Vissa utrikeshandelspolitiska frågor

Fru talman! Carl Erik Hedlund har frågat mig vil- ka åtgärder jag avser vidta för att försäkra mig om att skyddet för kulturarvet skyndsammast förstärks, hur jag framöver kommer att prioritera kostnaderna av en kraftig minskning av riskerna för de oskyddade kul- turskatterna när det gäller Kulturdepartementets bud- get samt om jag är beredd att föreslå riksdagen ökade anslag för brandskydd. Carl Erik Hedlund ställde en skriftlig fråga till mig för en dryg månad sedan om på vilket sätt rege- ringen förvissar sig om att statens kulturbyggnader och museer har en hög brandsäkerhet. I svaret han då fick uppgavs att Kulturdepartementet fortlöpande följer denna fråga vad gäller våra myndigheter. Så sker också. Statens kulturråd har i januari i år fått i uppdrag att tillsammans med de centrala museerna utarbeta en strategi för att förbättra säkerheten vid museerna. Detta uppdrag innefattar även brandsäker- het. Kulturrådet ska redovisa sitt uppdrag senast den 15 oktober i år. Uppdragets redovisning, med en kartläggning av situationen på de statliga museerna, kommer att ligga till grund för regeringens fortsatta överväganden på området. Bestämmelser om ansvar och skyldigheter vad gäller brandskydd finns. Enligt 41 § räddningstjänst- lagen ska ägare eller innehavare av byggnader eller andra anläggningar i skälig omfattning hålla utrust- ning för släckning av brand m.m. och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand. Inom kommun och län finns lokala tillsynsmyndig- heter som har att se till att lagen efterlevs. Den cent- rala tillsynsmyndigheten är Statens räddningsverk. Varje myndighet under regeringen - inklusive de centrala museerna - är enligt förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering skyldiga att sammanställa en riskanalys. Vidare ska varje myndighet enligt förordningen vidta lämpliga åtgärder för att begränsa risker och förebygga skador eller förluster. Det kommer alltså an på varje enskild myndighet att självständigt besluta hur den ska be- gränsa skador och förebygga risker på sin egendom. Kammarkollegiet är central förvaltningsmyndig- het bl.a. för frågor om statlig egendom. Kammarkol- legiet har bl.a. till uppgift att svara för ett internt statligt riskfinansieringssystem, att utveckla metoder för riskhantering hos myndigheter under regeringen och att, efter överenskommelse, i övrigt biträda myn- digheterna i deras riskhantering. Det statliga ansvaret för skyddet av kulturarvet kommer även till uttryck genom andra författningar, såsom lagen om kulturminnen m.m., förordning om statliga byggnadsminnen m.m. och plan- och byggla- gen. De olika tillsynsmyndigheterna - Statens rädd- ningsverk, räddningstjänsten inom kommun och län, Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, byggnadsnämn- der m.fl. - bör kunna utveckla samverkan för att få till stånd ett mer fullgott skydd, enligt de föreskrifter som finns. Riksantikvarieämbetet och Räddningsver- ket har tidigare samarbetat i produktionen av en handbok om brandsyn och brandskyddsåtgärder i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Boken Brand- skydd i kulturbyggnader utkom år 1997. Statens fastighetsverk förvaltar många av de stat- liga kulturbyggnaderna, t.ex. de statliga museerna. En av Fastighetsverkets grundläggande uppgifter är att långsiktigt ta till vara, vårda och utveckla värdena för de fastigheter man förvaltar. Verket bör som förvalta- re kunna komma överens med sina hyresgäster om vilka brandskyddsåtgärder som är mest lämpliga för respektive byggnad. Som ett exempel på hur brandsä- kerhetsfrågorna aktualiseras kan nämnas att Fastig- hetsverket nu i maj månad kommer att arrangera ett seminarium i ämnet, dit bl.a. företrädare för de cent- rala museerna inbjuds. Det reella ansvaret för den typ av frågor som sä- kerhet representerar ligger hos den enskilda myndig- heten. Myndigheterna, i det här fallet museerna, be- slutar själva i stor utsträckning vad de vill prioritera inom ramen för sin budget. Riksdag och regering har dock att tillse att museerna har rimliga förutsättningar för de beslut som ska fattas. Flera av de nationella museerna har för år 2001 fått ökade anslag. Ökningen detta budgetår rör sig om ca 35 miljoner kronor.

Fru talman! Jag vill tacka kulturministern för sva- ret, och jag vill inledningsvis understryka att jag tror att kulturministern och jag är överens om att det är en angelägen fråga att vi bevarar det kulturarv som finns i våra museer och på andra ställen. Kulturministern tar upp en rad av de förordningar och lagar som finns och som reglerar detta. Då skulle man kunna tro att allting är bra. Men som jag också har beskrivit i min interpellation har jag och Elisabeth Fleetwood tillsammans med en brandingenjör gjort en brandsyn på dessa ställen. Det var inte bra utan tvärt- om riktigt dåligt. Det finns också beskrivet i Räddningsverkets tidning Sirenen, där också kulturministern är med i en liten intervju. Jag har då ställt några frågor och tar mig friheten, fru talman, att försöka tolka svaret. Först frågar jag vem som ytterst är ansvarig för att vårt kulturarv i form av byggnader och samlingar skyddas mot brand, stöld och annan förstörelse. Även om de enskilda museicheferna och verkscheferna har det direkta ansvaret är det bara Kulturdepartementet som har den riktiga överblicken, och det är bara regeringen och riksdagen som kan skapa de erforderliga ekonomiska medlen, som också kulturministern anmärker i slutet av sitt svar. Svaret på den här frågan är då, tycker jag, att det är regeringen, och ytterst kulturministern, som är ansvarig för att kulturarvet skyddas. Min fråga är då: Är det här riktigt uppfattat? Den andra frågan, som jag ställde, var vilka åtgär- der som kulturministern avser att vidta för att försäkra sig om att skyddet av kulturarvet skyndsammast för- stärks. Svaret är att det åligger varje verkschef att ansvara för skyddet och att Kulturrådet har fått i upp- drag att utarbeta en strategi för att förbättra säkerhe- ten. I första hand har man då tänkt på stöldrisken, men brandrisken är ju faktiskt mångdubbelt större. Den finns också med i uppdraget. Stöldgods kommer, vilket vi har sett under de senaste dagarna, ofta tillba- ka. Men vid en brand är skadan total; förlusten är slutgiltig. Det är uppenbart att det hittills inte har funnits nå- gon klar linje, oavsett vem som har innehaft rege- ringsmakten, när det gäller att verkligen arbeta med de här brandskyddsfrågorna. Det har inte funnits någon riktigt klar linje. Om en sådan hade funnits skulle det inte se ut som det gör i dag. En orsak till att brandskyddet har blivit så eftersatt är att det inte finns någon som utifrån ställer direkta krav på förbättringar. Staten försäkrar inte sin egen- dom, vilket ur finansiell synvinkel är rätt. I näringsli- vet och för oss privatpersoner är det ju försäkrings- bolag som ställer kraven på ett effektivt brandskydd i egenintresse. I staten finns inte riktigt den här mot- svarigheten. Därför måste någon få det odelade an- svaret att ställa samma krav som ett försäkringsbolag skulle ha gjort. Jag efterlyser också ett handlingsprogram med tillräckliga ekonomiska resurser för att snabbt förbätt- ra skyddet. Om jag var ansvarig skulle jag inte tordas vänta så länge som till den 15 oktober. Det är ett hasardspel med mycket stora insatser av ovärderliga kulturminnen som står på spel. Jag tror att skyddet med relativt små insatser kan höjas märkbart i det korta perspektivet i avvaktan på mer heltäckande åtgärder. Ämnar kulturministern göra någonting före den 15 oktober? Min uppmaning till kulturministern är därför att regeringen omgående bör uppdra åt länsstyrelserna att samordna det lokala samarbetet mellan myndigheter- na, och målet skulle vara att förstärka brandskyddet. T.ex. kan brandfarlig verksamhet flyttas från sam- lingar. Det är en effektiv åtgärd. Kulturrådets rapport tycker jag inte behöver avvaktas, utan det finns mycket att göra redan i det här perspektivet. Är kul- turministern beredd att ge länsstyrelserna ett sådant uppdrag?

Fru talman! Får jag säga att jag uppfattade det som en förmån att få medverka vid det här besöket på de tre museerna - Nordiska museet, Naturhistoriska riksmuseet och Nationalmuseum. Men det var natur- ligtvis ingen positiv upplevelse sett ur den synpunkt som vi var där och tittade på dem. I svaret skriver kulturministern att Kulturdeparte- mentet fortlöpande följer denna fråga. Det är bra. Däremot har vi tyvärr inte sett någonting av den am- bitionen i resultat i åtgärder. Ansvaret åvilar ju oss allihop som verkar här, och det gäller flera regeringar. Jag vill, som Carl Erik Hedlund, påpeka att det här inte på något sätt är något personligt angrepp mot den nuvarande kulturministern. Däremot är det definitivt ett angrepp mot den situation som nu råder. Nu har frågan kommit i fokus. Då måste vi också se till att det händer någonting. Vad skulle hända om en brand skulle bryta ut? Och vilket ansvar skulle åligga inte bara kulturministern utan oss allihop som har observerat den här risken? I svaret står det också att det åligger de statliga myndigheterna att göra en riskanalys. Och det har man gjort på flera ställen. Låt mig t.ex. berätta eller redogöra för att Naturhistoriska riksmuseet har rit- ningar till lokaler i bergrum klara. Kostnaden är jätte- stor - den är 120 miljoner - men där har man gjort en beskrivning av läget. Man har tagit fram förslag på hur man skulle kunna rädda situationen från det dagsläge vi nu har. På Nordiska museet har man för oss beskrivit för- slag om hur man också där skulle kunna skaffa loka- ler utanför det nuvarande museet som skulle kunna rädda situationen. Då skulle jag vilja fråga kulturmi- nistern: Har kulturministern varit längst upp på Nor- diska museet, t.ex., och sett hur man där tvingas för- vara sina textilier? Jag har den tidning som Carl Erik Hedlund här redogjorde för. Kasta en blick på den! Jag har några fotografier som togs när vi var där. Jag kan lämna dem till talmannen medan jag talar här, så att hon kan se hur det ser ut. Detta är vårt kulturarv, vårt textilarv, som ligger däruppe, högt uppe under takåsarna. Om en brand bryter ut där kan vi inte göra mycket. Jag frågar också kulturministern: Har kulturmi- nistern sett hur dessa människor arbetar? Det handlar inte bara om hur textilierna förvaras utan också om vilka arbetsbetingelser, vilken arbetsmiljö, dessa människor har. Slutligen ankommer det på varje myndighet att begränsa skador och förebygga risker, står det i sva- ret. Javisst, men hur ska de kunna göra det om inte vi ställer resurser i motsvarande grad till deras disposi- tion? Museerna beslutar själva i stor utsträckning vad de vill prioritera inom ramen för sin budget, men när vi hör vad budgeten är och vilka krav som måste uppfyllas på något sätt förstår vi ju att detta kan de inte i dagens läge åtgärda.

Fru talman! Jag tycker att det här är en väldigt viktig debatt om hur vi tar ansvar så att vi verkligen långsiktigt kan bevara vårt kulturarv. Man kan t.o.m. säga att det anknyter till det här med långsiktig håll- barhet. Det är ju ett begrepp som vi använder i många olika sammanhang, bl.a. miljösammanhang. Ibland undrar man över hur stor medvetenheten är hos svenska folket, i stort sett oss alla, när det gäller vilken fara det skulle innebära om det blev en brand i den här typen av byggnader, som vi naturligtvis har flera av i Sverige. Den publicitet som har blivit i samband med den undersökning som ni har gjort tror jag är väldigt bra. Den uppmärksammar nämligen oss alla på betydelsen av att ta det här på allvar. Att jag ger mig in i den här debatten beror på att jag är ledamot i ett av de här museerna, som är berör- da, nämligen Naturhistoriska riksmuseet. Jag har varit det i så många år att jag har en viss överblick - 15 år. I samband med att vi byggde ut Cosmonova blev det också en diskussion om brandskyddet. Då visade det sig att våra spritsamlingar - vi förvarar en del av de här föremålen i sprit för att de ska hålla sig - verkligen var en farlig källa till brand. Vi lyckades i det skedet utverka särskilda medel av regeringen, inte bara till att bygga Cosmonova utan också till att byg- ga det här magasinet för spritsamlingar. Det var vårt första stora steg till en bättre ordning. Efter det blev det en väldig uppmärksamhet på faran vid bränder, och vi har gjort en hel del genomgångar och förbätt- ringar successivt när det gäller verkstäder, brandlarm och allt annat - en mängd mindre insatser. Men nu är vi därhän att i stort sett vad som göras kan när det gäller de här speciella insatserna är gjort. Det som återstår nu är egentligen det som museet är till för, nämligen inte att se vackert ut utan att förvara en massa samlingar av olika slag, naturhistoriska före- mål. Då är det så att de här föremålen är väldigt brandkänsliga. De är så brandkänsliga att de faktiskt kan fatta eld av sig själva under olyckliga omständig- heter. Där finns det ingen enkel lösning att bara sätta in utan att föremålen i så fall ändå förfars. Vi har kommit fram till att det enda vi kan göra är att flytta samlingarna ut ur huset, som egentligen är en stenkåk. Innanför fasaden finns det dock en massa träkonstruktioner, så det kommer att brinna rejält om det tar eld där. Det bästa vi kan göra är att flytta sa- kerna ut ur museet. Nu är vi i den unika situationen att vi råkar ligga intill ett berg, där det alltså finns möjlighet att spränga in ett magasin. Vi kan då fortsätta med den tanke som vi hade när det gällde de s.k. spritsamling- arna: utvidga magasineringen och magasinera i berg och på det sättet lösa vår situation. Det är ett exempel på hur man skulle kunna göra. Jag skulle tro att andra museer inte har de förutsättningar som vi har, men det finns alltså lösningar på åtminstone några av museer- nas problem. Jag noterar i kulturministerns svar att Statens kulturråd har fått i uppdrag att för alla museers räk- ning se över situationen när det gäller bl.a. brandsä- kerheten men också annan säkerhet. Det tycker jag är väldigt bra. Min fråga, till sist, till kulturministern blir: Finns det några möjligheter att i någon ordnad form, gärna i den planform som nämndes, komma fram till ett program för hur vi kan gå till väga och med det som bas sedan också kunna få fram de medel som behövs för att komma till rätta med problemet?

Fru talman! Jag tror verkligen att detta är en fråga som inte är partipolitiskt skiljande. Vi är tvärtom alla självfallet djupt engagerade i att vårt kulturarv ska kunna bevaras. Det finns mängder av svårigheter. Det finns inga enkla lösningar för att åstadkomma det resultat som jag tror att vi alla är helt överens om. Det har att göra med byggnadernas arkitektur. Det har att göra med antikvariska överväganden som måste göras. Det finns också en konflikt med museernas önskan att ha sina samlingar nära till hands, kanske därför att man arbetar med dem och naturligtvis därför att det ger en flexibilitet och snabbhet som gör att många vill ha så mycket som möjligt av föremålssamlingarna i själva museibyggnaderna eller i nära anslutning till dem. Det här är något av problembilden. När man sedan tittar på bara de statliga, centrala museernas budget kan man se att den uppgår till i runda tal 750 miljoner kronor per år. Jag tycker icke att det är en föraktlig summa. I olika omgångar har vi höjt anslagen de senaste åren. Ett antal av de institu- tioner vi har pratat om här i dag kommer att få sänkta hyror under den närmaste tiden. Vi jobbar hela tiden med att det ska finnas ekonomiska ramar. Men prio- riteringarna inom dessa ramar har vi i betydande grad överlåtit åt museerna själva. Visst finns det i regle- ringsbreven krav på att man ska uppfylla alla typer av säkerhetskrav, men vi sitter ju inte och detaljstyr dessa självständiga myndigheter. Det tror vi skulle fungera väldigt illa. Men linjen är klar. Det finns en förordning som handlar om de statliga myndigheternas riskhantering, och den gäller naturligtvis också museerna. De ska upprätta riskanalyser. Det finns mänger av myndig- heter som ska stötta dem, som ska stå för överblicken, som ska stå för samordningen. Kammarkollegiet, som Carl Erik Hedlund som gammal försäkringsman var intresserad av, har i uppdrag att driva ett internt för- säkringssystem inom staten för att myndigheterna ska kunna teckna försäkringar. Kammarkollegiet har sitt uppdrag när det gäller säkerhetsfrågorna, och Fastig- hetsverket har det oerhört viktiga uppdraget att för- valta statens byggnader så att det nationella kulturar- vet och dess kulturvärden vårdas och bevaras. Visst har vi i Kulturdepartementet ett stort ansvar, och vi vill ta det. Vi försöker inte smita ifrån det. Men vi kan inte ta över det som är Fastighetsverkets uttalade uppdrag. Det betyder att det finns andra myndigheter under regeringen som har ett tota- lansvar. Det handlar framför allt om Statens fastig- hetsverk, som ligger under Finansdepartementet, och om Räddningsverket, som ligger under Försvarsde- partementet. Jag nämner detta för att det ska vara klart att det finns en fördelning av ansvaret. Kultur- departementet är oerhört engagerat i att ta sin del av ansvaret, men det är inget vi kan utöva i vår ensam- het, isolerade som en ö från allt det andra. Det är också viktigt att vi löser magasinsfrågorna. De är lite grann en knut i detta. Vi vill helst göra detta samlat. Den 15 juni kommer Riksantikvarieämbetet att till oss redovisa det uppdrag man haft sedan en tid tillbaka om att försöka en finna en lösning på maga- sinsfrågorna. Där tror vi ändå att en hel del av pro- blemen ligger i dag.

Fru talman! Nej, kulturministern, naturligtvis är inte 750 miljoner någon föraktlig summa - definitivt inte. Men man kan ju inte på museerna bortse från allting annat som man ska göra och är ålagd att göra för att lösa den här frågan. Det är ju det som proble- met gäller. Här behövs en pluseffekt på något sätt. Hur den nu ska komma till får vi diskutera tillsam- mans så småningom. Låt mig bara påminna om vad förre museichefen - han avgår precis i dagarna - Lars Löfgren, styres- man på Nordiska museet, säger i en intervju: Jag kan inte längre ta ansvar för skyddet. Han menar då brandskyddet. Han säger vidare att han, när han fick klart för sig hur illa det var, fick lov att deklarera: Det här ansvaret klarar inte jag. Han bemöttes inte av den positiva hållning som han ansåg sig kunna fordra. Det handlar således om fördelning av ansvaret, men pluspengar kan väl bara komma från regering och riksdag. Sedan vill jag helt kort påminna om den tredje eu- ropeiska konferensen för kulturministrar på Malta i januari 1992, där det sades att man ska komma ihåg den huvudroll som skyddet och bevarandet av vårt kulturarv spelar både kulturellt, ekonomiskt och soci- alt. Det har vi ju alla instämt i. Det kravet åligger oss allihop fortfarande.

Fru talman! Jag tror att vi innerst inne är ganska överens om att vi behöver göra mer. Problemet är väl snarast prioriteringarna, precis som kulturministern säger. I fråga om de inre prioriteringarna, som kul- turministern nämnde, vill jag hävda att Naturhistoris- ka riksmuseet nog har gjort rimliga prioriteringar i det här fallet. Vi har vidtagit en hel del olika åtgärder. Vi har också fått hjälp av regeringen med spritsamling- arna, och i övrigt har vi avsatt en hel del resurser. Det går förstås alltid att göra mer; så är det i de flesta sammanhang. Men det finns nog inga möjligheter för oss att skydda alla samlingarna ur brandsäkerhetssyn- punkt med omprioriteringar. De består av miljontals föremål, förvarade i så stora lokalutrymmen och på ett sådant sätt att vi i så fall skulle få prioritera detta framför att driva själva verksamheten. Det är helt enkelt inte rimligt. Man kan inte resonera på det sät- tet. I vårt fall är det ganska uppenbart, efter de ge- nomgångar vi har gjort, att vi har en alldeles unik möjlighet, nämligen att spränga oss in i berget och få ett alldeles utomordentligt bra magasin - nära till hands och med utomordentligt starkt skydd, både ur brandsynpunkt och ur andra synpunkter. Det förefal- ler vara den givna lösningen i vårt fall. När det sedan gäller ansvarsfördelningen är det jättebra att alla del olika delarna i regeringen har ett ansvar här, inte bara Kulturdepartementet utan också Finansdepartementet och även de olika myndigheter som är inblandade. Här delar jag kulturministerns syn. Slutligen tycker jag att den här frågan har en så stor betydelse att man borde kunna försöka särbe- handla detta med hur vi ska lösa brandskyddet för våra kulturskatter, så att vi slipper uppleva det som hände med Katarina kyrka här uppe på Söder igen. Jag tycker att regeringen samlat bör ta ett sådant ansvar, och naturligtvis vi på myndighetssidan också. Jag ser fram emot ett sådant samarbete och hoppas att vi den vägen ska kunna få fram mer medel för att lösa de här problemen.

Fru talman! Som Carl Erik Hedlund har meddelat kulturministern bad han mig att följa upp några av sina frågor. Den fråga som framställdes och som jag inte tror att kulturministern berörde i sitt inlägg gällde om statsrådet är beredd att ge länsstyrelserna i upp- drag att initiera det lokala samarbetet mellan myndig- heterna för att få fart på säkerhetsarbetet. Jag tror att ett av problemen är att alla är medvet- na om att detta är en svår situation och att den på ett sätt är allvarlig. Likväl har brandsäkerhetsfrågorna inte riktigt kommit i fokus. Det kan ta sig sådana uttryck som Fastighetsverkets Hans Humble beskri- ver i tidningen Sirenen: Museicheferna är inte med- vetna om ansvaret. Vidare säger han: Visst är det märkligt att ingen museichef ännu kommit in med begäran till Fastighetsverket om förbättrat brand- skydd i form av sprinkler. Det är ett exempel som möjligen skulle kunna tas till intäkt för att detta inte har diskuterats tillräckligt. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar till detta. Den utredning som Kulturrådet ska jobba med fram till oktober ska kartlägga en hel del. Men har departementet i dag någon riskanalys när det gäller brandskyddet, någon egen uppfattning om hur det egentligen står till ute bland våra museer? Jag tror att det är viktigt att departementet skaffar sig den upp- fattningen - den kan måhända komma den 15 oktober - och att man ger signaler om att det här är viktigt. Även om kulturministern sade att departementet inte är ensamt om den här frågan, utan det är ett decentra- liserat ansvar, har departementet möjligheten att initi- era den och se till att den lyfts fram på dagordningen.

Fru talman! Jag tror att det är väldigt bra att detta uppmärksammas. Det är inte en ny fråga för oss i Kulturdepartementet och det är inte en ny fråga för många av er som har varit aktiva i den här debatten. Men jag tror att det är bra att den får ett mer allmänt genomslag. Vi bedriver sedan mycket lång tid tillbaka ett sä- kerhetsarbete, ett riskanalysarbete, som myndigheter under Kulturdepartementet hjälper oss med. Det finns mängder av regler som vi har gått igenom. Det finns mängder av uppdrag fördelade på framför allt cent- rala myndigheter. Men det är klart att lokala till- synsmyndigheter både kan och ska ställa extra höga krav på egendomsskyddet när det handlar om oersätt- liga kulturskatter. Det sker kolossalt mycket fördelat på många olika händer. Det vi genom det uppdrag vi gav till Kultur- rådet i början av året vill göra tydligt är att man kan samla, så att det blir tydligt för t.ex. museerna att det här är de regler som gäller, det här är den hjälp som står till buds. Man kan tycka att det är konstigt att man ska vara tvungen att göra det, men jag tror att det är i den ändan vi måste börja. Låt mig ta Nordiska museet som exempel. Redan för åtta år sedan påpekade Kulturrådet för Nordiska museet att man måste göra något åt brandskyddet. Men det har hänt kolossalt lite under dessa åtta år. Det är därför jag tror att den tydliga samordningen av alla engagerade myndigheter under regering och riksdag leder till den här uppmärksamheten genom de särskilda uppdrag vi ger dem, genom de avrapporte- ringstidpunkter de har fått, genom den här debatten och genom den mediala uppmärksamheten. Min förhoppning är att vi ska kunna hålla i detta när den här spektakulära debatten kanske tas över av någon annan spektakulär debatt, så att vi verkligen kan åstadkomma den här höjningen av säkerhetsni- vån, för vi är alla djupt engagerade i den. Jag vill bara nämna att det i regleringsbreven fanns en gammal öronmärkning när det gällde säker- hetsfrågor, där man verkligen öronmärkte pengarna och inte bara räknade upp vad som skulle göras. Det togs bort 1990/91, och sedan tillfördes museerna 25 miljoner kronor särskilt för säkerhetsarbetet. Det var något som museerna tydligen hade fört en dialog om att de ville sköta själva. De behövde mer pengar. De tillfördes en klumpsumma. Det gjorde att den rege- ring som följde därpå, en borgerlig regering, natur- ligtvis konstaterade att det reella ansvaret nu ligger på museerna och det har tillförts extra medel. Sammantaget tror jag inte att det finns någon oenighet, det finns ingen brist på engagemang i den här frågan. Men vi ska ha en tydligare utformning. Vi ska samordna ännu bättre. Men ansvaret finns där, och det måste vi vara beredda att ta tillsammans.

Fru talman! Jag tror att Carl Erik Hedlunds inter- pellation i denna del har nått sitt syfte. Debatten har lyfts fram, och det som kulturministern sade på slutet var också lovande, att hon vill samordna alla de akti- viteter som ska ske ute i landet. Jag fick förvisso inget svar beträffande länsstyrel- serna. Men en välvillig tolkning skulle kunna vara att även länsstyrelserna eller den lokala nivån får en uppgift i detta. Det som möjligen kvarstår för mig, som jag tror är viktigt att regeringen lägger ned tid på i fortsättning- en, är att man regelbundet har en uppföljning av de här frågorna, så att man inte bara ger ett uppdrag något år, det händer vissa saker och sedan ligger det nere. Jag kan mycket väl tänka mig att man regelmäs- sigt, en gång om året, i olika sammanhang ger de här myndigheterna i uppdrag att rapportera in vad som är gjort just avseende brandskyddet på de olika kultur- historiska institutioner vi har. Det i sig gör ju att frå- gan ständigt kommer att vara aktuell.

Fru talman! Kjell Eldensjö har frågat mig om jag avser att verka för ökade statliga anslag till Im- migrantinstitutet i Borås och för en integrering av institutet i arbetet mot rasism och främlingsfientlig- het. Immigrantinstitutet är utan tvekan ett viktigt forsknings- och dokumentationscentrum om invand- rare och flyktingar, till gagn såväl för allmänheten som för organisationer och myndigheter över hela landet. Sedan många år lämnar staten också ett årligt bidrag till institutet. Bidragets storlek bestäms av Statens kulturråd inom den totala medelsram som regeringen anvisar för bidrag till mångkulturella or- ganisationer inom arkiv, dokumentation och forsk- ning. För år 2001 har Kulturrådet anvisat ett bidrag på 900 000 kr till institutet, från en total ram på 3 073 000 kr. I sitt budgetunderlag för 2002-2004 föreslår Kulturrådet en oförändrad medelsram för bidraget till mångkulturella organisationer. Därtill pågår, som jag har inhämtat, samtal mellan Kulturrådet och Im- migrantinstitutet om att det statliga bidraget i större utsträckning bör gå till den egentliga verksamheten och mindre till att täcka lokalkostnader. När det gäller den slutliga medelsramen för kommande år kan jag naturligtvis inte föregripa regeringens överväganden i höstens budgetproposition. Immigrantinstitutet har vid olika tillfällen även ansökt om extra bidrag till verksamheten från rege- ringen. Under 1996 fick institutet ett extra bidrag från staten på 500 000 kr. Regeringen tog senast ställning till ansökningar från institutet dels i beslut den 23 mars 2000, dels i samband med beredningen av bud- getpropositionen för år 2001, utan att det dock föran- ledde någon åtgärd från regeringens sida. En förnyad ansökan från institutet om extra bidrag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Arbetet med att motverka och förebygga rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering sker genom en rad åtgärder på alla nivåer och inom olika delar av samhället. Aktiva insatser från folkrö- relser och frivilligorganisationer av olika slag är oumbärliga. Inom ramen för den nationella hand- lingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering som regeringen nyligen lagt fram redovisas en rad åtgärder som syftar till att främja och utveckla frivilligorganisationernas arbete, enskilt och tillsammans. Genom att samla och sprida kunskap om invand- rare och flyktingar är Immigrantinstitutet i Borås en viktig resurs för att motverka rasism och främlingsfi- entlighet i samhället. Jag ser därför gärna att institu- tet, liksom alla andra goda krafter, är delaktigt i för- verkligandet av handlingsplanen. För att ta till vara erfarenheter och kunskaper på området har Integra- tionsverket fått i uppdrag att föra en dialog med bl.a. frivilligorganisationerna. Det är dock i princip inte regeringens uppgift att "integrera" en frivilligorgani- sation eller annan liknande aktör i arbetet mot rasism och främlingsfientlighet. Det är i stället varje sådan organisation som själv har möjlighet att avgöra i vad mån och på vilket sätt den kan ta del i detta viktiga arbete.

Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret. Jag kan med tillfredsställelse konstatera att kulturmi- nistern i svaret har givit uttryck för i grunden samma positiva inställning till Immigrantinstitutets verksam- het som jag själv har. Den stora frågan är om verksamheten kommer att kunna bedrivas och fortsätta att utvecklas på det för hela samhället så värdefulla sätt som har skett hittills. Institutet är, precis som det framgick av svaret, ett forsknings- och dokumentationscentrum som har migration och invandrarperspektivet som utgångs- punkt. Institutet har med sitt arkiv, bibliotek, museum och förlag en allmän kulturell inriktning som täcker flertalet av de olika invandrargruppernas kulturytt- ringar. Biblioteket, t.ex., rymmer över 12 000 böcker och rapporter. Immigrantinstitutet, som startades så tidigt som 1973 och flyttade till Borås 1975, har också tagit till sig IT-tekniken, och man började därför tidigt att sprida immigrationsrelaterade information via Inter- net. Man har nu en sajt med över 4 000 sidor. Nya sidor tillkommer och förbättringar görs ständigt. Myndigheter och organisationer, liksom enskilda, är flitiga läsare av hemsidan, som i dag har ca 300 besök per dag. Ett antal organisationers hemsidor går via institu- tets hemsida, t.ex. Samling mot rasism och diskrimi- nering, Sveriges invandrarförfattares förbund och Internationalla konstnärer i Sverige - för att nämna några. Det finns ett antal tjänster via institutets Inter- netverksamhet som jag inte kommer att ge mig tid att räkna upp. Fru talman! Med denna mycket lilla och kompri- merade redogörelse som bakgrund tror jag att man kan påstå att Immigrantinstitutets verksamhet inte på något sätt är partipolitiskt kontroversiellt. Tvärtom måste det ligga i alla partiers intresse att det finns institutioner i Sverige som i sin verksamhet utgår från ett allmänt invandrarperspektiv. Jag vill ställa en fråga till kulturministern. Ser kulturministern positivt på möjligheten att lösa dels frågan om extrabidraget, dels årsanslaget? Att Kultur- rådet föreslår oförändrade medel för bidraget behöver inte med nödvändighet innebära att kulturministern utesluter en medelshöjning. Vad jag har förstått beror det bl.a. på nedskärningarna att fler får dela på den totala ramen inom de mångkulturella organisationer- na.

Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret. Jag kan med tillfredsställelse konstatera att kulturmi- nistern i svaret har givit uttryck för i grunden samma positiva inställning till Immigrantinstitutets verksam- het som jag själv har. Den stora frågan är om verksamheten kommer att kunna bedrivas och fortsätta att utvecklas på det för hela samhället så värdefulla sätt som har skett hittills. Institutet är, precis som det framgick av svaret, ett forsknings- och dokumentationscentrum som har migration och invandrarperspektivet som utgångs- punkt. Institutet har med sitt arkiv, bibliotek, museum och förlag en allmän kulturell inriktning som täcker flertalet av de olika invandrargruppernas kulturytt- ringar. Biblioteket, t.ex., rymmer över 12 000 böcker och rapporter. Immigrantinstitutet, som startades så tidigt som 1973 och flyttade till Borås 1975, har också tagit till sig IT-tekniken, och man började därför tidigt att sprida immigrationsrelaterade information via Inter- net. Man har nu en sajt med över 4 000 sidor. Nya sidor tillkommer och förbättringar görs ständigt. Myndigheter och organisationer, liksom enskilda, är flitiga läsare av hemsidan, som i dag har ca 300 besök per dag. Ett antal organisationers hemsidor går via institu- tets hemsida, t.ex. Samling mot rasism och diskrimi- nering, Sveriges invandrarförfattares förbund och Internationalla konstnärer i Sverige - för att nämna några. Det finns ett antal tjänster via institutets Inter- netverksamhet som jag inte kommer att ge mig tid att räkna upp. Fru talman! Med denna mycket lilla och kompri- merade redogörelse som bakgrund tror jag att man kan påstå att Immigrantinstitutets verksamhet inte på något sätt är partipolitiskt kontroversiellt. Tvärtom måste det ligga i alla partiers intresse att det finns institutioner i Sverige som i sin verksamhet utgår från ett allmänt invandrarperspektiv. Jag vill ställa en fråga till kulturministern. Ser kulturministern positivt på möjligheten att lösa dels frågan om extrabidraget, dels årsanslaget? Att Kultur- rådet föreslår oförändrade medel för bidraget behöver inte med nödvändighet innebära att kulturministern utesluter en medelshöjning. Vad jag har förstått beror det bl.a. på nedskärningarna att fler får dela på den totala ramen inom de mångkulturella organisationer- na.

Fru talman! Jag kan fatta mig lite kortare eftersom Kjell Eldensjö har sagt mycket som även jag hade kunnat säga. Det här är ett institut som har funnits länge i Bo- rås. Borås är en gammal invandrarstad. Många finska textilarbetare kom till Borås, och det har varit natur- ligt för oss från Sjuhäradsbygden att se värdet i en sådan verksamhet. Jag har kunnat följa den under många år. Jag har kunnat konstatera att det är fråga om ett engagerat arbete. Det är en entusiast med en stark vilja som leder institutionen, och han anstränger sig med det intresse han har för att utveckla institu- tionen så mycket som möjligt. Det har väl inte alltid varit så lätt. Kanske har ambitionerna ibland varit för höga. Men jag tycker att det är bättre med för höga ambitioner än för låga ambitioner. Institutet har präglats av mycket höga ambitioner. Det ska institutet ha heder för. Ovanpå detta har det tillkommit mycket nytt i ut- vecklingen. Det har varit en invandrarexplosion i Sverige. Vi har fått många invandrare hit, inte minst under 90-talet, dvs. under institutets senare år. Det har gjort att trycket och intresset utifrån på aktivite- terna har ökat. I interpellationen nämns rasism och främlingsfientlighet som en viktig del att ge sig i kast med. När det för år 2000 blev minskade medel blev det givetvis problem med verksamheterna. Det är väl, misstänker jag, ganska ovanligt att olika organisatio- ner får minskade medel. Vad jag förstår berodde det i huvudsak på att anslaget till Statens kulturråd inte ökade. Nu hörde jag i svaret att avsikten är att det ska ligga kvar på samma belopp under åren framöver. Jag utgår från att det är i absoluta tal. Man kan naturligt- vis fråga sig om det är ett realistiskt förhållningssätt. Verksamheter expanderar. Det kommer nya verksam- heter. Få verksamheter dör. Det blir mer; det ligger i den mänskliga drivkraften. Då behövs det gärna lite mer pengar. Här blir det inte mer pengar, och då blir det problem. Jag ser väl inte någon annan lösning på den här frågan, som också berör Immigrantinstitutet i Borås, än att vi förr eller senare måste få ett större anslag till Kulturrådet. Annars kommer man inte att klara såda- na verksamheter. Det går inte att klara med bibehål- len medelinsats. I den meningen är jag lite besviken. Jag hoppas att vi kan ändra detta inför framtiden, så att vi kan få loss mer pengar.

Fru talman! Jag delar helt de övriga debattörernas uppfattningar om den eldsjäl som driver verksamhe- ten vid Immigrantinstitutet i Borås. Det är ett väldigt fint arbete som bedrivs där, och det har pågått under mycket lång tid. Jag besökte Immigrantinstitutet själv så sent som i fredags och tittade på detta stora hus. En av svårig- heterna med huset är väl just att det har varit svårt att ta in de extra hyresintäkter som man hade räknat med att ta in genom att hyra ut till utomstående. Det är det som ger problemen. Det innebär också att en bety- dande del av även det statliga anslaget går till just lokalhyra. Det blir väldigt lite pengar över till verk- samhet och anställda. Det är ett strukturellt problem som jag tror att Immigrantinstitutet, kanske i samråd med kommunen och andra intressenter, måste försöka lösa. Det är därför som Kulturrådet har en dialog med Immigrantinstitutet på den punkten. Kulturrådet minskade anslaget förra året med 173 000 kr och valde att föra över pengarna till Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Sammantaget är Immigrantinstitutet i Borås den institution som ligger på andra plats på listan över bidragsmottagare. Num- mer ett är Kurdiska Biblioteket som får 1 miljon kronor per år. Det är ett nytt stöd som har tillförts budgetramen och som är öronmärkt för Kurdiska Biblioteket. Så helt stilla har anslaget inte stått utan det har fyllts på. Jag kan av förklarliga skäl inte gå närmare in på budgetdiskussionerna. Ansökningarna om ökat verk- samhetsbidrag och det framtida stödet kommer att behandlas i diskussionerna om budgetpropositionen. Frågan om lokalkostnaderna är onekligen en viktig fråga. Där är det bra att Kulturrådet för en diskussion med Immigrantinstitutet. Det är kanske fler som måste blandas in i diskussionen. Det är också viktigt att Immigrantinstitutet kan bli en del i ännu högre grad - de är en del - av det natio- nella arbetet mot rasism och främlingsfientlighet. Det ger ju möjligheter till att söka projektmedel. EU har också ett handlingsprogram mot diskriminering, och ansökan kan göras både av icke-statliga organisatio- ner och av myndigheter. Det svenska ESF-rådet, alltså rådet för Europeiska socialfonden i Sverige, har nu i uppdrag att sprida ytterligare information om den här möjligheten att söka medel och därmed också bistå frivilligorganisationer. Det skulle kunna vara en av många olika vägar för Immigrantinstitutet att söka nya medel. Som sagt var har vi i vårpropositionen anslagit 10 miljoner kronor till att förstärka det antirasistiska arbetet. Jag vet ännu inte - ingen i regeringen vet det ännu - exakt hur de pengarna ska användas. Men det här återkommer vi till inom kort.

Fru talman! Jag noterade också i svaret att det finns en dialog på gång när det gäller lokalkostnader- na. Då är frågan om man kan lösa detta på något sätt. Sedan de här anslagen skars ned har Immigrantinsti- tutet kunnat upprätthålla den här omfattande verk- samheten till stora delar med ideella krafter. Det säger sig självt att det inte går att göra detta i längden. Jag vill också säga några ord om just kampen mot rasism och främlingsfientlighet. I den kampen fyller Immigrantinstitutet redan en viktig uppgift genom sin upplysningsverksamhet, inte minst bland skolbarn. Ett mycket stort antal brev och e-mail med frågor om invandrare och flyktingar från skolelever kommer till institutet varje år, och antalet ökar. Det har en viktig funktion redan där, och för den sakens skull bör man försöka skydda verksamheten så att den kan fortsätta. Det borde vara angeläget att få med invandrarna själva i ännu större utsträckning i kampen mot rasism och främlingsfientlighet, i harmoni med en nationell handlingsplan som nyligen presenterats. En sådan samlad och samordnad kraft skulle Immigrantinstitu- tet i Borås kunna utgöra i det sammanhanget. Invand- rarna måste få en större delaktighet i arbetet med att kämpa mot fördomar. De vill inte att enbart svenska myndigheter och organisationer ska jobba med detta, utan de vill vara delaktiga i det här, vilket de klart uttrycker. Jag kan naturligtvis hålla med ministern om att det inte är regeringens uppgift att integrera frivilli- gorganisationerna i det här arbetet, men jag tror att det vore klokt med en dialog mellan regeringen och Immigrantinstitutet också i den här frågan. Invand- rarna själva måste väl ändå vara en tillgång i genom- förandet av en sådan här plan. Då vill jag fråga kulturministern om hon vill yt- terligare hjälpa till i de här frågorna och öppna för en dialog just när det gäller frågan om rasism och främ- lingsfientlighet och att de ska kunna vara mer delta- gande i just detta. Jag vet, som sagt var, att kulturmi- nistern har varit på ort och ställe och fått en viss in- blick i verksamheten. Jag vill gärna fråga om just detta.

Fru talman! Jag lade också märke till att kultur- ministern hade besökt institutet. Det var en liten tid- ningsartikel om detta. Det var väldigt positivt, inte minst resonemangen om invandrarnas betydelse i olika verksamhetsgrenar. Jag förstår också av kulturministerns sätt att svara på frågorna här att det finns ett engagemang för att finna en lösning på de problem som institutet har. Jag har besökt institutet några gånger, och jag kan förstå att lokalfrågan är ett problem. Lokalerna är arkitekto- niskt så disponerade att de inte utan ombyggnad är möjliga att hyra ut till någon annan. Alltihop är näs- tan bara ett rum, och det är svårt att dela av det. Men det är klart att allting går, och man bör naturligtvis undersöka om det finns samutnyttjande för att använ- da pengar effektivare. Jag tycker absolut att det är en väg att också titta på. Det är bra att Kulturrådet för den här dialogen. Samtidigt tror jag att den här typen av verksam- het, liksom många andra invandrarverksamheter som finns runtom, inte kommer att minska i omfattning framöver här i Sverige. Vad vi har att förvänta oss är väl snarare att de kommer att öka och att vi själva också tycker att det är positivt att sådan här verksam- het ökar. Om man då läser i vårbudgeten att verksam- hetsanslaget tyvärr inte kan öka utan är oförändrat undrar man hur de ska få ihop det på lång sikt. Jag företräder nog den linjen att det här området är av det slaget att man behöver söka sig fram till nya medel, och kanske också en del av de medlen kan komma Immigrantinstitutet i Borås till del. Det är det jag hoppas på sikt.

Fru talman! För att svara helt kort på frågan om detta med regeringens roll i att involvera frivilligor- ganisationerna vill jag först säga att de människor som är engagerade i invandrararbete är i högsta grad kompetenta och aktiva samhällsmedborgare, och de har själva en invandrarbakgrund. Trots detta tycker vi att det är viktigt att vi från statens sida också är aktiva för att hålla i och ge en kontinuitet åt dialogen och samrådet, som kan leda fram till samarbetsprojekt och samarbetsformer och i slutändan en eventuell fördel- ning av de nya medel som aviseras från den integra- tionsansvariga ministern i regeringen. Integrationsverket fick redan förra året detta upp- drag att i koncentrerad form bedriva detta samråd med frivilligorganisationerna. Det man kommer fram till vid dessa återkommande möten kommer att utgöra grunden för det praktiska arbetet. Självfallet för vi hela tiden en dialog formellt, men naturligtvis också hela tiden i mängder av informella sammanhang, inte minst på kulturområdet. Regeringen har ju inte uttalat sig över huvud taget när det gäller den här posten i budgeten. Däremot har Kulturrådet inte begärt ökade medel. Man fick alltså 1 miljon till för något år sedan till Kurdiska Bibliote- ket. Det är klart att den del som ligger på kulturbud- geten som handlar om arkiv, dokumentation och sådant bara är en liten del av sådant som tillfaller människor med invandrarbakgrund på andra delar av kulturbudgeten och som tillfaller sådana grupper och verksamheter på andra utgiftsområden än det som kulturen tillhör. Vi är djupt engagerade i detta, på alla områden, alltså även när det gäller de klassiska konstarterna, folkbildningsverksamheten och detta som handlar om dokumentation, arkiv och liknande.

Fru talman! Tack så mycket för det svaret! Jag tyckte att det fanns mycket positivt i det svar som jag fick nu. Min interpellation till kulturministern har jag ställt därför att jag ser en stor risk för att Immigran- tinstitutet i Borås tvingas lägga ned verksamheten om man inte får en ekonomi som tillåter en större andel avlönad personal. Det är, som jag ser det, omöjligt att driva en så omfattande verksamhet som nu sker, och som egentligen har sin grund i en framgångsrik ut- veckling av institutets information med invandrar- perspektiv, utan att man har tillräckligt med avlönad personal. Det går naturligtvis under ett par år, men under en längre period går det inte om man inte ser att det är en positiv ekonomisk förändring på gång. Om den är möjlig kanske man kan hålla ut ett par år, men annars blir det naturligtvis långsiktigt omöjligt. Det är därför som jag anser att det är så viktigt att få till stånd den här debatten, eftersom det är av ett så stort värde att det finns en samordnad instans som mycket nära invandrare och invandrarorganisationer involveras i deras frågor och kulturyttringar i det svenska samhället. Det var syftet med den här interpellationen, och jag vill tacka kulturminister Marita Ulvskog för det här tillfället till debatt i frågan. Jag vädjar till slut om att hon ska fortsätta att verka för institutet i Borås.

Fru talman! Jag vill i min tur tacka Kjell Eldensjö och Berndt Ekholm för denna debatt. Men återigen: Jag kan inte ge mig in i några förhandlingar om bud- getutfallet i ett läge där budgetarbetet just har inletts i Regeringskansliet. Jag upprepar också att grundfrå- gan just nu när det gäller Emigrantinstitutet i Borås inte är innehållet i verksamheten, bristande engage- mang eller ett inte tillräckligt viktigt uppdrag, utan det handlar mycket om att själva huset frestar på resurserna så att det blir väldigt lite pengar kvar till avlönande av personal och drift av verksamhet. Det är en konflikt som tyvärr måste lösas.

Fru talman! Karin Wegestål har ställt ett antal frå- gor till mig som bl.a. rör mediernas ansvar vid skild- ringar av krig och konflikter. Bakgrunden är att Karin Wegestål önskar en debatt om hur mediernas grund- läggande demokratiska uppgift att granska olika makthavare uppfylls. Massmedierna har genom sin genomslagskraft en mycket viktig roll i det demokratiska samhället och för hur verkligheten, såväl i vårt eget land som i vår omvärld, beskrivs. I krig, som är det yttersta nederla- get för mänsklig kommunikation, är det särskilt an- geläget att massmedierna tränger djupare än de för- enklade bilder som olika berörda parter försöker ge av konflikten. Som jag redogjort för i ett svar på en tidigare fråga i detta ämne från Karin Wegestål (1999/2000:1257) är nyhetsmediernas bevakning av krig och konflikter en mycket viktig fråga att fortlö- pande diskutera och debattera. Vårt förhållningssätt till medierna måste dock präglas av en djup respekt för det fria ordet och den fria åsiktsbildningen. Fria och självständiga massme- dier är ett av demokratins grundelement. Ett grund- läggande mediepolitiskt mål är därför att värna massmediernas självständiga ställning. Tryckfrihets- förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens prin- ciper om bl.a. etableringsfrihet, meddelarskydd och förbud mot förhandscensur är grundläggande för all publicistisk verksamhet. I ett pluralistiskt samhälle där enskilda medier är skyddade från statens ingrepp har den ansvarige utgi- varen ensamrätt när det gäller att avgöra det slutliga redaktionella innehållet. Det stora värdet av denna princip gör det emellertid också angeläget att politi- ken formas så att ingen mediemarknad helt domineras av en enda, eller ett fåtal, ägare. Förekomsten av många självständiga medier ger förutsättningar för en mångfald i nyhetsbedömningar. Till målsättningen att värna yttrande- och tryckfriheterna måste därför kopplas en strävan att främja en mångfald av själv- ständiga röster på medieområdet. Lika viktigt är det att skapa förutsättningar för en mångfald också när det gäller innehåll och perspektiv i medierna. En mycket viktig mediepolitisk åtgärd för att främja mångfald och kvalitet på mediemarknaden är att slå vakt om en stark radio och TV i allmänhetens tjänst. Grunden för public service-företagens sänd- ningsverksamhet är att den ska bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i sam- hället. I den proposition om den svenska public ser- vice-verksamheten för perioden 2002-2005 som regeringen nyligen överlämnat till riksdagen under- stryks särskilt att programföretagens nyhets- och samhällsbevakning ska bedrivas så att en mångfald i nyhetsurval, analyser och kommentarer blir verklig- het. Presstödet är en annan mycket viktig åtgärd för att främja mångfald på medieområdet. Mot bakgrund av den besvärliga situationen för andratidningar föreslår regeringen i vårpropositionen att presstödet höjs för att förhindra ytterligare nedläggningar och ytterligare minskad mångfald. Mediebranschen har upprättat egna etiska regler som exempelvis rör kraven på korrekthet, allsidighet och källkritik i nyhetsförmedlingen. Reglerna över- vakas av de av branschen inrättade organen Allmän- hetens pressombudsman och Pressens opinions- nämnd. När det gäller innehållet i radio- och televisions- sändningar gäller något annorlunda regler än på pres- sområdet. I 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen (1996:844) föreskrivs att programverksamheten som helhet ska präglas av det demokratiska samhällets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdig- het. För public service-företagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio samt för TV 4 gäller dessutom att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt samt att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i radion och televisionen. Även dessa programföretag tilläm- par de etiska regler som beskrivs ovan. Granskning i efterhand av innehållet i radio- och televisionspro- gram sker dock av en särskild myndighet, Gransk- ningsnämnden för radio och TV. Som jag redogjort för i ett tidigare svar på en frå- ga från Karin Wegestål har jag inte för avsikt att ta initiativ till förändrad lagstiftning på detta område. Men jag välkomnar en fortlöpande diskussion och debatt såväl inom den journalistiska yrkeskåren som i det offentliga samtalet i övrigt om mediernas roll i demokratin, inte minst i denna kammare. En sådan debatt är av största vikt vid sidan av en mediepolitik som syftar till att hindra monopol, öka mångfalden och öppenheten i samhället.

Fru talman! Jag vill tacka kulturministern så hjärtligt för svaret. Jag blev väldigt glad över det. Det är underbart att höra att ministern tycker att det är viktigt att man diskuterar mediernas roll, speciellt när det gäller kriser och krig och dessutom när det gäller mediernas hantering av människor, som ju alla har samma värde och rätt till frihet. Det gläder mig väl- digt mycket. Men det finns en hel del ytterligare att önska sig i den här vägen, särskilt naturligtvis mer av debatt i ämnet, inte minst i denna kammare. Hur medierna agerar för att hjälpa makthavare att få viktiga befolk- ningsgrupper att ställa upp för deras planerade krig är väldokumenterat men inte så diskuterat. I augusti 1999 skrev den nyligen bortgångne de- battören Folke Hagman i tidningen Arbetet om faran av att nyhetsrapporteringen i Kosovokonflikten på- verkat världssamfundets reaktion och om att även Haagtribunalen hade tagit det här till sig. I sin bok Media som krigshetsare behandlar han mediernas betydelse för utvecklingen av första och andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och inte minst det kalla kriget. Tillvägagångssättet för att skapa förutsättningar för krig i Europa har under det senaste århundradet varit ganska likartat. Boken visar att mediernas upp- gift har varit och är att i samklang med de presumtiva segrarmakternas önskan få folket i de länder som har planer på att börja krig att inse att de tilltänkta krigen är nödvändiga och bra. Grundläggande taktik har varit att demonisera den utsedde motståndaren. Under första världskriget var det Tyskland. Kriget framställdes då liksom nu 1999 som det godas krig mot det onda. Tyskarna skulle förödmjukas, dessutom desto mer med en skoningslös fred efter det att de hade förlorat. Det ledde till att de kände sig orättvist behandlade. Andra världskriget blev därigenom i princip en fortsättning på det första världskriget. Förlorarnas krigsförbrytelser blev under lång tid efter krigsslutet underhållning i medierna. Vinnarnas, de allierades, krigsförbrytelser nämndes inte. Medier- na gick makthavarnas, segrarmakternas, ärenden. I dag upprepas samma procedur efter krigen på Balkan. Under Natos krig mot Förbundsrepubliken Jugo- slavien hade mediernas förutsättningar för att för- medla sitt budskap utvecklats till fulländning. Inför första världskrigets utbrott 1914 använde man rubrik- sättningar och löpsedlar som opinionsbildande in- strument. I dag när medierna kan föra in levande bilder i alla vardagsrum är naturligtvis möjligheterna att påverka i önskad riktning oerhört mycket större. Det borde då ställas mycket höga krav på en sann och objektiv hantering av nyhetsmaterialet. Kritik mot mediernas beredvillighet att stödja krigshandlingar och acceptera angriparnas upprepade lögner har visat sig hela tiden under Natos och USA:s krig i Kosovo. Det ändrade sig inte heller efter att kriget slutade. Det man tidigare hade visat av ko- sovoalbanska flyktingar vändes till att inte alls obser- vera de som flydde ur Kosovo senare, dvs. de andra grupperna - serber, goraner, zigenare osv. Det var ingen som observerade dem, och inte heller det stora antalet mord. Det var lika många som i Kapstaden.

Fru talman! Jag delar givetvis kulturministerns grundläggande syn att vårt förhållningssätt till medi- erna måste präglas av djup respekt för det fria ordet och den fria åsiktsbildningen. "Frihet är det bästa ting, som sökas kan all jorden kring, för den frihet rätt kan bära" skaldade biskop Thomas i sin berömda frihetssång - "för den frihet rätt kan bära". Denna djupa respekt för det fria ordet och den fria åsiktsbildningen motsvaras uppenbarli- gen långt ifrån alltid av massmediernas respekt för människors rätt att få veta sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Medierna bär allt- för ofta sin frihet lätt, för att inte säga lättsinnigt, snarare än rätt och ansvarsfullt. "Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna." Med detta citat ur George Orwells skräckvision 1984 inleds den brittiske journalisten John Pilgers bok Den dolda dagordningen, en sam- ling lysande och avslöjande reportage från vad han kallar bedrägeriernas tidsålder. Krigen, i förfluten tid såväl som i nutid, kan illust- rera dessa massmediala bedrägerier. Kriget i Persiska viken 1991 beskrevs som ett tekniskt underverk, ett exempel på en oblodig vetenskap där - som en jub- lande ledarskribent skrev - det förekom ofattbart få förluster. Det var ett av de bäst bevakade krigen i historien, men det var få journalister som rapportera- de sanningen om det, nämligen att en kvarts miljon irakier godtyckligt slaktades eller dog alldeles i onö- dan. Detta förhållande är fortfarande i vida kretsar hos en stor allmänhet okänt. Efter det blodsdramat har de irakiska barnen mer eller mindre torkat bort från nyheterna. Barnen i Irak är i västmediala skildringar oftast icke-människor. Det är också den halva miljon barn som enligt Unicef dör under trycket av den obetalbara skuldbörda som deras regeringar har till västerlandet. Enligt uppgift dör ett filippinskt barn i timmen, i ett land där över hälften av nationens budget används enbart till att betala räntan på lånen från Världsbanken och Inter- nationella valutafonden. De mångåriga konflikterna på Balkan är andra ex- empel på hur massmedierna svikit sin uppgift att på ett ansvarsfullt sätt hävda den fria åsiktsbildningen. Medan den tidigare jugoslaviska regeringens över- grepp och kränkningar av mänskliga rättigheter har blivit övertydligt skildrade i medierna, har uppenbar- ligen lika stor möda lagts ned på att skyla över Natos flagranta brott mot folkrätten genom bombningarna av Förbundsrepubliken Jugoslavien, brott som Ingvar Carlsson tidigt kritiserade i bl.a. International Herald Tribune, en företeelse som praktiskt taget helt tegs ihjäl av den svenska mediekåren. Endast ett fåtal journalister har erkänt och till en bredare allmänhet vidarebefordrat det faktum att Jugoslaviens mål fak- tiskt inte var att utplåna Kosovos 1,5 miljoner albaner utan att en gång för alla besegra UCK-gerillan, vilken ironiskt nog, i betraktande av den senare händelseut- vecklingen, på ett mycket tidigt stadium stämplades som en terroristorganisation även på officiellt USA- håll. Under lång tid drev västmakterna, främst det for- na Västtyskland, liksom västmedierna, på Jugoslavi- ens uppsplittring, vilken fått förödande konsekvenser för situationen på Balkan. Nu tycks alltfler börja inse vad denna draksådd inneburit för att förpesta klimatet och fördjupa konflikten i området.