Anf. 19 Michael Anefur (KD)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Kristdemokraternas motion och yrka avslag på propositionen i dess helhet.
Biståndsbedömt trygg-hetsboende för äldre
Att äldre ska ha möjlighet att leva ett tryggt och innehållsrikt liv är vi alla tack och lov överens om. Vi är rimligen också överens om att trygghetsboenden i olika former är både eftersträvansvärda och viktiga delar i en modern och framåtriktad äldrepolitik.
Trygghetsboenden infördes under den tidigare alliansregeringen. När reformen genomfördes omvandlades väldigt många tidigare äldreboenden till trygghetsboenden, men det skedde också mycket nybyggnation. Hela tanken med trygghetsboenden är att de ska vara bryggan mellan ett eget boende och ett särskilt boende innan man behöver ett sådant. Det gäller äldre som av något skäl upplever så stark otrygghet eller ensamhet att de vill flytta från sitt vanliga boende men inte har tillräckliga problem för att bli bedömda för ett särskilt boende.
En av de stora poängerna med den här boendeformen var att den inte skulle vara biståndsbedömd. Det ska vara den enskilde äldre som själv avgör efter sina behov om man vill eller inte vill flytta dit, och man ska kunna hyra trygghetslägenheter på helt vanliga marknadsvillkor. Denna omvandling blev för många en helt fantastisk möjlighet.
Det utgår investeringsstöd för att bygga nytt eller omvandla befintliga hus och lägenheter till trygghetsboenden. I dag finns trygghetsboenden i 181 av Sveriges 290 kommuner, och fler tillkommer för varje år. Nästan 10 000 människor bor i dag i olika slags trygghetsboenden. Trygghetsboenden har gjort livet lättare, tryggare och mindre ensamt för väldigt många äldre.
Herr talman! Vid en första genomläsning kan biståndsbedömning av trygghetsboenden uppfattas som positivt. Men det finns väldigt många avigsidor.
Den äldres upplevelse av otrygghet kan överprövas av kommunal personal. Kommunala tjänstemän får alltså veto gentemot den äldres upplevelser. Hur ska en utomstående kunna värdera den enskildes känsla av otrygghet eller ensamhet? Propositionen löser inte vare sig otryggheten eller ensamheten utan skapar mer problem.
Genom att lagstifta om biståndsbedömt trygghetsboende kommer i dag existerande trygghetsboenden i stor mängd att kunna inkorporeras i kommunens samlade äldreboenden. Det hyfsar möjligtvis statistiken men tillför inte ett enda nytt boende. Ändå känns detta som ett av de bärande argumenten i propositionen. Frågan är vilket problem som avses bli löst genom det här förslaget.
Förslaget innebär också färre möjligheter för den äldre att välja sitt eget boende, eftersom man ofta kommer att behöva gå igenom den eklut som består av en biståndsbedömning.
Genom den föreslagna lagstiftningen blir möjligheten till trygghetsboende krångligare, när det egentligen borde vara tvärtom. Regelkrångel i stället för regelförenkling - är det verkligen det vi vill för våra äldre? Vill vi ge dem ännu fler problem?
Enligt förslaget ska samtliga framtida bedömda trygghetsboenden vara avhängiga tillstånd från IVO. Det är oklart vad detta tillför, utöver långa väntetider och ytterligare byråkrati. Det löser inte problem utan skapar problem.
Trygghetsboenden byggs i allt större utsträckning. Efterfrågan är fortsatt hög. Uthyrningsgraden är väldigt hög. Allvarligt - vad är det för problem man egentligen vill lösa med den här propositionen?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Biståndsbedömt trygg-hetsboende för äldre
Varför tvinga fler att biståndsbedömas? Redan i dag kan kommunerna om de bedömer det lämpligt ge trygghetsboende som bistånd. Återigen: Vilket är det problem som ska lösas?
Herr talman! Vi kristdemokrater vill gå åt andra hållet. Vi vill införa en rättighet till trygghetsboende för 85-plussare som själva bedömer att de känner sig ensamma eller otrygga. Har man blivit 85-plussare måste man väl ändå anses myndig nog att klara av en sådan sak, anser vi.
I stället för att tvinga till biståndsbedömning vill vi gå vidare och se hur vi kan stimulera byggherrar att bygga trygghetsboenden, eftersom vi ser att behovet är ökande. När äldre flyttar från ordinarie boende till trygghetsboende frigörs bostäder, och det är precis det som behövs för att få igång de så kallade flyttkedjorna.
Sammanfattningsvis behöver Sverige färre regleringar av människors frihet att välja boende, mer av valmöjligheter, fler alternativ att välja på, mindre klåfingrighet och mer förtroende för att människor, även äldre, är kapabla att fatta rationella beslut.