligen få en överblick över hur stränderna i Sverige är exploaterade.

Det är ganska känt att stränderna i Stockholms län är hårt exploaterade - ungefär 50 procent av havsstranden är redan exploaterad. Men det är 37 procent av Västerbottens kuststräcka som är exploaterad, och 35 procent av Norrbottens havsstrand är exploaterad. Om man jämför med sjöarna är det där en betydligt mindre del som är exploaterad - i Norrbotten är det bara 5 procent.

Även om det är en liten siffra kan det ju vara intressant att veta att det nästan är en regel att det finns minst en stuga vid varje sjö i hela Sverige. Det är oerhört stor brist på helt orörda sjöar, och det är ganska unikt med milslånga havssträckor utan påverkan. Därför behöver vi också skärpa strandskyddet så att vi effektivt kan skydda den mest värdefulla natur vi har i Sverige.

Jag vill avsluta genom att citera något som statsministern sa när han läste upp regeringsförklaringen här i kammaren: "Magin i svensk gammelskog, lärkans drill och surret av honungsbin - det är vår uppgift att bevara svensk natur åt våra barn och barnbarn."

Fru talman! Tack, Maria Gardfjell, för anförandet!

Jag hade egentligen tänkt ställa en fråga, men jag reagerade också på någonting som Maria Gardfjell nämnde här. Det handlar bland annat om säljakten.

Ett skäl skulle vara just att vi kan skadskjuta säl. Naturvårdsverket fick, precis som utskottets ordförande sa tidigare, ett uppdrag och konstaterade redan 2013 att det är möjligt att genomföra licensjakt på säl. Vi får väl ändå hoppas att myndigheten hade kontroll på och kunde beakta att inte något djur skulle skadskjutas - det vill vi naturligtvis inte veta av.

Maria Gardfjell tog också upp - och anmärkte på - frågan om att genteknik skulle vara någonting som kunde ligga i klimatets intresse och som kunde användas i dess namn. Det förvånar mig att Maria Gardfjell inte ser den möjlighet som gentekniken faktiskt kan ge. Det är en metod bland andra, men jämfört med den konventionella växtförädlingen skulle det med denna metod gå mycket snabbare att åstadkomma förändringar i grödor.

Det utskottet har sagt handlar om att vi vill ha en teknikneutral lagstiftning där det inte ska spela någon roll att en ny gröda, som kanske är mer torktålig eller som kanske tål väta bättre, inte är framställd med konventionell växtförädlingsteknik utan med annan, modern teknik. Det är väl detta som forskning och innovation har gett oss, och det är förvånande att man då inte kan använda det.

Fru talman! Betty Malmberg tog först upp säljakten. Även om Naturvårdsverket säger att det är möjligt att införa licensjakt behöver det inte vara önskvärt.

När det gäller frågan om GMO hade faktiskt Gentekniknämnden ganska nyligen ett ärende där man använde klimatargumentet som skäl för beslutet. Där visade det sig att man hade ett förslag på att genmodifiera ett sädesslag som skulle innehålla 7 procent i stället för 5 procent oljor i kärnan, tror jag att det var. Detta hävdade man skulle kunna vara bra för att i framtiden ersätta olika typer av mineraloljor med fossilfria alternativ. Jag tycker att det var ett oerhört långsökt argument; just en kombination av vete och havre är kanske inte direkt någon oljegröda över huvud taget. Jag måste säga att man verkligen greppar efter halmstrån när man ska använda klimatargument i GMO-sammanhang.

Fru talman! Jag tackar Maria Gardfjell för svaren.

Naturvårdsverket har sagt att licensjakt är möjligt men inte önskvärt, hävdar Maria Gardfjell. Men vi vet faktiskt inte om Naturvårdsverket har konstaterat huruvida det är önskvärt eller inte. Myndigheten har sagt att det är möjligt att genomföra licensjakt. Att sedan Socialdemokraterna ihop med Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte finner det önskvärt tycker jag är en annan frågeställning. Det viktiga var här att en myndighet konstaterat att licensjakt är möjlig att genomföra. Att vi sedan har politiskt skilda uppfattningar om huruvida det är rimligt eller inte att genomföra sådan är en sekundär fråga.

När det handlar om genmodifieringen poängterar samma partier i sin reservation att man måste ta hänsyn till försiktighetsprincipen, att det ska vara vetenskapligt grundat och att man också måste se till att den biologiska mångfalden inte på något vis skulle kunna påverkas. Det, fru talman, står faktiskt redan i de statuter som reglerar genteknik. Det finns inget i det tillkännagivande som vi hoppas att riksdagen i morgon röstar för som på något vis står i motsättning till detta. När Jordbruksverket säger att deras prövningstillstånd är tillräckliga och att den riskbedömning som de behöver göra är tillräcklig ingår det att detta också prövas mot biologisk mångfald. Jag förstår inte riktigt vad det är som de här partierna ser en fara i.

Fru talman! När det gäller Naturvårdsverket och sälarna måste jag säga att jag är väldigt glad att vi har en gemensam hållning mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet i den här frågan. Jag tror att det är oerhört viktigt att säkerställa att den skyddsjakt som finns fungerar på ett bättre sätt än i dag. Därför vore det fel att hitta på helt nya inriktningar och skapa hittepålösningar. Det gäller att förbättra den skyddsjakt som finns i dag. Jag tycker att Tina Acketoft från Liberalerna höll ett alldeles utmärkt tal om just det - hur det bör gå till och hur man bör prioritera där.

När det gäller klimatfrågorna och olika områden har vi hört i den politiska debatten att det finns olika partier på högerkanten som talar för att man ska införa kärnkraft för klimatets skull. Nu är det GMO för klimatets skull. Jag väntar bara, Betty Malmberg, på att någon snart kommer och säger att vi ska gå med i Nato för klimatets skull. Jag tror inte på det.

Fru talman! Vi måste värna allemansrätten, sa Maria Gardfjell. Ja, det ska vi göra. Men frågan, som jag även tog upp i mitt huvudanförande, är: Var går gränsen? Med rätten följer även krav på hänsyn och varsamhet mot natur, djurliv, markägare och andra människor. Vi vill att man ska uppdatera gällande lagstiftning, så att den svarar bättre mot dagens efterfrågan, och därmed förtydliga allemansrätten.

Maria Gardfjell tog upp naturturismen, som är en viktig del av vårt näringsliv. Men även där får vi konflikter med allemansrätten. Till exempel finns hemma i Värmland ett Natura 2000-område med ett väldigt rikt fågelliv. Ja, så är det på våren, fram till dess att kanotuthyrningsföretagen startar sin verksamhet. Då kommer kanotisterna och drar i land sina kanoter där, för det är så fint att sitta där och rasta. Därmed finns det inte kvar några fåglar där när äggen egentligen ska kläckas. Här handlar det alltså om att se var gränsen går, till exempel inom sådana områden.

Sedan finns det markägare som får sin skog förstörd längs med till exempel kanotleder för att man inte bryr sig om de lagar som gäller. Jag vill fortfarande hävda att vi har ett jobb att göra för att kunna stärka allemansrätten. När det gäller till exempel bärplockning är det en del företag som verkligen brukar naturen över gränsen för vad som borde falla under allemansrätten.

Jag vill fråga Maria Gardfjell: Anser Maria Gardfjell att allemansrätten i alla lägen ska övertrumfa den i grundlagen skyddade äganderätten?

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för frågan. Jag måste verkligen säga att allemansrätten är en oerhört viktigt fråga. Det är viktigt att stå upp för allemansrätten och värna den.

Kjell-Arne Ottosson tar upp ett antal frågor kopplade till var gränsen ska gå för allemansrätten och om den verkligen ska vara så stark att den ska vara skyddad i grundlagen, vilket även den rätten är. Det här är oerhört viktigt. En partivän till Kjell-Arne Ottosson och jag var, liksom många andra här, på en konferens om fisketurism och fiskebranschens utveckling. Där togs det upp att grunden för att fisketurismen ska kunna utvecklas är allemansrätten.

Kjell-Arne Ottosson nämner konflikter kring allemansrätten och tar ett exempel där allemansrätten kommer i konflikt med fågelskyddet. Det finns möjlighet för kommunerna att ta initiativ till naturreservat och skyddsområden för olika arter. Det här skulle vara ett typiskt sådant område där man skulle kunna skydda fågellivet genom besöksförbud på stränderna vissa tider på året.

När det gäller bärplockning, fru talman, tycker jag att det är oerhört viktigt att komma ihåg vilken fantastisk resurs för vår mathushållning som de vilda bären är. Det behövs många fler bärplockare runt om i landet. Jag hoppas att väldigt många i allmänheten börjar plocka mer bär.

Fru talman! Som jag sa tidigare är allemansrätten viktig. Själv går jag gärna i skogen. Jag är ute och paddlar, går i fjällen, åker långfärdsskridskor och åker skidor. Självklart vill jag ut och färdas i skogen. Det är enormt viktigt.

I sitt svar tog Maria Gardfjell upp det här med skyddet gentemot fågellivet. Men de som äger skogen, äger marken, får i vissa områden se sina planteringar förstörda för att människor går där. Man tar sig alltså större friheter än vad allemansrätten ger rätt till. Därför anser vi att vi måste hitta nya vägar för att kunna möta orsakerna till konflikter.

Som sagt är allemansrätten viktig, men vi har även äganderätten. Det är faktiskt någon som äger marken. Jag får ofta höra: Jag är i min skog och plockar bär, jag är i min skog och plockar svamp! Men nej, det är inte din skog bara för att du är där och plockar bär eller svamp. Det är faktiskt någon som äger den, och äganderätten är som jag nämnde grundlagsskyddad.

Jag vill fråga Maria Gardfjell än en gång - jag vänder på frågan för att se om jag får svar då: Anser du att äganderätten någon gång ska kunna övertrumfa allemansrätten när det gäller hur enskilda personer kan bli drabbade?

Fru talman! Det förekommer absolut överträdelser av allemansrätten. Det finns exempel på olika aktörer som helt enkelt har förött naturen, och det är inte i enlighet med allemansrätten, utan allemansrätten innebär en skyldighet att faktiskt ta vara på naturen och även ta hänsyn till markägare och så vidare.

De seriösa naturturismföretagen ser till att sluta avtal med markägarna när de ska göra olika saker. Då blir det vinn-vinn för markägarna och det växande näringslivet på det här området.

Jag måste säga att jag ibland tror att en del av diskussionen om äganderätten handlar om att markägarna kanske är lite avundsjuka på de företagare som har goda idéer om hur man kan tjäna pengar på turism i naturen. Den typen av avundsjuka vill jag se mindre av. Jag vill se mer av ett växande näringsliv inom naturturismen.

Fru talman! Allemansrätten och strandskyddet är något av det finaste vi har i svensk lagstiftning. Det handlar ju om att allmänheten ska få tillgång till naturen. Nu har ni redan debatterat allemansrätten, så låt mig ställa några frågor om strandskyddet.

Precis som Maria Gardfjell sa har strandskyddet en lång historia i Sverige. Vi kan åka ned till kontinenten - nästan vilket land som helst - och försöka promenera runt en sjö, längs en strand eller något liknande, så ser vi att det råder stenhård exploatering i länder där man inte har något som motsvarar ett strandskydd.

Strandskyddet handlar helt enkelt om att alla människor ska kunna lyssna till lärkans drill och känna magin i skogen och sjön, för att knyta an till det som Gardfjell talade om tidigare.

På det Maria Gardfjell sa lät det som om 73-punktsöverenskommelsen med Centerpartiet, Liberalerna och Socialdemokraterna handlade om att stärka strandskyddet. Men i punkt 23 i överenskommelsen talar man om att strandskyddslagstiftningen i grunden behöver göras om. Man talar om att det ska bli enklare att bygga strandnära. Man talar om fler bostäder, näringsverksamhet, besöksnäring etcetera.

Jag vill därför fråga Maria Gardfjell: Är syftet med att göra om strandskyddslagstiftningen verkligen att stärka allmänhetens tillgång till våra stränder?

Fru talman! Jag vill tacka Jens Holm för frågan. Det här är verkligen en fråga som engagerar mig mycket. Jag kan inte påstå att jag var superlycklig över att den här frågan kom in i 73-punktsprogrammet. Strandskyddet är ju en av de finaste saker vi har.

Men om du läser lite längre i den punkt i 73-punktsprogrammet som du nyss läste upp finns det också med att vi behöver stärka strandskyddet. Det handlar både om att förändra strandskyddet och om att stärka det på vissa ställen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi i den diskussion som förs om strandskyddet också involverar allmänheten. Jag tror, precis som du sa, Jens Holm, att många svenskar blir oroliga när vi ska göra om strandskyddet. Man känner väl till hur det är i andra länder, och det man uppskattar bäst ute i naturen i Sverige är just tillgången till stränderna.

Men det finns absolut skäl att utveckla redan befintliga byar, att ha en landsbygdsutveckling och att stärka lantbruket och hästnäringen. Det finns positiva sidor i en förändring av strandskyddet som jag faktiskt också kan se och som jag ser i den dialog som förs om strandskyddet.

Det gäller att gilla läget lite grann. Den här punkten finns i 73-punktsprogrammet, och nu måste vi vara med också. Jag hoppas att Vänsterpartiet också är med och definierar vad som är okej och vad som inte är okej när det gäller förändringar av strandskyddet.

Fru talman! Man ska komma ihåg att strandskyddet har setts över och gjorts om i flera omgångar. Senast var det den borgerliga regeringen som införde landsbygdsutveckling i strandnära lägen, de så kallade LIS-områdena. Hur väl har det fungerat? Jag skulle vilja säga att det har blivit ett stort fiasko. Det har inte lett till något alls.

Redan i dag ges det väldigt mycket dispenser från strandskyddet. Det är en redan flexibel lagstiftning. Jag blir orolig när jag läser punkten. Det första man tar upp i punkt 23 i 73-punktsprogrammet är att det ska vara enklare att exploatera. Sedan står det mycket riktigt också att man ska kunna stärka skyddet, men, fru talman, tillåt mig tvivla när Miljöpartiet ska stärka strandskyddet tillsammans med Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet. Tillåt mig tvivla en smula. Men jag säger så här: Lycka till!

Fru talman! Jag hoppas att jag kan få möjlighet att samarbeta med Jens Holm och många andra kring de här frågorna. Vi behöver verkligen ha en dialog med svenska folket om hur man ser på strandskyddet. Ibland glömmer vi bort att Sverige inte bara består av markägare, utan det finns också väldigt många människor som vill komma ut i naturen och uppleva naturen. Där måste markägarens intressen stå mot möjligheten att ta en simtur i en sjö, att bada och att lägga till med båten. Är det just den finaste klippan vid sjön som ska exploateras? Är det de få kvarvarande sandstränderna längs våra kuster som ska få exploateras?

Jag tycker att vi behöver ha en mycket mer kvalitativ diskussion om detta. Tacka sjutton för att det getts för mycket dispenser. Det är inte bara de senaste åren som man har haft ambitionen att göra mer satsningar på landsbygden, vilket jag kan tycka är okej. I städerna har man haft ett slags allmän dispens från strandskyddet under lång tid. Jag tycker att det ska finnas en rättvisa för landsbygden, faktiskt.

Men när man ser att 37 procent av Västerbottens havsstrand är exploaterad och att det nästan inte finns några kuststräckor kvar som är en mil långa och oexploaterade i Sverige - nog sjutton har det gått alldeles för långt! Här tycker jag att man också ska ha en idédiskussion om strandskyddets utveckling och om var vi tycker att det är okej att utveckla Sverige. Det kan handla om byautveckling och utveckling för lantbruket. Jag tycker att det är viktigt.

(Applåder)

Fru talman! I likhet med Runar Filper yrkar jag bifall till reservationerna 5 och 14.

Sverigedemokraternas miljöpolitik utgår från förvaltarskapstanken och har alltid varit långsiktig, precis som all vår politik beaktar de långsiktiga konsekvenserna för kommande generationer. På samma sätt som vi och våra förfäder har fått leva i och vistas i den underbara svenska naturen med alla dess skepnader och skiftningar måste våra barn och kommande generationer få ha samma möjlighet.

Att leva av och med respekt för naturen är lika självklart. Det görs i dag mycket som är bra för biologisk mångfald, men prislappen är hög.

Hade vi haft normala invandringsnivåer de senaste årtiondena hade det inte varit något problem - då hade pengarna funnits. Men på grund av den förda politiken har Sverige dragit på sig stora framtida kostnader. Det gör att det kommer att finnas ett betydligt mindre ekonomiskt utrymme i framtiden.

Detta kommer att förstärkas av att vi går in i en lågkonjunktur, troligen snart. Situationen kommer att vara bestående i många år. Vad måste vi då göra? Jo, då gör vi klokt i att försöka finna kostnadseffektiva lösningar inom miljöpolitiken. Det gör miljöpolitiken robust i tider med sämre ekonomi och mindre ekonomiskt utrymme. Det är en hållbarhet i sig själv. Det handlar om att spara pengar på det som är mindre effektivt. Det handlar om att hitta synergier och om att finna särskilt effektiva åtgärder för att skydda och stärka biologisk mångfald.

Biologisk mångfald handlar inte bara om avsättning av reservat. Mycket av den är beroende av aktivt brukande av jord och skog med varsam hand, precis som Runar Filper förklarade för en stund sedan. Det kräver kunskaper. Det kräver ny teknik. Det kräver engagemang hos brukarna, och det kräver lönsamma näringar. De tre sistnämnda förutsättningarna glömmer många bort.

Fru talman! Det finns tre sakområden som har fått för lite uppmärksamhet och där åtgärder effektivt skulle leda till skydd av biologisk mångfald:

skydd av brynmiljöer

åkermarksinventering

invasiva arter.

Övergången mellan skog och åker, så kallade skogsbryn, ger livsförutsättningar för många arter, bland annat hotade arter, om brynen sköts på rätt sätt. Dessutom har bryn en naturlig linjär utbredning och finns överallt i landskapet, vilket minskar risken för fragmentisering. En mindre ansträngning ger stort resultat.

Den intensivt brukade åkermarken saknar i dag miljöövervakning. Det är en god idé att övervaka jordbruksmarkens biologiska status, både ur ett miljöperspektiv och ur ett långsiktigt produktionsperspektiv. Här finns en synergi. På så sätt kan man upptäcka långsiktiga förändringar som kan påverka biologisk mångfald och produktivitet. Det man upptäcker kan man sedan åtgärda.

EU och i synnerhet Sverige har varit pinsamt sena på bollen när det gäller invasiva arter. Det är arter som har flyttats hit med människans hjälp och som har blivit ett problem för biologisk mångfald och för ekonomi. De är ett av de största hoten mot biologisk mångfald. Till sist fick vi regler. Nu är det viktigt att noga följa tillämpningen av reglerna och att vara beredd att vidta åtgärder.

På dessa områden har vi lagt fram förslag. Ni har ännu inte anammat dem; det tycker jag är synd.

Det finns även anledning att fokusera på lagstiftning som inte fungerar. Miljöbalkens regler om skydd mot slentrianmässig exploatering av jordbruksmark har blivit ett rundningsmärke. Det har inte fungerat. Vi föreslår översyn och förändring. Det är synd att vi inte heller där fick stöd av er andra.

Gentekniklagstiftningen har vi pratat om. Den fungerar inte heller. Teknikutvecklingen har gjort den föråldrad. Lyckligtvis finns det en majoritet som inser detta. Därför kommer riksdagen i morgon med största sannolikhet att rösta igenom en revidering av gentekniklagstiftningen, i syfte att modernisera den och göra den teknikneutral.

Beslutet utgår från insikten om att vilken teknik som en växt eller en annan organism förändras med inte är det intressanta. Det är risknivån som ska få avgöra om till exempel en växt godkänns. Det som är riskabelt ska behandlas som riskabelt. Det som inte är riskabelt ska hanteras som att det inte är riskabelt. Det är logiskt, och det är vetenskapstillvänt. Beslutet är egentligen självklart, men det är historiskt i och med att det sätter punkt för ett årtionde av tvekan om vilken som är Sveriges inställning. Sverige sätter ned foten i morgon. Men det ändrar inte vår försiktiga hållning, om nu någon skulle tro det.

Sedan är det synd att riksdagen inte vågar ta ett ytterligare steg för att möjliggöra för svenskt lantbruk att i närtid få verktyg för växtförädling som skulle föra upp Sverige till jordbrukets tätposition, både ekonomiskt och med tanke på offensiva miljöegenskaper. Det gäller till exempel växter som minskar insatsmedelsanvändningen. Jag kan ge ett exempel. Potatis som är resistent mot bladmögel skulle minska körningarna väsentligt. I dag kan man vid konventionell potatisodling tvingas göra ett tiotal körningar på fältet bara för att bekämpa bladmögel. Man besprutar då med svampbekämpningsmedel. Det skulle man slippa.

Man tar inte detta ytterligare steg. Riksdagen avstår nämligen från att rösta för Sverigedemokraternas förslag om att pröva den gängse tolkningen av EU-domstolens otydliga dom om nya förädlingstekniker. Riksdagen avstår också från att rösta för vårt förslag om att använda den undantagsparagraf som finns i befintlig gentekniklagstiftning för att pröva de allra mest okomplicerade produkterna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Yasmine Eriksson och Runar Filper (båda SD).

Fru talman! Jag trodde att jag hade hört allt här i kammaren, men jag blev förvånad. Plötsligt skyller Sverigedemokraterna den dåliga miljöpolitiken på invandringen. Det är en absurd tanke, och det är hemskt att behöva höra det i den här kammaren, som trots allt är det demokratiska Sveriges mittpunkt. Här skylls allt på invandringen från Sverigedemokraternas sida. Det är kanske inte helt oväntat men väldigt, väldigt sorgligt.

Vi diskuterar miljöpolitik i dag. Vi kan läsa det som Sverigedemokraterna skrev om sin miljöpolitik i sin budgetmotion i höstas. Vi kan fundera lite grann på om det är deras miljöpolitik som är bäst eller inte. De hävdar att den är det. De skyller faktiskt inte på invandringen just här. Det är skönt att det i alla fall inte finns i texten, även om det togs upp i tal.

Ska man vara helt ärlig kom det väldigt många flyktingar till Sverige 2015. Det bidrog till en rekordhög tillväxt. Den var på gång redan tidigare, men den stärktes ännu mer. Det gjorde att vi hade ett reformutrymme som gjorde att vi bland annat kunde satsa rekordmycket på miljön. Bara under förra mandatperioden ökade antalet skyddade områden med 40 procent i Sverige. Det är en enastående politik. Det är någonting som vi allihop i denna kammare ska vara stolta över.

Vi kan läsa det som Sverigedemokraterna skriver om detta. Man menar att det är en skenande kostnadsutveckling inom miljöområdet i Sverige. Det har då ökat från 5,3 miljarder 2015 till 11,8 miljarder 2018. Man menar att det är katastrof. Det är oerhört dåligt, menar Sverigedemokraterna. Man menar att man borde ha varit mycket mer återhållsam i stället för att göra på det här sättet.

Vi kan läsa om vad Sverigedemokraterna själva ska satsa här. Man ska inte satsa någonting. Man drar ned med nästan 4 miljarder på klimat- och miljöområdet. Jag undrar om Staffan Eklöf kan svara på frågan: På vilket sätt blir miljöpolitiken bättre av den slakt av miljöpolitiken som Sverigedemokraterna gör?

Fru talman! Jag ska säga något helt kort. Befolkningsökning ger en ökad konsumtion av välfärd. Det är en kostnad. Och får man inte människor i arbete blir det inte motsvarande ökning av inkomsterna. Så enkelt är det. Skillnaden är att vi utgår från realiteter - det är en del av definitionen av oss - medan vissa andra inte gör det.

Det är ingen budgetdebatt nu, men jag ska gärna svara på frågan. Vi gör nedskärningar eftersom det finns behov på många ställen. De behoven kommer inte att minska. De kommer att öka. Jag försökte förklara det i anförandet. Man kan titta på de nedskärningar vi gör - det handlar om miljöövervakning, Naturvårdsverket och åtgärder för värdefull natur. Vi ligger på samma nivå som regeringen låg på 2017. Tycker man att vår budget i dag är otillräcklig tycker man att regeringens budget 2017 var otillräcklig.

Då blir min fråga till Magnus Manhammar: Anser inte Magnus Manhammar att vi bör utgå från realiteter? Ska vi utgå från något som inte stämmer?

Fru talman! Tack för frågan, som gällde ifall jag tycker att det är viktigt att vi utgår från realiteter. Självklart tycker jag att det är helt avgörande. Det är ju därför vi är här: Vi ska förändra verkligheten och förhoppningsvis göra den betydligt bättre.

Realiteten som vi står inför just nu är, som flera av oss har vittnat om här, att vi står inför den sjätte massutrotningen av arter på jorden. Här i Sverige sker det också utrotning av arter. Även om det inte är lika allvarligt här som på många andra ställen står vi inför en alarmerande utveckling när det handlar om arterna, inte minst på grund av klimatförändringarna men också på grund av den överexploatering som sker i Sverige.

I den realiteten behöver vi rekordsatsa på miljöarbetet. Vi behöver rekordsatsa på skydd av värdefull natur. Det är precis det vi behöver göra. Det har den tidigare regeringen gjort, och det hoppas jag att även den nuvarande regeringen kommer att göra. Utifrån vad som står att läsa i januariavtalet vet jag att det kommer att komma ganska mycket.

Sverigedemokraterna går däremot till val på, och till och med driver efter valet, att man ska försämra miljöpolitiken. Man ska dra ned 4 miljarder. Den slakt av miljöpolitiken som Sverigedemokraterna vill göra är lika stor som den slakt Donald Trump gjorde i USA och som blev utbuad av världen. Jag tror till och med att den slakt som Sverigedemokraterna försökte göra här i Sverige är större.

Konsekvensen av det som hände i höstas och den budget som gick igenom var just att stödet för skydd av värdefull natur minskade oerhört. Det minskade med 52 procent, om man läser det som Naturskyddsföreningen säger. Dessa 52 procent har fått ganska stora konsekvenser för miljön. Länsstyrelserna säger själva att man på grund av nedskärningarna inte kan ha en aktiv tillsyn för tillfället. Det får konkreta konsekvenser i realiteten, och det är det jag tycker att vi ska diskutera här. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att Sverigedemokraterna har en oseriös politik när det handlar om miljön.

Fru talman! Tack, Magnus Manhammar, för frågorna!

För det första är minus 4 miljarder en definition från ledamotens sida. Men som vi ser det är det en metodfråga. De stora nedskärningarna ligger på klimatsidan med Klimatklivet, något som till stora delar är utdömt som ineffektivt av Riksrevisionen.

För det andra gör vi andra satsningar, som ni inte kallar klimatsatsningar. Vi har insett att man måste ifrågasätta de metoder man har valt. Vi vill satsa pengar på u-länder som nu bygger upp sin infrastruktur och väljer väg mellan klimatbelastande och klimatvänlig utveckling. Vi lägger pengar på teknikutveckling som kan få ett globalt genomslag. För ärligt talat, det vi gör i Sverige och det vi sparar här kommer tyvärr inte att påverka klimatet på något sätt. Vi är ett alldeles för litet land, och ingen kommer att följa efter oss om de inte har mycket pengar och dessutom är en demokrati.

Det jag har pratat om här handlar om att ha ett effektivitetsperspektiv på miljöpolitiken, och det är väsentligt. Det är alltid bra att ha det, för man ska inte slösa med skattepengar. Men det kommer att bli ännu viktigare i framtiden. Många av de satsningar som har gjorts och som vi har kritiserat och skurit ned på har varit ineffektiva åtgärder. Vi har i stället satsat på effektiva åtgärder, och det är genomgående i vår politik.

Man kan givetvis ha olika åsikter, men då ska man kritisera det på den grunden och säga att vi inte tror att den politiken är bra utan att vi ser det på ett annat sätt. Men man måste ändå anamma effektivitetsperspektivet på miljöpolitiken. Det har varit väldigt lite av den varan tidigare, och alla, oavsett vad man tycker, bör anamma effektivitetstanken på miljöpolitikens område.

Fru talman! Jag studsade verkligen till när jag hörde Staffan Eklöf säga att vi har bristande resurser för miljöarbetet på grund av för stor invandring. Är det inte så, fru talman, att vi har bristande resurser därför att Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna har röstat igenom en budget som halverar anslagen till biologisk mångfald och dessutom avskaffar skatter för de rikaste, skatter på utsläpp från miljöskadlig verksamhet och flygskatt? Sverigedemokraterna ville sänka koldioxidskatten, dieselskatten och så vidare.

Jag vill fråga Staffan Eklöf varför Sverigedemokraterna lägger skulden för ett eftersatt miljöarbete, som ni var inne på här, på flyktingfamiljer från Syrien och Afghanistan. Varför skickar ni räkningen till dem?

Fru talman! Tack, Jens Holm, för frågan!

Pengarna räcker, säger Jens Holm. Det finns jättemycket pengar, låter det som när Jens Holm pratar. Vi kan satsa väldigt mycket på miljön.

Men pengarna räcker inte. Vi har ont om pengar, och det beror inte minst på den förda migrationspolitiken. Det är väldigt uppenbart. Pengarna räcker inte till en vettig sjukvård, inte till polisväsendet och inte till försvaret. SKL skriver att man måste höja kommunalskatten med flera kronor för att få ihop budgeterna. Pengarna räcker alltså inte i Sverige. Det är svåra tider, och det kommer ännu svårare tider.

Då måste man prioritera, och ett sätt att prioritera är att se till att varje politikområde är effektivt. Effektivitetstänkandet har inte varit så närvarande i miljöpolitiken, och det är det vi inför.

Vad anbelangar att flyktingar ska klä skott för detta har vi en flyktingpolitik som hjälper flest. Det är nog svar på den frågan.

Fru talman! Jag håller med om att vi behöver prioritera i politiken. Det är inte alltid roligt att säga till bankerna att vi behöver en bankskatt, därför att ni har gjort vinster på 100 miljarder kronor och kan bidra lite mer till välfärden och miljöarbetet. Och ni superrika får bidra lite mer med en förmögenhetsskatt, därför att vi behöver pengar till välfärden och till miljöarbetet.

Principen om att förorenaren betalar innebär att den som smutsar ned mycket också får betala extra för det. Därför var vi i Vänsterpartiet med och införde flygskatten, därför har vi en koldioxidskatt och därför har vi skatter och avgifter på andra verksamheter som smutsar ned.

På alla dessa områden vill Sverigedemokraterna att bankerna ska gå fria, att de superrika ska betala lägre skatt och att den som förorenar inte ska betala skatt. Sverigedemokraterna sänker dessa skatter. Inte konstigt då att det inte finns några pengar till miljöarbetet i Staffan Eklöfs och Sverigedemokraternas värld!

Jag vill ändå fråga: Varför lägger ni ansvaret på de flyktingfamiljer som kom från Syrien och Afghanistan, människor som är på flykt från krig och politisk förföljelse? Varför kan inte Sverigedemokraterna se att det finns resurser i det här landet att omfördela och tillföra till välfärden och miljöarbetet som så väl behöver dessa resurser?

Fru talman! Skattehöjningar är ett känt tema från Vänsterpartiet, Jens Holm. Men där måste man ha både det korta och det långa perspektivet. Vissa skattehöjningar kan ge pengar i det korta perspektivet men förluster i det långa perspektivet. Ett exempel är jobbskatteavdraget som har skapat mängder av arbetstillfällen.

När man pratar om skatter måste man också bedöma konsekvenserna av det man gör. Men konsekvenserna verkar ofta underordnade när Vänsterpartiet diskuterar skattehöjningar. Man bedömer inte konsekvenserna av de skattehöjningar man föreslår, som i det långa perspektivet kan leda till minskade inkomster för staten och ett sämre fungerande näringsliv och samhälle.

Fru talman! Jag vill inte förlänga den här debatten, men i likhet med mina kollegor Jens Holm från Vänsterpartiet och Magnus Manhammar från Socialdemokraterna kan jag inte stillatigande smälta det som Staffan Eklöf uttryckte här tidigare. Att lägga skulden på flyktingar som strävar efter att komma bort från umbäranden och svåra situationer och lägga dem till last att det inte finns nog med pengar för en miljöpolitik känns märkligt. Det är häpnadsväckande uttalanden.

Det som dessutom gör detta olyckligt är att jag faktiskt uppskattar Staffan Eklöfs kompetens på många områden när det gäller jordbruket. Sakpolitiskt har ledamoten otroligt mycket kompetens, och det framgick av resten av hans anförande. Det gällde bland annat åkerbrynen, men jag tyckte i och för sig att han missade att uttala sig om frivilliga avsättningar till lärkrutorna.

Jag delar uppfattningen att miljöpolitiken kan bedrivas mer effektivt, men jag vill med det här inlägget kraftfullt ta avstånd från den jämförelse som Staffan Eklöf gjorde i inledningen av sitt anförande.

I detta anförande instämde Kjell-Arne Ottosson (KD).

Fru talman! Sverige är ett konstigt land. Det är märkligt att det blir denna reaktion. Konsekvenser spelar en roll. Moderaterna har alltmer närmat sig ett konsekvensetiskt tänkande. Konsekvenser spelar en roll i alla sammanhang - utom ett. Varför är det så?

Givetvis måste man bedöma konsekvenserna av den förda migrationspolitiken, särskilt eftersom den är så otroligt kostsam. Flera har upprepat mantrat, i detta konsensusstyrda Sverige, att jag skulle ha lagt skulden på flyktingarna. Det är faktiskt en barock tanke.

Jag har tydligt lagt skulden på röda och blå regeringar. Nu förtydligar jag detta. Skulden ligger på röda och blå regeringar som har fört en felaktig politik i många år. Den ligger inte på flyktingarna. Flyktingarna ska hjälpas, och vi ska hjälpa dem på effektivaste sätt där man bedömer konsekvenserna för dem och för oss.

Vi har den effektivaste politiken. Det är för att vi vågar se konsekvenserna av allt handlande, inte bara av ett visst handlande utan av allt handlande.

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för förtydligandet!

Förtydligandet ger en annan bild av det som sas, men likafullt berodde min upplevelse tidigare på, och det som fick mig att reagera, de ord som uttrycktes i anförandet. Men självklart får vi låta det senast sagda vara det som gäller.

Visst spelar konsekvenser roll. Jag har ingen annan uppfattning. Det är väl självklart. Vi för en politik, vi har ett ansvar för Sverige och för vad som händer i vårt land, hur vi påverkar andra länder och hur andra länder påverkar oss.

Vi moderater är för en global närvaro och ett internationellt samarbete. Det har tjänat Sverige väl. Men jag går tillbaka till att de konsekvenserna sedan inte kan läggas dem till last för att vi därför inte klarar miljöpolitiken. Är det den argumentationen man för inom varje område? Är det därför vi inte får tillräckligt bra resultat i skolan? Hur argumenterar Sverigedemokraterna i det läget? Det är förvånansvärt, och det var ett häpnadsväckande uttalande.

Jag är för att göra mer av samhällsekonomiska analyser. Det är något som vi moderater förespråkar. Jag tycker att det är intressant att även Naturvårdsverket tar upp en sådan analys som ett alternativ. Det måste man göra för att värdera vart politiken tar vägen. Men att på det viset såga en sårbar grupp jäms med fotknölarna känns inte anständigt, Staffan Eklöf.

Fru talman! Betty Malmberg hänvisar till en upplevelse. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att tre talare samfällt har missförstått vad jag har sagt. Det är signifikativt för debattklimatet i Sverige. Det säger mig att vi inte har kommit så långt i Sverige. Vi är på väg ut ur ett dåligt debattklimat, men vi har inte kommit så långt med tanke på att personer kan missförstå på ett sådant sätt att de själva tror på det. Detta kan bara ske i Sverige.

Jag nämnde i mitt tal den utmaning vi har på invandringens område och den kostnad invandringen för med sig. Det är den enskilt största faktorn, och den glöms systematiskt bort av alla andra partier i alla sammanhang. Det är av demokratiska skäl viktigt att lyfta upp detta. Medborgarna ska få se vart pengarna går och hur flödet mellan olika poster ser ut.

Reaktionen på mitt anförande är ett dåligt kvitto på dagens debattklimat. Det är min slutkommentar.

Fru talman! Vad spelar en fästing för roll? Många skulle nog likställa dess värde med noll, men vi vill gärna bevara pandor och tigrar, vilket indirekt skyddar både mossor och sniglar. Speciesism är inte ett påhittat ord utan det beskriver våra värderingar angående livet på moder jord, eller snarare och klarare diskriminering utifrån arttillhörighet. Men vad är det för typ av extrem självgodhet som vi besitter där vi sitter och försöker fatta viktiga beslut utifrån påhittade attribut?

Fru talman! Naturen behöver inte oss, och det är ett grundproblem att vi inte förstår att vi är en del av samma system. Tänk om det som är oansenligt faktiskt är helt ovärderligt för att förse oss med de tjänster vi använder varenda dag. Det finns ingen naturlag som säger att den öppna marknaden följer populationsekologin. Det är snarare så, fru talman, att det är i den förlegade ekonomin som vi har utrotat mängden däggdjur med 46 procent de senaste 40 åren. Vi slår alla de hemska rekorden.

Vad betyder solidaritet? Är det tjänster som begränsas inom vår mänsklighet, eller kan vi känna empati bortom Homo sapiens och faktiskt tillåta andra arter deras existens? Människans misslyckade lek är ett världshistoriskt svek när vi inte kan förvalta planetens liv eftersom det saknas ett genuint driv, när allt som gäller är att göra karriär helt oavsett hur det på planeten tär.

Om vi hugger ned skogarna och dämmer upp vattendragen fruktar jag dagen när framtida elever sitter på biologilektionerna och läser att deras föräldrar var huvudpersonerna som satte punkt för de ekologiska interaktionerna. Det är därför vi måste börja utlära att alla värden inte är monetära. Om vi på riktigt våra utmaningar vill lösa måste vi inse, fru talman, att våra medarter är allt annat än värdelösa.

Fru talman! I kväll handlar det om biologisk mångfald. Biologisk mångfald kan kännas främmande och akademiskt, men den är också grunden för hela vår välfärd.

Enligt FN:s definition handlar det om variationsrikedomen bland alla levande organismer. Det handlar alltså om alla djur, alla växter, alla svampar, stora som små, fula som söta. Från den lilla skalbaggen som ingen kände till, till den stora tigern.

Biologisk mångfald är en förutsättning för ett levande ekosystem, ett kunskapsbibliotek och en gratis motståndskraft mot kommande miljöförändringar, till exempel ett varmare klimat.

Fru talman! 40-50 procent av dagens läkemedel kommer ursprungligen från växter. Det globala marknadsvärdet för medicinalväxter överstiger 60 miljarder dollar årligen. Skydd av skogsekosystemets mångfald är avgörande för att insamlande av medicinalväxter ska kunna fortgå. I dag är cirka hälften av alla dessa växter hotade.

Vi vet att naturens rikedom gör att vi mår bättre. Redan efter fyra fem minuters promenad i skogen sjunker vår puls och vårt blodtryck. Cirka 80 procent av svenska folket säger att det är nödvändigt för vår livskvalitet att få vistas i naturen. Ungefär en tredjedel av den mat vi äter har pollinerats av bin och humlor, och det finns forskning som säger att en förlust av pollinatörer skulle kosta runt 200 miljarder kronor årligen i EU. Men då är frågan om alla arter måste motiveras med en ekonomisk nytta för oss människor. Jag tycker inte det, fru talman, och det är det som gör mig till miljöpartist. I vårt partiprogram står det att vi anser att allt levande har ett egenvärde oavsett dess nytta för människan. För mig har det varit en resa att upptäcka att något som känns så självklart för mig är allt annat än standard här i riksdagshuset.

Fru talman! Att hotet om förlust av biologisk mångfald inte är lika välkänt som klimathotet är inte så konstigt eftersom det rapporteras mycket mer om klimatet än om naturen. De flesta som tänker på miljö i dag tänker antagligen på koldioxid. Men faktum är att den planetära gräns som är mest överskriden är den för förlust av arter.

Att arter kommer och arter går är naturligt. Det som är onaturligt är hastigheten de försvinner i. Utdöendetakten är i dag 100-1 000 gånger snabbare än bakgrundsutdöendet, och det är helt klart vi människor som bär ansvaret för detta. I dag består den landlevande biomassan till 35 procent av oss människor och till ca 60 procent av djur som vi äter. Runt 5 procent av dagens landbiomassa är vilda djur. Vi har möblerat om radikalt på jordens yta, och det har såklart påverkat väldigt många arter.

Ändå vet vi inte vilka andra arter vi delar planeten med. Forskarna gissar att det finns någonstans mellan 10 miljoner och 100 miljoner andra arter. Vi har hittills namngett och kategoriserat ca 1,5 miljoner. Om en art försvinner är den borta för alltid, och eftersom vi än i dag inte vet vilka vi delar vårt hem med gör vi verkligen klokast i att tillämpa försiktighetsprincipen.

Fru talman! Den biologiska mångfalden är inte begränsad till ett enskilt land. Den biologiska mångfalden är något som alla länder ansvarar för. Det säger konventionen för biologisk mångfald, och vi är ett av de drygt 90 länder som skrivit på den. Det gör att vi inte kan fortsätta skjuta varg och motivera det med att det finns fler vargar någon annanstans, för det är när alla länder tänker så som arter utrotas. Det är vi som måste skydda, stärka och återställa vår natur - våra ängar, våra sjöar, våra vattendrag och våra skogar.

Många tänker nog spontant att detta är ett problem som handlar om vad som händer på andra sidan jorden, men så är det såklart inte. I Sverige finns fler än 4 000 rödlistade arter, och trots att vi i 14 år haft ett miljömål som heter Ett rikt växt och djurliv har vi inte nått det målet.

Det område i konventionen för biologisk mångfald som flest länder misslyckats med handlar om de finansiella resurser som ska användas. Det problemet har även Sverige. Vad vi måste göra, vilket vi i Miljöpartiet är väldigt glada att vi fick in en skrivning om i januariavtalet, är att höja anslaget för skydd av värdefull natur.

Fru talman! Det går förstås inte att lösa hela problemet genom skydd. Vi vill se ett samhälle där det lönar sig att jobba med naturen i stället för mot den. Det är därför vi i Miljöpartiet vill gynna de småskaliga, ekologiska och naturvänliga brukarna snarare än de stora industrierna som omvandlar natur till monokulturer.

Det storskaliga skogsbruket och jordbruket är bland de största hoten mot den svenska biologiska mångfalden. Det är där vi har störst antal rödlistade arter, men det är också där nyckeln finns för att lyckas vända de negativa trenderna. Det finns många skogs- och jordbrukare som i dag går före politiken genom att frivilligt ställa om sitt brukande för att främja den biologiska mångfalden. Men för att få med merparten ser vi att det måste vara lätt att göra rätt även inom skogsbruket och jordbruket, och vi i Miljöpartiet vill använda vår politiska kraft och kreativitet för att hitta vägar framåt i detta.

Fru talman! Det största hotet mot livet på jorden är kanske ändå vår syn på naturen som en extra kostnad, en syn som hör ihop med föreställningen att vi klarar oss utan naturen. Klimatfrågan är aldrig så populär som när det finns pengar att tjäna på kuppen.

Men faktum är att vi måste investera i biologisk mångfald om vi vill investera i framtiden, och det kommer att kosta. Det kommer att kosta flera miljarder. Det kommer att innebära att vi säger nej till profit genom att låta vattnet rinna förbi vattenkraftverken till förmån för livet i vattnet. Det kommer att innebära att vi säger nej till avverkning för att låta gammelskogens urdjur leva kvar, och det kommer att innebära att vi säger nej till storskaligt fiske på arter som annars riskerar att utraderas. Om vi säger nej till detta säger vi nämligen ja till en blomstrande framtid och en levande planet.

Fru talman! Biologisk mångfald är också grunden för mitt politiska engagemang. Jag har jobbat med frågan utomparlamentariskt och sett hur engagemanget ökar dag för dag.

Det finns nog egentligen ingen som är aktivt för massutrotning av arter. Ändå låter vi det ske, passivt, i det tysta. Vi måste se till att den biologiska mångfalden hamnar högt upp i folks medvetande och högt upp på den politiska dagordningen. Det finns kunskap, och det finns stort engagemang hos folk tillsammans med stark beslutsamhet att lämna efter oss en levande planet för framtida generationer.

Vad som hittills saknats i alltför stor utsträckning är den politiska handlingskraften. Men med statsministerns regeringsförklaring, där han deklarerade att den biologiska mångfalden ska skyddas och ekosystemen ska värnas, tänker jag och mitt parti att det kan bli ändring på det.

Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 9 och tacka för debatten.

(Applåder)

I detta anförande instämde Emma Hult (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 april.)