Riksrevisionens rapport om det kommunala utjämningssystemet

Herr talman! Jag måste börja med att säga att det är väldigt trevligt att se herr talman igen efter att jag har varit på Gotland en månad.

I den coronasituation vi just nu befinner oss i blir det väldigt tydligt vad som egentligen bär upp den svenska välfärden, nämligen kommunernas och regionernas verksamhet, bland annat sjukvård och äldreomsorg. Det hindrar inte att vi måste se lite framåt. Därför ska jag prata om skatteutjämningen framöver.

Just nu ser vi att det är helt oacceptabelt stora skillnader i kommunala skattesatser mellan de kommuner som tvingas betala högst skatt i landet och de som betalar lägst skatt. Enligt oss i Centerpartiet är det faktiskt inte rimligt.

Fakta 2020 är att den kommun som har lägst kommunalskatt är Österåker med 29,18 skattekronor eller procent. Efter Österåker följer Solna, Täby och Vellinge i bottenskiktet. Som alla hör är det storstadskommuner eller storstadsnära kommuner som har en gynnsam struktur, och det är därför de ligger där de gör i skatteskalan.

I den ändra änden, i toppen av skatteskalan, ligger Dorotea med 35,15 i procentsats, följt av Bräcke, Sorsele och Vindeln. Som alla vet är de glesbefolkade kommuner i norra Sverige, långt ifrån storstäderna.

Skattegapet i år är alltså 5,97 kronor, nästan 6 kronor. Centerpartiet tycker att det är helt orimligt.

Det är dessutom så att de kommuner som tvingas betala den högsta skatten oftast får mindre del av den statliga, offentliga servicen. Det är rätt tydligt att man i de här regionerna och kommunerna har sämre infrastruktur och oftast färre statliga jobb. Ett annat exempel är den statliga kulturpolitiken, som man får mycket mindre del av i Sorsele jämfört med Stockholm. Man betalar i praktiken alltså mer skatt men får mindre välfärdsutbud. Det tycker vi är oacceptabelt.

Nu måste jobbet gå vidare för att verkligen rätta till det här och säkra att vi får ett bättre system än det vi har i dag.

Det nya kostnadsutjämningssystemet, som vi tillsammans med regeringen och andra partier fick på plats den 1 januari, är ett steg i rätt riktning, men det går inte hela vägen fram. Det grundades på väldigt kloka övervägningar och gör att vi får ett lite mer balanserat system.

Herr talman! Centerpartiet menar att det nu är dags och angeläget att genomföra en översyn av hela skatteutjämningssystemet. Det finns flera skäl till det. Ett skäl är det som jag just har belyst: det stora skattegapet. Ett annat skäl är att det nya kostnadsutjämningssystemet trots allt bara utgör 10 procent av det totala skatteutjämningssystemet. De andra fyra delarna utgör 90 procent.

I dag går väldigt mycket av skatteutjämningsresurserna till tillväxtkommunerna, som i grund och botten har goda förutsättningar för en stark tillväxt och god ekonomi. Det tycker vi inte är riktigt rimligt.

Lägger man sedan till megatrenderna i världen - urbanisering, demografisk utveckling och till viss del klimatanpassningar - pekar det snarare på att vi kommer att behöva ha mer skatteutjämning framöver, inte mindre. Möjligen pekar digitalisering, den fjärde megatrenden, åt motsatt håll.

Centerpartiet vill alltså göra en total översyn av skatteutjämningssystemet utifrån några rådande principer.

Den första princip som vi vill hävda är en garanterad servicenivå i hela landet, det vill säga att ingen landsända ska vara utan en viss nivå av service. Det behövs verkligen, för den regionala klyvningen ökar. Det innebär i praktiken att vi kommer att behöva mer utjämning, inte mindre.

En andra princip tycker vi ska vara att incitamenten för företagande, jobb och tillväxt ska öka i det system vi ska ha. Det måste löna sig att jobba för tillväxt.

En tredje bärande princip är att skatteutjämningssystemet ska bygga på strukturella förutsättningar, inte på ambitionsnivå och inte på effektivitet i systemet.

En fjärde bärande princip är ökad tyngd för faktorn gleshet och tätortsgrad. Utan detta är det svårt att säga att vi över huvud taget klarar en rimlig välfärd i de glesare delarna av vårt land.

Herr talman! Vi vet att det är väldigt svårt att hitta ett bra system och helt omöjligt att hitta ett rättvist system. Vi vet att det förmodligen är svårt att få acceptans för ett nytt system rakt upp och ned. Men vi behöver trots det faktiskt hitta ett nytt system, för det som vi har i dag är inte tillräckligt bra. En grundläggande faktor är riktade statsbidrag, som har varit regeringens favoritlösning under lång tid men som har en negativ påverkan på skatteutjämningssystemet.

Herr talman! Det finns andra delar i skatteutjämningssystemet som är viktiga. Eftersom jag är gotlänning tänker jag givetvis på merkostnaderna för sjukvården på Gotland. Region Gotland var vinnare på det nya kostnadsutjämningssystemet, som kompenserar för vissa faktorer. Men det är långt ifrån helheten för att skapa en långsiktigt hållbar lösning.

Gotlands sjukvård har flera unika förutsättningar. Den mest avgörande faktorn, kombinationen öläge och en väldigt liten befolkning, finns det ingen kompensation för. Öläget med tio mil till den närmaste att samverka med gör att det blir svårt och dyrt.

Dessutom har vi en stor sommarbefolkning, som alla känner till. Så blir det möjligen inte i år, tyvärr, men andra år. Gotland är också en strategiskt viktig punkt för totalförsvaret. Det kräver att vi har en god sjukvårdsförmåga på Gotland.

Grundproblemet är att Gotland alltid behöver ha ett fullvärdigt akutsjukhus. Detta innebär bland annat att vi behöver alla jourlinjer, och det är väldigt kostnadsdrivande. Skälet är att det är för långt till grannen och att transporterna är både dyra och långsamma eller väderberoende.

Normalt underlag för ett fullvärdigt akutsjukhus är 150 000 invånare. Gotland har 60 000. Det är detta som driver kostnaden på ett helt orimligt sätt. Med det lilla akutsjukhuset kommer också småskalighetskostnader i form av nya medicintekniska investeringar. Vi behöver dubblerad utrustning för redundans ibland, vi har dyra transporter, som jag har sagt, och vi behöver personal som ibland måste tjänstgöra på annat håll för att få en tillräcklig volym i sitt tjänstgörande.

Om vi ska klara sjukvårdens portalparagraf om en jämlik vård över hela Sverige behöver staten gå in och ta ett ökat ansvar för Gotlands sjukvård. Det behövs antingen en öfaktor i skatteutjämningssystemet eller ett riktat statligt stöd direkt till Gotlands sjukvård.

Med detta, herr talman, yrkar jag och Centerpartiet bifall till reservation 1.

Herr talman! Dagens debatt handlar om Riksrevisionens rapport om kommunal utjämning. Jag tänkte säga ett par ord om Vänsterpartiets åsikt om kommunal utjämning och hur den bör utvecklas.

Jag höll med om mycket av det som Lars Thomsson sa, i varje fall före Gotlandsinlägget då han gick över till att bli gotländsk regionalpolitiker. När det kommer till de stora delarna, där man måste se hela Sverige, kanske man inte bara ska se till Gotlands utmaningar, även om de är viktiga aspekter att ta med.

Riksrevisionen visar i sin rapport att det kommunala utjämningssystemet är i behov av mer utjämning och bättre förvaltning och även hur kostnadsutjämningen kan användas i större utsträckning för att utjämna kostnadsskillnader mellan kommuner. I rapporten rekommenderar Riksrevisionen regeringen att utveckla sin befintliga kostnadsutjämning så att den i större utsträckning utjämnar för kostnadsskillnader som uppstår på grund av att kommuner har olika yta, antal invånare och befolkningsförutsättningar och utgår från olika klassmässiga förutsättningar.

En sådan utjämning skulle framför allt gynna landsbygdskommuner som i dag har en hög skattesats, precis som Lars Thomsson var inne på. Riksrevisionen menar att glesbygden är underkompenserad, att gleshetskompensationen är för liten och att det behövs ytterligare ändringar i systemet för att skapa likvärdiga förutsättningar. Just detta med likvärdiga förutsättningar var kanske det man menade att Kostnadsutjämningsutredningen försökte med när utredningen lanserades - lite mer lika. Det som många gånger har präglat kommunal kostnadsutjämning är att man gör lite justeringar, inte för stora, i den riktning som behövs, för att alla ska komma med på banan.

Riksrevisionen uppmanar också regeringen att utvidga kostnadsutjämningen till att även avse biblioteksverksamhet, som är lagstadgad, och att väga för- och nackdelar med att utvidga kostnadsutjämningen till att omfatta fler enligt lag frivilliga verksamheter som i dag i huvudsak är skattefinansierade. Det är framför allt kulturområdet men också fritidsområdet som kan övervägas. Regeringen uppmanas även att överväga om strukturbidraget ska avvecklas och om Tillväxtverket ska ges i uppdrag att förvalta utjämningssystemet.

Förvaltning av utjämningssystemet kan låta som en fruktansvärt tråkig sak, men om man tittar på systemet i dag ser man att det i praktiken förvaltas av de olika statliga utredningar som med stor regelbundenhet har tillsats av olika regeringar. Jag tycker att man snarare skulle fundera på det som Parlamentariska landsbygdskommittén var inne på, nämligen att det behövs en parlamentarisk kommitté eller något slags kansli med parlamentarisk förankring som regelbundet, varje år, ser över utjämningssystemet så att man minskar ryckigheten i systemet och i stället får en löpande del. Det är lite konstigt att vi har ett stort ekonomiskt system som svävar någonstans vid sidan av hela Myndighetssverige.

Regeringen anger i skrivelsen att den inte avser att vidta några åtgärder med anledning av Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer. Vi i Vänsterpartiet anser, till skillnad från regeringen, att det är viktigt att nu gå vidare med ytterligare förändringar i systemet utifrån rapporten. Man måste också titta på inkomstsidan, för om man bara ser på kostnadssidan blir det bara ena benet i det kommunala utjämningssystemet som man tittar på. Det är egentligen också det lilla benet. Om vi ska skapa likvärdiga och rättvisa förutsättningar över hela Sverige behöver vi också kolla på inkomstsidan.

De ändringar som nyligen har gjorts är ett steg i rätt riktning, men om man inte tar tillräckliga steg når man inte upp till de effekter som gör att det blir likvärdigt mellan kommunerna. Här visar Riksrevisionens rapport att det kan röra sig om ganska stora kostnadsmässiga justeringar för många landsbygdskommuner. Därför menar jag och Vänsterpartiet att det är dags att inleda en ny översyn av utjämningssystemet och återkomma till riksdagen med förslag om ett utvecklat utjämningssystem.

Med detta sagt yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! En jämlik välfärd som kommer alla medborgare i landet till del är grundläggande för ett starkt och sammanhållet Sverige. Därför behöver vi skapa likvärdiga villkor för att välfärd ska kunna bedrivas i hela vårt land. Om vi vill skapa rättvisa möjligheter för medborgarna måste vi utjämna strukturella och ekonomiska skillnader mellan olika kommuner runt om i vårt avlånga land.

Som har sagts här tidigare beslutade riksdagen förra året om ett nytt system för kostnadsutjämning, som gäller från och med i år. I det nya systemet kompenseras kommuner med sämre förutsättningar i högre grad än tidigare. Vi stärker de kommuner där exempelvis hemtjänsten behöver åka långt därför att det är glest mellan de äldre och de regioner som har svårare att rekrytera personal på grund av sitt geografiska läge. Man kan se att till exempel Jämtland och Gotland kom allra bäst ut i det nya systemet. Samtidigt kompenseras nu kommuner och regioner i högre grad för socioekonomiska utmaningar.

Den viktigaste faktorn för omfördelning är demografi. Det är barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen som skapar de stora kommunala kostnaderna. Det är kommuner med en stor andel barn och äldre som behöver mer resurser jämfört med de kommuner som har en stor andel av befolkningen i yrkesverksam ålder.

Framåt 2030 kan vi förvänta oss en 50-procentig ökning av antalet äldre över 80 år, men de är inte riktigt jämnt fördelade över landet. Det är kommuner i glesbygd som kommer att se de största ökningarna, också av behovet av välfärd. Då är det uppenbart att Sverige behöver en stark och långtgående utjämning. Det är helt enkelt en viktig politik för att värna barn och äldre i hela landet.

Precis som lyfts fram i Riksrevisionens rapport kan vi omfördela och utjämna mer. Systemet bör med jämna mellanrum ses över och uppdateras för att vara fortsatt träffsäkert. Vi ser framför oss en ny översyn av system när det har varit i kraft i något eller några år.

Herr talman! Utjämning är alltså viktigt, och den är helt central för mig som socialdemokrat. Men kommunsektorns samlade resurser är också väsentliga, inte minst när det gäller de kostnader som beräknas bli högre när vi har en demografisk utveckling med allt fler barn och äldre i hela landet. Detta ställer krav på välfärden överallt. Det krävs alltså omfattande resurstillskott framöver.

Under förra mandatperioden kunde vi skjuta till ytterligare 35 miljarder till välfärden, och därför jobbar 100 000 fler i vår gemensamma välfärd nu jämfört med när regeringen tillträdde 2014. Det är en utveckling som behöver fortsätta.

Precis som sagts tidigare sätter coronakrisen extra fokus på välfärdens behov. Kostnader ökar, framför allt inom äldreomsorg och sjukvård, och samtidigt kan vi befara stora tapp i kommunernas och regionernas skatteintäkter framöver. Nu när vi står mitt uppe i coronakrisen blir det dessutom glasklart vad välfärden egentligen handlar om. Det handlar om människors liv och hälsa - på riktigt allvar. Välfärdens personal sliter hårt för att skydda och vårda våra gamla och sjuka i dag. Därför måste vi fortsätta med tillskott till välfärden, för att säkra den. Vi kommer att se till att kommuner och regioner nu kompenseras för alla extraordinära sjukvårdskostnader med anledning av coronaviruset, oavsett var de har uppstått, efter behov, helt enkelt.

Vi har därutöver ökat Socialstyrelsens ram med 5 miljarder kronor för att köpa in och fördela skyddsmaterial som munskydd men också utrustning som respiratorer, utöver kommunernas och regionernas egna inköp. Staten tar över sjuklöneansvaret, som också innebär att miljardkostnader lyfts bort från kommuner och regioner. I vårändringsbudgeten skjuter vi också till ytterligare 20 miljarder kronor till välfärden, där 12 ½ miljard kronor permanentas för kommande år. Det skapar långsiktighet och möjligheter för kommuner och regioner att planera också för nästa år, så att de vet att det finns ekonomiska resurser för att betala löner till sjuksköterskor, undersköterskor och lärare. Vi har dessutom en hög beredskap för att göra mer om det krävs för att klara välfärden genom denna svåra kris.

Herr talman! Nu är det tydligare än någonsin att Sverige behöver hålla ihop. Då behöver vi också ge kommuner och regioner förutsättningar att leverera den välfärd som lägger grunden för trygghet och utveckling. En stark och rättvis omfördelning kommer fortsättningsvis att vara nödvändig för ett starkt och sammanhållet Sverige. Vi kommer att behöva göra mer på detta område.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Fredrik Olovsson talar länge och väl om vad regeringen gör med anledning av coronaepidemin och det rådande läget. Det är än så länge svårt att utvärdera hur det har gått. Men det går ändå relativt bra för Sverige att möta krisens utmaningar. Jag tycker att politiken har varit ganska snabbfotad både från regeringens och riksdagens sida.

Det som man emellertid ska ha klart för sig i denna situation är att vi redan före krisen såg att välfärden behövde mer finansiering. Det var också skälet till att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna tog initiativ i riksdagen för att se till att välfärden fick mer pengar än vad regeringen ville tillföra. Det handlade om ungefär 7 ½ miljard kronor, vilket kan jämföras med regeringens 5 miljarder kronor.

Detta visade sig sedan vara ett förspel till en riktig välfärdskris som kom runt hörnet och som de facto innebär stora påfrestningar för våra kommuner och regioner. Som Fredrik Olovsson redogjorde för kommer staten att gå in och ta ett ökat ansvar för kostnader kopplade till coronaepidemin. Man har också lovat mer pengar till kommuner och regioner, vilket i grunden är bra. Men samtidigt är det troligt att detta inte kommer att räcka. Även om 15 miljarder kronor är en jättesatsning kommer skatteintäkterna att minska som en konsekvens av att ekonomin nu backar. I nuläget har vi redan en underfinansierad välfärd. Tittar man i statsbudgeten ser man att det i praktiken är så att regeringen planerar för nedskärningar i välfärden.

Min fråga till Fredrik Olovsson är: Tror du att dessa 15 miljarder kronor kommer att räcka? Kommer det att behövas mer pengar till den kommunala och regionala sektorn? Lars Thomsson var inne på riktade och generella statsbidrag. Det är mycket viktigt att kommuner och regioner får generella statsbidrag så att de själva får bestämma vad de gör med pengarna och att pengarna inte delas upp i olika riktade satsningar.

Herr talman! Jag är alldeles övertygad om att vi under lång tid framöver, inte bara i den akuta krisen, kommer att behöva öka resurserna till kommuner och regioner till välfärdens verksamheter - skola, vård och omsorg - från den statliga nivån. Jag är alldeles övertygad om det, inte bara på grund av coronakrisen utan på grund av den underliggande demografiska utvecklingen där vi har många barn och gamla samtidigt. Och det är barn och gamla som driver upp de kostnader som kommuner och regioner har för skola, vård och omsorg.

Det är vår uppfattning att detta är ett långsiktigt åtagande, och vi ser att denna utveckling kommer att fortgå framåt 2030-2035. Under denna period kommer vi att behöva prioritera välfärden före andra insatser, även efter denna mer akuta kris.

Sedan är det otroligt svårt att i ett sådant här snabbt krisförlopp göra prognoser för exakt hur mycket pengar olika verksamheter behöver och vilket genomslag den ekonomiska utvecklingen får på skatteintäkterna. Jag tror att man ska ha en mycket stor ödmjukhet inför detta. Med tanke på det snabba krisförloppet blir det mer gissningar än prognoser. Men vårt budskap är att vi vill skjuta till de resurser som krävs för att ta välfärden genom denna kris. Sedan ska vi möta den demografiska utvecklingen som vi ser åren därefter. För oss är detta en oerhört viktig fråga och någonting som vi prioriterar mycket högt.

Herr talman! Som vi såg under vintern och våren planerade kommuner och regioner för nedskärning efter nedskärning. Hade riksdagen inte steppat upp och gett kommuner och regioner de pengar som Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna såg till att de fick hade dessa nedskärningar blivit än värre än de blev i ett första skede.

Samtidigt kan vi se att välfärden inte var rustad för den kris som vi befinner oss i och som vi har befunnit oss i en kortare tid. Det är givetvis svårt att gissa hur lång krisen kommer att bli och vilka effekter vi kommer att få. Men i praktiken blir det ändå så att regeringen prognostiserar för nedskärningar när man inte klarar av att täcka upp med nya pengar för de förväntade minskningarna av skatteintäkter från kommuner, när vi redan vet att välfärden är underfinansierad.

Vi har alltså två saker som vi måste klara av att göra samtidigt. Vi måste stärka kommuners och regioners finansiering så att de har motsvarande belopp som de skulle ha haft före krisen. Vi måste också göra förstärkningar av välfärden och se till att fler människor kan jobba inom äldreomsorgen och inom vården för att just hjälpa till vid denna typ av kriser. Det är mycket uppenbart att de 15 miljarder kronorna inte kommer att räcka till det.

Jag förstår att Fredrik Olovsson inte kan stå här i dag och lova några pengar. Men jag tror att det är mycket viktigt att regeringen är tydlig i sin signalering till kommuner och regioner. Jag känner nämligen en stor oro för att vi, när vi har tagit oss över den första krisfasen och börjar få koll på siffror och prognoser framåt, kan få en sommar då kommuner och regioner börjar planera för nedskärningar i välfärden, i en tid när demografin, precis som Fredrik Olovsson säger, pekar på att vi faktiskt behöver stärka välfärden - inte tvärtom.

Herr talman! Vi och regeringen planerar för att fortsätta stärka välfärden. Det är därför vi skjuter till stora belopp för generella statsbidragsökningar, och det är därför vi planerar för att fortsätta att göra det - för att möta de demografiska behov som finns. Det innebär inte bara att vi behöver se till att det finns mer pengar i kommuner och regioner. Det innebär också att det måste utbildas fler undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och lärare. Det är naturligtvis en helhet för att kunna möta just den demografiska utvecklingen.

Sverige är också sällsynt bra rustat för att göra det. Vi har starka offentliga finanser som vi nu kan använda, både för att värna jobb och företag, som är en viktig grund för att vi ska har resurser långsiktigt, och för att värna välfärden genom stora tillskott till kommuner och regioner. Vi är väl rustade eftersom vi har haft ordning och reda i de offentliga finanserna. Det är klart att många länder runt om i Europa nu tittar på sitt läge med stora underskott. Vi är naturligtvis glada över att vi har kunnat hålla ordning och reda och därmed också har en stor styrka i en sådan här svår situation.

Herr talman! Den 11 mars, för bara en dryg månad sedan, inledde jag mitt anförande om kommunala frågor på följande sätt:

"EU och Sverige upplever just nu ett antal allvarliga hot mot välfärd, samhällsekonomi och trygghet. Det går inte att debattera frågor som rör statens och kommunernas ekonomi utan att peka på de följder vi kan tvingas uppleva av coronavirus, oro för nya omfattande asylströmmar och en hotande lågkonjunktur. Sverige går in i denna situation med rekordsvaga förutsättningar: den snabbast stigande arbetslösheten i EU, den svagaste ekonomiska tillväxten i EU och en mycket hög arbetslöshet för att just ha gått igenom en stark högkonjunktur. Ovanpå detta har vi alltför många kommuner med mycket svag ekonomi."

Tyvärr gick utvecklingen mycket snabbare än vad någon av oss kunde ana. Läget i de svenska kommunerna och inom sjukvården är nu extremt pressat. Det är i ljuset av detta som vi ska se frågan om kommunal utjämning och Moderaternas särskilda yttrande i detta ärende. Det lyder:

"Frågan om den kommunala utjämningen och behovet av ökade generella resurser till kommuner och regioner kommer att bli mycket viktig när den akuta coronakrisen är över. Moderaterna ser denna fråga som en av de centrala för att stimulera ekonomin och få igång den ekonomiska tillväxten igen efter krisen, och det är också något vi påpekat i vårt förslag till krispaket.

Att i dag i detalj diskutera behoven och utjämningssystemets optimala utformning är däremot nästan omöjligt. Det krävs en grundlig analys av läget när vi vet hur hårt krisen slagit mot samhällsekonomin. Vi kommer att återkomma till detta när den akuta krisen är över."

Det är helt enkelt inte seriöst att i det läge vi nu befinner oss i diskutera i detalj hur den framtida skatteutjämningen mellan de svenska kommunerna ska se ut. Nu behövs i stället statliga kristillskott, som flera här inne har nämnt. Det behövs inte minst till sjukvården men även till kommunerna, som under lång tid kommer att plågas av sjunkande skatteintäkter i spåren av ökad arbetslöshet - samtidigt som kostnaderna kvarstår eller till och med ökar. Det är nämligen de svenska kommunerna som alltid är den sista försvarslinjen i en kris. Det är de som måste garantera människor en försörjning när alla andra utvägar fallit bort.

Samtidigt kvarstår de tidigare kostnadsökningarna till följd av bland annat demografiska förändringar och en tidigare hög invandring. För många kommuner var situationen redan före coronakrisen helt ohållbar. Situationen har som jag brukar nämna försämrats dramatiskt sedan 2015, när dagens regering tog över ansvaret. SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, redovisade i en omfattande rapport 2016 hur det under Alliansens regeringstid rådde balans mellan skatteintäkter och utgifter för kommunsektorn och att kommunsektorn då också redovisade stabila överskott, även under finanskrisen. Men de senaste åren har obalanserna ökat. Nu ser vi rena larmrapporter om att kommun efter kommun i praktiken inte får ekonomin att gå ihop, och det gällde redan före coronakrisen.

En viss tröst är såklart det tillskott om totalt 7,5 miljarder som Håkan Svenneling nämnde tidigare och som blev resultatet av Moderaternas initiativ i finansutskottet i början av januari med stöd av övriga oppositionen. Men i dagens krisläge lär dessa pengar inte räcka.

Herr talman! Grunden för den moderata politiken och våra moderata budgetar är alltid: Det viktigaste först. Det har varit vårt huvudbudskap i alla ekonomisk-politiska debatter de senaste åren - att man måste prioritera.

Vi moderater sa redan i höstas nej till friår, och vi sa nej till det ineffektiva ingångsavdraget för nyanlända. Vi skar ned på biståndet, som i dag ligger långt högre än FN:s rekommendationer, och vi sparade på ineffektiv klimatpolitik, alltför höga migrationskostnader och meningslösa byggsubventioner. Vi avvecklade också onödiga myndigheter och satsade i stället på det som är allra viktigast för skattebetalarna och viktigast för Sverige: kommunerna, välfärden och tryggheten. Vi gjorde det samtidigt som vi tog viktiga steg mot tillväxt, ökad sysselsättning, sänkta skatter och minskat bidragsberoende. Man kan göra båda samtidigt - om man prioriterar.

Herr talman! Spridningen av coronaviruset är allvarlig ur flera aspekter, inte bara de medicinska. Effekterna för samhällsekonomin blir allt tydligare, och detta kommer att slå stenhårt mot kommunsektorn i ett läge där det är extra viktigt att kommuner och regioner står starka. Under finanskrisen tillförde alliansregeringen mycket stora belopp till kommunsektorn, vilket gjorde att man slapp göra sig av med personal. Vi tryggade välfärdsverksamheterna trots den djupa krisen. Samma sak lär bli nödvändigt i dagens kris.

Det finns dessutom all anledning att ha beredskap i statens budget för att permanent prioritera kommunsektorn och välfärden. Och att prioritera vissa delar betyder som bekant även att man måste prioritera bort annat. Om regeringen behöver tips på besparingar rekommenderar jag som sagt Moderaternas budgetmotion från i höstas, och vi lär återkomma med mer i kommande budgetmotioner.

Herr talman! Under de år jag har haft ansvaret för de kommunala frågorna för Moderaterna i finansutskottet har jag envist, i varje anförande, varnat för att vi en dag kommer att gå in i sämre tider och att det då är allvarligt att förutsättningarna är så mycket sämre än de hade kunnat vara. Nu ser vi hur det har blivit.

Sverige hade redan före coronakrisen EU:s lägsta tillväxt per capita, enligt prognoserna, och vi hade den snabbast stigande arbetslösheten i hela EU. När regeringen Löfven tillträdde låg Sverige på plats 12 i EU när det gällde arbetslösheten, och redan före coronakrisen hade vi halkat ned till plats 22 av EU:s 28 länder. Arbetslösheten i Sverige steg redan före krisen snabbast i hela EU, och nu ökar arbetslösheten snabbt. Regeringen har försuttit alla chanser att under högkonjunkturen göra viktiga reformer för att rusta Sverige. Det enda som fortfarande är till Sveriges fördel är den förhållandevis låga statsskulden, som minskat under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Sverige går nu i övrigt kraftigt försvagat in i en mycket osäker framtid. Vi går in i en ny kris med extremt låga räntor som inte möjliggör några större stimulanser den vägen, vi går in i den med EU:s lägsta tillväxt per capita, vi går in i den med den högsta arbetslöshet i högkonjunktur som Sverige upplevt i modern tid och vi går in i den med ett mycket stort utanförskap. Samtidigt ser vi stora brister i viktiga samhällsfunktioner som sjukvård och rättsväsen, och många kommuner har det extremt tufft ekonomiskt.

Det har sällan varit viktigare att prioritera än det är i dag. Med rätt prioriteringar kan vi motverka en onödigt stor ökning av statsskulden, stärka sjukvården och den kommunala välfärden och återstarta ekonomin genom investeringar, stimulanser och sänkta skatter. Men om vi prioriterar fel kommer coronakrisen att medföra långsiktigt allvarliga ekonomiska konsekvenser som är svåra att överblicka, både för statsfinanserna och för den hårt prövade svenska kommunsektorn.

Att prioritera något innebär som sagt även att prioritera bort saker som är mindre viktiga. Kanske kan den pågående krisen få även regeringsunderlaget att inse behovet av prioritering? Jag hoppas det, för då finns det många bra moderata förslag att ta fasta på.

Herr talman! Just nu måste allt vårt fokus i denna kammare ligga på att hantera den akuta krisen, både vad gäller smittskydd och de samhällsekonomiska effekterna av coronakrisen. I det arbetet försöker vi moderater bidra med konstruktiva och väl genomarbetade förslag, som regeringen glädjande nog till stora delar tagit till sig helt eller delvis. Men en dag är krisen över, och då är det oerhört viktigt att svensk politik drar lärdomar.

Det är helt uppenbart för de flesta att samhällsekonomins samlade resurser inte använts optimalt för att förbereda samhället för oväntade kriser. Vi prioriterar inte heller de saker som medborgarna tycker är viktigast - sjukvård, omsorg och trygghet. Detta har givetvis alla regeringar och partier ett gemensamt ansvar för, även om det blivit betydligt sämre under nuvarande regering. Ska vi bli bättre på detta framöver gäller det också att politiken orkar prioritera betydligt bättre än vad man gjort tidigare. Två av de sektorer som måste prioriteras upp är just sjukvården och den kommunala omsorgen om framför allt våra äldre.

Herr talman! Riksrevisionen har granskat det kommunala utjämningssystemet.

Redan innan coronaviruset drabbade Sverige gick många kommuner på knäna. Samtidigt som regeringen fört en vårdslös migrationspolitik har kostnaderna för detta vältrats över på kommunerna. Sverigedemokraterna har länge påpekat att staten måste ta ett större ekonomiskt ansvar för de kostnader som uppkommit på grund av hanteringen av migration och integration.

Sverige är ett stort land till ytan - ett av Europas största. Bland annat är det just att vi är ett stort avlångt land som ger kommuner olika förutsättningar att erbjuda den basservice som invånarna har rätt att förvänta sig. För glesbygdskommuner är det en utmaning att få budgeten att gå ihop då arbetstillfällena sällan är tillräckligt många. Därför anser Sverigedemokraterna att det är självklart att utjämningssystemet ska stötta glesbygdskommuner. Men vi har också stora städer, Malmö och Göteborg, som erhåller enorma bidrag i det kommunala utjämningssystemet.

Herr talman! Hur har det kunnat gå så här illa? När utjämningssystemet infördes på 1960-talet var tanken just att stötta glesbygden, inte de största städerna i Sverige. Något är fundamentalt fel när geografiskt välbelägna städer med stora grupper i arbetsför ålder behöver ekonomiska bidrag. Varför behöver Malmö mer ekonomiskt stöd än över 50 av de minsta kommunerna tillsammans?

Det finns säkert många anledningar till att Malmö vore bankrutt utan utjämningsstödet, och det borde ligga i hela Sveriges intresse att arbeta för att Malmö inte ska förbli en kommun som lever på bidrag under en oöverskådlig framtid. För att det kommunala utjämningssystemet ska fungera rättvist krävs det att arbetsföra invånare i storstäder faktiskt arbetar.

En kommun behöver skatteintäkter för sin drift, och en stor kommun som Malmö behöver stora intäkter. I Malmö är sysselsättningsgraden bland vuxna 67,8 procent. Den siffran ska jämföras med Sverige i sin helhet, där sysselsättningsgraden är över 82 procent. Det är mycket dyrt för samhället att arbetsföra invånare lever på bidrag i stället för att bidra med skatt.

Tyvärr är situationen mycket värre än vad sysselsättningsgraden visar. I förra veckan släpptes en rapport av Entreprenörskapsforum som heter När blir utrikes födda självförsörjande? Studien är gjord med anledning av att Sverige har det största sysselsättningsgapet mellan utrikes och inrikes födda i hela Europa.

Om man tittar bortom det trubbiga verktyget sysselsättningsgrad är självförsörjandegraden mer intressant. Självförsörjandegraden utgörs av fyra basbelopp, vilket 2019 var 186 000 kronor. Det är 15 500 kronor i månaden brutto - en blygsam nivå som ska täcka levnadskostnaderna i en storstad.

I rapporten kan man läsa följande: "En majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder har under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning. År 2016 var drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte självförsörjande. Högt räknat var 38 respektive 36 procent av individer med härkomst i Afrika respektive Mellanöstern självförsörjande 2016. Motsvarande uppskattningar för inrikes födda och individer från våra nordiska grannländer låg på 73 procent. Självförsörjningsgraden är betydligt lägre än sysselsättningsgraden."

Vidare kan man läsa detta: "Det finns stora lokala variationer i självförsörjningsgrad. Stockholms arbetsmarknadsregion uppvisar högre självförsörjningsgrad än rikssnittet och Malmö ligger under rikssnittet."

Malmö ligger alltså under 38 respektive 36 procent när det gäller individer som kan försörja sig. För Malmös del förklarar detta säkert en hel del, och det är just det här vi bör ifrågasätta. Vi kan inte fortsätta med ett utjämningssystem som bidrar till att upprätthålla denna djupgrav mellan dem som är självförsörjande och dem som inte är självförsörjande. Sveriges välfärd bygger på att alla som är arbetsföra bidrar genom just arbete och genom att vara självförsörjande.

Herr talman! På grund av corona och de åtgärder regeringen och riksdagen därmed implementerar står Sverige just nu inför en enorm ekonomisk utmaning, såväl i landet som när det gäller vårt åtagande gentemot EU.

Sverigedemokraterna ser ingen anledning att i denna situation inkomma med vare sig en följdmotion eller ett särskilt yttrande, men jag vill ändå passa på att säga att vi inte är nöjda med det kommunala utjämningssystemet. Tvärtom - på sikt vill vi se att utjämningssystemet ses över i grunden.

Det är glädjande att komma ut som sista talare och höra att alla här är överens om att vi måste få in fler i arbete. Jag hoppas verkligen att vi gemensamt kan se till att alla de som är arbetsföra kommer in i arbete och kan försörja sig.

I detta anförande instämde Michael Rubbestad (SD).

Herr talman! Vi har i denna debatt kunnat ta del av regionalpolitiska beskrivningar. Det har bland annat handlat om att man vill förstärka en ända av landet som man känner ett stort engagemang för, exempelvis Gotland.

I detta anförande fick vi höra att en del av landet inte riktigt duger och bör märkas ut som bidragstagare som parasiterar på alla andra. Jag tycker att detta är väldigt märkligt i en situation då Sverige verkligen försöker att samla sig och se hela landet, alla människor och vår kraft gemensamt.

Hur kommer det sig då att en kommun som Malmö får mer resurser den här vägen än många andra? Charlotte Quensel kanske kan förklara vad som händer när 8 000 människor jobbar i Danmark och betalar inkomstskatt där som sedan kommer tillbaka till Sverige genom ett skatteavtal.

Tycker Charlotte Quensel att dessa pengar på något sätt inte ska återföras till Malmö? Är det fel att Malmö får tillbaka dessa pengar genom det här systemet? Om det är fel att Malmö får dessa resurser den här vägen, vilken annan lösning har då Charlotte Quensel? Vill Sverigedemokraterna skriva om avtalet med Danmark? Hur vill ni lösa det här problemet?

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Jag vet inte om man kan använda uttrycket "få tillbaka pengarna", för de kommer från Danmark om jag förstår det rätt. Om det betalas skatt i ett annat land är det ju inte riktigt så att Stockholm och andra kommuner ska stå för det.

Jag vet inte heller om ledamoten menar att de människor som jag tog i mitt anförande och som jag sa inte arbetar i stället arbetar i Danmark och betalar skatt där. Har jag missuppfattat detta, och gäller det hela den rapport jag hänvisade till? Är det en missuppfattning? Är dessa människor i arbete i Danmark? Är de egentligen självförsörjande och får inga bidrag? Har jag och rapporten missuppfattat situationen i Malmö?

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att Charlotte Quensel inte har en aning om hur resurserna när det gäller de människor som bor i Malmö och arbetar i Danmark sedan kommer tillbaka till Malmö genom vårt skatteavtal med Danmark. Det är alldeles uppenbart att hon antingen inte vet detta eller struntar i att det är på det viset. Människor arbetar och betalar skatt i Danmark, och Danmark betalar sedan tillbaka pengar till Sverige på grund av detta. Det ingår i vårt skatteavtal. Dessa pengar återförs därefter till Malmö genom skatteutjämningssystemet.

Detta är ju en väldigt viktig sak att känna till om man över huvud taget ska resonera om de här sakerna. Jag utgår dock från att Charlotte Quensel inte är helt okunnig om detta väldigt viktiga faktum och att det egentligen handlar mer om att tala illa om en del av Sverige därför att det finns politiska eller ideologiska skäl att göra det. Medan vi andra i denna kammare försöker att se till att vi håller ihop det här landet i en svår situation väljer Sverigedemokraterna en annan väg. Det beklagar jag.

Herr talman! Det handlar inte om att tala illa.

Riksrevisionens rapport om det kommunala utjämningssystemet

Jag trodde faktiskt att Socialdemokraterna gillade skatteintäkter. För att vi ska maximera skatteintäkterna behöver personer som inte betalar skatt, som inte har ett arbete och som befinner sig i en situation med stort utanförskap komma in i arbete. Det skulle ju gagna hela landet om vi inte hade stora grupper av människor utanför arbetsmarknaden. Därför tar jag upp detta.

Jag önskar verkligen innerligt, av hela mitt hjärta, att alla människor kan få en inkomst och försörja sig själva, oavsett ursprung.

Däremot tog jag upp rapporten, och det står jag för. Den visar på ett stort gap - det största gapet i Europa. Det tycker jag att vi inte borde ha, och det är någonting som Socialdemokraterna faktiskt får ta ansvar för.

Gapet finns där. Det är inte min rapport, och det vet också ledamoten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Ersättningsrätt och insolvensrätt