Anf. 78 Inger Davidson (Kd)
Fru talman! Ibland känns det som om vi lever i skilda världar. I Vänsterns värld finns inget som helst behov av att möta den enormt växande grova brottslighet som vi ser, bland annat i Europa, och som inte med den bästa inriktning i världen mot subsidiaritet kan lösas på svensk nivå utan behöver lösas över gränserna.
Det finns också anledning att påpeka att EU-samarbetet är ett samarbete mellan vänner. Det är vänner som sätter sig ned vid borden och förhandlar fram de beslut som vi så småningom kommer fram till. Det anstår inte en debatt i Sveriges riksdag att ständigt misstänkliggöra övriga EU-länders invånare och myndigheter på det sätt som har gjorts i debatten i dag.
Det är inte heller så att detta går särskilt fort. Diskussionen om hur man ska förbättra samarbetet över gränserna för att möta den grova brottsligheten har förts under mycket lång tid, i åratal faktiskt. Till slut var det ett antal länder som bestämde sig för att på egen hand upprätta ett utökat samarbete. Det blev Prümkonventionen. Det var år 2005. Så småningom anslöt sig flera länder till konventionen, bland annat Finland som tillhör vårt närområde. Det är alltså ett djupt känt behov bland medlemsstaterna att denna förbättring och utveckling av samarbetet över gränserna ska komma till stånd.
Det har rått och råder, tror jag, en bred enighet mellan åtminstone fem av riksdagens sju partier om att det är viktigt att göra det enklare att utbyta uppgifter om dna, fingeravtryck och fordon mellan EU-ländernas brottsbekämpande myndigheter. Det görs redan i dag, som vi har hört, men på ett mycket krångligt och tidsödande sätt. Nu ska det i stället kunna göras elektroniskt. Det innebär inte att personuppgifter lättvindigt kommer att skickas kors och tvärs inom unionen utan bara att man vid sökning kan få veta om det blir en träff eller inte. Om det blir en träff följer en fastlagd procedur för hur man ska gå till väga för att komma vidare.
Och, Alice Åström, det införs särskilda dataskyddsbestämmelser som reglerar detta för att säkerställa ett skydd för den personliga integriteten. Möjligheten att bli informerad och överklaga beslut finns också reglerad. Det känns viktigt att betona det eftersom det ibland framstår dels som att beslutet innebär stora nyheter i sig, dels som att personuppgifter kommer att behandlas på ett vårdslöst och helt oreglerat sätt.
Jag hade inte tänkt citera, men jag tänker ta den tiden nu eftersom debatten så mycket har handlat om detta. Jag skulle vilja att framför allt Alice Åström läste s. 83-87 i förslaget till rådsbeslut där artikel 24-32 behandlar just dessa frågor - behörighetsfrågor, hur skyddet ska utformas, vilka myndigheter som ska få göra det, att det ska vara i enlighet med Europarådets konvention och så vidare.
Det finns alltså ett antal artiklar just om detta, som det har hävdats att det inte finns någonting om. Det förvånar mig att debatten kan föras på den nivån.
Fru talman! Som redan framgått har Socialdemokraterna faktiskt ändrat uppfattning när det gäller en av artiklarna i rådsbeslutet, den som handlar om att öppna en möjlighet för en brottsbekämpande myndighet i ett land, exempelvis polisen, att göra en gemensam insats med sin motsvarighet i ett annat EU-land för att förebygga brott eller för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet, till exempel i samband med stora idrottsevenemang, EU-toppmöten och liknande.
De har varit med på vagnen ganska länge i den här processen men har nu valt att yrka avslag på hela propositionen, trots att de är överens med regeringen om det mesta av innehållet.
De är väl medvetna om, eller borde i alla vara det, att om deras avslagsyrkande skulle vinna gehör här leder det till att hela det brottsbekämpande arbetet inom EU rejält skulle tappa tempo. Det skulle inte bli så bara i vårt eget land utan i alla de 27 medlemsländerna, på grund av detta, precis som vi hörde Cecilia Wigström nämna.
Att Vänsterpartiet, som också har yrkat avslag, gör detta med öppna ögon förvånar ingen. Men att ett parti som har varit regeringsbärande så länge och som tidigare har medverkat till och varit pådrivande när det gäller EU-beslut som kan uppfattas som betydligt mer långtgående än det här väljer att yrka avslag tyder faktiskt på att det helt enkelt handlar om dålig oppositionspolitik. Man vill sätta käppar i hjulet för regeringen, helt enkelt.
Jag är glad å alla de människors vägnar som kunde ha riskerat att bli brottsoffer på grund av fortsatt ineffektiva rutiner i samarbetet över att det inte är Socialdemokraterna som sitter i Rosenbad, även om jag har en ganska stark misstanke om att deras beslut då hade blivit ett annat - jag hoppas att det hade blivit det i alla fall.
När det gäller samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter i två länder har det redan visat sig effektivt. När svenska poliser, märk väl, i sina uniformer - det här framställs ju ofta som något väldigt skrämmande - deltog under VM i fotboll i Tyskland hade det i sig en lugnande inverkan på alla de svenska fotbollsfans som fanns där.
Om nu ett förhör hade behövt hållas hade det varit väldigt bra om en svensk polis hade kunnat förhöra en svensk fotbollsfan, om det nu skulle vara så att han eller hon hade begått något brott. Då hade man sluppit att tillkalla en tolk - bara en så enkel sak. På motsvarande sätt skulle det förenkla om en tysk polis finns här i Sverige och ska förhöra en tysk, gärna under överinseende, som det kommer att vara, av en svensk polis. Detta är myndighetsutövning i all sin enkelhet.
Men det finns alltså ingen skyldighet eller något tvång att vi skulle göra så som jag nu har beskrivit, utan vi får välja själva om vi vill det. Vi får välja dels om vi vill införa hela § 17, dels om vi sedan vill utnyttja den.
När det gäller kravet på tre fjärdedels majoritet i riksdagen tror jag att ni visste att det egentligen inte behövdes, eftersom det inte handlar om att överlåta beslut inom EU. Men vi har i alla fall fått det bevisat nu genom att ett enigt KU har avfärdat det.
Påståendet att det här skulle vara ett första steg mot att införa en gemensam polisstyrka i EU tycker jag faktiskt är rent nonsens. För om det är något som medlemsstaterna slår vakt om så är det sitt nationella självbestämmande över polis och andra brottsbekämpande myndigheter. Har man den minsta erfarenhet av att finnas med i olika EU-sammanhang där politiker också finns med vet man att det snarare är så att det går väldigt långsamt. Man tar små steg därför att man vill slå vakt om detta, och det är inget fel. Jag tycker att det är en riktig inställning. Det ska vara grunden. Vi ska ha nationella polisstyrkor i respektive land, och vi ska bestämma hur de ska användas. Men det står inte i motsats till att vi också kan samarbeta på ett mer effektivt sätt.
Fru talman! Jag kan ge oppositionen medhåll på en punkt. Det hade naturligtvis varit bättre om vi hade haft med hela lagstiftningen. Men det här har riksdagen fått leva med under många år, under den förra regeringen och under den nuvarande. Ofta handlar det just om tidsbrist. Det gör det mer än någonsin i det här fallet, eftersom vi ska få ett nytt fördrag den 1 januari.
Skulle vi stoppa den här processen innebär det att hela förhandlingsrundan får börja om igen. Det handlar alltså om en fördröjning på många år, skulle jag vilja påstå, innan man kan komma fram till ett beslut nästa gång. Det är i alla fall ingenting som Kristdemokraterna vill medverka till. Och eftersom vi, som sagt, har gjort det vid många tillfällen tidigare kan vi göra det en gång till.
(Applåder)