Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

I

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 12 december 1918 kl. 7 e. in.

*

Andra särskilda utskottets utlåtande i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition nr 31 angående nedsättning av försäljningspriset
för bränslekommissionens ved, dels ock två
i anledning därav väckta motioner.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Wijk, Gezelius, Dahl*), friherre Langenskiöld,
Stenström, Boman, von Essen, friherre Fleming, Klefbeck*),
Lillienau*), Lindqvist i Kosta, Nilsson i Bonarp, Johansson i Uppmälby,
Hedin, Andersson i Knäppinge*), Bogren och Carlsson i
Frosterud.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 15 november 1918 dagtecknad proposition, nr 31,
vilken hänvisats till riksdagens andra särskilda utskott, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
medgiva, att bränslekommissionens vedlager må försäljas till de nedsatta
pris, som av Kungl. Maj:t prövas lämpliga med hänsyn till såväl
de ändrade förhållandena å bränslemarknaden som önskvärdheten av ett
lättande utav dyrtidens tryck, särskilt i fråga om de mindre bemedlade.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft två i anledning av propositionen inom andra kammaren väckta
och till utskottet hänvisade motioner, nämligen

nr 48 av herr Lithander samt

nr 52 av herrar Hage, Werner och Lövgren i Nyborg.

Herr Lithander har i sin motion hemställt,

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 11 sand. 2 avd. 8 höft. (Nr 11.) 1

2

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

att riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 31 må
medgiva rätt för vederbörande att efter prövning av behovet låta ifrågavarande
nedsättning komma de svenska medborgare inom olika samhällsklasser
till del, som i avsevärd grad drabbas av dyrtidens tryck.

I den av herrar Hage in. fl. väckta motionen har yrkats,
att riksdagen med anledning av Kung]. Maj:ts proposition nr 31
måtte besluta,

dels att bränslekommissionens vedlager måtte utlämnas till viss
utsträckning, som av Kungl. Maj:t må bestämmas, till mindre bemedlade,
antingen gratis eller i vissa fall mot fraktkostnadens belopp,

dels att bränslekommissionens vedlager i övrigt må försäljas till
de nedsatta pris, som av Kungl. Magt prövas lämpliga med hänsyn till
såväl de ändrade förhållandena å bfänslemarknaden som önskvärdheten
av ett lättande av dyrtidstrycket.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för den kungl. propositionen,
får utskottet hänvisa till det därvid fogade utdraget av statsrådsprotokollet.

Herr IsUhanders
motion.

Herr Lithander har till stöd för sitt yrkande anfört följande:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 31 föreslås urtima riksdagen medgiva,
att bränslekommissionens vedlager må försäljas till de nedsatta
pris, som av Kungl. Maj:t prövas lämpliga med hänsyn till såväl de
ändrade förhållandena å bränslemarknaden som önskvärdheten av ett
lättande utav dyrtidens tryck, särskilt i fråga om de mindre bemedlade.

Det är att hoppas, att riksdagen skall bereda Kungl. Maj:t möjlighet
att för de mindre bemedlade lindra dyrtidens tryck genom billi gare

pris å bränsle.

Ett bifall till Kungl. Maj:ts yrkande i befintlig ordalydelse skulle
emellertid förhindra Kungl. Maj:t att i önskvärd utsträckning träda

hjälpande emellan i de fall, som ej kunna hänföras till vad som i all mänhet

förstås med »mindre bemedlade», men där dyrtidens tryck i alla
fall kännes i avsevärd grad.

Så är fallet med ett stort antal av statens tjänstemän, pensionärer
och på indragningsstat varande personer in. fl. Hit höra ett stort antal
enskilda personer, där begränsade inkomster, men ständigt stegrade utgifter
kommit dyrtidens tryck att kännas synnerligen hårt.

Det synes därför vara en fullt rättvis åtgärd, att möjligheter
beredas Kungl. Maj:t att efter prövning av behovet låta ett verkligen
billigt vedpris välsignelser träffa även fler av dyrtiden tryckta svenska,
medborgare än de som innefattas i den kungl. propositionen.»

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

‘6

Herr Hage m. fl. hava i sin motivering- anfört följande:

»Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 angående nedsättning
av försäljningspriset för bränslekommissionens ved tillåta sig
undertecknade att anföra följande:

Från flera håll har vid innevarande riksdag framhållits, att ett
synnerligen effektivt sätt att åstadkomma lindring i dyrtidstungan vore
att giva anslag av tillräcklig storlek för förbilligande av livsmedel,
särskilt sådana livsmedel, som försåldes till mindre bemedlade. Emellertid
tillåter riksdagsordningen ej, att ett yrkande från enskild motionär
av sådan art kan framkomma. Däremot linnes möjlighet att med utgångspunkt
från proposition nr 31 påyrka åtgärder, som skulle kunna
innebära en liknande lättnad för mindre bemedlade, utan att riksdagen
behövde nu anslå någon summa för ändamålet. En sådan åtgärd skulle
kunna åstadkommas om riksdagen beslöt att en del av bränslekommissionens
ved finge gratis eller eventuellt endast mot fraktkostnader utlämnas
till mindre, bemedlade.

Redan nu har staten tillåtit att på sina håll den mindre bemedlade
befolkningen fått avgiftsfritt hämta skogsavfall och torra träd m. m. å
kronoskogar. En del av den ved, som är i bränslekommisionens ägo,
torde nu vara i sådant tillstånd, att den ej är i verkligheten mera värd
än nämnda avfall. Men även med avseende på ved, som är fullt kurant
vara, kan man ha anledning påyrka, att mindre bemedlade tilldelas ett
visst kvantum per familj genom respektive kommuners livsmedelsfördelningsorgan.
I sådana fall, då konsumenterna bodde intill den plats,
där veden linnes upplagd, kunde dä utlämnandet ordnas på det sättet,
att de, som erhållit rätt att få ved, finge på en viss fastställd tid och
plats infinna sig och avhämta veden under kontroll av bränslekommissionens
ombud eller annan av densamma utsedd person.

I andra fall, då konsumenterna bodde å längre avstånd från vedens
upplagsplats, kunde distribueringen och sändandet på järnväg eller båt
ske genom livsmedelsnämnderna, varvid fraktkostnaderna borde betalas
av konsumenterna.

Det torde vara otvivelaktigt, att om eu tillräcklig kvantitet ved
på detta sätt tilldelades mindre bemedlade, så skulle detta vara en ej
oväsentlig lättnad för dessa mindre bemedlade.

Om vid behandlandet av proposition nr 31 riksdagen medgav, att
Kungl. Maj:t skulle få på detta sätt realisera en någorlunda betydlig
del av bränslekommissionens vedlager, så skulle detta vara ett lämpligt
sätt att även giva något slag av dyrtidstillägg åt den stora del av
landets mindre bemedlade, som ej äro statstjänare, och som säkerligen

Herr Hages
i. fl. motion.

4

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

Utskottet.

i stor utsträckning äro i verkligt och trängande behov av någon lättnad
i sin svåra belägenhet.»

Till grund för den prisnedsättning å bränslekommissionens ved,
som Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att medgiva, anföras i den kungl.
propositionen tvenne skilda skäl: å ena sidan det förändrade läget å
bränslemarknaden, som förutsättes kunna försvåra en realisation av
bränslekommissionens vedlager till nu gällande priser; å andra sidan
en önskan att genom prisnedsättning lätta dyrtidens tryck särskilt ifråga
om de mindre bemedlade. Då emellertid en prisnedsättning skulle komma
att medföra förlust å bränslekommissionens rörelse, och därigenom bränslekommissionens
av riksdagen förskjutna rörelsekapital ej helt skulle kunna
av bränslekommissionen återbetalas, har Kungl. Maj:t ansett en sådan
prisnedsättning ej kunna vidtagas utan riksdagens medgivande.

När riksdagen vid olika tillfällen beviljat bränslekommissionen
krediter för dess verksamhet, har, såsom också i den kungl. propositionen
framhålles, förutsättningeu varit den, att det försträckta kapitalet efter
avveckling av bränslekommissionens verksamhet skulle till statsverket
återbetalas, och att bränslekommissionens rörelse alltså ej skulle medföra
någon förlust för statsverket.

1 själva verket har denna förutsättning ej kunnat upprätthållas.
Frågan huruvida det försträckta kapitalet oavkortat skall kunna återbetalas
av bränslekommissionen är icke beroende på, huruvida riksdagen
nu bifaller den kungl. propositionen eller ej: alldeles oavsett riksdagens
åtgärd är läget redan nu sådant, att bränslekommissionens rörelse ej
kan tänkas avvecklad utan en mycket betydande förlust.

En av orsakerna härtill ligger i Kungl. Maj:ts förordning den
13 juli 1917 och brev den 7 september 1917 samt den 20 juni 1918
angående försäljning till visst lågt pris av vissa kvantiteter ved till
hushållsändamål.

På grund av nämnda förordning och förstnämnda brev försåldes
under bränsleåret 1917 —1918 s. k. kortved till en kvantitet av 1.8 miljoner
kubikmeter, medförande en förlust av cirka 10 miljoner kronor. Bränslekommissionens
avsikt att täcka denna förlust genom att belasta den till
industriella ändamål försålda veden med en tilläggsavgift av kronor
1.6 5 pr kubikmeter och genom en licensavgift av kronor 4 per kubikmeter
ved, som av industrien själv anskaffats, — en utväg, vars laglighet
och lämplighet på goda grunder ifrågasatts — har endast delvis kunnat
förverkligas: endast en ringa del av förlusten har härigenom kompenserats,
medan en annan del blivit täckt genom andra avgifter, som av
bränslekommissionen pålagts handeln med bränsle i riket.

Andra särskilda utskottds utlåtande Nr 11.

Eu mycket större förlust kommer att drabba bränslekommissionen
genom försäljning av den kortved för bränsleåret 1918—1919, varom
det kungl. brevet av den 20 juni 1918 förordnar. Bränslekommissionen
beräknar försäljningen av denna kortved komma att uppgå till omkr. 3
miljoner kubikmeter, medförande eu förlust av cirka 25 miljoner kronor.
Hela denna summa kan praktiskt taget betraktas som nettoförlust.

Redan genom dessa av Kungl. Maj:t vidtagna åtgärder i syfte att
lätta dyrtidens tryck drabbas alltså bränslekommissionens rörelse av en
förlust, som ej på annat sätt kan gottgöras och varigenom omöjliggöres
för bränslekommissionen att oavkortat återbetala sitt rörelsekapital
på sätt riksdagen förutsatt vid detta kapitals försträckande.

Detta omöjliggöres emellertid även av andra orsaker. Sedan
bränslekommissionen år 1917 fastställt de bränslepriser, som sedermera
varit gällande, ha de av kriget framkallade förhållandena medfört en
stark stegring av fraktkostnaderna. Vid prissättningen av annan ved
än kortved bar visserligen bestämts att priset skulle jämkas i enlighet
med fraktkostnadernas växlingar. Det har emellertid visat sig omöjligt
att helt och hållet uttaga de stegrade fraktkostnaderna genom högre
pris. På denna grund torde redan nu försäljningen även av annan ved
än kortved i flera fall medföra förlust. Den fortsatta stegringen av
kostnader även på andra områden, såsom arbetslöner och körslor, torde
ytterligare komma att verka i samma riktning.

De höjda fraktkostnaderna ha även bidragit att skärpa en särskild
svårighet, som ytterst härleder sig från det av bränslekommissionen
tillämpade systemet vid avverkningarna. Dessa ha till stor del bedrivits
på trakter, särskilt inom Norrland och Dalarne, där redan med
normala fraktpriser ett fullt tillgodogörande av den avverkade veden
tvivelsutan skulle stött på stora svårigheter, och där bortförslingen med
nu gällande fraktsatser, i den mån den överhuvud kan verkställas,
skulle bli synnerligen förlustbringande. Det minskade försäljningsvärdet
å dessa partier innebär en betydande förlust för bränslekommissionens
verksamhet.

Vilka förluster bränslekommissionen redan lidit eller kan komma
att lida vid realisering av annan bränslekommissionens egendom än bränsle,
därom saknar utskottet möjlighet att yttra sig. Ett bedömande i detalj
av bränslekommissionens ställning har försvårats därav, att något bokslut
för bränsleåret 1917—1918 ännu icke föreligger.

Utskottet har med det anförda velat framhålla, att redan nu, oberoende
av en eventuellt lägre prissättning å bränslekommissionens återstående
vedlager, bränslekommissionens rörelse medfört en förlust, vari -

6

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

genom en betydande del av det av riksdagen försträckta rörelsekapitalet
måste anses ha gått förlorad.

Redan vissa av de förhållanden, som här anförts, omöjliggöra ett
fasthållande vid de av bränslekommissionen nu fastställda priserna och
kräva en sänkning av dessa. De omnämda vedpartierna inom Norrland
och Dalarne, enligt uppgift uppgående till några miljoner kubikmeter, som
på grund av sitt läge ej kunna transporteras och avyttras på bränslemarknaden,
måste givetvis realiseras till andra ändamål. Att detta i
många fall ej kan ske annat än till nedsatt pris, torde vara uppenbart.
Ett längre dröjsmål med realiserandet skulle i fråga om vissa partier,
särskilt av okluven och obarkad yed, säkerligen komma att medföra en
försämring av vedens kvalitet med ty åtföljande ytterligare förlust.

Men även med frånseende av dessa visserligen betydande men
dock speciella fall kan en friare prissättning av bränslekommissionens
ved med rätt till sänkning av priserna vara av tidsomständigheterna
påkallad. I den män den återgång mot normala förhållanden på bränslemarknaden,
som betingas av världskrigets avslutande, medför ökad tillgång
på stenkol och sänkta stenkolspriser, torde bi-änslekommissionens
nuvarande priser på ved ej kunna upprätthållas annat än genom en
för landet skadlig tvångsprissättning. Under sådana förhållanden måste
bränslekommissionen givas rätt att försälja sin ved till priser, som motsvara
marknadsläget och som möjliggöra en realisation med minsta
förlust.

I vad män dessa redan lidna eller blivande förluster kunna läggas
bränslekommissionen till last eller äro att hänföra till orsaker, varöver
bränslekommissionen ej kunnat råda, därom har utskottet ej velat uttala
sig. Dock vill utskottet erinra därom, att i den mån det av bränslekommissionen
och riksvärderingsnämnden fastställda rotpriset varit för
högt, såsom senast överrevisorerna framhållit, har den därpå grundade
ökade vedkostnaden hittills i huvudsak drabbat den vedköpande allmänheten,
men att denna ökade kostnad i och med en prissänkning kommer
att drabba statsverket som en direkt förlust.

Av det anförda torde framgå, att utskottet finner det av omständigheterna
påkallat att medgiva, att bränslekommissionens vedlager må,
där så erfordras, försäljas till nedsatt pris för att möjliggöra att den av
Kungl. Maj:t anbefallda avvecklingen av bränslekommissionens verksamhet
måtte äga rum med minsta möjliga förlust för statsverket. Givetvis
får denna avveckling ej ske mer brådstörtat än som betingas av
ekonomiska hänsyn. Utskottet förutsätter alltså, att, med beaktande av
de direktiv, som givits bränslekommissionen vid dess tillsättande, avveck -

Andra särskilda utskottats till ålande Nr 11.

lingon kommer att bedrivas på ett fullt affärsmässigt sätt. Utskottet
förväntar även, att Kungl. Maj:t bereder riksdagen tillfälle att följa
avvecklingens vidare förlopp.

I den kungl. propositionen hemställes om riksdagens medgivande
att vid bränslekommissionens framtida prissättning å ved hänsyn även
måtte få tagas till önskvärd heten av ett lättande av dyrtidens tryck
särskilt ifråga om de mindre bemedlade.

Utskottet får i detta avseende hänvisa till de åtgärder, som redan
av Kungl. Maj:t vidtagits, senast genom kungl. brevet av den 20 juni
1918 angående tillhandahållande av billig hushållsved. Beträffande de
ytterligare åtgärder, som i den kungl. propositionen antydas, får utskottet
hänvisa till bränslekommissionens vid utskottsutlåtandet som
bilaga 2 fogade skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet
av den 21 november 1918. För den händelse eu utvidgad utdelning av
ved till nedsatt pris skall äga rum, förordar bränslekommissionen, att
den genom kungl. brevet av den 20 juni 1918 medgivna rätten till vedkort
fördubblas, med undantag dock beträffande personer med minst 5,000,
resp. 7,000, kronors inkomst. Bränslekommissionen beräknar, att på
grund av denna utsträckta rätt 1 V> å 2 miljoner kubikmeter skulle
komma att uttagas, vållande bränslekommissionen en ytterligare förlust
av 12 å 16 miljoner kronor. Då den kvantitet, som beräknas bli uttagen
å vedkort enligt nu gällande förordning, uppgår till cirka 3 miljoner
kubikmeter och rättigheten, enligt detta bränslekommissionens
förslag, skulle i det närmaste fördubblas, synes bränslekommissionens
beräkning av den sannolika förlusten vara snarare låg än hög.

Utskottet kan icke finna, att en utsträckt vedutdelning av denna
art till nedsatt pris och medförande en så betydande statsutgift är tillräckligt
motiverad eller av förhållandena påkallad, desto mer som den av
Kungl. Maj:t föreslagna och av utskottet förordade rätten till sänkning
av bränslekommissionens vedpriser vid sin tillämpning torde komma att
medföra en allmän lättnad å bränslemarknaden.

Med vad utskottet här anfört torde utskottet även tillfyllest hava
motiverat ett avstyrkande av de till utskottets behandling hänvisade
motionerna av herr Lithander och av herr Hage m. fl.

Med stöd av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen måtte, med tillkännagivande,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej kunnat i
oförändrat skick av riksdagen godkännas, medgiva, att
bränslekommissionens vedlager må försäljas till pris,

8

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

som av Kungl. Maj:t prövas lämpliga med hänsyn
till en affärsmässig avveckling av bränslekommissionens
verksamhet;

2:o) att herr Lithauders motion ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda samt

3:o) att herr Hages m. fl motion ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 december 1918.

På utskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation:

av herr Lindqvist i Kosta, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad.

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

it

Bilaga /.

Till Konungen.

I underdånig skrivelse den 4 mars 1918 med förslag till förordning om
skydd mot skövling av enskildes skogar liar bränslekommissionen framhållit, hurusom
bränslefrågan i jämförelse med förhållandena vid kommissionens tillsättande numera
befinner sig i ett så förbättrat läge, att en avveckling av det statliga ingripandet för
bränslebehovets tillgodoseende är möjlig. Såsom i nämnda skrivelse också berörts,
bör helt naturligt kommissionens verksamhet, som har till ändamål att ombesörja
anskaffning av bränsle för landets behov, i den mån detta behov icke kan fyllas
genom den enskilda företagsamheten, avpassas så att densamma, för att icke verka
störande på bränslemarknaden, successivt avvecklas för att vid lämplig tidpunkt
helt upphöra. Med tanke härpå har kommissionen redan vidtagit flera åtgärder,
som verka i riktning mot en avveckling av dess verksamhet. Sedan kommissionen
redan i januari månad innevarande år börjat inskränka avverkningarna i vissa län,
har kommissionen under våren helt upphört att avverka skog, som tagits i anspråk
jämlikt förfoganderättslagen. I de få fall, där vedawerkning för kommissionens
räkning sedermera ägt rum, har den skett i områden, där kommissionen genom
frivillig upplåtelse förvärvat rätt att avverka skog. I den mån avverkningarna minskats,
har kommissionen företagit därav föranledda förändringar i länsdistriktens
antal, ävensom betydlig minskning av personalen. Då den nya lagen mot skogsskövling
gjort det möjligt att från kommissionens sida lämna större frihet vid den
enskilda avverkningen, har kommissionen, med tanke på att vedanskaffningen skulle
kunna ökas, ansett sig kunna lämna allmänt tillstånd till industrier m. fl. att genom
förvärvande av avverkningsrätter å annans mark skaffa sig bränsle. Därjämte har
kommissionen genom cirkulär och annonser i tidningar sökt intressera särskilt industrien
att genom stubbrytning och tillvaratagande av avfallsbränsle öka bränsleförrådet.
Den omfattande verksamhet, kommissionen utövar för reglering av handeln
med träkol, har genom överenskommelse med järnverksägare blivit avvecklad, så
att handeln med dylika kol blir fullkomligt fri den 1 nästkommande december.

Då enligt bränslekommissionens åsikt tiden nu är inne att fatta ståndpunkt
till frågan angående lämplig tidpunkt, då det statliga ingripandet på här ifrågavarande
område bör definitivt upphöra, har kommissionen upptagit denna fråga till
behandling. För att i den mån det låter sig göra erhålla material för frågans rätta
bedömande har kommissionen dels verkställt inventering av kommissionens vedlager
den 1 oktober innevarande år, dels ock sökt beräkna det vedbehov, som kommissionen
har att fylla under tiden från och med sistnämnda dag till den 1 januari
1920. Kesultatet av dessa beräkningar föreligger i efterföljande tablå.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 11 samt. 2 avd. 8 käft. (Nr 11.) 2

10

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

Beräkning över tillgång och behov av ved inom

Vedinventarium den

Vio 1918

Beräknat

Summa

L ä n

vid last-platser

i skogen

till den */i
1920

A n

tal k

u b i k

1

Stockholm ................................

284,600

284,600

2

Göteborg ....................................

105,000

105,000

3

Malmö ........................................

40,000

40,000

4

Stockholms län ........................

337,948

545,395

109,657

993,000

5

Uppsala län................................

207,800

276,890

30,000

514,690

6

Södermanlands län....................

185,900

272,100

156,700

614,700

7

Östergötlands län ....................

203,670

365,460

30,500

599,630

8

Jönköpings län ........................

104,500

427,200

86,700

618,400

9

Kronobergs län ........................

184,809

282.294

5,000

472,103

10

Kalmar län.......^........................

476,471

516,176

125,939

i 1,118,586

1 1

Gottlands län ............................

8,369

23,275

12.700

44,344

12

Blekinge län ............................

80,848

94,531

1,000

176,379

13

Malmöhus & Kristianstads län

20,849

163.685

37,000

221,534

14

Hallands län ............................

17,750

127,700

12,500

157,950

15

Göteborgs & Bohus län............

19,395

128,230

13,300

160,925

16

Alvsborgs län''1............................

75,705

187,563

182,732

446,000

17

Skaraborgs län ........................

139,110

69,760

52,650

261,520

18

Värmlands län............................

125,450

70,500

57,350

253,300

19

Örebro län ...............................

220,556

124,255

51,648

396,459

20

Västmanlands län ....................

251,000

288,501

539,501

21

Kopparbergs län........................

554,068

257,249

17,540

828.857

22

Gävleborgs län ........................

759,404

583,332

25,500

1,368,236

23

Västernorrlands och Jämtlands
län...........................................

1.887,306

550,806

2,438,112

24

Västerbottens län ....................

347,184

15,642

15,000

377,826

25

Norrbottens län ........................

235,723

73,890

142,607

452,210

Summa

6,873,415

5,444,434

1,166,023

13,483.872

Motsvarande den Vs 1918

8,-495,791

6,270,257

1,322,776

16,088,824

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

11

de olika länen under tiden V10 1918—1/J 1920.

Anmält och beräknat behov till flen 1/i 1920

av:

Beräknat över-skott ( + ) eller
brist (—) den
l/i 1920

Hush&llsved

Industrived

Järnvägs ved

Angbåtsved

Summa

meter

1 ö s t

in h t t

654,600

600,000

30,000

1,284,600

— 1,000,000

i

855,000

355,000

250,000

2

190,000

190,000

150,000

3

500,000

350.000

145,000

995,000

2.000

4

101,700

27,100

10,900

18.000

157,700

+

356,990

5

91,600

47,400

40,000

14,500

193,500

+

421.200

e

131.760

105,600

56,300

10,500

304,160

+

295,470

7

121,300

103,700

122,700

3,900

351,600

+

266,800

8

38,019

91,665

51,925

181,609

+

290,494

9

138,415

34,680

56,300

72,200

301,595

+

816.991

1 0

23,750

8,750

13,250

11,250

57,500

13,156

1 1

104,450

58,790

20,000

11,300

194,540

18,161

1 2

300,000

75,000

237,000

30.000

642.000

420,466

13

104,400

55,300

48,700

11,500

219,900

61,950

14

150.000

75,000

5,000

40,000

270,000

109,075

15

112,800

100,000

60,000

7,200

280.000

+

166.000

16

37.050

36,350

27.900

20.100

121,400

+

140,120

17

61,500

87.000

128,000

21,300

297.800

44.500

18

187,185

109,340

96,925

11,000

404,450

7.991

1 9

190,000

230,000

50,000

2,000

472,000

+

67,501

20

215,400

106,200

224.700

546,300

+

282,557

21

103,900

92,400

335,300

6,000

537,600

+

830,636

22

386,600

_

389,000

31,200

806,800

+ 1,631,312

23

18,455

29,000

8,700

40,568

96,723

!

“T

281,103

24

32,000

5,000

100,000

5,000

142,000

+

310,220

25

4,349,884

2,428,275

2,083,100

542,518

9,403,777

+ 4,080.095

12

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr .11.

Förestående tablå utvisar, huru förhållandena antagas gestalta sig för var och
en av de större städerna och vart och ett av de skilda länen. Denna tablå giver
vid handen, att kommissionens hela vedlager den 1 oktober 1918, ökat med beräknat
vedtillskott till den 1 januari 1920, skulle utgöra över 13 miljoner kubikmeter,
samt att det ungefärliga vedbehov, som kommissionen till sistnämnda dag har att
fylla, skulle uppgå till sammanlagt över 9 miljoner kubikmeter.

För att jämväl erhålla så fullständig kännedom som möjligt angående mängden
av enskilda tillhörig ved, ingick bränslekommissionen den 6 sistlidne juli till
Eders Kungl. Maj:t med underdånig framställning om att en mera omfattande riksinventering
måtte verkställas och avse tillgången den 30 augusti. Resultatet visade
en behållning av i runt tal 17,000,000 kubikmeter. Landets hela vedförråd skulle
således utgöra omkring 30,000,000 kubikmeter.

Den till över 18 miljoner kubikmeter uppgående vedmängd, varöver bränslekommissionen
beräknats förfoga, är emellertid, såsom av den bifogade tablån framgår,
icke så fördelad över landet, att det beräknade konsumtionsbehovet överallt
kan tillgodoses, utan att mera avsevärda transporter måste företagas. Särskilt förhåller
det sig så beträffande landets största städer samt de södra och västra kustlandskapen.
En väsentlig del av kommissionens vedlager finnes dessutom på ett
så långt avstånd från de största konsumtionsorterna, att det med nuvarande höga
frakter torde bliva svårt att för dessa orters behov tillgodogöra sig någon större
del av denna ved. Likväl anser kommissionen med hänsyn bland annat till de möjligheter,
som dock i viss utsträckning förefinnas att för jämförelsevis rimliga kostnader
frakta ved från ort till annan, att kommissionen, även utan att igångsätta
någon vedanskaffning i större skala, bör kunna tillgodose de anspråk, som för
bränslebehovets fyllande till den 1 januari 1920 komma att ställas på densamma.

Rätta tidpunkten för upphörande av bränslekommissionens verksamhet är
givetvis svår att på förhand bestämma. De största svårigheterna ligga däri, att
det icke låter sig göra att i förväg verkställa några tillförlitliga beräkningar rörande
den blivande stenkolsimportens storlek, stenkolspriserna och andra dylika omständigheter,
vilka äro av avgörande betydelse för frågans bedömande. Nu angivna
svårigheter få emellertid icke förhindra, att beslut i frågan fattas i så god tid, att
den enskilda företagsamheten hinner göra sig beredd att övertaga den verksamhet,
staten bedrivit för bränslebehovets fyllande. Det kan icke nog kraftigt framhållas,
hurusom det är av synnerlig stor vikt, att avvecklingen igångsättes på ett sådant
sätt och på ett så tidigt stadium, att de enskildas förmåga att skaffa ved verkligen
kommer att göra sig gällande och åstadkommer tillfyllestgörande resultat. Då man
härvid betänker, att den ved, som skall användas under en vinter, bör för att bli
torr och därigenom få större bränslevärde avverkas under föi’egående vinter, är det
tydligt, att tidpunkten för uppförandet av den statliga regleringen av bränsleförbrukningen
måste fastställas och tillkännagivas minst ett år i förväg. Enligt kommissionens
uppfattning är den i god tid erhållna vissheten i detta avseende mera än
något annat ägnad att stimulera de enskildas verksamhet för vedanskaffningen, i det
att. y ed p r o d u c e n te in a få en hållpunkt för sina beräkningar ifråga om avsättningsmöjligheterna
och konsumenterna bibringas en klar syn på nödvändigheten för dem
att vara beredda att från och med en viss dag själva sörja för sitt behov.

På grund av vad ovan anförts och med hänsyn till den betydande vedmängd,

Åtdra rar skild a utskottds utlutande. Nr It.

l;i

varöver landet förfogar samt deri ökade benägenhet för enskild avverkning, som
visat sig vara för handen, håller bränslekomissionen före, att det ur skilda synpunkter
förefaller lämpligt att avveckla kommissionens verksamhet på sådant sätt
att kommissionens omsorg för vedbehovets fyllande upphör den 1 januari 1920.
Därest så sker bör givetvis den statliga regleringen av bränsleförbrukningen jämväl
upphöra från och med sistnämnda dag. Uppenbarligen bör för sådant fall kommissionen
bemöda sig om att till nämnda tid helt avveckla sin verksamhet. Kommissionen
har dock den uppfattningen, att det icke kan vara att förvänta, att kommissionens
hela vedlager, särskilt det i Norrland befintliga, skall kunna vara slutsålt
till berörda tid. Det torde därför bliva erforderligt, att antingen kommissionen efter
lämplig omorganisation eller ock annat statens organ efter samma tid fortsätter och
avslutar kommissionens affärer.

Man måste otvivelaktigt räkna med att bränslekommissionens upphörande med
sin verksamhet kan komma att medföra vissa svårigheter med avseende å vedbehovets
tillgodoseende såväl under själva avvecklingstiden som ock under den närmaste
tiden därefter. Det är nämligen, såsom förut framhållits, icke möjligt att på
förhand göra säkra beräkningar, vare sig rörande behovet eller den blivande totala
tillgången på bränsle. Skulle import av stenkol och koks kunna ske i betydligt större
omfattning än hittills under kristiden samt prisen å kol sjunka till och under den
gräns, inom vilken användningen av kol i kostnadsliänseende är jämställd med eller
förmånligare än eldning med ved, o komme detta säkerligen att medföra betydlig
minskning av vedförbrukningen. A andra sidan skulle det ju kunna inträffa, att
järnvägar och industrier in. fl. tillföljd av ytterligare minskning i koltillförseln komme
att nödgas öka användningen av ved. En svårighet som man säkert har att räkna
med under avvecklingstiden är den förut berörda ojämnheten i fördelningen av den
befintliga veden i förhållande till behovet å de olika konsumtionsorterna. Det har
förut framhållits, att på grund av de höga fraktkostnaderna det icke torde bliva
möjligt att i erforderlig utsträckning utnyttja de stora vedtillgångarna i landets
norra delar för behovet i de mellersta och södra landskapen, där vedtillgången på
vissa håll är ganska knapp. Det måste tagas med i räkningen, att kommissionens
vedtillgång på en och annan ort, som i transporthänseende är ogynnsamt belägen,
kommer att visa sig otillräcklig för ortens behov även ifråga om tiden före den 1
januari 1920. Därest i dylika fall vedtillgången i öppna marknaden på orten är tillräcklig,
skulle ju kommissionen kunna skaffa ved genom inköp för att tillhandahålla
densamma åt konsumenterna. Skulle därvid vedförsäljningen till kommissionen ske
på frivillighetens väg, så bleve utan tvivel följden, att den konkurrens, som måste
uppstå mellan kommissionen och andra uppköpare av ved, åstadkomme fördyring av
veden. Lämpligare förefaller det därför att det överlåtes åt vederbörande konsumenter
att i sådana fall utan kommissionen såsom mellanhand verkställa behövliga
vedinköp. Vid fördelningen av den i kommissionens hand befintliga veden på olika
konsumtionsbehov torde i första hand den egentliga hushållsförbrukningen böra tillgodoses,
samt industrier och med dem jämförliga konsumenter, vilka lättare än flertalet
mindre förbrukare kunna skaffa ved även från längre bort belägna orter, hänvisas
till öppna marknaden. Därest å någon ort verklig brist på bränsle kommer
att yppa sig, kan det naturligtvis bliva nödvändigt att verkställa längre transporter
av ved, även om kostnaden därför blir ganska hög. Att såsom också till äventyrs
skulle kunna ifrågasättas grunda kommissionens vedinköp på en för vederbörande

14 Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

skogsägare stadgad leveransplikt, anser kommissionen av flera skäl icke vara att
förorda.

En utväg, som alltid bör stå öppen för fyllande av vissa vedbebov< är="" avverkningar="">
å kronoskogarna, och torde sådan vedanskaffning genom domänstyrelsens
försorg böra äga ram i största möjliga utsträckning inom de län, där vedbrist är
att befara. För att domänstyrelsen skall kunna vidtaga på densamma ankommande
åtgärder i sådant avseende, är bränslekommissionen i tillfälle att lämna domänstyrelsen
nödiga uppgifter angående vedtillgångar och vedbehov. Däremot vill det
synas kommissionen såsom en onödig omgång, om under avvecklingstiden veden från
kronoskogarna tillhandahålles konsumenterna genom kommissionens förmedling.
Kommissionen är av den meningen, att dessa vedförsäljningar kunna äga ruin utan
kommissionen såsom mellanhand.

Det skulle möjligen kunna ifrågasättas att låta den statliga regleringen upphöra
efter hand i de olika länen, allt eftersom bränslekommissionens lager i skilda
län bliva slutlevererade och förhållandena i övrigt därstädes synas mogna för regleringens
avveckling. Mot ett dylikt förfaringssätt synes emellertid tala, att detsamma
skulle medföra ojämnheter med avseende å bränslepris in. m. samt giva
anledning till klagomål av olika slag. Kommissionen håller därför före, att den
statliga regleringen, när tiden är inne, bör upphöra samtidigt över hela riket.

I detta sammanhang kan lämpligen framhållas, att det måste betraktas såsom
synnerligen ovisst, huruvida de bränslekommissionen tillhöriga vedlager, som
den 1 januari 1920 skulle komma att finnas odisponerade och som kommissionen
därefter vore hänvisad att realisera fritt i öppna marknaden, kunna komma att betinga
en köpeskilling, som täcker kommissionens självkostnader. De förluster, som
därigenom kunna tänkas uppkomma, torde emellertid knappast kunna undvikas vid
avvecklingen av en verksamhet sådan som den åt kommissionen anförtrodda.

En av de största vanskligheterna vid en sådan avveckling som den, varom
här är fråga, torde otvivelaktigt sammanhänga med spörsmålet, huru särskilt de
stora stadssamhällenas bränslebehov skall tryggas under tiden närmast efter den
statliga regleringens upphörande. Det torde icke kunna undvikas, att ansvaret för
dessa vanskligheters övervinnande kommer att vila på berörda samhällen själva och
deras kristidsorganisationer, vilka bliva hänvisade att genom köp eller tilläventyrs
egna avverkningar tillgodose sina behov. Det ligger i sakens natur, att bränslekommissionen
i möjligaste mån bör söka underlätta vedanskaffningen för dessa samhällen
och i de fall, där det låter sig göra, reservera ved även för deras nu ifrågavarande
behov.

Därest bränslekommissionens verksamhet enligt nådiga förordningen den 13
juli 1917 angående regleringen av bränsleförbrukningen skall upphöra den 1 januari
1920, synes det lämpligt, att utdelningen av s. k. kortved till nedsatt pris icke
kommer ifråga under bränsleperioden 1919—1920. Den reglering av priset å hushållsveden,
som särskilt för de mindre bemedlade må anses erforderlig, måste då
genomföras på annat sätt, exempelvis enligt de grunder, som tillämpas ifråga om
förbilligande av matvaror m. m.

Under åberopande av vad bränslekommissionen härovan anfört får kommissionen
i underdånighet hemställa, att Eders Kung!. Maj:t måtte bestämma,

att det kommissionen meddelade uppdraget att sörja för tillgodoseendet av

Andra särskilda utskottets utlåtande AV 11.

15

den enskilda hushållsförbrukningen samt industriens och transportmedlens behov av
bränsle skall upphöra från och med den 1 januari 1920,

att den statliga reglering av bränsleförbrukningen, som är grundad å bestämmelserna
i nådiga förordningen den 13 juli 1917, jämväl skall upphöra från och
med den 1 januari 1920,

att i samband därmed kommissionens verksamhet skall så snart ske kan
upphöra,

samt att tilldelning från kommissionens lager hushållsved mot s. k. vedkort
icke skall ifrågakomma efter gången av bränsleperioden 1918—1919.

Stockholm den 1 november 1918.

Underdånigst

BRÄNSLEKOMMISSIONEN
Nils Delin.

Bilaga 2.

Till herr statsrådet och chefen för kung!, finansdepartementet.

Med anledning av herr statsrådets anmodan till bränslekommissionen att
yttra sig över huru för de mindre bemedlade i samhället en ifrågasatt nedsättning
av vedpriset under innevarande bränsleperiod — utöver den rabatt som redan tilllämpas
— lämpligen bör anordnas, får kommissionen vördsamt anföra följande.

Enligt de nu gällande bestämmelserna angående tillhandahållandet av billigare
hushållsved utlämnas veden mot s. k. vedkort. Dessa berättiga för tiden från
och med den 1 juli 1918 till och med den 30 juni 1919 till inköp för personer bosatta
i Norrbottens län av högst 5 kubikmeter ved, för personer bosatta i Västerbottens
län av högst 3 kubikmeter, för personer bosatta i Jämtlands, Västernorrlands,
Gävleborgs och Kopparbergs län av högst 2 kubikmeter samt för personer
bosatta i övriga delar av landet av högst 1 kubikmeter, dock att intet hushåll äger
bekomma större kvantitet ved än som belöper å 5 personer. Vedkorten medföra i
jämförelse med nuvarande pris å annan hushållsved än den s. k. kortveden en rabatt
som per kubikmeter motsvarar dels ett belopp av 5 kronor 50 öre och dels
det belopp, varmed fraktkostnaden för respektive ort överstiger en beräknad medelfraktkostnad
av 4 kronor. Denna förmån för konsumenterna medför, att kommissionen
erhåller ett pris, som, sedan de verkliga fraktkostnaderna dragits från detsamma,
uppgår till endast omkring hälften av beräknat självkostnadspris å produktionsorten.

Bränslekommissionen anser, att det nu ifrågasatta ytterligare förbilligandet
av veden för mindre bemedlade jämväl bör anordnas genom tilldelning av vedkort,
och föreslår, att det sker exempelvis på sådant sätt, att de personer, som med hänsyn
till sin ekonomiska ställning anses därvid böra komma ifråga, utöver det antal

16 Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

kort, som de erhålla enligt nu gällande bestämmelser, tilldelas ytterligare ett lika
stort antal kort, berättigande till enahanda rabatt. Varje sådan person skulle då
under innevarande bränsleperiod sammanlagt erhålla kort berättigande till inköp i
Norrbottens län av högst 10 kubikmeter, i Västerbottens län av högst 6 kubikmeter,
i Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län av högst 4
kubikmeter och i övriga delar av landet av högst 2 kubikmeter, allt med den ovannämnda
begränsningen, att intet hushåll skulle äga bekomma större kvantitet ved än
som sålunda belöpte å 5 personer.

Emot sakens ordnande på nyss angivet sätt kan möjligen anmärkas, att den
vedmängd, som i de nordliga delarna av landet skulle kunna av vedkonsumenterna
inköpas till det billigare priset, i vissa fall skulle komma att överstiga vederbörande
konsumenters behov. Man torde emellertid med skäl kunna förutsätta, att ingen
kommer att utnyttja rätten i vidsträcktare mån än som betingas av hans behov
för innevarande bränsleperiod. Därtill kommer att vedtillgången i Norrland är
riklig. Bränslekommissionen anser fördenskull att det icke föreligger tillräckliga
skäl att i detta sammanhang föreslå någon förändring i fråga om den för närvarande
tillämpade proportionen de olika landsdelarna emellan.

Hittills hava alla landets invånare utan hänsyn till deras ekonomiska ställning
ägt åtnjuta den förmån, som är förenad med erhållande av vedkort. Då det nu
är fråga om att ytterligare i ekonomiskt hänseende underlätta bränslebehovets
fyllande för dem, som närmast äro i behov av dylik hjälp, gäller det att finna
lämpligaste vägen för en riktig tillämpning av denna grundsats. Valet torde därvid
komma att stå mellan att antingen utan vidare fastslå, att alla, vilkas inkomster
icke överstiga en viss gräns, skola komma i åtnjutande av den nya förmånen,
eller ock överlåta åt livsmedelsnämnderna att efter prövning i varje särskilt fall
verkställa korttilldelning. Bränslekommissionen anser det förstnämnda alternativet
vara att föredraga, därvid den för rättighetens åtnjutande avgörande inkomstgränsen
exempelvis torde kumia för landet i allmänhet sättas till 5,000 kronor och
för de orter, där med ledning av socialstyrelsens beräkningar levnadskostnaderna
kunna sägas vara särskilt höga, till 7,000 kronor.

Från den nu ifrågavarande förmånen torde under alla förhållanden böra
undantagas de som äro i tillfälle att kunna av egen skogstillgång tillgodose sitt
husbehov av bränsle.

Bränslekommissionens vedtillgång är i vissa delar av landet ganska knapp
och leverans av kortved kan därstädes icke ske utan transporter, som draga synnerligen
höga kostnader. Det kan ifrågasättas, huruvida ytterligare vedkortsutdelning
bör äga rum å dylika platser. Bränslekommissionen anser, att denna fråga
bör prövas och avgöras med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
Därest å en plats, där bränslekommissionen saknar ved, sådan i
öppna marknaden finnes i tillräcklig mängd och till rimligt pris, anser kommissionen
sig böra vara befriad från skyldighet att utlämna de ytterligare vedkort, varom
nu är fråga. Om återigen vedtillgången å någon ort i allmänhet är otillräcklig och
priset högt, torde kommissionen böra, även om det medför höga fraktkostnader,
tillhandahålla ved mot kort i den föreslagna utsträckningen.

Till frågan, huru under avvecklingstiden försäljningen lämpligen bör ordnas
beträffande den övriga veden, såsom industrived, m. m., som icke tillhandahålles
enligt vedkortssystemet, skall bränslekommissionen senare återkomma.

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

17

På grund av det ovan anförda vill bränslekommissionen föreslå,
att de personer inom landet, hvilkas inkomster icke överstiga exempelvis
5,000 kronor eller, då det gäller de dyraste orterna, 7,000 kronor, måtte under
innevarande bränsleperiod för sig och sina hushåll erhålla ytterligare lika antal
vedkort som det, de enligt nu gällande bestämmelser äga utbekomma, ocli medförande
samma förmåner som de vedkort, vilka nu utdelas,

att därifrån undantagas de personer, som hava egen skogstillgång tillräcklig
för deras husbehov av bränsle,

samt att i fall, då bränslekommissionen i någon ort icke inom vanligt transportområde
äger vedförråd, som medgiver ytterligare tilldelning av kortved, det i
varje särskilt fall får avgöras, huruvida sådan ytterligare tilldelning ändock skall
äga rum därstädes.

-

Stockholm den 21 november 1918.

BRÄNSLEKOMMISSIONEN
IVAR ÅKERMAN.

G. Hultman.

Bilaga 3.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t på bränslekommissionens framställning beslutat, att kommissionens
verksamhet skall avvecklas, har kommissionen i skrivelse av den 21 i förra
månaden efter anmodan av herr statsrådet yttrat sig om hur försäljningen av s. k. kortved
bör ordnas, särskilt med hänsyn till ifrågasatt ökning av vedkortens antal
för innevarande bränsleår. Frågan om den övriga veden, varöver kommissionen
förfogar, behandlades icke i skrivelsen annorlunda än att kommissionen förklarade
sig skola återkomma härtill.

Försäljningen av annan ved än kortved har hitintills skett enligt följande prisberäkning.
Ilushållsved har sålts till beräknat självkostnadspris med tillägg av
genomsnittsfrakt för varje särskild ort samt ved till industrier, kommunikationsverk
m. fl. till självkostnadspris med tillägg av en för hela landet beräknad genomsnittsfrakt.
Industrier och därmed jämförliga vedkonsumenter hava dessutom betalat en
tilläggsavgift av en krona 65 öre per kubikmeter. Sekundaved. har dock i vissa
fall sålts, utan att nu angivna bestämmelser blivit tillämpade.

Då det nu, på sätt bränslekommissionen i underdånig skrivelse den 1 november
1918 uttalat sig för, gäller att på lämpligaste sätt och kortaste tid slutförsälja den ved,
varöver bränslekommissionen förfogar, är det enligt kommissionens uppfattning icke möjligt
att upprätthålla de hittills tillämpade bestämmelserna beträffande självkostnadspris,
genomsnittsfrakt och tilläggsavgift, utan försäljningen bör ske till sådana priser,
som med hänsyn till vedens beskaffenhet och prisläget å varje särskild ort kunna beBihong
till urtima riksdagens protokoll 1918. 11 samt. 2 avd. 8 käft. (Nr 11.) 3

18

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

tingas, således en fullt affärsmässig avyttring av veden med huvudsyfte att kunna
åstadkomma en snar försäljning.

Vid inventeringen den 1 sistlidne oktober hade bränslekommissionen ett vedlager
av i runt tal 13,000,000 kubikmeter, varav dock omkring 1/4 finnes å sådana
platser — huvudsakligast i Norrland och Dalarne — att denna ved på grund av
de höga frakterna icke kan försäljas i mellersta och södra Sverige, där tillgången
å ved på flera ställen är ganska knapp. Det vedbehov, som bränslekommissionen för
sin del skulle komma att fylla intill den 1 januari 1920, är med ledning av föregående
leveranser beräknat till i runt tal 9,000,000 kubikmeter, och skulle kommissionens
lager sålunda vara tillräckligt att till denna tid täcka behovet, oaktat en väsentlig
del av förrådet icke kan nyttiggöras som vedbränsle.

Vid veddistributionen måste i första hand kortveden levereras, och beräknas
den hittills beslutade tilldelningen av dylik ved för innevarande bränsleår komma att
uppgå till cirka 3,000,000 kubikmeter. Därest vedkortens antal skulle komma att
ökas, på sätt som blivit ifrågasatt, kommer säkerligen antalet kubikmeter kortved
att uppgå till 4,500,000 å 5,000,000, varigenom en väsentlig del av den ved, varöver
bränslekommissionen förfogar, och som är så belägen, att den i mån av behov kan
användas som vedbränsle, kommer att tagas i anspråk som kortved.

Av den ved, som återstår utöver behövlig kortved, torde vid försäljningen
hushållsförbrukningen böra i första hand tillgodoses, och synes därvid försäljningen
lämpligast kunna ske genom livsmedelsnämnderna.

Om den hittills följda prisberäkningen med tillämpande av genomsnittsfrakt
skall upphöra, kommer detta att medföra betydligt högre vedpris å vissa orter för
industrier och därmed jämförliga vedförbrukare, som äro ogynnsamt belägna ur
transportsynpunkt i jämförelse med sådana vedförbrukare, vilka få låga frakter.
Kommissionen anser, att för dylika fall en efter förhållandena behövlig jämkning
bör ske beträffande vedpriset.

Vid avvecklingen komma säkerligen att uppstå betydande svårigheter beträffande
de vedförråd i Norrland och Dalarne, som äro så belägna, att de på grund av de
höga fraktkostnaderna icke kunna komma i fråga som vedbränsle, props eller pappersved.
Huru stora kvantiteter, det härvidlag kommer att röra sig om, är dock för
närvarande omöjligt att avgöra, emedan detta till väsentlig del är beroende av
efterfrågan på denna ved från sådana industrier och därmed jämförliga konsumenter,
vilka i brist på kol kunna vilja använda kommissionens ved, samt denna efterfrågan
i sin ordning beror av blivande tillgång och pris på kol.

Med tanke på att nyssberörda vedförråd säkerligen i stor utsträckning måste
utnyttjas genom kolning, bar kommissionen låtit verkställa utredning i sådant syfte.
Av utredningen framgår, att milkolning, även om närvarande höga priser å kol skulle
kunna erhållas, kommer att lämna ganska dåligt ekonomiskt resultat, men att ugnskolning
däremot kommer att ställa sig gynnsammare, beroende på de rätt värdefulla
biprodukter, som erhållas vid ugnskolning. Denna kolningsmetod medför dock i
detta fall stora svårigheter. På grund av vedens spridda läge måste kolningen i
allmänhet ske med användande av mindre, flyttbara ugnar. Vidare skulle säkerligen
anläggningskostnaden komma att ställa sig relativt dyr, beroende dels på de
nuvarande höga byggnadskostnaderna och dels på kortare användningstid för ugnarna
än vanligt. Slutligen kommer nog avvecklingen rörande kolningsveden att taga flera
år i anspråk, varvid man skulle riskera, att det nuvarande ovanligt höga priset å

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 11.

19

såväl kol som biprodukter skulle kunna sjunka väsentligt, innan avvecklingen vore
slutförd. Den verkställda utredningen avser ugnskolning i allmänhet, och det
erfordras en kompletterande undersökning med hänsyn till de särskilda förhållandena
i förevarande fall, i synnerhet i fråga om beskaffenheten och läget av den ved, som
är avsedd att kolas, innan kommissionen kan intaga en bestämd ställning till frågan.
Kommissionen vill dock redan nu uttala som sin uppfattning, att veden bör i första
hand och så långt det är möjligt försäljas till enskilda eller bolag, som kunna
använda den för kolning, men att, om dylik försäljning icke skulle kunna ske, det
kan ifrågasättas som lämpligt, att staten ingår som aktieägare i för ändamålet
särskilt bildade bolag. Först om det visar sig omöjligt att ordna vedens användning
enligt någotdera av dessa båda alternativ, synes staten böra vidtaga åtgärder för
att för egen räkning verkställa kolning av veden. Därest sistnämnda utväg skulle
behöva tillgripas, kommer, såsom förut antytts, detta med all sannolikhet att i
väsentlig grad fördröja den slutliga avvecklingen av bränslekommissionens verksamhet.

Utöver den ved, varöver bränslekommissionen förfogar, finnes följande egendom,
som vid avvecklingen måste avyttras, nämligen:

Do) En del träkol, som icke ingick i överenskommelsen med bruksbolagen,
då dessa under hösten övertogo kommissionens kollager;

2:o) Maskiner, såsom lokomobiler, elektriska motorer, trä- och ristuggare

m. in.;

3:o) Aktierna i Stockholms Vedaktiebolag samt Ostkustens och Västkustens
Transportaktiebolag;

Do) ävensom för verksamhetens bedrivande nödiga materialier och inventarier

m. in.

Rörande försäljningen av kortved samt bränsleförbrukningsförordningens tilllämpning
under avvecklingstiden ävensom övriga frågor, som därmed stå i sammanhang,
för kommissionen åberopa sin skrivelse av den 21 november 1918 till herr
statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet samt kommissionens underdåniga
framställning till Kungl. Maj:t av den 1 november 1918 angående avveckling
av kommissionens verksamhet.

Enligt bränslekommissionens mening vore det ändamålsenligt, om kommissionen
erhölle nådigt bemyndigande att på det sätt, vilket betingas av de förut antydda
riktlinjerna, försälja såväl den ved som den övriga egendom, varöver kommissionen
förfogar, dock att därvid viktigare frågor, där så prövas nödigt, underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Stockholm den 7 december 1918.

BRÄNSLEKOMMISSIONEN

IVAR ÅKERMAN.

Gr. Hultman.