Narkotikafrågor

Betänkande 2009/10:SoU13

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
5 maj 2010

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Nej till motioner om narkotika (SoU13)

Riksdagen sa nej till motioner om narkotika från den allmänna motionstiden 2009. Beslutet motiveras med att arbete redan pågår eller att frågorna redan har behandlats i riksdagen under mandatperioden.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 21

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2010-03-25
Justering: 2010-04-13
Trycklov till Gotab och webb: 2010-04-15
Trycklov: 2010-04-15
Trycklov: 2010-04-20
Reservationer: 3
Betänkande 2009/10:SoU13

Alla beredningar i utskottet

2010-03-25

Nej till motioner om narkotika (SoU13 )

Socialutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner om narkotika från den allmänna motionstiden 2009. Utskottets beslut motiveras med att arbete redan pågår eller att frågorna redan har behandlats i riksdagen under mandatperioden.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2010-05-05
Stillbild från Debatt om förslag 2009/10:SoU13, Narkotikafrågor

Debatt om förslag 2009/10:SoU13

Webb-tv: Narkotikafrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 13 Per Svedberg (S)
Fru talman! Nu kliver vi över till ett ärende som ligger ganska nära det vi pratade om alldeles nyss, nämligen smittskydd. Men nu pratar vi om narkotikafrågor. Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1 och 2. Narkotikafrågor är ett stort samhällsproblem - ett samhällsproblem som har en tendens att växa när tiderna blir svåra. Därför är det av största vikt att regeringen hanterar frågorna på det sättet. Vi kan prata om folkhälsa, löneutveckling, hälso- och sjukvård, kommunernas situationer och de enskilda, och vi kan konstatera att allt detta påverkar situationen när vi diskuterar narkotikafrågor. I dag har vi ca 27 000-30 000 tunga narkomaner i Sverige. Det är människor som lever ett liv som jag inte tror att någon av oss skulle vilja leva. Det är djupt beklämmande att samhället inte har förmågan att hantera problemen på ett bättre sätt. Regeringen inledde med att plocka bort en del saker som kan vara viktiga. Nu kommer vi nästan tillbaka till den retorik vi hade tidigare här. Mobilisering mot narkotika var någonting som man mer eller mindre med berått mod plockade bort. Det är en bred satsning som mycket handlar om det jag pratade om tidigare, nämligen attityder och förhållningssätt. Vi har en omvärld som inte på något sätt är så mycket bättre än Sverige. Däremot har man där en utveckling där man tror att lösningen är en legalisering. Vi rödgröna är djupt oroade över detta. Tänker man sig kanske att även detta kommer att bli ett problem där vi kommer att jobba utifrån att den enskilde har ett större ansvar? I min värld är det så att när man har hamnat i läget att man är en tung missbrukare har man oftast inte förmågan att ta sig upp därifrån själv. Då finns det två saker att välja på: Endera hjälper man och stöttar för en återgång till samhället eller också struntar man i det. Enligt mitt förmenande krävs det en otroligt humanistiskt syn på människan när man ska göra de här sakerna. Jag har en fundering och ställer mig en fråga. Om den kalla syn på människan som vi ser i andra politikområden ska råda även här kommer det att slå etter värre, för det här är en grupp som inte kommer att kunna tala för sig på något sätt. Det finns ingen organisation för gruppen som kan stå upp för den. Det enda vi kan konstatera är det vi ser där hemma. I staden och på landet finns de här människorna, och de är fler i staden än på landet. Jag funderar på hur regeringen tänker agera i ett nordiskt perspektiv eller i ett Europaperspektiv när det gäller de här frågorna. Hanterar man dem utifrån det allvar det handlar om? I Danmark, till exempel, funderar man på att legalisera hasch. Staten ska vara någon typ av garant för att man ska kunna sälja det på ett bra sätt. Det är ytterst märkligt, skulle jag vilja påstå. Jag förutsätter att regeringens förhållningssätt i frågan är det totalt motsatta. Det ska vara nolltolerans. Jag hoppas att regeringen lyfte fram de här frågorna när Sverige var ordförande i EU. Det fanns inget signalsystem som talade om att vi hade drivit frågorna på något sätt, men ändå fanns folkhälsoministern och regeringens företrädare där och kunde uttrycka farhågorna. I Skåne har man genomfört ett sprutbytesprogram utifrån att blodsmittan ökade kraftigt. Det finns även en ohälsa hos dessa människor förutom att de är missbrukare. Min fundering är: Varför har man inte gjort detta på försök här i storstaden Stockholm? Utifrån ett humanistiskt perspektiv och ett smittoperspektiv borde man kanske överväga det. Det är ett sätt att hantera problemen. Detta är kopplat till att vi på något sätt måste se till att det finns en vård och behandling värd namnet. Vi måste ta hand om de här människorna tidigt. Vårdkedjan för människor med den här problembilden måste bli tydlig och enkelt. Jag tror inte, precis som jag sade nyss, att dessa människor kommer att ställa sig på barrikaderna och säga: Vi behöver det här! Det måste finnas någon som talar för dem. Vi vet förmodligen allihop här att det inte bara handlar om ett beroende av ett narkotiskt preparat. Det handlar om någonting som är mycket vidare och mycket större. Alltså måste vi bygga ett samhälle där alla människor får plats och känner att de är delaktiga och kan vara med och påverka. Jag kommer tillbaka till detta att jag blir lite orolig för att regeringens politik kommer att visa sig slå in i de här frågorna så att det blir kallt, hårt och väldigt svårt för de människor som sitter i denna problembild att över huvud taget komma tillbaka. Någonstans känns det som att man inte heller på det här området har tagit tag i frågorna. Det krävs grövre tag, och vi måste hjälpas åt. Vi måste göra det tillsammans - för alla människor som riskerar att hamna i den här problembilden.

Anf. 14 Elina Linna (V)
Fru talman! Under förra mandatperioden satsade den dåvarande socialdemokratiska regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet ordentligt på arbetet mot narkotika på olika sätt. Det största och viktigaste arbetet gjorde enligt min mening Mobilisering mot narkotika, som utförde ett utmärkt arbete både när det handlar om kunskapshöjning, kunskapsspridning och praktiskt arbete. Det är verkligen synd att det framgångsrika arbetet lades ned av alliansregeringen. Samtidigt är tillgången till narkotika kanske större än någonsin i vårt samhälle. Jag anser att narkotikafrågor inte heller har prioriterats i Socialdepartementet i någon större utsträckning. I mitt anförande, fru talman, kommer jag mest att fokusera på reservation 2, som handlar om hepatit C och problem som följer av smittan. Enligt uppgifter från förra året finns det bara i Stockholm ca 9 000 injektionsmissbrukare. Av dessa uppskattas hela 83 procent vara smittade av hepatit C. Hepatit C är ett virus som upptäcktes så sent som 1989. Det smittar via blod och kan också smitta via sexuella kontakter. Många av de smittade drabbas senare i livet av leversjukdomar som kan leda till levercirros och behov av transplantation. Det är på så sätt en allvarlig sjukdom. Jag läste på Socialstyrelsens hemsida inför debatten att Socialstyrelsen rekommenderar att landstingen försöker hitta dem som har fått blod som barn för att kontrollera om dessa personer bär på smittan. Det är de som fått blod efter 1965 som ska undersökas; man tror inte att hepatit C fanns i Sverige före 1965. Det är bra att de här uppgifterna finns på hemsidan. Men det fanns inte ett ord om injektionsmissbrukare eller några ord som riktar sig till injektionsmissbrukare eller till deras närstående, till exempel om att de ska testa sig och om hur smittan sprids. En del i arbetet mot spridningen vore naturligtvis att införa ett sprututbytesprogram. Man har sprututbytesprogram i Malmö och Lund sedan länge, och där har smittspridningen begränsats. Det är synd att ett sådant program inte har införts i Stockholm - landstinget har ju sedan fem år tillbaka möjlighet att göra det. Ett annat problem är att narkomaner som är hepatit C-smittade i dag inte får någon adekvat vård, eftersom det ställs orimliga krav som de måste uppfylla innan vården påbörjas. Naturligtvis förvärras sjukdomstillståndet om man inte får vård. Det innebär lidande för den enskilde och bidrar till sjukdomens spridning. Vi anser att vård och behandling av missbrukare som smittats av hepatit C bör underlättas och prioriteras. Det är självklart en fråga för landstingen och kommunerna, men eftersom det finns så stora brister i detta arbete menar vi att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp och utvärdera vården av blodsmittade missbrukare. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

Anf. 15 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! I det här betänkandet har Miljöpartiet tre reservationer. Vi står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 1 och 2. I mitt anförande tänkte jag lyfta frågan om ett bortglömt och kanske bortgömt folkhälsoproblem, nämligen beroende av narkotikaklassade läkemedel. Att bruket av beroendeframkallande medel kan påverka hälsan i negativ mening och att det därför bör omfattas av förebyggande strategier inom folkhälsoarbetet är de flesta överens om i dag. Det gäller i första hand tobak, alkohol och illegala droger. Men såväl internationell som nationell forskning har övertygande kunnat visa att även användning av narkotikaklassade läkemedel kan förstärka redan existerande ohälsa samt skapa ett beroende. Narkotikaklassade läkemedel är alltid receptbelagda och förskrivs av läkare, främst till personer som lider av vanligt förekommande sjukdomar och problem. Främst handlar det om besvär i rörelseorganen och psykiska besvär. Läkemedel är mycket vanliga i behandlingen av de här sjukdomarna, både inom psykiatrin och inom öppenvården. Läkemedelsberoende är en mycket allvarlig biverkning av narkotikaklassade läkemedel, som kan leda till att patienten tvingas fortsätta att ta sitt läkemedel, trots att det inte längre har någon effekt och trots att den ursprungliga orsaken till att det sattes in inte finns kvar. Fru talman! Hur stort är då problemet med beroende av narkotikaklassade läkemedel? Ja, i en rapport 2006 från Folkhälsoinstitutet beräknades det att ca 250 000 människor kan vara beroende av eller fysiologiskt tillvanda till smärtstillande medel, sömnmedel, lugnande medel och andra narkotikaklassade läkemedel. Av de här 250 000 personerna, alltså en kvarts miljon människor, återfinns ungefär 118 000 i arbetsför ålder. Ca 126 000 är 65 år och äldre, och ungefär 600 personer är mellan 15 och 19 år. Det betonas också i den här rapporten att de här 250 000 personerna, som är beroende av narkotikaklassade läkemedel, inte inkluderar den så kallade missbrukarpopulationen, det vill säga de som använder narkotikaklassade läkemedel, ofta i kombination med alkohol och andra droger, i berusningssyfte. De är alltså inte inräknade i den här gruppen på 250 000. Läkemedelsberoende är ett mycket allvarligt problem både för den som drabbas och för samhället. Det är ett folkhälsoproblem som skär rakt igenom hela samhället, där alla samhällsklasser och yrkeskategorier finns representerade. Vem har då ansvaret för frågan om läkemedelsberoende? Ja, som det ser ut i dag finns det ingen ansvarig. Ingen myndighet har fått ansvar för att hantera frågan om läkemedelsberoende. Därför har vi i Miljöpartiet vid ett flertal tillfällen föreslagit att Statens folkhälsoinstitut, som i dag har ansvaret för uppföljningen av folkhälsoproblem orsakade av beroende av alkohol, tobak, narkotika, spel och dopning, även skulle få ett ansvar när det gäller beroende av narkotikaklassade läkemedel. Men man kan konstatera att det under den gångna mandatperioden inte har hänt någonting i den här frågan. Den moderatledda regeringen har inte tagit ansvar för att hantera den här frågan. Tydligast visade sig detta i den senast beslutade folkhälsopropositionen, En förnyad folkhälsopolitik , som vi antog här i riksdagen den 5 juni 2008. Där nämndes inte ett ord om beroende av narkotikaklassade läkemedel. Miljöpartiet anser att detta faktum är både anmärkningsvärt och beklagligt. Avslutningsvis, fru talman, kan man inte låta bli att fundera över varför regeringen inte bryr sig om att en kvarts miljon svenskar är beroende av narkotikaklassade läkemedel. Kan orsaken vara att det samhällsekonomiska, folkhälsopolitiska och medicinska problem som läkemedelsberoende utgör till största delen är orsakat av sjukvården själv, främst genom att de förskrivande läkarna inte följer de gällande riktlinjer och behandlingsrekommendationer som finns för narkotikaklassade läkemedel? Det handlar då främst om felaktig och onödig förskrivning och allra mest om utebliven uppföljning av förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel. Är det detta som är orsaken? Eller finns det någon annan orsak eller förklaring till det här? I så fall hoppas jag att vi får ett svar under debatten i dag från någon av de borgerliga företrädarna.

Anf. 16 Jan R Andersson (M)
Fru talman! I dag känner man att debatten kanske är något rumphuggen. Vi hade gärna sett att vi hade kunnat debattera de utredningar som vi har väntat på ett tag. Jag tänker på narkotikautredningen och missbruksutredningen, som tyvärr inte kommer att presenteras före valet. Det är två utredningar som har ett brett perspektiv och som tittar på hur hela systemet med exempelvis missbrukarvård fungerar och hela klassificeringen. De tittar på många av de frågor som finns med i betänkandet och som vi väntar på att få debattera och få svar på. Anledningen är väl att Socialdepartementet är det departement som har jobbat hårdast under denna mandatperiod, i alla fall om man tittar på antal sidor propositionstext och förslag som lagts fram. Jag kan inte annat än beklaga att vi inte har dem framme i dag; det hade gjort debatten intressantare. Fru talman! Jag hoppas kunna göra debatten någorlunda intressant trots allt. Jag delar uppfattningen att det behövs en bättre lagstiftning. Den kloke Per Svedberg sade tidigare att en väljargrupp som inte har någon röst är missbrukarna. Det är helt riktigt. Det är en grupp som inte företräds av någon stark lobbyorganisation utan kanske företräds av läkemedelsorganisationer i stället för patientorganisationer. Vi lever i en tid då det är lätt att få tag i alkohol, narkotika och andra substanser som kanske inte är narkotikaklassade men som kan användas på precis samma sätt som traditionella droger. Det är givetvis inte acceptabelt. Vi får inte ha illegala droger och sedan andra substanser som fungerar på samma sätt men som är tillåtna. Det måste komma till ett arbete för att snabbare kunna klassificera droger så att de kan tas från gatan. De som missbrukar måste få vård och stöd i tid. Vi har i dag en missbrukarvård som har brister. Vi kan i dag inte erbjuda hjälp till dem som vill ha det och behöver det i tid. Nätet är i dag inte bara en handelsplats utan även utbildningsplats för hur man kan bli och vara missbrukare. Det är en av baksidorna med det öppna samhället och i en mening kanske något vi varken kan, ska eller ens vill stoppa. Det behövs dock motkrafter. Det behövs kloka krafter som kan stärka föräldrar och dem som har vänner eller anhöriga som har halkat dit. Den svenska narkotikapolitiken kan sammanfattas med en ganska banal mening. Det bästa sättet att begränsa bruket av narkotika är att få människor att aldrig börja använda eller ens testa narkotika. Sammanfattat i propositionstext innebär det att vi ska minska nyrekryteringen till missbruk, förmå människor med missbruk att upphöra och minska tillgången på narkotika. Det kan låta banalt, men tittar man i ett internationellt perspektiv är den svenska modellen trots allt relativt framgångsrik. För några år sedan jämförde en rapport från Europeiska unionen Holland och Sverige. Dessa två länder kunde påvisa en relativt liten grupp med tunga missbrukare. I dag kan man inte längre säga det om Holland, men vi kan fortfarande säga det om Sverige. Den svenska modellen håller i allt väsentligt. Det vi ska göra är att vidareutveckla och förstärka den och göra den mer tillgänglig för fler. Även om vi inte har de två stora propositionerna på vårt bord i dag kan vi se att mycket har hänt. Exempelvis har vi fått fler poliser som har tydligt fokus på att stoppa tillgången till narkotika och hindra nyrekrytering till missbruk. Jag har åkt med i polisbilar flera kvällar och nätter och vet vilket fokus man har; unga människor är viktiga. Det handlar också om frivilligorganisationer och om ett ökat föräldrastöd; det är inte lätt att vara förälder i dag. Det handlar delvis också om förbättrad missbrukarvård. Ett annat exempel man kan sätta i relation till den svenska missbrukarvården är det som finns i Storbritannien. Där har man som målsättning att 200 000 personer ska finnas i Metadonprogram. Jag vet inte om man har nått upp till det, siffran är ett par år gammal, men för ett par år sedan hade man drygt 180 000 människor. Det är ett sätt att få människor från gatan och få dem att sluta stjäla bilstereor, men är det verkligen vård? Är det så vi vill ha det i Sverige? Jag tror att alla här säger nej, så vill vi inte ha det. Det finns ett sluttande plan när det gäller narkotikapolitiken. Tar man ett steg in på det finns det flera vägar som leder fel. Vi ska inte syssla med harm reduction. Vill man brett införa utbytesprogram för sprutor och ha stora Metadon- eller Subutexprogram som faktiskt inte är drogfrihet tar man steg in på det sluttande planet och urholkar den svenska modellen som säger att vi ska nolltolerans mot narkotika. Det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium, men det är svårt att göra ett akvarium av fisksoppa. Något som oroar även i Sverige är det ökade antalet Subutexrelaterade dödsfall. På tre år har dödsfallen tredubblats; knappt 90 personer dog för några år sedan av missbruk av Subutex. Huvuddelen av missbrukarna är inte inskrivna i program eller står under läkarbevakning, utan de missbrukar den här drogen som går relativt enkelt att få tag i på marknaden. I östra Danmark kunde man till och med konstatera att fler dog av Metadon än av heroin. Då får man fråga sig: Vad är boten och vad är soten? Substitutionsbehandling kan vara del av en behandling, men det får aldrig vara ett förstaval och aldrig det första som erbjuds vid behandling. En 20-åring kan inte ha en sådan heroinkarriär bakom sig så att han eller hon ska erbjudas en Subutex- eller Metadonbehandling. Det är viktigt att riskerna med läkemedelsassisterad behandling belyses ytterligare. Jag ser att klockan tickar på, men låt mig kommentera en fråga som tas upp i reservationerna. Den har debatterats tidigare i riksdagen, fru talman, och handlar om legalförskrivningen av hasch i Danmark. Kammaren bör upplysas om att det är socialdemokraterna i Köpenhamn som driver denna fråga, men jag kan lugna er med att så länge vi sitter i regeringen och så länge vi har en borgerlig regering i Danmark kommer haschet inte att bli fritt i Danmark. Jag hoppas att ni tar ett ansvar och pratar med era danska kolleger så att vi kan undanröja detta om olyckan skulle vara framme. Fru talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag i betänkandet.

Anf. 17 Per Svedberg (S)
Fru talman! Det är risk att det blir favoriter i repris med tanke på förra debatten. Man blir lite fundersam när Jan R Andersson talar om akvarium eller inte akvarium och så vidare. Man får inte glömma den enskilde i detta. Vård och behandling är en betydande del i att hantera problematiken. Jag är orolig för att när samhällsresurserna undandras kommer vi att hamna i en situation där grupper sätts mot varandra. Du nämnde själv att gruppen narkotikamissbrukare inte företräds av någon. Det är en tyst grupp. De är en aktiv grupp i det de är i, men de har ingen som företräder dem. Vi måste hjälpas åt att lösa dessa bekymmer och gemensamt ta tag i problemen för att inte hamna i en situation där vi sätter grupp mot grupp. Håller Jan R Andersson med mig om att vi måste göra detta tillsammans?

Anf. 18 Jan R Andersson (M)
Fru talman! Jag skulle kunna svara med ett enkelt ja. I mitt anförande sade jag att missbrukare är en grupp som saknar stark egen talan. Många gånger representeras de kanske av läkemedelsindustrin och andra intressen, och - utan att misstänkliggöra någon - de behöver en starkare röst i samhället. Vi har en ganska omfattande utredning på väg framåt i Missbruksutredningen som tittar just på dessa frågor. Därför sitter vi inte på alla svar i dag. Helt klart är dock att det finns en underbehandling av missbruksproblematik. Det gäller både alkohol och narkotika, och även läkemedel som Thomas Nihlén var inne på. Vi har också ett problem med mottagandet. De här människorna känner många gånger att de inte passar in. De blir inte bemötta som de människor de är. Det är inte acceptabelt i en välfärdsstat som Sverige. Vi ska ha en tillgänglig missbrukarvård. Vi ska ha ett humant mottagande av de människor som söker och vill har vård. Vi ska ha det på bordet inom kort, hoppas jag. Jag hade gärna sett att vi hade fler propositioner på bordet i dag. Jag beklagar att de inte finns. I sak delar jag inte den uppfattning som Per Svedberg så klokt för fram.

Anf. 19 Per Svedberg (S)
Fru talman! Jag tycker att det är härligt att höra Jan R Andersson säga att det är viktigt att vi hjälps åt för att lösa de här problemen. Det går inte riktigt ihop. Man brukar tala om barn av sin tid. Thomas Nihlén beskrev läkemedelsmissbruk. Det kanske är vanligare i en annan grupp. Narkotikamissbruk kanske inte är så spritt i just den gruppen. Det handlar om en socioekonomisk balans. Rekryteringen sker inte bland dem som har det jättebra. Rekryteringen sker oftast i skikt som har det sämre. Utjämningen är den stora utmaningen för politiken i Sverige i dag. Vi måste bestämma oss för om det handlar om att vi vill utjämna detta eller inte. Då får det genomslag i det här politikområdet. Jag tycker också att det är tråkigt att departementet inte har presenterat de här utredningarna. Vad har departementet gjort under den här tiden? Man har styckat upp och privatiserat. Det är i alla fall en insats från departementet, även om jag inte stöder den. Man säger att man har så mycket att göra, och då borde det väl bli resultat. Jag pratar med mina barn och med ungdomar runt omkring mig om vikten av att vi bryr oss om varandra. Vi utsätter samhället för stora risker genom att inte mota detta.

Anf. 20 Jan R Andersson (M)
Fru talman! Jag sade tidigare att Per Svedberg är en klok man. Jag kanske får ta tillbaka det och fråga Per Svedberg var han har varit denna mandatperiod. Varje vecka har vi fått postbuntar som har slitit ut många brevbärare i våra trakter. Socialdepartementet har inte precis suttit på händerna och väntat på att det ska bli sommar. Man har förmodligen presterat flest propositioner av alla departement. Jag skulle trots allt, precis som Per Svedberg, vilja ha propositionerna på bordet innan vi går till val. Den samsyn som vi förmedlar tyder väl på att även med en annan regering skulle det inte bli så stor skillnad i politikens inriktning. Det är betryggande. Det är dock inte helt betryggande, men det får jag återkomma till. Jag måste poängtera något som är viktigt i sammanhanget. Det är lätt att man drar ut en del och säger att det är framgångssagan. Framgången är trots allt att man har fokus på alla delar av narkotikamissbruket. Det handlar om att minska nyrekryteringen. Det handlar om att kunna erbjuda personer som är missbrukare en behandling så att de kan sluta med sitt missbruk. Det handlar också om att minska tillgången till narkotika. Om man vill minska tillgången till narkotika och om man vill upptäcka nyrekryteringen av missbrukare är poliser viktiga. Vi har flera tusen nya poliser. Om man vill stärka föräldrarna kanske föräldraprogram är viktiga. Vi har gjort det möjligt med föräldraprogram. Vi har gjort mycket. Vi hade velat göra mer, men vi får återkomma till det när vi syns efter sommaren. Jag tror att vi kan komma överens i de här frågorna.

Anf. 21 Elina Linna (V)
Fru talman! Visst är det snopet att diskutera narkotikafrågor med det här lilla motionshäftet med 31 yrkanden från allmänna motionstiden som underlag. Det är inte bara ni i majoriteten utan också vi i oppositionen som ivrigt har väntat på de propositioner man har utlovat. Vi vet ju att departementet har jobbat väldigt mycket, men det handlar om prioriteringar. Det tog inte lång tid innan man lade fram propositioner om LOV och försäljning av sjukhus. Den första utredningen om apoteksomregleringen kom efter bara ett år. Det handlar om prioriteringar. Om propositionerna inte hinner komma före valet hoppas jag att ni, om ni sitter kvar vid regeringsmakten - vilket jag absolut inte vill - gör ordentliga konsekvensanalyser av era förslag. Det har varit en stor brist under den här mandatperioden att Socialdepartementet skickar iväg lagändringar utan att ha gjort konsekvensanalyser. Den fråga som jag vill ställa gäller det som Jan R Andersson sade från talarstolen om läkemedelsorganisationernas företrädare i samtal om de här frågorna i stället för patientorganisationernas. Kan du utveckla vad du menar med det, Jan R Andersson?

Anf. 22 Jan R Andersson (M)
Fru talman! Det gör jag gärna. Om en läkemedelsförsäljare kan erbjuda ett läkemedel som enligt ordination tas dagligen resten av livet handlar det om ett läkemedel som kan inbringa väldigt stora inkomster. I en sådan situation finns det naturligtvis krafter från läkemedelsindustrin som tycker att det är en bra behandlingsform som man gärna vill införa. Många andra länder har väldigt stora substitutionsprogram. Jag nämnde Storbritannien men det finns många andra länder. Om de personerna företräder missbrukaren är det inte säkert att man alltid företräder människovärdet och den bästa formen av behandling. Som jag sade tror jag inte att man som ett förstahandsalternativ ska erbjuda opiater, vilket Subutex och Metadon är, till opiatmissbrukare. Om man får dessa läkemedel för resten av livet blir det, som jag har fått det beskrivet, kanske inte ett sådant liv som vi vill att andra människor, eller vi själva, ska leva. Det finns en öppen frågeställning som jag skulle vilja rikta till Elina. Historiskt är det vänsterpartierna - det gamla och det nya - som har varit de toleranta när det gäller narkotikabruk. Inte förrän på slutet av 70-talet vände Vänsterpartiet och blev ett restriktivt parti. Nu ser vi att man återigen vill gå på den linjen att man tillåter innehav för personligt bruk. Jag ser det som ett steg in på det sluttande planet att vi accepterar narkotikabruk. Det är en väldigt farlig väg att gå. Vad tycker du? Ska vi tillåta innehav av narkotika för personligt bruk?

Anf. 23 Elina Linna (V)
Fru talman! Vänsterpartiet röstade nej till kriminalisering av missbrukare redan 1988. Där har vi inte ändrat uppfattning. Vi anser att narkomani är en sjukdom. När det gäller vårdgarantin driver vi frågan att också narkotikamissbrukare ska få behandling. Hepatit C-smittade missbrukare ska inte behöva utsättas för att inte testas och inte få vård. Jag blev förvånad när jag besökte Socialstyrelsens hemsida och såg att man inte nämner missbrukare som har blivit hepatitsmittade, eller deras anhöriga. Där kommer jag till frågan om patientorganisationer. Många patientorganisationer har anhöriga som engagerar sig och patienter som är experter. Det är inte enbart patientorganisationer. Jag delar Jan R Anderssons uppfattning att det kan vara skadligt för verksamheten att läkemedelsföretagen finansierar och påverkar patientorganisationer. Men det är inte så enkelt, utan det behövs också dialog med patientorganisationerna så att man som patient har möjlighet att påverka makthavare. Jag tolkar Jan R Anderssons synpunkter lite som att man fjärmar sig från patientorganisationerna.

Anf. 24 Jan R Andersson (M)
Fru talman! Jag ska genast rätta Elina Linna och säga att vi inte fjärmar oss från patientorganisationerna. Dock vet vi att exempelvis brukarorganisationerna är starka förespråkare av substitutionsbehandling. Det är klart att det finns lite dynamik i den frågeställningen, om jag uttrycker mig så. I det första debattinlägget togs utredningarnas gång upp. Vi ska veta att det var sagt att Missbruksutredningen skulle komma i oktober. Det är därför egentligen inte någon överraskning för någon av oss att den inte har kommit. Narkotikautredningen var tänkt att komma före sommaren, men den har tyvärr blivit fördröjd. Det beror, enligt uppgifter som jag har fått, bland annat på att Lagrådet har mycket att göra just nu. I debatten finns det ändå en skiljelinje mellan oss. Vi står för en ganska tydlig restriktiv linje, medan den andra linjen inte är lika tydlig. Det finns historiska skäl och andra skäl till det som kanske ligger i våra politiska uppfattningar. Men när vi går till val tror jag att det är viktigt att vi är tydliga i dessa frågor. Det kommer jag att vara. Jag kommer att säga att vi inte accepterar legal förskrivning av narkotika och att vi inte accepterar sprututbytesprogram och så vidare som nämndes men som inte är vetenskapligt utvärderat. Det finns en mycket svår balansgång när man pratar om dessa frågor. Man har utvärderat verksamheterna i Malmö och Lund och exempelvis sett att spridningen av hepatit C trots fria sprutor och sprututbytesprogram har fortsatt i oförminskad takt. Det finns också anledning att ifrågasätta om effekterna av dessa program är så goda som man kanske tycker. Avslutningsvis ska jag säga att det faktiskt är landstingen som har ansvar för att bedriva sprututbytesprogram. Alla känner givetvis till att landstingen själva väljer om de vill göra det. Stockholms läns landsting är, tyvärr, på väg att införa ett sådant program.

Anf. 25 Gunnel Wallin (C)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande. När det gäller beroende av narkotiska preparat har samhällets arbete för att minska användandet av droger och minska utbudet och finna behandlingsmetoder för att hjälpa dem som har fastnat i beroendet pågått under ganska lång tid, och man har haft svårt att finna vägen till bra metoder. Jag satt i socialutskottet för cirka tio år sedan, och det är samma frågor där på agendan nu och även i kommunerna, landstingen och regionerna. Vi har förbjudit nya droger, och andra dyker upp. Att sprida kunskap via Internet har varit svårt att stoppa. När jag satt i socialutskottet för tio år sedan mötte jag en man från WHO som undrade hur vi ska klara av detta. Denna fråga har alltså diskuterats länge. Internet har många plustecken, men detta är ett minustecken, alltså hur vi ska komma åt handeln med droger på nätet. Världsmarknaden ligger helt öppen för alla. Vi vet att ungdomar är nyfikna och vill testa. De förstår inte konsekvenserna av om de hamnar i klistret då det är för sent. Det är många tragedier som följer i detta spår. Narkotikautredningen finns. Vi väntar på propositionen, och det sägs att den kommer till sommaren, men den är inte uppe för behandling. När det gäller de övergripande målen har vi alla varit överens om att man ska minska nyrekryteringen, att man ska förmå de som har börjat att upphöra med detta och att man ska minska tillgången. Det ska man göra genom samverkan, samordning av alla samhällsresurser och användning av frivilligorganisationer för att förebygga detta. Det har vi alla stått bakom, och vi har alla i olika regeringskonstellationer försökt att jobba på detta sätt. Man har även gjort detta i det internationella arbetet på alla nivåer. Det har hänt saker och ting, men det har skett nya incidenter som man måste ta tag i på vägen. Man kan titta på exempelvis brottsbekämpningen. Mycket av narkotikaberoendet föder en stor kriminalitet i fråga om införsel och handel. Här finns pengar att tjäna. Och vem vill inte tjäna pengar? Det är förskräckligt att man tjänar pengar på andras olycka. Jag var nyligen i Bolivia och såg detta ur deras perspektiv och vad det betyder. Det är ett sätt för landet att hitta inkomster. Men då måste vi hitta en annan användning för till exempel kokaplantan. Man måste föra in olika perspektiv i denna debatt. Thomas Nihlén tog upp dopningsmedel och läkemedelsmissbruk. Säg inte att ingenting är gjort på detta område. Vi har arbete på gång. Det är ett stort och svårt område. Men vi måste kunna hantera det. Vi måste kunna kolla förskrivningen. Den som har skrivit ut läkemedlen har också ett ansvar. Det måste man också ta tag i. När det gäller behandling ska det redovisas ett förslag i höst. Det är viktigt att man hittar metoder för att behandla missbruksproblemet eftersom det är otroligt bekymmersamt. Elina Linna tog i sitt anförande upp sprututbytesprojektet i Skåne. Den frågan fanns även i socialutskottet förra gången som jag satt där. Jag drev denna fråga hårt. Jag har följt detta positiva arbete noga och sett resultatet av detta. Det är beklagligt att man inte har infört detta i till exempel Stockholms läns landsting. Det är bekymmersamt. Elina Linna beskrev situationen där. Man hade kanske kunnat förbättra situationen. Nu har det varit en mandatperiod. Men vad gjorde ni under den tidigare mandatperioden? Vi måste alla hjälpas åt i denna viktiga fråga och inte bara skylla på varandra. Vi har alla möjligheter på alla nivåer att jobba med dessa frågor. När man bor i Skåne har man sett inflödet av narkotika. Det finns många plustecken när det gäller bron. Men det finns också minustecken. Just införseln av narkotiska preparat har varit ett svårt problem. Även om man gör stora fynd och gör omhändertaganden är det alltid en del som slinker emellan. Det gäller att komma åt detta eftersom alla försöker. Det handlar om stora pengar. Har man fått ett sug och ett behov vill man ha narkotika till vilket pris som helst, och man kan göra vad som helst för att få den. Samarbete och samverkan på alla plan i Sverige, i Norden, i EU och globalt är viktigt. Det är också viktigt att olika partier gemensamt når dessa mål. Man måste få ett helhetsperspektiv så att man förhindrar tragiska människoöden och den kriminalitet som skapas. Det handlar om att förebygga och hindra handeln och finna behandlingsmetoder. Då måste vi faktiskt hjälpas åt på alla plan.

Anf. 26 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! I mitt anförande tog jag upp frågan om läkemedelsberoende. Gunnel Wallin pratar i sitt anförande om läkemedelsmissbruk. I mitt anförande försökte jag tydliggöra att det inte handlar om missbrukare eller om en missbrukarpopulation, utan det handlar om patienter som fått narkotikaklassade läkemedel förskrivna av läkare. Det rör sig om ungefär en kvarts miljon människor. I mitt anförande ställde jag också en fråga som jag hoppades att Jan R Andersson skulle svara på, men det gjorde han inte. Kanske kan Gunnel Wallin svara. Jag uppfattar inte att över huvud taget någonting hänt just när det gäller beroendet av narkotikaklassade läkemedel och att göra någonting för den gruppen människor. Det är anmärkningsvärt att ingen myndighet över huvud taget har något som helst ansvar för frågan. Längre tillbaka i tiden hade Socialstyrelsen ett ansvar. Man kan tycka att det är rätt naturligt att Socialstyrelsen har ett ansvar för frågan. Men det ansvaret har man avsagt sig; man vill inte ta i frågan. Nu är det alltså ingen som gör det. Därför tycker vi - vid ett flertal tillfällen under hela mandatperioden har vi skrivit motioner och väckt frågan - att det kanske är naturligt att Folkhälsoinstitutet, som har ett ansvar för alla andra typer av beroende, också har ett ansvar här. Varför har alltså ingenting gjorts, och varför finns det ingen ansvarig för de här frågorna?

Anf. 27 Gunnel Wallin (C)
Fru talman! Jag kan hålla med dig i den här delen. Dock har jag inte varit med så lång tid under denna mandatperiod och således inte kunnat följa de här frågorna så noga. Min personliga åsikt är att det är en mycket viktig del i hela vår sjukvård att titta på biverkningarna samt att göra något åt den saken och finna andra behandlingsmetoder för att slippa användningen av dessa vanebildande läkemedel. Jag kan bara instämma i att vi behöver se över frågan. Just att kunna se vad varje läkare skriver ut och att kunna göra bedömningar utifrån det är mycket värdefullt. Där är ett arbete på gång just för att komma åt information och kanske förhindra att dessa vanebildande läkemedel skrivs ut. Det är mycket svårt för de människor som drabbas. Det finns avgiftningsbehandlingar, men det är tufft att gå igenom dessa. Dessutom kostar de mycket pengar. Frågan är alltså viktig att se över. Jag ska inte säga emot dig, Thomas Nihlén. I stället kan jag instämma i vad som sagts. Talet om att inget gjorts under denna mandatperiod föranleder mig att fråga om det gjorts något tidigare. Det här är ju inte ett nytt fenomen som dykt upp på agendan. Förra mandatperioden var du kanske inte med här. Men det är viktigt att ta tag i detta, och lika viktigt är att det görs från båda hållen.

Anf. 28 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! Nej, jag var inte med här förra mandatperioden. Jag kan väl glädjas lite grann åt att Gunnel Wallin ändå instämmer i det jag framfört och också väldigt tydligt bekräftar att regeringen inte har gjort någonting i frågan. Jag tycker alltså att det är högst anmärkningsvärt att den stora grupp människor som det handlar om - kanske en kvarts miljon svenskar - inte får den hjälp som de skulle ha rätt till och att ingen följer utvecklingen på området. Blir det fler personer i Sverige som är beroende av läkemedel, eller blir det färre? Ingen vet någonting. Ingen har ett ansvar för att över huvud taget följa frågan. Så länge man inte har någon som följer frågan och som vet omfattningen och hur det hela utvecklas är det väldigt svårt att tänka sig att föreslå någon form av åtgärder. Man vet alltså inte problemets omfattning eller hur det ser ut. Jag hoppas verkligen att en ny, en rödgrön, regering tar tag i frågan och tar den på det allvar som den förtjänar.

Anf. 29 Gunnel Wallin (C)
Fru talman! Biverkningsregistret finns. Det är Läkemedelsverket som är ansvarigt för det. Där finns en möjlighet, så man kan inte säga att det inte finns något slags uppföljning av detta. Det här är inget nytt på himmelen denna mandatperiod, utan det har funnits också tidigare. Om du hade suttit i riksdagen under förra mandatperioden och om jag hade varit med från början av denna mandatperiod hade vi kanske kommit en bit till; man vet aldrig. Man får aldrig misströsta. Säg inte att ingenting har hänt, för just detta med biverkningar och biverkningsregistret är i alla fall en uppföljning.

Anf. 30 Lars-Axel Nordell (Kd)
Fru talman! Alltsedan slutet av 1970-talet har målet för den svenska narkotikapolitiken varit ett narkotikafritt samhälle. Mot bakgrund av att det finns 25 000-27 000 tunga narkotikamissbrukare i vårt land kan man kanske tycka att det målet är orealistiskt och att vi i Sverige stoppar huvudet i sanden och inte vågar möta verkligheten. Inget kan vara mer felaktigt, för det är tack vare den stabila svenska restriktiva hållningen som Sverige i dag är ett av de länder i Europa som har den minsta förekomsten av missbruk av narkotika, så ser det ut. Vi i vårt land lever dock inte helt avskilda från övriga världen, utan vi möter ständigt utmaningar från vår omvärld, till exempel - som vi hört här i debatten - i form av nätdroger. Ett annat exempel är den ökande införseln av drogen kat. Den drogen är inte helt ny i Sverige, och vi vet att det sker en ökning. Kat narkotikaklassade vi 1989. Det har man inte gjort till exempel i Storbritannien och Nederländerna. Det är därifrån som merparten insmugglas till vårt land. Enligt uppgifter beräknas fem-sju ton kat varje vecka komma till London, främst från Etiopien, Kenya och Jemen, för att sedan transporteras vidare. Även Amsterdam drabbas naturligtvis av en liknande införsel. Sedan går transporten vidare till Sverige via flyg eller, vilket blir allt vanligare, i personbilar och sedan upp genom landet. Vi vet att det krävs stora mängder för att det hela ska klassas som grovt brott. Vid tillslag kommer man ofta inte upp till den klassningen. Vid årsskiftet 2007/08 inrättades i Regeringskansliet en samordningsfunktion för regeringens alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksförebyggande politik. Den funktionen består av en arbetsgrupp och ett sekretariat, ANDT-sekretariatet - D står för dopning. Detta sekretariat har andra året i rad sammanställt och presenterat ett åtgärdsprogram där man hittar mycket intressant att läsa. I 2010 års åtgärdsprogram har regeringen valt att fokusera på barn och unga i riskzonen samt på de områden som myndigheter och organisationer identifierat som särskilt utpekade delområden för samverkan och samordning. Såväl inriktningen för ANDT-arbetet som de prioriterade åtgärderna från 2009 ligger fast för att säkerställa långsiktigheten och kontinuiteten i planeringen. Regeringen har som fokus att under 2010, inom ramen för de prioriterade områdena, stärka och utveckla samordning inom sju delområden. Dessa sju delområden är 1. barn och unga i riskzonen 2. skolan som arena 3. förebyggande och bekämpande av grov organiserad brottslighet 4. dopning och GHB-missbruk 5. alkohol och narkotika i trafiken 6. marknadsföring och försäljning via Internet och 7. nationell, regional och lokal nivå. Det råder, fru talman, stor enighet om de samverkansområden som valts ut från både myndigheter och idéburna organisationer. Synpunkter har också hämtats in vid viktiga länsdialoger som vår folkhälsominister har medverkat i. Sedan många år tillbaka har antalet barn och ungdomar som växer upp i missbrukarhem uppskattats till ungefär 200 000. Folkhälsominister Maria Larsson ställde frågan till Folkhälsoinstitutet om det fortfarande är ungefär 200 000 eller om siffran har minskat eller ökat. Hon fick svaret att det är ca 385 000 barn som växer upp i riskbruksmiljöer. Det är alltså vart femte barn. Så mycket som vart femte barn växer upp i dessa miljöer. Det finns naturligtvis en stor risk att de far illa. För att fler barn och unga ska skyddas från missbruk är det nödvändigt att vi blir bättre på att samordna, följa upp och ha ett kunskapsutbyte. Uppdraget till Folkhälsoinstitutet att kartlägga vad som lokalt görs för barn i missbruksmiljöer blir ett viktigt kunskapsunderlag. Innan årets slut kommer Gerhard Larsson att presentera den så kallade Missbruksutredningens resultat, och min förhoppning är att vi redan om några veckor kommer att ha regeringens proposition, en översyn av narkotikalagstiftningen, på vårt bord. Kampen mot narkotikan och dess brutala effekter på missbrukarna och deras familjer måste föras åtminstone på två fronter. Det handlar om både prevention och reparation. De som drabbas måste få hjälp att ta sig ur sitt missbruk, men det är lika viktigt att vi jobbar förebyggande så att människor slipper hamna i drogträsket. De insatser som görs med offentliga medel för att förebygga är ofta väl investerade medel. Fru talman! Ett flertal av de 31 motionsyrkanden som inlämnats tar upp angelägna frågor som behandlas av Narkotikautredningen. Därmed bör vi inte föregripa utredningen. Jag yrkar avslag på motionsyrkandena och bifall till förslaget i socialutskottets betänkande.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2010-05-05
Förslagspunkter: 4, Acklamationer: 2, Voteringar: 2

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Narkotikapolitisk inriktning

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2009/10:So347 av Solveig Hellquist (fp),
      2009/10:So558 av Désirée Pethrus Engström (kd) yrkandena 1 och 2,
      2009/10:So585 av Per Lodenius (c) yrkande 5,
      2009/10:So614 av Morgan Johansson m.fl. (s) yrkande 2 och
      2009/10:So622 av Fredrick Federley (c) yrkandena 1 och 2.
      • Reservation 1 (s, v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s0108022
      m89007
      c22007
      fp22006
      kd19005
      v01903
      mp01801
      -1000
      Totalt153145051
      Ledamöternas röster
    2. Missbruksbehandling

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2009/10:So372 av Mats Gerdau och Helena Bouveng (båda m),
      2009/10:So463 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 61,
      2009/10:So508 av Jan Emanuel Johansson (s) och
      2009/10:So585 av Per Lodenius (c) yrkande 3.
      • Reservation 2 (s, v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (s, v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s0109021
      m88008
      c22007
      fp22006
      kd19005
      v01903
      mp01702
      -1000
      Totalt152145052
      Ledamöternas röster
    3. Översyn av narkotikalagstiftningen

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2009/10:So250 av Lars Elinderson (m),
      2009/10:So273 av Susanne Eberstein och Jasenko Omanovic (båda s),
      2009/10:So283 av Jan-Evert Rådhström (m),
      2009/10:So331 av Birgitta Sellén och Maria Kornevik Jakobsson (båda c),
      2009/10:So509 av Jan Emanuel Johansson (s),
      2009/10:So516 av Anita Brodén och Agneta Berliner (båda fp) yrkandena 1-4,
      2009/10:So554 av Lars Lilja (s) yrkande 2,
      2009/10:So571 av Chatrine Pålsson Ahlgren (kd),
      2009/10:So585 av Per Lodenius (c) yrkandena 1 och 2,
      2009/10:So595 av Hans Wallmark (m) i denna del,
      2009/10:So598 av Johan Pehrson (fp) och
      2009/10:So602 av Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander (båda s).
      • Reservation 3 (s, mp)
    4. Narkotikafrågor - förenklad behandling

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna
      2009/10:So238 av Cecilia Magnusson (m),
      2009/10:So312 av Elina Linna m.fl. (v) yrkande 1,
      2009/10:So554 av Lars Lilja (s) yrkande 4 och
      2009/10:So614 av Morgan Johansson m.fl. (s) yrkande 1.