Ökad tillgänglighet till sprututbytesverksamheter i Sverige
Betänkande 2016/17:SoU4
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 11 januari 2017
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Fler ska få tillgång till sprututbytesverksamheten (SoU4)
Åldersgränsen för att få delta i sprututbytesverksamheten sänks från 20 år till 18 år. Dessutom ska landstingen självständigt kunna ansöka om att starta upp en sprututbytesverksamhet. I dag måste alla kommuner i ett landsting godkänna en sådan ansökan.
Riksdagen sa ja till regeringens förslag.
Avsikten med förändringarna är att förbättra tillgången till sprututbyten i hela landet för personer som injicerar droger. I dag finns denna typ av verksamhet bara på nio platser i Sverige.
Syftet med utbyte av sprutor och kanaler är att förebygga spridning av hivinfektion och andra blodburna infektioner bland personer som missbrukar eller är beroende av narkotika. Sprututbytet bedöms vara ett effektivt redskap för att minska smittspridningen.
Lagändringarna börjar gälla den 1 mars 2017.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Propositioner: 1
Från regeringen
- Ökad tillgänglighet till sprutbytesverksamheter i SverigeProposition 2016/17:15
Motioner från ledamöterna
- Motion 2016/17:2963 Beroendevård
- Motion 2016/17:3000 Förebyggande arbete för ökad hälsa
- Motion 2016/17:3505 med anledning av prop. 2016/17:15 Ökad tillgänglighet till sprututbytesverksamheter i Sverige
- Motion 2016/17:3508 med anledning av prop. 2016/17:15 Ökad tillgänglighet till sprututbytesverksamheter i Sverige
Beredning, Genomförd
Justering: 2016-12-08
Trycklov: 2016-12-21
Betänkande 2016/17:SoU4
Alla beredningar i utskottet
Fler ska få tillgång till sprututbytesverksamheten (SoU4)
Åldersgränsen för att få delta i sprututbytesverksamheten sänks från 20 år till 18 år. Dessutom ska landstingen självständigt kunna ansöka om att starta upp en sprututbytesverksamhet. I dag måste alla kommuner i ett landsting godkänna en sådan ansökan. Socialutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.
Avsikten med regeringens lagförslag är att förbättra tillgången till sprututbyten i hela landet för personer som injicerar droger. I dag finns denna typ av verksamhet bara på nio platser i Sverige.
Syftet med utbyte av sprutor och kanaler är att förebygga spridning av hivinfektion och andra blodburna infektioner bland personer som missbrukar eller är beroende av narkotika. Sprututbytet bedöms vara ett effektivt redskap för att minska smittspridningen.
Lagändringarna ska börja gälla den 1 mars 2017.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2017-01-11
Debatt om förslag 2016/17:SoU4
Webb-tv: Ökad tillgänglighet till sprututbytesverksamheter i Sverige
Dokument från debatten
- Onsdag den 11 januari 2017Kammarens föredragningslistor 2016/17:52
- Protokoll 2016/17:52 Onsdagen den 11 januariProtokoll 2016/17:52 Ökad tillgänglighet till sprututbytesverksamheter i Sverige
- Onsdag den 11 januari 2017 (preliminär)Talarlista 2016/17:20170111
Protokoll från debatten
Anf. 145 Ann-Britt Åsebol (M)
Herr talman! Det är viktigt att minska smittspridningen av blodburna infektioner bland personer som injicerar narkotika. Främst gäller det infektioner som hiv och hepatit C. En stor del av smittspridningen sker genom att personer delar orena sprutor och kanyler. Om detta handlar det betänkande som vi nu ska debattera: sprututbytesverksamheter och tillgänglighet.
Erfarenheter från de mångåriga verksamheterna och projekten i Malmö och Lund visar att verksamheten tagits emot mycket väl av de personer som missbrukar narkotika. Sprututbytesprogrammet innebär att de som injicerar narkotika kan lämna in använda sprutor och kanyler till en mottagning och få nya i utbyte. Där kan också flera andra insatser vara tillgängliga, som syftar till att förbättra hälsan och motiverar till behandling av själva narkotikamissbruket. Sprututbytet ska ses som en del av de samlade insatser som landsting och kommuner gör för att minska narkotikamissbruket och dess skadeverkningar.
Droganvändning och narkotikaberoende orsakar stort lidande och leder ofta till personliga och familjemässiga tragedier. Antalet drogrelaterade dödsfall ökar samtidigt som den organiserade brottsligheten tjänar pengar på människors beroende och missbruk.
Vi moderater vill ha en tydlig och restriktiv narkotikapolitik. Vi vill att så få människor som möjligt ska pröva eller använda någon form av narkotika. Sverige ska ha nolltolerans mot narkotika. Våra ungdomar ska slippa hamna i drogberoende.
Sprututbytesverksamheterna ser vi moderater som en del av den samlade narkotikapolitiken. I dag är missbruksvården ett delat ansvar mellan kommun och landsting. Kommunerna har enligt socialtjänstlagen huvudansvaret för missbruks- och beroendevården, och hälso- och sjukvårdslagen ger landstingen skyldighet att tillgodose den medicinska och psykiatriska vården. Detta visar att problematiken och verksamheterna är tudelade.
I det förslag som nu lagts fram bedömer regeringen att ansvaret inom verksamheten för sprututbyte endast ska ligga på landstingen. Man vill alltså ta bort kommunernas inflytande över beslut om införande av sprututbytesverksamhet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Vi moderater vill att dagens lagstiftning ska ligga fast. Beslut om införande av sprututbytesprogram ska även framdeles fattas i samverkan mellan landsting/region och kommunerna. Lokala och regionala förutsättningar och samarbeten kan då bättre tillvaratas för att få den bästa vården.
Herr talman! Det är bekymmersamt att regeringen väljer att inte se helheten vad gäller en samlad missbruksvård och bekämpning av smittspridning av allvarliga sjukdomar. Regeringen argumenterar för att sprututbytesverksamheten främst är en smittskyddsinsats och att det därför är rimligt att det är den huvudman som ansvarar för smittskyddet, det vill säga landsting/region, som är bäst lämpad att avgöra om behov finns.
Samtidigt står det i departementsskrivelsen om ökad tillgänglighet till sprututbytesverksamheter i Sverige att det kommunala självstyret innebär att det är på lokal nivå som beslut om att inrätta verksamheten ska fattas.
Det är oroande att se hur denna regering väljer att prioritera. Den tar bort de redskap som fanns för att minska väntetiderna i vården och öka tillgängligheten för exempelvis patienter med smittsamma sjukdomar. Det handlar om det särskilda statsbidraget för insatser mot hiv/aids och andra smittsamma, överförbara och blodburna sjukdomar - satsningar som hittills har syftat till att förstärka och komplettera de åtgärder som landsting/regioner och kommuner vidtar. Regeringen väljer att prioritera förslag för att öka tillgängligheten till sprututbyte för dem som injicerar droger.
Regeringen konstaterar att det mest effektiva sättet att minska förekomsten av hepatit C och hiv är ett förebyggande arbete. Varför väljer man då att dra ned resurserna i budgeten på dessa insatser för att förhindra hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar?
Herr talman! En tydlig vårdkedja och ett helhetsperspektiv inom missbruks- och beroendevården jämte sociala insatser är helt nödvändigt. Alliansregeringen införde 2012 möjligheten till samverkansavtal mellan de olika huvudmännen avseende missbruksvården. Det är nu läge att se över möjligheten att göra dessa obligatoriska så att ingen person, oavsett var i landet man bor, ska falla mellan stolarna när det gäller lämpliga insatser och vård.
Alla delar av sprututbytesverksamheten bör utvärderas regelbundet. Insatserna ska utgå från dokumenterad kunskap, beprövad erfarenhet och den enskildes behov.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Moderaternas reservation 1.
(Applåder)
Anf. 146 Karin Rågsjö (V)
Herr talman! Det är inte alltid jag känner att jag verkligen bidragit politiskt till förändring för dem jag har kämpat för: de som inte har egna megafoner i samhällsdebatten och de som står längst ned i samhällstrappan. Men nu gör jag det. Tio års kampanjande om sprututbyte och om att ta bort vetorätten för kommunerna och sänka åldersgränsen för sprututbyte till 18 år går äntligen in i kaklet.
Vägen fram till i dag har varit kantad av tjänstemän och politiker, främst politiker, som spjärnat emot en självklar hälsoreform för injicerande, beroende kvinnor och män. Fördomar och okunskap har varit deras signum, liksom en brist på humanism som visar att de har haft en människosyn där beroende kvinnor och män inte riktigt har kvalat in som fullvärdiga medborgare värda ett fullgott liv, där hälsoinsatser ska erbjudas av samhället.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Jag är så himla glad att vi ska ta de här besluten i dag. Det är en seger för jämlik hälsa. Jag vill tacka Gabriel Wikström för att han fixade detta - jättebra! - och alla organisationer och politiker från olika partier som har kämpat för denna fråga. Tack!
Vetorätten har inneburit att kommunerna har kunnat säga nej till sprututbyte, trots att landstinget vill driva det. Nu sänker vi också åldern för att byta sprutor till 18 år. Det gör vi år 2017.
Det är ett misslyckande att det här beslutet har fått vänta så länge. Det är ett moraliskt, mänskligt och politiskt misslyckande. Hur många har fått hiv eller hepatit på vägen? Tusentals! Hur många har dött i onödan, och vilka bär ansvar för denna typ av sjukdomar och död? Jag menar att det är de politiker som ihärdigt fortsatt basunera ut att sprututbyte betyder fler missbrukare och som inte såg beroende män och kvinnor som människor utan som knarkare, en annan sorts människa som inte har rätt till jämlik hälsa.
Det finns en respektlöshet hos de politiker som fortsätter ignorera den forskning och erfarenhet som finns i världen och i Sverige om just sprututbyte. Ofta har debatten vulgariserats och sprututbyte målats ut som ingången till legalisering av narkotika. Det är ett vilseförande argument och en myt som man har odlat ganska kraftigt. Man verkar mena att fler skulle börja missbruka om det fanns sprututbyte.
I Stockholm visar det sig att 30 procent av dem som injicerar droger och går till sprututbyte inte har kontakt med socialtjänsten, psykiatrin eller hälsovården. Det får de genom att gå till sprututbyte. Men detta visar också att vi har en situation där man i den här gruppen inte riktigt har förtroende för vad socialtjänst och vård kan erbjuda.
Det är heller inte rimligt att politiker har kunnat förvägra smittskydd för personer som injicerat droger. Att över 1 000 personer varje år har infekterats av hepatit C är inte humant, och det krockar med kravet på jämlik hälsa.
Dödligheten hos gruppen som injicerar har fördubblats på 15 år, och jag måste säga att det förvånar mig att detta inte har triggat igång politiker tidigare. Men ignoransen för att missbrukare dör och far illa har varit sällsynt stor bland politiker i Sverige.
Det behövs en politik med udden mot stigmatisering av brukare, en politik som inte handlar om legalisering men vänder sig mot diskriminering och som vänder den utveckling vi i dag har på narkotikaområdet. Då krävs det flera vägar; det finns inte bara en väg.
Sprututbytesprogram är en smittskyddsåtgärd och en hälsoverksamhet - att erbjuda ett liv utan hiv och hepatit. Även utsatta människor har rätt till hälsovård. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa.
Vänsterpartiet vill gå ett steg längre och ta bort bosättningskravet. Regeringen har ett förslag där bosättningskravet har fått kritik av Folkhälsomyndigheten, Kriminalvården, Läkarförbundet och flera universitet. Enligt kritiken skapar bosättningskravet onödiga problem. Syftet med reformen är ju att undanröja hinder och skapa en verksamhet med låga trösklar. Då kan bosättningskravet vara ganska kontraproduktivt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Tillgängligheten är central i sprututbytesverksamhet. Tillgång till vård ska inte bero på bostadsort och på var man är skriven. Socialtjänsten arbetar inte med folkbokföringsadresser utan med vistelsebegrepp. Jag stämmer in i kritiken och menar att bosättningskravet bör slopas. Det bör vara möjligt att söka sprututbyte också där man inte är folkbokförd.
Debatten om missbrukare, brukare och beroende kommer att fortsätta. Men repression skapar inte en bättre missbrukarvård. Det kan vi se. Nästa strid kommer kanske att handla om kriminaliseringen av narkotika för eget bruk. Det finns inget tecken på att lagen har fungerat som avsett. Om de som använder narkotika automatiskt blir kriminella stöter man också bort dem ganska effektivt från vård och behandling. Erfarenheten visar att människor som har problem då ofta undviker att söka hjälp, och det kan leda till ett djupare missbruk.
Självklart borde vi nationellt leverera naloxon för att förhindra dödsfall vid överdoser. Jag tror på skadebekämpning - det som också kallas harm reduction - för dem som är inne i ett beroende. Jag tror också på vård och behandling för dem som vill bryta sitt beroende.
Repression har dödat. Harm reduction, skadebekämpning, vård och behandling och mer resurser till välfärden förhindrar det. Narkotikapolitiken måste bygga på kunskap om hur olika åtgärder fungerar i praktiken, inte på ideologiska dogmer. En solid välfärd, byggd på solidaritet, och en fungerande skola som inte dumpar arbetarklassens barn är det bästa receptet för att förhindra missbruk.
Jag vill yrka bifall till reservation 3.
Anf. 147 Emma Henriksson (KD)
Herr talman! Sverige har och ska fortsätta ha en restriktiv narkotikapolitik. Men den fråga vi i dag har att ta beslut om handlar om det förebyggande arbetet mot smittspridning. Det handlar om hur vi kan förhindra att de som redan är i en väldigt tuff situation som missbrukare inte dessutom drabbas av väldigt allvarliga sjukdomar.
Jag har stor förståelse för många av dem som har varit skeptiska mot sprututbyte. De har sett andra exempel, där man inte har kopplat sprututbytet tillräckligt tydligt till hjälp för den som är beredd att ta emot hjälp att avsluta sitt missbruk. Där har man inte gett tillräckligt med stöd i samband med sprututbytet.
Men nu har vi egna erfarenheter från ett antal ställen i vårt eget land, och det finns dessutom flera internationella erfarenheter som visar att ett sprututbyte kan ge bra hjälp och stöd och att det har effekt när det gäller smittspridning.
Mellan 2008 och 2011 beräknar man att det i vårt land fanns ungefär 8 000 missbrukare med ett injektionsmissbruk. På det fåtal orter där vi har haft möjlighet till sprututbyte har ungefär 3 000 personer tagit del av sprututbytesverksamheten. De har därmed också fått en kontakt med vården och en tillgång till stöd som många av dem annars aldrig hade fått.
Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad, Kalmar och Stockholm har haft lite längre erfarenhet. Sedan förra året gäller det också Jönköping, Karlskrona och Växjö. Men för att göra detta viktiga smittskyddsarbete i fler landsting möjligt - det är ju landstinget som är ansvarigt för det förebyggande arbetet mot smittspridning - är det också rimligt att landstingen har beslutsmakten. Det innebär dock inte att inte kommunerna också har ett ansvar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Den som lever med ett missbruk behöver hjälp både av vården och av den sociala omsorgen. Därför är det viktigt att det finns krav på samråd innan ett landsting får beviljat att inrätta ett sprututbytesprogram, och i det samrådet ska samtliga kommuner inom landstingets verksamhetsområde vara med. Det är dock inte rimligt att de som inte har ansvar för smittspridningsfrågorna på felaktiga eller icke-underbyggda grunder kan lägga in sitt veto när beslutet ska tas.
Vi kristdemokrater menar att det nu, med den erfarenhet vi har, finns skäl att sänka åldersgränsen från 20 till 18 år men att det finns skäl att behålla en 18-årsgräns. En viktig del i ansvaret hos dem som bedriver sprututbytesverksamhet är att också anmäla till socialtjänsten när man misstänker att ett barn far illa, oavsett om barnet självt kommer dit med ett aktivt missbruk eller om man upptäcker att någon som man får kontakt med genom sprututbytesverksamheten har barn som riskerar att fara illa. Då blir det kontraproduktivt om också personer under 18 år själva aktivt ska kunna ta del av verksamheten.
Åldersgränsen 20 år har dock varit satt på ett sådant sätt att många riskerar att få en smitta. Många gånger inleds missbruket innan man har fyllt 20 år, och man riskerar då att få smittan innan man kan få rätt till hjälp.
Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Anf. 148 Anna-Lena Sörenson (S)
Herr talman! Vi debatterar i dag frågan om ökad tillgänglighet till sprututbytesverksamhet i Sverige. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.
Syftet med regeringens lagförslag är att förbättra tillgången till sprututbyten i hela landet. För oss socialdemokrater handlar det om likvärdiga möjligheter för personer som injicerar att slippa drabbas av smittsamma sjukdomar. Det handlar också om att de ska få möjlighet att komma i kontakt med vård och sociala insatser som kan motivera till behandling och till att de slutar med missbruk. På samhällsnivå finns det samtidigt mycket att tjäna på att minska riskbeteenden och spridning av farliga sjukdomar.
I dag är tillgången till sprututbyten alltför begränsad. De hinder som finns för att bygga ut och utveckla verksamheten bör rivas. Det är det som föreslås i propositionen. Det är samtidigt viktigt att påpeka att det går mycket bra att förena en verksamhet som syftar till att förebygga ohälsa och till att hjälpa missbrukare med en restriktiv narkotikapolitik.
Herr talman! Flera studier och rapporter, både internationella och nationella, visar att det finns tillräckligt med vetenskap och beprövad erfarenhet för att säga att verksamheten med sprututbyten är bra när det gäller att bekämpa smittspridning. Mycket talar också för att verksamheten, som är ett komplement, är ett effektivt sätt att skapa möjligheter att förbättra hälsan hos personer som injicerar. Dessutom kan den utgöra en kontaktyta för olika myndigheter och insatser runt personerna.
Just motivationsarbetet och det delade ansvaret mellan sjukvården och socialtjänsten runt personer som missbrukar förklarar också varför sprututbytesverksamheten bör regleras i en särskild lag och att insatserna görs bäst på lokal nivå och att det därför är det lokala självstyret ska råda.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Mer än tio år har gått sedan lagen om sprututbyten infördes, och väldigt få landsting har hittills inrättat verksamheter. Det är då dags att renodla ansvaret till landstinget, som blir ensam huvudman för att ansöka om och driva verksamheten. Det är naturligt eftersom verksamheten främst är en smittskyddsinsats.
Borttagandet av det kommunala vetot kommer inte att innebära att det inte finns krav på samråd mellan sjukvården och socialtjänsten. Men det kravet får inte bli ett hinder för att ansöka hos IVO om att starta sprututbytesverksamhet. Sprututbytesverksamhet är fortfarande ett komplement till andra insatser för personer som missbrukar. Och det lagkrav som råder om överenskommelser mellan kommun och landsting gäller även fortsättningsvis.
Herr talman! Lagförslaget innehåller också ett förslag om att sänka åldersgränsen för att kunna byta sprutor till 18 år - dagens gräns är på 20 år. Flera studier visar att debutåldern för många personer som injicerar är lägre än 20 år. De personer som är under 20 år och som missbrukar och injicerar bör få tillgång till verksamheten på samma villkor som andra för att förhindra smittspridning. Och det handlar inte minst om att kunna erbjuda en kontaktyta när det gäller andra insatser mot missbruket.
Att åldersgränsen är satt vid 18 år är, precis som föregående talare sa, viktigt i sammanhanget just för att man ska kunna använda sig av anmälningsskyldigheten vid oro när det gäller barn.
Herr talman! En motion från Vänsterpartiet rör bosättningskravet. Krav på bosättning i kommunen eller i landstinget kan, precis som motionären anför, skapa onödiga hinder när det gäller att nå den verksamhet som missbrukande personer har behov av. Flera remissinstanser har också påpekat detta.
Mot det kan man anföra att det är viktigt att sprututbytesverksamheten utgör en kontaktyta gentemot andra myndigheter och organisationer vars insatser behövs för att motivera och för att förebygga och behandla missbruket. Detta blir också en väsentlig del i ansökningen om tillstånd för att få inrätta verksamhet. Redan i dag finns det en flexibilitet i myndigheternas syn på bosättningsbegreppet såtillvida att det är personens vistelseort snarare än folkbokföringsadress som utgör grund för insatser riktade mot dem som faktiskt behöver den här verksamheten.
Det är viktigt, precis som det står i propositionen, att bosättningskravet liksom övriga delar av lagförslaget följs upp och utvärderas och att det utvecklas systematik och struktur för kontinuerlig uppföljning och kunskapsinsamling.
Herr talman! Det är med glädje vi i dag får ta del av ett beslut i Sveriges riksdag som kommer att innebära att fler personer som tillhör samhällets mest utsatta kan få del av insatser som innebär att smitta av allvarliga sjukdomar begränsas, att dessa personer kan få fler möjligheter att förbättra sin hälsa och att de kan erbjudas en kontakt för att få ytterligare vård och behandling.
Anf. 149 Per Ramhorn (SD)
Herr talman! Vi är alltså här i dag för att debattera regeringens proposition om ökad tillgänglighet till sprututbytesverksamheter i Sverige. Propositionen innehåller förslag som bland annat innebär att ansvaret för sprututbytesverksamheterna renodlas till landstinget, som då ska bli ensam huvudman för att ansöka om och driva sprututbytesverksamheten i landet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Jag vill informera om att vi har ett särskilt yttrande med anledning av propositionen.
Herr talman! Eftersom sprututbytesverksamheten främst är en smittskyddsinsats anser vi att den ansvariga huvudmannen, det vill säga landstinget, är den som bör avgöra om det finns behov av verksamheten i landstinget och i landet. Landstingen har enligt smittskyddslagen ett ansvar att förebygga och förhindra spridning av smittsamma sjukdomar. Därför är det enligt oss högst rimligt att landstingen självständigt ska kunna ansöka om att få upprätta verksamheten, som då överensstämmer med detta ansvar.
För oss sverigedemokrater handlar frågan om vem som är mest lämpad att besluta inom detta område och inte om huruvida vi som parti är för eller emot sprututbytesverksamheten. Vi anser att det är upp till varje landsting att självt bestämma och avgöra det regionala behovet av denna verksamhet.
Herr talman! Vi är också positiva till att regeringen i propositionen lyfter fram att samråd mellan landsting och kommuner fortfarande är viktigt för att brukare och patienter ska stå i fokus. Vi förutsätter därför att man även i framtiden lyssnar på kommunerna och tar hänsyn till eventuella invändningar och lägger vikt vid deras åsikter.
Förslaget är i rätt riktning, då vi länge har ansett att det samlade huvudmannaskapet för missbruksvården ska vara hos landstinget. Vi anser att sjukvården ska ha ett helhetsansvar för missbruksvården, så som det är i de flesta länder i Europa. Man ska komma ihåg att majoriteten av narkotikamissbrukarna har en bakomliggande psykisk eller somatisk sjukdom. Därför måste man i missbruksvården utgå från att man i första hand ska behandla aktuell sjukdom och i andra hand lindra symtomen. När det gäller all annan sjukvård utgår man från det synsättet. Missbruksvården får inte vara ett undantag. Dessutom visar undersökningar att en stor del av befolkningen skulle föredra att få hjälp mot sitt beroende via sjukvården, precis som vid andra typer av hälsoproblem. De flesta som har ett missbruksproblem säger: Jag vill prata med min husläkare eller distriktsläkare och inte behöva gå till ett socialkontor.
Till sist, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Anf. 150 Anders W Jonsson (C)
Herr talman! Jag tycker att det är fantastiskt bra att vi i dag har möjlighet att diskutera detta förslag. Det tycker jag av lite olika skäl.
Det första skälet handlar om att alla vi som sitter här vet att svensk hälso- och sjukvård och även svensk socialtjänst står inför oerhört stora utmaningar på ett stort antal områden. Många av oss i socialutskottet har tyckt att det har varit bekymmersamt i ett läge där regeringen inte kommer med några konkreta förslag till lagändringar över huvud taget. Nu har vi äntligen fått en proposition från regeringen, som redovisar ett förslag på hur man skulle kunna förändra svensk hälso- och sjukvård så att det blir bättre. Jag hoppas att det lite grann är en startsignal från regeringen och att man nu börjar återkomma till riksdagen med förslag. Vi har nämligen inte en problemfri situation i Sverige, och det behövs förslag från regeringen för att vi ska kunna ta debatten här och faktiskt genomföra förändringar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Det andra skälet till att jag tycker att det är viktigt att vi kan ha den här diskussionen och att vi senare i eftermiddag kan fatta beslut är att svensk missbruksvård inte är någonting som vi kan vara stolta över. Detta är ett av de områden där vi har riktigt stora bekymmer. Det är en högre dödlighet än i motsvarande länder.
Orsaken till det här, mina vänner, är att vi i Sverige har sett beroende och missbruk som till stor del orsakats av sociala missförhållanden. Det var det som gjorde att det på det tidiga 70-talet, när man skulle bygga upp vård och omsorg om människor som led av beroendesjukdom, var just kommunerna som fick ansvaret. Man ansåg att det var sociala problem som var grunden. Kommunernas socialtjänst hade ansvaret för sådant, och därmed fick de också huvudansvaret.
I dag vet vi så mycket bättre. I dag vet vi att det här är en sjukdom jämförbar med de flesta andra sjukdomar, där det finns ett väldigt starkt genetiskt inslag men även miljöfaktorer. Från Centerpartiets sida har vi sedan en lång tid tillbaka drivit att man måste göra en förändring och på allvar säga att vid beroendesjukdom, precis som när det gäller alla andra sjukdomar, ska det vara sjukvårdshuvudmannen, det vill säga landstingen, som har ansvar för behandling.
Sedan är det så när det gäller beroendesjukdom, precis som många andra sjukdomar, att det finns sociala komponenter. Så är det med människor med psykisk sjukdom som har behov av starka insatser från socialtjänsten. Det handlar inte minst om dem som har demenssjukdom; även de behöver starka insatser från kommunen och socialtjänsten.
På inget annat område har man dock sagt att här är det kommunen som har ansvar för behandling. Vi skulle aldrig kunna tänka oss att säga att det är socialtjänsten som ska ansvara för människor som drabbas av diabetes, men just när man drabbas av beroendesjukdom ska man inte komma till sjukvården, utan då är det kommunernas socialtjänst som har huvudansvaret.
Det är dags att vi ändrar på det, och det beslut som vi ska fatta i dag är ett jätteviktigt steg. Äntligen säger man att vid beroendesjukdom och sprututbyte är det landstingen som har huvudansvaret.
Det tredje skälet till att jag tycker att det är bra att vi kan fatta detta beslut är att det signalerar att vi gradvis i Sverige håller på att ändra synsätt när det gäller människor med beroendesjukdom, från ett synsätt som säger att detta är en sjukdomsgrupp som vi kommer till rätta med och kan hjälpa genom att köra en hård linje och se till att de slutar med narkotika till att vi kan betrakta dem som andra sjukdomsgrupper, det vill säga att det viktigaste är att se till att dessa människor överlever och kan ha ett så bra liv som möjligt.
Kan man sedan komma så långt att man dessutom kan bota deras grundsjukdom är det fantastiskt bra, men vi skulle ju aldrig drömma om att säga till en människa som har drabbats av följdsjukdomar på grund av cigarettrökning att om du inte slutar röka kommer du absolut inte att få någon hjälp från sjukvården.
Det är en gradvis förändring när vi nu säger att beroendesjukdomen faktiskt är en sjukdom som alla andra, det vill säga att det här också är människor för vilka vi ska göra allt vad vi kan för att se till att de i första hand överlever. I andra hand ska vi se till att de drabbas av så få följdsjukdomar som möjligt, och i tredje hand och i vissa fall kan vi även hjälpa dem att bli friska från sin grundsjukdom. Detta är dock väldigt svårt när det gäller den grupp som vi talar om i dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Slutligen tycker jag att det är lite missvisande och för tanken fel att kalla det här för sprututbytesverksamhet. Det här är nämligen en verksamhet som är någonting väldigt mycket mer än just sprututbyte. När man hör ordet "sprututbyte" ser man framför sig att här kommer man med en spruta och så får man en annan spruta. Men det är inte det som det handlar om, utan det handlar om att man öppnar dörren för människor i en oerhört svårt utsatt situation så att de kan komma i kontakt med en sjuksköterska och sjukvården, motiveras för behandling, få hjälp med de följdsjukdomar de har och dessutom i smittskyddshänseende också få hjälp att använda rena sprutor för att minska risken för hiv, hepatit C och andra farliga sjukdomar.
Det här är alltså någonting mycket mer än sprututbytesverksamhet och en smittskyddsåtgärd - det är en central del i att hjälpa dessa människor.
Av dessa tre skäl, herr talman, tycker jag att det är fantastiskt skönt att få stå här i riksdagens talarstol och yrka bifall till utskottets förslag så att vi äntligen kan ta ytterligare ett litet steg fram mot att hjälpa den här gruppen, som i dag har det oerhört svårt i vårt land.
Anf. 151 Barbro Westerholm (L)
Herr talman! Äntligen, äntligen, äntligen! När klubbslaget faller i eftermiddag är vi nästan i mål.
Den 15 mars 1989 delade Läkare mot aids, där jag var ordförande, ut boken Rena sprutor till narkomaner i alla riksdagsledamöters fack. Skälet var att man i Skåne efter två års utprövning av sprututbytesprogram hade funnit att man hade kunnat förhindra att skånska injektionsmissbrukare blev smittade av hiv, till skillnad från missbrukarna i Stockholm, som hade drabbats av en hivepidemi.
På den tiden hade vi inga bromsmediciner. Hiv var då 100 procent dödligt. Det var den allvarligaste infektion vi någonsin hade mött. Om vi jämför med smittkoppor så var det bara 30 procent som dog av dem som hade smittats av det.
Då startade man i Skåne på inrådan av Världshälsoorganisationen sprututbytesprojektet. Det var inte bara epidemi man hejdade. Man hittade också missbrukare, en halv gång till, som var okända för socialtjänsten men som hade ett sådant förtroende för hälso- och sjukvården att man kom dit och även fick hjälp in i behandlingsprogram.
Vi i Läkare mot aids tyckte att detta borde prövas på många fler orter i Sverige, men det var ett kompakt motstånd, framför allt från socialtjänsten och en rad organisationer. Hälso- och sjukvården, Läkarsällskapet och Läkarförbundet var helt för och menade att detta är en sjukvårdsfråga, precis som Anders W Jonsson har varit inne på. Det handlar om att hjälpa de här människorna till ett värdigt liv om möjligt och inte bara under hotet av en 100 procent dödlig infektion.
Projektet fick fortsätta. År 1995 var resultaten inte bara i Sverige utan även utomlands sådana att Världshälsoorganisationen och Världsbanken rådde länderna att införa dessa program som en del av hälso- och sjukvården. Sverige var väl det sista landet som kroknade och införde det. Här fanns, precis som Karin Rågsjö sa, fördomar, okunskap och en vulgarisering i debatten som gjorde att riksdagen först 2006 tog beslut om det program som vi har i dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Jag är lite stolt, måste jag säga, över att dåvarande Folkpartiet redan 1995 motionerade i riksdagen om ett rikstäckande program. I den motionen tog vi också upp den konflikt i missbruksvården som fanns och som fortfarande finns mellan kommuner, socialtjänst och hälso- och sjukvården. Den var väldigt tydlig i början av 90-talet i Socialstyrelsen, som hade väldigt svårt med de här utvärderingarna.
Nu har vi kommit fram till beslut, vilket jag är väldigt glad över. Nu handlar det ju inte bara om hiv utan även om hepatit C och andra hepatiter. Men det handlar också, precis som Anders W Jonsson sa, om hur vi kan få en synvända så att vi ser beroendevården som en hälso- och sjukvårdsfråga. Att vara beroende är en sjukdom, och nu kan hälso- och sjukvårdsinsatser prioriteras på ett sätt som kommer fram.
Det jag vill ta upp i det här sammanhanget är att det har tagit över 30 år från det att WHO tyckte att man borde pröva den här metoden tills vi har kommit till det här målet. Andra ideologiska konfliktsituationer i hälso- och sjukvården har också tagit väldigt lång tid. Ni som har sett Fröken Friman-serien har bevittnat att det tog 17 år för Karolina Widerström från det hon såg att reglementeringen, alltså polisens veckovisa undersökning av prostituerade, inte hade någon effekt på eller motverkade spridningen av veneriska sjukdomar - 17 år! Det är en lång tid för kvinnor i den situation de befann sig att utsättas för den behandlingen.
Det har tagit över 30 år att få fram ett individbaserat receptregister för att höja säkerheten för läkemedelskonsumenterna. Det tog över 30 år att tillåta assisterad befruktning av ensamstående, och så vidare.
Hindren på vägen har varit fördomar och myter som har bromsat. Det finns anledning för oss i riksdagen att se över hur det går att komma till rätta med kommunikationen så att de som är emot ändå kan höra på argumenten, forskningen och kunskapen som ligger till grund för de förändringar som många av oss vill se.
Om vi inte tar diskussionen kommer många människor, läkemedelsanvändare och missbrukare och så vidare, att löpa onödiga risker. Det kostar faktiskt en slant också.
Jag yrkar bifall till förslaget i propositionen och betänkandet.
Anf. 152 Rasmus Ling (MP)
Herr talman! Det har varit intressant att höra tidigare talare - Barbro Westerholm, Karin Rågsjö och andra. Anledningen till att propositionen kan klubbas igenom i riksdagen i dag med ett bifall till förslaget i betänkandet är att många har kämpat, inte sällan i motvind, i dessa frågor för att göra det bättre för utsatta människor.
I dag sker sprututbytesverksamheter på nio platser runt om i landet. Förslaget går ut på att bland annat ta bort det kommunala vetot och sänka åldersgränsen från 20 till 18 år. Det är positivt, men vi kommer också att behöva göra mer för att sänka den höga narkotikadödligheten i Sverige.
I Lund och Malmö har sprututbytet pågått längst, sedan slutet av 80talet. Det var kontroversiellt, och det har under tiden också varit kontroversiellt. Det har funnits kritiker som har menat att det har varit att ge upp den restriktiva narkotikapolitiken att ha det systemet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Men sanningen är att sprututbytesverksamheten har räddat liv. Den har också minskat lidandet för några av samhällets allra mest utsatta individer. Den har förhindrat smittspridning genom att man i stället har kunnat använda rena kanyler. Kanske ännu viktigare har den inneburit att missbrukare som inte har haft en tilltro till samhället och samhällssystemen har fått en fast punkt i tillvaron utanför missbruket. Sjuksköterskorna på sprututbytesverksamheten har inte bara varit några som har tillhandahållit rena sprutor, utan de har också varit en ingång till vården och i förlängningen till samhället i stort. Vi ska inte heller förglömma missbrukande kvinnor som blivit gravida - naturligtvis en mycket utsatt grupp.
Det råder dock fortfarande enorma problem med dödligheten hos narkotikamissbrukare. Ställt mot andra jämförbara länder, Danmark, Finland, Tyskland och Nederländerna, ligger Sverige högt. Det finns anledning för oss att titta utåt för att se vad vi kan förändra för att minska såväl missbruket som lidandet till följd av missbruket.
I Danmark finns sedan några år så kallade fixerum. Jag väckte en motion under allmänna motionstiden om att införa försök i Sverige. Det är inrättningar med sjuksköterskor dit missbrukare går för att injicera heroin och narkotiska preparat.
Jag besökte Valmuen, ett av Köpenhamns fixerum, under hösten 2015. Det är en lugn och trygg miljö med erfaren och kunnig personal. Där fick människor efter sitt intag ligga inomhus i värme i stället för att riskera att frysa, i värsta fall, ihjäl ute på gatan. På samma sätt som sprututbytesprogrammet har varit kritiserat är också detta kontroversiellt. Kritiker menar återigen att det är att ge upp drömmen om ett helt narkotikafritt samhälle.
Herr talman! Medan vi drömmer om ett helt narkotikafritt samhälle dör människor. Det är 92 per miljonen människor i Sverige jämfört med 55 i Danmark. Ingen har hittills avlidit på grund av en överdos i något av de danska fixerummen.
I Sverige ser det inte ut på samma sätt. När jag i höstas träffade en ambulanssjuksköterska i Malmö, som kontaktade mig efter att jag hade väckt motionen om att införa ett försök, beskrev han för mig en helt annan verklighet. Det är en verklighet där ambulanser rycker ut till smutsiga offentliga toaletter, till bakgårdar och lägenheter. Oftast lyckas de rädda liv, men tyvärr hinner de inte alltid. De missbrukande måste också ägna en stor del av sin vakna tid åt att jaga droger - inte sällan på bekostnad av andra människor och av samhället i stort. Att minska lidandet för missbrukare lindrar också lidandet och skadorna för omgivningen.
Miljöpartiet har inte tagit ställning i frågan för eller emot fixerum. Den motion jag har väckt är min egen. Jag vet inte om något av de andra partierna har tagit ställning, men jag tycker att vi inte på förhand ska låsa oss för olika lösningar i denna fråga.
Vi bör också visa en stor ödmjukhet inför att Sverige ligger bland länderna med de högsta talen i EU när det gäller narkotikadödligheten. Kanske finns det saker att lära från andra länder.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
Anf. 153 Stefan Nilsson (MP)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Herr talman! Den proposition vi behandlar nu innebär utökade möjligheter till sprututbyte i Sverige. För båda regeringspartierna, det vill säga Socialdemokraterna och oss i Miljöpartiet, är det här en angelägen fråga. Det finns en stabil grund för att tillgång till rena sprutor minskar spridning av hiv och hepatit.
Sprututbyte är en viktig folkhälsofråga eftersom smitta förebyggs i stor utsträckning när fler landsting och regioner väljer att införa sprututbyte - och det är allt fler landsting som vill. Det största hindret har varit det kommunala vetot. Det har hittills inneburit att kommuner kan säga nej till att delta och till att deras invånare ska få möjlighet att byta till rena sprutor. Det tycker vi inte är rimligt. Det vetot tas nu bort. När ett landsting eller en region inför ett sådant program har alla personer i landstinget möjlighet att delta oavsett i vilken kommun man bor.
Jag vill ge extra kredd till hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström och hans stab som har tagit fram en bra proposition. Kredd förtjänar även Vänsterpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna, som under flera år också har drivit frågan. Det är en bred majoritet i riksdagen som stöder reformen.
Förutom att det kommunala vetot tas bort har denna proposition flera andra fördelar. Den viktigaste av dem är att åldersgränsen för att delta för dem som injicerar droger sänks från 20 till 18 år. Det ökar den förebyggande effekten, inte bara att fler människor får tillgång till rena sprutor utan också kontakten mellan personer som injicerar och läkare, sjuksköterskor och kuratorer. Det här ger ökad möjlighet att arbeta med motivation och att motivera till behandling för att sluta använda narkotika. Det är naturligtvis speciellt viktigt för unga personer som är i början av en eventuell missbrukskarriär att få den behandlingskontakten.
Man måste tänka både kortsiktigt och långsiktigt i denna fråga. Det här är viktigt för att förhindra att människor smittas av hiv och hepatit, som är livslånga infektioner. Det ger också de viktiga möjligheterna till kontakt med målgruppen, vilket skapar relationer och förtroende. Ofta är just relationen med en läkare eller en sjuksköterska en förutsättning för att en person som missbrukar ska ta ett steg mot ett liv utan droger.
Den tredje viktiga förändringen i denna reform är att kravet på märkning av kanyler och sprutor tas bort. Det gör det lättare att få rena sprutor, och då förstärks också den förebyggande effekten.
Herr talman! Det är ett väl avvägt lagförslag. Det stöds av tunga instanser såsom Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten och har brett stöd i svensk och internationell forskning.
I Sverige finns bara sju mottagningar för sprututbyte i fyra landsting. I och med det beslut vi nu tar blir det mycket lättare för landstingen att starta sådana här mottagningar och mycket lättare att förebygga smittspridning.
Miljöpartiet står helt bakom detta, och jag yrkar bifall till propositionen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 7.)
Beslut, Genomförd
Protokoll med beslut
- Protokoll 2016/17:52 Onsdagen den 11 januariProtokoll 2016/17:52
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Regeringens lagförslag
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler.Därmed bifaller riksdagen proposition 2016/17:15 och avslår motionerna
2016/17:2963 av Anders W Jonsson m.fl. (C) yrkande 5,
2016/17:3000 av Barbro Westerholm m.fl. (L) yrkandena 9 och 10 samt
2016/17:3508 av Cecilia Widegren m.fl. (M) yrkandena 1 och 2.- Reservation 1 (M)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (M) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 100 0 0 13 M 0 72 0 12 SD 39 0 0 9 MP 22 0 0 3 C 15 0 0 7 V 17 0 0 4 L 17 0 0 2 KD 16 0 0 0 - 0 0 0 1 Totalt 226 72 0 51 Samverkansavtal m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2016/17:3508 av Cecilia Widegren m.fl. (M) yrkandena 3 och 4.- Reservation 2 (M)
Bosättningskravet
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2016/17:3505 av Karin Rågsjö m.fl. (V).- Reservation 3 (V)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (V) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 100 0 0 13 M 70 1 0 13 SD 41 0 0 7 MP 22 0 0 3 C 15 0 0 7 V 0 17 0 4 L 18 0 0 1 KD 16 0 0 0 - 0 0 0 1 Totalt 282 18 0 49