Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Fru talman! På 787 sidor har justitieombudsmännen lämnat sin ämbetsberättelse för 2019/20.

Den enskilda medborgarens situation gentemot lagar, myndigheter och offentliga sammanhang står som sig bör i centrum. Många betraktar ju JO som en sista chans, en sista instans att vända sig till för att få någon form av upprättelse.

Konstitutionsutskottet har behandlat berättelsen och gör i betänkande KU11 ett antal uttalanden, som jag återkommer till, med anledning av densamma. Såväl en öppen utfrågning av de fyra justitieombudsmännen som frågor ställda på ett sedvanligt utskottsmöte ligger, förutom den gedigna skriftliga berättelsen, till grund för ställningstagandet.

Jag vill här föreslå att ämbetsberättelsen läggs till handlingarna.

Fru talman! För att ge en bild av JO:s verksamhet kan jag ur ämbetsberättelsen lyfta fram följande:

Under perioden registrerades 9 152 nya ärenden hos JO.

De områden som har ökat mest under året är ärenden som rör kriminalvård och migration.

Antalet nya inspektionsärenden och andra ärenden som JO själv har tagit initiativ till ökade från 70 till 104 ärenden.

Jag vill också passa på att göra några nedslag i justitieombudsmännens redovisning av egna iakttagelser inom respektive ansvarsområde.

JO Lars Lindström beskriver sin tillsyn av domstolar, Kronofogdemyndigheten, plan och byggfrågor, överförmyndare och rättsväsen. I tre beslut har han uttalat kritik mot långsam handläggning. Målen avsåg livränta, sjukersättning respektive uppehållstillstånd.

Chefs-JO Elisabeth Rynning ansvarar för bland annat Kriminalvården, försvaret, hälso och sjukvården samt skatt och bokföring. Huvuddelen av arbetet har riktats mot ärenden som rör kriminalvård. Klagomålen har här ökat, och myndigheten har haft att hantera en del överbeläggningar under verksamhetsområdet.

Inom hälso- och sjukvårdens område lyfter chefs-JO fram två beslut som aktualiserar avvägningen mellan å ena sidan integritetsskydd för enskilda människors hälsa och å andra sidan behovet av skydd för andra människors liv och hälsa.

JO Thomas Norling har tillsyn över socialtjänst, socialförsäkring, stöd och service till vissa funktionshindrade - det som förkortas LSS - samt arbetsmarknaden. Han vill i sin berättelse uppmärksamma anmälningar om myndigheter som i aktuella ärenden inte iakttagit krav på saklighet och opartiskhet i tillräcklig grad. Över huvud taget rör en mycket stor del av klagomålshanteringen just socialtjänstområdet och verksamheten i de kommunala socialförvaltningarna. Det handlar om vård av unga men också om olika former av bistånd. Offentlighet och sekretess är ständigt viktiga områden att bevaka.

JO Cecilia Renfors har bland annat tillsyn över polis, åklagar, tull och utlänningsärenden. Hon noterar framför allt att högst antal klagomålsärenden var mot polisen och att antalet klagomål mot Migrationsverket var lägre än 2016/17. Hon hänvisar också till inspektioner som hon och hennes medarbetare genomfört utifrån situationer i polisarresterna och problem med överbeläggning och behandling av intagna.

Så långt en del enskilda iakttagelser från justitieombudsmännen.

Rent generellt har ökningen av antalet ärenden avtagit även detta år, vilket kan betonas. Antalet ärenden sett över tid har dock ökat. Dagens digitala verklighet och snabba sätt att kommunicera och agera kan vara en förklaring till detta, liksom måhända ökad medvetenhet och kunskap hos allmänheten. Numera hanteras på något eller några år lika många anmälningar och ärenden som hanterades de första hundra åren av JO:s existens.

Fru talman! I de uttalanden som KU lyfter fram i betänkandet betonas att den tillsyn som JO utövar är extraordinär. Utskottet framhåller vikten av att den ordinarie tillsynsverksamhet som finns internt hos vissa myndigheter eller hos särskilda tillsynsmyndigheter fungerar.

Utskottet påminner också om respekten för individens värdighet i den offentliga verksamheten och betonar betydelsen av att myndigheterna kontinuerligt arbetar med frågor om bemötande och grundläggande rättsstatliga principer.

Avslutningsvis kan det finnas anledning att göra en historisk tillbakablick.

JO-ämbetet utgör ju en viktig del av det konstitutionella skyddet för den enskildes grundläggande fri och rättigheter. Dess historia i Sverige sträcker sig långt tillbaka i tiden - det infördes under den omfattande statsomvälvning som skedde år 1809.

Sverige var länge ensamt om att ha en institution av detta slag, men under framför allt de senaste decennierna har idén om ett ombudsmannasystem spridit sig. Årligen görs ca 40-50 besök från olika delar av världen till Sverige för att ta del av hur JO fungerar. JO-ämbetet är en svensk modell väl värd att lyfta fram, som trots 200 års existens står stark i dagens samhälle.

(Applåder)

Fru talman! Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, denna tjocka lunta, förefaller vid en första anblick kanske inte som en bok som man läshungrigt öppnar och sträckläser. Men jag kan försäkra att de mer än 700 sidorna rymmer mycket mer av djupt angelägna berättelser om människoöden och om tillkortakommanden hos tjänstemän och myndigheter än vad många romaner gör. I själva verket borde den ligga på nattduksbordet hos varje offentliganställd, dock med viss risk för att nattsömnen äventyras.

Att vända sig till JO är, som vi hörde nyss, i många fall en sista åtgärd när den enskilde inte anser sig ha fått sin rätt tillgodosedd på annat sätt. Därmed betyder JO:s verksamhet mycket för det som utskottet beskriver som "respekten för individens värdighet i den offentliga verksamheten".

Under ett öppet och tv-sänt möte för snart två månader sedan belyste de fyra justitieombudsmännen inför KU ett antal principiellt intressanta eller särskilt anmärkningsvärda ärenden. Redovisningen visade klart vikten av en god värdegrund i den offentliga förvaltningen och det angelägna i att tjänstemän just upprätthåller "respekten för individens värdighet i den offentliga verksamheten".

Återkommande, så även i dag, brukar debatten från denna talarstol om JO:s ämbetsberättelse handla om upprörande ärenden inom kriminalvård, socialtjänst eller polisiär verksamhet. Men jag vill lyfta upp ett ärende som på ett smått makabert sätt handlar om vårt nutida beroende av it-stöd i snart sagt allt vad vi gör. Fallet handlar om jordbruksstöd, men JO ser det bredare på så sätt att det mer övergripande handlar om digitalisering och digitalt stöd i offentlig verksamhet över huvud taget.

År 2015 ansökte en person om ett visst jordbruksstöd. Efter tre år hade han ännu inte fått något skriftligt beslut. Däremot fick han efter egen förfrågan ett muntligt besked om att ansökan inte skulle beviljas. Han klagade då till JO. Länsstyrelsen i fråga bekräftade i allt väsentligt anmälarens uppgifter och förklarade att man väntade på ett särskilt it-stöd som skulle tillhandahållas av en annan myndighet, nämligen Jordbruksverket. Det var alltså inte några materiella brister i ansökan eller att den aktuella personen inte skulle ha rätt till detta stöd som ledde till frånvaron av ett skriftligt beslut.

Samma öde, alltså en mångårig väntan på att ett it-stöd ska bli operativt, drabbade ytterligare 8 000 ansökningar som under flera år legat klara för avgöranden.

JO ansåg, med all rätt, att länsstyrelsens förklaring inte var acceptabel. JO slog också fast att "hanteringen vittnade om en förvånansvärt nonchalant inställning till grundläggande förvaltningsrättsliga regler". Man skulle här kunna tillägga att det också handlar om nonchalans eller oförståelse inför ett lantbruksföretags behov av stabilitet och förutsägbarhet. Att ett ibland livsviktigt stöd uteblir kan direkt påverka ett sådant företags ekonomi och överlevnadsmöjligheter.

Vi har nog alla suckat inför eller upprörts över it-haverier, men då kanske oftast över att diverse utvecklingsprojekt blivit avsevärt dyrare än ursprungligen utlovat, ibland också över att de blivit försenade. Men då har man ändå i regel kunnat hanka sig fram med ett äldre program eller en annan typ av hantering.

Det ligger nära till hands att tro att det beskrivna ärendet är helt unikt, men så tycks dessvärre inte vara fallet. Under bara några månaders tid har JO fått in ett trettiotal klagomålsärenden där digitalisering eller uppgradering av it-stöd påstås medföra en utdragen handläggning. Det finns därför all anledning att välkomna att JO kommer att utreda ett antal av dessa ärenden.

Fru talman! Utskottet uppmärksammar också ombudsmännens framställningar till regeringen och påtalar att de behov av förändringar och nödvändiga åtgärder som ombudsmännen identifierar ska tillmätas stor vikt av regeringen och berörda myndigheter.

I det sammanhanget kan ändå påpekas att antalet sådana framställningar har fluktuerat kraftigt under årens lopp. Vid vår öppna hearing med ombudsmännen framkom att det förhållandet också har diskuterats inom JO-ämbetet. Det går inte att från denna talarstol uttala sig om hur ämbetets rutiner för sådana hänvändelser ska se ut, men jag tror att det är angeläget att sådana över tid stabila rutiner utvecklas.

Fru talman! Med dessa observationer gällande en verksamhet som präglas av skicklighet, rättspatos och, om uttrycket tillåts, också av entusiasm yrkar jag bifall till att riksdagen lägger JO:s ämbetsberättelse till handlingarna.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar också med att i enighet med utskottet yrka bifall till att JO:s ämbetsberättelse läggs till handlingarna.

Justitieombudsmannaämbetet är opolitiskt och en av komponenterna i riksdagens kontrollmakt. Ämbetet har till funktion att skydda den enskilde mot myndighetsövergrepp och förhindra maktmissbruk av tjänstemän.

Till Riksdagens ombudsmän skriver allmänheten för att klaga på hur de har blivit behandlade av myndigheter och dess befattningshavare, vilket är ämbetets huvudsakliga arbetsområde.

En del av dessa klagomål kan vi läsa om i den tjocka luntan. Vid första anblicken kan den här tegelstenen framkalla ångest hos en person som mig, men ganska snabbt kommer man in i de intressanta fall som tas upp inom de olika ansvarsområdena.

Utformningen är mycket pedagogisk med en inledande översikt, sedan hänvisning till gällande lag och därefter JO:s bedömning. Jag lyckades faktiskt att under fyra dagar läsa om så gott som samtliga fall och i de flesta förstå varför JO gjorde den bedömning som de gjorde. En hel del fall gav dessutom inspiration till motioner om lagändringar.

Herr talman! I ämbetsberättelsen från JO ser vi nu att ärendebalansen stabiliserats. Antalet inkomna ärenden är nu i jämvikt med antalet avslutade. Det är glädjande att de medel som JO har fått till fler föredragandetjänster har fått avsedd effekt.

Rutinerna för individuella klagomål rörande ett och samma förhållande hos en myndighet har utvecklats till att se över förhållandet på ett mer övergripande plan och sedan hänvisa till vad man kommit fram till. Detta besparar myndigheten mycket arbete.

Att JO i stället för att utreda en anmälan, där det finns skäl att misstänka att myndigheten brustit i handläggningen inför sitt beslut, endast erinrar om gällande bestämmelser kan vara lämpligt i de fall där det finns skäl att anta att bristen kan bero på okunskap. Sådana beslut kan meddelas där det påstådda felet är vanligt förekommande och då JO anser att saken kan bero med en påminnelse om hur myndigheten ska agera i framtiden. Detta, att erinra om regelverket, sparar mycket tid för samtliga inblandade.

Vidare visar ämbetsberättelsen att delegationen från ombudsmännen till byråchefer nu ökar efter några års nedgång. Detta är positivt och visar att det förra verksamhetsårets nyanställda börjar komma in i arbetet fullt ut.

Det har funnits ett behov av att stärka JO:s kompetens inom it-området. En upphandling pågår nu om en e-arkivlösning. Dessutom har en tjänst som it-ansvarig inrättats. Detta var nödvändiga åtgärder, och det är tillfredsställande att JO nu gjort dessa investeringar.

Vad gäller iakttagelser i ansvarsområde 1 - domstolarna, kronofogden, plan- och byggområdet, lantmäteriet etcetera - gör jag analysen att en hel del fall där JO uttalat kritik beror på slarv, missförstånd eller dålig kommunikation. Men det finns mer systematiska problem, till exempel långa handläggningstider hos både förvaltningsrätter och länsstyrelser. Dessa systematiska problem kan härledas dels till den stora mängd migrationsmål som tar stora resurser i anspråk och tränger ut övriga förvaltningsärenden, dels till digitaliseringen som tar tid för myndigheten att genomföra. Ingen av dessa förklaringar är en tröst för den enskilde. I slutändan är det upp till riksdag och regering att se till att myndigheterna har de resurser som krävs för att få rimliga handläggningstider.

Liksom tidigare år har huvuddelen av arbetet inom ansvarsområde 2 avsett ärenden som rör kriminalvård och hälso- och sjukvård. Klagomålen på Kriminalvården ökade under verksamhetsåret, och det registrerades 1 041 nya tillsynsärenden inom detta område. I ämbetsberättelsen konstateras att Kriminalvården haft problem med överbeläggningar och platsbrist. Dessa överbeläggningar leder till att häktade får sitta i arrester eller vänta orimligt länge på att placeras i fängelse. Överbeläggningar leder naturligtvis också till konflikter mellan de frihetsberövade.

Då vi ser en ökande grov brottslighet, i kombination med att de flesta partier i dag vill införa straffskärpningar, måste vi bygga ut både häkten och fängelser. Rättskedjan blir aldrig starkare än sin svagaste länk. Det är frustrerande att detta problem inte åtgärdas i snabbare takt.

I ansvarsområde 3 rör en mycket stor del av klagomålshanteringen socialtjänstområdet och verksamheten i de kommunala socialförvaltningarna.

Jag tänkte här specifikt ta upp ett ärende gällande biståndsbedömning för att belysa den problematik som handläggarna kan ställas inför. Det gäller ett hembesök för att bedöma behovet av hemutrustning. Under besökets genomförande fattade handläggarna misstanke om att det bodde ytterligare en person i bostaden då både räkningar utställda till denne och kläder indikerade detta. Då handläggarna tog upp detta ändrades syftet med besöket, och det fick så att säga en annan inriktning.

Enligt JO borde i detta läge besöket ha avbrutits då den nya inriktningen på besöket inte var föranmäld i samtycke med den sökande.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta JO:s beslut att utdela kritik angående detta men måste ändå ifrågasätta ett system där bidrag som betalas ut inte är förenade med strängare villkor för kontroll.

Till ansvarsområde 4 hör bland annat polis, åklagar, tull- och utlänningsärenden.

Klagomålen mot Migrationsverket på långa handläggningstider är fortfarande många och beror naturligtvis på rådande migrationspolitik. Bara under 2018 gavs över 133 000 uppehållstillstånd.

I slutändan är det även här upp till riksdag och regering att se till att myndigheten har de resurser som krävs för att kunna fatta väl genomarbetade beslut och ha rimliga handläggningstider.

(Applåder)

Herr talman! "Bakom varje siffra i statistiken finns en människa som till exempel inte kan eller får arbeta och vars liv är satt på paus i väntan på besked." Orden är justitieombudsman Katarina Påhlssons och yttrades i samband med konstitutionsutskottets öppna sammanträde med justitieombudsmännen den 3 december förra året.

I detta fallet handlade människan bakom varje siffra i statistiken om migrationsmål, och justitieombudsmannen framhöll vikten av att en rättegång hålls inom skälig tid. Hon och hennes företrädare har uppmärksammat och kritiserat flera fall av långsam handläggning.

JO-ämbetet är av avgörande betydelse för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter i vårt konstitutionella system. Varje år visar också JO:s ämbetsberättelse att ämbetet fortfarande behövs, för varje år inträffar tyvärr nya händelser där den enskildes rätt, frihet eller värdighet förminskas, förvrängs eller rent av förvägras. Att justitieombudsmännen just ser människan bakom varje siffra är därför så viktigt.

Herr talman! En människa bakom en siffra i statistiken är den lantbrukare vars ärende redan har berörts här. Tre år efter att ha ansökt om ett visst stöd hos en länsstyrelse hade lantbrukaren inte fått något skriftligt beslut men väl ett muntlig avslagsbesked och vände sig då till JO. Länsstyrelsen förklarade för JO att man avvaktade ett speciellt it-stöd som Jordbruksverket ansvarade för. Det var det främsta skälet till att länsstyrelsen inte hade avgjort detta fall liksom 8 000 andra ärenden som i flera år legat färdiga för avgörande.

Detta är uppseendeväckande och anmärkningsvärt men tyvärr inte det enda exemplet på vilka oacceptabla konsekvenser en digitalisering och digitalt stöd i offentlig verksamhet skapar för enskilda människor.

Herr talman! Det är inte bara för upprättelsen av den enskilde vars frihet eller rätt trätts för när som JO-ämbetet spelar en avgörande roll. Ämbetet fyller också en viktig funktion i vårt land för att slå vakt om rättsstatens principer, om rättssäkerhet, lagenlighet, objektivitet och korrekt bemötande i det offentligas myndighetsutövande. Ämbetet bidrar till att höja prestandan i hela det offentliga systemet genom sina granskningar och initiativ också till oss lagstiftare.

När ämbetet upptäcker systematiska brister nöjer sig justitieombudsmännen inte med att kritisera den berörda myndigheten utan vänder sig också till departement och myndigheter för att uppmärksamma dessa brister och behovet av åtgärder.

Herr talman! JO-ämbetet har funnits sedan 1809 och är världens äldsta ombudsmannainstitution. JO spelar också en viktig roll i det internationella arbetet med att värna enskildas fri- och rättigheter. Ombudsmannainstitutioner runt om i världen fortsätter att besöka JO i Stockholm och fortsätter att efterfråga JO:s medverkan i internationella sammanhang. Det är förstås mycket glädjande att Sverige och justitieombudsmännen på så sätt bidrar till ett utbyte av erfarenheter för att värna människovärdet i Sverige och världen.

(Applåder)

Herr talman! Vi talar som sagt om Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, som är bästa boksläppet i riksdagen när den kommer. Här får vi en sammanfattning av hur Myndighetssverige lyckas i sitt viktiga arbete i invånarnas tjänst. Vi kan läsa om hur myndigheterna klarar av att bemöta invånarna likvärdigt med respekt och värdighet och följa de regelverk som finns.

Alla talare före mig har sagt hur viktigt JO som institution är, och jag kan bara hålla med. KU är helt enigt om detta.

De allra flesta myndighetskontakter fungerar bra. Människor blir i allmänhet väl bemötta, och regelverken följs. Men ibland blir det inte bra. Ibland fungerar inte myndigheterna som de ska, och människor kan bli felaktigt och illa behandlade.

Då kan var och en kontakta JO och klaga. Man måste förstås känna till att JO finns, och därför är det bra att JO:s ämbetsberättelse diskuteras här, att vi har öppna möten med JO och att det också lyfts fram på olika sätt i medierna. När man väl vet att JO finns kan man klaga. Det görs ingen skillnad på vem man är - alla har rätt att vända sig till JO.

Detta är viktigt för att få myndigheterna att fungera på bästa sätt. Myndigheterna lär sig ju varje gång de blir utredda. Det är också viktigt för att upprätthålla förtroendet för myndigheterna i landet.

Det finns förstås mycket som skulle kunna kommenteras, men jag tänkte hålla mig till två teman.

Varje år har det i JO:s ämbetsberättelse kommit fram exempel på att människor har blivit bemötta på ett sätt som inte är acceptabelt och till och med helt ovärdigt. Vi har fått ta del av förfärliga berättelser. Det handlar framför allt om människor som är helt beroende av myndigheter i sitt dagliga liv eller som är utsatta för tvångsåtgärder eller frihetsberövanden.

För att särskilt följa verksamheter där personer frihetsberövas finns en speciell enhet inom JO, den så kallade Opcat-enheten, som gör inspektioner på fängelser, häkten, slutna ungdomshem, psykiatriska enheter och så vidare, alltså ställen där människor är inlåsta och utsatta för tvångsåtgärder.

I sådana verksamheter kan det förstås uppstå situationer som kan vara mycket pressande för dem som arbetar där och alla inblandade. Människor i kris som är inlåsta och utsatta för tvång kan i sin desperata situation vara både otrevliga och aggressiva; det ingår i att vara människa. I en sådan situation är man inte alltid vänlig.

De som arbetar i sådana här verksamheter måste dock kunna hantera detta, och då krävs utbildning, stöd, handledning och rimliga arbetsförhållanden, med andra ord rimliga förutsättningar att klara sitt arbete. Man bör till exempel inte arbeta ensam i sådana situationer. Man behöver helt enkelt ha en ansvarstagande ledning som ser till att man kan få det stöd som behövs.

I årets ämbetsberättelse finns en redogörelse av en granskning av ett av Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem, där Opcat-enheten hade gjort en oanmäld inspektion. Under flera år hade det varit problem med allvarliga missförhållanden, bland annat dåligt bemötande av ungdomarna, flera fall av obefogat våld, outbildad personal och dåligt stöd.

Trots JO:s rekommendationer om utbildningsinsatser och stöd och att sammansättningen av personal borde ses över slutade just detta fall med att ledningen avsattes och att hela avdelningen till slut stängdes. Den fick helt enkelt stänga, och detta visar på behovet av att redan tidigt ge bra förutsättningar till personer som arbetar i svåra situationer. Man ska faktiskt kunna få bra stöd och bra hjälp från början.

Detta är ett extremfall, men sådant stöd är otroligt viktigt i alla situationer där man arbetar med människor. När man arbetar nära människor uppstår konflikter, och det kan uppstå situationer. Detta gäller speciellt när man jobbar med människor i beroendesituation, det vill säga att när det gäller arbetsvillkoren inom vård och omsorg, som vi har haft uppe här flera gånger, inom sjukvård och inom socialtjänst i övrigt är det avgörande att personalen får vettiga arbetsvillkor, stöd och hjälp för att vi ska kunna fortsätta att ha bra verksamhet där människor får den hjälp de behöver.

I JO:s ämbetsberättelse kommer det ofta bilder som kan visa på och ge stöd för ledningar i att kräva bra villkor för sina anställda, till exempel hanledningsinsatser inom psykiatrin eller vad det kan vara. Detta tycker jag är ett viktigt tema: värdigt bemötande av människor och bra situationer.

Ett annat tema som ofta dyker upp och som har varit uppe tidigare är offentlighet, press, sekretess, yttrandefrihet och så vidare. Här har vi återigen, som jag tror att vi hade förra året, situationer där kommuner har försökt få människor att inte uttrycka sig. Det var en situation där man inte fick ha tröja med tryck på en förskola. Dessutom hade juristerna på Sveriges Kommuner och Landsting rådfrågats och gett råd som enligt JO inte stämmer med det som gäller enligt våra grundlagar. Vi får verkligen hoppas att JO:s uttalanden sprider sig till alla kommuner och landsting och att juristerna på SKL, nuvarande SKR, tar till sig de uttalanden som JO gör.

Att våra anställda inom offentlig verksamhet kan använda sig av sin yttrandefrihet och faktiskt vågar flagga när det är dåliga förhållanden, som det var till exempel på Sis-hemmet, är avgörande för att upprätthålla nivån i verksamheterna.

Det finns mycket att lära av ämbetsberättelsen. Det var bästa boksläppet - tack för det, justitieombudsmännen!

(Applåder)

Herr talman! Vi överlämnar från KU Justitieombudsmännens ämbetsberättelse. Den är på 787 sidor och spännande som en roman och tyvärr gripande som Victor Hugos Samhällets olycksbarn.

I många fall handlar det om enskilda som har förtrampats och vars öden, äventyr och framtid har förlorats på olika sätt. Vi blir gripna när vi läser om det men också tacksamma över att JO nu, som sista instans, kan återupprätta dessa människor. Jag tänker på ungdomarna i Sundby, på avdelningen Aspen på ungdomshemmet, som fick stryk. I den enkla meningen ryms förhållanden som kan förändra en människas liv för alltid. Nu nämndes de, om inte med namn så i alla fall med omständigheter. Detta gjordes tidigare också. JO har en väsentlig del i att ge dessa ungdomar återupprättelse och få stopp på övergreppen. Det är det ena exemplet efter det andra, men i stället för att räkna upp dem nämner KU att det är något att läsa och fördjupa sig i, inte minst för tjänstemän inom olika myndigheter.

Ofta är JO:s arbete händelsestyrt. Det är något som har inträffat, och de har fått en JO-anmälan. JO-anmälningarna har nära nog fördubblats. Vi försöker dra slutsatser och understryka vissa saker i utskottet. Något som KU bland annat lyfter fram är att JO:s tillsyn är extraordinär, och vi betonar betydelsen av en fungerande ordinarie tillsynsverksamhet. Detta är något återkommande som vi pekar på.

Vidare framhåller vi respekten för individens värdighet i den offentliga verksamheten och understryker vikten av att myndigheterna kontinuerligt arbetar med frågor om bemötande och grundläggande rättsstatliga principer, bara för att nämna något av det viktigaste.

Sedan noterar vi med tillfredsställelse att JO under verksamhetsåret har genomfört fler inspektioner än under tidigare verksamhetsår. Chefs-JO har till exempel gjort 25 inspektioner, och sedan hösten 2011 har JO gjort 200 Opcat-inspektioner, däribland 15 oanmälda. Normalt sett är Opcat-inspektionerna föranmälda, men inom Opcat, som arbetar utifrån tilläggsprotokollet i FN-konventionen, finns det ett krav på att en viss del av inspektionerna ska vara oanmälda. Man ska dyka upp och bara finnas på plats. Detta är viktigt.

Jag ska inte förlänga genomgången av detta, men jag vill säga att KU:s kanske viktigaste arbetsredskap, vid sidan av Riksrevisionen, är det arbete som justitieombudsmännen har gjort sedan 1809. Vi överlämnar det till kammaren - var så goda!

(Applåder)

Herr talman! Det är onekligen något av en årets höjdpunkt när justitieombudsmännens ämbetsberättelse föredras för KU och vi ledamöter har möjlighet att ansikte mot ansikte ställa frågor och få svar. Men det är ju här i dag som vi drar våra respektive slutsatser och har möjlighet att poängtera vad vi har funnit när det gäller behov av förändringar både i JO:s förutsättningar att utföra sitt uppdrag och hos till exempel kommuner och myndigheter för att dessa ska leverera vad medborgare kan förvänta sig av dem.

Liksom i den förra ärendehantering vi hade uppe rörande regeringen finns det kritik som ständigt återkommer även i JO:s granskningar och som därför blir extra allvarlig. Vi firar som bekant demokratins och den allmänna rösträttens 100 år med ett fyra år långt demokratijubileum, och vi håller ofta Sveriges fana mycket högt när vi talar om allas lika rättigheter, offentlighetsprincipen, förvaltningsmyndigheternas verksamhet och rättsstatens principer. Och visst har vi mycket som är fantastiskt i Sverige, men ändå pekar JO vartenda år i sina granskningar på ett antal återkommande glapp i systemet, där människor inte får det bemötande som de kan förvänta sig i Sverige.

Under verksamhetsåret registrerades 9 152 nya ärenden, och 8 975 avslutades, vilket visar både att medborgarna vet att JO är deras väktare och att JO har kunnat öka genomströmningen av ärenden, vilket är ett måste om medborgare ska kunna känna fortsatt förtroende för denna viktiga verksamhet. Att man också har kunnat öka antalet inspektions- eller initiativärenden visar att verksamheten fungerar väl, tack vare ett gott ledarskap och en organisation som verkar utvecklas väl tillsammans. Jag vill inte på något sätt ta åt mig äran for detta, men jag tror att det faktum att riksdagen sedan en tid tillbaka mer tydligt visar ett intresse för verksamheten och inte likställer begreppet oberoende med vad som tidigare nästan kunde betraktas som beröringsskräck gör att både riksdag och JO nu känner ett mer ömsesidigt och tydligt ansvar gentemot varandra, något som nog har haft en positiv påverkan också resultatmässigt.

En återkommande kategori av klagomål är alltför långa handläggningstider hos våra olika myndigheter, på alla nivåer. Exemplet med lantbrukarna har varit uppe och visar tydligt vad myndigheternas långa ärendehanteringar får för effekt för den enskilde näringsidkaren. Långa handläggningstider är förödande, både för företag och för enskilda, liksom oförutsägbara och inkonsekventa utfall av handläggningar. Det ligger alltså ett stort ansvar hos våra myndigheter att leva upp till de krav som medborgarna kan ställa på dem, men det ligger också ett ansvar hos riksdag och regering att se till att myndigheterna har de resurser och kompetenser som behövs för att utföra detta arbete.

Därför är bland annat den budgetsatsning som nu presenterats med extra medel till domstolarna och till kommunerna av vikt också i detta ärende. Här behöver det också fortsatt satsas på utbildning och information, både vad gäller värdegrundsarbetet och sakfrågorna som sådana.

Integritetsfrågor och just värdegrundsfrågor är också fortsatt på agendan och något som uppmärksammas och lyfts fram av både JO och utskottet. Det handlar åter om att människor ska bemötas på ett respektfullt sätt även i stressade och utsatta situationer och miljöer. Att intagna i arresten behandlas på ett sjyst sätt måste vara det enda som gäller trots att, som Mia Sydow Mölleby sa, alla människor säkert inte är i sin bästa dager där och då. Men det ska ställas höga krav på våra poliser i deras tjänsteutövning och på vårt rättssystem. Så måste det vara i en rättsstat.

Till sist ska jag ta upp ett område som kanske ligger mig närmast om hjärtat, nämligen att särskilt barn och ungdomar som är i statens vård ska ha det stöd, det skydd och den trygghet som de behöver. Här talar vi om den mest utsatta grupp som vi har i vårt samhälle. Det är ett område som förtjänar vår fulla uppmärksamhet.

Tillsynsmyndigheterna Inspektionen för vård och omsorg, IVO, och Justitieombudsmannen, JO, har i sina inspektioner av Statens institutionsstyrelse, SiS, noterat bristande kompetens och bemanning, brister i vårdinnehåll, avsaknad av rutiner, lokaler i dåligt skick, bristande säkerhet, dåligt bemötande av personalen gentemot ungdomarna, svag samverkan med socialnämnden och så vidare till den grad att SiS till slut valde att stänga en avdelning efter återkommande kritik från JO:s Opcat-enhet. Regeringen har gett IVO i uppdrag att genomföra fördjupade analyser av tillsynens resultat som ska redovisas i februari. I budgetpropositionen för 2020 finns ett åtgärdspaket för att stärka den sociala barn- och ungdomsvården. Men detta är ett ärende som vi ständigt måste följa och hjälpas åt att lyfta fram. Detta handlar om de allra mest utsatta, de som inte har någon annan som kan tala för dem.

Detta om något visar att JO:s iakttagelser och de behov av förändringar och nödvändiga åtgärder som de identifierar måste tas på största allvar av regeringen och berörda myndigheter och ligga till grund för förbättrad lagstiftning och förbättrade metoder för att förebygga brister och felaktigheter i den offentliga verksamheten. Det är också av stor vikt att JO:s insikter sprids till våra myndigheter och medborgare för att de på så sätt ska kunna vara den motor som vi ålägger dem att vara i det ständiga förändringsarbetet av samhället.

(Applåder)

Herr talman! För vissa medarbetare på myndigheter runt om i landet är JO:s ämbetsmannaberättelse en av de viktigaste läroböckerna, och kanske den enda, som de får ta del av - även om de får ta del av den digitalt och inte i form av en tjusig bok som vi får till utskottet. Den är extremt lärorik och ger både djup och bredd.

Det har redogjorts för ärendet noggrant tidigare, både här i kammaren under denna debatt och vid den offentliga hearing som har varit med justitieombudsmännen då vi fick möjlighet att ställa frågor.

Det finns flera bekymmersamma ärenden som vi har diskuterat, och jag tänker lyfta fram några och försöka hitta den enskilda människans perspektiv i det hela.

Först vill jag säga någonting om den statliga värdegrunden som alla som jobbar i våra myndigheter ska arbeta utifrån, alltså demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service. Det innebär att alla som jobbar i staten ska respektera demokratiskt fattade beslut. Alla beslut som de själva fattar ska såklart följa lagen och alla regler. Handläggningen och utförandet av arbetet ska vara sakligt och opartiskt. De ska respektera grundlagens fri- och rättigheter och själva som statsanställda åtnjuta dem. De ska alltid visa respekt för varandra och de människor som de möter i tjänsten. Och som om det inte vore nog ska de vara effektiva och snabba och ge vänlig service till alla människor som de möter.

Då duger det inte att till den enskilda medborgaren säga: Du kan nog inte få ett beslut som du kan överklaga eftersom vi inte har något it-stöd.

Är det någonting som man verkligen ska fundera på runt om i landet - vi har säkert en del att fundera på i verksamheter som vi känner till - är om man när it-stödet fallerar är beredd att sätta sig med papper och penna och se till att medborgarna får sina beslut, som JO sa under hearingen. Det är nämligen vad reglerna säger. De säger inte att man ska kunna fatta beslut om man har ett it-stöd. Jag tycker att detta är viktigt.

Det duger inte heller att som offentlig arbetsgivare neka sina medarbetare rätten till grundlagsskyddad yttrandefrihet, som i exemplet där personalen på en förskola hade tröjor med ett budskap.

Några formuleringar som jag reagerar på i just detta ärende är kommunens yttrande om att förskolan ska vara en neutral plats. Jag tror att jag förstår vad man är ute efter. Men jag tror inte att förskolan ska vara neutral. Många av de värden som förskolan och hela det offentliga står för är tydliga värderingar för demokrati och frihet. Det är inte neutralt. Dessutom ligger det även på offentliganställda, även förskollärare, att sakligt och opartiskt informera föräldrar om verksamheten. Om det är för få som ska göra jobbet eller om någonting har hänt ett barn under dagen i förskolan ska medarbetarna tala om det för föräldrarna.

JO är kritisk till kommunens agerande och kränkningen av personalens yttrandefrihet. Mitt medskick utifrån detta med legalitet blir att det finns gott om lagar och regler som hjälper till att förklara hur en verksamhet ska fungera. Jag tror att det vore bättre om man tillämpade dessa lagar om arbetsmiljö och social och organisatorisk hälsa i förskolan. Då behöver man inte ha människor som uttrycker denna typ av uppfattningar.

Justitieombuds-männens ämbets-berättelse

Ni känner också till talesättet "älska mig som mest när jag förtjänar det som minst". Av många berättelser förstår vi att det handlar om oss människor när vi är som mest utsatta. Vi är kanske narkotikapåverkade, sjuka eller har begått brott och skäms och är den sämsta versionen av oss själva. Även då ska vi bemötas med värdighet och respekt av det allmänna, precis som det beskrivs i den statliga värdegrunden som borde vara hela det offentligas värdegrund.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Uppföljning av riks-dagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen