Yttrandefrihet

Anf. 129 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande om yttrandefrihet. Det är en ytterst angelägen fråga så här i coronatider. Vi ser att allt fler länder har valt att på olika sätt stänga ned sina verksamheter. Vi har sett befogade nedstängningar i syfte att rädda liv och hälsa, men vi har också sett obefogade sådana, främst i totalitära stater där man sett sin möjlighet att ytterligare begränsa människors frihet.

När vi nu, tack vare vaccin, förhoppningsvis har börjat se början på slutet av pandemin är det oerhört viktigt att vi noggrant följer dessa frågor. Yttrandefriheten är en fundamental mänsklig rättighet som vi inte kan kompromissa bort, ej heller under eller efter kristider. Yttrandefriheten är ett av fundamenten för att demokrati över huvud taget ska kunna fungera och för att olika individer fullt ut ska kunna delta i ett fritt samhälle som fria medborgare.

Fru talman! De senaste dagarna har vi blivit alldeles särskilt påminda om vikten av dessa frågor. Jag talar naturligtvis om vad som hänt den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj - mannen som med all sannolikhet utsattes för ett mordförsök av Putins ryska säkerhetstjänst FSB men som mirakulöst nog kunde räddas efter att planet han befann sig på nödlandat och att han senare kunde få vård på ett tyskt sjukhus.

I förrgår reste den obeskrivligt modige Navalnyj tillbaka till Ryssland efter en längre tids rehabilitering. Detta gjorde han trots vetskapen om risken att möta Putins lakejer än en gång med allt som det innebär. Han åkte dit för att han tror på det han kämpar för, och det gjorde han efter att själv ha lyckats avslöja de agenter som försökt mörda honom.

Inte helt oväntat väntade poliser på flygplatsen i Moskva när han landade, och han fördes snabbt iväg till fängelset Matrosskaya Tishina - ni får ursäkta mitt uttal. Han anklagas, likt så många andra oppositionella i Ryssland, av myndigheterna för brott som han med största sannolikhet inte har begått.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna att det är samma fängelse som visselblåsaren Sergej Magnitskij mördades i 2009. Och visst finns där ytterligare en likhet. Navalnyj kan utgöra ett rejält hot inför det parlamentsval som ska hållas i Ryssland i höst då han har lyckats nå unga väljare genom virala videor där han också har avslöjat korruption bland eliten. Han har mer än 2 miljoner följare på Twitter. Navalnyj är, enligt Magnitskijs tidigare medarbetare Bill Browder, Putins värsta mardröm. Det är alltså inte särskilt konstigt att Putin vill bli av med honom.

Låt oss tillsammans hedra den modige Navalnyj. Hans spektakulära och självuppoffrande kamp för demokrati och yttrandefrihet måste fortsätta oavsett om han är fängslad eller inte.

Fru talman! Det är till följd av historier som den om Navalnyj som vi sverigedemokrater återkommande har lyft fram vikten av att utöka arbetet för att skydda oppositionspolitiker och journalister som far illa i Ryssland. Så även i dag. Utvecklingen i Ryssland har sedan Putins tillträde som bekant gått i en demokratiskt mycket negativ och auktoritär riktning.

Landet kan närmast beskrivas som en diktatur i dag, då man använder sig av verktyg som lagstiftning, propaganda och politiskt inflytande över rättsapparaten i syfte att begränsa, skrämma eller stoppa den politiska oppositionen - i värsta fall använder man sig även av statssanktionerade mord, som vi nu har sett försök till.

Enbart möjligheten att välja olika politiska partier i ett val gör inte att det är vare sig rättvist eller fullt ut demokratiskt. Situationen för oliktänkande och regimkritiker är och har länge varit mycket besvärlig i Ryssland, milt uttryckt.

Fru talman! Frågan jag nu tänkte ta upp rör egentligen inte det här betänkandet, men det är ändå relevant att lyfta frågan denna dag, inte minst mot bakgrund av vilket fängelse som Navalnyj nu har förts till.

Jag förstår inte att vi inte kan enas i denna kammare om införandet av nationella Magnitskijsanktioner i Sverige. Det bör finnas en majoritet som är positiv till detta, och det börjar bli tröttsamt med bortförklaringar om att vi inte har det när frågan om riktade, nationella sanktioner lyfts. Det är bara att införa. Varför invänta det tröga maskineriet i EU? Det är naturligtvis glädjande om vi kan försöka få till stånd EU-gemensamma sanktioner, men det räcker inte och det går för långsamt.

Låt oss återgå till det här betänkandet. Huvuddelen av det här betänkandet handlar om den oberoende undersökningskommission som ska utvärdera regeringens agerande för att få de fängslade svenska medborgarna Dawit Isaak och Gui Minhai frisläppta. Det är minst sagt angelägna frågor, och det är mycket positivt att ett enat utskott kan stå här i dag och rikta detta tillkännagivande till regeringen.

Det är hög tid att sammanställa de olika insatser som har gjorts för dessa svenskar för att på ett prestigelöst sätt få en komplett analys av vad som har gjorts, vad som kunde ha gjorts annorlunda och vad som inte har gjorts i dessa fall. Vi måste helt enkelt säkerställa att hanteringen varit korrekt och, av de erfarenheter som finns, förstå hur den här typen av fall kan hanteras i framtiden. Sorgligt nog lär sådant här ske även då.

Fru talman! Med det sagt skulle jag vilja yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation i betänkandet, reservation 1.

Anf. 130 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Många gånger genom historien har försök gjorts av vapnets makt att kuva ordets makt. Men människors idéer och tankar är alltid i längden starkare än vapnet.

Yttrandefriheten är ständigt under hot, såväl i Sverige som i världen i stort. Förra året valde utrikesutskottet att bryta ut delen om yttrandefrihet ur vårt betänkande om mänskliga rättigheter för att återkomma till frågan och till tillkännagivandet som i dag sker om en kommission om den tysta diplomatin.

Allting började på nyårsdagen förra året, långt innan coronapandemin helt dominerade den politiska debatten. I en intervju uttryckte moderatledaren Ulf Kristersson att han tyckte att det skulle tillsättas en undersökningskommission kring vad som hade gjorts i fallet med bokförläggaren Gui Minhai. Jag stötte några dagar senare ihop med Ulf Kristersson. Vi växlade några ord, och jag berömde honom för det goda förslaget.

En tid gick men inget skarpt moderatförslag om kommissionen presenterades. Så när det var dags för riksdagens utrikespolitiska debatt i februari sa jag i ett replikskifte med Moderaterna att Vänsterpartiet stödde förslaget och undrade när Moderaterna tänkte lägga fram det. Plötsligt blev det fart i det moderata maskineriet, och redan nästa dag lade Moderaterna ett så kallat utskottsinitiativ på utrikesutskottets bord.

Några veckor senare hade coronapandemin slagit till med full kraft mot Sverige. Ett omfattande konsulärt arbete inleddes på Utrikesdepartementet för att få hem alla tusentals svenskar som befann sig runt om världen samtidigt som reserestriktioner infördes världen över. Att i detta läge extra belasta UD:s konsulära avdelning med frågeställningar om två av deras svåraste fall kändes såklart orimligt. Utrikesutskottet valde att slå av på takten och låta frågan om en kommission vila till hösten.

Samtidigt pågick ändå samtalen mellan partierna, och fler och fler partier lyfte fram att de tyckte att det var en god idé. Kristdemokraten Adaktusson tryckte på för att Dawit Isaaks fall också skulle vara en del av kommissionens arbete, bland annat i en replik i Aftonbladet i augusti just när jag och moderaten Wallmark hade skrivit om behovet av en oberoende kommission för Gui Minhais fall.

Tidigare år hade tankar på att undersöka även Dawit Isaaks fall lyfts fram i motioner av såväl Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som av en grupp ledamöter i riksdagen i en flerpartimotion som avvisats av utrikesutskottet.

Det är ett resultat av den goda dialogen mellan partierna att vi i dag står med ett enigt tillkännagivande från riksdagens partier till regeringen om att tillsätta en oberoende undersökningskommission för att utreda den tysta diplomatin, framför allt med fokus på fallen Dawit Isaak och Gui Minhai.

Utskottet skriver i betänkandet: "Kommissionen ska ges tillgång till all information, inklusive sekretessbelagd information, och även aktivt söka information från anhöriga, tjänstemän och andra personer som har varit involverade i dessa konsulärärenden. Kommissionen ska redovisa sina slutsatser senast den 31 mars 2022."

Det är ett viktigt beslut vi fattar i dag. Den tysta diplomatins stora fördel är just att den är tyst, men tyst betyder också att en oberoende granskning av vad som görs inte sker. Det är något som civilsamhällesorganisationer, som Reportrar utan gränser, har påtalat.

I och med dagens beslut lämnar riksdagen över pennan till regeringen. Nu är det regeringens ansvar att i dialog med riksdagens partier tillsätta en kommission och formulera direktiv för dess arbete under det kommande året. Det är ett tungt och viktigt ansvar som behöver tas av regeringen för att trovärdighet ska råda.

Jag ska då kort tala om de två fallen.

När hela världens blickar var riktade mot USA efter attacken den 11 september passade Eritreas diktator på att gripa en grupp ledande politiker som ville föra landet i en demokratisk riktning. En som också greps var journalisten och författaren Dawit Isaak, som i sin nystartade tidning hade publicerat politikernas upprop. Dawit hade tidigare flytt och blivit medborgare i Sverige, men han hade nu återvänt till Eritrea för att bidra till en positiv utveckling i landet, där de politiska vindarna hade vänt. Gripandena innebar att den demokratiska utvecklingen avbröts, och Eritrea är i dag en diktatur där den tidigare gerillaledaren Isaias Afwerki alltid har sista ordet i alla sammanhang.

Efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 blev Gui Minhai svensk medborgare. Han jobbade med lite olika saker och projekt men blev till slut bokförläggare och författare. Han startade ett bokförlag med bas i Hongkong. Där fanns en marknad för politisk satir och realistisk fiction om de kinesiska politiska ledarnas lyxliv, med texter som var förbjudna på andra sidan sundet i Kina. Genom Hongkongs dåvarande självstyre och demokratiska rättigheter, som yttrandefrihet, kunde Gui Minhais förlag växa och öka sin försäljning, framför allt till kinesiska turister.

Men så krympte demokratin. Paraplyrevolutionen slogs ned brutalt, och de som stod upp för det fria ordet förföljdes alltmer. Gui Minhai fick den kinesiska regimen fatt i genom att i oktober 2015 kidnappa honom i hans semesterbostad i Thailand, föra ut honom ur landet och flyga honom till Kina. Där har han sedan åtalats i skenrättegång och frisläppts för att sedan gripas, dömas och fängslas på nytt.

Mycket mer kan sägas om de båda fallen. En hel del har tidigare dokumenterats i böcker, artiklar och reportage. Men aldrig tidigare har arbetet med den tysta diplomatin för Dawit Isaak och Gui Minhai granskats. Det ska nu äntligen ske.

Avslutningsvis ska jag säga några ord om Vänsterpartiets reservation i dagens betänkande.

Fria medier är en förutsättning för ett demokratiskt samtal där både den politiska och den ekonomiska makten granskas på sakliga grunder. Hot mot journalister och inskränkt pressfrihet är en del av det krympande demokratiska utrymmet och civilsamhällets begränsade utrymme. Jag ser med oro på den utveckling som sker runt om i världen och anser att den kräver ett tydligt agerande från Sveriges sida. Sverige måste, både som enskilt land och som medlem i EU och FN, verka för att pressfrihet och fria mediers handlingsfrihet värnas runt om i världen.

I Ryssland har en ny lagstiftning införts för att ge ryska myndigheter större möjlighet att hindra tillgången till ett fritt internet för dem som bor i Ryssland. Sverige måste därför, både som enskilt land och som medlem i EU och FN, verka för att stärka friheten på internet i Ryssland.

I eritreanska fängelser sitter inte bara Dawit Isaak. Där sitter hundratals samvetsfångar, journalister och före detta politiker utan att åtal har väckts mot dem. De har inte möjlighet att träffa advokater eller sina anhöriga. Sverige måste därför stå upp, som enskilt land och som medlem i FN och EU, och verka för att alla politiska fångar i Eritrea friges, inte bara Dawit Isaak.

I oktober förra året försökte jag och ett antal vänsterpartister besöka Selahattin Demirtas, som är en av företrädarna för det prokurdiska partiet HDP i Turkiet. I målet Selahattin Demirtas mot Turkiet vid Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har Turkiet dömts för bland annat överträdelser av rätten att utan dröjsmål ställas inför domare. I många delar har regeringen agerat bra och kraftfullt, men Sverige måste fortsatt med kraft agera för att få Selahattin Demirtas och andra politiska fångar i Turkiet frisläppta.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 131 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Yttrandefriheten är vår civilisations största erövring. Det finns nog ingenting annat i vår historia sedan upplysningen på 1700-talet och framåt som har påverkat våra samhällen mer än just yttrandefriheten.

Den är en förutsättning för vår demokrati. Den är en förutsättning för fri forskning, för vår utveckling i vid mening och för kapitalism och marknadsekonomi. Den är en förutsättning för att människor ska kunna tänka kritiskt och inte bli lurade och manipulerade. Den är självklart också en förutsättning för fred. Det är omöjligt att lösa klimatfrågan utan yttrandefrihet och utan att människor kan kritisera, granska, informera och så vidare.

Sedan har yttrandefriheten givetvis en gräns. Man får inte hota. Man får inte trakassera och så vidare. Givetvis finns det en gräns i en rättsstat. Men yttrandefriheten som princip - att man har rätt att yttra sin åsikt, rätt att säga emot och rätt att replikera - är ett grundläggande fundament. Ett demokratiskt och modernt samhälle kan inte existera utan yttrandefrihet.

Detta gör också att yttrandefriheten är det största hotet mot förtryck. Därför hatar diktaturer yttrandefrihet. De gör allt i sin makt för att begränsa det fria ordet. De manipulerar. De fängslar kritiker. De inför drakoniska lagar mot civilsamhället. De stänger tidningar. Det har nämnts exempel tidigare i debatten här, inte minst vad Navalnyj i Ryssland har blivit utsatt för och så vidare.

Listan över hur diktaturer agerar kan göras lång. Listan kan också göras väldigt lång över i vilka länder som yttrandefriheten förtrumpas - Iran, Kina, Ryssland, Turkiet, Kuba, Belarus, Eritrea och många andra länder. Även i Europeiska unionen ser vi dessa tendenser i vissa medlemsstater, exempelvis Ungern, där man försöker rensa ut människor som är kritiska i statsbyråkratin, i rättsväsendet och så vidare. Och vi har under fyra års tid sett ständiga verbala attacker mot fria medier från Donald Trump.

Därför är det viktigt, fru talman, att vi i Sverige, som är ett fritt och demokratiskt land som står upp för yttrandefrihet, har en tydlig profil i till exempel vårt utvecklingssamarbete för att stärka dem som jobbar för yttrandefrihet. Det är viktigt att vi visar ett stöd för oppositionspolitiker som på olika sätt blir trakasserade, stigmatiserade och förtryckta. Det är viktigt att vi verkar för att man ska kunna använda våra tekniska landvinningar på olika sätt. De kan göra det möjligt att bygga plattformar och ge möjligheter för aktivister och dissidenter i ofria stater att ta sig förbi olika typer av brandväggar och kommunicera på ett sätt som inte går att övervaka och så vidare.

Detta betänkande tar i vid mening upp flera av dessa aspekter.

Det finns ytterligare en del i detta betänkande. Den rör en oberoende undersökningskommission om fallen Dawit Isaak och Gui Minhai. Jag tycker att Håkan Svenneling i sitt anförande förtjänstfullt beskrev deras situation och hur det gick till när de blev gripna. I Gui Minhais fall var det i praktiken fråga om en kidnappning i ett annat land.

Det är väldigt positivt i en sådan här fråga att utrikesutskottet är enigt. Det är positivt att man kan enas om att en oberoende undersökningskommission ska få ett år på sig och också få tillgång till sekretesstämplat material och annat för att kunna få en bra och korrekt bild av hur regeringen har agerat i dessa fall - detta även för att vi ska kunna dra lärdomar inför framtiden.

Fru talman! Jag vill gärna läsa upp två stycken ur utrikesutskottets ställningstagandetext. Liberalerna står självklart bakom detta.

"När det gäller regeringens agerande för att uppnå frigivning av Gui Minhai och Dawit Isaak ser utskottet behov av att regeringen tar initiativ till en oberoende utvärdering som är fristående från regeringen och som görs av personer som självständigt kan utvärdera regeringens och berörda myndigheters arbete i detta avseende. En sådan utvärdering av en oberoende undersökningskommission kan vara av nytta för att identifiera behov av att genomföra förändringar i något avseende och, om sådana behov identifieras, ge förslag till åtgärder."

Några stycken längre ned står det: "Kommissionen ska ges tillgång till all information, inklusive sekretessbelagd information, och även aktivt söka information från anhöriga, tjänstemän och andra personer som har varit involverade i dessa konsulärärenden."

Nu är det upp till regeringen att också hantera och följa upp detta beslut i riksdagen på ett gott sätt så att vi får alla kort på bordet, får klarhet i agerandet och kan se huruvida det finns argument för att möjligen även ändra på saker och ting i vårt agerande. Det här får självklart inte ske på ett sådant sätt att det på något vis äventyrar det kontinuerliga arbetet för att få svenska medborgare som är fängslade utomlands frigivna.

Jag vill avslutningsvis, fru talman, yrka bifall till Liberalernas reservation 3.

Anf. 132 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! 2 207 svenskar - det är den senaste statistiken över hur många i det här landet som är 100 år eller äldre. Det är så länge sedan vi fick demokrati i Sverige med full och lika rösträtt för alla myndiga i Sverige. 2 207 personer i det här landet föddes alltså innan detta var en självklarhet i vårt eget land.

Det är viktigt att påminna sig om det, för i dag tar vi demokrati och yttrandefrihet för självklart i vårt land. Det ska det vara. Men det är också någonting som vi tycker är värt att dela med andra människor i världen, och därför är Sverige starkt pådrivande internationellt just för demokrati och yttrandefrihet för alla människor i hela världen.

100 år av demokrati är en lång tradition, kan man tycka. Men samtidigt är det naturligtvis i jordens långa existens bara en blinkning.

Att människor som också vill ha demokrati och yttrandefrihet söker sig till Sverige undan förtryck är naturligtvis inget konstigt. Att de sedan söker sig tillbaka, inspirerade av vad de har kunnat göra i Sverige och vad de fritt har kunna tänka och uttrycka här, för att de vill förändra sina egna länder och förbättra och demokratisera dem är ju bra på många sätt. Men ibland får det konsekvenser som varken de eller vi vill att det ska få, och de hamnar i fängelse.

Sverige har ett antal personer varje år som på olika sätt och för olika mer eller mindre relevanta förseelser hamnar i fängelse, och dem ger vi vad vi kallar för konsulärt bistånd. Vi hjälper dem så att de ska få en ordentlig rättsprocess, och i de fall där anklagelsepunkterna är helt fabricerade kämpar vi naturligtvis för att de ska släppas fria.

Så gör vi med de två fall som är aktuella i detta betänkande: Gui Minhai och Dawit Isaak. Sverige har under alltför många år behövt kämpa för att de ska återfå sin frihet och legala, rättsliga processer - om det nu ska vara några sådana - och att de över huvud taget ska få sina åtalspunkter presenterade för sig i vissa fall.

Det här är en kamp som många gånger pågår i det tysta. Det talas i sådana här sammanhang och i den här debatten om tyst diplomati. Det är känsliga processer som ibland står och väger. Vi har ett antal sådana där vi har varit framgångsrika och människor har återfått sin frihet.

Det arbetet måste naturligtvis fortsätta, både för de människor som i dag befinner sig i fängelse och för dem som sannolikt tyvärr i framtiden kommer att hamna i fängelse, för så som det har påpekats av tidigare debattörer är detta tyvärr sannolikt inte de sista fallen.

När vi nu har enats brett i utrikesutskottet om att tillkännage för regeringen att vi vill ha en undersökningskommission för att undersöka hur arbetet i Sverige har skett med de här fallen är det också med perspektivet att vi vill att vi ska kunna bli ännu bättre på detta i framtiden.

Samtidigt får vi inte glömma bort eller flytta ansvaret för de här människornas frihet till Stockholm, för det är inte i Stockholm som de avgörande besluten om fängslade dissidenter fattas. De avgörande besluten fattas i de länder där de hålls i fängelse. Det är där besluten måste tas om att släppa dem fria.

Vi ska från svensk sida naturligtvis fortsätta att arbeta för deras frihet, och det är viktigt för oss att lära för framtiden hur det arbetet har skett i de här fallen och vad vi kan dra för lärdomar av det för att bli ännu bättre och ännu effektivare i att stå upp för deras rättigheter och få gehör för att de ska släppas fria. Det är också viktigt för att demokrati och yttrandefrihet är någonting som ska respekteras i hela världen.

Att gå igenom de här processerna är naturligtvis en känslig sak, och precis som Fredrik Malm pekade på i sitt inlägg är det viktigt att arbetet sker på ett sätt som inte skadar de pågående processerna för att få dem fria. Man får ju inte riskera ännu längre tid i fängelse för Gui Minhai och Dawit Isaak. Att arbetet ska ske på ett sätt som inte skadar pågående processer finns också infogat i betänkandetexten.

Alla vi åtta partier vill att det ska bli bättre, inte sämre. Hur arbetet ska bedrivas på ett bra och klokt sätt kommer säkert att vara en utmaning för dem som utses till kommissionen. Men vi har gott om skickliga personer i Sverige, så jag har gott hopp om att de ska kunna utföra arbetet på ett bra sätt som lär oss för framtiden och som för oss framåt. Jag ser med spänning fram emot deras slutrapport nästa år.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 133 Hans Wallmark (M)

Fru talman! Det ser ut som en tanke att vi just den 20 januari debatterar och fattar beslut om en oberoende kommission för att granska hanteringen av och turerna kring de två svenska medborgarna Gui Minhai och Dawit Isaak.

Det var nämligen den 20 januari för exakt tre år sedan som förläggaren Gui Minhai var på väg med tåg till Peking från Shanghai i sällskap med två svenska diplomater. Nästan framme fördes han ut ur tåget av säkerhetsstyrkor och hålls sedan dess i förvar, detta efter att ha avtjänat ett straff för en trafikförseelse, det i sin tur efter att ha kidnappats i Thailand och förts till Folkrepubliken Kina. Vad var det verkliga brottet, fru talman? Att ge ut och sälja böcker, litteratur som är misshaglig för Pekings ledare och kommunistpartiets koryféer.

Dawit Isaak sitter inspärrad i Eritrea. För närvarande är det omöjligt för svenska myndigheter att nå honom och bistå honom. Det verkliga brottet, fru talman, har varit att skriva artiklar och medverka till tidningsutgivning - bokstäver, ord och meningar misshagliga för maktens män i Eritrea.

Fru talman! Jag tror att man kan säga att uppslutningen från Sveriges riksdag bakom Gui Minhai och Dawit Isaak är monumental. Det ställs självklara krav på frigivning och att de ska få förenas med sina familjer. Alla påståenden om att de inte skulle vara svenska medborgare eller att svenska myndigheter inte äger rätt att agera för deras sak avfärdas i enighet av landets parlament och parlamentariker som snicksnack. De från Kinas eller Eritreas ambassader som följer denna öppna debatt i den svenska demokratin kan i rapporter hem till sina regeringar anteckna och översätta: Snicksnack! Gui Minhai och Dawit Isaak är svenska medborgare och därmed angelägenheter för hela EU.

Fru talman! Enligt 9 kap. 16 § första stycket riksdagsordningen får ett utskott väcka förslag hos riksdagen i ett ämne som hör till dess beredningsområde, ett så kallat utskottsinitiativ. Med stöd av denna initiativrätt lägger utrikesutskottet nu fram förslag om ett tillkännagivande om att tillsätta en oberoende undersökningskommission om regeringens agerande i fråga om två svenska medborgare som är frihetsberövade utomlands för att ha använt sig av sin yttrandefrihet.

Jag är mycket glad och stolt över att ett enigt utrikesutskott till slut kommit fram till denna slutsats. I grunden vilar den på ett förslag från Moderaternas sida i februari 2020 om en kommission. Det är något som också nämndes i samband med debatten om den utrikespolitiska deklarationen förra året då jag, till skillnad från utrikesminister Ann Linde, ansåg att vi måste nämna Gui Minhais och Dawit Isaaks namn från riksdagens talarstol. Och utrikesministern tyckte då att detta med en kommission inte var någon bra idé. Detta har upprepats då Moderaternas partiledare Ulf Kristersson krävt en kommission.

Fru talman! Sanningen är den att Socialdemokraterna, regeringen och UD har lagt ned ganska mycket kraft på att det inte ska bli någon kommission. Andra partier har bearbetats.

Fru talman! Jag är övertygad om att vi inte skulle stå här i dag om inte Moderaterna och Vänsterpartiet gjort gemensam sak och målmedvetet arbetat tillsammans, vilket bekräftar att partier med olika intressen ändå kan och ska hitta varandra i riksdagen när intressen och åsikter överensstämmer.

I augusti 2020 skrev vänsterpartisten Håkan Svenneling och jag en debattartikel efter att domen i samband med rättegången mot Sveriges förra Kinaambassadör vunnit laga kraft:

"I Riksdagen finns KU-anmälan mot Margot Wallström att behandla. Moderaterna har i utrikesutskottet ställt krav på tillsättandet av en oberoende kommission kring förläggaren Gui Minhai. Något som samlat stöd från andra partier och motstånd från regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Vi, Moderaterna och Vänsterpartiet, har nu för avsikt att tillsammans åter starta arbetet med att samla stöd för tanken för en kommission och att Riksdagen ställer sig bakom en sådan.

Det handlar om en oberoende kommission med uppdrag att granska, utvärdera samt genomföra en analys av regeringens agerande i frågan om Gui Minhai i bred bemärkelse. De många märkliga turer som tog en ände med förskräckelse genom det famösa mötet på Sheraton har alla sin grund i detta svåra konsulära ärende.

Det finns all anledning att bringa klarhet i vad som skett men också att blicka framåt."

Vidare skrev vi följande: "Med rättegången och UD:s agerande mot den av regeringen utsedda ambassadören finns anledning att se på brister inom svensk utrikesförvaltning och dess hantering av en prioriterad konsulär fråga.

Det är av stor betydelse att Sveriges regering förmår skydda medborgare som hamnat i fara utomlands samt att effektiv och välfungerande hjälp ges." Detta är ur vår gemensamma artikel.

Så mitt tack till Håkan Svenneling och Vänsterpartiet. Nu är vi här när det i dagens handlingar i riksdagen står att läsa, med stora likheter till det initiativ som Moderaterna har väckt i utrikesutskottet, i betänkandet:

"När det gäller regeringens agerande för att uppnå frigivning av Gui Minhai och Dawit Isaak ser utskottet behov av att regeringen tar initiativ till en oberoende utvärdering som är fristående från regeringen och som görs av personer som självständigt kan utvärdera regeringens och berörda myndigheters arbete i detta avseende. En sådan utvärdering av en oberoende undersökningskommission kan vara av nytta för att identifiera behov av att genomföra förändringar i något avseende och, om sådana behov identifieras, ge förslag till åtgärder."

Vidare framgår följande i betänkandet: "Kommissionen ska ges tillgång till all information, inklusive sekretessbelagd information, och även aktivt söka information från anhöriga, tjänstemän och andra personer som har varit involverade i dessa konsulärärenden.

Kommissionen ska redovisa sina slutsatser senast den 31 mars 2022."

Fru talman! Detta är en dålig idé, har det hävdats från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och UD. Må så vara, även om jag och Moderaterna konsekvent varit av annan uppfattning. Men nu genomförs den ändå på förslag av ett enigt utrikesutskott i Sveriges riksdag!

Jag yrkar bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande.

Anf. 134 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Grundlagsskyddad yttrandefrihet är naturligtvis en förutsättning för ett demokratiskt samhälle, att man som medborgare känner att man har rätt att yttra sig utan att riskera att bli gripen, att det finns legala förutsättningar för inskränkningar som är tydliga så att man inte hamnar i den gråzon som alltför många människor tyvärr befinner sig i om vi tittar oss runt i världen.

Sverige har en lång historisk tradition när det gäller både yttrande- och tryckfrihet. Det har varit viktigt för utvecklingen av Sverige.

Men vi ser, fru talman, att demokratin går tillbaka globalt. Det har varit 15 år av tillbakagång. Det är inte så många länder, oavsett om man väljer att vända sig till Freedom House eller att läsa The Economist för att se den globala bilden, som är fullvärdiga demokratier i dag. Begreppet fullvärdig innebär att ha yttrandefrihet och grundläggande förutsättningar för demokrati, det vill säga att delta politiskt, skriva och påverka samhällsutvecklingen.

Alltför många har fått se inskränkningar. Det kan ha varit covid som har påverkat, och det kan ha varit andra skäl till att ha gått oproportionerligt långt för att inskränka yttrandefrihet, till exempel terrorattacker.

Tillbakagången för demokratin har också inneburit, tyvärr, att journalistyrket är ett av världens farligaste yrken i dag. Journalister är tydligt utsatta, utpekade och hotade. Det är på samma sätt med författare och enskilda oppositionspolitiker.

I detta betänkande finns några motionsyrkanden, och jag noterar att man i dessa helt riktigt pekar ut Ryssland. Det är ett av de länder där yttrandefriheten har begränsats. Där får man inte stå upp för att man är hbtq-person eller driva sådana frågor. Då riskerar man att kanske bli fängslad, skjuten, gripen eller att på annat sätt bli trakasserad av statliga företrädare.

Journalister skjuts. Oppositionspolitiker sätts i fängelse. Det tydligaste exemplet i dag är Navalnyj, som nu blir föremål för ännu en så kallad domstolsprocess. Europadomstolen har redan dömt ut den efter tidigare processer mot Navalnyj, men det är inte något som Rysslands ledning bekymrar sig över. Man anser, trots medlemskap i Europarådet, att man har full rätt att lägga Europadomstolens domar åt sidan.

Kina är ett väldigt tydligt exempel, men också Turkiet finns med - dock inte uppmärksammat här - liksom Ungern och Polen. Det är länder nära oss, där attackerna mot journalister och oppositionspolitiker och mot yttrandefrihet är tydliga och man försöker få självcensur att expandera och växa. Det är början på det vi ser i länder som Kina, Ryssland, Belarus, Iran med flera. Det är viktigt att vi från svensk sida är tydliga i alla dessa fall och står upp för yttrandefrihet.

Fru talman! Våra svenska medborgare Gui Minhai och Dawit Isaak är särskilt uppmärksammade, både av motionsskäl och i det initiativ som beskrivits här tidigare. De är särskilt uppmärksammade i det här betänkandet.

Det är klart att Kinas agerande mot vår svenska medborgare Gui Minhai är fullkomligt oacceptabelt. Det har varit vad de kallar en rättegångsprocess. Men det är en rättegångsprocess som är politisk, på samma sätt som den ryska mot Navalnyj kommer att vara, där kommunistpartiet bestämmer vad som ska gälla och hur domen ska se ut. Det påverkar naturligtvis hela förutsättningen.

Vi accepterar inte den typen av politiska rättegångar och ser dem inte som fria. De stämmer inte med internationella regelverk, och domsluten kan inte accepteras.

Kina har också försökt påverka medborgarskapsfrågan genom att göra Gui Minhai till enbart kinesisk och inte längre svensk medborgare. Också det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt, men det är något vi säkert kommer att få se i andra sammanhang.

Dawit Isaak har i höst suttit fängslad i Eritrea i 20 år, med undantag för den korta stund han släpptes fri. Eritreas agerande mot vår svenska medborgare är lika oacceptabelt.

Den tysta diplomatin har gällt och tagit sig lite olika uttryck. Den är föremål för den oberoende undersökningskommission som ett enigt utskott nu säger sig vilja se.

Det har varit en resa i utrikesutskottet, fru talman, från det första förslaget som kom till där vi nu befinner oss med ett tillkännagivande. Det är inte riksdagen som tillsätter undersökningskommissionen, utan vi uppmanar regeringen att göra det och säkerställa att det sker på ett sätt som inte hotar Gui Minhai eller Dawit Isaak och det arbete som pågår för att få dem frisläppta.

Det ska heller inte innebära att vi ger en grundkursbok till dem som vill läsa hur tyst diplomati går till. Här rör vi oss i ett område där utrikessekretessen är tydlig, och det är självklart ett stort ansvar att säkerställa att detta inte blir en läsebok för andra länders diplomatiska utbildningar när de ska försöka agera för att näpsa svenska medborgare som vill utnyttja sin yttrandefrihet och sin rätt att skriva.

Men detta är tydligt politiska fall. Att fängsla journalister och författare är att fängsla yttrandefrihet. Då krävs det att vi agerar - möjligen på ett annat sätt än i andra konsulära fall.

Det blir intressant för oss att ta del av utvärderingen när den kommer - i den del som kan vara offentlig. Jag har vissa funderingar om hur man kommer att kunna göra detta så tydligt att vi kan debattera det här i kammaren, men förhoppningsvis får vi en bild som gör att vi kan ta oss längre i frågan om tyst diplomati.

Vi har från vår sida ett särskilt yttrande här. Det handlar om att arbetet för att få Gui Minhai frisläppt inte får hindras av den här kommissionen. Den får inte bli en ursäkt för att inte agera för hans frisläppande. Jag vill bara påminna om detta.

Anf. 135 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! På hösten 2010 träffade jag en lågmäld och närmast försynt person i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Han hette Eyob Habtemariam och hade tjänstgjort som fångvaktare i det fängelse där Dawit Isaak hålls inspärrad. Med fara för sitt eget liv hade han flytt från diktaturen i Eritrea men också från en säkerhetsklassad och strängt övervakad tjänstgöring i ett av de mest fruktade fängelserna, det ökända Eiraeiro.

Att höra fångvaktarens avskalade berättelse om de förhållanden som råder i fängelset var skakande. De celler utan fönster där Dawit Isaak och hans medfångar hålls inlåsta mäter tre gånger tre meter. Fångarna tvingas sova direkt på betonggolvet. Alla former av mänsklig kontakt och kommunikation med personal eller medfångar är strängt förbjuden. De fängslades namn är ersatta med nummer.

Fru talman! Beskrivningen av denna helvetesliknande tillvaro har följt mig genom åren och gör så fortfarande. Det är smärtsamt, men att lära av brutaliteten och förbrytelserna mot Dawit Isaak är nödvändigt. Den 21 september har det gått 20 år sedan han fängslades av den djävulska regim som leds av Isaias Afwerki i en av världens mest paranoida diktaturer.

Fru talman! Jag tror inte att någon tvivlar på viljan eller de goda ambitionerna som genom åren funnits i det gedigna arbetet för att få Dawit Isaak frisläppt. Ändå tvingas vi konstatera här i dag att arbetet inte har gett resultat. De strategiska ansträngningarna och den tysta diplomatin är ett misslyckande.

Trots misslyckandet har såväl moderatledda som socialdemokratiskt ledda regeringar valt bort relevanta redskap för att sätta press på de styrande i Asmera.

Exempelvis har förslaget att sätta stopp för den eritreanska regimens olagliga beskattning av medborgare i exil, den så kallade diasporaskatten, inte prövats. Detta trots att FN uppmanat Sverige och andra länder att göra just det och trots att Storbritannien framgångsrikt använt diasporaskatten som verktyg mot regimen i Eritrea.

Att villkora Sveriges och EU:s bistånd till Eritrea har heller inte prövats. Med tanke på den akuta utsattheten för Dawit Isaak är detta djupt beklagligt. Till saken hör att Europaparlamentets biståndsutskott har slagit fast att förutsättningar saknas för ett effektivt utvecklingssamarbete i Eritrea.

Personligen tillhör jag dem som genom åren har drivit på för att Sveriges och EU:s bistånd tydligt ska kopplas till en frigivning av Dawit Isaak. Den uppfattningen har formats genom alla de år jag har följt fallet och inte minst, fru talman, efter mötet i Addis Abeba 2010.

Fru talman! Viktiga frågor är obesvarade när det gäller Dawit Isaak, och det gäller också i fallet med Gui Minhai. Att han kunde gripas i Thailand av den kinesiska kommunistregimens hejdukar är i all sin maktfullkomlighet och oförskämdhet närmast oöverträffat. Att han ett par år senare, för tre år sedan, släpptes ur fångenskapen och till och med tilläts kontakta UD-tjänstemän bara för att senare återföras till husarrest är cyniskt och djupt upprörande.

Självklart måste omständigheterna kring detta klarläggas, och självklart måste den politiska hanteringen av fallet granskas - inte för att anklaga och döma utan för att lära och dra slutsatser för framtiden. För som många har påpekat i denna debatt: Det är av central betydelse att varje svensk regering förmår att skydda och assistera medborgare som utanför vårt lands gränser hotas och förvägras mänskliga rättigheter.

Fru talman! "Om frihet betyder någonting alls betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra." De orden, formulerade av George Orwell, illustrerar yttrandefrihetens centrala betydelse i alla samhällen. Samtidigt vet vi att Amnesty International rapporterar på detta sätt: Från Benin till Ryssland och Vietnam och från Saudiarabien till Tanzania och Turkiet är yttrandefriheten i dag hotad. Fängslandet av Dawit Isaak och Gui Minhai handlar om just yttrandefrihet - om rätten att säga till människor vad de inte vill höra.

I kampen för yttrandefrihet finns Kristdemokraterna i första ledet. Det gör vi tillsammans med övriga partier i den här kammaren. Den enigheten ska vi ta vara på, fru talman, även i arbetet för fängslade svenska samvetsfångar. För detta är vad det handlar om: samvetsfångar. Därför välkomnar vi utskottsinitiativet. Vi uppmanar regeringen att skyndsamt tillsätta den granskningskommission som det nu, glädjande nog, finns en majoritet för här i riksdagen.

Med detta yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag i betänkande UU7.

Anf. 136 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Det fria ordet, yttrandefrihet, fri åsiktsbildning - ja, det kan kallas mycket. Vad vi än väljer att kalla det är det en grundbult i demokratin och för individens frihet. Att kunna uttrycka glädje, hopp, tvivel och kritik över samhällets alla fenomen är vad som definierar ett fritt samhälle där vi går framåt tillsammans för att skapa en bättre framtid. Att alla får komma till tals och att vi bryter argument med varandra ger oftast bättre beslut. Det går nog inte riktigt att beskriva vikten av detta för att forma politiska beslut i en demokratisk process. Det är helt avgörande.

Just nu debatteras yttrandefriheten mer än på länge, och det är välkommet. Högerpopulisterna har på nätet länge fört krig mot alla med andra åsikter. Många hotas till tystnad av nättroll som vill allt annat än att bevara det fria ordet. Vi vet att Trump på Twitter manade till stormningen av Kapitolium, något som i all annan kontext självklart hade beskrivits som ett terrordåd. Yttrandefriheten måste finnas också på nätet, men plattformarna kan inte användas hur som helst. Nu måste vi titta med nyktra ögon på vad som händer, på om lagarna räcker till och på hur vi ska hantera hat och hot som riskerar att underminera yttrandefriheten och demokratin.

En del i denna frihet är också pressfriheten. I en värld där vi är många som upplever att debatten snabbt skenar och sakligheten göms undan bakom populistiska utspel är den granskande journalisten inte bara viktigare än på länge utan helt avgörande för att ett samhälle ska kunna kalla sig för en demokrati. Journalisters möjlighet att fritt granska och rapportera är en del av den friheten, men också allmänhetens rätt till kunskap och information. Granskning av politiker och deras arbete och politiska gärning är centralt för att val ska vara fria och rättvisa och kunna grundas på information. Det är alltså grundläggande för hela det demokratiska systemets giltighet och legitimitet.

Länge har vi i västvärlden kunnat känna oss rimligt trygga med både press- och yttrandefriheten, men så är det inte längre. Flera länder här i Europa har gjort inskränkningar de senaste åren. Reportrar utan gränser menar att pressfriheten i sex av EU:s länder har noterbara problem.

Ett exempel är att den polska ambassadören i Sverige alldeles häromdagen ville uppdatera en text om den högernationalistiska regeringen i Polen på ett debattforum om demokrati, som skrivits av miljöpartisten Magnus Runsten. Man ville inte att regeringen skulle kallas så, och det är man i sin fulla rätt att tycka. Men kravet på att en text ska uppdateras är en handling som talar helt för sig själv. Att vilja justera språk i den svenska allmänna debatten för att kväva kritik är allt annat än kompatibelt med yttrandefrihet och visar bara ännu tydligare vilken väg man har gått.

Men situationen har också gradvis försämrats på andra sidan Atlanten. Sedan Trump kom till makten och förklarade krig mot medierna har tonen och hoten mot journalister skärpts. I dag, när Biden och Harris svärs in, hoppas vi se många förändringar, inte minst att USA återinträder i Parisavtalet, men vi hoppas också se en vändning av den negativa utvecklingen för pressfrihet, medier och journalistisk handlingsfrihet.

Vi måste värna och utveckla yttrandefriheten i världen för att vi alla ska kunna vara trygga med att ha våra demokratier kvar. Det finns så förfärligt många exempel där det inte går åt rätt håll, eller där man kämpar men helt enkelt inte kommer framåt.

I snart ett halvår har vi följt det belarusiska folkets kamp för demokrati, fria val och yttrandefrihet. Fredliga protester har avlöst varandra, och människor som har stått i frontlinjen har gripits av regimen i ett försök att tysta den rörelse som finns. Oppositionella ledare har inte bara hotats med fängelse, utan det har mer än en gång gjorts verklighet av hoten. Många har skickats rakt in i långa fängelsestraff. Brottet? Inget annat än att ha sagt sin åsikt, att vilja ha ett maktskifte och att låta folket bestämma landets utveckling och öde.

Fru talman! Vi vet att det fria ordet kostar - för några betydligt mer än för andra. Det har kostat enormt mycket för alla dem som blir fängslade trots sina mänskliga rättigheter och sin yttrandefrihet. Det är en rättighet som uppenbarligen inte har ansetts gälla för dem. Listan kan tyvärr göras alltför lång.

Dawit Isaak och Gui Minhai, som sitter fängslade för inget annat brott än att ha gjort sina röster hörda, måste släppas fria, så att de kan återförenas med sina familjer. Det arbetet har pågått sedan den dag de tillfångatogs och kommer att fortsätta tills de är fria. För att vi ska kunna göra ännu mer tillsätts nu en kommission och en granskning för att utröna vad som gjorts och vad mer som kanske kan göras.

Men vi ska inte bara bry oss om de svenskar som sitter frihetsberövade. Yttrandefriheten måste också gälla politisk opposition. Det är mycket allvarligt att oppositionspolitiker frihetsberövas på godtyckliga grunder runt om i världen. Det allra senaste och mest uppmärksammade är fallet Navalnyj. Det som Ryssland har gjort mot sin egen medborgare för att tysta honom är bortom allt och visar med kristallklar tydlighet att Ryssland saknar grundläggande funktioner för att kallas demokrati, nämligen en fri politisk opposition och en yttrandefrihet. Tyvärr är liknande fall av mord, mordförsök och bortföranden alltför vanliga. Från Sydamerika får vi rop på hjälp efter närmast systematisk förföljelse av klimataktivister och urfolksföreträdare som motsätter sig utvecklingen av landgrabbing, skogsskövling och motsatsen till åtgärder för minskade klimatutsläpp. De engagerar sig för demokratifrågor och mycket mer.

Herr talman! I dag sker det efterlängtade maktskiftet i Vita huset. Men det har, precis som hela världen med egna ögon har kunnat se, verkligen inte skett smärtfritt. Den stormning av Kapitolium som vi sett var ett tydligt bevis på hur den frihet som en gång var vunnen så enkelt kan tas ifrån oss, hur en demokratisk vald ledare kan agera på ett sätt som sätter det egna systemet i gungning och hur handfallen en statsapparat kan stå inför det. Nu stod institutionerna pall, och i dag är dagen för en ny start.

Sveriges engagemang i frågor om yttrandefrihet spelar roll. Det sker genom vårt engagemang i EU:s och FN:s arbete för mänskliga rättigheter men också genom vårt stöd till civilsamhället i länder där så mycket mer behöver göras innan opposition och press- och yttrandefrihet är ofarliga.

Demokrati är en färskvara som vid varje tillfälle måste försvaras. En maktgalen man lämnar i dag Vita huset, men alltför många finns kvar som en ständig påminnelse om att det fria ordet aldrig får tas för givet. Därför är det så viktigt att vårt stöd till alla de modiga som riskerar liv och frihet aldrig får svikta.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Anf. 137 Hans Wallmark (M)

Herr talman! Som tjänstledig journalist tycker jag att det finns mycket i Janine Alm Ericsons anförande som jag håller med om och värdesätter. Det gäller hur hon beskriver upproret i Washington D.C. den 6 januari, upploppet mot Kapitolium, situationen i Belarus och fallet Navalnyj i Ryssland.

Demokrati är verkligen att bryta åsikter mot varandra, och det gör vi här i Sveriges riksdag. Demokrati är också ibland att komma fram till samma typ av åsikter, vilket vi också gör här i Sveriges riksdag genom utrikesutskottets betänkande, där vi i total enighet alla åtta partier emellan ställer oss bakom detta med en granskningskommission när det gäller Gui Minhai och Dawit Isaak.

Herr talman! Nu är betänkandet ganska kort. Jag tror att det är fem beskrivande sidor. Vi har arbetat med den här frågan i utskottet i ett år. Därför går en del av nyanserna och historieskrivningen förlorad.

Egentligen skulle jag ha ställt min fråga till Kenneth G Forslund, men han talade före mig. Därför ställer jag nu frågan till Janine Alm Ericson som företrädare för ett av regeringspartierna. Jag tror att det är viktigt för historieskrivningen. Hur ställde sig Miljöpartiet och Socialdemokraterna - regeringen - inledningsvis till det förslag om en granskningskommission som Moderaterna lade fram i utrikesutskottet?

Då gällde det Gui Minhai. Sedan har det utökats och byggts på, inte minst tack vare det arbete som Lars Adaktusson, Kristdemokraterna, har drivit. Men för historieskrivningens skull frågar jag alltså: Hur ställde sig Socialdemokraterna och Miljöpartiet - regeringen - till tanken på en granskningskommission?

Anf. 138 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Tack, Hans Wallmark, för frågan! Jag vill först understryka att det är viktigt att vi gör allt för att dessa svenska medborgare som sitter helt orättfärdigt tillfångatagna utomlands ska bli fria. Det sa jag också i mitt huvudanförande, och det är vi helt överens om.

Precis som jag tog upp i mitt anförande och som Hans Wallmark nu också påpekade är detta en process där man kanske behöver höra argument flera gånger och bryta dem mot varandra. Det spelar också roll hur man utformar en sådan här sak, och det får liksom inte riskera att bli dåligt i stället för bra. Det som vi i Miljöpartiet och, tror jag, också Socialdemokraterna var rädda för i början av den här processen gällde just detta. Vi alla som nu står bakom det här har en gemensam ambition om att det måste leda till positiva effekter för fallen Gui Minhai och Dawit Isaak och också för kommande fall, för tyvärr kan liknande saker nog hända igen innan vi har en helt fri värld.

Det fanns farhågor om att det här förslaget inte skulle leda till det som vi alla ville. Nu tror vi att vi har hittat en utformning som gör att vi alla kan stå bakom detta. Vi tror att detta kan leda till bättre resultat utan att riskera att försämra läget.

Anf. 139 Hans Wallmark (M)

Herr talman! Jag är genuint glad över att alla åtta riksdagspartier står bakom detta. Vi efterlyser nu en granskningskommission som ska redovisa sitt resultat senast den 31 mars 2022.

Jag var och är dock förundrad över att Miljöpartiet, med det starka engagemang som finns bland de gröna för just yttrandefrihet, precis som Janine Alm Ericson speglade i sitt anförande, inte omslöt den moderata idén när vi lanserade den i utrikesutskottet. Det får nog också lastas kontot att man är ett regeringsparti. Jag vill dock i lägre grad lasta Miljöpartiet och Janine Alm Ericson och i högre grad det andra regeringspartiet för detta.

Herr talman! När vi nu avrundar den här debatten och kommer att fatta beslut om en granskningskommission i dag på eftermiddagen är det viktigt för historieskrivningen att ändå klargöra att bakom de fem sidornas beskrivning av ärendet ligger ungefär tolv månaders arbete. Jag ska ärligt säga att det inte alltid har varit alldeles lätt att tampas med företrädare för regeringspartierna, regeringsföreträdare och företrädare för utrikesförvaltningens politiska ledning. Det har nämligen funnits ett motstånd.

Jag kan kanske inte påstå att det är tack vare Miljöpartiet som vi har kommit ända fram, men jag är glad över att Miljöpartiet har ställt sig bakom detta. Än en gång får jag konstatera att det är partier som Vänsterpartiet som har gjort gemensam sak med Moderaterna, och det är detta som gör att vi nu har ett enigt utskottsbetänkande på kammarens bord. Det är därför vi har haft den här debatten - jag tackar än en gång Janine Alm Ericson och Miljöpartiet för inläggen, för jag tycker att de i grunden var bra - och nu kl. 16 kan fatta beslut om ett utskottsinitiativ om en granskningskommission.

Anf. 140 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Jag är också glad över att vi har detta. Jag hoppas verkligen att vi kommer att få se resultat av granskningen som också gör att arbetet med att få dessa två män fria går bättre än hittills.

Jag vill också understryka det som Kenneth G Forslund sa i sitt anförande, nämligen att ansvaret för att dessa båda svenska medborgare sitter fängslade inte vilar på den svenska regeringen utan på regeringarna i de länder som håller dem orättfärdigt fängslade, och det är där vi måste sätta till alla klutar från svenskt håll och från EU, precis som vi gör nu.

Anf. 141 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! I likhet med Hans Wallmark håller jag med om mycket av det som Janine Alm Ericson sa i sitt anförande. Jag tror att det råder en ganska bred enighet i kammaren om vikten av att stå upp för demokrati och yttrandefrihet.

Precis som Hans Wallmark delar jag också Janine Alm Ericsons uppfattning om att stormningen av Kapitolium var minst sagt oroväckande. Det är skrämmande att det kan gå så långt, och det är fruktansvärt att man kan uppvigla en folkmassa så som har gjorts.

Jag delar dock inte fullt ut Janine Alm Ericsons bild av rätten att censurera olika åsikter. Jag vill därför få ett litet förtydligande rörande det. Hur ser Janine Alm Ericson och Miljöpartiet på internetjättars möjlighet att begränsa yttrandefriheten och människors frihet? Vi har sett såväl svenska riksdagsledamöter som Europaparlamentariker som godtyckligt har censurerats av internetjättar. Är inte det ett problem?

Anf. 142 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Jo, och därför sa jag också att jag är glad för att vi börjar debattera dessa frågor mer i den allmänna debatten. Vi behöver titta på var dessa gränser ska gå. Givetvis är det ett problem om jättar med stora plattformar där många människor får utrymme att komma till tals stänger ned konton. Men vi måste också se till att det som sägs där inte bidrar till hot och hat och uppmanar till terrorhandlingar.

När IS-krigare uppmanade till väpnad kamp och fick sina konton nedstängda hörde jag inte Sverigedemokraterna opponera sig. Först när en högerpopulistisk ledare i en av världens, tack och lov fortfarande, demokratier manar till ett övertagande av den demokratiska institutionen Kapitolium höjer Sverigedemokraterna för att värna yttrandefriheten på dessa plattformar.

Jag vill att vi ska ha en bra debatt om detta för att se var gränserna går. Vi ska ha yttrandefrihet för så många som möjligt men utan hat, hot, skrämsel och uppvigling som berövar andra deras yttrandefrihet.

Anf. 143 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! Givetvis ska man inte tolerera att IS-krigare uppmanar till mord och annat, men det är en helt annan sak. Jag talar om den godtyckliga nedstängningen av internetkonton.

Som Janine Alm Ericson säkert vet är jag personligen inget stort fan av den avgående presidenten utan tvärtom kritisk till hans sätt att uttrycka sig.

Detta rättfärdigar dock inte godtycklig nedstängning av konton på sociala medier, och vi har sett hur personer som aldrig har skrivit något som bryter mot svensk eller annan lag har fått sina konton nedstängda. Personer med ett stort antal följare och som har varit viktiga för yttrandefriheten och den fria debatten får sina konton nedstängda för att de tillhör en politisk kraft som internetjättarna inte tycker om. Detta är ett stort problem.

Den brittiska regeringen håller just nu på att ta fram ett förslag för att säkerställa att internetjättar som driver sociala medier inte godtyckligt censurerar dessa medier. Är detta något som Janine Alm Ericson tycker är positivt? Kan vi förvänta oss att hennes parti agerar för nåt liknande i Sverige?

Anf. 144 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! I den frågan kan jag inte säga annat än att det är bra att frågorna kommer upp och att vi ser efter hur vi kan utveckla yttrandefriheten på nätet och annars. En stark yttrandefrihet är en garant för demokratin. Att detta ska ske genom att främja i stället för att hota, med tanke på den ton som ofta finns på dessa plattformar, är mycket bra.

Det gläder mig att Markus Wiechel är emot Trump och det sätt han har hanterat sitt Twitterkonto. Detsamma gäller tyvärr inte hans partiledare Jimmie Åkesson som i stället har uttryckt ett starkt stöd för Trump och en önskan om att han skulle vara kvar i Vita huset.

Jag ser fram emot att debattera dessa frågor mycket mer, och jag hoppas att vi är överens om att en stark och bra yttrandefrihet är grunden för att gå framåt.

Anf. 145 Amineh Kakabaveh (-)

Herr talman! När det gäller olika regeringars agerande under snart två decennier för att uppnå en frigivning av Dawit Isaak är det glädjande att utskottet har fattat ett enhälligt beslut om behovet av en oberoende utvärdering, det vill säga en undersökningskommission, vilket många ledamöter och partier har föreslagit under de senaste åren i de så kallade Dawit Isaak-motionerna.

Tack vare drivkraften hos civilsamhället, framför allt Reportrar utan gränser, MR-jurister, journalister och Dawit Isaaks familj är kampen för Dawits frigivning ständigt närvarande i denna kammare.

Fria medier är en förutsättning för demokratiskt samtal där både den politiska och ekonomiska makten granskas på sakliga grunder. Hot mot journalister och inskränkt yttrandefrihet och pressfrihet är allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och demokrati. Jag ser med stor oro på utvecklingen i många delar av världen och anser att det krävs ett tydligt agerande från Sveriges sida.

Sverige ska både som enskilt land och som medlem i EU och FN verka för att pressfrihet, fria medier och yttrandefrihet värnas runt om i världen. Sverige ska därför både som enskilt land och som medlem i EU och FN verka för yttrandefrihet och tryckfrihet i Eritrea, Iran, Turkiet och i många andra länder där oppositionella partier och kampen för demokrati och yttrandefrihet bestraffas med höga straff, dödshot och tortyr.

Herr talman! Förra veckan beslutade åklagaren att inte gå vidare med utredningen gällande Eritreas brott mot mänskliga rättigheter. Att en åklagare väljer att inte utreda misstankar om brott mot mänskligheten, ett av de allvarligaste internationella brotten, är svårbegripligt. Hennes argument för att låta bli håller inte.

Dels påstår åklagaren att det inte går att utreda eftersom Eritrea inte kommer att samarbeta och hon inte kan åka dit. Ska man inte utreda brott där den misstänkte inte vill samarbeta? Ska man belöna en diktatur för att den är diktatorisk?

Dels ignorerar man all bevisning från en rad prominenta MR-jurister, Nobelpristagare och andra som kan vittna om vad som hände 2001 och som delat cell med Dawit Isaak eller suttit fängslade på liknande sätt.

FN:s undersökningskommission för Eritrea lämnade sin slutrapport 2016. Under arbetet samlade de in bevisning för framtida brottsutredningar, och bevismaterialet finns samlat i Genève. Det har aldrig publicerats, men åklagaren skulle kunna begära ut det.

Åklagaren vill inte heller störa den svenska relationen med Eritrea av hänsyn till UD och inleder därför ingen förundersökning. Det argumentet var svagt redan under 2015-2016 när riksåklagaren sa nej till tidigare anmälningar.

Dessa argument håller inte efter snart 20 år av resultatlösa förhandlingar och försök med tyst diplomati.

Detta gäller en typ av internationellt brott som alla länder har en skyldighet att bekämpa och lagföra. Sverige har ett speciellt ansvar här eftersom det gäller den svenske medborgaren Dawit Isaak.

Hur allvarlig frågan är för jurister märks när man ser alla de prominenta MR-jurister som står bakom anmälan: mottagare av Nobels fredspris, den före detta ICC-domaren och FN-kommissarien för MR Navi Pillay, den tidigare ordföranden i Afrikanska kommissionen för mänskliga och folkens rättigheter Pansy Tlakula och den före detta justitieministern i Kanada Irwin Cotler, för att nämna några namn.

Personligen tycker jag att det är pinsamt för Sverige, som säger sig stå upp för de mänskliga rättigheterna, att man väljer att titta åt ett annat håll när ens medborgare utsätts för ett internationellt brott. Det gäller inte bara Dawit Isaak utan även andra svenska medborgare, till exempel Ahmadreza Djalali och Habib Chaab, som sitter i iranskt fängelse med dödsdomar hängande över sig.

Åklagaren förklarar dessutom att brott av den typen skulle kunna utredas av svenska myndigheter. Bara inte nu. Bara inte just detta. Det som åklagaren beslutade var inte alls att varken riksdag eller regering skulle lägga sig i det. Däremot verkar det ha spelat en avgörande roll för Åklagarmyndigheten vad UD har sagt. Efter att ha pratat med UD valde riksåklagaren att inte inleda förundersökning eftersom man trodde att det skulle kunna skada UD:s arbete för Dawit Isaaks frigivning. Formellt har riksåklagaren först fattat beslutet själv, men man kan undra vad UD har sagt för att få honom dit.

Utan att granska Åklagarmyndighetens beslut i sig kan man konstatera att UD:s behov av att fortsätta med sin tysta diplomati har påverkat rättsväsendet att inte utreda ett misstänkt brott av internationella dimensioner, inte bara en utan numera tre gånger. Just rättsväsendets oberoende är centralt i den svenska rättsstaten. Frågan är vad UD har gett för signaler för att påverka dessa grunder.

Alldeles oavsett är en kommission nödvändig efter snart två decennier av fruktlösa förhandlingar, då Dawit och hans kollegor under tiden hunnit bli de journalister som suttit fängslade längst av alla. Angreppen mot Gui Minhai, Ahmadreza, Chaab och andra som nämns i vår motion visar att det inte är ett enstaka fall. Sverige måste rusta sig. Och framför allt förtjänar Dawit, efter alla dessa år, att arbetet granskas. Det får inte skötas i slutna rum. UD är bra på mycket, men de personer som vi i riksdagen tillsätter kan se helt andra möjligheter och hitta nya vinklar och nya metoder. Detta förtjänar Dawit, Gui Minhai, Ahmadreza med flera. För Raoul Wallenberg tog det över 50 år innan en kommission tillsattes.

Herr talman! Det finns tyvärr många diktaturregimer i världen som dagligen begår brott mot mänskliga rättigheter och press- och yttrandefrihet. Hälften av världens befolkning saknar dessa grundläggande rättigheter. Iran är en av de repressiva regeringar och diktaturer som dagligen fängslar, dödar och avrättar människor på grund av till exempel ett Instagram- eller Facebookinlägg.

Vi har det kända fallet med Ahmadreza, som är läkare i katastrofmedicin och som under en resa arresterades på synnerligen lösa grunder och dömdes till döden av den islamiska regimen. Även människorättsaktivisten och den svenskiranske medborgaren Habib Chaab har av turkiska myndigheter lämnats till bödlarna i Iran. Han kämpade för den diskriminerade arabiska minoritetens rättigheter i Iran.

I Eritrea, Iran, Turkiet med flera länder fängslas tusentals samvetsfångar, journalister och före detta politiker utan att något åtal väcks mot dem. De har inte möjlighet att träffa en advokat eller sina anhöriga. Sverige bör därför både som enskilt land och som medlem i FN och EU verka för att politiska fångar i Eritrea, Iran och Turkiet med flera friges.

Avslutningsvis vill jag också nämna att Selahattin Demirtas, en av företrädarna för det pro-kurdiska partiet HDP i Turkiet, och 5 000 andra folkvalda politiker och framstående medlemmar i HDP är frihetsberövade och att deras platser övertagits av den turkiska regimens utsedda företrädare.

Herr talman! I målet Selahattin Demirtas mot Turkiet vid Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har Turkiet dömts för att bland annat ha brutit mot rätten när det gäller att utan dröjsmål frige Selahattin Demirtas. Jag anser att Sverige måste agera med kraft för att få Selahattin Demirtas frisläppt i enlighet med domen från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Regeringen bör kräva frigivning av Dawit Isaak, Ahmadreza Djalali, Habib Chaab, Selahattin Demirtas och alla andra samvetsfångar och journalister i hela världen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)