Vissa handelspolitiska frågor

Fru talman! Handelspolitik och främjande av handel är en av våra viktigaste frågor för jobb och sysselsättning. Det är en fråga som i förhållande till sin betydelse för vår utveckling alltför sällan debatteras här i kammaren. Senast den var uppe till debatt var våren 2008. Då lyste handelsministern med sin frånvaro, precis som i dag. Att köpa och sälja varor och tjänster till varandra är grundbulten för tillväxt. Välstånd och handelsutbyte hänger ihop. Om vi tar en titt bakåt i vår historia var medelåldern på 1850-talet 43 år och barnadödligheten 17 procent. Vi levde i ett jordbrukssamhälle, och industrisamhället var i sin linda och låg mestadels framför oss. Nu är vi på väg att bryta ny mark vad gäller tjänstesektorn och dess exportandel. Vi går från hansetiden och den era då processen med handelsutbyte startade till nutidens handelsutbyte. Efter andra världskrigets slut har den internationella handeln med varor och tjänster ökat. Den främsta orsaken till detta är de avregleringar av handelshindren som man då gjorde, och det är främst under de senaste decennierna som handelsutbytet har ökat. Handeln har stor betydelse för ekonomin i ett litet land som Sverige. Den svenska exporten uppgår till mer än 50 procent av bnp, vilket kan jämföras med 30 procent 1990 och 23 procent 1960. Den svenska handeln är koncentrerad till EU. Exempelvis stod 2008 varuexporten till EU för 60 procent av den totala svenska exporten, och varuimporten kom till 70 procent från EU. Fru talman! Dagens betänkande handlar i stora delar om frihandel. Om det har vi en bred majoritet här i riksdagen. Det handlar också om exportfrämjande där det är klara skiljelinjer mellan oss, eftersom den borgerliga majoriteten anser att marknaden ska lösa det här på egen hand. I en alltmer globaliserad värld, där prislappen många gånger även här i Sverige är viktigare än arbetsförhållandena, måste kraven på rättvisa öka. Mot bakgrund av detta, fru talman, yrkar jag bifall till de rödgrönas gemensamma reservation nr 6 men också till reservation nr 10 under punkt 11 - motiveringen. Det är viktigt att det internationella handelssystemet tar ett bredare ansvar för hållbar social och ekologisk utveckling. En rättvis globalisering kräver att kampen mot oacceptabla arbetsvillkor förstärks. En ökad konkurrenskraft får inte skapas genom rovdrift på människor eller miljö. På lång sikt är det endast en socialt och miljömässigt hållbar utveckling som skapar varaktig tillväxt. De mänskliga rättigheterna i arbetslivet måste stärkas globalt. Fri förenings- och förhandlingsrätt måste garanteras och slavarbete, barnarbete och diskriminering elimineras. Det är inte acceptabelt att nästan 70 miljoner barn under tio år i dag arbetar. Därför anser vi att det finns behov av att främja rättvis handel för att säkerställa att både producenter och anställda får skälig lön, men också del av den totala vinsten för att kunna förbättra de sociala förhållandena, särskilt i länder som saknar de här strukturerna. När vi pratar om frihandel, WTO och utveckling är det lika viktigt att de fattiga länderna ges möjlighet att växa och dra nytta av globaliseringens välfärdsvinster. Här kan vi i dag se att det finns problem med att världens rikaste länder skyddas av handelsbarriärer. Så länge det pågår kommer välståndet att fortsätta vara ojämnt fördelat mellan världens olika länder. Utvecklingsdimensionen måste därför genomsyra hela handelspolitiken. Utgångspunkten måste vara att det i handelsavtal och ekonomiskt samarbete som Sverige knyter med andra länder i världen ska vara en mer rättvis fördelning av de resurser som finns. Det är också därför det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd och verkar för att de kvarvarande tullmurarna mot fattiga länder tas bort och att importrestriktionerna för fattiga länder också tas bort. Vi rödgröna anser att det inom handelspolitiken också måste finnas en rättvisa vad gäller båda könens rätt och möjligheter. Vi vill att regeringen aktivt ska driva på om att ett jämställdhetsperspektiv ska integreras i den internationella handelspolitiken både inom EU och inom WTO. Inför de nya förhandlingsavtalen ska det hela tiden inkluderas att vi ska avskaffa all diskriminering av kvinnor. Fru talman! I reservation nr 6 understryker vi också vikten av ökad öppenhet och insyn i handelspolitiken. Då tänker vi främst på WTO men också på andra internationella handelssystem. För att vi ska få ökad insyn bör regeringen årligen rapportera till riksdagen om utvecklingen inom handelspolitiken. Som det är i dag vet inte vi i oppositionen hur det ser ut utifrån att det har varit ganska snålt med information från handelsministern såväl till utskottet som här i kammaren. Vad gäller främjandeverksamheten och det exportberoende som Sverige har är det också viktigt att vi blir betydligt tydligare. Svensk ekonomi är ju exportberoende, och vi lever i en tid med ökad arbetslöshet och har sett en kraftig ekonomisk nedgång. Just därför behöver vi höja främjandeverksamheten ute i världen och inte dra ned på den som vi har sett att den borgerliga majoriteten har gjort under de senaste åren, inte minst genom att lägga ned olika utlandsmyndigheter. Som ett litet, exportberoende land måste Sverige bättre ta till vara och använda de redskap som vi har och satsa lite mer och lite större. Vi måste ta till vara den kunskap som ISA, Swedfund och Exportrådet har och se till att det finns resurser för att jobba med ett ökande av främjandet. Vi kan också konstatera att den borgerliga regeringen har gjort kraftiga neddragningar i stödet till små och medelstora företags export i en tid där Sverige tappar exportandelar. Det känns faktiskt lite allvarligt. Men det görs väl mot bakgrund av den ideologi som man har på den borgerliga sidan, att det är marknaden som ska sköta det här själv. Vi har ju redan under förra mandatperioden sett i motioner och reservationer att det är det som är hållningen, och det är det vi också ser ett resultat av i dag. Mot bakgrund av detta, fru talman, och att vi inte minst i budgetdebatten och i de motioner vi väckte inför budgetdebatten föreslog ökade anslag, framför allt vad det gäller exportfrämjandet och det som är riktat till små och medelstora företag, har vi fortfarande uppfattningen att det är oerhört viktigt med exportrådgivning till små och medelstora företag. Det kan spela en avgörande roll för dem att få vägledning när det gäller hur man kan nå ut på nya marknader. Precis därför tycker vi att det är viktigt att vi utbildar exportrådgivare som också kan arbeta med detta. När det gäller de här olika förslagen har vi ju tyvärr blivit nedröstade här i kammaren. Det kan vi bara se som oroväckande inför framtiden. För att Sverige ska kunna öka sitt främjande kan vi konstatera att alla krafter behövs och att vi måste ha bättre förutsättningar. Vi måste arbeta för att det svenska främjandet ska stärkas men också för att det ska öka med global rättvisa.

Fru talman! Jag vill instämma med föregående talare. Jag tyckte att det var ett mycket bra inlägg. I en globaliserad värld där kontakterna mellan världens länder ökar kan frihandeln vara en stark välståndsskapande kraft för världens fattiga länder. Men om man vill nå upp till det målet och få en sådan utveckling måste också handelsavtalen utformas utifrån detta faktum. Handeln är en viktig och självklar del i en ekonomi. Det gäller såväl handeln inom ett land som handeln mellan länder. Därför är det viktigt att handeln också omgärdas av regler och avtal för hur den ska fungera och att internationella överenskommelser också respekteras. Den internationella handeln styrs i dag av gemensamma avtal i WTO och en rad regionala och bilaterala handelsavtal. Ett prioriterat mål för Sveriges sittande regering då det gäller utrikeshandeln är enligt Utrikesdepartementet att uppnå högsta möjliga frihandel. Jag återkommer till det sedan. När Sveriges regering ensidigt upprepar sitt mantra om hur frihandeln och investeringar ger tillväxt och välstånd menar Vänsterpartiet att frihandel utan rättvisa eller tillväxt utan solidarisk fördelningspolitik inte gör någon större skillnad för världens fattigaste. Vi menar att frihandeln kräver likvärdiga förutsättningar mellan olika parter. Så ser faktiskt inte världen ut i dag. Det är de frågorna som Vänsterpartiet tar upp i detta betänkande: handel och jämställdhet, handel och arbetsvillkor, handel och immateriella frågor, framför allt TRIPS och läkemedelsfrågan. Det handlar om att göra handelspolitiska prioriteringar. För att få till stånd en väl fungerande världshandel mellan länder utan att mänskliga rättigheter kränks, utan att arbetsvillkor åsidosätts och utan att miljön föröds är det viktigt att det finns regler och avtal för den internationella handeln mellan länder. Men avtal kan också utformas på olika sätt och därmed i olika grad fungera som verktyg för rättvis och hållbar utveckling. Delar av dagens handelsavtal är omdiskuterade och kritiserade av många folkrörelser för att inte gynna fattigdomsbekämpning och utveckling. Det handlar om uppfyllande av FN:s millenniemål, bland annat ILO:s deklaration om grundläggande rättigheter i arbetslivet. FN:s millenniemål slår fast att global utveckling kräver en helhetssyn och insatser för fattigdomsbekämpning, utbildning, hälsa, fred, miljö och mänskliga rättigheter. De delarna hör ihop och ingår i en helhet. Sveriges hållning i dessa frågor borde ställas mot den av riksdagen beslutade politiken för global utveckling. Tyvärr ser vi att det inte är ofta som det sker. Det gäller för Sveriges ställningstagande i just förhandlingar om de så kallade EPA-avtalen med vissa afrikanska länder. I regeringens skrivelse 2007/08:89 Sveriges politik för global utveckling , som jag hittade på regeringens hemsida, står följande: "En hållbar global utveckling innebär att resurser ska användas på ett sätt som är långsiktigt effektivt och därigenom säkerställer att nuvarande generationers behov tillgodoses utan att kommande generationers förmåga att uppfylla sina behov äventyras. I det ligger en framsynt och uthållig hantering av gemensamma resurser, globala såväl som regionala, nationella och lokala, och en utvecklingsprocess som är socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar." Nu kommer jag till poängen: "För att uppnå målet krävs att alla politikområden, inom ramen för egna områdesspecifika målsättningar, söker vägar för att stärka det svenska bidraget till en rättvis och hållbar global utveckling." Det här gäller alltså handelspolitiken. I näringsutskottets betänkande står följande: "Utskottet anser att EU bör visa största möjliga öppenhet gentemot fattiga länder, särskilt beträffande varor och tjänster som fattiga människor producerar. Dessa länder drabbas av att många industriländer, inklusive EU-kretsen, fortfarande har betydande hinder för import av varor som är betydelsefulla för utvecklingsländernas export. Utvecklingsperspektivet måste därför vara fortsatt centralt i handelspolitiken." Utskottets majoritet delar också Vänsterpartiets uppfattning att uppfyllande av FN:s millenniemål är en avgörande fråga. Likadant uttrycker man sig när det gäller jämställdhetsmålen. Därefter avstyrks samtliga Vänsterpartiets yrkanden. Herr talman! För att ytterligare belysa att det är långt från högtidliga deklarationer till politik som lever upp till vad Sverige har som mål vill jag ta upp några exempel. Sverige vill ytterligare liberalisera handelspolitiken. Sverige säger sig driva en konsekvent linje för att de rika ländernas tullar ska sänkas, vilket ligger helt i linje med politik för global utveckling. För drygt ett år sedan röstade Sverige för EU-kommissionens förslag att återinföra exportsubventioner för vissa mejeriprodukter. Det handlar om mjölk och smör. Det innebär att europeiska smör- och mjölkproducenter får betalt för att dumpa sitt överskott i andra länder, många gånger i fattiga länder. Den borgerliga regeringen har vid flera tillfällen sagt sig vara emot exportsubventioner. Har ni nu bytt politik? Ligger det i linje med det av riksdagen fattade beslutet om politik för global utveckling? Men, herr talman, det räcker inte med detta. Regeringen har också sagt att handelspolitiken ska underlätta för andra länder att få tillträde till EU:s marknad, bland annat genom att ta bort tullar och tariffer på till exempel jordbruksprodukter. Det ska bland annat vara för att underlätta för fattiga länder att exportera till EU. Då är min fundering hur det kan komma sig att Sverige har röstat för införande av strafftullar på fjäderfä och kött från Chile med flera länder. När det gäller tjänstehandeln driver Sverige att samtliga länder bör göra mer långtgående åtaganden i WTO och att inga sektorer ska undantas från liberalisering, inte ens grundläggande servicesektorer som el och vatten eller sådant som är relaterat till försäljning och marknadsföring av alkohol. Hur tänker ni då? Ska det också appliceras på svenska förhållanden och öppna marknaden för el och vatten? Sverige har också, till skillnad från flera andra länder inom EU, bland annat Storbritannien, drivit på för att avtal om bland annat investeringar och offentlig upphandling ska ingå i EPA-avtalen, trots att många afrikanska länder konstaterar att de inte är intresserade av sådana avtal. Detta, herr talman, konstaterar jag är den svenska tolkningen av politik för global utveckling, av uppfyllande av FN:s millenniemål inom handelspolitiken. Vänsterpartiet har en helt annan uppfattning, som vi också skriver i våra motioner och i olika yrkanden som berör handelspolitiken. Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 3, 6 och 7, men jag står givetvis bakom samtliga övriga reservationer.

Herr talman! Vi debatterar i dag frihandel och en mängd olika frågor kopplade till den. Jag vill börja som tidigare talare och säga att frihandel är i grunden något oerhört bra. Den har gagnat Sverige väl, och den har gagnat många andra länder. Den kommer att gagna fler länder. Frågan är bara hur vi ska nå fram till det som är bra med frihandel. Precis som Sverige i utvecklingsskedet av sin industri inte hade fullständig frihandel och tullfrihet med alla länder, för att kunna bygga upp en bra industri, finns det liknande exempel när det gäller asiatiska tigerekonomier och så vidare. Det finns goda skäl att tro att det i vissa fall kan vara tvunget att i ett lands utvecklingsskede ha vissa former av tullar. Då bör vi inte sätta stopp för det. Det som bör vara Sveriges viktigaste linje när det gäller tullar är att se till att slopa EU:s tullar gentemot fattiga länder, gärna gentemot andra länder också. Jag har uppfattat att vi är eniga om att se till att minska den ohållbara jordbrukspolitiken, som förutom att den kostar en massa pengar också driver på fattigdomen i fattiga länder. När det gäller de organisationer som tas upp här är WTO den viktigaste. Vi menar att WTO måste reformeras. Det är inte rimligt att man tvingar u-länder att anta en massa avtal för att kunna ingå i WTO. Det är rimligt att man kan se varje avtal för sig. En annan sak som är problematisk med WTO och som behöver reformeras är konfliktlösningsmekanismen. Den är kanske relativt effektiv när det gäller de rika ländernas olika konflikter gentemot varandra, men den gagnar inte alls på samma sätt fattiga länder. Några exempel på det är att fattiga länder inte tillsammans kan driva process i mekanismen. Det är inte heller i så många fall relevant för fattiga länder att använda sig av de sanktionsmöjligheter som finns. De är helt enkelt inte utformade att vara relevanta för fattiga länder utan är utformade för rika länder. Det är ändå rimligt att även fattiga länder ska få rätt i WTO-processen och att det ska ske något med anledning av det. Som tidigare har nämnts är det oerhört viktigt att frihandeln också sätts in i ett sammanhang där man ser den totala utvecklingen av världen. Vi har till exempel miljöfrågor, FN:s mål för miljö och miljökonventioner som är oerhört viktiga för att vi ska kunna ha en värld i framtiden över huvud taget. I de, förhoppningsvis få, fall där den frihandel som i dag finns motverkar detta behöver den ändras eller korrigeras. Ett sätt att börja försöka nå dithän är att ge olika organisationer observatörsstatus i WTO. Det kan handla om Unep, ILO eller FAO och andra. Sedan till den intressanta frågan om TRIPS-avtalet, som är en del av WTO:s avtal. En del av det är ju att det ursprungligen när det inrättades förhindrade fattiga länder att få tillgång till läkemedel - helt livsnödvändiga läkemedel. Det har sedan gjorts ett uttalande om att det ska vara möjligt för fattiga länder att få det, men det är fortfarande oerhört byråkratiskt och dyrt och har väldigt detaljerade regler så den möjligheten utnyttjas i alldeles för få fall. Miljoner människor i fattiga länder dör varje år av sjukdomar som borde kunna botas av effektiva läkemedel som finns men som man i många fall inte har tillgång till. Oerhört många liv skulle kunna räddas om det gjordes någonting mer åt detta. Det som vi föreslår att man skulle kunna börja med är att driva på för att genom uppföljningen av TRIPS-avtalet, som man ändå har, se till att det verkligen får den effekt som man har tänkt sig, nämligen att även fattiga människor ska få tillgång till läkemedel mot sjukdomar. Det borde åtminstone vara själva grundtanken. Vidare borde man redan i dag kunna se till att revidera EU:s tvångslicensiering, sättet att ge läkemedel, se över den och se till att den möjliggör så mycket som möjligt just nu, i stället för att ha den situationen att det sker i oerhört få fall. I Sverige skulle vi också kunna försöka få med den svenska läkemedelsindustrin på att tillverka dessa tvångslicensierade läkemedel för export, det vill säga tillverka generika, som det kallas. Men vi behöver också långsiktigt se till att fattiga länder får möjlighet att själva producera den typ av läkemedel som behövs. Ytterligare en fråga som gäller TRIPS är att det finns ett så kallat TRIPS plus, med olika bestämmelser och tillägg till TRIPS-avtalet som framför allt USA men i viss mån även EU försöker få med i olika avtal. Ett tydligt exempel är att man vill försöka få en förlängd skyddstid för data när det gäller läkemedelstester. Dessa data behövs ju för att man ska kunna få ett godkänt läkemedel. Om man inte får tillgång till dessa data för de generika som vi pratar om måste man kanske göra om alla testerna. Det är oerhört dyrt och en väldigt ineffektiv användning av resurser. Det är rimligt att utgå från att Sverige i EU kräver att EU-kommissionen när man jobbar med den här typen av avtal inte försöker föra in någon form av skrivningar som försvårar fattiga länders tillgång till de livsnödvändiga medicinerna. Detta om själva huvudfrågan. Jag vill också passa på att säga någonting om det som står om snus. Vi står helt bakom förslaget i betänkandet att avslå motionerna som handlar om snusexport. Vi är däremot inte helt eniga om motiveringen. Vi ser inte att hälsoeffekterna av en sådan export skulle vara så positiva. Jag vill yrka bifall till reservationerna 1, 6 och 7, men vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer.

Herr talman! Jag ber att få börja med att yrka bifall till majoritetens förslag i betänkandet. Det är ganska unikt i världen med den enighet som finns beträffande handelspolitik och frihandel i Sverige. Jag tror att förklaringen inte har så mycket med det politiska systemet att göra. Vi är ett litet land, och vi måste ha frihandel - vi har inte så mycket val. Men våra sociala skyddsnät har också gjort att den nödvändiga anpassning som frihandeln innebär, till ny teknik och ändrade produktionsmönster i världen, inom Sverige hanteras på ett sådant sätt att det är uthärdligt och att människor i större utsträckning än i många andra länder ser helhetsperspektivet, att detta är bra för vårt land. Detta är ju frihandel för Sverige. Men när jag lyssnar på de tidigare talarna och läser reservationerna i betänkandet får jag uppfattningen att frihandel är bra för Sverige men inte bra för u-länder. Jag är övertygad om att det är ett misstag. Jag tror att man ska ha samma principiella hållning. Dessa länder är fattigare, men det innebär inte att de gynnas av protektionism eller mindre frihandel. Det är precis tvärtom. Jag tycker att vi ska försöka utsträcka de positiva aspekterna på frihandel även till u-länder. Jag ska återkomma till det. Sverige driver sin handelspolitik genom Europeiska unionen. Det nämndes inte här, men det gör att vi naturligtvis påverkar EU efter måttet av vår förmåga på olika sätt för att EU:s 27 länder ska driva en frihandelsinriktad politik, vad beträffar både importen till EU och EU:s agerande i de globala sammanhangen, till exempel inom WTO. Det innebär samtidigt att det är kompromisser som vi tvingas anpassa oss till och delta i, ibland kanske också rösta för fast vi egentligen tycker att det borde vara en annan linje. Det är välbekant - det gäller inte bara handelspolitiken utan Sveriges agerande på många områden inom Europeiska unionen. Det som är mest stötande med EU:s handelspolitik är naturligtvis jordbrukspolitiken, som flera tidigare har varit inne på här. Tyvärr dikterar vi inte EU:s handelspolitik, och inte heller dess jordbrukspolitik. Under trycket av krisen kan man konstatera att de protektionistiska krafterna inte har fått riktigt det utrymme och den vind i seglen som man fruktade. Jag tycker att det är en väldigt viktig observation att det faktiskt inte har skett hittills. Jag tror att det delvis beror på att världens länder och företagen över gränserna är så sammanflätade att man är både producent i ett annat land och importör till det egna hemlandet, till exempel i Europa, och kanske också reexporterar. Protektionistiska åtgärder fungerar inte, men de skadar många företag i industriländerna som i gamla tider skulle ha stått upp och talat för handelshindren. Nu är de själva handlare och vill inte ha handelshinder. Dess värre gäller inte detta jordbruksprodukterna. Jag tycker att man ska argumentera mot EU:s jordbrukspolitik, naturligtvis på grunden att den skadar konsumentintresset och höjer konsumentpriserna. Men det är också en moralisk fråga i allra högsta grad. Det är ett system som håller människor kvar i fattigdom i tredje världen. Om vi kunde avskaffa EU:s jordbrukspolitik och göra den till en frihandelspolitik skulle vi göra oändligt mycket mer än med alla de biståndsinsatser som vi diskuterar länge och väl i industriländerna och i Sverige. Doharundan har gått i stå. Någon säger här att vi måste reformera WTO, och jag tycker att det är helt riktigt. Doharundan går inte framåt, och det beror mycket på att det är för många aktörer och för många frågor. Det blir för tungrott. Det är en överlastad process. Man kan inte minska antalet aktörer därför att alla vill vara med. Däremot måste man se till att ta det pö om pö. Jag har inte något recept för närvarande - det är många som sitter och funderar på detta. Men det är självklart att man när Doharundan väl har rotts i land måste utvärdera den och ändra tillvägagångssättet. Man kan inte ha förhandlingar som pågår i decennier. Även den så kallade Uruguayrundan, som föregick Doharundan, var otroligt utdragen. Sedan är det flera här som är inne på temat att vi ska ha en mer rättvis handel. För mig är rättvis handel frihandel. Varför det? Låt mig ta jämställdhet som ett bra exempel. Nu talar jag inte om jämställdhet i vårt eget land eller i industriländerna utan om hur det är i till exempel feodala länder eller länder där kvinnor diskrimineras. Feodalism och diskriminering är olönsamt. Det exponeras i ett land som har frihandel, där det inte är några tullar och där man kommer att förlora i de företag som diskriminerar kvinnor och inte använder den arbetskraft som kanske är mest lämpad. Tyvärr är kvinnor ofta outbildade eller lågutbildade till att börja med, men de blir mer och mer utbildade. Frihandel kan i många länder fungera som en murbräcka för en likabehandling inte bara av män och kvinnor utan också av etniska minoriteter. Om man är för ökad jämställdhet i världen ska man vara rabiat och kompromisslös frihandlare. Det är inte jag som har hittat på detta. Det är många som har gjort den här observationen. Man kan se på länder som Malaysia och Indonesien, som är muslimska länder och som traditionellt har haft en mycket diskriminerande hållning gentemot kvinnor men där man har gått in för en friare handel - jag vill inte påstå att den är fri, men den är betydligt friare än i till exempel länderna i Mellanöstern. Det är ingen tillfällighet att man i Mellanöstern är fattig, har gammal teknik och motstånd mot modernisering. Man har ett efterblivet ekonomiskt system i många hänseenden. De är också väldigt protektionistiska länder. Handelshinder omgärdar inte bara Europa utan också många fattiga länder. Den tanke som fördes fram av Miljöpartiets företrädare att man kan acceptera tullar i ett visst utvecklingsskede låter sig sägas i teorin, och det sades kanske på 1950-talet, men erfarenheten är förskräckande. Har man väl accepterat handelshinder sitter de fast där. Då uppstår en ny klass i samhället, nämligen de som äger de fabriker och jordbruk som skyddas. De är inte intresserade av att ta bort handelshinder för att gå in i ett nytt utvecklingsskede. Herr talman! Låt mig återgå till detta med jämställdheten och frihandeln. Om man ser på Asien kan man se några länder där kvinnor verkligen har fått det bättre. Det började i länder som Korea och Taiwan men kommer nu också i andra länder, som Indien och Kina. Vad är det stora draget där? Det är att kvinnor lämnar jordbrukssektorn. Från att vara ibland instängda på farmen där hemma flyttar de till staden eller tätorten, får en egen inkomst, ett eget jobb och kan välja sin egen livspartner. De börjar inte föda barn när de är 16-17 år, utan barnafödandet skjuts upp. De har genom att leva i ett land med ökad frihandel fått ett eget liv i mycket större utsträckning än i länder som har protektionism. Det tycker jag är viktigt. Några talade också om rovdrift på miljö och människor och om arbetsvillkoren i ILO. Jag håller med. Man kan diskutera hur man kommer till rätta med detta. Jag tror att ILO:s konventioner är betydligt viktigare än handelsavtal. Jag tror inte att handelsavtal är rätt väg att gå. Jag tror mer på andra instrument, som ILO:s konventioner. Och det blir definitivt inte bättre med mindre frihandel. Det är samma sak när det gäller att stärka de mänskliga rättigheterna. Jag skulle framför allt vilja fokusera på barnarbete, som är ett vämjeligt inslag i de flesta u-länder. Att det ska vara lönsamt att gå i skolan och att man ska få ett mål mat när man går i skolan är effektivt mot barnarbete. Däremot tror jag inte på att man skriver in dessa strävanden i handelsavtal. Herr talman! Jag har dragit över min talartid, så jag ska inte bli mer långrandig än så här.

Herr talman! Det var intressant att lyssna på Carl B Hamilton. Vi har inte argumenterat för protektionism. Det handlar inte om att det ska vara antingen det ena eller det andra. Vi har diskuterat frihandel, och det jag har försökt peka på är hur inkonsekvent regeringen är. Det finns en stor skillnad mellan högtidliga uttalanden och praktisk politik i bland annat EU. Det är riktigt att Sveriges handelspolitik förs genom EU. Se på exporten. Vi talar mycket om jordbrukssektorn här. Den svenska regeringen stödde faktiskt att man skulle ge exportstöd till smör och mjölk, tror jag att det var, vilket innebar att man dumpade priset. Det påverkar ju marknaden. Svenska regeringen röstade för det. Däremot sade Storbritannien och ett par andra länder nej. Min fråga är: Hur rimmar detta egentligen med det högtidliga talet om frihandel? Det visar också på andra aspekter när man försvårar för fattiga länders jordbruksprodukter att komma in genom att ha straffbeskattning på dem. Sverige röstade för det också, medan andra länder i EU-kretsen röstade emot. Detta rimmar egentligen väldigt illa med vad ni säger när ni pratar om frihandel. Det är detta vi har försökt säga och tar upp i våra yrkanden om jämställdhetsmål och så vidare. Vi vill framhålla hur viktig handelspolitiken är när man vill uppnå vissa syften. Carl B Hamilton säger själv att frihandel ger ökad jämställdhet. Varför har vi då inte mål för det? Vi säger detta också i politiken för global utveckling, som Carl B Hamilton har varit med och fastställt här i riksdagen, där dessa frågor ingår.

Herr talman! Jag måste erkänna att jag inte är riktigt uppdaterad på detta med smör och torrmjölk och exportsubventioner på det, men jag kan säga att det inte rimmar med den svenska politiken. Så är det. Om jag minns rätt - men jag kan minnas fel - var detta under det svenska ordförandeskapet. Då tvingades jordbruksministern som företrädare för ordförandelandet att ingå denna kompromiss, men jag är lite osäker. Men jag håller helt med Kent Persson om att detta inte rimmar med den svenska utvecklings- och handelspolitiken. Jag känner inte igen det, helt enkelt. Däremot har jag minne av att Eskil Erlandsson gjorde en del kompromisser som han var väldigt olycklig över. Låt oss hoppas att detta var ett undantag under ordförandeskapet. Annars är det viktigt att säga att både den föregående svenska regeringen och den här regeringen har varit väldigt envetna och konsekventa företrädare för en frihandelslinje inom Europeiska unionen. Det må gälla skor, tekoprodukter, jordbruksprodukter eller etanol från Brasilien - Sveriges ingångsvärde i EU-diskussionerna är alltid att frihandel är bättre än de protektionistiska åtgärder som många av de andra länderna, tyvärr inte minst de nya länderna, förespråkar.

Herr talman! Detta beslut diskuterades i EU och togs i januari 2009, tror jag. Men vi kan bortse från det. EU uppträder protektionistiskt i många fall, och av någon underlig anledning är det alltid fattiga länder som drabbas. Vi kan se på ett annat område. När det gäller timmer har den svenska regeringen klagat på att Ryssland höjer exportskatten. Likadant har EU gått in och krävt att Kamerun och Ghana ska avskaffa sin exportskatt på sitt timmer, den skatt som är så nödvändig för deras ekonomi, för att de ska kunna bygga upp en förädlingsindustri. Jag menar att det enbart är för att gynna den europeiska industrins behov av råvaror. Man ger alltså inte de här länderna en chans att bygga upp en inhemsk industri. Det här har vi varit med om själva i Sverige. Vi har haft restriktioner för att skydda svensk industri, för att se till att den skulle kunna utvecklas när vi hade behov av det. Med tigerekonomierna, som Lage tog upp, var det samma sak. Det var statliga subventioner som sattes in och medförde att man fick en utveckling, en skjuts i ekonomin. Utan den hade det inte fungerat. Det är alltså inte svart och vitt. I vissa lägen kan det vara positivt. Nu pratar vi om fattiga länders möjligheter att hävda och utveckla en egen industri och på det sättet få en tillväxt och nå FN:s millenniemål. Utan den politiken misslyckas det kapitalt.

Herr talman! Jag har inte några invändningar mot det som Kent Persson sade i sin första del av sin replik, så jag hoppar över det. Däremot vill jag bemöta det här med att det i vissa fall kan vara berättigat med skyddsåtgärder och statliga subventioner för att få i gång exporten. Det låter sig sägas, men erfarenheten är inte bra. Den är negativ. Du kan ta Indien, till exempel. Efter 60 år med den typen av politik slog man äntligen in på en linje med frihandel och exportinriktning. Dessförinnan hade man både statliga subventioner och tullar. Det ledde till att man byggde upp en bilindustri, en stålindustri och alla industrier bakom stora murar. Det gjorde att konsumenterna fick betala mer. De fick sämre kvalitet på sina produkter. Och man fick väldigt starka konglomerat med ägarfamiljer eller koncentrerat ägande som var väldigt effektiva i det politiska systemet när det gällde att förhindra att man sedan tog ned det här skyddet och avvecklade subventionerna. Det har Indien lidit av. Indien är ett exempel. Det är kanske det mest slående exemplet av alla. Det är mitt svar på den propån, så att säga.

Herr talman! Carl B Hamilton insinuerade i sitt anförande att jag hade sagt att frihandel är bra för Sverige men inte för andra länder. Jag vill börja med att säga att om det var så du uppfattade det vill jag be om ursäkt, för det var verkligen inte min poäng. Det jag ansåg att jag sade var att frihandel i stort sett är bra för alla i de allra flesta lägena. Det finns ett par undantag. Det var också det som Kent Persson var inne på tidigare. Jag vill ta upp någonting som Carl B Hamilton sade: Har man accepterat handelshinder sitter de fast. Historien måste väl ändå ha bevisat att så inte är fallet. Om man tittar historiskt kan man ju se att det har funnits en enorm mängd handelshinder och tullar som inte längre existerar. Det kan rimligtvis inte vara så att de sitter fast per definition. De kanske är svåra att ta bort om man har dem - det må vara en sak. Men det är inte så att de faktiskt sitter fast. Sedan vill jag ge ett exempel på hur man kan göra när det finns restriktioner som verkligen bara skadar den inhemska industrin. Till exempel hade man i Moçambique tidigare - jag vet inte om det är så fortfarande - väldigt höga tullar på datorer. Det var inte så att Moçambique var på väg att bygga upp en egen datorindustri, så att det här skulle gagna dem, utan det här gjorde att tillgången på datorer blev betydligt sämre i Moçambique. Det gagnade förstås inte någon i Moçambique. Vad som krävs är att man gör vissa specifika och väldigt strategiska insatser där man försöker bygga upp en inhemsk konkurrenskraftig industri som man successivt utsätter för konkurrens för att den ska klara sig på en världsmarknad och så att man får den typ av konkurrenskraft som krävs.

Herr talman! Det är möjligt att jag var otydlig när det gällde att handelshindren sitter fast. Jag menade att man inte ska tro att ett land inför handelshinder och sedan på egen hand avvecklar sina handelshinder när landet befinner sig 20 år längre fram i tiden och parlamentet har konstaterat att man på något sätt har byggt upp den här industrin och att den funkar någorlunda. Det är det jag menar. Det går inte. Det fungerar inte. Man fattar inte sådana beslut. Då har spelet ändrat karaktär, och de inhemska påtryckningsgrupperna ser till att det inte sker. Handelshinder har lyckligtvis, precis som du säger, avvecklats. Men det sker nästan alltid i internationella förhandlingar: Jag sänker mina handelshinder så sänker du dina handelshinder. Man byter äpplen och päron med varandra, och så får man ned handelshinder. Det är så tullsänkningarna och handelshindrens borttagande har skett. Sedan gällde det Moçambique. Jag är inte heller bekant exakt med hur det har gått till där. Men det finns i många länder, inte minst i Afrika, rent fiskala motiv för att ha handelshinder. Man tar in tullar. Det förekommer över huvud taget inte i Sverige eller i de flesta industriländer, men i många outvecklade länder där man inte har skattesystem och man har svårt att driva in skatt över huvud taget av olika skäl använder man sig av utrikeshandeln. Det låter som att det skulle ha kunnat vara ett argument för de här handelshindren i Moçambique, när det gällde datorer, som naturligtvis bara är skadliga för landet i fråga. Men när man väl har de här handelshindren tror jag att det blir väldigt svårt att göra det som Lage Rahm sade, att bygga upp en egen konkurrenskraftig industri. I Moçambique handlar det väl om jordbrukssektorn snarare än datorsektorn eller IT-sektorn. Men man fastnar i det där ändå.

Herr talman! Det är säkert så som Carl B Hamilton säger, att det är svårt att på egen hand ta sig ur den typen av mekanismer och att när man väl har en konkurrenskraftig industri verkligen utsätta den för konkurrens för att få en förbättring. Det är säkert svårt att ta den typen av beslut för sig själv, men det hindrar inte att man kanske är tvungen i vissa lägen, för att över huvud taget kunna få den här konkurrenskraftiga industrin, att faktiskt ha vissa typer av hinder. Det blir snarast något slags moment 22, som jag uppfattar att Carl B Hamilton menar existerar. Jag menar att vi ändå måste ge utvecklingsländer möjligheten att komma i kapp på det sätt som vi känner till att man kan göra det på, nämligen på det sätt som alla rika länder har gjort det på. Man har byggt upp en konkurrenskraftig industri just när man har haft möjlighet till det, vilket man inte har om den från början blir helt utslagen av utländsk konkurrens. Det är klart att det är ett problem, men det är ändå ett problem som måste lösas. Vi kan inte bara acceptera att det faktiskt är ett problem.

Herr talman! Med den filosofi som Miljöpartiet har, där man ofta, med rätta, lyfter fram små och medelstora företag, tror jag att man ska vara extra försiktig med det här argumentet. Det som detta i praktiken har lett till är nämligen att man får statliga subventioner och stöd till stora industrikonglomerat - Sydkorea är väl det bästa exemplet - där det tillverkas stål, fartyg och bilar, stora starka grejer. Det handlar däremot inte om branscher där det är typiskt småföretagande, åtminstone i början. Jag tänker på skoindustri, textilindustri, konfektionsindustri och underleverantörerna i de branscherna, där det delvis handlar om hemtillverkning. Där funkar inte det här. När det gäller den typ av möjlighet som Lage Rahm säger att man bör öppna för ska man vara medveten om, förutom de invändningar som jag har haft tidigare, att den erfarenhetsmässigt tenderar att gynna storföretag eller bildandet av storföretag. Och vi kan återgå till jämställdhetsperspektivet: Det är inte i tredje världens stålindustri, bilindustri eller skeppsvarv som kvinnorna har anställning, utan det är snarare i de här andra branscherna, där det är små och medelstora företag som dominerar.

Herr talman! Carl B Hamilton sade i sitt anförande att rättvis handel för honom var lika med frihandel. Jag delar inte riktigt den uppfattningen, även om vi socialdemokrater är frihandelssinnade och har varit det de senaste hundra åren. Där är vi rörande överens. Men bara för att man gör affärer med sina grannar och så småningom växer och kan göra affärer även med länder långt borta betyder det inte att dessa affärer är rättvisa, det vill säga att de anställda och producenterna får del av de eventuella vinsterna. Det är det begreppet "rättvis handel" handlar om. Det kan vara bra att få ett klargörande att vi menar samma sak med rättvis handel. I sitt anförande nämnde Carl B Hamilton också Doharundan och vikten av att den kommer framåt. På ministermötet i månadsskiftet november/december 2009 var alla medlemsländer, möjligen med något undantag, mycket tydligt inne på att WTO och Doha var ett bra arbetssätt och att det var viktigt att komma överens och komma framåt. Där i Genève bestämde man att 2010, ganska snabbt in på året, skulle man få till stånd ett avtal. I dagsläget vet vi inget om detta. Min fråga till Carl B Hamilton är: Finns det någon information från majoriteten som vi kan få del av här i kammaren i kväll?

Herr talman! Nej, tyvärr kan jag inte ge något uppmuntrande besked beträffande Doharundan. Det fanns ett skede i den finansiella krisen när världens ledare kände ett starkt behov av att ge en positiv signal till världen i övrigt att nu har vi något på gång och ska lösa problemen. Då utlovade man att Doharundan skulle drivas till ett avslut, precis som Carina Adolfsson Elgestam sade. Luften tycks dock ha gått ur detta engagemang, som jag uppfattar det. Jag har inte sett det upprepas. Det är många lärdomar av krisen som riskerar att förloras om den, som man ur andra utgångspunkter naturligtvis önskar, går över ganska snabbt. Då finns risk att man glömmer att till exempel vidta en hel del åtgärder som behövs inom den finansiella sektorn. När trycket minskar kanske man inte vidtar dem. Låt oss klara ut det här med rättvis handel så att vi inte missförstår varandra på punkter där det är onödigt. Jag menar att frihandeln bryter ned många orättvisor och gör diskriminering av människor olönsam. Handel och frihandel ökar inkomsterna i de länder som deltar, men fördelningen av denna inkomstökning kan ske på ett rättvist eller orättvist sätt. Där blir ofrånkomligen den nationella politiken i de olika länderna, skattepolitiken och välfärdspolitiken, avgörande för hur vinsterna av handeln fördelas. Att säga att frihandel ger en rättvis inkomst- eller förmögenhetsfördelning är inte korrekt. Man måste göra mer.

Herr talman! Vad gäller rättvis handel och fördelning av resurser ur det perspektivet är vi kanske relativt överens. Vad gäller Doharundan och det som eventuellt händer där är det inte bara vi i oppositionen som inte får någon information, utan det gäller även majoriteten här i riksdagen. Det är allvarligt. Detta tillsammans med de yrkanden som finns i motioner i betänkandet visar på vikten av att riksdagen blir mer inblandad och får mer information om WTO och Doharundan. Det känns angeläget med en skrivelse till Sveriges riksdag om vad som händer. En fråga som Carl B Hamilton inte nämnde i sitt anförande gäller exportfrämjande åtgärder. Vi vet hur det ser ut med jobb och sysselsättning i ett globalt perspektiv och att Sverige tappar exportandelar. Vi vet också att det är våra 10-20 största företag som har stått för huvuddelen av exporten. För att vi som litet land ska klara oss behöver fler små och medelstora företag komma ut på nya exportmarknader men också kunna växa på de marknader där de finns. Den borgerliga majoriteten har gjort kraftiga nedskärningar när det gäller export och Exportrådets resurser. Det gäller även det som ISA arbetar med, det vill säga att få investerare till Sverige.

Herr talman! Det finns inte så mycket information att ge eftersom Doharundan inte närmar sig något avslut. Det går inte framåt; det har gått i stå. Jag menar att man kan informera sig om detta inte bara genom skrivelser från regering till riksdag eller genom framträdanden av statssekreterare, utan det finns gott om tidningar och tidskrifter att ta del av till exempel i riksdagens läsrum. Det råder inte brist på information, men tyvärr finns det inte mycket att informera om. Det dystra är att innehållet är så tunt. Beträffande exportfrämjande åtgärder har varje regering att göra en prioritering av vilka utgifter man tycker är viktigare än andra. Denna regering tycker till skillnad mot den förra inte att subventionering av exportfrämjande åtgärder är så viktigt. Man tycker att andra saker är viktigare, vård, skola och omsorg till exempel eller andra saker som bidrar till ett mer rättvist samhälle.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I riksdagen finns det sedan länge en politisk samsyn på frihandeln. Det är en viktig princip som vi ska värna om. Men både inom EU och globalt måste frihandeln försvaras för att motverka protektionistiska tendenser. Det allra bästa för världshandeln är att ha gemensamma spelregler i form av multilaterala avtal för att säkra ett rättvist, stabilt och förutsägbart handelssystem. Här är det viktigt att Sverige fortsätter att vara en tydlig röst i EU och i Världshandelsorganisationen, WTO, för en fri och öppen handel. Det är Moderaternas och alliansens uppfattning att WTO fungerar förhållandevis väl och uppfyller sitt syfte. Det har successivt skett förändringar och förbättringar samtidigt som dialogen med det civila samhället under åren har stärkts. Men de komplexa och utdragna förhandlingar som pågår sedan 2001 inom ramen för Doharundan visar med all önskvärd tydlighet att det finns behov av att se över organisationens funktionssätt. Förhandlingsrundorna uppfattas många gånger som tungrodda, då beslut ska ske i konsensus bland 154 medlemsstater som många gånger har spretande intressen. Det allra viktigaste nu är att ro Doharundan i land under 2010. På WTO:s sjunde ministerråd i Genève i december 2009 - där jag hade förmånen att delta - kunde jag konstatera att många medlemsländer var mycket angelägna att få till stånd ett nytt frihandelsavtal. Några av de stora handelspolitiska utmaningarna framöver rör just WTO:s framtida utformning. Marknader runt om i världen verkar alltmer över nationsgränserna. Sättet att bedriva handelspolitik och formerna för förhandlingarna har inte hängt med tillräckligt i den här utvecklingen. Därför är det hög tid att vi funderar på vad som bör ske när Doharundan väl är slutförd. I framtiden tror jag att vi kommer att behöva mer långtgående förhandlingar om icke-tariffära handelshinder, offentlig upphandling och subventioner. Utvecklingsdimensionen är viktig i detta sammanhang. Handelssystemet måste bli bättre på att integrera de fattiga länderna i världsekonomin för att de ska kunna dra full nytta av sin potential. Detta är för övrigt hela upprinnelsen till Doharundan. Det var så den kom till. Sverige har också under en lång tid arbetat för en utvecklingsvänlig handelspolitik genom DDA, Global Trust Fund och Aid for trade som syftar till att de fattiga länderna ska kunna dra ökad nytta av möjligheterna i internationell handel och ta ett helhetsgrepp på det handelsrelaterade biståndet. Som moderat tror jag att handelspolitiken och biståndspolitiken måste integreras än mer i framtiden med fokus på demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och kvinnans roll i samhället. Jag tror att handelspolitiken och biståndspolitiken måste gå hand i hand. Där tror jag att Swedfund kan göra skillnad. Senegals president sade nyligen så här: I have never seen a country develop through aid or credit. Countries that have developed all believed in free markets. There are no mysteries there. Africa took the wrong way after independence. Det tycker jag är tänkvärda ord. Det är frihandel som frigör länder och skapar välstånd. Herr talman! För Sverige, som är ett litet, ekonomiskt öppet land, är utrikeshandeln avgörande för den ekonomiska tillväxten. Exporten står i dag för över hälften av Sveriges bnp. Varannan skattekrona och vartannat jobb har sin grund i vårt utbyte med andra länder. Sedan den globala finanskrisen som fick den internationella handeln att rasa har många öppna och handelsinriktade länder haft det tufft. I finanskrisens spår minskade den svenska exporten i fjol med hela 16 procent. Inte minst därför är det en viktig uppgift för politiken att främja handel för att därmed åstadkomma fler jobb, mer företagande och bättre tillväxt. Genom att låta svenska företag utvecklas genom handeln med nya tillväxtmarknader skapas bättre förutsättningar för Sverige att komma starkare ur den ekonomiska krisen och möta framtidens utmaningar. Men utan exporten har vi inte råd med någon import. Det är ett av de viktigaste skälen till varför regeringen aktivt uppmuntrar svenska företag att exportera. Det är viktigt att den svenska främjandeorganisationen, aktörer som Exportrådet, Almi, Invest in Sweden, Swedfund, Exportkreditnämnden och andra, samverkar för maximal effekt. Exportfrämjandet är en viktig del i att underlätta för små och medelstora företag att ta steget ut på främmande marknader. Exportrådet ger kostnadsfri information och rådgivning till mindre och medelstora företag och arrangerar, tillsammans med UD, ambassaderna och Exportrådet, branschvisa seminarier och affärsdelegationer världen över. Den exportfrämjande verksamheten handlar i grunden om att minska de praktiska och framför allt de mentala trösklarna, som den som vill ge sig ut i världen för att göra affärer lätt snubblar på. Exportrådet finns numera lokalt i alla Sveriges län med regionala exportrådgivare som erbjuder kostnadsfri hjälp. Sju av tio företag som gått igenom den metodiska process som kallas steps to export upplever att de stärkts i sin förmåga att ta sig vidare ut i världen. Men det är inte bara Exportrådet utan en rad organisationer och myndigheter som på olika sätt kan bistå företag som vill exportera. Det är bra, men ibland kan det vara lite svårt att hitta rätt i denna djungel av information. Därför välkomnar jag den nya gemensamma webbportalen Internationaliseringsguiden.se som nyligen lanserats och som vänder sig till företag som söker information om rådgivning, finansiering, expertkunskap och så vidare. Där finns samlad information från Almi, Svensk Exportkredit, Exportrådet och så vidare. Ibland kan det dessutom räcka med rätt så enkla åtgärder, som till exempel när Almi och Exportrådet samlokaliserar sig. Ännu bättre är det när man i kommunerna kanske samlokaliserar sig med näringslivsenheten. Då kan det bli riktigt bra. En av Sveriges allra största satsningar är deltagandet i världsutställningen i Shanghai, Expo 2010, på temat Better city - better life som kommer att invigas den 1 maj i år. Sverige deltar med en paviljong på temat Spirit of innovation som bygger vidare på Symbiocity med inriktning på innovationssystem, hållbarhet och välfärdsfrågor inom hälsa och omsorg. UD bidrar här med 70 miljoner och näringslivet med 87 miljoner. Detta kommer att skapa en välkommen plattform för svenskt näringslivs närvaro på den kinesiska marknaden. Motionsbetänkandet behandlar två motioner som argumenterar för att exportförbudet för svenskt snus på EU:s inre marknad ska hävas. Såväl jag som moderat som utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande: Vi menar att den fria rörligheten av varor, tjänster, personer och kapital är av väsentlig betydelse för förverkligandet av den inre marknaden. För ett litet och utrikeshandelsberoende land som Sverige är en väl fungerande inre marknad särskilt viktig. Förbudet mot försäljning av snus över gränserna inom unionen är inte förenligt med principen om den fria rörligheten av varor, och exportförbudet till den inre marknaden ter sig därför både diskriminerande och oproportionerligt. Sammanfattningsvis anser vi, i likhet med motionärerna, att EU:s snushandelsförbud bör avskaffas. Jag kan konstatera att regeringen och handelsministern tydligt deklarerat sin avsikt att verka för att förbudet att exportera snus inom EU ska hävas.

Herr talman! Högsta möjliga grad av frihandel är den devis som den svenska regeringen har när det gäller framtida handelsavtal. Det är intressant att Marie Weibull Kornias pratade om WTO och WTO:s framtid och framhöll vikten av att vi får en frihandel som visar högsta möjliga grad av frihandel som ska främja ökad handel och tillväxt runt om i världen. Vad innebär det egentligen? När det gäller tjänster och handel driver Sverige, såvitt jag vet, att samtliga länder bör göra mer långtgående åtaganden i WTO och att inga sektorer ska undantas från liberalisering - inte ens grundläggande servicesektorer som el och vatten. Jag undrar hur ni tänker. Ska det öppnas för handel mellan länder? Ska den marknaden i förlängningen också öppnas här i Sverige så att det blir öppet för att konkurrensutsätta el och vatten? Det måste väl finnas en konsekvens i linjen.

Herr talman! Kent Persson ställde en väldigt teknisk fråga som jag inte kan ge ett bra svar på, känner jag. I mitt anförande pratade jag om vikten av frihandel och vikten av WTO. Men just förhandlingarna om en liberalisering av vattentillgångar med mera känner jag inte till.

Herr talman! Så kan det vara. Detta är en principiell fråga. Vad menar egentligen borgerligheten när man pratar om frihandel? Man vill också öppna upp tjänstesektorn. Då måste det i konsekvensens namn även innebära att man öppnar upp den sektorn i Sverige för handel med andra länder. Det är en principiellt viktig fråga. Men mer konkret har EU tull på etanol från Brasilien. Rimmar det med principerna om en frihandel och en öppen marknad, eller ska vi genom protektionism skydda den europeiska etanolframställningen på bekostnad av frihandelsprinciperna och utvecklingen i Brasilien?

Herr talman! Just när det gäller etanol från Brasilien, som naturligtvis vi i Sverige är angelägna om att få nyttja, driver den svenska regeringen att etanol till bränsle inte ska definieras som jordbruksprodukt. Det är därför som man har en sådan hög tull på den. Det är en prioriterad fråga för den svenska regeringen.

Herr talman! Marie Weibull Kornias talade sig varm för Doharundan och hur bra den är för alla medlemsländer. Detta kan vi vara eniga om. Det mest oroväckande - Moderaterna ingår ju i den borgerliga majoriteten här i kammaren - var dock att det pratades mest om Doharundan och WTO-förhandlingarna i ett historiskt perspektiv. Men det som är allra viktigast just nu är framtiden och att det kommer ett avtal till stånd. Detta känner både Marie Weibull Kornias och jag till eftersom vi hade förmånen att få vara med i Genève i november-december 2009. Men det talades där om vikten av att ett avtal kommer till stånd så fort som möjligt på det nya året, det vill säga 2010. Nu är det mars månad. Efter min förra fråga till Carl B Hamilton kan jag konstatera att det inte finns någon information i dagsläget om vad som händer i Doharundan. Marie Weibull Kornias anförande här i kammaren andades ungefär samma sak. Det är oerhört oroväckande. Det är nio månader kvar på året, och vi i Sverige, som ett av medlemsländerna i WTO och som en av rösterna i EU, vet hitintills ingenting. Jag hoppas verkligen att Marie Weibull Kornias inte delar Carl B Hamiltons uppfattning att vi ska läsa oss till informationen i tidningarna i tidningsrummet.

Herr talman! Jag delar naturligtvis Carina Adolfsson Elgestams bekymrade inställning till avsaknaden av framsteg i Doharundan. Men vi kanske ska vara lite ödmjuka i finanskrisens spår. Detta har så att säga tagit många länder på sängen. Förhandlingarna har varit mindre effektiva under den senaste tiden. Men jag är säker på att man kommer i gång. Och när det väl finns någonting att rapportera om är jag övertygad om att både handelsministern och hennes statssekreterare kommer att informera både näringsutskottet och EU-nämnden.

Herr talman! Jag blir faktiskt lite oroad över det svar som jag får om detta. Finanskris hade vi nämligen i december också. Alla medlemsländer som var där var nog väl medvetna om det. Det kan inte vara orsaken till detta. Jag är helt övertygad om att man inte sitter med armarna i kors i Genève utan att någonting händer. Frågan är om det finns något intresse från den svenska regeringen att ta reda på vad som händer. Det är nog det mest oroväckande. En annan fråga som Marie Weibull Kornias talade sig varm för var vikten av export och hur betydelsefull den är för Sverige utifrån att Sverige är ett så litet land. Därför kändes det lite märkligt på ett eller annat sätt. Regeringen och majoriteten har i stort sett halverat resurserna till Exportrådet. Ändå har man så stora förväntningar på att Exportrådet ska kunna genomföra så pass mycket och att så många små och medelstora företag ska få en möjlighet att komma ut på nya marknader. Detta handlar om en prioritering. Jag kan inte låta bli att här i kammaren fundera över detta. Man har nästan halverat resurserna till Exportrådet. Man har tagit ifrån dem möjligheter att arrangera exempelvis mässor och se till att fler svenska företag kan finnas med där, vilket kan vara oerhört betydelsefullt i många olika sammanhang och vilket många andra länder gör. Samtidigt har man satsat 1,3 miljarder kronor på en bransch i Sverige genom RUT-avdraget. Man hade kunnat ta bara 10 procent av den summan till Exportrådet. Tänk vad mycket vi då hade kunnat göra i världen bara genom att finnas med på mässor.

Herr talman! Låt mig inledningsvis slå fast att Exportrådet ligger på ungefär samma nivå som under den förra mandatperioden. Det var bara precis året före valet 2006 som Exportrådet fick ett extra tillägg i sin budget. Jag tycker att det är rätt olyckligt att göra som Carina Adolfsson Elgestam gör, nämligen att jämföra en jobbskapande aktivitet i Sverige, i inrikespolitiken, med exportfrämjande. Det är som att jämföra äpplen och päron, och jag tycker inte att det hör till denna debatt.

Herr talman! Jag har ett par mycket enkla frågor till Marie Weibull Kornias. De handlar om mediciner till fattiga människor i fattiga länder. Jag undrar om ni som företräder regeringen i denna debatt tycker att fattiga människor i fattiga länder ska få tillgång till mediciner. Jag tror det. Om vi då antar att Marie Weibull Kornias svarar ja på denna fråga kommer följdfrågan: Anser ni att detta fungerar i dag? Finns det tillgång till mediciner? Låt mig anta ett svar på den frågan också. Då vill jag ställa en följdfråga. Om Marie Weibull Kornias anser att detta inte fungerar tillfredsställande i dag, och det tror jag, men hon kan anse något annat, undrar jag: Vad gör regeringen åt detta? Det är ett reellt problem som behöver lösas.

Herr talman! Lage Rahm ställer ett antal frågor till mig och svarar själv på hälften av dem. TRIPS-avtalet är bra. Det stöder fattiga länders rätt att skydda folkhälsan och så vidare. TRIPS-avtalet ger möjlighet till tvångslicensiering, vilket innebär att patentinnehavaren får rätt att tillverka kopior av exempelvis läkemedel. TRIPS-avtalet är alltså bra. Men jag vill lyfta ett varningens finger för att sätta alltför stor tilltro bara till TRIPS-avtalet när det gäller möjligheten att bota svåra sjukdomar och så vidare i fattiga länder. Det är så många andra komponenter i utvecklingsarbetet som måste till. Det måste finnas läkare, och det måste finnas en infrastruktur. Det är inte bara patenterade läkemedel som kan skapa lösningar på alla de hälsoproblem som kan finnas i utvecklingsländer.

Herr talman! Jag svarade kanske på två tredjedelar av mina frågor, knappast på hälften av frågorna med tanke på att det var tre frågor. Jag konstaterar att jag inte fick svar på den sista och viktigaste frågan: Om det inte fungerar tillfredsställande, vad gör då regeringen åt det? Jag kan tänka mig att det uteblivna svaret beror på att regeringen inte gör någonting, vilket jag i så fall tycker är riktigt skandalöst. Här har vi ett väldigt stort problem för oerhört många miljoner människor i världen. Men man gör ingenting fastän det finns goda möjligheter att göra något åt det. Givetvis är det så som Marie Weibull Kornias framför, nämligen att det också krävs läkare, infrastruktur och så vidare. Men även om frågorna om läkare och infrastruktur löses kvarstår att det också behövs mediciner. I de flesta fall räcker det inte med enbart läkare för att bota sjukdomar. Det hoppas jag att vi är ense om. Om inte får det bli någon form av debatt om helt andra frågor, men jag tror att vi är ense. Frågan kvarstår: Vad gör regeringen åt det här? Det finns en liten möjlighet genom TRIPS-avtalet. Det är bra. Uttalandet om att den möjligheten ska finnas är också bra. Men det som faktiskt spelar roll för de människor som är sjuka är vad som sker i praktiken. Därför är det rimligt att det också i praktiken finns tillgång till läkemedel. Vad gör regeringen i praktiken för att alla dessa människor ska slippa dö?

Herr talman! Låt oss, Lage Rahm, slå fast att Sverige inom ramen för EU verkar för att utvecklingsländer ska ha rätt att använda sig av flexibiliteten i TRIPS-avtalet. Hur stor del tror Lage Rahm att TRIPS-avtalet och tillgången till patenterade läkemedel till en lägre kostnad egentligen innebär? Finns det någon statistik på det? Jag har slagit fast att det är bra att TRIPS-avtalet finns, men jag tycker att det finns en fara i att lägga alltför stor vikt bara vid det avtalet. Det är så mycket som måste ske på marken i utvecklingsländerna. Som jag tidigare nämnt krävs det utbildad personal. Du kan ha hur billig hivmedicin som helst. Men om du inte har en vårdcentral, sjuksköterskor och läkare och om du som sjuk inte har en väg att ta dig på till vårdcentralen, till vilken nytta är då billiga hivmediciner genom tvångslicensiering?