Anf. 145 Amineh Kakabaveh (-)
Herr talman! När det gäller olika regeringars agerande under snart två decennier för att uppnå en frigivning av Dawit Isaak är det glädjande att utskottet har fattat ett enhälligt beslut om behovet av en oberoende utvärdering, det vill säga en undersökningskommission, vilket många ledamöter och partier har föreslagit under de senaste åren i de så kallade Dawit Isaak-motionerna.
Tack vare drivkraften hos civilsamhället, framför allt Reportrar utan gränser, MR-jurister, journalister och Dawit Isaaks familj är kampen för Dawits frigivning ständigt närvarande i denna kammare.
Fria medier är en förutsättning för demokratiskt samtal där både den politiska och den ekonomiska makten granskas på sakliga grunder. Hot mot journalister och inskränkt yttrandefrihet och pressfrihet är allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och demokrati. Jag ser med stor oro på utvecklingen i många delar av världen och anser att det krävs ett tydligt agerande från Sveriges sida.
Sverige ska både som enskilt land och som medlem i EU och FN verka för att pressfrihet, fria medier och yttrandefrihet värnas runt om i världen. Sverige ska därför både som enskilt land och som medlem i EU och FN verka för yttrandefrihet och tryckfrihet i Eritrea, Iran, Turkiet och i många andra länder där oppositionella partier och kampen för demokrati och yttrandefrihet bestraffas med höga straff, dödshot och tortyr.
Herr talman! Förra veckan beslutade åklagaren att inte gå vidare med utredningen gällande Eritreas brott mot mänskliga rättigheter. Att en åklagare väljer att inte utreda misstankar om brott mot mänskligheten, ett av de allvarligaste internationella brotten, är svårbegripligt. Hennes argument för att låta bli håller inte.
Dels påstår åklagaren att det inte går att utreda eftersom Eritrea inte kommer att samarbeta och hon inte kan åka dit. Ska man inte utreda brott där den misstänkte inte vill samarbeta? Ska man belöna en diktatur för att den är diktatorisk?
Dels ignorerar man all bevisning från en rad prominenta MR-jurister, Nobelpristagare och andra som kan vittna om vad som hände 2001 och som delat cell med Dawit Isaak eller suttit fängslade på liknande sätt.
FN:s undersökningskommission för Eritrea lämnade sin slutrapport 2016. Under arbetet samlade de in bevisning för framtida brottsutredningar, och bevismaterialet finns samlat i Genève. Det har aldrig publicerats, men åklagaren skulle kunna begära ut det.
Åklagaren vill inte heller störa den svenska relationen med Eritrea av hänsyn till UD och inleder därför ingen förundersökning. Det argumentet var svagt redan under 2015-2016 när riksåklagaren sa nej till tidigare anmälningar.
Dessa argument håller inte efter snart 20 år av resultatlösa förhandlingar och försök med tyst diplomati.
Detta gäller en typ av internationellt brott som alla länder har en skyldighet att bekämpa och lagföra. Sverige har ett speciellt ansvar här eftersom det gäller den svenske medborgaren Dawit Isaak.
Hur allvarlig frågan är för jurister märks när man ser alla de prominenta MR-jurister som står bakom anmälan: mottagare av Nobels fredspris, den före detta ICC-domaren och FN-kommissarien för MR Navi Pillay, den tidigare ordföranden i Afrikanska kommissionen för mänskliga och folkens rättigheter Pansy Tlakula och den före detta justitieministern i Kanada Irwin Cotler, för att nämna några namn.
Personligen tycker jag att det är pinsamt för Sverige, som säger sig stå upp för de mänskliga rättigheterna, att man väljer att titta åt ett annat håll när ens medborgare utsätts för ett internationellt brott. Det gäller inte bara Dawit Isaak utan även andra svenska medborgare, till exempel Ahmadreza Djalali och Habib Chaab, som sitter i iranskt fängelse med dödsdomar hängande över sig.
Åklagaren förklarar dessutom att brott av den typen skulle kunna utredas av svenska myndigheter. Bara inte nu. Bara inte just detta. Det som åklagaren beslutade var inte alls att varken riksdag eller regering skulle lägga sig i det. Däremot verkar det ha spelat en avgörande roll för Åklagarmyndigheten vad UD har sagt. Efter att ha pratat med UD valde riksåklagaren att inte inleda förundersökning eftersom man trodde att det skulle kunna skada UD:s arbete för Dawit Isaaks frigivning. Formellt har riksåklagaren först fattat beslutet själv, men man kan undra vad UD har sagt för att få honom dit.
Utan att granska Åklagarmyndighetens beslut i sig kan man konstatera att UD:s behov av att fortsätta med sin tysta diplomati har påverkat rättsväsendet att inte utreda ett misstänkt brott av internationella dimensioner, inte bara en utan numera tre gånger. Just rättsväsendets oberoende är centralt i den svenska rättsstaten. Frågan är vad UD har gett för signaler för att påverka dessa grunder.
Alldeles oavsett är en kommission nödvändig efter snart två decennier av fruktlösa förhandlingar, då Dawit och hans kollegor under tiden hunnit bli de journalister som suttit fängslade längst av alla. Angreppen mot Gui Minhai, Ahmadreza, Chaab och andra som nämns i vår motion visar att det inte är ett enstaka fall. Sverige måste rusta sig. Och framför allt förtjänar Dawit, efter alla dessa år, att arbetet granskas. Det får inte skötas i slutna rum. UD är bra på mycket, men de personer som vi i riksdagen tillsätter kan se helt andra möjligheter och hitta nya vinklar och nya metoder. Detta förtjänar Dawit, Gui Minhai, Ahmadreza med flera. För Raoul Wallenberg tog det över 50 år innan en kommission tillsattes.
Herr talman! Det finns tyvärr många diktaturregimer i världen som dagligen begår brott mot mänskliga rättigheter och press- och yttrandefrihet. Hälften av världens befolkning saknar dessa grundläggande rättigheter. Iran är en av de repressiva regeringar och diktaturer som dagligen fängslar, dödar och avrättar människor på grund av till exempel ett Instagram- eller Facebookinlägg.
Vi har det kända fallet med Ahmadreza, som är läkare i katastrofmedicin och som under en resa arresterades på synnerligen lösa grunder och dömdes till döden av den islamiska regimen. Även människorättsaktivisten och den svenskiranske medborgaren Habib Chaab har av turkiska myndigheter lämnats till bödlarna i Iran. Han kämpade för den diskriminerade arabiska minoritetens rättigheter i Iran.
I Eritrea, Iran, Turkiet med flera länder fängslas tusentals samvetsfångar, journalister och före detta politiker utan att något åtal väcks mot dem. De har inte möjlighet att träffa en advokat eller sina anhöriga. Sverige bör därför både som enskilt land och som medlem i FN och EU verka för att politiska fångar i Eritrea, Iran och Turkiet med flera friges.
Avslutningsvis vill jag också nämna att Selahattin Demirtas, en av företrädarna för det pro-kurdiska partiet HDP i Turkiet, och 5 000 andra folkvalda politiker och framstående medlemmar i HDP är frihetsberövade och att deras platser övertagits av den turkiska regimens utsedda företrädare.
Herr talman! I målet Selahattin Demirtas mot Turkiet vid Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har Turkiet dömts för att bland annat ha brutit mot rätten när det gäller att utan dröjsmål frige Selahattin Demirtas. Jag anser att Sverige måste agera med kraft för att få Selahattin Demirtas frisläppt i enlighet med domen från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Regeringen bör kräva frigivning av Dawit Isaak, Ahmadreza Djalali, Habib Chaab, Selahattin Demirtas och alla andra samvetsfångar och journalister i hela världen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 9.)