Verksamheten i Europeiska unionen under 2020

Anf. 134 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till de två reservationer som Socialdemokraterna är med på i detta betänkande: nummer 14 och nummer 15. I övrigt yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.

I dag debatterar vi utskottets betänkande nummer 10. Det har samma nummer varje år. Detta är det betänkande som handlar om verksamheten i Europeiska unionen. Utgångspunkten är den EU-skrivelse som regeringen, här representerad av Hans Dahlgren, varje år ger till riksdagen. Denna skrivelse redovisar verksamheten och Sveriges agerande i EU under det gångna året.

Jag vet av erfarenhet att debatten många gånger halkar iväg till att inte handla om det som varit utan om det som möjligen komma skall.

Glädjande är trots allt att debatten om vad vi har för vägval i EU är en debatt där det finns en stark majoritet för att inom ramen för EU stå upp för grundläggande demokratiska värden, rättsstatens principer och de mänskliga rättigheterna samt verka för svenska intressen.

Skrivelsen är en omfattande text. Den beskriver ett synnerligen händelserikt år - vi kan ärligt säga att EU har haft både lyckade och mindre lyckade dagar. Pandemin har naturligtvis satt sina spår även i EU:s verksamhet, och tidvis har det varit frustrerande att sammanhållningen och gemenskapen inte alltid har varit så bra som vi skulle vilja.

Covidpandemin har onekligen utmanat unionens sammanhållning. Den har skördat många offer och fått EU-länder att visa både goda och dåliga sidor i sina kontakter med varandra. Men EU är starkare efter denna covidepidemi; det är jag helt övertygad om. Ur de svårigheter som varit under det gångna året har det fötts en ny beslutsamhet och en ny insikt om att vägen framåt inte är att agera enskilt utan att agera tillsammans.

EU har nu en återhämtningsplan och en långtidsbudget som visar att EU klarar att ta sig samman när det verkligen behövs. Jag är helt övertygad om att vi i slutändan går stärkta ur den här krissituationen.

Naturligtvis har brexit, Storbritanniens utträde ur EU, präglat det här året. Det har varit en lång och i vissa stycken plågsam resa både för EU och för Storbritannien. Nu är det viktiga att vi ser en väg framåt, tillsammans, med en ny relation mellan de kvarvarande EU-staterna och EU å ena sidan och Storbritannien å andra sidan. Våra gamla vänner är fortsatt våra vänner om än nu i ett nytt samarbetsformat.

Statsrådet Hans Dahlgren kommer att delta i debatten senare. Jag är alldeles övertygad om att han kommer att ge en mer övergripande bild. Det är därför som jag fokuserar på de två reservationer som vi socialdemokrater står bakom i detta betänkande. De reservationerna har att göra med EU:s sanktionslagstiftning mot allvarliga kränkningar av och brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är det som ofta i dessa sammanhang kallas för Magnitskijlagstiftning.

Den ena reservationen bygger på att det finns en majoritet som vill utöka Magnitskijsanktionerna, som EU har beslutat om, med ytterligare element, såsom penningtvätt och korruption. Det är inget fel i sig att lägga till detta. Men i EU-sammanhang är detta en ny lagstiftning och ett nytt sätt att arbeta, och det har varit en lång process för att komma så här långt. Vi socialdemokrater tycker att det är lite konstigt att börja ändra i dessa EU-regler när de precis har börjat gälla och när de väldigt nyss har börjat tillämpas.

Det kloka vore att utvärdera hur de fungerar och att sedan fundera över hur man kan utveckla reglerna vidare. Det var ganska tuffa diskussioner för att komma så långt som vi nu har kommit inom EU. Jag tycker att det är lite förhastat att riva upp alltihop och försöka omförhandla. Men regeringen har, såvitt jag förstår, påbörjat ett arbete i rådsarbetsgrupper. Där har man från regeringens sida lyft denna möjlighet för framtiden - om jag har förstått det rätt. Det är alltså inte uteslutet. Det handlar i hög grad om tidpunkten och strategin för att komma framåt.

Den andra reservationen som vi är en del av handlar också om sanktionsreglerna. I den reservationen pekar vi på vad vi tror är väsentligt för att sanktioner ska fungera. Sanktioner är väsentligt starkare och effektivare om vi gör dem tillsammans med andra länder. Det är nämligen så att en majoritet i utskottet tycker att Sverige skulle kunna ha egna sanktioner. Jag tror tyvärr inte att de skulle bli särskilt effektiva, även om de skulle kunna vara välmotiverade.

Jag tror att det är problematiskt om EU börjar dela upp sig och inte har gemensamma beslut om sanktioner. Det kommer att vara svårt för enskilda länder som inför sanktioner mot andra länder. Det kommer nämligen motåtgärder och motsanktioner, och de kommer de länder som enskilt har infört sanktioner att vara väldigt sårbara för. Det gäller naturligtvis även Sverige.

Det blir inte heller samma styrka i sanktioner som är införda av ett land eller några få länder. Om EU gemensamt kommer överens om sanktioner är det en väldig styrka. EU är en av världens absolut största samlade ekonomier och ett av världens största handelsområden. Det är klart att sanktioner från EU:s sida känns - var så säker!

Fru talman! Det förvånar mig, avslutningsvis, att de borgerliga partierna och framför allt Moderaterna vill gå ifrån tanken om gemensamma EU-sanktioner. Moderaterna brukar ju ofta i dessa debatter - vi kommer säkert att få höra det även i den här debatten - säga att EU-arbetet ska prioriteras upp, att Sverige verkligen ska tillhöra EU:s kärna och att EU ska vara den centrala arenan för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är inget fel i de ambitionerna. Jag tycker att vi uppfyller dem väl redan i dag. Men moderater, som tycks ha en idé om hur vi ska kunna uppfylla dem ännu bättre, är enligt mitt sätt att se inte riktigt konsekventa när de vill gå en väg med enskilda nationella sanktioner. Det rimmar illa med den övriga moderata EU-politiken.

Anf. 135 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Att blicka bakåt är första steget mot att blicka framåt. Samarbetet mellan EU:s medlemsstater har prövats hårt under coronakrisen det gångna året, med stängda gränser och sociala och ekonomiska utmaningar. Samtidigt har EU:s förmåga att säkerställa den inre marknadens funktionssätt och att upprätthålla fria varuflöden under krisen varit avgörande för svensk handel med omvärlden.

EU är ett samarbete för demokratier, där Sveriges röst ska vara tydlig och stark för att rättsstatens principer ska respekteras i hela EU. Detta är avgörande för att EU i utrikespolitiken på ett trovärdigt sätt ska kunna driva på för mänskliga fri- och rättigheter.

Medlemsstater med regeringar som försöker urholka demokratin och rättsstaten ska mötas av tydliga konsekvenser genom rättsliga påföljder, suspenderad rösträtt i ministerrådet, eller genom att EU-medel inte betalas ut. Därför ska Sverige fortsätta att fullt ut stödja de pågående så kallade artikel 7-förfarandena, som kan leda till att rösträtten i EU dras in för de aktuella länderna om inte situationen förändras till det bättre.

Fru talman! Även när det gäller EU:s vidare utvidgning är det fundamentalt att värna om den liberala demokratin och rättsstatens principer. Det har vi lärt oss inte bara under det gångna året utan också tidigare år. Det är någonting vi måste ha med oss framöver.

I dagsläget lever Turkiet inte längre upp till EU:s rättmätiga förväntningar i en utvidgningsprocess, varför det inte är meningsfullt att fortsätta medlemskapsförhandlingarna, vilka sedan ett par år tillbaka i praktiken inte förs. Däremot bör EU fortsätta att stödja det civila samhället, människorättsförsvarare och journalister i Turkiet, samt värna turkiska studenters tillträde till europeiska universitet.

Samtidigt som utvecklingen när det gäller EU:s grundläggande värden tyvärr går åt fel håll i flera av medlemsländerna pågår anslutningsprocesser på västra Balkan. EU:s inre problem är en signal att vara uppmärksam på då nya kandidatländer kan bli aktuella för medlemskap i unionen. Den skärpta granskningen av befintliga medlemsstater behöver också utvecklas i anslutningsförhandlingarna med kandidatländerna.

Fru talman! EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform. Det blir särskilt uppenbart när det säkerhetspolitiska läget präglas av ökade spänningar såväl längs EU:s östliga gräns som i Medelhavsområdet.

Dagens krav på enhällighet vid beslut inom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik omöjliggör dessvärre ett effektivt europeiskt agerande, då enskilda medlemsstater kan blockera beslut. Det blir särskilt problematiskt när fientligt inställda stater försöker binda upp enskilda EU-medlemsstater i en beroendeställning för att öka sitt strategiska inflytande på den europeiska kontinenten. En övergång till kvalificerad majoritet i beslutsfattande om utrikes- och säkerhetspolitiken skulle därför påtagligt stärka EU:s förmåga att agera på den internationella scenen.

EU:s fördjupade försvarssamarbete har potential att stärka de enskilda medlemsstaternas försvarsförmåga och unionens samlade förmåga att hantera ett försämrat omvärldsläge. Och ett effektivt samarbete mellan EU och Nato är avgörande för att hantera det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europas närhet.

De förändringar som har skett i vår omvärld är att USA nu har fått en annan inriktning på sin politik och att Storbritannien har lämnat Europeiska unionen. Vi har två länder som vi behöver förhålla oss till som nära vänner.

Vi moderater menar att de här globala utmaningarna ska mötas genom ett fördjupat transatlantiskt samarbete, vilket utifrån rådande världsordning är både logiskt och verkningsfullt. Storbritannien, Norge och USA bör ha en särställning givet dessa länders viktiga bidrag till Europas säkerhet, inte minst vad gäller hybridhot, strategisk kommunikation och cybersäkerhet.

Fru talman! Sverige ska också stå upp för samarbetet inom det östliga partnerskapet, inte minst genom att dra erfarenhet av det som har hänt i Ukraina. Vi ska vara ett starkt stöd för deras reformprocess och europeiska närmanden.

De senaste årets tragiska utveckling i Belarus visar på behovet av att EU agerar kraftfullt när auktoritära ledare i närområdet begår brott mot den egna befolkningen. De åtgärder som vidtagits mot regimen i Belarus måste vara uthålliga samtidigt som EU:s stöd till försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter ska vara funktionellt.

EU måste ha förmågan att sätta press även på den ryska regimen att ändra sitt utrikespolitiska agerande. Det präglas av hänsynslöshet och brott mot grundläggande folkrättsliga principer. Att säga namnet Aleksej Navalnyj räcker som sammanfattning.

Sverige måste också tydligt värna om en samlad europeisk hållning i Rysslandspolitiken och att nuvarande principer för politiken ligger fast över tid. Det är centralt för svenskt intresse att gasledningsprojektet Nord Stream 2 mellan Ryssland och Tyskland, som vi har diskuterat under det gångna året, stoppas. Därför måste regeringen göra ytterligare ansträngningar för att minska EU:s beroende av rysk gas.

Det är också av högsta vikt att EU har en gemensam hållning gentemot Kina, helst samstämmig med likasinnade länder såsom Australien, Kanada, Storbritannien och USA.

Kinas politiska utveckling och agerande mot omvärlden präglas av brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten och av avsteg från internationella åtaganden. Kinas agerande i Europa visar en påtaglig ambition att splittra EU:s medlemsstater genom ekonomiska påtryckningar. Om enskilda medlemsstater blir alltmer beroende av Kina och dess investeringar finns risk för att det blir svårare att enas om ett EU-gemensamt agerande. Vi har sett detta och vill inte se det igen.

Sverige ska därför vara drivande för att EU solidariskt motverkar påtryckningar från Kina mot enskilda medlemsstater.

Denna tydlighet har dessvärre brustit vad gäller utvecklingen i Hongkong, där dess självstyrande ställning slagits i spillror av Fastlandskinas agerande i Hongkong.

Fru talman! EU är också världens största biståndsgivare och ger över 50 miljarder euro om året för att motverka fattigdom och skynda på den globala utvecklingen.

Klimatfrågan är en global angelägenhet, och EU är den viktigaste internationella arenan för Sveriges klimatsamarbeten. Vi anser att Sverige med sin trovärdighet i biståndsfrågor bör verka för att EU prioriterar klimatbistånd i den gemensamma biståndspolitiken.

För Moderaternas del är det vidare självklart att beslut om att införa nya egna medel ska kräva enhällighet i rådet. Det säkrar Sveriges och riksdagens inflytande och befogenhet över skattefrågorna.

Vad EU mer bör göra är att fokusera på att fördjupa den inre marknaden och driva på för mer välståndsskapande frihandel. Den inre marknaden är en ovärderlig tillgång i en alltmer oförutsägbar värld.

Fru talman! Avslutningsvis: Efterfrågan på elektricitet kommer att öka dramatiskt i takt med att industrier och transporter elektrifieras. EU har som mål att 32 procent av energiförsörjningen ska komma från förnybara källor år 2030. Detta menar vi moderater är för lågt. Begränsningen till förnybara energikällor exkluderar dessutom kärnkraft, vilken behövs för att säkra såväl effektbehoven som stabiliteten i elsystemen.

Fru talman! Man kan säga mycket om det gångna året, och den exposé jag nu gjort skulle jag gärna vilja stämma av om ett år igen då vi ser vad EU egentligen borde göra och vi kan få anledning att se om EU har kraften att gå vidare.

Jag yrkar bifall till reservation 1 men står givetvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden.

Anf. 136 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Det är trevligt att vara tillbaka bland utrikesutskottets ledamöter.

Det har ju hänt enormt mycket inom Europeiska unionen under året. Att gå igenom alla frågor som är av vikt för vårt parti är av tidsskäl inte möjligt, så jag kommer därför att hålla mig till ett par saker som är extra aktuella just nu.

Jag yrka bifall till reservation nummer 2 som uttrycker vår ståndpunkt på ett mer allmänt plan. Men vi står i vanlig ordning givetvis bakom alla våra reservationer.

Fru talman! Den så kallade coronafonden tillsammans med den sociala pelaren innebär att spelreglerna för det europeiska samarbetet ritats om i grunden medan den svenska regeringen har förhållit sig passiv eller agerat rakt emot det svenska intresset.

Resultatet är en europeisk byråkrati som slukar alltmer resurser till allt mindre nytta och som på ett både oförsiktigt och klåfingrigt sätt vill detaljreglera frågor som utgör kärnan i det svenska välfärdsbygget och det svenska samhället och som flagrant och utan att blinka bryter mot sitt eget regelverk.

För det första är det viktigt att understryka att den så kallade coronafonden inte materiellt sett har något med pandemin i sig att göra. Fonden är egentligen ytterligare ett i en lång rad försök att hålla liv i unionens mest dyrköpta prestigeprojekt, nämligen den gemensamma valutan.

Eurosamarbetet, som det fungerar i dag, låser fast vissa medlemsstater i en närmast hopplös situation. Utan en egen valuta som gör industrin konkurrenskraftig kan vissa medlemsstater helt enkelt inte konkurrera med framför allt Tyskland, och denna situation har gjorts ännu värre genom Kinas statsstödda exportsektor.

Unionens ekonomiska medicin, så kallad interndevalvering, har fått enorma och i vissa fall rent humanitära konsekvenser samtidigt som den inte haft den avsedda effekten på de drabbade medlemsstaternas konkurrenskraft.

Redan innan pandemin visste vi med hundra procents säkerhet att vissa medlemsstater är extremt känsliga vid en extern chock mot eurosamarbetet. Det kände vi till, för det var precis det som hände 2008.

När pandemin nu är ett faktum är det återigen samma länder med samma ohållbara statsskulder, samma korrupta institutioner och samma kroniska oförmåga att hantera sin egen ekonomi som håller resten av unionen som gisslan.

Fru talman! Lösningen på problemet är givetvis inte ännu fler lån. Det vet vi redan i dag. För vad ska vi göra i nästa kris om tio år om vi då bara börjat betala av de lån vi i dag tar upp? Det vi då kommer att få höra, om vi har turen att fortfarande ha väljarnas förtroende, är att allt som behövs är ytterligare ett lånepaket som bara är lite, lite större än det förra.

Detta är dock ingen permanent lösning. Det som behövs är att eurosamarbetet avslutas. Det är den enda hållbara lösningen på detta problem. Ju mer pengar vi i dag investerar i systemet, desto mer pengar kommer vi att förlora när det oundvikliga sker.

Fru talman! Hur ska dessa pengar spenderas? Ett viktigt område är den så kallade sociala pelaren, som vi nyligen fick en plan för implementering för i och med Portodeklarationen och det meddelande som kom i mars.

Utgångspunkten för den sociala pelaren och Portodeklarationen är i och för sig sann. Pandemin har ju drabbat olika länder olika och olika grupper inom länder olika. De som spenderar dagarna med att läsa eller skriva rapporter eller räkna på siffror och som får sin lön från större företag eller till exempel Sveriges riksdag har klarat sig relativt väl, medan de som jobbar inom besöksnäring eller småföretag har drabbats betydligt hårdare. Situationen är naturligtvis ännu svårare för personer som redan har en svagare anknytning till arbetsmarknaden, det vill säga långtidsarbetslösa, nyanlända och personer som är lite yngre.

Frågan är hur vi hjälper dessa och framför allt hur långt de svenska skattebetalarnas ansvar och unionens befogenheter sträcker sig. Det är vad detta handlar om. Det resonemang som regeringen för är ungefär som följande: Alla samhällsproblem kopplade till social- eller arbetsmarknadspolitik är betjänta av ingripanden på EU-nivå. Om något är bra för samhället i teorin är det också bra att EU tar någon form av ansvar.

Sammanfattat är det så regeringen ser på frågan. Det är en rejäl förskjutning från vad som är den traditionella svenska inställningen, där regeringsföreträdare i alla fall gjorde något slags läpparnas bekännelse om vikten av subsidiaritet och budgetrestriktivitet.

Vi håller naturligtvis inte med regeringen i den här inställningen. Vi tycker att den sociala pelaren är en bro för mycket. Den hotar balansen mellan medlemsstaterna och EU:s befogenheter och därmed unionens sammanhållning och framtid. Vi vet att just kompetensfördelningen och budgeten var avgörande frågor när Storbritannien valde att lämna unionen, men det är en läxa som många verkar ha svårt att lära sig.

Antalet initiativ som nämns i meddelandet från mars om handlingsplaner för implementering av den sociala pelaren är alldeles för stort för att ta upp i ett anförande, men jag kan nämna några av rubrikerna: arbetsmarknadspolitik, minimilöner, social trygghet, barnomsorg, arbetslöshetsförmåner, pension, hälso- och sjukvård, bostäder och sist, men inte minst, väsentliga tjänster, vilket inkluderar vatten, sanitet, energi, transporter, finansiella tjänster, digital kommunikation med mera. Det finns alltså få begränsningar.

För att genomföra visionen planerar kommissionen ett antal rättsakter och ännu fler handlingsplaner och strategier. Syftet med de senare är naturligtvis att kratta manegen för ytterligare rättsakter och finansiering. Man märker att de mjukare metoderna inte leder dit man vill.

Kostnaden är svår att beräkna. Kommissionen har inte redovisat någon samlad budget, men det huvudsakliga instrumentet är Europeiska socialfonden, som just nu uppgår till ungefär 1 000 miljarder kronor. Vi kan nog räkna med att det bara är en början. Jag vill också påpeka att redan nu, alltså innan coronafonden har tagits i bruk, pratar Europaparlamentets talman om att fonden ska bli permanent. Vi ser alla vartåt detta barkar, men av någon anledning är det bara vårt parti som vågar sätta ned foten och säga nej.

Fru talman! Rättsstatens principer återkommer som ett mantra när regeringen söker stöd för sina positioner i EU-nämnden. Och det är absolut inget fel med det - i och för sig. Vissa medlemsstater har utan tvivel problem vad gäller rättsstatlighet, vilket till stor del, tror jag, är ett arv från järnridåns dagar där korruption, nepotism och avsaknad av respekt för mänskliga rättigheter var regel snarare än undantag.

Regeringen begår dock ett antal misstag i hur man hanterar frågan. För det första målar man upp problemet som en rent partipolitisk fråga. För det andra försäkrar man sig inte om att EU:s egna institutioner faktiskt föregår med gott exempel.

Sveriges regering pekar alltid ut två länder när rättsstatens principer kommer upp på dagordningen, nämligen Polen och Ungern. Det finns definitivt brister vad gäller rättsstatlighet i dessa länder. Det är jag helt enig om. Men det man inte nämner är ett par andra relevanta fakta.

Låt mig ge exempel. Om man använder The Economists demokratiindex, alltså andra institutioner som mäter demokrati och rättsstatlighet, är dessa två länder inte de värsta syndarna i unionen utan det är Kroatien och Rumänien. Båda de länderna leds av liberala partier, vilket också är anledningen till att de systematiskt undslipper kritiken från både kommissionen och Sveriges regering.

Vidare var rättstatligheten i Polen och Ungern knappast bättre när dessa länder leddes av vänsterpartier för inte så jättelänge sedan. De problem som finns sitter mer eller mindre i väggarna i institutionerna, och de kommer inte att bli bättre när väl de nuvarande regeringarna i de två länderna lämnar sina poster. Det kommer ju att hända vid något tillfälle.

Den socialdemokratiska sidan i Europa är knappast fri från fläckar. De har sina egna stjärnskott, som tidigare vice premiärministern Liviu Dragnea, som har pekats ut av landets egen polis som en maffialedare, flerfaldigt dömd ekobrottsling, som satt kvar till för inte så länge sedan.

Ytterligare ett problem i hur frågan hanteras är kommissionens egen syn på fördraget och vilka befogenheter som det delegerar till unionen. Det finns en hel del man kan säga om detta, till exempel att Lissabonfördraget uttryckligen stadgar att EU inte ska ta upp egna lån, vilket man ändå gör så fort man tycker att det behövs. Så finns det finanspolitiska ramverket, stabilitets- och tillväxtpakten, vilket sätter gränser för medlemsstaternas, eurostaternas, statsskulder. Detta är något man i en tyst överenskommelse har ignorerat med kommissionens goda minne. De excessive deficit procedures som har inletts har inte lett någonstans.

Det kanske mest flagranta övertrampet av unionens egna regler är naturligtvis förslaget om lagstadgade minimilöner som just nu förhandlas av rådet. Artikel 153 i fördraget förbjuder uttryckligen unionen att lagstifta om löner. Regeringens ståndpunkt är också att ett lagförslag som skapar rättigheter för enskilda på politikområdet inte är förenligt med fördraget. Där är vi självklart helt eniga. Det är omöjligt att läsa fördraget på något annat sätt.

Men fakta är ändå fakta. Ett förslag ligger på bordet. Kommissionen har kommit överens om att de anser att förslaget är i enlighet med EUrätten. Det kommer kanske att röstas igenom i rådet. Om det röstas igenom i rådet kommer det definitivt att gå igenom i parlamentet. Om lagstiftningsakten antas kan vi nästan räkna med att Court of Justice of the European Union kommer att upprätthålla bestämmelserna. Domstolen kommer att godkänna rättsakten - om den antas.

Har kommissionen, den institution som kallar sig fördragets väktare, någon som helst trovärdighet när den pratar om rättsstatlighet, när man på område efter område ignorerar sitt eget regelverk? Jag låter den frågan hänga i luften.

Anf. 137 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena. EU är vår hemmaplan för fred och utveckling. Det här är ett betänkande från riksdagen som vi nu behandlar utifrån regeringens skrivelse. Ett antal av riksdagens utskott har varit med och yttrat sig över utvecklingen under 2020 så som den har beskrivits av regeringen.

2020 var året då brexit hände. År 2020 har väl framför allt präglats av covid-19 och blivit covid-19-pandemins år. Men båda har visat på behovet av samarbete och hur alternativet icke-samarbete ser ut. Det må vara vaccinfrågor, varuflöden eller annat. 2020 har också varit ett år som har visat nationalismens faror med stängda gränser för varor, tjänster och människor.

Är det så vi vill ha det, fru talman? Centerpartiets svar är: Nej, så är inte EU tänkt, och så vill vi inte se EU utvecklas.

EU är dock den struktur som fanns på plats och som trots utmaningarna kunde användas för att lösa knutar och kriser så att vi faktiskt kunde hjälpa varandra framåt och hjälpa oss alla att få vaccin - vaccin som är godkända så att människor inte ska behöva tveka inför dem.

Fru talman! 2020 var också ett år som siktade framåt. Klimathotet är globalt och känner inga gränser. Det går inte att stoppa med aldrig så höga murar, som någon kanske tänker sig, och det är inget som kan hänvisas till andra länder. Det gäller oss alla. Det är globalt.

EU är en avgörande kraft för resultat. EU har visat det tidigare, och EU måste visa det på nytt. Andra ser och förväntar sig att EU ska göra skillnad för att få till en grön och hållbar återstart efter pandemin men också ta lead i en global klimatomställning.

Här är det viktigt att varje medlemsstat faktiskt tar sitt ansvar. Nånannanismen, som är ett vanligt fenomen, ska inte gälla här. Det är inte en väg framåt. Visst, vi har olika förutsättningar, men det är viktigt att vi alla utifrån våra förutsättningar gör ambitiösa insatser. Vi kan inte gömma oss bakom andra, för om det blir utvecklingen kommer det att bidra till att undergräva EU:s trovärdighet och leda till att vi går bakåt i stället för framåt.

Centerpartiet vill se en ambitiös EU-politik på klimatområdet. Vi vill att regeringen ska verka för att EU ska minska utsläppen av växthusgaser med minst 60 procent till 2030. Jag yrkar därför bifall till reservation 29 under punkt 9.

Fru talman! EU är som jag sa både Sveriges hemmaplan och vår viktigaste utrikespolitiska arena. 2020 var också året då budgeten antogs och återstartsfonden formades - kompromisser i båda fallen och inte som vi ville, men så är vi ju vana att ha det.

Här är det viktigt att grunden för EU - demokrati, mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat - har tydliggjorts. Vi vill inte se att vi är med och finansierar att EU:s värden undermineras, vare sig av Rysslands eller Kinas försök till destabilisering eller av enskilda länders arbete för att i nationalkonservativ riktning slå mot de liberala värden som EU bygger på. Det må vara Ungern eller Polen eller något annat land.

Vi har sett inskränkningar under pandemin i flera länder. Det är viktigt att vi är uppmärksamma på dem och ser till att de inte lever kvar, för då bidrar vi till att ge legitimitet till Ungerns och Polens och andra länders agerande.

Demokratilåset är viktigt och måste användas. Det är självklart för oss att kommissionens årliga oberoende rapport måste leda till resultat.

EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är viktig för Sverige. Vi vill se en stärkt roll för EU, för våra värden, och vi vill se att den blir trovärdig.

Det här året, 2020, var inte det bästa året. Det har redan sagts. Att det tog sådan tid innan EU kunde samla sig från att bara fördöma med ord till att också agera i handling efter det förfuskade valet i Belarus och Lukasjenkos övergrepp mot den egna befolkningen var illa. Det var inte en höjdpunkt för EU:s utrikespolitik och inte heller för säkerhetspolitiken.

Det här har lett oss till slutsatser på flera plan, tror jag, och i flera partier. Från vår sida är vi glada att utskottet har kunnat samla sig för att markera i den här delen, för vi vet att andra har sett och lärt och försöker hävda att det är skillnad på EU:s ord och EU:s handling och att man inte behöver bry sig så mycket om ord när man ser att handling inte gäller. Det må vara Kina eller Ryssland eller andra.

Vi har sett kemvapenattacker även på EU-mark. För vår del är det solklart att det måste mötas med klarspråk och handling.

I det sammanhanget är det också viktigt att markera vikten av att EU för trovärdighetens skull återuppbygger en nära relation med Nordamerika, med USA och Kanada.

Jag noterar i den rapport om utvecklingen i Europa och EU som kom i min mejl i dag att bilden av Ryssland och Kina är alltför rosig bland invånarna i många länder. Man har lyckats bidra till att skapa och sätta en annan verklighetsbild än den som till exempel vi här i Sverige ser, och det måste leda till agerande.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag understryka värdet av att vi har Magnitskijsanktioner som ska breddas när det gäller frågan om systematisk korruption och penningtvätt. Även nationellt vill vi se det. Här kan jag bara påminna om att vi har länder som är mindre än Sverige som har gått före och som visar att man kan göra skillnad också med nationella sanktioner. De är modiga, kanske modigare än Sverige. Vi vill inte att de ska vara ensamma. Vi vill bygga gemensamma möjligheter med dem.

Det handlar också om det östliga partnerskapet. Det är oerhört viktigt för oss i Sverige att vi tar det vidare. Vi är beredda att titta på hur vi ska förhålla oss till Belarus efter vad som har hänt. Ska det suspenderas? Men det är lika viktigt att vi är väldigt tydliga med medlemskapsperspektivet när det gäller Ukraina och andra länder och att gå vidare med Nordmakedonien och Albanien. Om vi inte gör det visar vi att vi inte är en pålitlig kraft för demokrati och mänskliga rättigheter i vårt nära grannskap, och det är en säkerhets- och utrikespolitisk risk för Sverige och för EU.

Anf. 138 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! År 2020 var ett år av pandemi. De direkta och indirekta konsekvenserna av pandemin har slagit hårt mot Sverige, mot Europa och mot världen. Allt tyder på att dessa konsekvenser kommer att bli långdragna och öka ojämlikheten och klyftorna globalt. Vi ser redan nu hur fattigdomen ökar, allra allvarligast bland flickor och kvinnor och i andra förtryckta grupper.

Dessvärre sker en utveckling inom Europa som inte antas lösa dessa problem utan snarare kommer att förvärra dem. De konservativa och nationalistiska länderna blir allt fler och allt aggressivare i sin förtryckande politik och retorik. Även EU drivs med i sådana strömningar, med mer fokus på att skydda EU:s yttre gräns än på att arbeta för jämlikhet.

Många människor i världen befinner sig på flykt från förtryck, fattigdom, krig och förföljelse. Kriget i Syrien har skördat många liv, och under 2020 var över 13 miljoner människor på flykt, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. De flesta av flyktingarna är kvar i Syrien eller befinner sig i något av grannländerna. Ungefär 1 miljon har flytt till EU-länder. Just nu befinner sig cirka 4 miljoner flyktingar i Turkiet, och där är situationen för dessa människor väldigt svår.

Vänsterpartiet anser att det är de som är på flykt som ska skyddas, tillsammans med asylrätten och rättsstaten - inte EU:s yttre gräns. Vi bör gemensamt ta ansvar genom att skapa en human flyktingpolitik med lagliga vägar in i Europa.

Europa har aldrig varit så rikt och samtidigt så ojämlikt. Ojämlikheten mellan dem som har och dem som inte har breder ut sig såväl inom länder som mellan länder i Europa. EU:s svar på finanskrisen var ännu mer av den högerpolitik som hade skapat krisen. Banker räddades, medan kostnaden fick bäras av oss andra. Den växande ojämlikheten har skapat en grogrund för de nationalister och rasister som vill inskränka vår demokrati. Med högerns hjälp tar de makten i Europa genom en retorik och en politik som sparkar nedåt.

Vänsterpartiet vill se ett nytt europeiskt samarbete som sätter människor och klimat före marknadsintressen. En verklig motkraft mot de nyliberala och rasistiska krafterna i Europa kommer från vänster. Vi lever i en allvarlig tid, men det finns också mycket hopp. Vänsterpartiet driver, tillsammans med andra vänsterpartier i Europa, på för ett samarbete för social rättvisa, jämställdhet och en kraftfull miljö- och klimatpolitik.

På det utrikespolitiska området vill vi se en mer självständig svensk röst i debatten, som inte alltid väntar in vad EU-kommissionen, Frankrike eller Tyskland har sagt innan man uttalar sig. En självständig röst kan också ha större påverkan på vår omvärld.

Vänsterpartiet vet att jämlika samhällen ger större frihet och mer möjligheter till alla människor. Samhällen som är mer jämlika är också bättre på att lösa samhällsutmaningar som patriarkatet, klimatförändringen, rasismen eller en otillräcklig välfärd i pandemins spår. Att vara EU-kritiker är en förutsättning för att förändra dagens EU.

Fru talman! EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå Frontex har anklagats för att ha stoppat båtar från Turkiet till Grekland för att hindra eventuella asylsökande att nå EU. Detta skulle vara olagligt enligt internationell rätt. Frontex har fått kritik från bland annat FN:s flyktingorgan för att i sin årsrapport inte ha redovisat eventuell våldsanvändning genom så kallade pushbacks till havs.

Frontex har gått från att vara en väldigt liten myndighet vid sidan om EU-samarbetet till att bli EU:s största myndighet, utan fungerade styrning. Budgeten har ökat explosionsartat, och nu ska Frontex få permanent egen personal. Planen är att styrkan som i år uppgår till 6 500 personer ska öka till 10 000 om ett antal år.

Frontex är en myndighet som inte styrs av EU-kommissionen utan i stället av en managing board med representanter från medlemsstater och kommissionen. På sistone har kritiken mot Frontex varit massiv. EU:s revisionsrätt, som granskar EU:s budget och styrning, har sågat myndigheten vid fotknölarna. Europaparlamentet har vägrat att bevilja Frontex ansvarsfrihet. Men än så länge är det tyst från den svenska regeringen, trots att den ansvariga kommissionären är socialdemokraten Ylva Johansson - eller kanske just därför.

Mot bakgrund av de allvarliga anklagelser som riktats mot Frontex och den bristande trovärdigheten i Frontex egna utredningar anser jag att Sverige bör verka för att EU ska tillsätta en oberoende utredning av huruvida Frontex har brutit mot internationell rätt. Tills vidare bör Sverige pausa sitt deltagande i Frontex till dess att man har fått ordning på sitt hus.

Efter pandemins utbrott blev 2020 mycket av en jakt för att få fram vaccin. Ett intensivt och imponerande arbete ledde till att vaccin kunde testas, godkännas och tas fram på mindre än ett år. Den största anledningen till att vaccinet kunde utvecklas så snabbt var offentliga subventioner, tillsammans med att regeringar ingick avtal med läkemedelsföretag om att köpa ett visst antal doser, vilket garanterade företagens vinster. Mäktiga ledare inom EU, såsom Macron och Merkel, gick ut och sa att vaccinet skulle bli en global kollektiv nyttighet som alla världen över skulle ha rätt till.

Tyvärr lever de politiska besluten inom EU inte upp till dessa ambitioner. Covax är det enda internationella åtagande som EU stöder för att distribuera vaccin globalt. Det säger sig fokusera på att fördela vaccin rättvist, men i huvudsak är det genom höginkomstländernas donationer som vaccin nu kan distribueras till låg- och medelinkomstländer.

Hittills har Covax varit gravt underfinansierat även om EU i förhållande till andra har ställt upp. Det är svårt att påstå att Covax har inneburit att vaccin har fördelats rättvist. Den rikaste delen av världen har kommit en bra bit i vaccineringen, spelar fotbolls-EM och anordnar andra arrangemang, och har beställt doser som vida överstiger behoven.

Vänsterpartiet stöder Indiens och Sydafrikas förslag inom WHO, Världshälsoorganisationen, att lyfta patentet för vaccin mot covid-19 under pandemin för att fler än några få läkemedelsföretag ska ha möjlighet att producera vaccin. EU, USA och Storbritannien har stretat emot att patentet skulle upphävas, innan den amerikanska administrationen svängde och även EU öppnade för att byta fot. I dag debatteras frågan i Europaparlamentet.

Regeringen har än så länge varit motvalls och även på EU-nivå tillhört dem som varit det i högst grad. Regeringen bör i stället verka för att EU ska rösta för ett upphävande av patentet på vaccin mot covid-19 inom Världshälsoorganisationen.

Israels framgångar i vaccineringen mot covid-19 har varit världsledande när det gäller dess egen befolkning och bosättare i de palestinska områdena. Däremot har palestinierna inte åtnjutit någon av dessa framgångar. Israel bryter därigenom mot den fjärde Genèvekonventionens artikel 56 om en ockupationsmakts plikt att garantera hälsovård och medicin till den civila befolkningen inom ett ockuperat område, i detta fall Västbanken. Sverige bör verka för att EU kräver att Israel tar sitt ansvar för vaccin även till civilbefolkningen på Västbanken, främst palestinier.

Fru talman! Under Erdogans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i fel riktning. Sedan det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016 har inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter ökat ytterligare. Massarresteringar och begränsningar av yttrandefriheten har varit återkommande, och tusentals människor blev arresterade och åtalade under 2020.

Vänsterpartiet har länge kritiserat utvecklingen i Turkiet och uppmanat Sverige och EU att agera kraftigare. EU har inte vågat agera mot Turkiet av rädsla för att Erdogan ska säga upp det skamliga avtal som hindrar flyktingar från att ta sig från Turkiet till Europa. Under 2020 blev problemen med avtalet alltmer uppenbara. När den turkiska regimen hotade att skicka samtliga landets flyktingar till gränsen mot Grekland reagerade EU genom att till varje pris hålla människor på flykt borta från Europa.

EU:s kritik mot Turkiet är fortfarande försiktig, och flyktingarna hamnar i kläm i ett stormaktsspel mellan EU och Turkiet. Det är hög tid för EU att säga upp avtalet och tydligt agera mot förtrycket av oppositionella och inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter i Turkiet.

I dagsläget är det uppenbart att Turkiet inte uppfyller de krav på demokratiska och mänskliga rättigheter som ställs på de länder som vill bli medlemmar i EU. Regeringen bör därför verka för att förhandlingarna med Turkiet om ett medlemskap ska frysas och att alla förmåner i förmedlemskapsprogrammet omedelbart ska dras in.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 32 om Frontex, men vi står givetvis bakom även våra övriga sju reservationer.

Anf. 139 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till reservation 24, samtidigt som vi naturligtvis står bakom samtliga KD-reservationer.

Det är ett både viktigt och händelserikt år som ligger bakom oss i det europeiska samarbetet, som vi diskuterar och debatterar i dag. Att förhindra spridning av covid-19 och hantera konsekvenserna av den globala pandemin har haft högsta prioritet. I detta arbete uppvisade EU-samarbetet till en början betydande brister, som tidigare har påpekats här i debatten. Stängda gränser, begränsad rörlighet och stoppade leveranser av sjukvårdsutrustning visade på dålig samordning och oenighet.

Pandemin är en extraordinär händelse, med politiska påfrestningar som i grunden prövar hållfastheten och sammanhållningen i Europeiska unionen. Lyckligtvis klarar EU påfrestningar. Samarbetet mellan medlemsländerna fungerar i dag. Viktiga gemensamma insatser och åtgärder är på plats. Väsentliga initiativ har tagits när det gäller gemensam upphandling av vaccin och vaccinering av EU:s medborgare.

Samtidigt måste vi nu inom Europeiska unionen dra slutsatser för framtiden, till exempel när det gäller en effektivare och mer utbyggd krisberedskap och, inte minst, förbättrade möjligheter att upprätthålla den fria rörligheten.

Fru talman! Vid sidan av pandemibekämpningen togs viktiga initiativ under året för att skärpa unionens klimatarbete. Kommissionen har presenterat förslag till en klimatlag för EU, ett slags övergripande ramverk för unionens omställning till klimatneutralitet. Till detta kommer att Europeiska rådet enats om att skärpa EU:s utsläppsmål till minus 55 procent till 2030, vilket naturligtvis är oerhört viktigt.

I juli nådde Europeiska rådet en överenskommelse om EU:s fleråriga budget för perioden 2021-2027. Även den ekonomiska återhämtningsplanen som ska bidra i hanteringen av pandemins ekonomiska och sociala konsekvenser har antagits. I överenskommelsen finns den förordning som innebär att utbetalningen av EU-stöd villkoras med att medlemsländerna respekterar grundläggande principer på rättsstatsområdet. Kristdemokraterna välkomnar detta, samtidigt som vi poängterar att återhämtningsfonden inte får bygga på passivt mottagande av bidrag.

När det gäller långtidsbudgeten har Kristdemokraterna hela tiden varit tydliga med att effektiviseringar, omprövningar och omprioriteringar i budgeten är nödvändiga. Även om detta nu inte tillämpas i den omfattning som vi hade önskat och hoppats kommer kraftigt höjda medlemsavgifter och EU-skatt inte att vara vägen framåt i Europasamarbetet, som vi ser det.

Fru talman! Det är faktiskt glädjande att Europeiska unionen, även under pandemiåret 2020, har levererat viktiga politiska förslag på en rad områden, och här har jag bara nämnt ett litet fåtal.

I grunden bygger EU-samarbetet på solidaritet, att den som har räcker ut en hjälpande hand till den som inte har. Som varma Europavänner värnar Kristdemokraterna detta. Vi värnar samhörigheten och gemensamheten, och vi inser att utan god vilja och kompromisser finns det inget Europasamarbete.

När EU fick Nobels fredspris 2012 framhölls att EU har omformat Europa från en krigets till en fredens kontinent. Det finns skäl att påminna om EU:s historiska betydelse, inte minst i tider som dessa när människovärdet förringas, när islamism och antisemitism hotar det öppna samhället och när den liberala demokratin ifrågasätts.

Europapolitik handlar i grunden om ideologi och värderingar. För Kristdemokraterna innebär det att vi lyfter fram betydelsen av personlig frihet i kombination med socialt ansvarstagande och solidaritet med de mest utsatta, med andra ord den människosyn som i decennier utgjort fundamentet i den europeiska värdegemenskapen.

Fru talman! Detta är centralt även i relationer och kontakter med omvärlden. Oavsett om det gäller kriget i Syrien, autokratierna i Ryssland och Belarus, det makthungriga Kina eller den globala förföljelsen av kristna har EU en möjlighet att göra skillnad.

Kristdemokraterna arbetar för ett EU som talar med en röst i utrikespolitiken och prioriterar mänskliga rättigheter. Därför välkomnar vi en större andel majoritetsbeslut i utrikespolitiken. Vi tror att det är viktigt och nödvändigt för framtiden.

Vi står bakom en breddning av en europeisk Magnitskijlagstiftning, och vi stöder och verkar för en utvidgning av EU med länderna på västra Balkan.

Det är ett starkt, effektivt och solidariskt EU-samarbete som vi behöver och som är centralt för de kommande åren - ett sammanhållet och nära samarbete med respekt för olikheter.

Anf. 140 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Vi har den här debatten varje år i riksdagen om verksamheten i Europeiska unionen, och den blir i huvudsak tillbakablickande. Det är en sorts verksamhetsberättelse. Alla som suttit i en styrelse någon gång och har varit på ett årsmöte vet att man diskuterar verksamhetsberättelsen, och det är det som vi gör nu i kammaren.

Det har varit ett rätt jobbigt år för Europeiska unionen och för oss alla som européer, inte minst med pandemin och hela brexitprocessen, som ledde till att Storbritannien nu har lämnat Europeiska unionen, men även situationen i ett av våra grannländer.

Att ta ett plan från Arlanda flygplats till flygplatsen i Minsk i Belarus, vilket man inte kan göra just nu när den är stängd men vanligtvis, tar bara ungefär en och en halv timme. I Belarus slås människor fullständigt sönder och samman. Efter det riggade valet förra hösten har uppemot 35 000 människor arresterats. Man har valt ut dissidenter och mer eller mindre knuffat in dem i grannlandet Polen från Belarus sida. Det är ohyggliga övergrepp, tortyr och nattliga räder mot kritiker. Hela den belarusiska ledningen för demokratirörelsen befinner sig i dag i praktiken i Warszawa och Vilnius, där man försöker skapa någon sorts parallell struktur till regimen i Minsk.

Det har inte varit någon hemlighet för någon hur det har sett ut i Belarus. Lukasjenkos regim har varit intakt i flera årtionden, sedan mitten av 90-talet ungefär, men det har exploderat nu.

Varför tar jag upp det här, fru talman? Jo, jag gör det därför att jag är väldigt besviken. Jag är besviken på att det är så många makthavare i Europeiska unionen som inte visar sin solidaritet med Belarus. Jag är besviken på att frågan inte behandlas tillräckligt uttömmande i våra medier. Jag är besviken på att det görs för lite.

Det är med väldigt stor sorg som man ser hur människorna på en av de platser där demokratiseringen aldrig tog fart efter kalla kriget i dag är så utlämnade som de är. Jag skulle vilja se en betydligt tydligare och mer resolut respons från Europeiska unionens sida och även från den svenska regeringens sida, att man mycket tydligare markerar för Alexander Lukasjenko att han har gått way förbi alla gränser, passerat alla gränser, och är en skrupelfri, illegitim tyrann just nu och att Belarus befolkning förtjänar någonting annat.

Fru talman! Jag vill också yrka bifall till Liberalernas reservation 25 under punkt 7, så jag inte glömmer bort att göra det. Det är en bredare reservation från Liberalerna som hanterar frågor om Ryssland, Kina och även Belarus.

Fru talman! Europasamarbetet har gått igenom en svår tid med olika sorters kriser. Vi hade flyktingkrisen 2015, dessförinnan den ekonomiska krisen till följd av att den amerikanska bolånemarknaden kraschade, sedan Greklandskrisen, olika effekter av eurosamarbetet, den kris som vi är inne i nu till följd av covid-19-pandemin och så vidare.

Alla de där kriserna leder i stort sett alltid till samma sak, nämligen att när man kommer ut i andra änden av tunneln har det formats nya mekanismer, fonder, organ, institutioner och så vidare. Det är bankunioner och olika typer av långsiktiga stödpaket. Det kan vara ett gemensamt asylpaket, som förhoppningsvis kommer i mål om några år.

Jag tror att det är väldigt farligt och oroväckande om Sverige som ett ganska litet land rätt långt ut i Europas periferi rent geografiskt inte befinner sig i kärnan av Europasamarbetet, för när de här förändringarna sker riskerar Sverige till slut att stå utanför både euron, bankunionen, åklagarsamarbete och mycket annat. Det är viktigt för vårt land att befinna sig i kärnan av det europeiska samarbetet, och för Liberalernas del är det självklart att Sverige ska vara en mycket, mycket aktiv aktör inom Europasamarbetet.

Det här visar också de olika prövningar som Europeiska unionen har genomgått tidigare, inte minst flyktingkrisen och finanskrisen. Europasamarbetet måste fördjupas om vi ska klara av att hantera de mycket stora utmaningar vi står inför.

Utsläppen stannar liksom inte vid en nationsgräns. De blåser vidare, även om en del tycks tro att de kan stoppas, att man kan ställa sig med en sorts hårtork och mota tillbaka utsläppen. Det går inte. Det vet vi alla. Utsläppen är globala och regionala.

På samma sätt har vi handelsflöden och gemensamma marknader. Vi har fri rörlighet inom Schengenområdet. Vi har en brottslighet som är gränsöverskridande. Vi har migrationsflöden som självklart är gränsöverskridande. Allt detta visar på att den enskilda nationalstaten i Europa inte är förmögen att hantera alla de här sakerna ensam.

Det är därför vi behöver Europeiska unionen, och precis som Kristdemokraterna förtjänstfullt påpekade är Europasamarbetet i sitt grundfundament ett fredsprojekt efter allt det som fascisterna, kommunisterna och nazisterna förstörde i Europa. De förstörde hela vår kontinent, och Europasamarbetet växte fram i askan, spillrorna och skärvorna av det som fanns. Nu handlar det om ett mycket mer fördjupat politiskt samarbete som har gått mycket längre.

Särskilt på migrationsområdet, fru talman, visar det här på nödvändigheten av ett fördjupat Europasamarbete. Vi har Schengenområdet med fri rörlighet, och man förstärker det yttre gränsskyddet med Frontex, vilket också är nödvändigt. Men en väldigt viktig komponent finns inte på plats, och det är ju det gemensamma ansvarstagandet.

Det finns länder i Europa, som Sverige, Tyskland och några länder till, som tar ett väldigt stort ansvar. Vi har även ett antal medlemsstater som praktiskt taget inte tar något ansvar alls.

För sju åtta år sedan hade vi en diskussion här i kammaren om alla kommuner i Sverige skulle ta emot nyanlända. För Liberalernas del var det rätt viktigt och självklart. Vi tycker inte att vissa kommuner ska kunna smita undan ansvaret att bygga upp en apparat för att klara integration och etablering. På samma sätt borde det vara på Europanivå. Alla Europas medlemsstater borde solidariskt ställa upp och vara beredda att ta det här ansvaret för att kunna hantera flyktingkriserna.

Anf. 141 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Anledningen till att pandemin har fått så svåra ekonomiska konsekvenser som den fått är eurosamarbetet. Euron låser fast vissa medlemsstater i en närmast hopplös situation. Eftersom de saknar en egen valuta har de inte möjlighet att göra sina egna industrier konkurrenskraftiga. De har väldigt svårt att konkurrera med framför allt Tyskland, och situationen har blivit ännu knepigare i och med Kinas statsstödda exportsektor som gör att de har ännu svårare att konkurrera utanför unionen.

Eurosamarbetet får också den effekten att kapital koncentreras till de mer framgångsrika regionerna i EU, till exempel Tyskland, och det ökar dessutom ojämlikheten inom länder, mellan rika och fattiga.

Trots detta står Liberalerna fortfarande bakom tanken på att Sverige ska gå med i eurosamarbetet. Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz, skriver i sin analys av eurokrisen från 2016 - boken heter kort och gott Euro, ett tips till Fredrik Malm nu i sommar - att en av anledningarna till att Sverige har klarat sig relativt bra under de senaste decennierna är just att vi valde att stå utanför euron. Det här är ett fundament för Sveriges ekonomi just nu. Det är alltså hans analys.

Den fråga som jag vill ställa till Fredrik Malm är: Hur är det möjligt att man inom Liberalerna fortfarande inte har insett att eurosamarbetet är dödsdömt på lång sikt? Det här samarbetet kan inte överleva hur länge som helst. Ju mer pengar vi pumpar in i dessa system nu, desto mer pengar kommer vi att förlora när det oundvikliga händer och eurosamarbetet bryts upp.

Anf. 142 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Det jag har sett framför mig det senaste året är en global pandemi och en hälsokris. Det Ludvig Aspling har sett framför sig med covid-19 är en eurokris. Det är någonting helt annat. Vi har uppenbart helt olika utgångspunkter i detta, vill jag säga.

Det som framför allt har hämmat ekonomin är att man har infört en del ingredienser som funnits i Sverigedemokraternas verktygslåda ända sedan partiets start, nämligen stängda gränser och mindre rörlighet. Åk till gränsbygderna, Ludvig Aspling, i Värmland till exempel och titta på hur det har slagit! Där har ni konsekvenserna av de stängda gränserna. Det är fruktansvärda konsekvenser med arbetslöshet och stora problem för besöksnäringen och gränshandeln och med uppbrutna familjer som bor på olika sidor om gränsen.

Nu accepterar vi den typen av åtgärder mot bakgrund av den svåra pandemin, och vi måste givetvis också visa en förståelse i Sverige för att till exempel Norge, Danmark och Finland har valt en annan strategi än Sverige har gjort. Jag skulle alltså säga att det är dessa radikalt minskade handelsflöden i världen och så vidare som är de stora bekymren med pandemin, och det slår ju brett. Det handlar inte bara om euroområdet.

Sedan kan man mycket väl diskutera både EMU och eurons funktionssätt och struktur, frågor om optimala valutaområden, interna devalveringar och så vidare, vilket Ludvig Aspling själv tog upp i sitt anförande tidigare. Sådant kan man mycket väl diskutera, men jag tycker att det är fel att lägga skulden på euron för svårigheterna kring pandemin.

Anf. 143 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Jag tror att Fredrik Malm missuppfattar mig lite grann. Jag säger inte att det är euron som är orsaken till pandemin; jag säger att det är euron som är orsaken till att inte länderna själva kan hantera den ekonomiska kris som följer i pandemins spår.

Sverige hade inte behövt någon coronafond. Vi hade inte behövt hjälp av andra länder på det sättet för att låna upp pengar. Vi hade klarat det själva. De andra länderna nere på kontinenten hade stått betydligt bättre rustade om de hade haft sina egna valutor. Det här råder det inte en vetenskaplig konsensus kring, men det finns väldigt starka röster inom den ekonomiska vetenskapen som talar för just det.

Det jag återigen vill fråga Fredrik Malm om är detta: Hur är det möjligt att inte någon inom Liberalerna har uppmärksammat att euron inte fungerar som valuta? Interndevalveringar var ju någonting som Fredrik Malm själv tillstod är ett problem. Det är det naturligtvis. Det är någonting som troligtvis skulle drabba även oss om vi var medlemmar i euron. Det är i alla fall inte omöjligt.

Det är inte ett optimalt valutaområde. Det är fullständigt uppenbart. Det har, även det fullständigt uppenbart, gagnat Tyskland enormt mycket på andra länders bekostnad. När en extern chock sedan är verklighet, det må vara en finanskris, pandemi eller vad det nu kan vara om tio år, drabbar chocken olika områden olika mycket. Detta skapar väldigt stora problem. En del av unionen lånar pengar, och en del av unionen lånar ut pengar.

Jag vill helt enkelt att Fredrik Malm svarar på frågan. Har ingen inom Liberalerna märkt att unionens valuta, euron, inte fungerar?

Anf. 144 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Det här blir lite tröttsamt. Ludvig Aspling har ett intressant sätt att argumentera på som bygger på att om det finns 20 olika faktorer som påverkar ett händelseförlopp eller något annat väljer Sverigedemokraterna ut ett av dem, och så överfokuserar man på det och struntar i allt annat.

Det finns oerhörda fördelar med att ha en stor inre marknad i Europa och att kunna ha en gemensam valuta, inte minst för handel. Långsiktigt kan det handla om räntenivåer, om den ekonomiska utvecklingen och så vidare. När det gäller orsaken till att en del länder går knackigt ekonomiskt i till exempel Sydeuropa är euron en faktor - det vidhåller jag. Men den är långt ifrån den enda.

Det handlar om utbildningsnivåer i samhället, om hur mycket man jobbar, om hur mycket man forskar, om vad man har för skattesystem, pensionssystem och infrastruktur, om vad det är för övergripande ekonomisk struktur i ett land, om man har många småföretag eller storföretag och så vidare. Det finns en rad olika faktorer som påverkar ett lands ekonomiska utveckling. Det är alltså inte bara valutan.

När det gäller överfokuseringen på att alla problem skulle bero på Europeiska unionen och på att man har en gemensam valuta i Europa håller jag inte med om de ingångsvärdena. För mig som liberal är Europasamarbetet oerhört viktigt. För Sveriges del har det, sedan vi blev medlem den 1 januari 1995, inneburit enorma fördelar för vårt land, inte minst ekonomiskt vad gäller vårt välstånd, vår handel och vår utveckling och även för Ludvig Asplings, min egen och alla andras levnadsstandard i Sverige.

Anf. 145 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Det gångna året har verkligen visat på det europeiska samarbetets betydelse. Pandemin är en gränsöverskridande kris som ingen enskild medlemsstat kan hantera på egen hand, var för sig. Viruset tar ingen hänsyn till landgränser.

Europeiska unionen är avgörande för Sveriges välstånd och säkerhet. Detta har blivit särskilt tydligt under coronakrisen. Det finns de här i Sverige, också här i riksdagen, som hävdar att vi borde dra oss undan från EU-samarbetet eller i alla fall stora delar av det och att vi klarar oss bättre på egen hand, för oss själva. Jag menar att det är helt fel. Ensam är verkligen inte stark. Att det nu på rekordtid har rullats ut vaccin, både inom EU och globalt, är bara ett i raden av exempel på det mervärde som EU-samarbetet ger.

Fru talman! Jag skulle vilja ägna en stund åt ett tema som har blivit centralt i den europeiska diskussionen efter pandemins utbrott. Det är det som brukar kallas strategisk autonomi. Enkelt uttryckt handlar det om att genom olika politiska initiativ försöka minska EU:s beroende av omvärlden på ett antal områden. Detta är en angelägen fråga att diskutera, för bakom det lite teoretiska begreppet döljer sig omfattande politiska initiativ som kan få konsekvenser för många medborgares vardag.

Pandemin har, som flera talare före mig har sagt här, blottat både styrkor och svagheter i EU-samarbetet. Från olika håll har detta lett till önskemål om ett ökat självbestämmande och oberoende för oss i unionen. Samma krav har aktualiserats genom förändringar som vi har sett i omvärlden, såsom brexit, Donald Trumps fyra år som president, Rysslands provokativa agerande och Kinas framväxande dominans.

Vissa EU-länder, kanske i synnerhet Frankrike, har ganska länge drivit på för det som de anser är rätt väg framåt, nämligen ett ökat oberoende från omvärlden för EU:s del. Den svenska regeringen har haft en delvis annorlunda utgångspunkt i dessa diskussioner. Vi har sagt att det finns skäl att se över särskilt känsliga sårbarheter och beroenden av omvärlden men att det måste prövas från fall till fall. Det måste göras på ett sätt som värnar öppenheten. Det måste göras smart och selektivt.

Sverige har tillsammans med flera likasinnade nått en viss framgång genom att öppen strategisk autonomi numera är det gängse begreppet i EU-diskussionerna. Tillägget om öppenhet signalerar, tycker jag, att grunderna för EU:s politik ligger fast, alltså värnandet och utvecklingen av den inre marknaden, en tuff konkurrenspolitik, mer frihandel, en tydlig öppenhet mot omvärlden och en tilltro till multilateralismen. Detta är fortfarande grunden för EU:s ansträngningar, och det är bra.

Samtidigt finns det områden där det krävs en skräddarsydd politik för att smart och selektivt ta till vara några av våra viktigaste strategiska intressen.

Fru talman! Jag har en del av min uppväxt i Boliden strax utanför Skellefteå. På den tiden var gruvdriften i området en symbol för Skellefteås ställning som industristad. Så är det fortfarande, men Skellefteå står nu också i centrum för nästa steg i utvecklingen av svensk industri. Snart kommer där att finnas en storskalig produktion av moderna batterier som är helt avgörande för användningen av förnybara energikällor. Vi kunde höra på nyheterna för bara någon timme sedan att ytterligare kapital är på väg till Skellefteå för att vidga produktionen ännu mer.

Men Skellefteå är inte ensamt. Lite längre norrut, i Luleå, pågår ett pilotprojekt för att producera stål utan kol. När det skalas upp kommer det att innebära enorma minskningar av utsläppen av växthusgaser.

Norra Sverige är nu verkligen en motor i den innovation som behövs för att ta svensk industri in i framtiden och för att jobba Sverige ut ur krisen. Men det är också, och det är därför jag nämner det, en del av det breda arbete runt om i EU som kallas för den gröna omställningen - att ställa om våra samhällen i hela EU till klimatneutralitet så att de generationer som kommer efter oss har en beboelig planet att leva på. Denna omställning ställer krav på innovationer och en omfattande produktionskapacitet när det gäller vissa centrala produkter. Det kan också skapa nya gröna arbetstillfällen för Sveriges löntagare.

Så ja, etableringen i norra Sverige är ett exempel på verksamheter där staten är involverad och där skattepengar skjutits till just för att åstadkomma en extra knuff för den gröna omställningen där marknaden inte lyckats. Detta görs inom ramen för EU:s statsstödsregelverk, men det betyder inte att statsstöd ska vara någon generell industripolitik i unionen. Det är inte politikens roll att välja vilka företag som ska vara framgångsrika.

Fru talman! Under det år som gått är det många av oss som lärt oss att uppskatta den digitala världens möjligheter. Även om en videochatt aldrig kan ersätta den värme och energi som man får genom ett personligt möte har de digitala verktygen verkligen varit till stor hjälp under pandemin.

Jag tror att denna digitala omställning av samhällena runt om i EU kan bli en stark motor för jobb, tillväxt och välstånd i framtiden. Men för att den framgången ska bli bestående måste den komma alla till del. Det handlar om rättvis tillgång till både teknik och infrastruktur men också om att skapa trygghet inför de förändringar på arbetsmarknaden som blir följden av att yrken slås ut eller helt förändras till sin karaktär. Detta stod i fokus under EU-ledarnas sociala toppmöte i Porto nyligen om genomförandet av principerna i pelaren för sociala rättigheter, där huvudansvaret vilar på medlemsstaterna.

Den digitala omställningen innebär nya förutsättningar för demokratin liksom för säkerhetspolitiken genom de risker som finns när det gäller spridning av desinformation, polariserande innehåll och hot och hat på nätet. Vi behöver se över sårbarheterna på det digitala området, men detta får inte innebära att EU stänger sig mot omvärlden. Grunden för politiken är också här öppenhet för globalt samarbete och handel med tredje land.

Fru talman! För några veckor sedan gjorde den belarusiska regimen sig skyldig till ett avskyvärt övergrepp när man med stridsflygplan tvingade ned ett civilt passagerarflyg på väg från Aten till Vilnius. Syftet var att gripa två personer ombord på planet: Roman Protasevitj och Sofia Sapega.

Svaret från EU var tydligt - ett kraftfullt fördömande från Europeiska rådet snabbt utan längre diskussion. Det tycker jag är ett exempel på när den europeiska utrikespolitiken fungerar på ett bra sätt. Men tyvärr är det inte alltid lika lätt.

För ungefär en månad sedan såg vi en upptrappning av konflikten i Mellanöstern. Hundratals människor miste livet, många av dem barn. Det är bedrövande. Men det är nästan lika bedrövande att EU:s medlemsstater här inte ens kunde enas om att uppmana till eldupphör. Ett land satte sig på tvären och kunde blockera hela processen. Och det var närmast pinsamt för hela EU. Det visar, menar jag, att vi måste fortsätta att driva på för en starkare europeisk utrikespolitik. Och kraven på enhällighet inom vissa områden av utrikespolitiken borde kunna slopas till förmån för så kallad kvalificerad majoritet. Då skulle EU kunna agera snabbare och kraftfullare. Men för att öppna för detta krävs det ett enhälligt beslut från medlemsstaterna. Och många av dem motsätter sig fortfarande en sådan förändring. Men den är fortsatt värd att arbeta för.

Fru talman! Under det gångna året har jag samtalat med många unga människor vid en lång rad skolbesök som jag har gjort. Det som jag har hört är att frågor kring demokrati och respekt för rättsstaten - grunden för EU-samarbetet - också är väldigt viktiga frågor för unga medborgare. Det är verkligen lovande, eftersom det är en förutsättning för att bevara det grundläggande förtroendet för EU här i landet.

Det var en stor framgång för EU när medlemsstaterna strax före årsskiftet kunde enas om villkorlighetsmekanismen och att det nu för första gången finns ett sätt att koppla ihop respekten för grundläggande rättsstatsprinciper med utbetalning av pengar från EU. Nu hoppas jag att vi snart kan visa att våra värderingar inte bara är ord utan också leder till handling.

Att vi kan arbeta i vilket land vi vill, bo var vi vill och studera var vi vill inom EU och att varor och tjänster kan flöda fritt över gränserna tas kanske ofta för givet men vi borde kanske tänka lite oftare på att det är någonting som faktiskt följer av själva medlemskapet i vår union.

Pandemin har visat på betydelsen av att den inre marknaden fungerar också i kristider. Vi menar att det behövs en bättre samordning och ett bättre genomförande av befintliga regler för den inre marknaden. Flera handelshinder måste bort, och vi är förstås emot att skapa nya. Regeringen vill fortsatt verka för en öppen och regelbaserad världshandelsordning. Vi vill att unionen ska fortsätta att bekämpa den växande protektionismen globalt. Flera handelsavtal behöver förhandlas fram, inte minst i Asien. Detta gynnar också minsann våra strategiska intressen.

Fru talman! Det är uppenbart att EU:s förmåga att bidra till medborgarnas säkerhet behöver stärkas. Pandemin har verkligen visat betydelsen av krisberedskap och hur sårbara en del av våra försörjningskedjor är, inte minst när det gäller en del samhällsviktiga varor som produceras långt ifrån EU och som levereras just in time. Därför försöker vi nu kontra detta genom att bygga gemensamma EU-lager av bland annat skyddsutrustning.

Men vi ska inte glömma att fördjupade relationer och samarbete med länder också utanför EU ofta är en förutsättning också för att minska vår sårbarhet.

Till sist: Regeringen arbetar nu för att bygga Sverige starkare efter pandemin. Jag menar att samma ansats behövs när det gäller EU. Vi i vårt land har så mycket att vinna på ett starkt europeiskt samarbete som ser till medborgarnas viktigaste intressen. Jag hoppas att vi kan fortsätta att bidra till det och aktivt delta i bygget av en stark och väl fungerande union med öppenhet mot omvärlden.

Anf. 146 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Ett av de största misstagen inom EU-politiken som den här regeringen har begått sedan den tillträdde var att underteckna den så kallade sociala pelaren. Skälet till att man valde att skriva under detta dokument och dessutom ta initiativ till detsamma kan jag bara spekulera om. Min misstanke är att man gärna ville sätta sitt namn på ett dokument som man hoppades skulle bli historiskt viktigt eller att man ville framhäva sin egen arbetsförmåga på något sätt.

Konsekvenserna av denna plan är delvis väldigt allvarliga. De leder till ökade utgifter för Europeiska unionen, utgifter som redan är för stora i dag, och mer lagstiftning bland annat om minimilöner. Här har regeringen en inställning som är svår att begripa. Regeringen påstår att Europeiska unionen inte har behörighet att lagstifta om minimilöner på ett sätt som skapar rättigheter för enskilda. Där är vi helt eniga. Vi tycker också att det är helt omöjligt att läsa fördraget på något annat sätt än att det förslag som ligger på bordet, i den mån det skapar rättigheter för enskilda, strider mot EU:s grundlag. Men regeringen har också inställningen att den sociala pelaren inte på något sätt utökar Europeiska unionens behörighet. Dessa två ståndpunkter går inte ihop. Om man anser att unionen inte har rätt att lagstifta om minimilöner på det sätt som nu sker, och denna lagstiftning nu ligger på bordet och kan antas relativt snart med kvalificerad majoritet, då har kommissionen per definition utökat unionens behörighet. Det är helt självklart.

Jag skulle gärna vilja att statsrådet reder ut detta något udda ställningstagande.

Anf. 147 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Den behörighet som kommissionen har finns reglerad i fördraget. Fördraget ändrades inte i samband med att man tog fram den sociala pelaren. Det är samma bestämmelser som gällde då, före Göteborgstoppmötet och före införandet av den sociala pelaren och de 20 rekommendationerna, och som gäller efteråt. Så det är ingen kompetensförändring där.

Det är klart att vi arbetar med denna fråga för att värna den svenska modellen. Vi ska se till att detta är ett direktiv som inte ska behöva omfatta Sverige, eftersom vi har ett annat system för att sätta löner i vårt land som är bättre än minimilöner. Det tycker till och med kommissionen är ett bättre system. Det är vi överens om här i riksdagen, och vi har ingen annan uppfattning än parterna.

Jag vill verkligen argumentera mot den kritik som Ludvig Aspling riktar mot själva innehållet i de sociala rättigheterna. Bara för att vi arbetar mot minimilönedirektivets omfattande av Sverige behöver vi inte avstå från att arbeta ihop med andra länder i Europa för att främja social utveckling i hela EU.

För oss socialdemokrater är EU mycket mer än en marknad. Det är mycket mer än att bara skicka varor och tjänster eller kapital över gränserna. Det är också sådant som lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, en hälsosam arbetsmiljö, barnomsorg, utbildning, jämställdhet - ett socialt Europa som håller samman, som man sa i Porto, och som inte lämnar någon bakom sig. Det vill vi arbeta för tillsammans, men inte genom lagstiftning i Bryssel utan genom att vi drar åt samma håll genom rekommendationer som vi kan försöka följa, var och en på sitt håll.

Sverigedemokraterna talar aldrig om att de skulle vilja medverka till detta. Jag förstår det. Det finns en djup ideologisk skillnad här mellan socialdemokrater och sverigedemokrater. Jag ser därför fram emot att få debattera med Ludvig Aspling och andra i Sverigedemokraterna under detta valår som snart ligger framför oss. Tack för chansen!

Anf. 148 Ludvig Aspling (SD)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för ett utförligt svar men dock inte ett svar som är precist nog.

Det som statsrådet säger är att fördraget inte har förändrats. I och med den sociala pelaren har fördraget alltså inte förändrats, och unionens befogenheter ligger därmed fast. Men det är inte det som jag säger. Mitt argument var inte att man hade förändrat unionens befogenheter de jure i fördraget. Det har jag aldrig påstått, och det har ingen från vårt parti påstått. Det som jag påstår är att det finns andra sätt att utvidga unionens behörighet, nämligen genom att använda ECJ:s, alltså EU-domstolens, praxis. Det är så man kommer att göra i detta fall. Man kommer att lägga fram ett förslag som vi båda tycker strider mot fördraget. Det går utanför de befogenheter som fördraget ger unionen. Men förslaget, om det antas, kommer att bekräftas av EU-domstolen och därmed bli en del av dess praxis och därmed bli lag i Europeiska unionen. Alltså har Europeiska unionens behörighet utvidgats utan att någonting har ändrats i fördraget.

Jag tycker att det är detta problem som statsrådet nu måste förklara.

Hur kan man säga att den sociala pelaren inte utvidgar unionens behörighet när ett förslag som är direkt sprunget ur den sociala pelaren, förslaget om minimilöner, strider mot fördraget men som med största sannolikhet kommer att bekräftas av domstolen om det antas? Det är alltså inte fråga om att man skriver om fördraget utan att EU-domstolens praxis puttar unionens behörighet framåt. Ser inte statsrådet att det är ett problem?

Anf. 149 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Jag är imponerad av Ludvig Asplings förmåga att se in i framtiden om hur EU-domstolen kommer att ställa sig i olika hypotetiska scenarier. Jag är inte alls säker på att vi kan vara övertygade om att bara för att kommissionen tycker en sak menar EU-domstolen att fördraget måste tolkas på det sätt som kommissionen gör. Där är jag inte alls av samma övertygelse som Ludvig Aspling.

Apropå diskussioner om individuella rättigheter i direktivet är det väldigt mycket vad det handlar om, när vi väl har ett undantag för länder som tillämpar kollektivavtalsmodellen. Det är väldigt viktigt för oss att se till att den möjligheten inte kan användas. Det är därför som vi också föreslår förändringar i direktivtexten som kan försäkra oss om att vi inte ska behöva råka ut för några otrevligheter om frågan så småningom kommer till EU-domstolen.

Jag hörde ingenting från Ludvig Aspling om hans partis önskan att medverka till att människor får en bättre tillvaro på arbetsplatserna, i vardagen, när de blir gamla och när de har behov av barnomsorg och så vidare runt om i Europa. Men det kanske vi kan diskutera en annan gång.

Anf. 150 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Som jag lyfte fram i mitt anförande anklagas gränsmyndigheten Frontex för att genomföra så kallade pushbacks där man stoppar migranter mot gällande internationell rätt. Frontex är en myndighet vars budget har växt från 19 miljoner euro 2006 till att 15 år senare omfatta 460 miljoner euro. Dessutom planeras det bli ännu mer omfattande ökningar de kommande åren.

Samtidigt har kritiken mot Frontex varit massiv, senast från Europeiska revisionsrätten. Men även Europaparlamentet nekade Frontex ansvarsfrihet, och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning Olaf har riktat hård kritik. Särskilt chefen för Frontex har fått mycket personlig kritik.

I mångt och mycket är Frontex en urspårad myndighet. I detta läge måste medlemsstaterna kliva in på banan. Men regeringen har än så länge inte gjort någonting. Här måste man också ta hjälp av EU-kommissionären Ylva Johansson för att skärpa tonen.

Därför tycker jag att Sverige borde pausa sitt deltagande i Frontex till dess att man har fått ordning på sitt hus. Jag undrar därför vad den svenska regeringen tänker göra med Frontex. Tänker ni kräva att en oberoende utredning gällande misstänkta brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter tillsätts, eller kommer ni att pausa Sveriges deltagande i Frontex till dess att man har fått ordning på kaoset?

Anf. 151 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Jag vet inte om det är aktuellt att pausa vår medverkan i Frontex just nu. Men jag kan rakt på sak säga att vi naturligtvis har läst och hört de här uppgifterna och blivit oroade över dem. Svenska företrädare har varit med i resonemangen om styrelsen för Frontex för att se till att det utreds på ett så utförligt sätt som möjligt.

Det har gjorts en utredning som jag tror ligger uppe på organisationens webbplats. Men den har inte varit tillräckligt, har vi förstått. Det krävs ytterligare information för att man ska få reda på vad det egentligen var som hände i några av de granskade fallen.

Vi har från svensk sida hävdat i de här diskussionerna att det är otroligt viktigt att alla Frontex medarbetare i alla situationer respekterar de grundläggande rättigheterna och principen om non-refoulement. Det måste ske.

Jag vet att också Ylva Johansson har tagit de här uppgifterna på största allvar. Hon har berättat för mig en del om hur man försöker hantera det så att man ska få en bättre situation. Där ska vi vara med i arbetet och inte gå ur och bara ställa oss vid sidan av, tänker jag.

Anf. 152 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag tvivlar inte en stund på att regeringen vill stå upp för internationell rätt. Sverige har under lång tid i många sammanhang stått upp för just för internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Här har vi ett exempel på där EU:s egen myndighet inte klarar av att göra det. Man har inte gjort tillräckliga utredningar för att konstatera vad som har skett.

Jag hoppas att de ord vi hör från statsrådet nu också blir regeringens position och att man ökar trycket mot Frontex från Sverige som medlemsstat tillsammans med andra medlemsstater för att det ska hända någonting.

Det här är en väldigt speciell konstruktion. Jag tror att ingen tänkte sig att vi skulle få en gigantmyndighet lite vid sidan av EU-systemet när Frontex grundades för drygt 20 år sedan.

I stället har vi nu en jättemyndighet som bara växer och växer och som man inte har en reell styrning av. Man har en så kallad managing board som består av medlemsstatens representanter och där kommissionen har två representanter.

Men kontrollen i det parlamentariska systemet och EU-systemet i stort är inte vad den borde vara. Därför måste man också långsiktigt se över hela Frontex funktion och idén med den.

I praktiken kan det bli att Sverige lämnar över gränsbevakningsuppgifter på ungersk gränsbevakningspolis genom Frontexsamarbetet. Det är jag väldigt oroad för. Det är därför jag heller inte är så förvånad över att det nu finns anklagelser om brott mot internationell rätt.

Vänsterpartiet varnade redan vid EU-inträdet för att det riskerade att bli en mur mot Europa men fritt inom Europa. Nu ser vi det hända. Det är taggtråd, murar och stängsel som Europa bygger upp mot sin omvärld. De som betalar priset är flyktingarna som dör på Medelhavet.

Anf. 153 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Det är klart att Frontex måste fortsätta att arbeta. Det är en organisation som verkligen behövs i den viktiga delen som handlar om att se till att vår yttre gräns fungerar som den ska. Men det måste ske i enlighet med de grundläggande värderingar som unionen står för.

Brister det där - vi får se vad de slutliga utredningarna visar - ska det naturligtvis vidtas åtgärder med anledning av det. Det är jag helt med på. Men vi måste ha Frontex. Det kanske inte behövde bli så här stort så här snabbt. Vi hade lite diskussioner om det under budgetresonemangen som kanske Håkan Svenneling minns. Men nu är vi är med det här beslutet. Nu måste det verkställas på ett klokt sätt och i enlighet med våra egna principer.

Anf. 154 Hans Rothenberg (M)

Fru talman och statsrådet! EU har många goda sidor. EU agerar många gånger väldigt väl. EU reagerar många gånger väldigt väl.

Vi har sett det i reaktionerna på det som har hänt det senaste året i Belarus och inte minst det som har skett de senaste veckorna. Men EU är inte alltid lika konsekvent i sitt reagerande.

Av de internationella händelser som har varit det senaste året har man kunnat skönja en gradskillnad i EU:s reaktioner. Man har varit kraftfull när det gällt ett litet land som Belarus. Man har varit kraftfull när det gäller andra mindre länder. Statsrådet tog själv upp här att det var oenighet om det som nu har hänt i Mellanöstern mellan Israel och Palestina.

En av de verkligt stora händelserna under det gångna året i världen var Kinas agerande i Hongkong. Där får man verkligen säga att EU inte visade sin bästa sida i reaktionerna mot dessa övergrepp som Fastlandskina, folkrepubliken, visade mot Hongkong. Det är den provins som man har ett avtal med Storbritannien om att deras ekonomi och demokrati ska kunna vara självständiga under 50 år.

Här var det problem att få EU att komma loss till gemensamma kraftfulla uttalanden och kraftfulla sanktioner. Jag skulle vilja fråga statsrådet Hans Dahlgren här: Var är lärdomen från Sveriges sida för att driva på EU för att även kunna vara lika kraftfull mot en supermakt som man är ett litet land i Sveriges närhet?

Anf. 155 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Jag vill svara så här: Självklart är de principer som vi förfäktar när det gäller alla människors lika värde och demokratiska grundprinciper någonting som vi måste stå upp för vare sig det handlar om ett litet land eller ett stort land.

Jag vet att när det gäller situationen i Hongkong strider till exempel besluten om att införa en ny säkerhetslagstiftning mot Kinas internationella åtaganden och mot folkrätten. Det har Sverige sagt, utrikesministern har sagt det, Europeiska unionen har sagt det och det har sagts i FN:s råd för mänskliga rättigheter från EU:s och Sveriges sida. Det säger vi alltså.

Sedan kan vi alltid diskutera i vilka situationer sanktioner av olika slag är mer eller mindre effektiva. Jag är inte så bekant med hur resonemangen har gått när det gäller vilka slags sanktioner som eventuellt skulle kunna komma i fråga när det handlar om Kina utöver dem som vi redan har haft. Det har ju förekommit sådana med anledning av situationen i Shenyang. Det får vara en prövning från fall till fall.

Men i principfrågan att man ska behandla alla människor lika och alla system lika kan jag inte ha någon annan uppfattning än den jag just gav uttryck för.

Anf. 156 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Kina är ju någonting speciellt. Världen har sett imperier komma och gå. Vi har sett romarriket i över 1 000 år fungera som den stora världsmakten. Även romarriket dalade i sin kraft och flyttade österut innan det tynade bort fullkomligt. Vi har sett Sovjetunionen som den då största och brutalaste diktaturen under kommunistiskt mantra.

Men det vi ser med Kina i dag är någonting helt annat. Det är en hybrid - en hybrid som har kommunistisk planekonomi och kommunistisk politik med alla dess sämsta sidor och som samtidigt leker marknadsekonomi. Jag säger "leker", för om man kombinerar kommunism med marknadsekonomi blir det ingenting förnuftigt av det hela. Framför allt blir det en stor exposé över förtryck av människor.

Kina har ambitioner. Man har ambitioner över världen och även i Europa. De investeringar som Kina har gjort i vissa EU-länder gör att det också blir en svagare röst från EU när man ska reagera mot Kina. De här investeringarna i vissa EU-länder har sannolikt legat bakom att det har varit svårare att få en kraftfull reaktion mot de övergrepp som Kina har begått i Hongkong.

Det här är ett problem för världen, och det är ett problem för EU. Det är någonting som är ett problem även för Sverige och som vi måste hantera framöver.

Anf. 157 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! När det gäller kinesiska investeringar i våra länder inom unionen är det en fråga som också har med säkerhet att göra. Jag tänker till exempel på när kinesiska investeringar görs i strategiska industriområden. Vi har sett resonemang om det i vårt eget land, och vi har sett det i andra EU-länder.

Det finns nu en mekanism inom unionen där vi ska kunna ge varandra mycket mer information om sådana investeringar som är på gång. Det gör att vi också kan bli mer uppmärksammade på saker och ting som vi annars på olika sätt kanske inte hade kunnat hejda.

Jag måste säga en sak utöver det som Hans Rothenberg sa om utvecklingen i Kina, och det är det fruktansvärda sätt på vilket man hanterar dödsstraffet. Vi vet inte hur många det är, men vi tror att det är tusentals människor som avrättas varje år. Det är en statshemlighet hur många det är som mister livet i den här typen av avrättningar.

Detta är något som strider mot det allra mest grundläggande i vårt arbete för respekt för mänskliga rättigheter - rätten till liv. Detta arbete ska vi fortsätta och på alla sätt upprätthålla, och det vet jag att vi gör både från regeringens sida och från EU:s sida.

Anf. 158 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Kristdemokraterna har tydligt kritiserat regeringen när det gäller agerandet i och hanteringen av frågan om den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Vi känner en oro för den stora maktöverföring på viktiga områden som detta skulle kunna leda till.

Det hindrar inte att det också finns stora beröringspunkter mellan Kristdemokraternas syn på Europasamarbetet och Socialdemokraternas och regeringens syn. Jag tycker att det är viktigt att framhålla det, inte minst i en sådan här debatt där vi hör åtminstone två partier som i grunden fortfarande är tveksamma till det svenska engagemanget i och arbetet inom Europeiska unionen. De är tveksamma till Europeiska unionens existens, vilket gör att vi som står bakom EU-tanken och Europatanken och som ser de stora effekterna och den stora betydelsen av EU verkligen behöver höras i debatten.

Mot bakgrund av detta är det bekymmersamt och oroande när man ser vad effekterna har blivit av de misslyckanden som de facto ändå har inträffat under hanteringen av pandemin. Det finns en undersökning som visar att förtroendet för EU i stort sett har kollapsat under pandemin i länder som Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Undersökningen kommer från European Council on Foreign Relations.

Jag vill höra med Hans Dahlgren hur han ser på detta och vad vi kan göra för att bygga upp förtroendet igen.

Anf. 159 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Jag har sett flera undersökningar som inte visar riktigt samma dramatiska fall i förtroendet för EU. Jag tror att det beror lite grann på när de är gjorda.

Som flera talare tidigare här i debatten har sagt var det både uppsidor och nedsidor under det senaste året kring EU:s hantering av pandemin. Om mätningen gjordes under den månad - februari eller när det nu var - då folks önskan om att få tillgång till vaccinet mot covid-19 var stark men då vaccinleveranserna nästan stoppades och kunde uppfattas som att de gick i stå förstår jag att det fanns ett missnöje med unionen. Men om man skulle fråga i dag, när hälften av EU:s befolkning faktiskt redan är vaccinerad, tror jag att betyget skulle bli lite högre.

Ändå är Lars Adaktussons fråga relevant: Vad kan vi göra för att återskapa förtroendet för EU bland våra medborgare?

Jag tror att det handlar just om att leverera på sådant som medborgarna själva uppfattar som det allra viktigaste. Det gäller förstås hälsoområdet och att vaccinationen nu verkligen kan genomföras så att vi slipper få någon fjärde våg av pandemin.

Men jag tänker också på situationen för de grundläggande värdena runt om i vår union. Jag tror att människor blir väldigt besvikna om vi inte på allvar tar itu med de krafter runt om i Europa som ifrågasätter alla människors lika värde, som ifrågasätter de demokratiska spelreglerna och som ifrågasätter tryckfrihet, yttrandefrihet och akademisk frihet. Det finns sådana krafter, till och med i regeringsställning, i några av Europas länder.

Vi andra, som har detta ansvar och som fullt ut tror på de här värdena, måste bli bättre på att - åtminstone försöka - se till att utvecklingen kan vändas i de länder som inte klarar det här. Det tycker jag.

Anf. 160 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Jag tror också att det är en oerhört viktig uppgift och en grundläggande förutsättning för att bygga upp förtroendet igen att vi verkligen lyfter fram värderingarna i Europasamarbetet, inte minst människovärdet.

Den undersökning som jag refererade till från European Council on Foreign Relations är nygjord och innehåller ett stort antal tillfrågade i ett stort antal länder. Som jag sa är det i de traditionellt starka pro-europeiska länderna, som är så viktiga i samarbetet, man ser att förtroendet för unionen har minskat. I Tyskland, till exempel, handlar det om en majoritet av medborgarna som nu säger att man betraktar EU-projektet som skadat - broken på engelska.

Jag tror att det kommer att krävas mer än vad som har gjorts hittills när det gäller att bygga förtroende för att hantera den här situationen. Inte minst viktigt är detta med tanke på vilka stora utmaningar som Europeiska unionen har framför sig. Att ha en stark folklig förankring i det som handlar om att hantera klimatutmaningar, organiserad brottslighet, asyl- och flyktingpolitik och så vidare är en nödvändighet. Det är en livsbetingelse för att arbetet ska lyckas.

Jag skulle ändå vilja envisas med att upprepa frågan om Hans Dahlgren vill vara något mer konkret när det gäller vad Sverige kan göra för att hantera den här situationen.

Anf. 161 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Det finns faktiskt en möjlighet det kommande året i den så kallade framtidskonferensen, som nu är ett stort projekt inom unionen. Det är inte en konferens som sitter i någon konferensbyggnad någonstans och har ett helgmöte, utan det är en serie diskussioner runt om i unionen som framför allt ska sikta på att nå unga människor och medborgare som kanske inte vanligtvis är med och diskuterar vad unionen gör eller vet vad unionen gör.

Jag har haft ett antal sådana här EU-sakråd med organisationer på arbetsmarknaden, civilsamhällets organisationer och utbildningsväsendet för att stimulera dem att ta initiativ till att under det här året verkligen få en mer levande diskussion om EU-medlemskapets mervärden och vad man från medborgarnas sida önskar att EU ska göra.

Det tycker jag är ett konkret svar på Lars Adaktussons fråga.

Anf. 162 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Om en halvtimme kommer den här kammaren att fatta beslut med anledning av det betänkande som utrikesutskottet har lämnat. I betänkandet föreslås ett tillkännagivande när det gäller Magnitskijsanktioner och önskemålet om att bredda dem till att handla om systematisk korruption och penningtvätt, det som säkrar den ekonomiska grunden för vanstyre i Belarus men också i Putins Ryssland och i andra länder.

Jag skulle vilja höra hur regeringen, företrädd av statsrådet, ser på det tillkännagivande som riksdagens majoritet inom kort kommer att avge.

Anf. 163 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Tack, Kerstin Lundgren, för frågan! Vi ska naturligtvis läsa det noga, men jag har ju fått en förhandstitt på det.

Jag kan säga så här: Jag tycker att det är väldigt bra att Magnitskijlagen har kommit på plats. Vi har ju diskuterat detta också i tidigare debatter. Jag tycker att det är jättefint att vi inom EU har kunnat enas om detta och att lagen också redan har använts som ett verkningsfullt, hoppas jag, instrument.

Det har tagit sin tid. Det tog kanske två tre år innan det blev verklighet. Nu gäller det att se till att lagen verkligen också används på ett klokt sätt framöver.

Jag är inte motståndare till att man också har sanktioner som baserar sig på korruption eller penningtvätt, men jag är inte säker på att det är just de här MR-sanktionerna som ska användas på det sättet. Det kanske behövs andra instrument. Jag är öppen för en sådan diskussion framöver, men jag skulle inte tycka att det var tid att göra det omedelbart.

Anf. 164 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Statsrådet beskriver att det har tagit lång tid att komma fram till Magnitskijsanktioner av den sort vi har i dag när det gäller mänskliga rättigheter. Det finns ju ett antal länder där man har agerat snabbare. UK var senast aktuellt med att tillföra penningtvätt och systematisk korruption till sin listning av Magnitskijsanktioner. I Australien tas sådana initiativ. Vi har våra baltiska grannar, där man har den typen av system nationellt.

En av slutsatserna om man ska kunna påverka EU:s arbete att gå snabbare måste vara att man arbetar tillsammans med andra länder - eller hur, statsrådet? Då måste man våga gå före och driva på, speciellt om man förväntar sig att det kommer att ta lång tid.

Jag blir lite förvånad när jag läser den socialdemokratiska och miljöpartistiska reservationen, som möjligen stämmer med statsrådets egen hållning - det vore intressant att höra. Den bygger på att eftersom det tar så lång tid ska man inte göra någonting nu. För mig är det en logisk kullerbytta, fru talman. Om man förväntar sig lång tid borde det snarare vara viktigt att starta nu och agera kraftfullt tillsammans med likasinnade, som vi gör i alla andra sammanhang.

Systematisk korruption och penningtvätt eroderar de värden som EU står för, också i vårt grannskap när Ryssland tydligt agerar med korruption och penningtvätt som en metod för destabilisering och motverkar demokrati och mänskliga rättigheter.

Anf. 165 Statsrådet Hans Dahlgren (S)

Fru talman! Jag betvivlar inte alls att det finns enstaka länder som har tagit sig an detta på det sätt som Kerstin Lundgren beskriver. Jag ser dock ett väldigt stort värde i att alla aktiviteter och insatser av det här slaget görs tillsammans i Europeiska unionen, att vi har alla 27 med oss.

Jag har ingenting emot att man redan nu börjar resonera med andra länder om vad de ser som bästa vägen framåt. Men att vi redan nu ska bestämma att det är just det här instrumentet vi ska använda för att bäst komma åt korruption och penningtvätt är jag inte säker på.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)